Gott Nytt År - bästergök eller tröstergök

Det finns ett kapitel i Jonas Gardells trilogi Torka aldrig tårar utan handskar - böckerna som handlar om sjukdomen AIDS som spred sig bland de homosexuella männen på 80-talet. Sjukdomen som dödade alla dem som drabbades - alla utan undantag.

Trilogin Torka aldrig tårar utan handskar

Kapitlet handlar om när huvudpersonen Rasmus och hans pappa Harald vandrar tillsammans i skogen. Nu är Rasmus liten och håller pappa i handen. Han är trygg och stolt över att gå där med sin pappa som vet så mycket och som berättar om alla växterna och djuren och om gökarna som ropar i skogen. Det är Rasmus som sedan kommer att dö i AIDS - "bögpesten". Men ännu är han en liten pojke som lyssnar till skogens alla ljud och gökens rop.

Så här skriver Gardell:

Södergök är dödergök, västergök är bästergök, östergök är tröstergök och norrgök är sorggök, lär Harald Rasmus att rabbla. Rasmus ställer mängder med frågor om varför det är på det ena eller andra sättet med gökarna. Till slut måste Harald säga att det kanske bara är ett fånigt rim, men på det örat lyssnar inte Rasmus. Och när han frågar varifrån just den där göken gol som de nyss hörde, ljuger Harald för att inte uppröra den känslige sonen i onödan och säger att det var en västergök, trots att den hördes norrifrån och varslade om sorg.

Bästergök! konstaterar Rasmus nöjd,
Exakt! svarar Harald och låter saken bero.

Västergök - bästergök.

Pappa Harald och lille Rasmus vandrar vidare i skogen. De äter sina medhavda smörgåsar med ost och leverpastej. Och Harald påminner om den vita älgen de såg sommaren innan.

Så ropar norrgöken igen. "Bästergök!" säger Rasmus och skrattar.

Pappa Harald säger ingenting. Han låter sonen vila i tron att det är bästergöken som sjunger i skogen. Inte den från norr som bådar sorg och inte den från söder som siar om död.

Kapitlet om gökarna finns i trilogins del 2 - Sjukdomen. Det är en liten berättelse om en far och hans son på upptäcktsfärd i skogen. Marken doftar och vinden susar, men bakom trädkronorna och grönskan skymtar det stora mörkret. Men ännu är framtiden ljus och Rasmus hör bästergöken sjunga.

Nyår!

GOTT NYTT ÅR,

KÄRA LÄSARE!

Och må bästergöken sjunga hela 2017!

Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Kära läsare

Nu är det julnatt och jag sitter framför datorn och skriver. Paketen är inslagna, plastgranen monterad och pyntad, de fåtaliga små tomtarna är utplacerade i huset och det mesta av maten är lagad.

Plastgranen lyser vit.

Tystnaden och lugnet råder och nu vill jag tänka på en rolig sak: om jag skulle få göra ett alldeles eget Vinterpratar-program. Då skulle jag berätta om saker som ligger mitt hjärta allra närmast. Och så skulle jag spela den musik som jag tycker är allra underbarast. Jag skulle berätta om hur viktigt det är att vara nyfiken och vilken fantastisk gåva det är att få lyssna när människor berättar om sina liv, unga såväl som äldre. Vilken lärdom!

Särskilt en sak har jag lärt mig denna vecka: hur viktigt det är att vara stolt över sin egenart.

Här kommer en man som är just stolt över sin egenart: violinisten Nigel Kennedy. Han spelar den första satsen i Vivaldis Årstiderna: Vintern. Visst hör man hur isen glittrar och kylan biter?

GOD JUL!

Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

En tomte

Jag är skeptisk till Facebook - det måste jag erkänna. "Fejan" svämmar över av patetiska och ofta illa formulerade berättelser och egocentriska utläggningar om bullbak, festmiddagar, poolparties och skidutflykter. Allt för att demonstrera sin egen förträfflighet och bevisa att man är en populär och efterfrågad figur med fulltecknad agenda.

Är skeptisk...

Men - ibland dyker allvaret upp och Facebook blir just den där megafonen som slår sönder likgiltigheten och krossar oförmågan till inlevelse. Det hände häromdagen. Och det handlar om Tomten. Ja, inte om honom med renarna förstås, utan om en pensionerad ingenjör med stort vitt skägg som knäcker extra i den aningen suspekta tomtebranschen.

Tomten Eric

En dag blir Tomten - som förresten heter Eric Schmitt-Matzen - uppringd från sjukhuset. En sjuksköterska ber honom komma - det brådskar. En liten pojke ligger för döden och hans sista önskan är att få möta Tomten. Att klä om till den röda dräkten finns inte tid till, så bråttom är det. Tomten kastar sig i bilen och kör till sjukhuset och springer upp till barnavdelningen. Där i en säng ligger en mager, mycket liten pojke. Föräldrarna väntar utanför, för de vet att deras son vill möta Tomten ensam.

Tomten sätter sig på sängkanten och böjer sig över pojken för att kunna höra vad han viskar, hans röst är mycket svag. "De säger att jag kommer att dö, men hur kan jag veta att jag kommer rätt, att jag kommer dit jag ska?" undrar den lille pojken.

Tomten svarar: "När du är framme, säg att du är Tomtens allra bästa nisse, då kommer de att släppa in dig och du kommer rätt!" Den lille pojken reser sig mödosamt upp och kramar Tomten och dör så i hans famn med orden: "Tomten, kan du hjälpa mig?"

En sann Tomte
och Människa.

Efter denna upplevelse funderade Eric på att sluta med sitt extraknäck. Den lille pojkens tillit hade rört hans hjärta så starkt att hela hans liv skakades i sina grundvalar. Men, säger Eric, detta får sjukvårdspersonalen uppleva inte bara en gång, utan många, många, många gånger. Och de slutar inte sina arbeten för att hjärtat blöder.

Jag hoppas att Eric fortsätter att extraknäcka som Tomte - för de orden han gav den lille pojken inför den sista resan var den vackraste julklappen någon kunde få: att få komma fram, att få komma rätt och vara Tomtens allra bästa nisse.

För att hylla den gode tomten Eric kommer här musik av gamle Fader Bach: Air.

Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Jesus och Co

Ibland extraknäcker jag som förrättningsvaktmästare i en fin gammal kyrka i Stockholm. Jag är stolt över att få arbeta där och få välkomna människor till detta uråldriga rum av sten, där kristendomens budskap predikats i över niohundra år. Tänk, om dessa väggar kunde tala. Tänk, vad man skulle få höra då. Antagligen mycket som med dagens öron skulle vara direkt chockerande och skrämmande. Tiderna har förändrats och med dem människorna.

Tänk, om dessa
väggar kunde tala.

Men - en sak är tyvärr evig: livet är inte rättvist. Häromdagen begravdes en ung flicka som blivit ihjälslagen och hittad liggande ute på gatan - ingen vet varför eller vem som är skyldig till detta illdåd. Vad man däremot vet, är hennes mammas förtvivlan och hennes mormors bottenlösa sorg. Så vad säger man då - till de människor som livet berövat det vackraste de hade? Att det går över? Att tiden läker alla sår? Att Gud ska trösta? Att vi ses i paradiset, i livet efter detta? Arbetet som präst måste en sådan gång vara näst intill omöjligt att utföra. Ett tröstens ord riskerar så lätt att bli ett hån, där man balanserar på den knivskarpa eggen mellan inlevelse och oförståelse. Hjälper det överhuvudtaget att berätta om Jesus? Och om Guds kärlek och det eviga livet? Den frågan ställer jag mig ibland när jag sitter där vid min kontrollpanel längst bak i kyrkan och lyssnar till prästens griftetal.

Ett ljus i mörkret.

För mig finns det några människor, som likt Jesus, gått före oss, brutit ny väg och kämpat för omtanke och kärlek - människor som för mig lyser som fyrbåkar i mörkret. En av dessa  människor heter Oliver Sacks. Han var neurolog och författare och avled 82 år gammal förra hösten. Hans böcker handlar om patienter han mött under sin långa tid som läkare. Det är inga små skissartade porträtt han tecknar - det är människor i helfigur vi får möta, lära oss tycka om och därmed också lida med i deras kamp för att bli friska, eller - om det inte finns någon utsikt till bot - deras kamp för att acceptera sitt öde. Och doktor Sacks spar aldrig på någon möda för att utforska och för att hjälpa. Han lämnar inget åt slumpen, han går till botten med saker och ting - det får ta den tid det tar.

Oliver Sacks.

En av hans patienter hette Jimmie. (Jag har bloggat om honom tidigare.) Jimmie lider av ett slags alkoholrelaterad demens som kallas Korsakoffs syndrom. Han är en man i 60-årsåldern, men eftersom han tappat sitt minne, tror han att han är en ung man - med hela det härliga livet framför sig. Varje gång han råkar få syn på sig själv i en spegel, får han en chock; vem är den där gamle mannen? Jimmie glömmer allt som händer, han störtar genom tiden - utan möjlighet att fästa vid någonting, någonstans, allt glider undan. Till slut grips han av en sådan ångest att han inte vet vart han ska ta vägen. Han vandrar runt, runt på sjukhuset - en evig rörelse utan mål och mening. Alltmer rastlös, alltmer jagad. Doktor Sacks funderar och konfererar med kolleger, han forskar och undersöker - och till slut får han en idé: kanske att nunnorna som finns på sjukhuset kan hjälpa? Han tar med sig Jimmie till mässan. Och där - i den strikta ramen, i den urgamla gudstjänstritualen - där finner Jimmie slutligen frid. Så blir han en trogen gäst i sjukhuskyrkan - lugn och nöjd och fylld av trygg förvissning att allt är sig likt, att allt upprepas, ett evigt mönster som han kan klamra sig fast vid.

Kanske är det så det är: den gamla kyrkans väggar av sten och den uråldriga ritualen är ett värn mot ovissheten. För alla faller vi genom tiden.


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Farmor

Idag är det min födelsedag och då har jag bestämt att jag bara ska göra roliga saker. Jag ska träna, städa min fina bil, kolla efter en ny klänning och äta sushi på restaurang. Eller så kanske det blir grillade scampi - vi får se vilket som känns allra godast. Och så ska jag blogga om min farmor. Hur kan det vara roligt, undrar ni säkert - att skriva om en gammal kärring som varit död i över tjugofem år? Jo, jag kom på en sak idag: vi är lika hon och jag. På insidan. Hon var en kraftig dam med smak för dräkt och handväska, det är inte jag. Och träna skulle hon aldrig ha gjort - att röra på kroppen kunde vara farligt, den kunde ju bli utsliten i förtid.

Lite likt farmor, faktiskt.

Farmor var lärarinna av den gamla stammen. Påläst, allvarsam och noggrann. Hon älskade sitt arbete så till den milda grad att hon efter sin pensionering (som hon sköt upp i många år) skaffade en liten skolbänk och en liten griffeltavla till sitt enda barnbarn - mig. Jag tror nog att vi njöt lika mycket båda två, farmor och jag. Allt avhandlades - från rättstavning till Karl XII:s fälttåg.

Farmors favorit.

Men så här på äldre dagar börjar man fundera över människors öden på ett nytt sätt. Man ser dem liksom i ett annat ljus. Och på farmor lyser det faktiskt ganska starkt. Det har varit mörkt ett tag i glömskans dal, men nu riktas strålkastaren mot henne - mot farmor.

Farmor hade en hel del otur i livet. Hennes gamle far (som förstås var lärare) avled på morgonen samma dag som hon skulle gifta sig med min farfar - som var mycket äldre och rektor på farmors skola. Och efter bara åtta års äktenskap dog han av kallbrand på grund av för långt gången diabetes. På 1920-talet var det tufft att vara änka; farmor fick flytta från paradlägenheten vid torget till en liten lägenhet där hon och de två små barnen fick tränga ihop sig med kokerskan. Ekonomin blev en helt annan och sparsamhet blev nödvändigt. Farmor grät och klagade sin nöd, månad efter månad, år efter år - aldrig tycktes sorgen och saknaden efter farfar gå över, till allas växande irritation och opraktisk som hon var, blev allt väldigt tungt och svårt. Så avled även hennes dotter och det gjorde inte saken bättre - farmor snyftade och suckade och sörjde. När telefonen ringde i mitt barndomshem ville man inte svara - det kunde ju vara farmor och då tog det tid...

Tänk om det är farmor...

Men farmor hade goda sidor också - och de var riktigt goda. Hon älskade att upptäcka nya saker och hon älskade det som var vackert. Placerade man henne i en fällstol ute i en park, kunde hon njuta av vartenda blad och grässtrå. Hon hade aldrig tråkigt, alltid hittade hon något intressant att undersöka. Och hade hon en aldrig så liten slant över i den magra kassan, nog kunde hon unna sig något vackert - en blå glasfågel, ett vackert vykort eller en blomma att sätta på bordet. Och att få ge det vackra till dem hon tyckte om, älskade hon om möjligt ännu mer. Så av farmor behövde man aldrig riskera att få raggsockor eller mamelucker i julklapp. Från farmor kom alltid något vackert eller roligt. Aldrig något nyttigt. För farmor kunde varken laga mat, tvätta, sy eller sticka.

Aldrig från farmor.

Min mormor var motsatsen: sparsam och praktisk. Från henne kom alltid mängder av raggsockor och mamelucker. Följande dialog utspann sig en julafton i slutet av sextiotalet när de båda damerna satt tillsammans i soffan och farmor berättade att hon köpt en vacker vas.

Mormor Judith: Men inte hade väl Maja råd till det?? Maja som har så liten ekonomi!!
Farmor Maja: Det var den vackraste vasen jag sett - den var blå och den lyste så fint i skyltfönstret.
Mormor Judith: Men det måste väl Maja förstå, att så kan man inte göra. Har man en liten ekonomi måste man tänka sig för, förstår väl Maja. Man måste planera och inte köpa saker som är onyttiga.
Farmor Maja: Vill Judith påstå att en vacker vas inte är nyttig?
Mormor Judith: Men Maja hade väl kunnat köpa underkläder? Eller skor? Eller något annat nyttigt?

Farmor suckade djupt och mormor var röd av ilska. Och det blev den sista julaftonen de tillbringade tillsammans. För som mormor brukade säga: "den människan förstår inte vad som är nyttigt - inte undra på att det gått som det gått".

Fresia - också farmors favorit.

Men idag, på min födelsedag, vill jag minnas farmor och hylla henne för att hon hade förmågan att njuta av det som är vackert. Och om inte det är nyttigt, då vet jag inte.


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Brottet och straffet

Samvetet - hur fungerar det? Går det att tysta dess röst - eller inte? Blir en illgärning mindre ond för att tiden gått och de skarpa bilderna suddats ut och blivit alltmer diffusa? Och - hur lever man med att en gång ha begått ett brott? Går det att begrava det i glömskans grav och gå vidare? Eller finns brottet alltid där som en smärtande tagg, som aldrig förlorar sin udd?

Ruth Sheen - socialarbetaren.

Om just detta handlar den brittiska TV-serie som nyss avslutats i SVT1: Saknad, aldrig glömd.  Det är en komplicerad berättelse om brott, skuld och om lidande. Den allestädes närvarande frågan är: vem lider mest - den som drabbats av förlust och död eller den som är orsaken till det?

Tom Courtenay - revisorn.
I bakgrunden Gemma Jones - hans hustru.

Handlingen är följande. Under renoveringen av ett illa medfaret hyreshus i London hittas ett skelett under golvet i källaren. Polis och kriminaltekniker tillkallas. Först vet man inte om detta är ett fornfynd eller ett samtida brottsoffer, men efter mycket efterforskningar kan man datera skelettet till 1976. Samtid alltså, och en mordutredning inleds. Den döde visar sig vara en ung pojke i de sena tonåren. I ett djupare lager under skelettet finner man en liten adressbok och efter en röntgenundersökning av det svårt förmultnade papperet, framträder några namn.

Trevor Eve - företagsledaren.

Den kvinnliga kommissarien och hennes stab börjar sökandet efter de människor som döljer sig bakom namnen i adressboken och deras koppling till den döde. Kan någon av dessa kanske också vara hans mördare? Fragment från en tid av social turbulens - arbetslöshet, främlingshat, rasism, våld och homofobi - samlas till en berättelse om några öden som råkade korsa varandras väg i ett inackorderingsboende för vilsna ungdomar våren 1976.

Bernard Hill - kyrkoherden.

Kyrkoherden, som är så snäll och empatisk och alltid sätter dem som lider i första rummet. Socialarbetaren, som offrar allt för att motivera förortsghettots barn att gå i skolan och göra sina läxor. Den hårdföre företagsledaren som är på väg in i de högsta kretsarna. Och så den rullstolsburne revisorn som i frustration slår sin senildementa hustru. Vad händer när det förflutna långsamt men säkert hinner ikapp dem? Eller har det förflutnas illgärningar alltid funnits där, som en mörk skugga som en gång invaderade deras liv?

Nicola Walker och Sanjeev Baskhar
- kommissarien och hennes kollega.

Skelettet visar sig tillhöra en pojke som kommit till London för att söka arbete och för att roa sig. Kvar i en avlägsen förort har han lämnat sin ensamstående mamma. Fadern, med rötter i Afrika, hade redan tidigt lämnat familjen. Pojken behöver snabba pengar och börjar sälja sex till män. Och det är här - i spelet kring den förbjudna utlevelsen - som mordet blir begånget, av den minst troliga, den svagaste, mest utsatta. Men alla är de skyldiga på något sätt - för att de dolt, gömt undan, tittat bort, blundat och försökt glömma.

Gemma Jones - mördaren.

Seriens slutscen visar den mördade pojkens mor, sittande på knä vid den nygrävda graven. Äntligen har hon fått visshet, äntligen har hennes son fått ro - efter nära fyrtio år. Men de andra då, de skyldiga? Hur hanterar de att det förflutnas illgärningar rullas upp och offentliggörs? Socialarbetaren försöker ta sitt liv av skam, men räddas i sista stund och återfinner sin plats i livet. Kyrkoherden tvingas avslöja sitt fyrtioåriga dubbelliv och riskerar att förlora allt - familj, arbete, trygghet. Företagsledaren tar sitt liv. Och revisorn då? Han som alla tror är den skyldige, eftersom han slår sin dementa fru. Mördaren är hans hustru - hon som ingenting minns längre - som i förtvivlan slagit ihjäl sin makes älskare med en hammare, mitt under akten, i källaren till det stora inackorderingshuset. Revisorn hamnar i fängelse för medhjälp till mord, eftersom det är han som begravt liket där under golvet i källaren.

Mördaren går inte att straffa eftersom hon inget minns och inget kan berätta. Men alla är de redan straffade - känslan av skuld lever för alltid kvar.


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

En levande själ

Är det någon som vet vem Carl-Göran Ekerwald är? Kanske någon av mina läsare? Jag hade dimmiga begrepp - visste bara att denne man är författare och att han på gamla dagar upplevde en stor kärlek till en annan författare: Sigrid Kahle. Men så mycket mer visste jag inte. Förrän nu. Efter att ha sett TV-filmen Ekerwald - besatt av ordet, vet jag mer. Mer om liv och skapande, mer om kärlek och mer om åldrande. Mer om vad som håller människan vid liv - levande liv.

Carl-Göran Ekerwald.

Ekerwald sitter i sitt arbetsrum vid sin skrivmaskin - väggarna är klädda med böcker. Ute skymtar skogen och på arbetsbordet ligger fullt av papper. Han ler och skriver på sin maskin. Just nu en bok om Goethe. Han ser nöjd ut. Goethe hade stora ögon, konstaterar han, det var därför han såg så mycket. Själv har han små grisögon, tillägger han med ett finurligt leende. Skrivandet tar mycket av hans tid, arbetet med orden fyller hans tillvaro med mening. I en text reflekterar han kring den förlorade tiden - fenomenet att nuet blir ett då. Han utgår ifrån den gamla bilden av timglaset där sanden långsamt rinner ut - sakta töms den övre delen av glaset. Ju mindre sand i den övre delen, desto fortare går det. Så snabbt livet går förlorat, rinner ifrån en, som ett obönhörligt läckage.

Läckaget.

Ungefär så här funderar han: hur bevarar man bäst sin tid på jorden? Genom att se den gå, liksom betrakta den, lite från sidan, lite förundrat iakttagande? Eller genom att jaga den, försöka fylla den med innehåll, använda den till bredden? När upplever man läckaget mest - eller minst? En dag kan tyckas lång, men när den väl passerat och blivit till förfluten tid - då är den så kort, så oändligt kort.

Ja, hur bevarar man bäst sitt liv? Hur finner man mening i det obönhörliga läckaget? Carl-Göran Ekerwald svarar inte på den frågan. Men filmen om honom gör det. Han är snart nittiotre år, men ung i själen - produktiv och med förmågan att älska och att skratta. Han ser både bakåt och framåt. Han reflekterar och tolkar, han brukar orden för att själv förstå tidens gåta och sin egen - och deras som han älskat. Hans ord skapar bilder som blir till små hus i den stora stormen, små hållplatser på vägen.

Just där tror jag att meningen finns - i reflekterandet, i tolkandet, i sökandet efter bilder som förklarar och försonar.

Carl-Göran Ekerwald
och Sigrid Kahle.

Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Upprop till läsandets försvar

"Vår hjärna är inte skapad för att läsa", konstaterar litteraturforskaren och kulturkritikern Alexandra Borg, citerad i Dagens Nyheter. Läsandet är en historisk parentes, säger hon, en "ny aktivitet" i människoartens utveckling. Tji fick ni - Catullus, Ovidius, Shakespeare, Strindberg, Proust, Tolstoy, Joyce och alla ni andra skribenter. Kasta pennan! Glöm brottandet med ord och komposition, sökandet efter dramaturgi och bildspråk! Vår hjärna är gjord för att lyssna, säger Alexandra. Inte för att läsa. Som i forntiden när människorna samlades kring en berättare - en rapsod - som satt vid lägerelden och mässade de urgamla skrönorna. Det var tider det, med närheten till skapandet och den gemensamma kulturupplevelsen. Inget krångel eller kultur-snobbism.

Ingen kultur-snobbism...

Skulle läsandet och skrivandet inte vara förenligt med våra hjärnor?? Jag förmodar att Alexandra Borg har starka kontakter inom den lavinartat växande ljudboksbranschen. För, som en annan förespråkare för ovan nämnda bransch basunerar ut: folk har inte tid att sitta och läsa i pappersböcker längre. Har man däremot en lättsmält berättelse i mobilen går det så kallade livspusslet fint ihop: då kan man både köra bil, tvätta, diska och dammsuga medan man lyssnar. Tänk, vad praktiskt och så mycket tid man sparar! Och så slipper hjärnan arbeta med en företeelse den ändå inte är skapad för. Snart är det skrivna ordets epok till ända. Liksom det komplexa tänkandets - iallafall kring estetiska ting. För varför krångla till det? I onödan...

Slut med skrymmande
bokhyllor.

Samtidigt oroar sig skol-forskarna för att svenska elever läser allt sämre. Men det är klart: om läsförmågan ändå bara är en historisk parentes - varför då anstränga sig, när man ändå längtar efter att återknyta kontakten med forntiden? Åter till rötterna, eller??

Och jag som trodde att den mänskliga hjärnan rent av tycker om att utvecklas, att utmanas, att sträva framåt? För varför har vår art annars tagit så stora steg? Valt att lämna lägerelden i en avlägsen forntid? Skapat sådana underverk som romaner, symfonier och katedraler?

Ett underverk.

Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Den goda viljan eller Går det att smälta samman motsatser?

Arv eller miljö?

Hur kommer det sig att man är just som man är? Inåtvänd? Gladlynt? Misstrogen? Oförvägen? Räddhågad? Känslostark? Alla dessa egenskaper som karakteriserar en människa - vad beror de på? Är det arvet från förfäderna? Eller är det miljön man vuxit upp i? Eller är det båda, sammantvinnade i en ogenomtränglig väv?

Ingmar Bergman
(1918-2007).

En människa som funderat mycket över arvets innebörd, är han som numera pryder våra 200-kronors-sedlar: Ingmar Bergman - regissör, författare och musikälskare. Det finns nog ingen som så enträget borrat i det mänskliga psykets mera undanskymda hörn. Jag minns att jag för länge sedan läste hans självbiografiska bok Laterna magica. Där funderar han över sitt ursprung och hur det påverkat hans livsval och skapande - i korta ögonblicksbilder målar han sitt livs nyckelscener. Några år efter Laterna magica skriver Ingmar Bergman manus till filmen Den goda viljan. Där går han ännu ett steg längre bakåt i historien och utforskar med största noggrannhet och allvar relationen mellan de två diametralt motsatta personligheter som skulle komma att bli hans föräldrar: Erik och Karin.

Samuel Fröler och Pernilla August
som Erik och Karin.

Den goda viljan är ett försök att förstå - på djupet - dessa bådas kamp för att smälta samman som ett par och hur det kom sig att han, resultatet av denna sammansmältning, blev just den han blev: en kompromisslös konstnär, ett knivskarpt intellekt parat med en nästan självförgörande känslighet. Långsamt och metodiskt väver han det komplicerade mönstret av livstrådar i det skimrande tyg som består av lika delar arv och miljö. Det varma hjärtat som svämmar över av kärlek mot den starka driften att alltid - hur högt priset än må vara - söka sanningen. Fantasin mot sakligheten, fegheten mot modet, högfärden mot självföraktet. Leklynnet mot allvaret, det skräckfyllda mörkret mot det värmande ljuset. Varje replik i filmen tycks vara ett resultat av djup inlevelse i hur dessa båda människor tänkte och kände - en gång för länge sedan.

Verklighetens Erik och Karin.

Sophiasystern Karin och teologistudenten Erik träffades i Uppsala och blev ett par, trots att bådas familjer motsatte sig relationen. Kanske såg de anhöriga att olikheterna kunde bli oöverstigliga. Kanske befarade de att en av parterna skulle tvingas offra för mycket av sin personlighet. Den bortskämda lekfulla överklassflickan och den allvarsamt strävsamme och fattige studenten; skillnaden mellan den som ser livet som lätt och den som ser livet som tungt. Skillnaden mellan den som fått allt till skänks och den som fått kämpa för varje smula. Och också - och kanske mest - hur den som fått kan ge och hur den som inte fått, inte kan det. Vem av dessa två skulle vika sig och ge efter?

Strålande jul i salongerna.

Svart och vit blir denna skildring aldrig. Gråskalorna är många liksom komplikationerna när dessa två försöker jämka sina diametralt olika bakgrunder till ett någorlunda fridsamt och fungerande äktenskap. De lyckas bara delvis, tycks det. Olikheterna var så stora att offren som krävdes ibland blev alltför ödesdigra. Kanske handlade det i grunden allra mest om självkänslan. Den självklara känslan av egenvärde ställd mot den tillkämpade segern över mindervärde och skam.

Erik har valt att utbilda sig till präst - inte bara för att söka social revansch utan också för att han äger ett stort och drabbande pathos. Erik känner sig mera hemma med lidandet än lyckan, något som Karin finner stötande osocialt och avvikande. Erik strävar efter att göra gott mot så många som möjligt och särskilt mot dem som har det svårt i livet, medan Karin vill vårda kärleken och göra gott mot dem som står närmast.

Filmen är en strålande vacker hyllning till dessa två som blev just hans föräldrar - och är inte Ingmar Bergmans signum just det aldrig upphörande sökandet efter sanningen parat med den lysande förmågan till skönhet och närhet?


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Grattis kungen och alla andra!

Fylla år kan man göra på många olika sätt. Några ordnar stor fest, andra har öppet hus med smörgåstårta. En del reser bort och firar på annan ort. Andra väljer att inte fira alls, att jobba istället och glömma att man blivit ytterligare ett år äldre och - om man ska tolka det från den mörka sidan - förlorat ytterligare ett år av återstoden av sitt liv. Men då väljer man själv att avstå firandet och festandet, det är ett eget beslut som familj och vänner får finna sig i. Men - om man inte har några vänner alls och ingen familj, hur gör man då? Man väljer inte bort något som inte finns.

Tårtan.

För länge sedan kände jag en präst. Så här i backspegeln - han är avliden sedan länge - kan man nog säga att han åkte räkmacka hela sitt liv. Spikrak karriär, fru och många barn och åsikter på rätt sida av skranket i Landet Lagom. Flott våning med sjöutsikt och lantställe - också med sjöutsikt, fast åt en annan, lite mindre, sjö. Och massor av vänner och bekanta. Han var populär i de flesta läger, helt enkelt.

Räkmackan.

En dag ringde prästen till mig och berättade att han fått i uppdrag att gäst-predika om ensamhet. Han såg fram emot uppdraget, berättade han, eftersom han hade ett starkt socialt pathos och ett stort engagemang för dem som levde sina liv på den så kallade skuggsidan. Nu ville han att jag skulle läsa vad han skrivit. Detta hände för tjugofem år sedan, så jag minns inte hans text så noga. Men en sak minns jag: att de vackra orden om gemenskap, omsorg och empati, om att glädjas tillsammans, på något sätt klingade tomt och skramlande. Vad var det för fel? Predikan var ju både rörande och vacker - men ändå... Självfallet sa jag ingenting om denna känsla av tomhet till honom.

Präst, med rätt att tala.

Nu många år senare förstår jag att felet nog låg i bristen på egen erfarenhet av icke självvald ensamhet. Den av livet gynnade prästen hade aldrig tvingats fira en enda födelsedag i ensamhet med bara sig själv som sällskap. Visst kunde han ge de ensammas tankar ord, men det var i kraft av något annat än egen erfarenhet. Det var i kraft av en verbal talang och en mångårig erfarenhet av prästyrket.

Varför skriver jag om detta nu? Jo, för att jag nyss tittade på SVTPlay och sammandraget av kungens 70-årsfirande. Pompa och ståt och gästande kungligheter, adel och präster och andra höjdare. Pukor, trumpeter och körer. Och så ett vackert tal från äldsta dottern Victoria. Så fullt av värme och tacksamhet. Talet började så här: "Pappa, var är du?" (Hon kunde inte se honom i vimlet av alla gratulanter och spanade efter honom i folkhavet.)

Kungen fyller år.

Och då tänkte jag så här: det finns massor av människor som aldrig får höra ett tacksamt ord för att de levat och för vad de gjort. De sitter kanske framför TV:n på sin bemärkelsedag och äter en tårtbit i sin ensamhet. Och det finns massor av pappor "out there" som aldrig får höra ett ord av uppskattning och kärlek. Mammor också. Varje familj är ett eget litet kungarike: mamma drottningen, pappa kungen och prinsar och prinsessor. Varje hem är ett slott. Så visst är det smått absurt med det bombastiska firandet av vår maktlöse, och aningen motvillige, monark. Men en sak kan man lära sig: att alla - kungar, uteliggare, optiker, svetsare, ekonomer, psykologer, bönder och bovar - är värda ett tacksamhetens tal och en riktigt fin fest.

Och: grattis i efterskott Kungen! Du har nog varit en bra farsa, trots kaffeflickorna...


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Tabu

Vad är egentligen tabu i vår nutid? Allt verkar ju vara tillåtet: narcissism, nakna kroppar, könsord och sex, sex, sex... Både "snack och verkstad" - mitt framför de ständigt närvarande TV-kamerorna. Personerna i det aktuella fallet rör sig i och utanför ett karibiskt strandhotell. Vit sandstrand, smaragdglittrande hav, en ständigt lysande sol och alltid glas med mousserande vin eller bärnstensfärgad whisky.

Exen på stranden.

Silikontuttar, piercing och tatueringar, plutande botoxläppar, omsorgsfullt inoljade kroppar, hår-extensions och ögon tunga av mascara i tjocka lager. Alla har de breda, vita skärp på sina minimala bikiniunderdelar. I skärpen sitter mikrofoner, så att vi tittare kan höra den pågående dialogen.

- Wow, vilka rattar!
- Fy fan, vilken läcker rumpa!
- Jävlar, vad full jag är...
- Jag minns faan inte vad som hände igår... vet inte om det blev nåt...

Det handlar om vem som har de största tuttarna och det största "paketet", vem som har sex med vem, bakom ryggen på vem i den aldrig lättande alkoholdimman. Javisst ja, jag glömde ju berätta vad programmet heter: Ex on the beach. (Fast det borde nog varit ett initialt S också...)

Cilla Thorell i rollen
som Kerstin Thorvall.

Samma vecka sänds på en annan TV-kanal (public service denna gång) en dramaserie i tre delar om författaren och tecknaren Kerstin Thorvall - Det mest förbjudna. Här får man möta en kvinna som bryter mot flertalet regler för hur en hustru och mor förväntades bete sig. Hon är notoriskt otrogen mot sina äkta män och föredrar att ligga med unga älskare framför att ta hand om barnen, skrivandet går före allt annat och hon är hejdlöst egocentrisk i sin jakt på bekräftelse och uppmärksamhet. Ansvaret för familjen och hemmet överlåter hon till sin mamma, som blivit en ständigt närvarande tjänsteande som sköter allt, medan dottern iförd morgonrock skriver och har sex, har sex och skriver. Allt ljus på henne - annars totalt mörker, panik, depression och självförakt.

Verklighetens
Kerstin Thorvall.

Det finns en scen i serien som gestaltar sig så här: Thorvall möter den kvinnliga redaktören på förlaget. Redaktören har precis läst manuset till boken Det mest förbjudna och nu vill Thorvall höra vad hon tyckte. Redaktören stryker sig över håret och ler ett leende som är både generat och fullt av förakt.

- Men tycker du inte själv, säger hon lite trevande, nervöst tuggande på en godisbit, att det är lite sjaskigt ändå?
- Vad är sjaskigt? frågar Thorvall.
- Joo, säger hon, det här med att en medelålders kvinna... Ja, du förstår ju vad jag menar...
- Nej, det gör jag inte, säger Thorvall provocerande. Vad menar du?
- Jo... jag tror inte att våra läsare vill läsa om en kvinna i den åldern, som...  Ja, du förstår väl vad jag menar...

När Thorvall reser sig för att gå, upprörd över utlåtandet, får hon syn på en bok som ligger på bordet bredvid redaktören. Thorvall tar upp den och ser på den. "Ja, det är en fantastisk bok det där!", utropar redaktören entusiastiskt. "Konstigt" säger Thorvall, "den handlar ju om precis samma saker som min." Boken är Ulf Lundells berömda debutroman Jack.

En ung mans upplevelser.

Vari ligger det pinsamma och sjaskiga? Att det är en kvinna som skriver om sex? Eller att kvinnan i fråga är medelålders och inte purung?

Tillbaka till solskenet på den karibiska stranden, där allt tycks vara tillåtet. Sex, sex, sex. Finns det några tabun här? Ja, tveklöst. Tabut heter ålder. Ingen av deltagarna är över trettio. Slutsats: är man under trettio kan man numera leva ut sina lustar för en alldeles öppen ridå - förutsatt att man har stora rattar och en läcker rumpa. Är man äldre gäller samma regler som förr, oavsett "utrustning".

Aningen too much??

Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Glad Påsk och Upp till kamp!

Långfredag.

Kära läsare, nu är det Långfredag - dagen då Jesus dog på korset. När jag var liten var detta en allvarets och eftertankens dag. Min familj var inte på något sätt religiös, men ändå - detta var inte en dag för nöjen och frosseri. Det fick komma dagen efter. På Långfredagen åt man fisk (kokt) och ris och möjligen ett päron till efterrätt. Man lyssnade på Matteuspassionen på radio och lät bli att klippa gräset, dammsuga och hamra på spikar. Det skulle vara tyst och lugnt och allvarsamt. Så är det inte längre. Det borras och bullras och shoppas och frossas alldeles väldigt. Och att TV-serien Dallas, som annars brukade sändas på fredagar, fick flyttas till torsdagen, är det väl ingen som minns längre. Har vi glömt den där mannen på korset? Kanske har han kommit bort i myllret av andra kändisar och stjärnor, som glittrar mera och bullrar högre?

Långfredagsmeny.

Men denna Långfredag tror jag att det kan vara dags att damma av honom som hänger däruppe på korset. Jag tror att vi nu mer än någonsin behöver en symbol för motståndet mot terrorn, en kraftfull gestalt som enar oss i kampen för det goda. Den gångna veckans attacker mot demokratin har skakat och skrämt oss - igen. På sociala medier ser jag hur seriefiguren Tintin blivit symbolen för ett enat Europa, mot terrorn och mot den blinda fanatismen. Den oförvägne journalisten, som aldrig sviker och alltid kämpar för den goda saken. Nu begråter han offren för de meningslösa bombattackerna och han och vännen Kapten Haddock manar till samling mot ondskan.

Belgiens flagga färgar
Tintins tårar.

Det finns en stor kraft i symbolerna - de enar oss och ger oss ork att fortsätta kämpa i våra liv. Utan dem skulle hopplösheten segra. Tintin eller Jesus - det spelar kanske ingen roll. Båda äger de den enande kraften och det goda hjärtats styrka.

Här kommer Jesu, Joy of Man's Desiring av Johann Sebastian Bach, fast i en helt annorlunda version. Stuart Smith (gitarr), Richie Onori (trummor), Ray Rodriguez (keyboard) och Ricky Phillips (bas).

Som sagt: Glad Påsk och Upp till kamp!

Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Mannen, verket och den förbjudna kärlekens kraft

Min pappa, musikprofessorn, hade en idol: tonsättaren och pianisten Wilhelm Stenhammar. Precis som min pappa var Wilhelm Stenhammar - troligen (ingen av oss hade ju träffat honom) - en högst etisk och allvarsam person, snarast hövisk. Iallafall framställde pappa det så. Wilhelm blickade ner på oss i familjen från väggen ovanför pianot och från platsen ovanför pappas öronlappsfåtölj i vardagsrummet - allvarligt och med koncentrerade och aningen vemodiga ögon. Att detta var en pålitlig, ärlig och mycket seriös person var det ingen tvekan om. Han var helt enkelt ett ideal. Och en idol.

Wilhelm Stenhammar.
(1871-1927)

Under min barndom funderade jag mycket på det faktum att min pappa alltmer kom att likna mannen på tavlorna, till och med näsorna var lika - samma krök på näsbenet och samma vidgade näsborrar. Eller var det kanske så, att de redan från början varit lika och att det var just därför som pappa blivit så fascinerad av honom? Man dras ju alltid till det som påminner om en själv - på något sätt. När pappa kom upp i femtio-årsåldern bestämde han sig för att göra slag i saken och skriva en stor biografi över sin idol. Det gjorde han också. Efter ett antal år förelåg tre tjocka volymer, sammanlagt nära 2000 sidor, om idolen: Wilhelm Stenhammar och hans tid.

Wilhelm i kompositionstagen.

Böckerna var inte bara en skildring av Wilhelms gärning, de var också en bred skildring av det Sverige som omgav honom - ett land statt i förändring på många olika plan. Verk efter verk analyserades noga och tolkades; kvartetter, sånger, symfonier - notexemplen var många och fyllde ibland stora delar av sidorna. Pappa var lycklig. Han älskade notexempel och analyser. Det var i dem som den sanna personligheten lyste fram, argumenterade han med övertygelse. Fördjupningar i privata förhållanden och psykista processer var inget som han fann vara av intresse. Sådant skummade han snabbt över. Andra biografer som ägnade sig åt sådant, ansåg han osakliga, aningen oseriösa och till och med skvallriga. Pappa var seriös - och därmed basta. Precis som idolen Wilhelm.

Månsken. Edvard Munch.

Men - det fanns en liten, liten skugga på idolens gloria. När han var gift och far till flera barn förälskade han sig i en sångerska som han konsertturnerade med. Kanske inledde de en relation, kanske inte. Men för Wilhelm skapade förälskelsen svåra samvetskval. Han ville inte svika sin hustru och sina barn och försökte radera ut känslan ur sitt hjärta. Detta framgår av brev som finns att läsa i hans kvarlåtenskap, brev som min pappa naturligtvis måste ha läst. I den stora biografin vidrör pappa bara med några få ord denna händelse. Men efter att böckerna kommit ut och recenserats och fått spaltmetrar med beröm, var det plötsligt någon som ställde frågan, varför min pappa valt att bortse från det privata i Stenhammars liv. Pappa blev förvånad och svårt harmsen. Han som valt att sätta det sakliga i fokus; skapandet - det var ju det som var det viktiga, det som var värt att minnas. Upprörd ringde han mig och beklagade sig. Han kände sig missförstådd sa han, för att han valt att avstå från skvaller och ytligheter.

Zornkulla
- inte riktigt pappas grej.

Vad svarade jag? Det minns jag förstås inte, men eftersom jag som ung också hyllade den där sakligheten och bara sysslade med litterära verkanalyser, höll jag säkert med pappa om att kritiken var obefogad och ett tecken på just ytlighet. Men nu, långt senare, kan jag förstå kritiken. Den känsla som finner sitt uttryck i ett musikverk kan inte vara oväsentlig. Den är helt enkelt själva förutsättningen för skapandet, den tändande gnistan bakom verkets tillblivelse. Det privata går inte att separera från verket - sådan är min övertygelse. Pappa må vända sig i graven.

Här kommer ett verk som min pappa älskade: tredje satsen quasi andante ur Stenhammars tredje stråkkvartett. Gotlandskvartetten spelar.

Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Hjältemodets baksidor

Det mesta är nyanser av grått - finns det
överhuvudtaget något som är svart eller vitt?

Det finns ett talesätt som lyder: ändamålen helgar medlen. Det betyder att det inte spelar så stor roll vad man gör eller hur man handlar - så länge avsikten är god, så länge målet för handlingen är beläget på "den ljusa sidan". Jag har alltid ställt mig undrande till detta resonemang; det leder till att man ursäktar mycken ondska och brutalitet med att det sker för den så kallade "goda sakens skull".

Gott resultat??

Barnaga är ett bra exempel, liksom andra diskutabla uppfostringsmetoder, där någon ska kränkas för att uppnå ett eftersträvat resultat: lydnad. Ett annat exempel är hur man kan rättfärdiga den "goda" sidans kamp i krigstider. Då kan de etiska reglerna liksom upphävas i striden för politisk makt - eller för frihet och rättvisa. Det är inte mycket som är helt svart eller vitt - inte ens parterna i kampen mellan ont och gott. Det mesta är gråskala - mer eller mindre mellangrått. (Möjligen ter sig IS som ganska kompakt helsvart.)

Vemorks kraftverk i Rjukan, Norge.

Mot den bakgrunden känner jag stor beundran för den norska dramaserien Kampen om tungtvannet som nyligen visades i SVT1. Serien bygger på historien om hur den norska motståndsrörelsen genom en serie attentat lyckades hindra nazisterna från att använda det tungvatten som framställdes i elektrolysanläggningen i Vemork i Rjukan i närheten av den stora Hardangervidda. Det tunga vattnet behövdes för att utveckla nazisternas kärnvapenprogram - med långt framskridna planer på att helt utplåna London. Tanken svindlar. Vad hade hänt om man inte lyckats stoppa Hitler från att skapa en atombomb? Då kanske det Tredje Riket varit en verklighet idag. Vilken värld hade vi då levt i? Hade vi överhuvudtaget existerat?

Joachim Rönneberg, en av ledarna för
sabotageaktionen mot kraftverket i Rjukan.

Men kampen om det tunga vattnet krävde inte bara flera av attentatsmännens liv, att detta var ett självmordsuppdrag var man medveten om - många oskyldiga civila fick också sätta livet till. Det första attentatet ledde bara till ett tillfälligt driftstopp. Det följdes av engelska bombningar och så till slut - när maskindelar, som skulle göra det möjligt för nazisterna att själva framställa tungt vatten, skulle transporteras till Tyskland - ett bombattentat mot en passagerarfärja. 14 människor omkom i det iskalla vattnet i Tinnsjö den 20 februari 1944. De offrades i kampen mot nazisterna.

Knut Haukelid - en annan av
ledarna för Rjukan-sabotagen.

Hur ska man tänka? Blod och död för att förhindra något ännu värre? Men går det överhuvudtaget att säga att dessa dödar var ett nödvändigt pris för befrielsen från nazisterna? I TV-serien skildras med stor nyansrikedom människoödena bakom dessa omöjliga val. Personliga förluster, sorg, förtvivlan och rädsla måste tryckas ner och gömmas undan. Lojaliteter, kärlek och omsorg måste raderas ut - annars försvagas handlingskraften och man riskerar att förlora kampen. Det är det omöjliga ställningstagandet.

Bomber dödar.

Jag har en personlig koppling till den norska motståndsrörelsen under andra världskriget. Mina föräldrar var mitt uppe i sina respektive karriärer när jag föddes - därför anställdes en barnflicka som sedan kom att stanna i familjen i nästan trettio år. Hon kom från en liten by i Nordnorge där motståndsrörelsen hade ett starkt fäste. Alla i byn var engagerade i kampen mot "Tysken". Strax efter ockupationen flydde hon till Sverige och kom att arbeta som kokerska på militärförläggningar och som hushållerska i flera hem innan hon till slut hamnade i vår familj 1958. För henne tog aldrig kampen om frihet slut, kriget levde i hennes minne som en tid av hjältedåd och storlaget mod. I hennes värld fanns inga gråskalor, där var alla tyskar onda och alla norrmän goda (utom förrädaren Quisling förstås). "Normännera" kunde aldrig göra fel. Och då menar jag aldrig. Fast det är en annan historia, som jag ska berätta någon annan gång.


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner