Grattis kungen och alla andra!

Fylla år kan man göra på många olika sätt. Några ordnar stor fest, andra har öppet hus med smörgåstårta. En del reser bort och firar på annan ort. Andra väljer att inte fira alls, att jobba istället och glömma att man blivit ytterligare ett år äldre och - om man ska tolka det från den mörka sidan - förlorat ytterligare ett år av återstoden av sitt liv. Men då väljer man själv att avstå firandet och festandet, det är ett eget beslut som familj och vänner får finna sig i. Men - om man inte har några vänner alls och ingen familj, hur gör man då? Man väljer inte bort något som inte finns.

Tårtan.

För länge sedan kände jag en präst. Så här i backspegeln - han är avliden sedan länge - kan man nog säga att han åkte räkmacka hela sitt liv. Spikrak karriär, fru och många barn och åsikter på rätt sida av skranket i Landet Lagom. Flott våning med sjöutsikt och lantställe - också med sjöutsikt, fast åt en annan, lite mindre, sjö. Och massor av vänner och bekanta. Han var populär i de flesta läger, helt enkelt.

Räkmackan.

En dag ringde prästen till mig och berättade att han fått i uppdrag att gäst-predika om ensamhet. Han såg fram emot uppdraget, berättade han, eftersom han hade ett starkt socialt pathos och ett stort engagemang för dem som levde sina liv på den så kallade skuggsidan. Nu ville han att jag skulle läsa vad han skrivit. Detta hände för tjugofem år sedan, så jag minns inte hans text så noga. Men en sak minns jag: att de vackra orden om gemenskap, omsorg och empati, om att glädjas tillsammans, på något sätt klingade tomt och skramlande. Vad var det för fel? Predikan var ju både rörande och vacker - men ändå... Självfallet sa jag ingenting om denna känsla av tomhet till honom.

Präst, med rätt att tala.

Nu många år senare förstår jag att felet nog låg i bristen på egen erfarenhet av icke självvald ensamhet. Den av livet gynnade prästen hade aldrig tvingats fira en enda födelsedag i ensamhet med bara sig själv som sällskap. Visst kunde han ge de ensammas tankar ord, men det var i kraft av något annat än egen erfarenhet. Det var i kraft av en verbal talang och en mångårig erfarenhet av prästyrket.

Varför skriver jag om detta nu? Jo, för att jag nyss tittade på SVTPlay och sammandraget av kungens 70-årsfirande. Pompa och ståt och gästande kungligheter, adel och präster och andra höjdare. Pukor, trumpeter och körer. Och så ett vackert tal från äldsta dottern Victoria. Så fullt av värme och tacksamhet. Talet började så här: "Pappa, var är du?" (Hon kunde inte se honom i vimlet av alla gratulanter och spanade efter honom i folkhavet.)

Kungen fyller år.

Och då tänkte jag så här: det finns massor av människor som aldrig får höra ett tacksamt ord för att de levat och för vad de gjort. De sitter kanske framför TV:n på sin bemärkelsedag och äter en tårtbit i sin ensamhet. Och det finns massor av pappor "out there" som aldrig får höra ett ord av uppskattning och kärlek. Mammor också. Varje familj är ett eget litet kungarike: mamma drottningen, pappa kungen och prinsar och prinsessor. Varje hem är ett slott. Så visst är det smått absurt med det bombastiska firandet av vår maktlöse, och aningen motvillige, monark. Men en sak kan man lära sig: att alla - kungar, uteliggare, optiker, svetsare, ekonomer, psykologer, bönder och bovar - är värda ett tacksamhetens tal och en riktigt fin fest.

Och: grattis i efterskott Kungen! Du har nog varit en bra farsa, trots kaffeflickorna...


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner