Hjältemodets baksidor

Det mesta är nyanser av grått - finns det
överhuvudtaget något som är svart eller vitt?

Det finns ett talesätt som lyder: ändamålen helgar medlen. Det betyder att det inte spelar så stor roll vad man gör eller hur man handlar - så länge avsikten är god, så länge målet för handlingen är beläget på "den ljusa sidan". Jag har alltid ställt mig undrande till detta resonemang; det leder till att man ursäktar mycken ondska och brutalitet med att det sker för den så kallade "goda sakens skull".

Gott resultat??

Barnaga är ett bra exempel, liksom andra diskutabla uppfostringsmetoder, där någon ska kränkas för att uppnå ett eftersträvat resultat: lydnad. Ett annat exempel är hur man kan rättfärdiga den "goda" sidans kamp i krigstider. Då kan de etiska reglerna liksom upphävas i striden för politisk makt - eller för frihet och rättvisa. Det är inte mycket som är helt svart eller vitt - inte ens parterna i kampen mellan ont och gott. Det mesta är gråskala - mer eller mindre mellangrått. (Möjligen ter sig IS som ganska kompakt helsvart.)

Vemorks kraftverk i Rjukan, Norge.

Mot den bakgrunden känner jag stor beundran för den norska dramaserien Kampen om tungtvannet som nyligen visades i SVT1. Serien bygger på historien om hur den norska motståndsrörelsen genom en serie attentat lyckades hindra nazisterna från att använda det tungvatten som framställdes i elektrolysanläggningen i Vemork i Rjukan i närheten av den stora Hardangervidda. Det tunga vattnet behövdes för att utveckla nazisternas kärnvapenprogram - med långt framskridna planer på att helt utplåna London. Tanken svindlar. Vad hade hänt om man inte lyckats stoppa Hitler från att skapa en atombomb? Då kanske det Tredje Riket varit en verklighet idag. Vilken värld hade vi då levt i? Hade vi överhuvudtaget existerat?

Joachim Rönneberg, en av ledarna för
sabotageaktionen mot kraftverket i Rjukan.

Men kampen om det tunga vattnet krävde inte bara flera av attentatsmännens liv, att detta var ett självmordsuppdrag var man medveten om - många oskyldiga civila fick också sätta livet till. Det första attentatet ledde bara till ett tillfälligt driftstopp. Det följdes av engelska bombningar och så till slut - när maskindelar, som skulle göra det möjligt för nazisterna att själva framställa tungt vatten, skulle transporteras till Tyskland - ett bombattentat mot en passagerarfärja. 14 människor omkom i det iskalla vattnet i Tinnsjö den 20 februari 1944. De offrades i kampen mot nazisterna.

Knut Haukelid - en annan av
ledarna för Rjukan-sabotagen.

Hur ska man tänka? Blod och död för att förhindra något ännu värre? Men går det överhuvudtaget att säga att dessa dödar var ett nödvändigt pris för befrielsen från nazisterna? I TV-serien skildras med stor nyansrikedom människoödena bakom dessa omöjliga val. Personliga förluster, sorg, förtvivlan och rädsla måste tryckas ner och gömmas undan. Lojaliteter, kärlek och omsorg måste raderas ut - annars försvagas handlingskraften och man riskerar att förlora kampen. Det är det omöjliga ställningstagandet.

Bomber dödar.

Jag har en personlig koppling till den norska motståndsrörelsen under andra världskriget. Mina föräldrar var mitt uppe i sina respektive karriärer när jag föddes - därför anställdes en barnflicka som sedan kom att stanna i familjen i nästan trettio år. Hon kom från en liten by i Nordnorge där motståndsrörelsen hade ett starkt fäste. Alla i byn var engagerade i kampen mot "Tysken". Strax efter ockupationen flydde hon till Sverige och kom att arbeta som kokerska på militärförläggningar och som hushållerska i flera hem innan hon till slut hamnade i vår familj 1958. För henne tog aldrig kampen om frihet slut, kriget levde i hennes minne som en tid av hjältedåd och storlaget mod. I hennes värld fanns inga gråskalor, där var alla tyskar onda och alla norrmän goda (utom förrädaren Quisling förstås). "Normännera" kunde aldrig göra fel. Och då menar jag aldrig. Fast det är en annan historia, som jag ska berätta någon annan gång.


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner