Om att skriva en låt

Min yngsta dotter går i sjuan och har av sin musiklärare fått i uppgift att skriva en låt. Låten ska framföras inför klassen. Hon går inte i någon musikklass utan i en vanlig teoretisk matte-no-klass. Och nu ska alla eleverna skriva varsin låt.

Bäst att börja tidigt om man vill bli låtskrivare.

"Det är enkelt" säger musikläraren. "Jättelätt!" (Det är han som inte vågar spela klassisk musik, som jag skrev om i mitt tidigare blogg-inlägg Ludwig rockar fett. Han är så rädd att eleverna skulle bli uttråkade då - av Hönan Agda tror han inte att de blir uttråkade...) Det är bara att skriva en text och köra lite ackord till på keyboard eller gitarr. Vers, refräng, stick och brygga. Så ska det vara. En låt är alltid uppbyggd så. Säger musikläraren.

Bard.
Låtskrivare eller inte - det är frågan...

Min dotter funderar och funderar. "Mamma, vad ska jag skriva om??" suckar hon. Hon vrider sig. Pannan ligger i djupa veck. "Och vad ska jag börja med? Ska jag börja med att hitta på en melodi? Eller ska jag skriva en text först?" Jag önskar att jag kunde hjälpa henne. Själv är jag verkligen uppvuxen med musik - men egna låtar var det ingen som skrev i familjen. Jo, pappas bästisar förstås - Ingvar Lidholm, Karl-Birger Blomdahl och Sven-Erik Bäck - de skrev massor av egna "låtar" för symfoniorkester. Undrar vad de hade sagt om den här uppgiften? Och hade de gått i land med uppgiften vers - refräng - stick och brygga? Jag är inte helt säker.

Hur ska jag kunna hjälpa henne? Kanske att man kan hitta någon enkel låt, ändra några toner här och där och göra en ny text? Jag föreslår Det gör ont, det gör ont med Lena Philipson. "Det är svårt, det är svårt, det är svårt. Att skriva en egen låt!" sjunger jag. Min dotter uppskattar inte försöket.

Rätt häftig ändå...

Vi går in på YouTube och letar möjliga låtar att inspireras av - inte kopiera. (Jo, förresten, kopiera lite...) Idolernas sånger - det märker man när man lyssnar i syfte att använda dem - är ack så monotona. Själva sången är entonig och upprepar samma fras om och om igen. Det är i det massiva kompet, inte i melodin, all dynamiken finns, allt det där som gör låten så häftig. Om man jämför Mors lilla Olle med Keshas Cannibal är faktiskt barnvisan både mera varierad och har många fler toner. Inte konstigt att många (alla?) låtar på topplistor och i melodifestivaler ofta låter så förvillande lika. Fast en visa för barn vill man ju inte framföra i klassen. Det är pinsamt. Mycket pinsammare än att sjunga en låt med bara tre toner i. Bara det är vers, refräng stick och brygga.

Vad ska hon göra? Om en vecka ska låten vara klar och framföras. Min dotter är mycket bekymrad. För att trösta oss lite, lyssnar vi på Laleh. Live Tomorrow. Så vackert det är. Och en underbar refräng.

Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Sherlock och jag

När jag var liten gillade jag att läsa böcker, många böcker, mossig som jag var. Och nördig... (Jag ironiserar naturligtvis, eftersom jag tycker att det är så viktigt att barn läser.) Tintin förstås - han var min store idol. Men det fanns en till också - en med keps och pipa i munnen.

Tintin - inte den enda idolen.

En sommar på Öland regnade alla de härliga strand- och pensionatsdagarna bort. Det var ingen idé att cykla den långa vägen till Lyckesand - där väntade inte som andra somrar, sol, sanddyner, härliga vågor att hoppa och dyka i och saft med muffins. Det bara regnade och regnade och regnade och parkettgolvet i pensionatsmatsalen bara knarrade och knarrade. Istället bar det av till det lilla biblioteket i Löttorp. Och där, på en hylla längst upp i en hörna, stod några gamla, mögliga böcker. Jag vet inte vad det var som fick mig att ta ner just de böckerna från hyllan - antagligen kände jag igen namnet på bokryggarna.

Min förste film-Sherlock: Basil Rathbone.
Jag tyckte han var snygg - mörk, mystisk, energisk
och med stor näsa.

Sherlock Holmes. Jag har aldrig gillat deckare - men Sherlock lirar i en egen liga. Äventyren är gåtfulla, miljön är oftast dimma, mörker och natt. Londons regniga gator i nattligt månsken, ödsliga hedar i ständigt oktoberdis. Och så Sherlock själv: hemlighetsfull, begåvad, musikalisk, briljant, stundtals lynnig och oförutsägbar. Men alltid röntgenaktigt klarsynt och genomskådande. Kemist, violinist, mysticist, kokainist.

Men en sak förbryllade mig - samma sak som med Tintin, faktiskt: var var Kvinnan? Att Tintin inte lyckats "få till det" kanske inte är så konstigt, med tanke på det klena utbud som finns i Tintinböckerna. Hergé måste ha hatat kvinnor - ingenstans finns en sympatisk kvinna. Bara skrikande, dominanta tanter som Bianca Castafiore och Peggy Alcazar. Men i berättelserna om mästerdetektiven Holmes finns faktiskt flera både vackra och gåtfulla kvinnor. Men ändå bryr han sig inte. Att han kanske var bög och levde ihop med Doktor Watson var inget som föll mig in när jag var barn. Jag närde helt andra planer och drömmar.

Jeremy Brett - världens bäste och meste Sherlock, alla kategorier.
Han är verkligen Sherlock och jag är säker på att Sir Arthur Conan Doyle
skulle ha älskat hans tolkning.

Självklart var det jag som skulle bli fru Holmes. Det var ju mig han väntat på hela tiden - det var därför han inte brytt sig om någon av de där andra kvinnorna. Och jag skulle inte vara någon mesig fru som satt hemma och väntade på att min berömde make skulle gästspela i hemmet mellan sina mordfall. Nej - jag skulle vara med! Jag skulle smyga i buskarna, upptäcka de nedgrävda liken, obducera dem och till och med överglänsa min make i briljans och analysförmåga. Vi skulle bli ett radar-par, Sherlock och jag. Vi skulle övervinna allt - tillsammans.

Nu är jag 54 år, gift och mamma till två döttrar och numera vet jag hur det är med lämning och hämtning på dagis, maginfluensa, snuvor, matsäckar, blöta overaller och klockan som rusar. Men innerst inne är jag fortfarande fru Holmes ibland. Det finns ju massor av mysterier kvar att lösa!

