En seger över tystnaden

Tomas Tranströmer 1931-2015.

Tomas Tranströmer har avlidit - efter en kort tids sjukdom. Vilken ofattbar tur att han hann få Nobelpriset! Att den svenska jantelagen fick ge upp inför den poetiska storheten innan det var för sent. För det satt hårt åt att ge en svensk Det Stora Priset.

Nobelpriset 2011.
Stor glädje både på och nedanför podiet.

När dåvarande akademi-sekreteraren Peter Englund tillkännagav namnet på 2011 års litteraturpristagare bröt jublet loss i börssalen. Äntligen! Och det jubel som utbröt i Konserthuset när Tomas Tranströmer fick sin medalj visste inga gränser. Applåderna ville aldrig sluta. Tomas Tranströmer var en älskad diktare, i ett land som inte annars bryr sig så mycket om sina författare - om de inte är bäst-säljande producenter av deckare eller historisk fiction förstås.

Svenskarna har inte gjort sig kända som något särskilt litteratur- eller kulturälskande folk. (Annat är det i Franrike där var och varannan kan citera både Molière, Racine och Voltaire.) Dagens skolungdom vet pinsamt lite om våra stora författare - skolan satsar på annat än litteratur och kultur. Inte så konstigt med tanke på den allmänna inställningen att kulturutövning är flummig mjukvara som är umbärlig och onödig. Det är teknik som gäller - för både näringsliv och politiker. Att minska anslagen till humaniora-inriktade utbildningar är bara en detalj i det som nästan börjar likna en plan att alltmer marginalisera kulturen - och kulturarbetarna. Men den här gången slöt alla upp. Poesin blev viktig i vårt land för ett ögonblick. Tranströmers diktsamlingar sålde slut i bokhandeln på bara en enda dag.

Inte så poppis i näringslivet.

Tranströmer befinner sig liksom ovanför kampen mellan nyttigt och onyttigt, meningslöst och meningsfullt, viktigt och oviktigt. Han är alltid betydelsefull, alltid aktuell, alltid djupt närvarande. Varför? Jag tror att det finns två svar på den frågan. För det första äger han den sällsynta förmågan att i en koncentrerad ögonblicksbild fånga en hel tankevärld eller en människas hela känslospektrum - eller levandets balanserande mellan ljus och mörker. Det är just i det kortfattade, gnistrande destillatet som hans storhet finns. Och i vår nutid när tiden tycks bli allt knappare, livet snurrar allt fortare, tror jag att den som vill säga något av vikt måste fatta sig kort - och det gör Tranströmer. Ett kort konstaterande, men packat med innebörd och betydelse. Texten är tung av innebörd men inte snårig eller obegriplig. Man förstår. Man vill läsa mer. Och man lär sig om sig själv och vad det innebär att vara människa.

Tomas Tranströmer och hustrun Monica
- seismografisk uttolkare.

Så finns det ett annat skäl till att Tranströmer blivit så älskad: att han vunnit en seger över sin egen svaghet. Att han kunde fortsätta som diktare, trots att han 1990 drabbades av afasi till följd av en allvarlig stroke. Vilket grymt öde att just denne man - en språkets diamantslipare - skulle drabbas av tystnad. Det är grymmare än att balettdansösen blir förlamad eller målaren blind. Kanska kan man jämföra med att Beethoven drabbads av dövhet? Nej, detta måste varit värre. Men - Tranströmer fortsatte att dikta. Poesin flödade ändå. Tranströmer kom att segra över den stora tystnaden. Jag tror att det är just segern över ett givet nederlag som gav honom den extra lyskraften. Vad jag förstår led Tranströmer av en expressiv afasi - det vill säga att hans förståelse för språket var oförändrad, men förmågan att själv ge uttryck för detta språk hade försvunnit. Men Tranströmer hade en hustru som kände honom väl och som hade den seismografiska känsligheten och förmågan att tolka sin makes vilja och tankar. Hon blev hans tolk. Med hjälp av henne kunde han fortsätta att lyfta ut de dyrbara orden ur sitt innersta. Och fortsätta att skapa dikter som lyser likt diamanter.

Tomas Tranströmer fortsatte även att spela piano efter sin stroke - nu bara med vänsterhanden. Också det en seger över tystnaden. Musikens makt och ordets - de lever, liksom minnet av en stor diktare.

Här kommer en tonsättare som jag vet att Tranströmer älskade och gärna spelade: Franz Schubert.
Impromptu, Opus 90, Nr 1. Arthur Rubinstein spelar.

Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

En andra chans

Tåget har gått.

För ganska länge sedan skrev jag ett blogginlägg som hade rubriken "Stanna tåget - vi vill kliva på!" Inlägget handlade om att hamna utanför på arbetsmarknaden - så som många av oss som valt att byta spår mitt i livet faktiskt gör. Man vågar det stora språnget - full av förhoppningar och framtidstro - men vinner ingenting. Istället för att få ett nytt yrkesliv, går man vilse i ingen-mans-landet.

Jag använde mig av metaforen av ett tåg som passerar stationen utan att stanna, som lämnar människor kvar på perrongen. Människor som hade hoppats på att få kliva på, men som istället blir frånåkta. De blir kvar där på stationen, de står och tittar efter tåget som försvinner bort i fjärran. De längtade efter att få kliva på, men det blev inte så. Tåget bara passerade. Kanske var det ett snabbtåg som inte stannar vid de mindre stationerna?

Ett tåg passerar.

Tåget är en bra metafor. Resan också. De skildrar en rörelse framåt - precis som livet. Livet står ju aldrig still, även om det kan tyckas så. Men ibland vill man att det ska stå still, att man kunde stoppa tiden som bara går och går, obönhörligt framåt.

Jag har gått där på stationen och väntat på ett tåg att kliva på. Fram och tillbaka har jag spankulerat, om och om igen har jag tittat på tidtabellen och sparkat i gruset. Har jag missat något? Är tabellen för gammal? Är stationen nedlagd? Här är ju så ödsligt.

Är stationen nedlagd?

Så hörs ett muller, ett tåg närmar sig. Det nästan vibrerar i perrongen. Nu! Äntligen! Men tåget stannar inte. Det rusar förbi - på väg till en annan, större station, där det finns flera resenärer. Jag står kvar och tittar hur den sista vagnen försvinner bort i diset och mullret tonar bort. Det blir tyst igen. Inte ens en dressin tycks trafikera den här linjen.

Dressin på spåret.

Så en dag kom en annan sorts tåg, ett jättetåg som jag aldrig tidigare sett. Ett svart tåg, utan fönster och med bländande strålkastare. Det dundrade förbi med sådan kraft att tryckvågen fällde mig. Jag föll handlöst där på perrongen. Allt jag väntat på - persontåg, snabbtåg, rälsbussar och dressiner - sveptes bort som i en stormvind. För ett ögonblick rycktes allt undan.

Det stora, svarta tåget dundrade förbi.

Vad återstår? Sedan det stora tåget passerat? Tystnad. Men i tystnaden känner jag plötsligt tydligt att det sitter något på min högra axel. Jag vet inte vad det är för något, men det utstrålar kraft. Det är tyst, men talar ändå. Talar tydligt. Jag försöker tolka. Jag försöker förstå. Och jag tror att jag vet. Det säger att nu är det min tur. Jag har missat persontåget, snabbtåget, rälsbussen och dressinerna - men det kommer ett nytt tåg och på det tåget finns det en plats för mig. Jag har fått en andra chans och jag måste ta den. Jag vill ta den.

Jag ska sträcka ut handen och gripa tag i det som finns där. Där finns kraft.

 

Heroes - vinnaren i den svenska uttagningen till Eurovision Song Contest 2015. Måns Zelmerlöw och en armé av små streckgubbar. Det finns många hjältar - både stora och små.


(PS Det stora svarta tåget är förstås en metafor för den bröstcancerdiagnos jag fick tidigare i vintras.)


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Kvinnor skäms

Brené Brown - amerikansk sociolog och forskare - påstår att kvinnor skäms mera än män. Mycket mera. Så mycket att det är skadligt för både kropp och själ. Själv har hon gått in i den så kallade väggen, eller som hon själv uttrycker det: turboväxeln har gått sönder. Av skam över att inte klara av att leva upp till alla krav på att vara tillräckligt snygg, duktig och effektiv.

Brené Brown.

Vad är det vi kvinnor skäms för? Jo, att vi inte är perfekta. Låter det absurt? Ja! Men det är sant. Tyvärr. Vi ska vara vackra, duktiga, snälla, uthålliga, blygsamma och ta hand om både småbarn och åldrande föräldrar. Vi ska vara nätta som fjärilar och starka som elefanter. Vi ska vara sexiga, tillgängliga, omhändertagande, ömsinta, barnkära och - snygga, hela tiden medan vi gör allt det där andra. Vi bedöms efter vårt utseende och vår attraktionskraft, därför är vi dessutom rädda för att åldras. Vi iakttar självkritiskt varje detalj i vårt utseende som avviker från den idealbild vi byggt upp. Det är inte bara vuxna kvinnor som skäms - små flickor gör det också. Igår hörde jag en liten flicka klaga över att hennes rumpa inte var tillräckligt sexig - och hon var inte mer än tio år. Tonårstjejer skäms alldeles väldigt. Det är perfektion som gäller, inget annat. Äldre damer skäms också. Men de pratar inte om det - de bara gömmer sig. Och finner sig i att bli osynliga.

Kämpar för att bevara ytan:
Hollywoodfrun Agnes Nicole Winter.

Jag står inte över detta - tvärtom. Det är inte för att kritisera mina medsystrar som bantar, botoxar och lyfter sig som jag skriver. Det är för att jag vill problematisera företeelsen. Jag är lika hårt drabbad som alla andra av skammen över att inte vara perfekt. Jag tittar i spegeln - kritiskt. Vad är det där för ett veck? Är jag tillräckligt smal? Ser rumpan för platt ut? Och hur mycket får en näsa sticka ut - egentligen? Och så glasögonen... In med linserna, även om de börjar bli lite gamla och grumliga! Heller synas än se, som jag ilsket deklarerade för en ögonläkare som påstod att jag behövde glasögon när jag var 12 år gammal och gick till skolan i den värsta Lützendimman varje morgon.

Glasögon kan kännas väldigt jobbigt ibland.

För några veckor sedan låg jag ju på sjukhus och blev opererad. Det kan bli ganska tråkigt att ligga i en säng bakom ett draperi, men lyckligtvis kunde man hyra en TV. Ett av programmen jag såg var en intervju med Marit Paulsen i serien Min sanning. Nyhetsankaret Anna Hedenmo intervjuade och ställde plötsligt en rak fråga till Marit om hennes utseende. Frågan avslöjade mer om den som ställde den, än om den som skulle svara på den. Hedenmo undrade varför Marit Paulsen inte brydde sig om att sminka sig och klä sig lite mer feminint och raffigt. (Själv var Hedenmo oerhört vackert klädd och raffinerat sminkad.)

Marit Paulsen.

Den blixtrande intelligenta och verbala Marit slog plötsligt ner blicken. Hon rodnade. Hon vred sig i stolen. Det var som om hela hennes kraft rann ur henne. När hon tittade upp igen sa hon med ett ironiskt leende att ja, vad ska man ta sig till när man har ett så omöjligt utseende... Anna Hedenmo lade huvudet på sned och log lite medlidsamt. Marit Paulsen, framgångsrik författare, debattör och EU-parlamentariker skämdes. Hon skämdes så att det var smärtsamt att titta på fortsättningen av intervjun. Hon skämdes så mycket att hennes skam trängde ända ut genom TV-rutan och drabbade mig med all kraft där jag låg i min sjukhussäng.

Den sena kvällens undring: varför måste kvinnor trycka ner varandra? Vi kan inte vara perfekta. Ingen kan det.


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Meningslöst och meningsfullt

Debattören, regissören och skribenten Jasenko Selimovic flydde till Sverige från krigets Bosnien 1992. Hans gamla kompisar, som också flytt krigets fasor i hemlandet, spreds över världen och kom att etablera sig och bilda familj i flera olika länder: Australien, USA, Österrike, Frankrike, England. Nu har de gamla kompisarna från Bosnien barn i ungefär samma ålder - tidigt tonår, det vill säga att de går i högstadiet i sina respektive nya hemländer. Selimovic förvånas i en debattartikel i dagens DN över en sak: medan de andra kompisarnas barn läser litteratur i skolan från ganska tidig ålder, har man i hans dotters svenska skola börjat introducera den första "klassiska" boken nu - i högstadiet. Och då är det läraren som läser högt. Inte eleverna som läser på egen hand.

Jasenko Selimovic.

Selimovic frågar sig varför Sverige gör så här. Tilltror man inte eleverna om att "orka med" att läsa "riktig" litteratur - tror man kanske att det är för tungt och svårt och gammaldags att läsa Strindberg? Eller menar man att litteratur är något onyttigt eller onödigt - en liten hobby som man kan både ha och mista? Ett meningslöst tidsfördriv utan värde? Inget som bygger vårt samhälle och driver utvecklingen framåt?

Meningslöst tidsfördriv?

Från allra första början var jag litteraturvetare. Det gick bra för mig och jag kom in på forskarutbildningen med flaggan i topp. Men... efter något år började en känsla av meningslöshet sprida sig i min själ. Vad spelade min forskning för roll, egentligen? Vem skulle läsa min avhandling, bortsett från korrekturläsaren, handledaren och opponenterna? Och även om den skulle läsas av några fler - vilken "skillnad" skulle den göra? En meningslös pappershög med en gigantisk litteraturförteckning som bara hade ett syfte: att demonstrera hur mycket jag läst och lyckats upprepa av vad andra producerat.

I uppgivenhet och kluvenhet, lämnade jag forskarutbildningen och blev förlagsredaktör. Under mina arton år på den posten, fick jag ytterligare näring till min kluvenhet och känsla av brist på mening. Vem läste egentligen böckerna vi gav ut? Var de ens viktiga, betydelsefulla? Var de ens bra?

Behövs de?

Under de sex veckor jag hittills haft kontakt med bröstcancervården och den medicinska forskningen, har denna kluvenhet förstärkts ytterligare. Jag är full av beundran och vördnad för hur man träget forskar för att rädda liv. Oförtröttligt söker man efter svaren på cancerns gåta. Varför uppkommer den? Och hur botar man de människor som drabbats av den? De resultat man uppnår i sin forskning, omsätts genast i praktik - i nya behandlingsmetoder, nya modeller, nya mediciner, nya tekniker. Allt fler människor får leva och stanna kvar hos nära och kära, tack vare denna forskning. Livet går vidare - även för dem som drabbats hårt.

Forskning pågår!

Just nu önskar jag att också jag hade valt att forska om något annat än modernistisk poesi. Då hade jag sluppit den gnagande känslan av att vara överflödig och onyttig. Men samtidigt: är inte också kulturen en livsnödvändighet? Blir inte våra liv väldigt fattiga utan utsikten mot tankens och känslans djupaste skikt?

Jag har inga svar - bara frågor. Och en dröm om att en dag få känna mig nyttig och meningsfull.


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Amazing grace

Amazing grace är en sång som ofta brukar framföras på begravningar. Jag tycker inte om den sången - särskilt inte när den framförs av någon wailande sångare till gitarrackompanjemang. Då blir det bara sliskigt och sentimentalt - inte vackert och högtidligt, som det borde vara. Det där himmelskt skira och vördnaden inför livet och döden får liksom ett slags billig grällhet över sig och det stör mig. Amazing grace betyder ungefär "den oväntade nåden", den nåd som kommer som en gåva, som en överraskning, något som man inte kunnat påverka med sin vilja eller sitt intellekt. Man får helt enkelt en present man inte väntat sig.

En present man inte väntat sig.

Igår fick jag en sådan present. En oväntad gåva. Jag hade visserligen önskat mig den, men inte vågat hoppas på att få den. Och så plötsligt fick jag den.

Så här var det. Igår var det den dagen jag skulle få reda på vad det var för sorts cancertumör jag haft i bröstet. Om det var en ilsken jävel som skickat ut sina tentakler i lymfsystemet, eller inte. Min rädsla var stor. Mycket stor. Hjärtat slog så fort att det var svårt att andas. När läkaren kom för att hämta mig i väntrummet, vågade jag knappt se henne i ögonen. Jag ville inte se en bekymrad blick och en rynkad panna. När vi kom in i mottagningsrummet och hon började redovisa tumörens egenskaper, tittade jag försiktigt upp - och mötte en leende blick. Mitt hjärta blev plötsligt lugnt, en värme spred sig i kroppen och jag vågade lyssna. Tumören hade visat sig vara av den mindre arga sorten och väldigt trögväxande. Den hade inte orkat ut i lymfsystemet, utan hållit sig lugn i bröstet. Cellgifter, som jag varit så rädd för, skulle inte behövas. Nu blir det piller istället. Kanske inte det roligaste - men jag fick livet tillbaka och en framtid.

Tumören hade inte
orkat ut i lymfsystemet.

"Idag botar vi bröstcancer", sa läkaren. Att få höra de orden, är den finaste gåva man kan få. Det är den oväntade nåden. Jag har fått skörda frukterna av all den forskning som bedrivs av outtröttliga medicinare. Som en hyllning till cancerforskningen, tänker jag inte spela Amazing grace. Som sagt, trots titeln, gillar jag den inte. Här kommer något helt annat, något som blixtrar av musikalitet och intelligens. En oväntad kombination och en överraskande nytolkning, precis det som kännetecknar framgångsrik forskning. Stockholmsensemblen Dirty Loops spelar sin egen version av förra årets Melodifestivalvinnare Undo.

Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Att stå i centrum - och inte

Jag kan inte låta bli att fortsätta söka efter svar på frågan om hur det kom sig att Georg Rydeberg avled bara tre dagar efter mötet med Viveca Lindfors i Här är ditt liv-studion. Varför gick han bort så hastigt? Han var visserligen gammal, men till synes vid full vigör: prydlig, verbal, gestikulerande och imposant. Vad hände? Det fanns ju absolut inga tecken på en förestående död. Jag googlar...

Bara en "biroll"? Georg Rydeberg i Här är ditt liv.
Tre dagar senare var han död.

Google är en guldgruva, men en farlig sådan. Man kan lätt villa bort sig i djungeln av "fakta" - om de är välgrundade eller bara vilda spekulationer, det vet man aldrig. Så man får gräva i gruvan med skepsis och skyddsglasögon. Rykten och myter uppstår som ur tomma intet och blir på något sätt - troligen genom upprepning - till sanningar. Fjädrar blir till stora, feta hönor med blixtens hastighet när man rör sig på Google.

Google kan få saker att växa.

På Google dyker det snart upp ett rykte om varför Georg Rydeberg gick bort - endast tre dagar efter mötet med sin gamla flamma. Ryktet säger att han tog sitt liv i förtvivlan över att inte vara i centrum för uppmärksamheten, över att det inte var han - Georg Rydeberg - som skulle vara huvudpersonen i Lasse Holmqvists intervjuprogram, utan Viveca Lindfors.

Här är ditt liv var stort. 1983 fanns det bara två TV-kanaler i vårt land och programmet sändes på bästa sändingstid på lördagar. Det tog nästan hela kvällen i anspråk. Genomslagskraften var enorm - alla pratade om Här är ditt liv, vem som varit med och vem som sagt eller gjort vad. Att vara föremål för den uppmärksamheten var stort, större än man kan föreställa sig idag med så oändligt många TV-kanaler och valmöjligheter.

Lasse Holmqvist - den eminente programledaren.

I Här är ditt liv fick huvudpersonen berätta sitt livs saga, möta människor ur sitt förflutna, minnas, skratta och kanske gråta - allt i strålkastarljuset och inför en levande studiopublik. Man blev hyllad, fick levande bevis på att vara älskad och beundrad. Vad kan vara underbarare? Särskilt för en person som levt sitt liv på scenen, vars hela varande gått ut på att trollbinda och behaga, att domptera och skrämma? För att orka ge av sin lyskraft och energi krävs ett stort ego - en stark självupptagenhet - annars skulle livet på scenen te sig omänskligt hårt. Och för att lyckas med att tolka en annan människas innersta krävs en extrem känslighet. En kombination av starkt bekräftelsebehov och seismografisk sensibilitet.

Georg Rydeberg hade kanske hoppats på att få vara huvudpersonen, att det var om honom Här är ditt liv skulle handla. Nu blev det inte så. Nu fick han istället bli en del av någon annans livssaga - ett gammalt minne, en gammal kärlek, någon som fick göra sen entré när programmet närmade sig sitt slut. Kanske blev detta ett sådant hugg mot självkänslan - mot bekräftelsebehovet och hypersensibiliteten - att han inte klarade det, att han valde av avsluta sitt liv i bitterhet och förtvivlan och en känsla av att vara missförstådd och misskänd. Eller så avled han av en hjärtattack, där i sin ensamhet. Vem vet?

Georg Rydeberg ska få sista ordet. Här kommer han i full karriär och i sitt esse - i rollen som teaterdirektören Sjöwall i August Blanches Ett resande teatersällskap.

Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

En skådespelare

Jag har alltid känt lite ångest på Nyårsafton - varken champagne eller supé hjälper. Det gamla året går ur tiden och det nya året sveper in, skoningslöst med ovisshet och förväntan. Tennysons dramatiska dikt Nyårsklockan som alltid läses i TV vid det ödesdigra tolvslaget har aldrig gjort saken bättre:

 

Ring, klocka, ring i bistra nyårsnatten
mot rymdens norrskenssky och markens snö;
det gamla året lägger sig att dö . . .
Ring själaringning öfver land och vatten!

 

 

Nyårsfyrverkerier.

 

När jag var väldigt ung var det skådespelaren Georg Rydeberg som dundrade fram dikten på Solliden-scenen på Skansen. Han stod där i en fotsid päls med ryssmössa på huvudet och det stod isrök ur munnen på honom, när han skanderade de ödesmättade stroferna. Det var både fascinerande och skrämmande.

 

Det gick konstiga rykten om Georg. Min mamma berättade att han i början på 1940-talet i kärleksrusets hetta lär ha bitit av sin unga älskarinnas bröstvårta. Vad hemskt! tänkte jag. Vilka vassa tänder han måste ha. Och han såg onekligen lite vampyrliknande ut med sina sneda ögon, spetsiga hårfäste och sensuellt krökta amorbågar. Men nu var han gammal, tyckte jag, och troligen inte ute efter att bitas längre. Kanske.

 

 

Georg Rydeberg
i sin krafts dagar.

 

Varför bloggar jag om en gammal aktör, död sedan över trettio år tillbaka? Jo, jag råkade hitta honom i den underbara guldgruvan SVT Öppet Arkiv. Först i ett intervju-program från 1975 - Gäst hos Hagge (Geigert). Hagge frågar "Finns Georg Rydeberg, på riktigt?" Först förstår han inte frågan, men när han inser att Hagge frågar efter den private Georg - inte efter aktören Georg med de många rollpersonligheterna - svarar han, att jodå, det gör han. Han finns - den private Rydberg. Intervjun forskrider. Rydeberg talar, han gestikulerar, han artikulerar. Han sjunger också. Det är kvickt, genialiskt och skarpt. Han tycks njuta av sin egen sonora stämma och hans sneda ögon lyser spefullt. Skojar han? Menar han allvar? När intevjun är över, framstår han som än mera gåtfull än när den började. "Finns Georg Rydeberg, på riktigt?" Fan vet.

 

 

Georg Rydeberg hos Hagge.

 

Nyfiken som jag är, vill jag veta mer och hittar då i guldgruvan ännu en gammal ädelsten, från 1983. Här är ditt liv med den berömda skådespelerskan Viveca Lindfors - kvinnan som enligt det illvilliga (och uppenbarligen falska) ryktet blev av med sin bröstvårta. I slutet på programmet dyker den forne älskaren upp - Georg. Nu är han gammal och går lite ostadigt, fast oklanderligt prydlig i mörk kostym och slips. Han talar, han gestikulerar, han artikulerar. Han talar om elden som brann, om lågorna, om kärleken och den stora passionen. Och han säger, att nu vill han börja något nytt. Vad han nu menar med det. Han griper tag i Viveca Lindfors tumme. Håller fast i den. Vill liksom inte släppa den. De bestämmer att de ska ses om några dagar igen - i Stockholm.

 

 

Det forna kärleksparet
i Här är ditt liv.

 

När jag googlar på Georg Rydeberg ser jag att han avled endast tre dagar efter Här är ditt liv. Men hittades i sin lägenhet först en månad därefter. Ingen hade saknat honom. Ingen hade frågat efter honom. Och det planerade mötet med Viveca blev aldrig av. Vad var det som hände? Kan man se att han snart ska dö? Jag tittar på sekvensen igen, söker efter tecken - på livströtthet, depression, sjukdom, åldrande, förtvivlan, ohälsa. Jag ser ingenting. Bara en skådespelare som så skickligt spelar sin roll: den åldrade älskaren som vill behaga sin publik.

 

 

Viveca Lindfors 1983.

 

Eller finns det något där? I de sneda ögonen som lyser så spefullt? I Vivecas ögon ser man tydligt hennes blandade känslor: medlidande, överseende, sorg och kanske en liten rest av kärlek. Men i Georgs ögon ser man ingenting - annat än en roll. Kanske är det just det jag letade efter? Kanske är det just det som är tecknet? För vem saknar den som inte finns - "på riktigt".

 

 

Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

En människovän

Jag har bloggat om honom flera gånger förut - Oliver Sacks heter han. Neurolog, forskare, författare och - framförallt - människovän. Det är han som skrivit boken som ligger till grund för den berömda filmen Uppvaknanden (Awakenings).

Människovännen Oliver Sacks.

I en annan bok, Mannen som förväxlade sin hustru med en hatt, berättar han om några av de patienter med neurologiska skador och sjukdomar som han arbetat med. Ett kapitel handlar om ett tvillingpar - två små män, feta, skelögda och så oerhört närsynta att glasögonen är tjocka som flaskbottnar. De har diagnoserna autism och utvecklingsstörning.

I dagrummet.

Där sitter de tillsammans vid ett litet bord i sjukhusavdelningens dagrum. De sitter tysta, säger ingenting. Har de tråkigt, där de sitter? Nej, inte det minsta. De är inbegripna i en intensiv kommunikation - ögonen rör sig livligt, det kan man tydligt se. Vad gör de? Jo, de båda männen bollar matematiska tal mellan sig. Höga tal, astronomiskt höga tal. Uträkningar som för alla andra skulle kräva tabeller, datorer och en lång utbildning, löser de alldeles spontant. Som en pingismatch; talen studsar, från den ene till den andre. Stor förtjusning när det nya talet landar - och returen kommer, alldeles omedelbart. Smash! Det är djup koncentration, tyst glädje och stor samhörighet.

Sifferkonst.

Oliver Sacks - tvillingarnas avdelningsläkare under en period - funderar över deras oerhörda förmåga att hantera matematiken. Läkarkollegerna tror att tvillingarna har lärt sig något slags tabell som de mekaniskt utgår ifrån, något slags inre uppställning som de "scannar av" där de sitter med sin matematik-pingis. Doktor Sacks smyger fram till tvillingarnas bord för att delta i matematik-pingisen. Med sig har han en bok med gigantiska tal - som en fusklapp. Han kastar in ett tal i leken. Tvillingarna accepterar direkt och med ett leende returneras de nya uträkningarna - helt korrekta. Tal totalt omöjliga för en mänsklig hjärna att processa. Till sist klarar doktor Sacks inte att följa med i tempot - boken till trots. Vid ett senare tillfälle ber han de båda tvillingarna att räkna ut ett enkelt matematiskt tal - på mellanstadienivå. Ingen av tvillingarna förmår detta. De står som handfallna.

Hur ser det ut i dessa människors hjärnor? undrar Oliver Sacks. Hur gör de - egentligen? Vad är det de ser, när de sitter där, tätt tillsammans och "bollar"? Det är det faktum att tvillingarna rör blicken, som om de vandrade genom en sal med tavlor, som får doktor Sacks att dra slutsatsen att de helt enkelt ser talen framför sig. Som tavlor, eller som naturfenomen, ungefär som när man är ute och vandrar i skogen och finner en vacker blomma eller ett ovanligt träd. Tvillingarna lever i en värld av tal - en vacker värld, lugn, avklarnad och tyst där talen är som träden i skogen och som blommorna på marken. Eller som vackra tavlor på en utställning. Det är bara att vandra runt - se, uppleva och ta för sig av allt det sköna - och glädjas.

Skönhet.

Vad hände med tvillingarna sedan doktor Sacks lämnat avdelningen? Jo, i sann 1970-talsanda skulle de socialiseras och integreras - inte sitta där vid sitt bord, isolerade och världsfrånvända. Man delade på dem och placerade ut dem i varsitt gruppboende. De fick lära sig att handla mat och klä på sig och kanske titta på TV, som vanligt folk. Är det ett lyckligt slut? Nej, säger människovännen Oliver Sacks. Det är ett olyckligt slut, för den djupa gemenskapen bröts, samhörigheten och de intensiva vandringarna i matematikens underbara värld tog slut. Och det trolska ljuset i skogen slocknade, för dem båda.

För att hylla människovännen och de båda tvillingarna kommer här en annan vandring bland skönhet: Modest Mussorgskys Tavlor på en utställning (instrumenterad av Maurice Ravel). Satsen heter Promenade.

Copyright: Åsa Adolfsson Wallner