Lycka och/eller framgång

Jag kan inte släppa gårdagens fråga. Ett lyckligt liv - vad är det egentligen? Mannen jag skrev om igår hade ju tröttnat på det sätt han levde sitt liv och bestämt sig för att göra en drastisk förändring. Han slutade jaga upplevelser och kickar, slutade att leva i turbofart. Istället satte han sig i en låda och ägnade sig åt meditation - i elva år.

Bäst att svänga höger här.

Fick han ett lyckligare liv? Ja, det tror jag att han fick. Men det berodde nog inte bara på att han lärde sig att meditera och ta det (väldigt) lugnt. Det berodde på att han kunde använda sina nya insikter till att göra nytta - för andra människor. Hans kunskaper kom att bli efterfrågade. Andra människor som också blivit trötta och utmattade och ångestfulla av att jaga kickar och leva i turbofart sökte hans hjälp. Efter sin tid i den skotska lådan (se gårdagens blogginlägg Ett lyckligt liv?) utbildade han sig till akupunktör med specialitet på sömnlöshet och stressrelaterade problem. Såvitt jag vet har han fullt upp med klienter i sin lilla mottagning. De blir hjälpta till ett bättre liv och han känner att han gör nytta. Och - i förlängningen: han har vunnit framgång. Sist jag träffade honom verkade han lycklig och mycket stolt över vad han åstadkommit i sitt liv. Inte på något bullrigt och demonstrativt sätt, utan på ett lågmält och blygsamt sätt.

Många punkter finns det...

Är framgång en förutsättning för lycka? Ärligt talat tror jag att svaret på den frågan är JA. Att känna sig behövd, efterfrågad och därtill uppmärksammad och uppskattad, tror jag är nödvändigt för att man ska känna lycka och tillfredsställelse. Den mänskliga lyckan vilar på flera fundament. Fattas någon av dessa, blir inte lyckan hel, något fattas. Det räcker inte att "bara" ha en god hälsa. Det räcker inte att "bara" vara älskad eller älska. Det räcker heller inte att "bara" vara framgångsrik. Och verkligen inte att "bara" vara vacker.

Skönhet är inte allt.

En framgångsrik pianist som turnerar världen runt och spelar för fullsatta salonger, men lever sitt privatliv på ensamma hotellrum - är han/hon lycklig? Kanske en tid - men inte i längden. Man kan vända på det också: en person som har en stor familj med många glada barn - men som inte haft möjlighet att förverkliga sina yrkesdrömmar - är han/hon lycklig? Kanske en tid - men inte i längden.

Här kommer en man som nog inte hade något lyckligt liv, trots sina makrokosmiska framgångar. Älskad av en hel värld, men ändå så bittert ensam. Kanske var det bara på scenen han verkligen levde. Michael Jackson, live i München 1997: You Are Not Alone.

 

 

 

Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Ett lyckligt liv?

Vad är ett lyckligt liv? Många - de flesta, tror jag - brukar säga att man inte ångrar det man gjorde, utan det man inte gjorde. Att avstå, låta bli, stå över, vara försiktig, "tänka efter före", "inte komma till skott" - det skulle isåfall inte vara receptet på ett lyckligt liv. Nej, fullt ös framåt. Göra allt det som faller en in. Då hinner man med så mycket som möjligt under den tid på jorden man fått sig tilldelad av Honom däruppe. Visserligen kanske man går på pumpen då och då, eller skadar någon - i bara farten - men man behöver iallafall inte känna att man missat något. Är det så?

 

Fullt ös framåt.

Det finns en del djupingar som brukar formulera sig så här: "Livet är som en tom säck - det är vad man fyller säcken med, som spelar roll".

Full av liv?

Ja, hur fyller man säcken så att man i backspegeln nöjt kan konstatera att man haft ett lyckligt liv? En tom säck är det ju ingen som gläds åt, förmodligen. Men det glädjebringande säck-innehållet varierar säkert stort beroende på vem man är. Och förresten: det som en del uppfattar som en tom säck, kan för andra upplevas som en proppfull.

Tom eller inte tom
- det är frågan.

En person jag känner gjorde så här: efter att ha rest jorden runt flera gånger, levt rullan med vin, kvinnor och sång och jobbat häcken av sig, upptäckte han att säcken på något sätt ändå kändes tom. Resorna till Kina, Indien, Mexico och New York kändes mest som jobbiga, så här i backspegeln. För att inte tala om alla kvinnor - snygga och mindre snygga - all god champagne och allt nöjesliv han upplevt. Tillvaron kändes på något konstigt sätt likgiltig, tomheten var påtaglig och ångesten växte. Var det här livet? Skulle det inte bli något annat? Full rulle framåt, men ändå stillestånd? Vad var det för fel?

Fest! Vin, kvinnor och sång
- gör det säcken full?

Han kände att det enda möjliga var att dra i bromsen, sakta ner farten och sluta proppa ner saker i den där säcken som kallas Livet. Sagt och gjort: han anmälde sig till en meditationskurs i Skottland, ledd av en lama-munk. Där kom han att tillbringa sammanlagt elva år - delvis sittande helt isolerad i en liten låda. I lådan var han ensam med sig själv och sina tankar. Ingenting att förströ sig med, inga distraktioner, inga utifrån kommande intryck. Bara sig själv och sitt innersta.

En viktig paus.

Hur gick det? Jo, det gick bra. Alldeles väldigt bra. Säcken blev full. Av tankar och av liv. Så full att han kände att han ville hjälpa andra att också fylla sina säckar. Ångesten upphörde, känslan av tomhet likaså. Det yttre livet - det som hade med inkomst, pengar och status att göra - blev mindre, mycket mindre. Men det inre livet - det som har att göra med lugn, självinsikt och klokskap - växte sig stort och starkt.

Nu menar jag förstås inte att boten mot tomheten och ångesten skulle vara att åka till Skottland och sätta sig i en låda i elva år. Alls inte. Men man kan ju ändå fundera över vad det är som fyller säcken och vad det är som gör den tom. För vad är ett lyckligt liv - egentligen?


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Höger eller vänster?

Tunnelbanan kommer!

Idag när jag var på väg in till stan på tunnelbanan (världens bästa och trevligaste kommunikationsmedel!) mötte jag en träningskompis från mitt gym. På gymmet går det folk i alla åldrar och nationaliteter. Och just det är en sådan rikedom. Jag får lära mig så mycket nytt - samtidigt som musklerna växer. Man hinner höra mycket när man kämpar i en crosstrainer. Kan det vara bättre?

Man lär sig mycket på gymmet - inte bara träning.

Den aktuella träningskompisen drabbades för fyra år sedan av en svår stroke. Vägen tillbaka har varit lång med många tuffa uppförsbackar: yrsel, balansrubbningar, talsvårigheter, minnesproblem, humörsvängningar och värk - men hon har inte gett upp. Tvärtom. Hon kämpar. Långa pass med uppvärmning och styrketräning. Hon svettas och sliter och sliter och svettas. Och så vältränad hon blivit! Det är inte många i hennes ålder som kan konkurrera med en sådan kropp. Och hjärnan - den fungerar numera alldeles väldigt bra.

Hjärnan mår också bra av träning.

På tunnelbanan berättar träningskompisen att hon är på väg till sin bror som hamnat på sjukhus på grund av undernäring. Brodern drabbades också av en stroke - året efter hennes. Men han hanterade situationen på ett helt annat sätt. Istället för att träna, gav han upp. Han lämnade rehabiliteringskliniken efter bara några dagar av den månad han blivit ordinerad. Träning ansåg han vara meningslös. Så han hamnade i soffan framför TV:n, slutade äta och livnärde sig på cigaretter och öl. Nu har han inte varit utanför dörren på flera år - han klarar inte trapporna i huset. Musklerna har förtvinat och den halvsidiga förlamningen blivit alltmer påtaglig, så nu kan han inte stå på benen överhuvudtaget. Medan systern har lyckats övervinna strokens effekter, har brodern golvats av dem.

Varför blir det så? Är det bara en fråga om hur motiverad man är? Hur disciplinerad? Hur positiv och framåtsträvande? Det är nog lätt att man drar den slutsatsen och kanske till och med skuldbelägger den som inte orkar kämpa. Men jag tror inte att det är riktigt så enkelt - det kan faktiskt bero på var någonstans i hjärnan stroken drabbat också.

Det spelar en enorm roll för motivationen
i vilken hjärnhalva stroken drabbat.

När jag jobbade som redaktör på den musikaliska akademien var det två ledamöter som båda drabbades av stroke - samtidigt. Den ene var liten och energisk. Den andre var stor och tyst. Den lille ledamoten blev väldigt känslosam och överdrivet gladlynt efter sin stroke. Han skrattade åt allt och alla och föreföll sorglös på ett nästan skrämmande vis. Den store ledamoten blev tyst och depressiv och väldigt inåtvänd och allvarlig. En dag träffades de båda ledamöterna. De hälsade på varandra. Den lille ledamoten tittade triumferande på den store ledamoten och konstaterade högljutt att "det var värst vad du tacklat av. Ingen kraft alls. Annat är det med mig, minsann!" Jag hade gärna velat säga honom att detta kunde bero på om stroken drabbat höger eller vänster hjärnhalva - men det vågade jag förstås inte.


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Vårt behov av skönhet

Vacker! Audrey Hepburn.

Hur viktigt är utseendet egentligen? Personligen tror jag att det har en enorm betydelse, så enorm att det svindlar. Tyvärr! För så borde det inte vara. Det som borde ha betydelse är godhet, intelligens, empati, social förmåga, mognad och talang - i den bästa av världar. Men nu lever vi inte i den bästa av världar, utan i en värld som regeras av utseendefixering och skönhetsdyrkan och där vackra människor lätt som en plätt slår ut sina systrar och bröder som inte ser lika bra ut. Det finns forskning som säger att vackra människor får ett bättre liv: högre betalda jobb, framgångsrikare partners, snyggare barn och - värst av allt - bättre hälsa. Det är orättvist, eftersom skönheten inte är uppnåelig för alla.

Också vacker och framgångsrik på vita duken
under stumfilmstiden: Louise Brooks.

Utseendefixeringen är inget modernt fenomen - skönheten var avgörande redan på stenåldern. Men vad som uppfattats som vackert har förstås varierat genom årtusendena. Venus från Willendorf, den ultimata stenålders-beautyn, skulle nog inte göra succé i vår tid. Möjligen i Biggest Looser.

Venus från Willendorf.

Och var det kanske på grund av utseendefixeringen som de bastanta och håriga neandertalarna blev utmobbade av de smäckrare och resligare homo sapiens?

Neandertalar-kille och människo-kille.
Vem smäller högst?

De rockstjärnor som inte är supersnygga eller supercoola, är lätt räknade, särskilt bland damerna. Just nu kan jag bara komma på en som fått stor framgång, trots att han inte ser ut som en fotomodell: Ebbot Lundberg. Han är både skäggig och rund om magen. Men finns det någon kvinnlig motsvarighet till Ebbot? Jag tror faktiskt inte det.

Jesus. Blond och arisk.

Människosläktet tycks ha ett behov av vackra idoler. Jesus är ett bra exempel. Han brukar avbildas som en reslig och ljushyllt arier. Hur realistisk är den bilden egentligen? Det är väl knappast troligt att en man född i de trakterna skulle vara lång, blond och ljust blåögd? Forskarna menar att han troligen var kortvuxen, mörk och hade dåliga tänder. Hade kristendomen blivit en lika framgångsrik religion utan den ariske Jesus? Man kan ju undra...

En troligare Jesus.

Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Prästen - nu och då

Nu är det Annandag Påsk och jag har varit i kyrkan två gånger i helgen. Jag brukar inte gå i kyrkan särskilt ofta, men eftersom min yngsta dotter planerar att konfirmera sig i sommar, har jag följt med som stöd vid de obligatoriska gudstjänstbesöken.

Bromma kyrka.

Det har varit fascinerande, lärorikt och mycket vackert. Och så har jag fått uppleva en yrkesroll som borde vara en av de viktigaste i vårt land och i vår kultur: prästens. Men, är det så? Är prästen viktig i vårt samhälle? I ett samhälle så sekulariserat att den kristna tron nästan inte längre anses riktigt politiskt korrekt, nästan har fått ett löjets skimmer över sig.

Modern präst - har många frågor.

Förr i tiden - för riktigt länge sedan - var prästen den allra viktigaste och tyngst vägande maktfaktorn i samhället, bortsett från kungen förstås. Prästen var kallad av Gud och stod i direkt kontakt med den himmelska kraften.

Präst av den äldre stammen
- hade många svar.

Var det någon som kunde skilja mellan rätt och fel, mellan sant och falskt, var det prästen. Var det någon som hade svar på de stora frågorna om livet och döden - så var det prästen. Var det någon som kunde lugna en orolig själ och ge ett tröstens ord på vägen - så var det prästen. Men i kraft av att världen blivit alltmer komplex och svårbegriplig, människolivet alltmer oöverskådligt och mångtydigt, har prästens tvärsäkra svar blivit till frågor, fulla av tvivel. Inget är längre säkert, inte ens att man kommer till himlen om man är snäll och tror ordentligt på sin Gud.

Inget är längre säkert.
Inte ens att man kommer till Himlen
om man är snäll och tror ordentligt på sin Gud.

Det kan inte vara lätt att jobba som präst i dagens läge - med alla frågetecken, överallt. Och knappast några utropstecken. Men ändå: vilket fantastiskt jobb! Särskilt när det handlar om att hålla griftetalet på begravningar, att få tolka de anhörigas bild av den döde, att få ge ett sorgens och samtidigt minnets ord till de sörjande. Kan det finnas något mäktigare och vackrare? Jag tror inte det. Att få hjälpa till att sätta en punkt - oavsett hur betydelsefull eller framgångsrik personen varit i sitt liv. Alla har sin egen livsberättelse och om prästen finner den berättelsen och kan återge den i sitt griftetal, då ger han/hon den finaste gåvan man kan ge till de sörjande. Den gåvan som allra bäst beskrivs med orden: Sörj inte över att jag är borta, gläds åt att jag har levat.

Här kommer Halleluja-kören ur Händels Messias. Johann Strauss Orchestra och Harlem Gospel Choir. Det (ba)rockar fett!

Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Vem var han egentligen - den där Jesus?

Långfredagens drama.

Idag är det Långfredagen - den längsta dagen, dagen då Kristus gav upp andan på korset. Kyrkoårets mest dramatiska höjdpunkt. När jag var liten var detta en allvarets och eftertankens dag. Inte för att min familj var på något sätt religiös - snarare tvärtom. Båda mina föräldrar utträdde ur Svenska Kyrkan så fort det blev möjligt, någon gång i början av 1960-talet, och betraktade sig själva som mer eller mindre ateister. Inte heller farmors- och mormorsgenerationen var överdrivet kristna eller kyrkbenägna. Men trots detta - dagen skulle ändå ägnas åt eftertanke och kontemplation över Kristi lidande och död. Inget överdrivet frossande, inget nöjesliv och helst inget som bullrade och väsnades. Absolut inte gräsklippning, grävande i trädgården eller annat som kunde störa friden. Tystnad skulle råda, så att man kunde koncentrera sig på att fundera över törnekronan. Och så skulle det ätas fisk till middag - helst kokt. Spartanskt skulle det vara.

Kontemplation över Kristi törnekrona.

På Långfredagen var alla affärer stängda. Det gick inte att gå på restaurang eller på café. På TV visades bara nyheter och någon historisk dokumentär om Jesu liv och lidande. På radion sändes Matteuspassionen eller Johannespassionen. Och en sak som jag särskilt minns: Dallas, som alltid brukade sändas just på fredagar, fick inte visas. Det skulle strida mot god smak och kunna tolkas som en hädelse.

Den elake och notoriskt otrogne J R Ewing
- som inte fick vara med i TV på Långfredagen.

Men - var har hänt nu? Alla affärer - iallfall de flesta - har öppet precis lika länge som vanligt. Restauranger och caféer likaså. Biograferna kör på med action, våld och sex och TV visar samma program som vilken annan fredag som helst: tävlingsprogram, underhållning och prat-soffor. Visserligen kan det förekomma en och annan Jesusfilm - men i övrigt är utbudet som vanligt.

Är det verkligen okej? Ärligt talat tycker jag inte det. Skildringen av Kristi lidande och död är en av vår kulturs grundpelare, kanske den allra största. Oavsett om vi är religiösa eller inte bör vi lyssna till och uppleva denna stora och vackra berättelse. Om den är historisk sanning eller inte, spelar ingen roll. Sagor kan bli till sanning. Och sanning till sagor. Och frågorna kring offerdöden är många och alltid lika aktuella: visste Jesus från början att han skulle offras? Hur kunde han gå med på det? Blev han inte arg på Gud som utsatte honom för ett så hemskt lidande? Hur kunde folket missa vem han var? Och om han skulle komma tillbaka en gång till - skulle de/vi missa honom igen då?

Här ställer Judas (Murray Head) i den första inspelade versionen av Jesus Christ Superstar, alla de där frågorna. Vem var han egentligen - den där Jesus??

Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

En modern misantrop

Jag vet inte om alla vet vad en misantrop är för något. Ordet är en sammansättning av de grekiska orden "miso" som betyder förakta eller tycka illa om, och "antropos" som betyder människa. En misantrop är alltså en människa som tycker illa om och föraktar eller misstror andra människor. Det betyder inte att denna person tycker illa om en viss människa eller är allmänt antisocial och hatisk - det handlar snarare om ett slags misstro mot människosläktet som sådant. Kanske¨handlar det längst ner i botten om en uppgivenhet, en hopplöshet, en besvikelse på sin omvärld.

Anna Odell - en misantrop?

Konstnären och filmaren Anna blir inte inbjuden till klasskamraternas återträff, tjugo år efter nian. En skoltid som för hennes del inneburit mobbning och utanförskap och en mycket villkorad tillhörighet på nåder - om ens det. Anna börjar fundera på vad som skulle hänt om hon blivit inbjuden. Hade hon vågat ställa sina kamrater till svars? Hade hon kunnat få dem att förstå hur utanförskapet verkligen känns - från insidan? Hon bestämmer sig för att göra en film som skildrar hur det kunnat vara - om hon blivit bjuden, om hon fått möjligheten att ställa mobbarna mot väggen.

Återträffen Del 1: Anna kommer sent till festen - precis när alla samlats med sina välkomstdrinkar. "Men heeej, vad kuul!!" och "Men Guuud vad längesen och Guuud vad kuuul att ses!" och "Minns du den där gången på klassresan? Guud vad kuuul vi hade!!"

När Anna kommer, blir det tyst. Temperaturen sjunker mot noll-strecket. Blickar utväxlas - avvaktande, misstänksamma. Man sätter sig till bords, vinet serveras, kvällens toastmaster hälsar alla välkomna och påminner om vilken "hääärlig" skoltid man haft tillsammans. Då reser sig Anna för att hålla tal. Med ljungande blick berättar hon hur hon upplevt den "hääärliga" skoltiden: hon som inte fick vara med, som ingen såg, som ingen ville vara med.

Anna blir utkörd från klassåterträffen.

Auditoriet börjar skruva på sig, man kastar menande blickar. Ska det här vara nödvändigt? Måste hon hålla på - nu, av alla tillfällen?? Stämningen blir alltmer hotfull. Ingen vill kännas vid den sanning som Anna presenterar. Tårar, vrede, förakt - men knappast insikt och medlidande - blir resultatet. Anna blir brutalt avhyst från festen och inknuffad i en taxi.

Återträffen Del 2: Anna bestämmer sig för att visa den fiktiva festskildringen för dem det egentligen handlar om - för klasskamraterna, för dem som aldrig bjöd henne. Hon ringer runt och motvilligt ställer några få av de gamla klasskamraterna upp för att se filmens första del, tillsammans med Anna.
Reaktionerna blir inte dem man skulle kunna förvänta sig. Medlidandet och förståelsen, insikten om vad man gjort uteblir. Istället möts Anna av skepsis, irritation och avståndstagande. Ingen vill kännas vid att de mobbat, ingen vill säga förlåt. Ingen vill förklara varför Anna inte ens blev bjuden. Ingen vill ta på sig något som helst ansvar för det som en gång skedde.

Klasskamrater med väl kamouflerade samvetskval.

Som åskådare till filmen, hoppas man innerligt att insikten till slut ska drabba, att Anna ska få den upprättelse hon kämpat för. Hoppet tänds när en av Annas manliga klasskamrater som sett filmens Del 1, av en slump på ett café möter den skådelspelare som gestaltat honom. Vad frågar han? Undrar han något om Anna och varför hon gjorde filmen? Vill han veta något om hennes liv efter skoltiden? Något om hennes konstnärskap? Har han några kommentarer om det förflutna? Nej, det enda han vill veta är hur det kändes att gestalta just honom, egocentrisk som han är. Insikten uteblir. Medlidandet likaså. Ingen vill se. Ingen vill höra. Ingen vill förstå.

Återträffen belönades med guldbaggen. Det är kanske hoppfullt. Men ändå: hur besegrar man förnekelsen? Hur besegrar man den till indifferens förklädda skulden och skammen? Anna hade hoppats att kunna väcka minnen och med dem insikt - men det gick visst inte. Vad kan man bli - annat än en misantrop?


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

(PS Även klasskamraterna i Del 2, gestaltas av skådespelare. Endast Anna Odell spelar sig själv.)

Vem lurar vem - egentligen?

Dale är en 73-årig änkling, uttråkad och ganska hårt drabbad av krämpor och dålig ekonomi. På nätet får han kontakt med en ung filippinska, 23 år gammal. Tycke uppstår och Dale lämnar hemmet i Canada och reser ner till sin kärlek. Här bosätter han sig i en lägenhet med sin unga flickvän - Girlie.

Girlie och Dale på stranden.

Dale har en dotter också - och två tonåriga barnbarn. När dottern April får höra om sin pappas nya liv på Filippinerna, bestämmer hon sig för att resa ner och hälsa på. Eftersom hon är filmare, tar hon med sig filmkameran för att dokumentera skeendet: mötet med den unga Girlie, med fadern och med det nya livet på andra sidan jordklotet.

Filmen heter Pappas unga fru. Den kunde ha varit en kritisk granskning av kulturkrocken U-land möter I-land. Den kunde ha varit ett hatporträtt av en svekfull och egoistisk far. Den kunde ha varit en uppgörelse med hur fattiga familjer "säljer" sina döttrar för att få en liten skymt av välstånd.

Bildtext behövs väl knappast.

Men filmen Pappas unga fru är ingenting av detta - eller kanske är den snarare allt detta och så oerhört mycket mer, eftersom den hela tiden skiftar perspektiv. Inget är svart-vitt. Allt är gråskala. Dottern April filmar och frågar, frågar och filmar. Hon vill veta och förstå. Hon vill gå till botten med alla känslor och drivkrafter, alla minnen och alla bevekelsegrunder. Älskar den unga Girlie verkligen hennes hängiga och gubbiga gamla pappa? Älskar hennes hängiga och gubbiga gamla pappa verkligen den barnsliga Girlie? Är det kärlek? Och om inte - vem är det egentligen som utnyttjar vem? Vem offrar vad? Vem lurar vem - på pengarna och på livet?

Vem utnyttjar vem - egentligen?

April betämmer sig för att försöka lära känna Girlie bättre och följer med henne hem till barndomshemmet. Kameran är med överallt. Ett litet ruckel av pappskivor och korrugerad plåt, stampat jordgolv, många barn på en oerhört liten yta. Inga bekvämligheter alls. April frågar Girlies mamma vad hon tycker om dotterns relation med den så mycket äldre pappan. "Det är bra", svarar mamman. Som förmodligen är betydligt yngre är Dales dotter. "Vi hoppas att de gifter sig. Det vore fint för vår dotter." Alla är vänliga. Girlie och April får en fin kontakt - lite besläktad med en mamma-dotter relation. Ju längre tiden går, desto mer börjar April förstå mekanismerna bakom familjens sätt att resonera.

Det rustas till bröllop.

Så beslutar sig det omaka paret för att ingå äktenskap. Men innan vigseln kan gå av stapeln behövs personbevis. Då visar det sig att den blivande bruden alls inte är 23. Hon är bara 17. Hon är inte 50 år yngre än sin blivande make. Hon är 56 år yngre. Hon är yngre än Dales barnbarn. Nu brister det för April. Hon ställer pappan mot väggen. Har han förstått att han förgripit sig på ett barn? undrar hon. Men det har han inte alls. Han kan inte se att han gjort något fel. Han ska väl få leva det goda livet, han också, utan att dottern försöker hindra honom! Eller?! Hon ber Girlie att ställa in bröllopet, för har hon verkligen förstått vad hon gör mot sig själv och sitt unga liv?

Filmen får inte någon Happy End. Och, förresten - hur skulle det gå till? För vem skulle isåfall offra och vem offras? Dale och Girlie gifter sig och flyttar ihop tillsammans med Girlies familj. Dottern April återvänder till Canada och konstaterar att hon har både man, barn och vänner. Någon pappa behöver hon inte. Iallafall inte en som Dale.


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Att leverera "bad news"

Lillasyster - min yngsta dotter, hon som praoar på Södersjukhuset just nu - vill bli läkare. Hon tittar ofta på Scrubs och tycker att läkaryrket måste vara toppen. Det tyckte jag också i hennes ålder. Egentligen tycker jag fortfarande det. Och läkarna i Scrubs är både roliga, snygga och extremt verbala. Men de verkar inte jobba överdrivet mycket. Mest sitter de i kantinen och äter mackor och är så där allmänt ironiska som de brukar vara i amerikanska sitcoms. Och så har de en otrolig mängd kärlekstrassel - förstås. För vad är det för underhållningsvärde i att skriva journaler, sätta katetrar och tömma stomi-påsar? (Stort, om någon skulle fråga mig!)

Gänget i Scrubs.

Men - jag minns att det fanns en sak som jag verkligen var rädd för när det gällde läkaryrket...

När Lillasyster kom hem från sjukhuset idag - full av glädje och entusiasm över sin dag - säger hon att det ändå är en sak hon är rädd för, om hon ska bli läkare. Vad är det för sak? undrar jag intresserat. Jo, att det ska komma hemska lukter, säger hon. Jag kan inte låta bli att skratta. Visst är det hemskt med stank och illaluktande saker - men det måste väl ändå finnas värre saker med läkaryrket, säger jag. Att göra fel, till exempel. Att ställa fel diagnos. Men det verkar inte skrämma Lillasyster.

Det är hemskt när det stinker.

Det är bra. Man ska inte vara överdrivet räddhågsen - som jag. Den saken som jag var så rädd för, det var att kanske bli tvungen att leverera "bad news" till en patient. Hur ska man säga till en människa att den har en elakartad tumör? Att den har en sjukdom som inte går att bota? Att den måste äta mediciner med svåra biverkningar? Att den faktiskt inte kommer att bli frisk, utan måste leva med sin sjukdom resten av sitt liv? Att den gradvis kommer att bli allt sämre? Och hur ser man en människa i ögonen efter att man sett chocken drabba?

Lyssna till patienten måste vara
det allra bästa sättet att samtala.

Hur gör man? För en del år sedan gick jag en utbildning i samtalsmetodik. Där fick vi arbeta med olika typer av samtalssituationer, både i teori och praktik. Praktiken bestod i att vi elever fick improvisera olika samtalssituationer på en scen i föreläsningssalen. Vi fick några minuter på oss till förberedelse - sedan var det bara att gå upp på scenen och leverera. Typiskt nog fick jag på kursens sista dag i uppgift att spela en läkare som skulle informera sin patient om att hon hade drabbats av en inoperabel hjärntumör. Min motspelare, som skulle spela patienten, var läkare. Jag minns att jag bestämde mig för att jag skulle uttrycka mig enkelt och lättfattligt. Inte gömma mig bakom krångliga medicinska termer. Inte försöka "skoja till det" och inte heller anlägga ett medlidsamt tonfall. Rak, saklig men samtidigt inkännande, ville jag vara. Jag minns inte hur det gick - det har jag glömt eller förträngt. Men jag minns att jag svettades av förskräckelse när jag klev upp på scenen.

Så här i efterhand tycker jag ändå att denna upplevelse av rädsla var bra. För att leverera "bad news" är oerhört svårt och krävande och omvälvande och utmanande. För det kunde ju lika gärna vara jag själv som skulle ta emot det svåra beskedet.


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Två viktiga veckor

PRaktisk ArbetslivsOrientering.

Min yngsta dotter går i åttan och är ute på PRAO (= PRaktisk ArbetslivsOrientering). Förra veckan praoade hon på ett café. Egentligen ville de inte ha någon PRAO-elev på caféet och därför var det heller ingen som tog ansvar för att hon skulle få någon större inblick i vad arbetet inom café-näringen egentligen går ut på.

Kaffe och bulle.

De första två dagarna fick hon stå i ett hörn och titta på när de anställda gjorde cappuchino, serverade bullar och bakelser och tog betalt. När hon kom hem var hon frusen och nedslagen och klagade över att hon hade ont i handlederna, eftersom hon stått stilla i sex timmar och vridit sina händer så mycket - i ett försök att se intresserad och inte alltför hjälplös ut. Tredje dagen bad hon om att få något slags arbetsuppgift - då fick hon bre tio smörgåsar och lägga på pålägg - och värken i handlederna upphörde. Fjärde dagen fick hon torka bord och femte och sista dagen fick hon vara med och knåda marsipan-figurer till Påsk. Caféets chef skriver i sitt intyg, att det gått "jättebra" eftersom hon verkligen "velat jobba"... Ibland kan en vecka kännas ganska meningslös.

Marsipankyckling till Påsk.

Nu har andra PRAO-veckan just börjat. Den är på Södersjukhusets ortopedavdelning. Min dotter får vara med vid patientgenomgångar, hon får följa med en sjuksköterska som tar hand om opererade patienter, hon får bädda sängar, servera måltider och kaffe till liggande patienter, kamma dem, hämta saker åt dem - och prata med dem. Hon får lyssna till deras berättelser. Hon får ha på sig sjukhusets kläder - i minsta storleken och med en namnbricka och några pennor i en ficka på bröstet. Och imorgon ska hon få vara med vid en gipsning. Det är sju PRAO-elever till på sjukhuset. De är alla utplacerade på olika avdelningar: stroke-, kardiologi-, urologi-, onkologi- och stomiavdelning. Alla får de observera, följa arbetet och delta i den mån de vill och kan.

Det var inte bättre förr.

Min dotter kommer hem, strålande lycklig, proppfull av nya intryck och erfarenheter och sprudlande av entusiasm och framtidshopp. Hon har fått se ärren efter höftleds- och ryggradsoperationer. Hon har förstått att det gör väldigt ont efter en operation, att det kan vara svårt att kissa om man skadat ryggraden, att liggsår luktar illa och uppstår väldigt snabbt om man är gammal och svag och inte kan vända sig själv. Hon har fått lära sig att sprita madrasser och skydda sig mot multiresistenta bakterier. Hon har fått lära sig att det är roligt att få hjälpa till och göra nytta, att det är så viktigt att lyssna till patienternas berättelser. Så mycket ny kunskap och insikt. Och så stor glädje över att få lära sig så mycket nytt. Ibland kan en vecka kännas oerhört meningsfull!


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Masochist eller geni?

I söndagens Dagens Nyheter är det ett stort intervjuporträtt av författaren och dramatikern Kristina Lugn. Intervjuaren är en ung journalist, Matilda Gustavsson, som ser Lugn ur ett nutida perspektiv - ett perspektiv opåverkat av 80-talets TV-och media-Lugn: den excentriska poetissan med provocerande släpig röst som dolde sig bakom ett tovigt rött hår där bara ena ögat tittade fram och med cigaretten hängande i mungipan.

Kristina Lugn.

Vad jag kan utläsa av intervjuporträttet, var det inte helt lätt att kommunicera med Kristina Lugn. Hon pendlade mellan allvar och skämt, mellan troskyldighet och sarkasm, mellan ymnigt talande och envist tigande - och mellan att beredvilligt svara på frågor, till att bara slänga på luren och vägra prata.

Allan Edwall - vän, kollega och inspiratör.

Jag är tvehågsen inför Kristina Lugn. Jag vet faktiskt inte vad jag ska känna och tycka. Är detta ett strålande geni, en konstnär som faktiskt  - alldeles på riktigt - lever sin konst? Eller är det en person som med sin aparta framtoning döljer sina svagheter? Eller är hon både och? Denna dubbla känsla blir extra stark när jag läser vad hon svarar på frågan, varför hon tror att hon blivit så folkkär.

"Det vet jag inte om jag är. Det beror isåfall på att ingen skulle kunna vara avundsjuk på mig, ingen vill vara mig. Människor känner att de slipper tävla. Det inger trygghet att se ett haveri gå omkring. Ett haveri i galaklänning. De tänker: kan hon klara det så kan jag också. När jag dör kommer människor att känna: kunde Kristina Lugn dö så kommer jag också att kunna det."

Antingen är detta offentligt självplågeri av högsta potens, ett masochistiskt solonummer på slak lina. Eller så handlar det om en person som faktiskt lever själva innebörden av konstnärskapets kärna: att gå före oss människor - in i tanken, in i gåtan om liv och skapande - och död.

Kanske är denna kvinnas demonstrativa brist på koketteri - och på den så typiskt kvinnliga fåfängan och skönhetskonkurrensen - tecknet på den verkligt fria konsten? Den konsten som vågar vara ful, opassande, elak, klumpig, hjälplös, vädjande och osmaklig - just precis som livet. Om det är så, är Kristina Lugn en stor konstnär och ett stort geni. Är det så?


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

En dörr på glänt eller Ältandets lov

Ibland kan man höra människor säga att det är fult och dåligt att "tycka synd om sig själv". De kan till exempel berömma en person, och säga att han/hon är så trevlig, just för att han/hon inte går omkring och "tycker synd om sig själv". Eller så kan de säga, att han/hon är så jobbig, just för att han/hon går omkring och "tycker synd om sig själv".

Tratt... Synd om.

Jag tänker: fenomenet att tycka synd om sig själv förefaller att vara något mycket negativt i många människors ögon. Det är något pinsamt och plågsamt över det - något störande och irriterande. Nästan tabu. Reaktionen tycks nästan lite besläktad med fenomenet att undvika människor som drabbats av sjukdom eller sorg. Men vad är alternativet? Som jag ser det, finns det två alternativ för den som händelsevis råkar tycka synd om sig själv. Det första: se till att trycka ner din känsla av sorg och frustration. Visa en glättig yta, skratta med och dölj dina känslor bakom glada tillrop och skämtsamheter. (Lättare kanske, men knappast hälsosamt.) Det andra: se till att undanröja orsaken till "tycka-synd-om-dig-själv-attityden", så att du kan gå vidare i livet, utan tyngande problem. (Svårare, men absolut hälsosamt.)

Greta Garbo i Anna Christie.

Som psykoterapiutbildad har jag en avvikande syn på det här med "tycka-synd-om-sig-själv"-känslan. Jag tycker inte alls att den är tabu och opassande. Snarare tycker jag att den kan vara en tillgång. Att visa att man tycker synd om sig själv är en dörr, öppnad på glänt. Man kikar ut och ser efter om det kan finnas någon hjälp att få där ute, utanför dörren. Det är inte som ett rop på hjälp, men nästan. Kanske snarare som en viskning. Trycker man ner känslan, skrattar bort den, eller tiger om den, förblir dörren stängd och hjälpen uteblir.

Vad kan finnas därute?

Som med alla problem, tror jag att öppenhet är den enda vägen. Öppnar man dörren med lite "tycka-synd- om-sig-själv"-gnäll, blir lidandet tydligt, man blir sedd och kanske kan få hjälp att bearbeta och gå vidare. Samma sak gäller det lika avskydda fenomenet ältande. Ältandet är ett sätt att bearbeta, upprepa om och om igen - kanske visar sig en lösning till slut, bara man är tillräckligt envis? Kanske kommer man någon millimeter närmare lösningen på problemet, om man upprepar det tillräckligt många gånger?

Visst finns risken att fastna i låsta mönster av ältande och självmedlidande - men jag tror att den risken ökar just när omgivningen inte tar till sig det som signaleras. Ju mindre respons den som ältar får, desto mer ältar den. Ju mindre den som tycker synd om sig själv blir uppmärksammad, desto värre blir självmedlidandet.

Mitt tips i den sena kvällen: gnöla, klaga, gnäll! Det hjälper att lätta på trycket. Och om någon annan gnölar, klagar, gnäller: lyssna!


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Att gömma sig från världen

De är många - kanske uppåt en miljon. De flesta av dem är unga män. De bor kvar i barndomshemmet där de gömmer sig i sitt gamla pojkrum. De vill ingenting, de orkar ingenting. De är ledsna och arga och uppgivna. Några av dem spelar dataspel, några av dem lyssnar på musik, några av dem kollar på TV. Men de allra flesta gör ingenting alls; de ligger i soffan - hela dagarna, dygnet runt, vecka efter vecka, månad efter månad, år efter år. Ju längre tiden går, desto längre bort från liv och gemenskap glider de. De har gått vilse, försvunnit från världen. De kallas för hikikomoris och bor i Japan.

Plats för ett liv?

Forskningen säger att hikikomoris självvalda isolering är ett svar på föräldrarnas och samhällstraditionernas alltför höga krav. I Japan förväntas man anpassa sig till kollektivet, plugga hårt, snabbt göra karriär, bilda familj och sedan sörja för sina åldrande föräldrar. Duktig, duktig, duktig och lydig, lydig, lydig. Perfekt och formklippt efter mallen. Faller man bara det allra minsta utanför ramen är man chanslös, borta ur leken för alltid. I Japan anställer företagen helst nyutexaminerade personer - de som hunnit bli lite äldre och inte ännu gjort karriär, anses som avvikande och "udda" och hamnar utanför arbetsmarknaden. Dörrarna till arbetsliv och verksamhetsgemenskap är stängda och hikikomoris har slutat knacka. De har gett upp.

Hikikomoris har slutat knacka på dörren.

Jag tror att hikikomoris inte bara finns i Japan - de finns i Sverige också. Jag tror att de finns i alla länder som låtit det tekniska framåtskridandet växa sig alltför mäktigt, som glömt att människor måste få känna sig behövda för att orka leva. Det man vinner i tid genom att ersätta den mänskliga arbetskraften med rationella, tekniska lösningar - det förlorar man i delaktighet och engagemang. Människor måste få uppleva sig som viktiga, behövda, oumbärliga, efterlängtade, nyttiga och delaktiga. Om inte - förlorar man känslan av människovärde. Man skäms över sitt liv. Vad gör man när man skäms? Jo, man gömmer sig, stänger dörren om sig - för att slippa se och för att slippa bli sedd.

Så får det inte vara! En hel generation riskerar att försvinna utan spår, utan att ha fått delta i gemenskap och samhälle, utan att ha fått spela huvudrollen i sitt eget liv - sitt enda liv.

En hel generation riskerar
att försvinna utan spår.

I Japan pågår försöksverksamheter för att lotsa hikikomoris ut ur sin isolering - gruppaktiviteter och boenden med särskilt stöd. Men hjälper det med terapi och andra socialpedagogiska insatser? Kanske till en viss gräns, kanske för att lindra den värsta ångesten och depressionen. Men det räcker inte. Den enda möjliga vägen är att ge hikikomoris en betydelsefull plats i samhället. Öppna de stängda dörrarna på vid gavel, fastän de slutat knacka. Det är det enda som hjälper. Inget annat.

1901 komponerade Gustav Mahler sången Ich bin der Welt abhanden gekommen. Titeln betyder ungefär: jag har gått vilse, bort från världen. Kanske handlar den om hikikomoris? Vem vet.

Bruno Walter dirigerar Wiener Philharmoniker, solist Kathleen Ferrier. Inspelningen är gjord 1952.

Copyright: Åsa Adolfsson Wallner