Förresten, du Sherlock - du som kan allt - här är ett mysterium för dig att lösa: ett jobb till mig! Kan du fixa det?

Här kommer den moderne Sherlock Holmes i kortversion. 00-talets briljante brottsanalytiker gestaltad av Benedict Cumberbatch. Han är toppen på sitt sätt, men når inte upp till den fantastiske Jeremy Brett (1933-95).

Sherlock: Moves Like Jagger:

Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

 

 

Paris Hilton och Marie Antoinette

Apropå gårdagens inlägg om Att göra det svåra lätt. Dagens kommer att handla om att göra historien levande.

På kvällen hälsade Storasysters bästis på i vårt hus med en kasse med DVD-filmer och det blev filmkväll. Vi tittade alla på Sophia Coppolas berömda Marie Antoinette. Miljön är förstås det slutande 1700-talets Versailles - exempellöst överdådig lyx parad med en hovetikett så stel och absurd att lyxen nästan förlorar sin glans. De kungliga får inte klä sig själva, utan hovfolket ska stå på led i rangordning med varsitt plagg och trä det på den nakna kungliga huttrande kroppen. Proceduren tar lång tid eftersom rangordningen måste vara på millimetern exakt. Den med kungligt blod - om än bara några droppar - går före den som bara är ingift. Den överdådiga frukosten intas under överinseende av hela hovstaben - likaså barnafödande och kontroll av sängen för att säkerställa att äktenskapet fullbordats. Bakelser, tårtor, champagne, läckerheter, peruker och smink, smink, smink. Men detta är en modern film - musiken är inte bara rokoko och barock utan även hårdrock och techno.

Marie Antoinette (Kirsten Dunst)
- ack så uttråkad, trots all lyx.

Valet av musik är genialt för det leder direkt till att man så tydligt ser parallellerna mellan den skruvade perioden strax före franska revolutionen och vår egen tid. Allt drivs till sin spets: mat, mode, nöjen. Det finns liksom ingen gräns. Allt ska konsumeras. När jag tittade på filmen kom jag att tänka på en person som i mycket påminner om Marie Antoinette - hennes lyxhunger, hennes egentligen sysslolösa liv i mediernas absoluta centrum: Paris Hilton. Ack så uttråkad - hur fylla livets dagar? Hoppa fallskärm? Bungyjump? Ta privatjeten till Las Vegas och festa med kompisarna? Eller varför inte en maskeradbal på Versailles?

Paris Hilton - vår tids Marie Antoinette?

Filmen Marie Antoinette slutar med katastrof. Det fattiga franska folket stormar slottet och kräver lyx-parasiternas död. Kungafamiljen flyr i natten och alla vet ju att de går en säker död till mötes - samtliga giljotinerades. Jag vet inte om någon önskar Paris Hiltons död, men precis som i 1700-talets Paris, svälter folk i nutidens USA. Allt medan lyxlirarna festar järnet utan en tanke på den skärande kontrasten.

Slottsparken i Versailles - nya blommor varje dag.

Jag besökte Versailles en gång för tjugo år sedan och blev guidad runt i slottet. Guiden berättade en sak som jag aldrig kommer att glömma. Kungafamiljen tyckte illa om tristess och upprepningar, berättade hon. Därför hade de många trädgårdsmästarna till uppgift att varje natt plantera nya blommor i rabatterna, så att de kungliga, när de tittade ut genom slottets fönster på morgonen, inte skulle behöva se gårdagens blommor. Allt skulle vara nytt. Tänk om de glömde att titta ut...

Och så en fantastisk sak: alla tjejerna i soffan som sett filmen - vad pratade de om resten av kvällen? Jo, franska revolutionen!


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Att göra det svåra lätt - Del II

Varför läser barn och ungdomar allt mindre? I skolan klarar många elever inte av att läsa läxorna - de har helt enkelt inte övat upp hastigheten, så de hinner inte. Man har forskat på läsförståelse och läshastighet under många år och man har funnit att båda förmågorna sjunker. Kurvan pekar konsekvent neråt. Vad beror det på?

Kurvan pekar nedåt...

Beror det på att texterna är tråkiga och mossiga? Eller beror det på att det är för mycket annat som stör; TV, mobiler, datorer, iPads och iPods, musik i lurar - ständigt, dygnet runt? Jag såg ett foto i tidningen häromdagen som föreställde en familj som sitter i soffan framför TV:n. Alla familjemedlemmar har varsin lap-top i knäet som de också tittar på, parallellt med TV:n. Och bredvid sig har de sina mobiler, som de då och då sms:ar på. Man kollar, twittrar, messar, kikar, instagrammar, facebookar, bloggar. När skulle man ha tid att öppna en bok?

Greta Garbo i sin paradroll
som den olyckliga Anna Karenina.

Twitter, mess och facebook är ju korta meddelanden - mestadels iallafall. Böcker har i regel massor av bokstäver på varenda sida, såvida det inte rör sig om en pekbok för de minsta - instagram för bebisar. Mot den bakgrunden är det nog inte så konstigt att boken känns väldigt tung och oöverstiglig på något sätt. Tänk på den fantastiska historien om Anna Karenina till exempel. Många, många hundra sidor - som en brusande symfoni av människoöden som etsar sig fast i läsarens medvetande. Visst - Anna Karenina är filmad också. Men även om filmen är bra, så återger den bara en liten bråkdel av den stora människosymfonin.

Det kan hända mycket när man läser
- plötsligt får bokstäverna liv.

Jag tänker så här: människor som inte läser, missar ju massor av det som kallas för kulturarv. Om folk slutar läsa försvinner all den känslokunskap och tankeskatt som utecklats under århundradena. Det kan bli farligt att inte ha kontakt med historien, när man har sådan oerhörd, makrokosmisk teknik-power som vi besitter i vår tid. Man kan inte lära sig av sina misstag om man tappat minnet...

Hur ska man inspirera till läsande då? För många år sedan fanns det pedagoger som tyckte att det kunde vara en god idé att ge ut förenklade versioner av den klassiska litteraturen. Alltså - göra det svåra och komplicerade lättare att ta till sig och uppleva. Jag minnas att då tyckte jag att det var ett hemskt förslag. Jag tänkte på allt det där "finliret" som skulle gå förlorat när man genomförde förenklingsprocessen. Vad är Strindberg utan sin alldeles speciella berättarstil? Vad är Tolstoy utan sina psykologiska reflexioner? Men nu tycker jag inte så längre. Jag tycker faktiskt att man borde göra just så. Annars finns risken att dessa omistliga berättelser aldrig blir lästa - blir bortglömda. Om förenklingen görs på ett vackert och slående - inte mossigt - sätt, kan det blir riktigt, riktigt bra. Bättre en förenklad version än att ingen längre kan säga att den läst Röda rummet, Hemsöborna, Anna Karenina, Krig och Fred, Buddenbrooks, Bergtagen, Brott och straff och alla de andra fantastiska berättelserna.

Det finns så mycket kunskap och klokskap och skönhet i litteraturen - inte vill vi väl att allt det ska försvinna? "Snacka om waste" som mina döttrar brukar säga.


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Att göra det svåra lätt - Del I

Yohio, den androgyne manga-hen som vann den första deltävlingen i Mellon och gick direkt till Globen, har uttalat sig på Twitter. Inte om sin rosa kjol, inte om sin Lolita-liknande småflickslook, inte om sin vurm för japansk kultur. Nej, han har uttalat sig om vikten av att barn och unga läser. Så här säger han (eller är det hen): "Barn, på riktigt! Ni måste börja läsa böcker. Dagens ungdom kan inte stava för fem öre och har ingen aning om vad 'skrivregler' är. Lär er!"

Yohio tycker att det är viktigt att läsa böcker.
Jag håller med honom.

Toppen! Äntligen! Härligt att någon sätter fingret på det problem som i värsta scenariot kan bli en fara för vår demokrati. Och nu kanske det också finns de som lyssnar och tar till sig budskapet. Det är Yohio som har sagt det - inte någon snustorr gnällkärring eller knarrgubbe.

Men frågan är: varför är det så svårt att inspirera barn och ungdomar till läsning? Har de tysta vännerna (= böckerna) svårt att hävda sig i konkurrensen från alla bullrande medier? Det är ljud överallt hela tiden och tempot är högt uppskruvat. Hur ska en bok kunna hävda sig när livet lider brist på två saker: tystnad och tålamod. Min äldsta dotter suckar djupt när ögonen sveper över läxboksidan: "Guuud, vad mycket text... Orkar inte..." Men åka fejkad slalom på mobilen - det är inte jobbigt. Eller pricka en hoppande anka eller mata ett glufsande odjur - det kan man hålla på med i timmar, ackompanjerad av monoton technomusik.

Spela Angry Birds går fint,
men att läsa en bok...

Och så - vilka rikedomar som kan rymmas i en bok, där fantasin får fritt spelrum och man kan skapa egna inre bilder. Att få möjlighet att utveckla en egen inre värld är bland det allra viktigaste som finns för en människas utveckling. Då får man ett slags inre kompass som skapar jag-medvetenhet, klarhet om vad man känner och tycker, och en känsla för vad som är rätt och vad som är fel. Har man inte utvecklat sin inre värld, blir man mottaglig för påverkan, kan inte värja sig - man har ju ingen egen inre måttstock.

Jag är till exempel ganska övertygad om att en person som läst Mörkrets hjärta eller Flugornas herre aldrig skulle hemfalla till rasism, mobbning eller till att rösta på Sverigedemokraterna. (Om man förstått vad man läst, förstås...)

Men vad är det som fattas då, eftersom folk - och framförallt ungdomar - läser allt mindre? Är texterna för svåra? För tråkiga? För jobbiga?

Ska fundera och återkommer i frågan.


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner



En dikt i en dödsannons

Jag brukar läsa dödsannonserna i tidningen. Varför vet jag inte riktigt. Kanske är det för att kolla om någon jag känner gått bort. Eller så är det för att se hur gamla folk har blivit - så att jag kan inbilla mig att jag kanske ändå har lite tid på mig innan det börjar blåsa riktigt iskallt. Eller så kan det vara spännande att se vilka symboler de efterlevande väljer att placera längst upp i annonsen.

Förr i tiden var det alltid ett kors. Det skulle vara ett kors, annars var det något fel. Jag minns när den allra första symbolen som inte var kristen dök upp i tidningen någon gång på sjuttiotalet - vilket liv det blev. Det var en liten blomma som såg ut som ett slags sippa med några små blad.

Förr i tiden var det alltid ett kors i dödsannonserna.
Något annat var otänkbart.

Nu är det nästan ovanligt med ett kors. Nu är det blommor, solnedgångar, båtar, katter, hundar, hjärtan, gitarrer, fioler, bandyklubbor, mopsar, veteranbilar och datorer. Symbolerna har liksom blivit ett slags bild av vad den avlidne tyckt om att göra i sitt liv - och vem han/hon var.

Nu kan det se ut så här istället
- om den avlidne varit en passionerad golfare.

Längst ner i dödsannonsen, under namnen på de sörjande, finns ibland en dikt. Oftast är det en dikt som beskriver saknaden och minnet av den som avlidit - "i ljust minne bevarad". Men ibland är det längre dikter och i helgen hittade jag en dödsannons med en dikt som är så ovanlig och så vacker och så klok - och som handlar om det som jag själv tycker är bland det allra viktigaste i livet.

Dikten låter så här (längst upp i annonsen var inget kors och ingen golfare, utan en koltrast som sitter på en liten gren och sjunger - det ser man för näbben är öppen):

Vi har tummat allt och fläckat allt

på den jord vi våldtagit tusenfalt.

Men något finns där ändå, ändå,

som vår kliande lystnad ej kunnat nå.

I trädens toppar svävar en värld,

oberörd och längtansvärd.

Där spelar en vind, där sjunger en trast,

om allt man ej fångar och håller fast.

Där blommar i sol, där tindrar av is

det oupphinnligas paradis.
 

Jag tror inte att dikten handlar om någon trast - egentligen. Inte om naturen heller, trots att diktaren också var botaniker. Jag tror att dikten handlar om den där längtan till det vackra och gåtfulla som finns hos alla människor. Bara man gläntar lite på dörren och tittar, bara man låter bli att försöka fånga det och tämja det, så kan man se och uppleva. Lyssna till det. Känna det. Jag tror att det är just den där förmågan att uppleva något utanför sig själv, något som man inte riktigt kan förklara, som är människans stora gåva. Schimpanser och delfiner är säkert både kloka och listiga, men visionära är de inte. De kan inte se den oändliga rymden i en glittrande vattendroppe, de kan inte ana skapelsens storhet i ett grässtrå, inte se världen i ett sandkorn - "The world in a grain of sand". Men det kan vi människor - och den gåvan måste vi vara rädda om. Vi får inte glömma den.

Schimpanser och delfiner är säkert kloka,
men de kan inte se den oändliga rymden i en glittrande vattendroppe.





Den som skrev dikten hette Sten Selander. Såvitt jag vet är han den ende diktare som också varit ordförande i Svenska Naturskyddsföreningen. (Och den som skrev den berömda raden "To see the world in a grain of sand" hette William Blake.)


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Ingenting är omöjligt

Igår följde jag med min make och hans kompisar - de spelar tillsammans i en musikgrupp - till Växjö för att köpa en ny keyboard. Det tog många timmar i anspråk att spela sig fram till den ultimata apparaten.

Man trycker på en knapp och roterar på en liten ratt - och så låter tangenten man trycker ner som en orgel, som en cembalo eller som ett piano. Men ändå inte... Jag har spelat piano i hela mitt liv och det hörs direkt att det inte handlar om den tonen man får fram ur ett riktigt piano - men nästan. Nästan. Tonen är klockren, men det fattas ett djup i den. Det fattas den innerlighet som kommer sig av det anslag som pianospelaren har. För det finns en direkt koppling mellan hjärtat, den spelande handen och instrumentet som helt är underkastad spelarens makt. Det är därför man så tydligt kan höra vem det är som spelar. Det är därför det är en sådan milsvid skillnad mellan Rubinstein och Leygraf, mellan Aschenbach och Pollini. Och det är just det som gör det här med tolkning så oändligt och outgrundligt spännande.

Maurizio Pollini - en mästare med
direktkoppling mellan hand och hjärta.

Vred man lite till på den där lilla ratten, kunde keyboarden låta som en saxofon, en trumpet, ett dragspel eller en flöjt. Vilka möjligheter som öppnar sig! Min makes kompis, som ska spela på keyboarden, kan inte spela vare sig saxofon eller trumpet - men vad gör det? Nu kan hon plötsligt det ändå. Hon vred ratten till saxofonläge - och vips, där kom en tonslinga som om musikgruppen plötsligt engagerat en saxofonist - en tonsäker och skicklig musiker som kunde spela lika fort på sin sax som en pianist på sin klaviatur.

Arthur Rubinstein
- en annan mästare med personligt anslag.
 

Det är så fantastiskt, men samtidigt skrämmande. Kommer musiker att behövas i framtiden? Eller kan de lätt ersättas med digitaliserade ljudvärldar? Tänk så mycker pengar man kan spara om man slipper engagera dyrbara musiker - allt finns ju redan förprogrammerat i apparaten! En hel kör kunde man också få - utan en enda sångare. Det var bara att vrida på ratten, stoppa in en mikrofon, sjunga en trudelutt och i bakgrunden bli uppbackad av en jättekör. Mäktigt värre. Och trycker man på ytterligare en knapp - då kan apparaten skriva ner noter på det som man spelar på tangenterna. Vad hade Mozart sagt om det? (Troligen hade han blivit entusiastisk, för han lär ha gillat nymodigheter.)Men - ändå - tänk så mycket arbete och surt förvärvad kunskap som bara i ett slag blir fullständigt överflödig. Eller?

Claude Loyola Allgén.

Claude Loyola Allgén - vem är det? Och vad har han med keyboards och digitala ljudvärldar att göra? Jo, han var en svensk komponist med sinne för det komplicerade. Han skrev musikverk som var så krångliga i sin uppbyggnad att de inte gick att spela. Musikerna kunde helt enkelt inte minnas tonerna, inte komma ihåg de komplicerade taktartsbytena och tonartsförändringarna. Alltså blev den stackars Claude Loyola aldrig spelad - han hade aldrig hört flertalet av sina verk. Och det var naturligtvis en stor sorg för honom. Men en gång träffade han en person som var riktigt duktig på datorer - och den personen tyckte nog synd om Claude Loyola, så han bestämde sig för att programmera in ett av de där krångliga musikverken. Lyckan lär ha varit fullständig när den skäggige komponisten fick sätta sig i en fåtölj och för första gången fick möta sin egen musik, klingande - var det så det lät! Så fantastiskt! Så underbart!

Ingenting är längre omöjligt - på gott och ont. Kanske mest gott ändå.

Men - här kommer Arthur Rubinstein - så långt ifrån keyboards och computers man kan komma. Han framför Frédéric Chopins stora Polonäs i Ass dur, det pianoverk som lär ha stått Rubinsteins hjärta allra närmast.

Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Vart har empatin tagit vägen?

Vad händer när vårdgivaren blir vårdtagare?
Den åldrade Florence Nightingale på sjukbädden.

I tisdagens DN står att läsa om en bok med titeln Vården inifrån - när sjuksköterskan blir patient. Författaren heter Petra Lilja Andersson. Frågan i boken lyder: Empatin i vården - vart har den tagit vägen? De sjuksköterskor som boken berättar om är allvarligt och livshotande sjuka. Rollerna har plötsligt blivit ombytta - från vårdare till vårdtagare. Hur upplever sjuksköterskorna sin nya roll, på den andra planhalvan? Svaren är chockerande. Ingen frågar hur de mår, ingen lyssnar, ingen håller deras hand när de gråter av oro, ingen ger dem ett glas vatten när de kräkts.

Nike Markelius undrar vart empatin tagit vägen.

I gårdagens DN skriver åter Nike Markelius. Hon har fått ett enormt gensvar på sin artikel (som jag skrev om i mitt blogginlägg Den livsviktiga stoltheten), men hon har också fått kritik av politiker och företrädare för myndigheter som uppfattat henne som pretentiös och krävande. Nike ställer samma fråga: vart har empatin tagit vägen? Vad är det som gör att svårt sjuka människor kastas ut från sin sjukförsäkring och kommenderas att ställa sig till arbetsmarknadens förfogande - trots att de fortfarande är sjuka? Och trots att utsikten att få ett jobb i detta iskallt polar-liknande arbetsmarknadsklimat tycks vara närmast obefintlig, även för dem som är friska. Nike skriver: "Det är bedrövligt att så få av våra folkvalda har begåvats med den sympatiska egenskapen som kallas empati."

Utsikten att få jobb i vårt iskallt polar-liknande
arbetsmarknadsklimat tycks vara nästan obefintlig.

Var kommer denna brist på empati ifrån? Är det brist på tid? Är det brist på utbildning? Brist på pengar? Brist på personal? Empatibrist tycks vara vår tids värsta farsot - farligare än både svin- och fågelinfluensa. Så farlig just i kraft av patientens totala brist på sjukdomsinsikt. "Vadå, jag tänker väl på andra?? Jag är ju fadder till en liten flicka i Pakistan!"

Kan det vara så illa att vi svenskar som vuxit upp i folkhemmet helt enkelt vant oss vid att överlåta allt svårt och komplicerat på andra - på myndigheter och institutioner? Vi vet inte längre hur man ska handskas med allt det svåra som också ryms i ett människoliv? Vi är så inriktade på att bygga och sedan vidmakthålla vår egen privata lycka, att vi inte vill se det där andra, det som vi är så rädda för att själva drabbas av: sorg, sjukdom, död, utanförskap - och arbetslöshet . Och ju mer komplicerat det där svåra blir, desto mindre blir empatin. Ju sjukare patient - desto större distans. Är det därför en patient med ett brutet ben eller en gallsten oftast blir så mycket bättre bemött än en förtvivlad cancerpatient? Är det därför en patient med lätt diagnosticerbar hjärtsvikt blir så mycket vänligare bemött än en patient med psykiatriska problem? Är det därför som en nyss uppsagd välkomnas så mycket hjärtligare på Arbetsförmedlingen än en som är långtidsarbetslös?

En patient med benbrott är lättare att hantera
än en med depression eller ångest.

Borde detta inte istället vara en utmaning? Vi människor vill nog i grund och botten alla göra nytta, "göra skillnad" - varför inte börja nu? Börja gräva djupt, istället för att bara krafsa på ytan. Det gäller bara att hitta den där handlingskraften som tycks ha gått förlorad när vi började delegera allt det svåra i levandet.


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Död - dödare - dödast

A
I förra veckan sökte jag ett jobb - ett av de många... Det var ett tiodagars-vikariat som skribent i en liten tidning för personer med läs- och skrivsvårigheter. Skribenten man sökte skulle kunna skriva enkelt och lättfattligt om det som händer i världen, gärna lite förklarande och pedagogiskt också. Och kunde skribenten fotografera var det ännu bättre. I bästa fall kunde kanske vikariatet förlängas till en halvtidstjänst. För en heltid betalar tidningen 21.000 i månaden. För en halvtid hälften. Idag tänkte jag att jag skulle ringa och höra mig för lite. Kvinnan som svarade lät stressad - det var så väldigt många som hade ringt. På de få dagar som jobbet varit utlyst, hade över 300 personer sökt. Och det är en vecka kvar av ansökningstiden...

Oj, nu är det någon som söker jobbet igen...

B
Min coach, som jag nu inte hört av på snart två månader, skrattade aningen hånfullt en gång när jag berättade att jag sökt ett jobb som redaktör för en kyrkotidning. För en heltid skulle man få ungefär 20.000 i månaden. När jag ringde, berättade mannen som skötte rekryteringen, att det varit nästan 400 sökande till tjänsten. Coachen sa, skrattande: "Så många sökande på ett sådant skitjobb! Men den usla lönen!? Det är helt otroligt!!" Jag undrar, så här i backspegeln, om han förstod vad han sa - egentligen.

C
Idag mötte jag en bekant i mataffären - en mamma till en f.d. skolkompis till min yngsta dotter. Hon såg trött och ledsen ut. Det visade sig att även hon var utan arbete - kulturutbildad som hon är, konstvetare och tidigare teaterregissör. På arbetsförmedlingen hade de svarat henne, att personer som hon inte kan förvänta sig att få någon hjälp, eftersom arbetsmarknaden för kulturmänniskor är död. Död.

Död.
Arbetsmarknaden för kulturarbetare
är lika död som Karl XII.

D
För att hjälpa mig, sökte min make idag upp en gammal arbetskamrat som jobbar inom Arbetsmarknadsverket. Denne konstaterade att arbetsmarknaden för personer verksamma inom kultursektorn är - död. Det sägs ju att man inte kan komparera vissa adjektiv. Ett av dessa är adjektivet död. Men, beträffande kultursektorn kan man nog glömma den där grammatiska regeln: död - dödare - dödast. Så är det bara. Klart - slut.

E
Vad ska vi göra då - vi som valt att satsa på insidan?? Vi som valt att satsa på hur det som kallas känslolivet uttrycks och gestaltas? Är det bara yta som gäller nu? Teknik, saker som går att ta på, fånga i siffror och formler, gärna motordrivna - är det bara sådant man vill ha och betala för?? De människor som valt att arbeta med innovativ teknik eller med avancerade datasystem - de är vinnarna i vår värld.

Emil Nolde hade något att förmedla...

F
En liten fråga bara, så här strax före tolvslaget (och då menar jag förstås metaforiskt): vad är all denna teknik värd om man inte har något säga? Om man saknar något viktigt att förmedla? Vad gör en avancerad dator för nytta, om användaren ändå inte kan producera något av värde? Om man inte vet hur man ska uttrycka sig - trots att tangentbordet är superfint och skärmen enorm? Eller - ännu värre - om man inte ens har något att uttrycka? För medvetandet är så tomt, så tomt.

... Helene Schjerfbeck också.

G
Lyssna. Spela. Sjung. Läs. Betrakta. Musik. Litteratur. Konst. Upplev.
Många tusen år av levande skapande.
Kom sedan och säg att arbetsmarknaden för kulturarbetare är död...


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Banan-cirkus i Maximellon

Bananen kvalade in bland flera tusen...
Hur är det möjligt?

Flera tusen bidrag lär skickas in varje år till Melodifestivalen - "Maximellon" (Minimellon är ju den årliga Bolibompavarianten med barnens egna sjungande toarulle-dockor). Fyra omgångar med utslagningstävlingar med åtta deltagare i varje. Det blir sammanlagt trettiotvå bidrag. Eftersom jag är en inbiten schlagernörd är det stort engagemang i TV-soffan på lördagarna. Papper och penna och poängsättning. Men - varje år uppstår denna fråga i mitt huvud: är det verkligen möjligt att dessa trettiotvå bidrag är det bästa som skickats in i vårt land? Det allra, allra bästa av tusentals bidrag?? Det är bara inte möjligt. Även om det mesta kanske är medioker skit, är det ändå inte möjligt. Bland dessa tusentals låtar, måste det ju dölja sig några toppenlåtar som aldrig får chansen att bli hörda. Det smärtar mig.

Jag tror att gänget bakom Melodifestivalen istället handplockar kändisar med tillräckligt stort renommé och gärna en liten aura av sensation och så kombinerar detta med det stående innegängets specialdesignade låtar. Och så gäller det förstås att presentera låtar som spänner över hela spektrat: romantisk ballad, vispop, årets obligatoriska rap-låt, någon representation från en minoritetsgrupp, lite folkmusik/country, studsvänlig dagispop, årets nykomling och så förstås årets komik- /kalkonbidrag.

En annan som också gillade bananer:
Josephine Baker.

I år hade kalkonen titeln Copacabanana och framfördes av dagispopparen, komikern och hiphop-skojaren Sean Banan. Förra årets banan-bidrag var lite småroligt, med gliringar till kungahus och nationalism - men årets var totalt poänglöst. Ändå: direkt till final! Hur kommer detta sig? Sean Banan kan inte sjunga, låten är urkass. Det är cirkus på scenen, välregisserad visserligen - men den har inget med musik att göra. Antagligen beror finalplatsen på att väldigt många av dem som sitter i sofforna och telefonröstar är små barn. Och de gillar säkert glada toner och en hoppande banangubbe i chockrosa. Varför kan man inte skicka Sean Banan till Minimellon istället? Där passar han mycket bättre i alla avseenden - tillsammans med alla de pråliga toarullarna.

Hela uppställningen i 2012 års Minimello.

Jag minns en Eurovisionfinal för några år sedan. De västeuropeiska deltagarna klagade i högan sky på att öst-länderna paktade, gaddade ihop sig och röstade på varandra. Schlagergeneralen Björkman var arg, nästan alla väst-deltagarna var arga. Men - får man inte skylla sig lite själv när man i ett slags ironiskt överlägsenhetsrus skickar slarvigt komponerade och uselt framförda låtar? Skräckexemplet var Irlands bidrag med en jättestor sjungande låtsaskalkon - Dustin the Turkey.
Han hade tveklöst hamnat på jumboplats i Minimellon.

Östländerna förefaller att ta uppdraget på största allvar. Man tävlar för att vinna och skickar det bästa man har. Ibland blir det löjligt pompöst, men ofta faktiskt oerhört genomarbetat och gränstänjande. Vår svenska tyckar-panel i TV med bland andra Lena Ph, Skansen-aktuelle Zelmerlööv och så förstås general Björkman själv, sätter snåla betyg, ironiserar och underkänner det mesta, särskilt bidragen som kommer från öst.
Här kommer en av de låtar som fick en stor, fet nolla av hela tyckar-gänget: Albaniens bidrag till 2012 års Eurovisionfinal: Suus med jazzsångerskan Rona Nishliu. Svårlyssnat - visst - och väldigt apart, sångerskan sitter fast i en låda. Men fascinerande är det och så underbart långt från skuttande och joddlande bananer man kan komma.

Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Pengar eller empati?

Fyra bröllop och en begravning finns det en film som heter. Det är en sådan där amerikansk romcom med ett lyckligt slut som är lika förutsägbart som totalt orealistiskt. Efter massor av förvecklingar och omvägar i lyxigt stylade miljöer, finner Hon och Han varandra. Det gamla vanliga konceptet alltså. Lättsmält och förvillande likt en reklamfilm för puder eller hårschampo.

Andie MacDowell och Hugh Grant i Fyra bröllop och en begravning
- är det puder eller frisyrmousse man gör reklam för?

(Om man skulle göra en film om mitt liv skulle den heta tvärtom - Ett bröllop och femton begravningar. Om det skulle vara en romcom eller inte, kan jag inte uttala mig om.)

Ikväll visades de sista två avsnitten av Allt faller. En grå-ton över allt. Ingen kom till Jonas signering på lågprisvaruhuset, prästen på Johans pappas begravning var så slätstruket noll-aktig att varje ord lät som ett dåligt skämt, Tussans avslut som impressario var bara en fejk för att skrämmas och få uppmärksamhet och till minnesstunden för den strypta skuggfiguren Gisela kom inga gäster - bara Nalle Knutsson och den slibbigt inställsamme begravningsentreprenören, som sedan sexade med Jonas i likbilen.

Säkert inte alltid så lätt. Men vilken utmaning!

Nattsvart? Nej, jag tycker inte det. Och i motsats till Fyra bröllop och en begravning, fullständigt möjligt och realistiskt. Det är ju just precis så det är. Många präster tycks köra något slags allmän-mall när de håller griftetalet över den döde - något som passar för alla - med lite små ändringar här och där för att det ska verka personligt och "innerligt". En gång var jag på en begravning där den avlidna varit en riktigt avskydd person - elak, intrigant, snål och hånfull. Det stora flertalet i kyrksalen (det var inte så många...) tyckte hjärtligt illa om personen i kistan. Men prästen berättade ändå hur älskad och saknad av alla hon var. Och jag vet - för jag kände ett par medlemmar av familjen - att man före begravningen informerat prästen om hur det stod till. Att hålla ett griftetal där de församlades ilska och motvilja mot den döda hade fått komma till uttryck, men samtidigt viga henne till den eviga vilan på ett värdigt sätt - vilken utmaning!

Viktigt med en pampig kista.

För några månader sedan sökte jag ett jobb som begravningsentreprenör. Jag skickade in mina papper - CV och personligt brev. Jag tänkte att jag nog kunde passa fint i den yrkesrollen, eftersom jag ju har en gedigen utbildning i både samtalsterapi och själavård och dessutom kan mycket om musik och lyrik och - som sagt - har rik erfarenhet av att ordna och beställa begravningar. Men jag fick inte jobbet. När jag ringde och frågade, fick jag veta att det som var avgörande inte alls var det jag hade att komma med. Det allra viktigaste var att man hade "säljvana", att man arbetat med försäljning i minst tre år. Inte att man hade utbildning för att möta de sörjande med medkänsla.

Man ska inte tro att det handlar om empati, om inlevelse, om viljan att åstadkomma något vackert för att, om möjligt, lindra sorgen - det handlar om att sälja, tjäna pengar. Allt faller...


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Persson och Kellerman - två som vågar sticka ut

Det är så härligt när man kan ändra åsikt om någon (eller något) som man tidigare varit kritisk till. Det känns befriande på något sätt. Jag har ett fint exempel: Leif G W Persson. Förr i tiden tyckte jag att han var en mallig och ganska dryg person som föreföll att underkänna allt och alla. Han lutade sig bakåt i sin stol, lade armarna i kors över magen och grymtade något hånfullt. Och så tyckte jag att han hade ett konstigt språk, inte kongruent med hans ålder och övriga framtoning. Men - jag hade fel. Nu tycker jag precis tvärtom - efter att ha läst hans självbiografi Gustafs grabb och efter att ha följt hans kloka resonerande i TV-programmet Veckans brott. Vad skönt det är att kunna ändra sig!

Leif G W Persson - kunnig, stilsäker
och fint humoristisk.

Leif G W Persson är en kunnig person som skapat sin alldeles egna unika plattform på den svenska "expert-arenan". Han är oerhört påläst och har dragit egna slutsatser - och de är oftast inte opportuna. Han går till botten med de ärenden han arbetar med. Han sväljer inte det andra tuggat, utan tuggar själv från grunden. Han är inte inställsam och kråmar sig inte framför kameran - han är bara saklig och självförglömmande i sin entusiasm inför kriminologins gåtor. Och så är han modig. Han ställer kanske inte så gärna frågan Varför - vilket han nog borde, tycker jag. Men han vågar säga att Thomas Quick/Sture Bergwall är friskare än de psykiatriker som i över tjugo års tid pumpat i honom så mycket psykofarmaka att han tappat verklighetskontakten. Han vågar säga att bankrånaren Adali - om han valt den andra sidan/smala vägen - skulle ha blivit en eminent polis. Han vågar säga att han tror att Palme nog tyckte det var både spännande och roligt att spionera lite smått för USA:s räkning under kalla kriget. Och han vågar säga att vissa poliser är riktiga klantarsel.

Thomas Quick.
Verkligen dags att ställa frågan Varför?

Ibland lyser hans värme och humor igenom och hans annars bekymrade ansikte spricker upp i ett leende. Leif G W Persson är inte politiskt korrekt - han är inte smal, trendfriserad eller modemedveten. Så befriande i Landet Lagom!

I Landet Lagom är det bra om man är perfekt - snygg, trendriktig och korrekt. Iallafall om man ska vara med och leka i medierna. Man får inte vara för gammal, för fet eller för gråhårig. Man får inte vara för nervös eller ha för mycket ångest heller - iallafall inte så det syns.

Rocky - en vovve med ångest.

För några veckor sedan intervjuades serietecknaren Martin Kellerman - upphovsmannen till storstads- och ångestvovven Rocky - i Skavlan. Man kunde tydligt se att han var svårt nervös - allra helst som han skulle matchas mot Karl-Ove Knausgård. Minimalismens och koncentratets mästare skulle ställas mot ordflödets och vältalighetens. Det lilla formatet mot den litterära mammuten. Den blyge mot den medievane och superverbale. I flera seriestrippar på senare tid har Kellerman skildrat sin egen/Rockys ångest inför framträdandet. Jag läser dem med stor empati och gläds åt att det faktiskt finns de som är ärliga och vågar erkänna att de är rädda.

Kvällens slutsats: det är viktigt att vi talar mer om rädsla. Alla är inte så coola och tuffa och vackra och perfekta. Tack och lov!

Här kommer musik från 2012 års Så mycket bättre: Pugh Rogefeldt tolkar Olle Ljungströms Överallt.
Några rader lyder:

Jag blir sjuk av det politiskt korrekta.
Hatar folk som är helt perfekta.
Helt plötsligt ser man dem överallt - överallt - överallt.
De finns överallt!

Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

 

Mammutar och andra giganter

Idag den 5 februari fyller den finlandssvenske kulturgiganten Jörn Donner 80 år. Det firar han med att ge ut sin självbiografi (förhoppningsvis firar han väl på annat sätt också): Mammuten. Efterlämnade handlingar. Det är en mastig bok på över tusen sidor. Mammutarna var ju jättestora förhistoriska elefantdjur som dött ut och frusits ner i permafrosten. Att gräva upp en sådan gigant är ett enormt företag. Jag antar att det är ett sådant företag Donner har haft med att ordna och bearbeta sina minnen - bitvis smärtsamma, bitvis både storslagna, fantastiska och absurda.

En förhistorisk gigant
- är det så Jörn Donner känner sig?

Recensenten i Dagens Nyheter har blandade känslor. Han tycker att boken är för rörig och att huvudpersonen på något konstigt sätt flyr undan och gömmer sig - trots att han blottar sig. Men det finns ändå en inre dynamik i texten som uppstår ur det som recensenten kallar "... en sällsam mix av självhävdande arrogans och ångestfylld självrannsakan." Så slutomdömet blir ändå positivt. En så stor gärning måste få ta stor plats - även om det blir svårt att överblicka.

Jörn Donner, mammuten själv.

En blandning av "självhävdande arrogans och ångestfylld självrannsakan" - det låter spännande, tycker jag. Och oerhört mänskligt. Är det egentligen inte precis så vi alla är? Innerst inne tycker vi att vi är bäst - bättre än alla andra. Men det vågar vi inte visa, vågar knappast ens tänka tanken. Och skulle vi visa det, eller agera ut det, får vi oerhört dåligt samvete efteråt. Det som kallas "eftertankens kranka blekhet". I vårt Landet Lagom som styrs av den hårda jante-lagen, blir denna mänskliga konflikt extra tydlig. Man ska vara lagom begåvad, inte för skarp. Då riskerar man att betraktas som pretentiös. Lagom öppen, lite klädsamt avslöjande, inte för skandalös, som den skoningslöst självutlämnande Kerstin Thorvall. Gift lagom många gånger - inte sju, som en annan mammut, Ingmar Bergman. Lagom självsäker - inte för arrogant, som Harry Schein. Det är nog inte lätt att vara en jätte-elefant i Lagomlandet. Mindre, lagom stora, elefant-sorter har det lättare.

Kerstin Thorvall - allt annat än lagom.

August Strindberg, som också måste ha varit en mammut - en väldigt livaktig mammut - lär ha skrivit i ett brev till någon kulturkompis, att han tyckte det var jobbigt att leva med allt detta skapandebehov inom sig som ständigt trycker på. Han formulerar det som att han ena dagen känner sig som en daggmask, andra dagen som en kung - för att på tredje dagen åter känna sig som en daggmask. Det är ett hårt liv att vara en skapande människa som aldrig någonsin kan luta sig mot rutinen och gå de snitslade stigarna, utan ständigt måste vara nyskapande och kreativ. Och så bli recenserad och kritiserad dessutom.


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Skrikmetoden eller Är det farligt att vara bortskämd?

Är det farligt att vara bortskämd som litet barn? Faktiskt, så tycker jag ärligt talat inte det...

Alla bebisar ska få vara föräldrarnas
kungabarn, tycker jag.

När jag var liten fick jag ofta höra att det var farligt för barn att bli bortskämda. Det kunde heta en annan sak också: bortklemad. Var man bortskämd eller bortklemad skulle det gå illa för en som vuxen. Man skulle inte klara av någonting, bli "illa sedd" och oförmögen till ett socialt fungerande liv överhuvudtaget. Allt skulle gå snett - att vara bortskämd var lika farligt som att vara död.

Min mormor - hon som inte gillade präster - var oerhört rädd för att jag skulle bli bortskämd. Varje gång det serverades glass, fick jag inte lassa på för mycket på tallriken, för då kunde det bli farligt - inte för magen, utan för den där bortklemigheten. Pekade jag på något med lysten blick, blev det genast ett resolut NEJ. Ja-sägare var ett farligt och demoraliserande släkte som mormor förde ett ständigt pågående krig emot.

Härligt med en STOR glass.
Tur att det finns de som säger ja.

Mormor hade gift sig rikt, men hade en fattig barndom - hon och hennes lillasyster (som alltid stammade av skräck eftersom hon var allt annat än bortskämd) delade på ett enda par skor och kunde därför bara gå i skolan varannan dag. Påstod mormor, med ett triumferande leende. Risken för att bli anklagad för att vara bortskämd var därmed undanröjd och helt obefintlig. Mormor avled tjugo år innan jag fick barn - och så här i backspegeln var det nog tur, för jag har alltid skämt bort mina barn. Fullt medvetet. Vad mormor skulle sagt om det, kan man bara ana...

När min äldsta dotter var bebis hade barnavårdscentralen böcker att dela ut till varje nybliven mamma: Anna Wahlgrens Barnabok. Jag tackade nej till presenten med hänvisning till att jag inte trodde på författarens metoder och idéer. BVC-sköterskan såg frågande ut. Boken var ju så bra, där fanns ju så många tips om hur man kunde få barnen att bli självständiga fortare - somna själva och annat nyttigt. Skrikmetoden hette det visst.

Bara att gå ut en stund. Eller?

Den wahlgrenska skrikmetoden gick ut på att man skulle lägga bebisen i sin säng och sedan avlägsna sig. Om bebisen skrek - och det kunde man ju vara ganska säker på - fick man inte komma rusande och lyfta upp den. NEJ, man skulle bara visa sig, eventuellt sätta sig på en stol i närheten av bebisen. Efter några minuter skulle man gå ut igen. Skrek bebisen fortfarande var det bara att upprepa proceduren. Gav man efter för sina modersinstinkter och lyfte upp bebisen - då var allt förstört. Ruin! Meningen med detta var att det lilla barnet skulle lära sig att hantera och härbärgera sin ångest. Lära sig att på egen hand möta sina rädslor. Och förstås - att inte bli bortskämd...

Anna Wahlgren i Skavlan-intervjun.

Författarinnan till Barnabok blev intervjuad i fredagens Skavlan. En arg, bitter, ledsen och hårt sminkad äldre dam som föreföll ha tagit sig en styrketår inför uppträdandet. Förra året utkom dottern Felicias bok om sin barndom - Felicia försvann. Efter att den publicerats, har det gått utför för barngurun. Dotterns skildring avslöjar baksidan av den vackra "klara-sig-själv-fasaden". Otrygga barn, rädda när mamma försvann på kvällen - vart visste de inte. Då var det självklart bra att lära dem somna själv och härbärgera sin eventuella ångest. Men - bortskämda var de iallafall  inte. Alltid något.


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Humor i Landet Lagom

Allt faller - mitt favoritprogram på TV. Igår var det dags igen att följa de tänkande, pratande och lidande humoristernas liv och leverne i Landet Lagom. Jonas (Gardell) och Johan (Rheborg) hamnar på samma tåg. Tåget stannar på grund av signalfel och blir stående på spåret. Eftersom herrarna hamnat i säten i närheten av varandra, blir de tvungna att kommunicera. Båda fulla av prestationsångest inför uppträdanden de är på väg till. Jonas pratar frenetiskt, tankar och infall fladdrar förbi, Johan behöver tystnad för att bringa reda i tankestormen inne i huvudet. Så olika två människor kan vara!

Jonas Gardell - många tankar är det...

Plötsligt ringer Jonas' mobil: hans sjuka åldriga mamma har blivit sämre - han måste komma till vårdhemmet, döden kan inträffa när som helst. Johan ser hans vånda - nu måste Jonas välja: hoppa av sitt uppträdande eller missa att säga farväl till sin mamma... Beslutsångest. Livsångest. Dödsångest. Johan erbjuder sig att ta över uppträdandet. Jonas tackar ja och kastar sig i en taxi för att hinna till vårdhemmet, innan det är för sent.

Nu ska Johan Rheborg uppträda i Jonas' ställe på ett slags "må-bra-konferens". Hotellet har spa-känsla och i receptionen delas det ut doftljus - med vanilj. Men de får bara användas i badrummet - annars sätter brandlarmet igång. Frottémorgonrockar, mjuktofflor och fruktkorgar i pastellfärger. Och så en rad av "må-bra-talare" och "feel-good-konsulter" fullproppade med klokord om att hitta sig själv, älska sig själv, andas, meditera och lyssna till de inre rösterna och de transcendenta vibrationerna. Johan får ångest - den ena talaren uppträder i cykelhjälm och berättar om sin "finna-sig-själv-resa" till Tibet, den andre har varken armar eller ben - men är en storsimmare och entreprenör ändå, minsann. Hur hävdar man sig här? I logen hittar han några små lappar med klokord på som han tar med sig ut på scenen och ironiserar kring - sedan drar han sina vanliga stand-up-skämt. Efter uppträdandet möter han den arm- och benlöse som torrt frågar: "Var det allt du hade att erbjuda? Vad hade du för budskap till publiken egentligen!?"

Doftljus har hög "må-bra-poäng".

Ja - vad hade han för budskap? Måste man ha ett budskap? Kan man överhuvudtaget ha något budskap som gäller andra och inte bara en själv? Den frågan ställer jag ofta själv, när jag hör eller läser om sådana där "må-bra-profeter" och "prata-på-konferens-proffs" som turnerar med sina föredrag fullproppade med klokord och vackert utbroderade metaforer. "Stressa inte, älska dig själv, finn diamanten i ditt innersta, var inte rädd, alla kan få det de önskar sig - bara man... Alla kan bli lika vackra och framgångsrika som jag - bara man..."

På en av lapparna som Rheborg tar med sig ut på scenen, står det: "En vandring börjar alltid med ett första steg". Tala om självklarheter - men visst - man ska väl se det metaforiskt. Slutscenen visar hur Rheborg - tilltufsad av den benlöse - sätter sig i publiken för att lyssna till damen med cykelhjälmen, hon som letat efter sig själv i Tibet. Jag tror att i hans inre pågår en strid: är det det här som är betydelsefullt - på riktigt? Är det det här folk vill ha? Vad är skrattet värt? Vad är det man vill ge sin publik, egentligen? Rheborg är mycket allvarlig. Så slutar Allt faller för denna gång.

Min slutsats, eftersom jag alltid ogillat klokord, färdigtuggade svar och gottköpsbanala metaforer: klokast, roligast och mest respektfullt är att bara ställa frågor, många frågor, massor av frågor. Svaren får de som lyssnar finna själva. Men en sådan fråge-show är det nog ingen "må-bra-profet" som kan tjäna några pengar på. För i Landet Lagom vill man ha svar och trygghet. Inte frågor och ett ovisst slut.


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner