Hundraåringarna som gick ut i skogen

Ibland upplever man korta ögonblick av något stort och omtumlande. Ett synintryck flimrar förbi, bilden etsar sig fast på näthinnan och försvinner inte. Idag upplevde jag just det.

Mellan Ölands-hemmet och den lite större orten Färjestaden går en vacker cykelväg. En bit av sträckan går genom en tät och lummig lövskog som kallas Vicklebyskogen. Om våren är hela marken mellan trädstammarna täckt av vitsippor. Visste man inte bättre, skulle man kunna tro att det var snö på marken - där mellan de skira, nyutspruckna lövträden.

Visste man inte bättre, skulle man
kunna tro att det var snö på marken.

Om sommaren är skogen som en tropisk djungel - grönskan är tät och nästan ogenomtränglig och solljuset sipprar ner genom löven som små strålar av guld. Och när det är hett ute på fälten och solen gassar - då är det svalt och skönt inne i den gröna skogen. Man rör sig som i en svalkande och skuggig lövsal.

Det är svalt och skönt inne i den gröna skogen.

Idag kom jag cyklande på vägen. Solen strålande och det var dallrande hett när jag passerade fälten. Nästan bländad körde jag in i den gröna, svala Vicklebyskogen. Cykelvägen slingrar kraftigt inne bland träden och man får se upp om det skulle komma en mötande cyklist på den smala vägen. Framför mig, bland träden ser jag plötsligt något vitt som skymtar. Jag bromsar in och cyklar väldigt långsamt.

Det är två mycket, mycket gamla människor som går mitt på vägen. En  man och en kvinna, båda vitklädda. Mannen håller kvinnan skyddande om ryggen och hjälper henne att gå. Mycket långsamt och ytterst försiktigt tar de sig framåt - ett par stapplande steg i taget. De stannar och tittar upp mot de höga trädkronorna, om och om igen. De ser sig om i allt det gröna. De går så långsamt och försiktigt att jag inte vågar ringa med klockan på styret - de kunde kanske bli skrämda, så jag kliver av cykeln och drar cykeln förbi dem. När jag passerar hör jag dem tacka för vänligheten. Jag borde ha vänt mig om och sagt något vänligt, men det kunde jag inte, för jag blev så rörd. Rörd över ömheten den gamle mannen visade den gamla kvinnan och rörd över deras långsamma kärlek till träden.

Bilden av dessa båda gamla har etsat sig fast på min näthinna och kommer att följa mig resten av mitt liv. Som en hyllningssång till kärleken mellan människor och kärleken till de stora gröna träden kommer här Romansen ur Lars-Erik Larssons Pastoralsvit.

Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Hur gör man? - Del II

Det är fortfarande över 36 grader varmt i mitt arbetsrum (= garderob), men jag ska ändå försöka bena upp det här med berättarperspektivet.

Om man nu bestämmer sig för att skriva en bok, måste man ha klart för sig vem det är som för talan i boken. Eller, klarare uttryckt: vem är berättaren? Är det ett "jag" som berättar om sina egna upplevelser? Allt som upplevs och beskrivs i boken, upplevs och beskrivs av detta "jag". Alltså kan boken aldrig handla om hur någon annan än "jag" känner och tänker - bara hur "jag" tror att andra känner och tänker. Och detta "berättar-jag" är inte alls nödvändigtvis identiskt med författarens eget jag. (Men det kan förstås vara det - och då kanske boken är en självbiografi.)

Benjamin Constant (1767-1830)
författaren till den berömda
jag-romanen Adolphe.

Men i många böcker kan författaren beskriva hur flera människor tänker och känner. Läsaren får veta vad som rör sig inne i huvudet på alla dem som finns med i boken, eftersom författaren ser allt och vet precis lika mycket om alla. Författaren ser in i alla hus, in i alla medvetanden, han ser vad som händer överallt - samtidigt. Författaren är som en Gud - allsmäktig över skeendena i boken. Han styr och ställer och lägger sitt pussel, bit för bit - ända tills det är komplett.

Honoré de Balzac (1799-1850)
 - den allvetande författaren.

Men så kan författaren också välja att se skeendet ur någon annans ögon. Och denna person är inte ett "berättar-jag" utan beskrivs i tredje person. Ett bra exempel är P.C. Jersilds roman Barnens ö. Här har författaren - som när boken skrevs var 41 år gammal - valt att skildra världen genom en 11-årig pojkes ögon. Reine Larsson lurar mamma att han tillbringar sommaren på kollot Barnens ö, men i själva verket är han ensam kvar i stan - en skarp iakttagare av de vuxnas både grymma och falska värld i ett sommar-Stockholm i 1970-talets mitt.

P.C. Jersild.

Detta berättargrepp kan vara svårt, eftersom de tankar och iakttagelser som tillskrivs huvudpersonen måste vara rimliga. Ett barn på 11 år kan inte reflektera och uttrycka sig som en vuxen författare. Men Jersild har ändå lyckats förena den vuxne författarens stringenta språk med den lille pojkens brådmogna ironi. Reine Larsson är en ovanligt reflekterande och desillusionerad pojke. Han har sett för mycket av vuxenvärlden - och funnit att han inte tycker om den. Han fasar för att bli vuxen, svekfull och styrd av sitt kön. Jersild är vuxen, men förmår att betrakta vuxenheten "nedifrån", ur det reflekterande barnets synvinkel. Han har grävt djupt i sitt eget minne för att hitta tillbaka till hur en 11-årig pojke kan tänkas se på världen. Barnens ö är ingen självbiografisk skildring, men ändå har den det självupplevdas drabbande lyskraft.

Jag tror inte att jag någonsin kommer att skriva någon bok, men ett bra tips till alla dem som funderar på att göra det: läs! Och läs bra böcker! Som till exempel Barnens ö.


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Hur gör man? - Del I

Om man bestämmer sig för att skriva en bok - vad är det då man först ska tänka på?

Hur börjar man?

Ja, det är klart att allra först måste man förstås ha något att berätta - något som är så viktigt att det förtjänar att fylla allt utrymmet mellan två pärmar. Och att ämnet man valt räcker till en så lång och stor kurva - för det är oftast väldigt många sidor i en bok. (I annat fall kanske ämnet mera lämpar sig för en kortare text, som en novell.)

Kanske är det också viktigt, att man tror att det man har att berätta kan intressera någon mer än en själv - men bara kanske. För ibland handlar det faktiskt inte så mycket om vad det står i boken, utan hur den är skriven. En tråkigt och stolpigt skriven bok går inte att läsa, även om den har ett aldrig så spännande ämne. Och en rytmiskt och drivet skriven bok kan bli en riktig bladvändare, trots ett tråkigt ämne. Har jag något exempel? Jadå. Dåligt och hafsigt skrivna deckare går inte att läsa - trots komplicerade intriger och blodiga mord. De tär på tålamodet med orytmiska meningar som inte hänger ihop och massor med onödiga adjektiv. Och tjocka läroböcker om tunga ämnen kan vara så spännande att man helt enkelt inte kan lägga dem ifrån sig - just för att de är så effektivt skrivna.

Tjock som en tegelsten - men oändligt
spännande: Nancy McWilliams'
Psykoanalytisk diagnostik.

Men vad är det då man måste tänka på - först? Jo, vem det är som berättar. Vem som för ordet. Är det jag som berättar om vad jag upplever? Är författaren allvetande - en som, likt en Gud, ser allt, vet allt och känner allt? Eller väljer man att se det som händer genom någon annans ögon och medvetande? Och om man väljer det senare - hur förhåller man sig till sin berättare?

P.C. Jersilds roman Barnens Ö
- ett lysande exempel på berättarperspektiv.

Eftersom det faktiskt är 36.5 grader i mitt lilla arbetsrum (som är en ombyggd garderob), återkommer jag imorgon - i samma ämne förstås. Jag älskar värmeböljor - men inte i en ombyggd garderob.


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Smygreklam

För några år sedan undervisade jag i terapeutiskt skrivande vid ett studieförbund i Kalmar. Bland deltagarna fanns en kvinna som visade sig vara en lysande författare. Hon hade levt ett hårt liv på många sätt och barndomen hade varit svår och väldigt ovanlig. (Det är om henne som mitt gamla blogginlägg En teckning till fars dag handlar.) En lektion pratade vi om vad man gör när man känner sig nedstämd och ensam. Någon gick ut med hunden, någon satte på TV:n, någon satte sig vid datorn och någon gjorde ingenting alls. Den här kvinnan berättade att hon i ett köksskåp förvarade ett litet glasrör med en vaniljstång.

Vaniljstång i glasrör.

Varje gång hon kände sig orolig och full av ångest, tog hon fram det lilla glasröret, öppnade korken och drog in den milda doften av vanilj i näsan. Då kom lugnet tillbaka, berättade hon. Hjärtklappningen och svettningarna upphörde. Den lilla torra, svarta pinnens doft betydde så mycket för henne, eftersom hon ofta varit både ledsen och ångestfull.

Vilket erbjudande! Hakan i parketten!
Den berömda ComHem-katten.

Man ska inte göra smygreklam för saker på en blogg. Det är dålig stil och oetiskt, tycker jag. Ungefär som när TV4 lägger in reklam mitt i nyhetssändningarna. Det är under all kritik när rapporter om krig, jordbävningar och kvinnlig omskärelse plötsligt avbryts av reklam för schampo och anti-rynk-kräm. Men... nu blir det lite reklam ändå - för två saker som jag tycker om och som tröstar mig när livet känns tungt och motigt: bilar och bilder.

En Mercedes B-klass, så klart.

När jag känner mig ledsen och nedstämd, brukar jag antingen köra ut min fina röda Mercedes B-klass med panorama-soltak ur garaget och titta på den. Eller så går jag in på AllPosters hemsida och tittar på bilder. AllPosters är ett affisch-företag som säljer bilder - av alla de slag. Verkligen ALLA. Från Rembrandt till Warhol, från Miró till Rosenquist, från kitsch till kubism, från barock och rokoko till dada och surrealism, från växtfoto till knasiga t-shirts.

Från Rembrandt...

 
Tusentals konstnärer är representerade; oljemålare, akvarellister, tecknare, fotografer, skulptörer - kända som okända, döda som levande och av alla nationaliteter. Bilderna finns i oändligt många format och utföranden - från små miniaffischer till 3-meter-stora väggtäckare. Och klickar man i en ruta, kan man se hur bilden ter sig i ett möblerat rum. Och vill man ändra möblemang, då klickar man i en annan ruta. Liten tavla till stor vit soffa. Stor tavla till liten mörk soffa. Avlång tavla till matsal.

...till Rosenquist.

Och lycka är det att ha en stor tavla av Sam Francis hemma över soffan - till det facila priset av ett par hundra kronor. En passepartout och en vacker vit ram - och vips har man ett konstverk som pryder hemmet. Eller varför inte en liten Paul Klee i sovrummet? Eller en knallblå Klein i köket? Det är glädje, tycker jag!


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

"Gnällig gubbe söker sällskap"

Barbie och Ken.

Under rubriken Vi gifter oss helt enkelt med fel person, skriver Ann Heberlein i dagens DN om det grundläggande feltänket bakom fenomenet äktenskap. Det är ju högsommar nu och det är just då  - när alla ska vara som lyckligast - som det knakar som allra värst i parrelationerna. Romantik, kärleksfull samvaro och passion ska det vara. Men istället blir det tristess, ångest och bråk. Just när allt ska vara som vackrast och gladast - då blir det som fulast och sorgligast. Och i september/oktober stiger frekvensen av skilsmässoansökningar drastiskt.

Vad hände?

Men varför väljer vi fel då? Jo, säger Heberlein, vi har alldeles för dålig koll på oss själva. Vi vet helt enkelt inte vilka vi är och vad vi behöver. Och vem vi behöver. Dessutom vill vi, när vi möter någon vi vill attrahera, visa fram vår vackraste sida. Den glänsande och putsade framsidan - inte den mörka och dammiga baksidan. Vi vill framstå som vårt bästa jag. Inte som vårt sämsta. Och just däri ligger det stora misstaget. Gjorde vi tvärtom, skulle äktenskapen troligen hålla vida bättre. Det är de galna, mörka sidorna av personligheten vi ska demonstrera när vi vill attrahera någon. För det är just de sidorna som avgör om man verkligen passar ihop. De putsade framsidorna hamnar ju ändå i skuggan, förr eller senare.

Bäst att visa fram Mr Hyde direkt.
Han visar sig förr eller senare ändå...

En mig tidigare närstående man fick för länge sedan idén att formulera en kontaktannons. Han hade suttit och läst kontaktsidan i tidningen och förvånade sig över hur oerhört förljugna bilder av sig själva människor målade upp. Alla tycktes välbyggda, snygga, unga för sin ålder, glada, positiva, sociala och ekonomiskt välsituerade med villa, båt och sommarställe. Inga problem eller svagheter i sikte här inte. Kunde detta verkligen vara möjligt, undrade han. Och om man nu är så perfekt - varför då behöva sätta in en kontaktannons??

På jakt efter "den rätte".

Den här mannen satte sig med papper och penna och formulerade en kontaktannons som jag tror att Ann Heberlein skulle ha gillat, eftersom den var mycket ärlig. Jag minns inte ordagrant vad det stod, men jag tror att den löd ungefär så här:

"Gnällig och tjurig surgubbe med flertalet hälsostörningar, kedjerökning och smärre alkoholproblem söker kvinnligt sällskap. Intressen: rökning och läsning. Inte friluftsliv."

Ärligt talat tror jag att han skulle fått massor med svar. Men såvitt jag vet satte han aldrig in den där annonsen.


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Capote och författarens dilemma

Nyss stängde jag av TV:n efter att ha sett filmen Capote. Den handlar om författaren och journalisten Truman Capote - verksam i New York i mitten av förra seklet. Partylejon, fåfäng och narcisstistisk - och med en drift att skriva så stark att den drev honom att överskrida etikens gränser.

Truman Capote 1924-84.

Filmen skildrar tillkomsten av Capotes mest berömda bok In cold blood. Boken är en dokumentärroman om ett mord i Kansas 1959. En hel familj mördades i sitt hem - kallblodigt, tycktes det - av två unga män på jakt efter pengar. Bytet blev 40 dollar och de båda unga männen hittades snabbt av polis, dömdes till döden och avrättades efter tre år i dödscellen. In cold blood utkom 1965 och blev Truman Capotes sista fullbordade verk.

Truman Capote intervjuar Perry Smith.
(Autentiskt foto.)

Capote avreser till Kansas för att göra research inför en artikel om fallet i tidningen The Newyorker, men fascineras så av händelserna och framförallt av en av förrövarna - Perry Smith - att han beslutar sig för att skriva en bok, baserad på djupintervjuer. I tre år besöker han mördarna i fängelset, samtalar med dem och läser deras dagboksanteckningar. Han lär känna dem - närmast Perry Smith, som han upptäcker har mycket gemensamt med honom själv. Som Capote (gestaltad av Philip Seymour Hoffman) säger i filmen: "Det är som om vi vore födda i samma hus. Enda skillnaden är att han gick ut bakdörren, medan jag gick ut genom stora entrén."

Philip Seymour Hoffman (1967-2014)
i rollen som Truman Capote.

Det visar sig att de hemska morden var ett meningslöst misstag. De unga rånarna hittade inte de stora summor de trodde fanns gömda i huset. I panik skär Smith halsen av familjefadern och skjuter sedan resten av familjen av skräck för att bli avslöjade.

Smith räds avrättningen, ångrar sitt dåd och ber Truman Capote att hjälpa dem att överklaga dödsdomen. Avrättningen skjuts upp flera gånger. Fortlöpande under denna tre år långa process, skriver Capote på sin bok. Men hur ska den sluta? Han väntar på att kunna få sätta punkt, så att hans bok äntligen ska bli klar. Och istället för att än en gång överklaga dödsdomarna, avstår han till sist.  Båda männen hängs den 14 april 1965. Avrättningen sker med Capote som vittne.

Nu kan han äntligen avsluta sin bok. Nu kan han äntligen få sin belöning - berömmelsen. Men gjorde han rätt som avstod att överklaga? Avstod han för att äntligen kunna få sitt storslagna slut - för att ge texten den extra lilla kryddan av död? Offrade han det förtroende och den vänskap som Perry Smith kom att känna för honom? Svek han honom? Svek han sig själv? Troligen kom dessa frågeställningar att plåga Capote resten av hans liv.

Boken.

Och frågan är den: hur mycket kan man offra för att skapa ett konstverk? Kan man avslöja vad som helst? Svika vem som helst? Frågan är oändligt svår och måste vara ständigt och smärtsamt aktuell för alla dem som skriver om sina egna och andras liv.


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Skönheten - var kommer den ifrån?

"Skönheten kommer inifrån" brukade det heta när jag var liten. Det var den vackra själen och de goda tankarna som liksom lyste igenom och skapade den där inre strålglansen. Det andra, ytan - det som syntes utåt - var bara "utanverk" och inte lika mycket värt. En vacker människa som är elak och illvillig, blir alltid ful. Och en god människa är alltid vacker - även om han/hon ser ut som en heffaklump. Så fick jag lära mig när jag växte upp.

När ytan tagit överhanden:
Living Barbies.

Egentligen tycker jag att detta stämmer. En så kallat "ful" person kan verkligen ha ett inre som lyser upp och får en att glömma det som inte är så vackert. Och likaledes ser man ibland människor som är perfekt vackra, men som så totalt saknar inre ljus, att de faktiskt ter sig direkt fula.

Vacker? Ja, kanske. Stefan Einhorn - läkare, forskare
och författare till bl.a. boken Konsten att vara snäll.

Men - måste man alltid börja inifrån? Självklart borde jag väl tycka det, eftersom jag är utbildad inom psykoterapi. Jaget och självkänslan ska byggas upp genom ett idogt arbete med analys och bearbetning. Först efter den processen kan man bli harmonisk, balanserad och  - kanske - just så där genomlyst vacker. Eller?

Vacker?

Ikväll fick den övertygelsen en rejäl törn. Mina döttrar - Storasyster och Lillasyster - tittar på TV och det engelska programmet Trinny och Susannah stylar om Norge. Trinny och Susannah är två medelålders damer från England. De är båda stylister och experter på mode. Damerna har gjort till sin mission att resa runt och hjälpa människor att bli snyggare. Låter det ytligt? Visst, men effektivt. Tre norska kvinnor - mellan 22 och 40 - får hjälp. Stilpoliserna Trinny och Susannah har hittat kvinnorna på gatan, intervjuat dem och konstaterat att de behöver få en bättre självbild - snabbt. Intervjuerna avslöjar att alla tre kvinnorna är sådana som står tillbaka för andra. De arbetar hårt, sköter barn, hushåll och hinner inte med att "ta hand om sig själva". Resultat: en förlorad kvinnlighet och en förlorad självkänsla. Dags för stilpoliserna att skrida till handling.

Trinny och Susannah på spaning
efter folk med behov av yt-puts.

Trinny och Susannah erbjuder en verklig quick-fix, en ytbehandling. Kläder som framhäver den undangömda kroppens skönhet, smink som får det bleka ansiktet att lysa, en ny frisyr - och plötsligt är den osynliga inte längre osynlig - utan både synlig, vacker och attraktiv. Och påfallande lycklig över den nya spegelbilden. Hur gick det till?

Antagligen så här: att få uppleva sig själv som vacker betyder så oerhört mycket för självkänslan. Visst - det är bara utanverk. Dessa kvinnors livsproblem kvarstår naturligtvis. Men jag tror att de - faktiskt - kan vara bättre rustade att ta itu med dem nu.

Vad vill jag säga? Att samtalsterapi är onödigt? Att man inte behöver ta itu med sina problem på djupet? Inte alls. Bara att allt nog är lite lättare om man tycker om sitt yttre och är stolt över sin spegelbild.


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Datorproblem

Kära läsare!

Jag hade tänkt att ikväll publicera ett nytt inlägg under rubriken "Skönheten kommer inifrån - eller?" Men dessvärre har min dator dålig kontakt med nätet. Ingenting fungerar... Förhoppningsvis har problemen löst sig tills imorgon. Återkommer då med mitt inlägg som ska handla om styling-experterna Trinny och Susannah.

Som sagt, återkommer!

Åsa

Det finns plats i hyllan!

I arton år jobbade jag som redaktör på den Musikaliska Akademien. Jobbet innebar - bland annat - att hjälpa människor i musiklivet att ge ut böcker; musiker, dirigenter, akustiker, pedagoger och tonsättare. Många gånger hade dessa människor aldrig gett ut någon bok tidigare, så manuset de dök upp med i mitt arbetsrum var deras skötebarn, varsamt och långvarigt framkrystat under decennier.

Manus - många papper är det...

Någon gång kunde manuset vara slående bra, men flertalet gånger var det tyvärr både virrigt, långrandigt och pretentiöst. Och virrigheten och långrandigheten blev ju mitt problem, eftersom jag inte bara skulle se till så att den gigantiska pappersbunten blev en bok - den skulle ju säljas också. Och helst gå med vinst...

Bestsellers blev aldrig min grej...

Oftast var samarbetet med skribenterna lärorikt och roligt. Jag fick lära mig oerhört mycket om komponerande, dirigerande, akustik, instrumentbygge och bronslurar. Men den allra största och viktigaste lärdomen - och den fick jag processa alldeles på egen hand - det var hur man bygger en text. Hur man skapar den där täta väven av meningar som krokar i varandra, hur man skapar kurvan som leder läsaren genom väven - från början till slutet. Hur man skapar rytm och tempo, kontrast och dynamik. Att skriva en bok är som att komponera en symfoni, det är jag ganska säker på. Mångtonigheten, samspelet av många olika teman som krokar i varandra, processen som leder framåt.

Många noter som samverkar
 till symfonisk klang.

Ibland kommer tanken för mig: skulle jag kunna klara av att själv skriva en bok? Och vilken typ av bok skulle min vara? Och sist, men inte minst viktigt: skulle jag ens vilja skriva en bok? Det finns ju så oerhört många böcker redan. Skulle min bok verkligen behövas - den också - i floden av böcker som svämmar över jorden? Finns det någon plats för den?

Finns det plats?

Så här tror jag: varje bok som författas av någon som verkligen menar vad den skriver, har samma existensberättigande som en människa. Den behövs och har sin plats - oavsett antalet läsare. En ärligt och allvarligt menad bok med fjorton läsare har lika stor rätt att kräva sin plats i bokhyllan som en bestseller med miljontals läsare. Och det är inte säkert att bestsellern är en bättre bok. Inte alls.

Här kommer musikalisk process, den täta väven av teman, av kurva och av dynamik: Ouverturen till Mozarts Figaros bröllop.

(PS Grattis Tyskland till VM-guldet!)

Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Sommarstängt

Sommarfika i bersån.

I förra veckan gick jag in på en hemsida för att studera en verksamhet där man erbjuder telefon-stöd för äldre som mår psykiskt dåligt. Hit kan man ringa när man känner sig deprimerad, ensam eller missförstådd. (Eller panikslagen och galen av förtvivlan eller klar för final - dessa sista tre stod förstås inte på hemsidan.) Telefonstödet är öppet på vardagar mellan 10 och 15. Kvällar, nätter och helger finns det ingen som svarar i andra ändan av luren. Och skulle man börja må dåligt under sommaren - då när alla är så lyckliga och grillar i sina trädgårdar - då finns det inte heller någon som lyfter äldreluren och svarar, för då är telefonstödet sommarstängt. I nästan två månader får man vänta om man skulle börja må "senior-dåligt" under semestern.

Fest i trädgården.

Varför är telefonstödet stängt? Är risken för depression, uppgivenhet och suicid mindre under helger och sommar? Klarar folk sig bättre på egen hand då? Svaret är tyvärr ett rungande NEJ. Det är precis tvärtom. Det är under helger - särskilt storhelger som jul och midsommar - och under sommaren som folk mår som allra sämst. Det är just då som kontrasten mellan det egna livet och det där ideala livet med vänner, fester, kärlek, lycka, gulliga barnbarn och bullar i hammocken blir så skriande och smärtsamt skarp.

Att det är så - det vet alla. Det finns statistik som talar sitt tydliga språk. Men hur tänker man då, när man stänger "äldre-luren" en stor del av sommaren? Man tänker nog inte så mycket. Eller rättare sagt, man kan inte tänka så mycket, eftersom "äldre-luren" bemannas av volontärer. Och volontärer är inte som vanliga anställda, tvungna att ställa upp. Om volontärerna vill njuta av sin sommar och äta bullar i hammocken med barnbarnen - då får det bli så. För så här är det: volontärer jobbar gratis. De arbetar endast av sin goda vilja. De kräver inget i gengäld. Därför kan man heller inte ställa krav på dem. Den goda viljan är frivillig. Och behöver den goda viljan ta en paus - so be it. Inga rättigheter, heller inga skyldigheter.

Att hjälpa gulliga bebisar
och snälla gamlingar är säkert roligt.

Men tänk om någon 70-plussare börjar må riktigt senior-dåligt och ringer till den här telefon-stödslinjen - mitt i juli när solen gassar och alla njuter? Eller kanske någon 85-plussare ringer en sen kväll och känner att han/hon inte orkar leva längre? "Välkommen! Du har kommit till XX-linjen. Tyvärr kan vi inte ta emot ditt samtal just nu på grund av semesterstängning. Vi ber dig återkomma efter den XX i X. Vid allvarligare tillstånd rekommenderar vi dig att kontakta din vårdcentral och i brådskande fall din närmaste psykiatriska mottagning. Välkommen åter!"

Slutsats: bemanna "Äldre-luren" med utbildad och avlönad professionell personal, alla dagar i veckan, året runt. Det skulle öka tryggheten, det skulle kännas som en utsträckt hand, något att hålla sig fast i när mörkret faller.

(PS. Heja Tyskland i kvällens VM-final! Jag tippar 3-2 till Tyskland.)


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Humor - är det roligt?

Är det skillnad på kvinnlig och manlig humor? Är män roligare än kvinnor? Det har nyligen varit en ganska het konflikt på stand-up-arenan om just denna frågeställning. En ledande manlig komiker menar att kvinnor faktiskt inte är lika roliga som män - åtminstone drar de inte lika mycket publik. Påstår han.

Sissela Kyle - rolig!!

Jag tror att han har fel. Möjligen drar kvinnor inte lika stor manlig publik (vilket de förstås borde göra). Är det så att män skrattar åt män och kvinnor skrattar åt kvinnor? Om så är fallet, är det väldigt synd, eftersom man lär sig så oerhört mycket om en människa genom att betrakta den människans humor. Man lär sig vad just den människan tar på allvar och vilka känslor, åsikter och övertygelser han/hon har. Det man väljer att skämta om, visar verkligen vem man är.

Blev det fel nu??

Woody Allen till exempel - en av mina favvisar - skojar mycket om ångest (prestations-, erotik- och hävda-sig-bland-andra-män-ångest), säkert beroende på att han själv är en grubblande och ångestbenägen person. Och vad är roligare än att skratta med andra som upplevt samma sak? Det finns en scen i hans berömda film Annie Hall där han väntar besök av en kvinna han avser att stöta på. Men - vad ska ha lägga på sin skivspelare? Djupsinnigt klassiskt med nya Wienskolan? Eller cool, sofistikerad westcoast-jazz? Den stackars Woody springer förtvivlat fram och tillbaka och byter skiva, om och om igen - ända tills det ringer på dörren. Ångesten är ett faktum - valde han rätt? Blir hon imponerad nu? Eller blev det fel?? Och jag skrattar för jag känner så väl igen mig. I osäkerheten. I behovet att behaga. I önskan att visa sig från sin allra mest intressanta sida - vilken det nu är...

Solsidan. Johan Rheborg (Fredde)
i ett våldsamt anfall av hypykondri.

I ett avsnitt av TV-serien Solsidan får en av huvudpersonerna, Fredde, plötsligt för sig att han nog drabbats av en dödlig, galopperande ändtarmscancer. Till varje pris vill han bli undersökt - men det får på inga villkors vis göra ont. Och svaret vill han självklart inte veta. Kanske. Inte än iallafall.

Jag skrattar så tårarna rinner. Inte bara för att det är så roligt, utan av igenkännande. Och bakom anar man det stora allvaret. Skrattet mot den svarta bakgrunden; allas vår skräck för sjukdom och död.
Och för åldrandet och kroppens förfall. Kan en kvinna skoja så? Vem är lika rolig som Johan Rheborg, fast på kvinnors vis? Jo - jag vet! En som också är med i Solsidan: Mia Skäringer!

Anna (Mia Skäringer)
- de elaka kommentarernas absoluta mästarinna.

Finns det människor som inte har någon humor? Jag tror faktiskt det. Sådana människor är skrämmande just för att de är så svåra att lära känna. De har stängt om sig och öppnar inte dörren. Vill de inte öppna? Eller kan de inte?


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Musikens etik - om Mahlers ofullbordade

"En konstnärs plikt är att skapa hopp. Att förmedla tron på det goda. En konstnär får inte producera hopplöshet och uppgivenhet - iallafall inte som slutkläm i sitt verk". Så säger den ryske dirigenten Rudolf Barshai. "I all konst måste det finnas en högre mening, en etik, som pekar uppåt - mot evigheten", säger han. "Som Mozart och Beethoven. Och Mahler".

Rudolf Barshai 1924-2010.

Har han rätt? Jag måste fundera. Som exempel tar Barshai den allra sista, ofullbordade symfonin av Gustav Mahler. Symfonin, som har nummer 10, komponerades under Mahlers sista sommar. Våren därpå insjuknade han och avled i maj. Den tionde symfonin blev aldrig färdig - den är en jättestor skiss. Bara den första satsen - ett mäktigt Adagio - är fullbordat.

Den lilla stugan i Toblach (numera Dobbiaco)
där den tionde symfonin komponerades sommaren 1910.

Sommaren 1910 var en sorgens sommar för tonsättaren. Han mådde inte så bra, hade ont i halsen, kände sig stressad och hjärtat krånglade - och hans betydligt yngre hustru visade sig ha flörtat med en jämnårig man när hon var bortrest för att vila upp sig på ett pensionat. Mahler började ifrågasätta sig själv, sin manlighet och hur han behandlat sin hustru. Hade han varit för egocentriskt upptagen av sitt komponerande? Hade han inte förstått att bemöta sin hustrus kvinnlighet? Hade han inte visat sin uppskattning tillräckligt? Hade han kanske till och med förtryckt henne? Hindrat henne från att skapa? Frågorna var många och allvarsamma och i sin förtvivlan sökte Mahler upp Sigmund Freud för en konsultation. Herrarna lär ha samtalat i ett par timmar och Mahler kom därifrån med insikten att han var mycket modersbunden. Troligen i så hög grad att han inte riktigt förmådde att fullt ut älska en annan kvinna.





Det sista fotot av Gustav Mahler. Våren 1911.

Insikterna han fått hos den berömde psykiatern var drabbande och Mahler gjorde som han brukade för att bearbeta sina känslor: komponerade. Den tionde symfonin är nog det mest nakna utryck för hjälplöshet och rädsla som finns i musikhistorien. I det fullbordade Adagiot finns ett fff-ackord som går genom hela orkestern - ett skrik som nästan spränger trumhinnorna. Upplevelsen av detta ackord är jämförbar med chocken när man i Hitchcocks Psycho plötsligt blir varse den sedan länge döda mammans dödskallegrin. Blodisande är bara förnamnet.

Inget trevligt hus - familjen Bates hem.

Tillbaka till den etiske Rudolf Barshai. Han hade fått i uppdrag att dirigera den rekonstruerade versionen av Mahlers tionde - gjord av dirigenten och musikforskaren Deryck Cooke. Men Barshai upplevde att något inte stämde i finalen (som är den mest skissartade av de fem satserna). En ton var fel, tyckte han - för den tonen ledde till att symfonin slutade i moll och inte i dur. Och eftersom Barshai var så övertygad om att Mahler aldrig skulle avslutat sin symfoni i uppgivenhet och hopplöshet, måste ju Cooke gjort ett misstag. Barshai lyckades få tag i handskriften och upptäckte då att skissen var så svårtolkad att det inte gick att avgöra vilken ton det egentligen var - där var bara en stor bläckplump. Barshai valde att ändra till dur - symfonins sista ackord siktar mot evigheten, mot övertygelsen om alltings mening och hoppets seger. Symfonin slutar i samma tonart som den börjar: Fiss dur.

Jag vet inte om jag håller med Barshai. Jag tycker inte att en konstnärs plikt är att förmedla hopp. Konsten ska inte proklamera någon moral. Konsten ska finnas för sin egen skull - det räcker.

Här kommer musik alldeles för sin egen skull. De allra sista skälvande minuterna i Mahlers nionde symfoni - som är fullbordad av mästaren själv. Hoppfullt eller inte? Jag har ingen aning.
Dirigent: Leonard Bernstein.

Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Meningen med livet

Det mullrar hotfullt.

Det mullrar hotfullt vid horisonten - det blixtrar och det dundrar. Det är kriget som närmar sig - gamlingskriget, skräcken för hur ålderdomen ska gestalta sig för oss i Sverige. TV-nyheterna rapporterar från fronten: kvinnor får bara 66% av männens pension på gamla dar. Detta på grund av deltidsarbete och familjeansvar. En kvinnlig ekonom råder unga kvinnor att jobba heltid hela livet med tanke på den kommande ålderdomen, som plötsligt inte är så avlägsen som man trott. Det gäller att samla i ladorna, annars blir det kallt om hösten - och ännu kallare om vintern...

Det kan bli kallt till vintern.

Jag känner hur ångestsvetten bryter fram i pannan där jag sitter i TV-soffan. Mitt gamlingsliv kommer att te sig oändligt knapert enligt denna ödesmättade prognos. Långa mammaledigheter, många år med deltidsarbete och massor med vabbande. Så - varför skaffa barn överhuvudtaget, när man faktiskt blir bestraffad för att man vill ta sitt ansvar och ta hand om det dyrbaraste man har? Är det inte en trygg barndom man vill ge sina barn - så att de som vuxna orkar leva sina liv till dess fulla potential? Istället får kvinnor nu rådet att jobba heltid. Det är den enda boten som ges mot en knaper ålderdom, eftersom att ta hand om sina barn inte värderas alls i vårt samhälle.

Nattis för dem med mamma
eller pappa som jobbar natt.

Hur ska alla dessa kvinnor med flera barn och kanske dessutom ensamstående orka med ett heltidsarbete med resor till och från en avlägsen arbetsplats? Det kan i värsta fall handla om tio, elva timmars bortovaro från hemmet. Vem ska då ta ansvaret för de små? Ska institutioner ta över uppfostran? Är det dagisfröknarna som ska lära barnen att reflektera, prata, rita och leka? Är det nattisfröknarna som ska läsa godnattsagan? Inte mamma eller pappa iallafall - för de har inte tid. Inte konstigt att alla pratar likadant, äter samma hamburgare, köttbullar, spagetti och pannkakor. Är målet att barndomen ska bli en institutionaliserad följa-john-lek?

Dagismeny.

Är jag kategorisk och onyanserad? Säkert. Och jag vet att mina åsikter är kontroversiella - konstigt nog. Självfallet är jag för jämställdhet, självfallet för att man och kvinna ska dela allt i hemmet. Allt annat vore absurt bakåtsträvande. Jag menar bara att det vi kallar "samhället" någon gång måste tänka över vad som är viktigt - i grunden. Är ökat välstånd det viktigaste? Ökad konsumtion? Jobba mera, tjäna mera pengar, köpa mera? Är det detta som är livets mening?

Livets mening?

De gånger jag uttryckt att jag anser att feministernas ständigt formulerade krav på heltidsarbete för alla kvinnor är en kvinnofälla, blir jag kallad könsförrädare. Men hur ska vi orka, vi kvinnor? Det finns en gräns för hur mycket en människa kan pressa sig, en gräns för hur mycket man förmår offra sig. Alltså: värdesätt familjeansvar! Oavsett om det är en man eller en kvinna som axlar ansvaret är det stort, viktigt och oumbärligt. Det är barnen som är framtiden.


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Lika barn leka bäst - eller?

När jag var liten brukade de kloka och gamla säga "Lika barn leka bäst." Och så nickade de menande.
Som mina läsare vet, så ogillar jag skarpt s.k. klokord. Särskilt sådana som är så kloka att de till och med blivit broderade i korsstygn och uppspikade på väggen.

Också ett "klokord".

"Tala är silver, men tiga är guld". "Man ska inte gå över ån efter vatten". "Bättre en fågel i handen än tio i skogen" Och så vidare, och så vidare. Många korsstygnsbroderier blir det, fast inte i mitt hem.

Ligger det något i dessa klokord? Vad syftar de till? Visst - det ligger en del sanning i dem. En sanning som är till för att konservera gamla traditioner och förhindra förändring och utveckling, och för att hålla människor kvar i sina fållor och hindra dem från att sticka ut hakan, ta risker eller protestera. Skomakare - bliv vid din läst. Man vet vad man har, men inte vad man får...

Och ett till.

Men det där med att lika barn leka bäst? Är det så?

När jag var tio år och gick i mellanstadiet hade jag en bästis som hette E. Hon var både stark och duktig och mycket tuffare än jag. Efter skolan gick hon till ett fritis, medan jag gick hem till villan och fick varm choklad och smörgås av min barnsköterska. När vi hade varit kompisar ett tag, började E tycka bättre om att gå hem till mig än att gå till fritiset. Det hemmagjorda mellanmålet smakade antagligen godare. Snart började vi planera den kommande sommaren. E skulle inte åka på kolla som hon brukade, utan följa med min familj till Öland och bo på pensionat, bestämde vi. Vi började sy på varsin strandklänning.

Strandklänning
för små flickor.

Men en kväll ringde E:s mamma till min mamma och sa att så skulle det under inga omständigheter bli - inte alls. Vilka fantasier! E skulle minsann inte följa med någon bortskämd överklassunge på pensionat. Hon skulle åka på kollo, och därmed basta. Vad det blev av våra strandklänningar, minns jag inte. Jag minns bara att hennes var orange med en grön tofs och min var grön med en orange tofs. Det blev inte någon särskilt rolig sommar, för vi längtade efter varandra, hon på sitt kollo och jag på mitt pensionat.

Kollo.

Gjorde mamman rätt? Nej. Jag tycker att hon gjorde fel. För tänk vad nyttigt det kan vara att umgås med människor från en annan bakgrund och miljö. Tänk vad mycket man får lära sig då. Och ju mer man lär sig om hur andra har det, desto mer förstår man och desto mindre fördomar och förutfattade meningar får man. Några exempel: alla har inte råd att åka på semester, det finns barn som inte får någon veckopeng, att man bor på pensionat på sommaren behöver inte betyda att man är snorkig, att man är gammal behöver inte betyda att man är gaggig, att man har burka behöver inte betyda att man är terrorist och att man hissar svenska flaggan behöver inte innebära att man är sverigedemokrat. (Och att man är humanist behöver inte betyda att man är flummig.)

Kvällens slutsats: lika barn leker säkert bra och olika barn leker också bra. Det viktiga är att man lyssnar på varandra.


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Var det bättre förr?

Var det bättre förr? Finns det anledning att hänge sig åt nostalgi? Nej, jag tror inte det. Jag tror det var mycket sämre förr. Fattigdomen var mera påtaglig, de sociala klyftorna djupare, hygienen urusel - sjukdomar gick varken att bota eller lindra. Man fick lita till att naturen hade sin gång - antingen blev man frisk av sig själv eller så dog man. Och så tror jag att förljugenheten och dubbelmoralen var oerhört mycket värre - allt var ju förbjudet, fult eller omoraliskt. Och tigandet om det som tyngde hjärtat var säkert kompakt.

Den gamla goda tiden?

På det hela taget tror jag att allt var orättvisare. Barnens situation till exempel. Att vara barn för hundra år sedan var säkert en ganska grym historia. Någon respekt för ett litet barns känslor och åsikter existerade knappast. Det var tiga och lyda som gällde - annars vankades det stryk. Vem frågade efter vad det lilla barnet ville? Det var de vuxna som bestämde - "lill-turen" kom sist. Göra nytta och låta maten tysta munnen - det var det som gällde. Inte undra på att så många äldre bär en outtalad sorg och vrede inom sig.

Nyklippt och uppsträckt.

De vuxnas oreflekterade maktutövning skadade de små och satte sina spår i hela deras liv. Jag har ett exempel: min farmor, lärarinnan. Farmor Maja var en stilig och lång kvinna med tjockt ljusbrunt hår. Men - av någon anledning ansåg hennes mamma att hon var lite i största laget, och av det skälet skulle hon inte synas för mycket. När farmor var en liten flicka blev hon väldigt förtjust i en röd klänning i en affär. Hon pekade ut klänningen för sin mamma och bad att hon skulle få ha den på sig på skolavslutningen. Men - det tyckte inte farmors mamma alls.

Fin på skolavslutningen.

- Men - inte kan väl Maja ha rött!, sa mamman. (På den tiden sa man inte du till varandra.) Då syns ju Maja alldeles för mycket och Maja är ju så stor, sa mamman.

Det blev en mörkblå klänning istället. Så Maja inte syntes så mycket och såg lite mindre och smalare ut. Min farmor blev 94 år gammal. I hela sitt liv gick hon och längtade efter en röd klänning. Men så fort den där röda klänningen närmade sig, då backade farmor. Och valde något grått, diskret istället. Mamma hade nog haft rätt iallafall...

- Jag är ju så stor, brukade farmor säga. Jag kan inte ha rött, för då syns jag ju alldeles för mycket.

På ålderns höst blev farmors ljusbruna hår alldeles snövitt och hon var lite brun i ansiktet. Och - hon hade passat väldigt fint i en röd klänning. Men - en sträng uppfostran går inte att radera bort så lätt och mammors makt är stor...

Var det detta farmorsmor var rädd för??

Copyright: Åsa Adolfsson Wallner