"The party is over"

Hans breda leende är vitt, men ögonen fyllda av ångest.
Johannes Brost i rollen som festfixaren Janne i Avalon.

Janne är en drygt 60-årig f.d. festfixare - en storstadens asfaltraggare av 80-talsmodell. Partys, disco, sprit och kokain och snabba cash. Vita jeans och öppen skjorta. Halsband och brunbränd. Nu ska han öppna nattklubb i jetsetets Båstad. I släptåg har han sin bedagade, ständigt berusade syster Jackie och sin bufflige gamle vapendragare Klas. Men tiden har gått ifrån Janne - han är ett skal, en spillra. En åldrad playboy som tappat styrfarten, som har förlorat både karta och kompass - för länge sedan. Vilsen är han i verkligheten och i livet. Hans breda leende är vitt, men ögonen fyllda av ångest och skräck. Hur gör man när man lever? Hur gör man när man åldras? "The party is over."

Hur gör man när man lever?

Påverkad av sprit och kokain råkar Janne med sin bil backa på en byggnadsställning utanför nattklubben och en illegal byggjobbare från Litauen omkommer. Janne blir paralyserad av skräck; huvudet sitter löst på den nästan avslitna halsen och blodet rinner ymnigt. Vapendragaren Klas lyckas, med hjälp av några mindre nogräknade kompisar, forsla undan liket. Nu gäller det att glömma missödet och gå vidare. Nattklubben ska ju öppna och det är fest och party. Men Janne har blivit skrämd. Han inser vad han gjort när han möter den dödes förtvivlade flickvän. Plötsligt är leken slut - om det nu någonsin var någon lek. Janne tappar det lilla fotfäste han hade och faller mot avgrunden under den helvetiskt heta premiärnatten. Skrattande äntrar han i den första gryningens glitter i vattnet en liten båt, med sig har han två plastkassar med nattklubbens premiärkassa. Vart är han på väg i den lilla båten? Kanske dit där man behöver varken karta eller kompass. "The party is over."

Sällan har jag sett undergång och förnedring skildras så vackert. Med små, små medel tolkar Johannes Brost den vilsna, åldrande människans dilemma: en ryckning i mungipan, ett uppgivet ögonkast, ett snett leende. Ge upp eller inte? Dansa eller inte? Leva - eller inte. Festen är slut. Det är sorgligt, men ändå så smärtsamt vackert. Johannes Brosts dans i det blinkande blå stroboskopljuset - små trötta rörelser, på vägen utför. "The party is over."

(Filmen Avalon regisserades av långfilmsdebuterande Axel Petersén och hade premiär 2011. Johannes Brost vann Guldbaggen för bästa manliga huvudroll. Musiken Avalon framförs av Roxy Music och Bryan Ferry.)


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Rock och revansch

Är det någon som vet vem Stanley Eisen är? Eller Chaim Witz? Inte? Tänkte väl det. Jag visste inte det heller. Och inte visste jag att Stanley Eisen lider av en sällsynt sjukdom som heter mikroti. Han föddes med ett missbildat mini-öra som inte fungerar att höra med. Under skoltiden blev han retad och kallad för "monsterpojken". Och inte visste jag att Chaim Witz bara hade två släktingar som överlevde koncentrationslägren; mamma och en farbror.

Mikroti - missbildat öra.

Trettiofem år gammal gick Stanley Eisen på återträffs-fest med sin skolklass. Han hade hoppats på att han skulle känna sig som en segrare, att han skulle njuta av att få trycka till sina belackare med den enorma framgång och berömmelse han fått efter skoltiden. Men, så blev det inte. Tvärtom - han föll tillbaka in i sin gamla roll som "monsterpojken", trots att han fått en öronprotes. Han kände sig misslyckad och ville bara gå hem.

Återträff med gamla klasskamrater kan vara svårt.

Stanley Eisen har nu, på äldre dagar - han är 62 - skrivit en självbiografi. Där reflekterar han över fenomenet framgång och berömmelse. Han konstaterar att han nog aldrig kan radera ut den rädde lille monsterpojken med mini-örat som han en gång var, trots att han nått toppen. Den lille pojken finns där alltid och gör sig påmind, och i Stanley Eisens fall tycks den lille pojken stämma till eftertanke. Stanley fick sin revansch - i rikt mått: han och bästa kompisen Chaim är världsberömda. Hundratusentals fans skriker ut sin avgudadyrkan bara han visar sig på scenen. Pengarna rullar in, han kan välja den vackraste kvinnan att ta upp på hotellrummet, den godaste maten, den dyraste champagnen, den snabbaste bilen. Men - den lille monsterpojken finns där alltid - ändå.

Stanley Eisen.

Det är vackert och underbart att läsa om framgångssagor, om de undanskuffades och nedtrycktas revansch. Man önskar alla dem som lever på skuggsidan att de också ska få komma fram i ljuset till slut och njuta av att bli beundrade och älskade. Att alla får "sin tur" till slut. Men - att bli berömd kan vara farligt. Revanschen kan stiga en åt huvudet, så man glömmer vem man var, tappar fotfästet på vägen upp mot stjärnorna. Det verkar inte ha drabbat Stanley Eisen.

Vilka är de då, de gamla kompisarna Stanley och Chaim? Jo, de är mer kända under andra namn: Paul Stanley och Gene Simmons, sångare och gitarrister i hårdrocksbandet Kiss. "Vi är judar som gillar rock", som Stanley Eisen skriver.

Stanley Eisen och Chaim Witz alias
Paul Stanley och Gene Simmons.

Här kommer kompisarna Stanley och Chaim i I wanna Rock´n roll all night. Inspelningen är gjord 1996.

Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Demokrati - en fråga för 6-åringar?

I helgen skriver två kända kulturkvinnor i Dagens Nyheter att barnen borde ha rösträtt. Det är inte rätt, skriver de, att utesluta en så stor grupp från vår demokrati och göra dem maktlösa. De föreslår en ny rösträttsålder från sex år. Tanken att sexåringarna kanske inte riktigt förstår demokratins processer och politikens rävspel, har visserligen slagit dem - hävdar de - men de försvarar sig med att det är det inte alla vuxna som gör - heller.

På väg till röstlokalen?

Att sexåringarna skulle rösta på den som har finaste klänningen, ballaste frisyren eller roligaste skämten är ju ganska troligt. Sean Banan som statsminister? Eller varför inte Mojje som kulturminister? Och så klart Yohio som utbildningsminister! Och betänk möjligheten att mindre nogräknade föräldrar skulle passa på att muta sina telningar att lägga en röst på de egna favoriterna. "Rösta på NN, annars blir det inget fredagsmys..."

Blivande statsminister? Sean Banan.

Hur tänkte ni där, Susanne Osten, dramatiker, och Margareta Rönnberg, barnkulturforskare? Är det inte just det som är den stora faran för demokratin - att folk inte förstår vad det handlar om? Att de av okunskap frånhänder sig möjligheten att påverka, att utnyttja det fantastiska faktum att vi faktiskt lever i en demokrati? Men... man orkar inte ta reda på fakta. Man orkar inte gå till botten med varför saker händer. Man bryr sig inte, utan låter "proffsen" agera på barrikaderna och bestämmer sig på ganska oklara grunder för vem man ska ge sin röst. Jag moraliserar inte här, sätter mig inte på "höga hästar" för jag är sådan själv - och det är jag inte stolt över...

Proffsen agerar.

Gårdagens val till EU-parlamentet är ett paradexempel på detta. Man bryr sig inte på djupet om vad som händer därnere i Bryssel - utan väljer att rösta utifrån ganska dimmiga bevekelsegrunder. Det är i avsaknaden av kunskap och insikt, som fördomar och förutfattade meningar får fritt spelrum. Det är därför så många främlingsfientliga missnöjespartier fått ett sådant uppsving. Man ser inte att det politiska skeendet rör oss - det rör bara "de där andra".

Vad beror detta ointresse på? Jag tror att det är en språkfråga. Folk förstår inte vad politikerna säger. De rör sig på en verbal abstraktionsnivå som de flesta inte når upp till. Om det är avsiktligt eller inte, vet jag inte. Men det är farligt. Innan vi vet ordet av, har vi blivit omkörda, side-steppade och överkörda. Utan att vi ens märker det. Det är på det sättet som demokratin plötsligt kan förvandlas till något helt annat.

Något helt annat än demokrati...

Demokratin vilar på att folket förstår, deltar och tar ställning - fritt och efter noggrant eget övervägande. Inte överlåter deltagandet och tänkandet på något slags "proffsbroilers". Och att införa rösträtt för sexåringar, tror jag inte är boten på problemet. Boten ligger i att politikerna lär sig att uttrycka sig begripligt.


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Skapandets lycka

En man i TV ställer sig frågan: "Hur kan man spela så inkännande och vackert och ändå vara en så distanserad och kylig person?" Det handlar om violinvirtuosen Jascha Heifetz.

Jag kan inte förstå frågan. Är det inte just precis det man kan?! När musiken är det enda känslospråk man äger? Det är när musiken blir ett sätt att kommunicera sitt innersta - kanske det enda sättet - som det där avgrundsdjupa mästerskapet visar sig.

Jascha Heifetz (1901-87)

En glad och social person med många vänner, ett lyckligt familjeliv och ett balanserat och inte alltför överhettat känsloliv, kan förmodligen inte frambringa den nödvändiga glöden. Det kan däremot en människa som inte har någon annan utväg att uttrycka sig. Hettan blir övermäktig om den inte finner en väg ut.

Jascha Heifetz försökte finna den där privata lyckan - men det gick inte. Han gifte sig två gånger och skaffade barn - tre stycken. Men äktenskapen höll inte och barnen försvann ur hans liv, så fjärran att han gjorde dem arvlösa. Troligen inte av vrede utan av något slags glömska och ointresse. Heifetz lär ha beklagat att han utsatt andra människor för sina försök att skapa lycka. Hans enda möjlighet till lycka fanns i musiken - ingen annanstans.

Miles Davis - en annan musiker
med ett mycket liknande öde.

En annan man i samma TV-program ställer frågan: "Var Heifetz lycklig eller olycklig?" Svaret blev att han troligen var varken eller. Inte lycklig i ordets vanliga bemärkelse iallafall. Kanske var det så, att det var bara i musiken och i sökandet efter perfektion, som han upplevde något slags lycka. Tomhet och vilsenhet i det privata livet. Närvaro och energi i skapandet av den fulländade tolkningen - något som han ständigt strävade efter. Är han att beklaga? Nej, jag tror inte det. Det är stort att följa sin stjärna, att sträva mot fulländning. Den lyckan är inte mindre än den privata - bara annorlunda.

Här kommer Jascha Heifetz - seismografiskt känsligt tolkande Claude Debussys La fille aux cheveux de lin (Flickan med det linblonda håret).

Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Gissa yrket!

Ibland när jag är rädd och känner att jag kanske inte riktigt klarar av situationer - känner mig otillräcklig - då brukar jag tänka att folk iallafall inte vill något ont, även om de kan tyckas både arga och "knöliga". Det kan bli både fel och jobbigt, men avsikten brukar ändå oftast vara god. Och så är det ju för det mesta - det stora flertalet människor är faktiskt snälla och gör så gott de kan.

Max Cady (Robert de Niro)
vill man helst slippa möta...

Men det finns undantag - det finns folk som mördar, misshandlar, våldtar och rånar. Utan samvete och utan tanke på hur deras handlingar påverkar andra. Dessa människor vill man helst slippa möta, eftersom de sprider skräck omkring sig. Att ha ett arbete där man ständigt konfronteras med den typen av människor måste vara mycket svårt och dessutom farligt.

Gunvald Larsson (Persbrant)
- alltid på helspänn.

I dagens Dagens Nyheter skriver en kvinna som heter Sophia Willander om sina arbetsuppgifter. Hon tröstar misshandlade och våldtagna kvinnor, tar hand om bebisar som legat en hel dag i samma blöja eftersom föräldern försvunnit, hon pratar med människor som står i begrepp att ta livet av sig och hon tar hand om resterna av dem som redan gjort slag i saken. Hon hanterar människor som är så drogade eller berusade att de är farliga för både sig själva och andra, hon blir nedkräkt, slagen och mordhotad.

Hon skriver: "När ingen annan vill eller kan, då kommer vi." Hon avslutar: "Vi har ett av de mest komplexa yrken som finns. Vi gör skillnad och jag är stolt."

Vad har Sophia för yrke? Jag väntar med att avslöja det, för först vill jag berätta vad en person med dessa arbetsuppgifter har för lön. Som ny i yrket tjänar man 21.300 kronor i månaden, före skatt. En fjärdedel av alla personer med detta yrke kommer aldrig upp i en lön högre än 25.000 kronor i månaden. Före skatt.

Vilket är yrket? Yrket där man varje dag ställs inför livets ytterligheter, kanske tvingas fatta livsavgörande beslut sekundsnabbt? Yrket där man inte får göra fel? Yrket där man inte får bli rädd? Yrket där man faktiskt möter människor som inte vill väl, som faktiskt inte gör så gott de kan? Yrket där man ibland överväldigas av maktlöshet? Yrket där man ofta utsätter sig för livsfara?

Gissa yrket!

Svaret är: Polis.


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

"Vad gör det om hundra år?"

När jag jobbade som redaktör på den musikaliska akademien hade jag mycket samarbete med olika tryckerier. Det var de som skulle trycka alla de där musikböckerna som många gärna ville skriva - men oftast inte så många ville läsa...

Många böcker blev det.

En del av tryckarna var ganska slarviga och klantade till både det ena och det andra - och det tredje ibland också i värsta fall. En "råkade" trycka all text i rostrött. En annan band boken fel, så att omslaget hamnade upp-och-ner. En tredje (fast det var samma som den som tryckte i rostrött) tryckte grönt istället för blått på omslaget och påstod att grönt och blått var samma sak. Ja, det var inte så lätt alla gånger. Särskilt inte när man som jag tycker att det är jobbigt att komma med kritik och "bad news". För oftast var det så, att tryckarna själva ansåg att det var helt i sin ordning med bokomslaget upp-och-ner och grönt istället för blått.

Inte riktigt samma sak, väl?

Nu ska jag inte klaga, för flertalet tryckerier var bra att samarbeta med - proffsiga och tillmötesgående. Och särskilt en tryckare var något alldeles extra. Nu är han död och det är synd, för jag önskar att han kunde läsa det jag nu tänker skriva.

Boktryckare är inget lätt jobb.

Tryckaren hade från början varit börsmäklare, men i ganska mogen ålder hade han tröttnat på aktiemarknaden och utbildat sig inom tryckeribranschen istället. Folk hade varnat honom och tyckt att han "bytte ner sig", men det brydde han sig inte om. Han ville göra böcker och trycksaker - fina, vackra trycksaker. Och det gjorde han. Han arbetade hårt. Det han inte kunde, det lärde han sig. Han pluggade på om typsnitt och färgblandningar, om papperssorter och lamineringsmetoder. Han var effektiv, prestigelös och engagerad. Om något verkade fel eller konstigt, då lyfte han luren och frågade. Hellre kontrollera en gång för mycket än en gång för lite - det var hans motto. Hade jag någon konstig idé för ett bokomslag - nog tog han reda på hur den skulle kunna genomföras. Och så fina böcker det blev! Det var en glädje och en lycka.

Men - säg den glädje som varar för evigt. Det lilla tryckeriet började gå dåligt, man hann inte riktigt med i datoriseringsprocessen. Typsnitt, satsytor och layout kunde plötsligt fixas av vem som helst, så tryckarens kunskaper blev inte längre efterfrågade. Jag slutade som redaktör och började på min utbildning till psykoterapeut, så våra vägar skildes.

En dag mötte jag honom i stan. Först kände jag inte igen honom. Det var en bruten man. Trött, böjd och håglös. Jag frågade hur han mådde och han svarade med en axelryckning, att livet kändes meningslöst. Men, sa han "vad gör det om hundra år?" Några veckor senare upptäckte jag hans dödsannons i tidningen.

"Vad gör det om hundra år?" Visst kan man se det så. Kanske är det en tröst, att intala sig att saker och ting inte betyder så mycket - i det långa loppet. Men ändå. Jag skulle vilja att den här tryckarens eftermäle lever om hundra år: hur skicklig, engagerad, noggrann, påhittig och vänlig han var. Det gör visst mycket, för det är genom minnet man lever vidare.

Blåsippa.

 

Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Mormorsresan till Imundbo

Renault 4 - mormors-resans bil.

En försommar när jag var 13 år, var min mamma och jag ute på en bilresa med min gamla mormor. Pappa, som inte hörde till mormors fan-club, fick stanna hemma. Mormor var klen och hjärtsjuk och ville återse sina släktgravar i Sundsvall innan det "blev för sent". (Mormor var en svartsynt person med högfrekvent kontakt med Liemannen.) Eftersom mormor närmade sig de nittio behövde hon vila ibland, så etapperna i den ganska obekväma bilen fick inte bli för långa. Alltså blev det några övernattningar på vägen mellan Stockholm och Sundsvall. Dessvärre var mormor en sparsam dam, så därför blev det inte - som jag hoppats på - hotell, utan vandrarhem. Något som högst väsentligt sänkte mitt goda humör.

Inte hotell...

En kväll kom vi till en liten ort i norra Uppland som heter Imundbo och där fanns det ett vandrarhem där vi skulle övernatta. Jag fick genast en stark känsla av motvilja och obehag. Små mörka stugor i ett skogsbryn. Höga, tjocka granar och mörkt... Timrade väggar, enkla sängar med hömadrasser. Ingen varmvattenkran, absolut ingen dusch, utan en balja som skulle fyllas på med kallt vatten från brunnen. Kris! Jag ville åka hem! Genast! Eller kanske ta in på något hotell i Uppsala?! Det var helt enkelt förfärligt. Jag bröt nästan ihop.

Ingen dusch!

Men - min mormor som varit så trött och så klen hela resan hittills, blev som förvandlad i ett enda slag. Ögon strålade, kinderna blev rosiga och rösten full av energi. Nu skulle det hämtas vatten och ved. Det skulle ställas i ordning. Hon puffade upp de gamla torra hömadrasserna, packade upp sina saker, tvättade sig i baljan, lyckligt gnolande. Jag fattade ingenting. Så glad och uppspelt hade jag aldrig sett mormor. När hon lagt sig på den gamla hömadrassen suckade hon förnöjt och snart snusade hon, en god lugn sömn. Men innan hon somnade, berättade hon hur den lilla timmerstugan påminde om hennes barndoms somrar. Och hur lycklig hon kände sig när dofterna av syrén och gammalt trä och gammal hömadrass nådde näsborrarna. Jag lyssnade förvånat, längtade till det där hotellet och tänkte att mormor nog var lite knasig ändå.

Liten timmerstuga.

Idag var maken och jag ute på cykeltur på Öland. Nära landborgskanten passerade vi en liten s.k. hembygdsstuga. Vi ställde cyklarna och klev in på innergården och kikade in genom de små fönstren. Hemmet var bevarat i ursprungligt skick. Här hade det bott folk ända fram till 1950-talets slut. Stampat jordgolv, öppen spiselhäll och utdragssoffa. Tvärs över den lilla gården - en stenlada för kon och hästen. Precis som på medeltiden. Det slog mig, så fruktansvärt fort tiden har gått - så svindlande mycket som hänt på dessa femtio år som passerat sedan huset blev tomt. IPads, TV, laptops, mobiler... Har vi glömt varifrån vi kommer? Har vi förlorat kontakten med våra rötter? Jag vet inte. Men jag tror att vi har det. Och jag tror att jag vet varför mormor blev så lycklig där på vandrarhemmet i Imundbo. Rötterna kändes plötsligt starka, tydliga och levande.


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Pippi och Dracula i Landet Idyllien

I vårt land finns det en författare som är så älskad, så läst och så beundrad, att hon nästan blivit helgonförklarad - kanoniserad. Att yttra något kritiskt om denna författare är som att svära i kyrkan.

Borde kanske överväga
att byta stil?

Jag menar förstås Astrid Lindgren. Hennes skapelser Pippi, Emil, Ronja, Madicken, Lisabeth, Skorpan och Mio - alla de där små hjältefigurerna som så i grunden förvandlat vår syn på sagan som fenomen - har blivit heliga. De går inte att kritisera. Det väcker ont blod att ifrågasätta Pippi. Att öppet tycka att hon borde lugna ner sig, klä sig lite snyggare och acceptera vissa umgängesregler - det är lika farligt som att säga att man skiter i att sopsortera. Pippi har blivit en oantastlig del av vårt kulturarv numera. Samma sak gäller Ronja. Hennes barnsliga uppror mot de inskränkta rövar-reglerna har kommit att få nästan bibliska dimensioner. Och Emil i Lönneberga och hans ständiga vistelser i "snickerboa" har blivit en del av vår svenska historia. Knappast längre ens fiktiv.

Emil med familj runt matbordet. En svensk arketyp?
(Björn Bergs geniala illustrationer.)

Jag har vid många tillfällen försökt att slå ett slag för andra författare, som Maria Gripe och Elsa Beskow - men det tycks lönlöst. Det är alltid Astrid man väljer att läsa för barnen, på dagis, på fritis och i skolan. Maria och Elsa blir frånåkta på direkten. Hur kommer det sig?

Astrid Lindgren.

Är det för att det hos Astrid nästan alltid är de små - barnen och pysslingarna - som äger modet, inte de vuxna? Tänk på Emils koleriske far, Ronjas bullrige, men mesige rövarpappa och Pippis frånvarande sjöfarar-pappa Efraim Långstrump. Hur mycket av trygghet, eftertanke och mognad utstrålar de egentligen? Och den hemska moraliserande Prussiluskan? Och de klantiga poliserna Kling och Klang?  Astrid Lindgrens tilltro till vuxenvärlden tycks inte stor. De vuxna är egocentriska fegisar utan civilkurage. Det är barnen som står för modet och handlingskraften. Är det därför Astrid blivit så älskad? För att hon flyttat fokus från de stora till de små?

Pippis pappa Efraim
- inte alls lika modig som sin dotter.
(Beppe Wolgers).

Eller är det för att hon har "förvanligat" sagans värld? Hjältarna är inte längre riddare och älvor, troll och häxor, utan vanliga barn, om än med märkvärdiga förmågor: den påhittige Emil, den normbrytande Pippi, den rättrådiga Madicken och den egensinniga Ronja. Miljön är ett slags gammal-Sverige, en värld och ett liv som snart ingen längre kan berätta om. Det är vackert. Det är nostalgiskt. Men det är kanske inte helt ofarligt med den lindgrenska idylliseringen. Till slut inträder en övermättnad. Kanske är det just på grund av denna "förvanligade" sagovärld som törsten efter magi, trollkarlar, vampyrer och varulvar blir så stark när sagokonsumenterna blivit lite äldre? Man söker det mörka, övernaturliga, monstruösa när man fått nog av små finurliga barn i röda stugor på landet. Man blir nästan lite blodtörstíg av all blomdoft i syrénbersåerna.

Efter Emil kommer Dracula...

Jag är ganska säker på att Astrid Lindgrens ständiga illustratör Ilon Wikland har haft ett liknande inflytande. De små runda kerub-liknande barnen med uppnäsa, blont hår och stora, troskyldigt uppspärrade ögon har blivit något slags prototyp för sagans folk. Till slut blir längtan efter något helt annat - efter kontrast, efter relief - så stark att man söker sig till det aparta. Till death metal, skräck, zombie-fiction och vampyr-fantasy.

Barnen i Bullerbyn - i landet Idyllien.

Har jag fel? Ska fundera och återkommer i frågan!


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Två sånger

Vad har Darin Zanyar och Gustav Mahler gemensamt? Ganska mycket, tror jag. De är båda "låtskrivare" med närhet till känslolivets mörkare sidor. Den ene född 1860 i Böhmen av judisk börd, den andre född 1987 i Stockholm och av kurdisk härkomst. Att vara jude i Böhmen och att vara kurd i Stockholm kan nog ha vissa likheter: delaktighet, men ändå inte. En känsla av främlingskap, en historia av våld och förtryck. Kanske är man då, som skapande människa, känsligare för hjärtats sorg, för avsked och förluster?

Vincent van Gogh målar sorgen.

Både Darin och Gustav har skrivit låtar som handlar om hur ont det gör att bli dumpad. Om den oerhörda smärtan när kärleken plötsligt tar slut, hur den förlorade närheten känns som en kniv som hugger i bröstet. Oftast är det ju inte båda parter som slutar älska samtidigt - den ena blir förklarad inte längre älskad, inte längre önskad, och blir lämnad. Hur känns det? Det gör ont - förfärligt ont. Det känns som en kniv i hjärtat. Smärtan och ångesten är nästan outhärdlig. Sorgen, vreden och chocken också.

Darins låt heter You're out of my life. Mahlers "låt" heter Ich hab' ein glühend Messer in meinem Brust (= Jag har en glödande kniv i mitt bröst). Texten i Darins låt säger: "It cuts me like a knife".

Slutsatsen ikväll får bli att det i alla människans tidsåldrar gjort precis lika ont att bli dumpad, att inte längre vara älskad. Lika ont för stenåldersmannen som för nutidskvinnan. Att man trots den enorma satsning av hjärta och själ som det innebär att älska en annan människa, blir avfärdad och funnen inte längre tillräcklig. Denna känsla måste vara källan till en oändlig mängd konstverk - bildkonst, musik, litteratur - allt, från stenålder och fram till vår nutid. Kanske är det just förmågan att gestalta den avvisade kärlekens förtvivlan som är människans verkliga adelsmärke - det som skiljer oss från alla andra djurarter?  För finns det egentligen något värre än att bli avvisad när man satsat sitt hjärta? Och finns det egentligen något som kan trösta lika bra, som att ge den stora sorgen en gestalt?

Här kommer Gustav Mahlers Ich hab ein glühend Messer in meinem Brust. Dirigent är Herbert Blomstedt - vem sångaren är vet jag inte.

 

Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Tuttarna regerar

Det är inte lätt att hävda sig i kvinnornas tutt-krig...
Sophia Loren betraktar oroligt Jayne Mansfields behag.
"Hon har väl inte större än jag???"

Det finns de som säger att om världen styrdes av kvinnor, skulle den vara en mycket fredligare plats. Det brukar oftast vara kvinnor som säger så och jag har hört det många, många gånger. Jag är kvinna - men jag håller inte med. Inte alls. Det kanske inte skulle bullra och smälla och ramla så många bomber. Men fredligare? Knappast... Visst - det är stor skillnad på våld och våld. Statistiken ljuger inte när den konstaterar att över 90% av alla våldsbrott begås av män. Siffran är ännu högre vad gäller mord - nära 100% har en förrövare av manligt kön. Men våld kan vara så mycket. Och fred är ett svårdefinierat begrepp.

Det är tufft att få tiden att gå
när man är ensam på rasten.

Är det något som kvinnor - och flickor - kan, så är det att frysa ut, pinka revir, konkurrera och hävda sig på andra kvinnors bekostnad. Numera har jag två tonårsdöttrar som kommer hem från sina skolor och levererar dagens utfrysningsrapport. Det är sneda blickar, menande tonfall, positioneringar och viskningar bakom ryggen. Det sprids rykten och det smids ränker. Det gäller att behålla sin plats i hackordningen. Till varje pris - hur högt det än är, tycks det. Det är därför det tar en sådan evig tid på morgonen att reda ut vad man ska ha på sig. Ligger håret snyggt? Blev det för mycket mascara? Sitter jeansen tillräckligt tight över rumpan? Ser jag ofräsch ut?! Borde man kanske ta den gula tröjan istället? För tänk om X tittar snett - idag igen... Eller, tänk om Y också har rosa t-shirt idag...

Det börjar tidigt.

- Varför tog du den tröjan?
- Kunde du inte ha plattat håret istället?
- Men... det nagellacket menade jag inte...
- Njae - så snygg var den ju inte, kanske...

Den kurviga tjejkompisen har lovat att de ska äta en glass efter skolan - hon och den inte så kurviga kompisen. Vad kul det ska bli! Men... när skoldagen är slut, blir det ingen glass - inte med den inte så kurviga kompisen som väntat iallafall. "Det kom något emellan, liksom."

Den kurviga tjejkompisen går och pratar och skrattar med den inte så kurviga kompisen - plötsligt går hon iväg med en annan kompis (kurvig, hon också). Kvar står den inte så kurviga kompisen och undrar vad som hände. Var det inte kul längre?

Och "Oj, då. Det var inte meningen att du skulle få reda på att det är fest på lördag. Sorry..."

Mean girls - en fredligare värld?

Varför är det så här - tjejer emellan? Varför kan tjejer inte bara vara snälla och toleranta mot varandra? Acceptera olikheter och skillnader - till och med se det positiva i att alla inte är likadana? Varför måste det hela tiden handla om konkurrens. Och vad är det egentligen man så envist konkurrerar om? Killarnas uppmärksamhet? Topplaceringen i hönsgården? Och varför håller inte killar på likadant? Är det en kvinnlig egenskap att ständigt måsta hävda sig gentemot andra kvinnor/honor?

Jag är ingen sociolog-forskare, men jag misstänker att det finns en signifikant parameter som spelar en avgörande roll, när det gäller kvinnors position i hierarkin: tuttarnas storlek. Det är tuttarna som regerar. Stora tuttar är makt. Små tuttar är inte makt. (Har man små tuttar, då får man kämpa på andra arenor.) "Boobs is power." Eller?

Oj då. Nu blev det ännu jobbigare...

Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Fågel Fenix och drömmen om revansch

Mozart - coolast av coola.

Tänk, vilken musikhistoria Österrike har! Haydn, Schubert, Mozart, Bruckner, Mahler, Schönberg, Webern, Berg - de är så många, de tunga grabbarna från Österrike. Och de rockar fett allihop. De har gått i bräschen för nyskapandet hela tiden. Mozart till exempel. Många tror att hans musik är "prototypen" för klassisk musik, en lite lättlyssnad och "trevlig" ljudtapet som drillar lite mysigt i bakgrunden. Men där misstar man sig grovt. Mozart är farlig. Ibland är det som att åka racerbil utför ett stup. Han är häftigt cool och det är de andra grabbarna från Österrike också.

Mahler - ännu coolare.

Schubert rör sig smeksamt och lite avvaktande på avgrundens brant, Mahler balanserar ständigt på den och de tre tyngsta grabbarna Arnold, Anton och Alban (med efternamnen Schönberg, Webern och Berg) dyker rakt ner i den - om och om igen. Det är tungt, det är häftigt och man önskar att musiklärarna i skolan kunde förstå hur viktigt det är att eleverna får känna hur det drar kring öronen. Klassisk musik är inte tråkig, nördig och seg. Tvärtom. Den är supercool. Ibland riktig Death Metal.

Schönberg - störtcool.
För att inte säga dödscool.

Men en fråga som jag ofta ställt mig - som inbiten schlagernörd - det är varför Österrike aldrig lyckats i Eurovision Song Contest. Bidragen har varit töntiga och intetsägande, trots den storslagna musikhistorien. Vad har hänt med kreativiteten och nyskapandet? Men så äntligen: i år small det ordentligt med en riktigt tung power-ballad i de stora grabbarnas efterföljd. Härligt! Och ett ställningstagande för tolerans och fördomsfrihet dessutom.

Fågel Fenix reser sig ur elden.

Den vinnande låten heter Rise like a phoenix. De antika sagorna om fågel Fenix berättar att den stora fågeln, när den kände att slutet närmade sig, redde sig ett bo där den tände eld på sig själv. Ur askan föddes sedan en ny fågel - ung och stark och kamplysten. Därför har fågel Fenix kommit att bli en symbol för återfödelse och evigt liv. Men jag tror att den starka, stora och eviga fågeln också är en symbol för revanschen. Just det kändes tydligt i Eurovision-finalen. Rise like a phoenix handlar om att aldrig ge upp, att kämpa för en seger - vad som än händer. Och det handlar inte bara om HBTQ-personernas kamp för rättvisa. Det handlar också om den revansch man önskar alla dem som blivit undanskuffade, förbisedda och missförstådda. Upp till kamp! Sikta mot segern! Det är aldrig för sent! Aldrig!

Här kommer den ultimata segern, livets triumf över döden och "the rise of the phoenix": sista delen av finalen i Gustav Mahlers jättelika Uppståndelsesymfoni. Leonard Bernstein dirigerar London Philharmonic Orchestra.

Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Vem är ondast?

Ibland, när någon gjort något dumt eller elakt och man undrar varför, säger min make så här: "Det är ingen ursäkt, bara en förklaring." Vad är det för skillnad mellan en ursäkt och en förklaring? Och är det inte många gånger så, att de sammanfaller? Så att förklaringen ändå blir en ursäkt, trots allt? "Han var ju så full... Hon hade en så svår barndom... Han visste ju inte bättre..."

Svartenbrandt/Lars Ferm
- hade säkert en svår uppväxt. Men ändå...

En gång när jag gick i gymnasiet, var det en lärare som frågade oss elever vem vi ansåg vara historiens ondaste människa. Efter en kort stunds betänketid svarade nästan alla Hitler. Tveklöst var Hitler den ondaste människa som någonsin existerat. För tänk om nazisterna vunnit kriget - hur hade vår värld sett ut då? Om det Tusenåriga Riket blivit verklighet och inte bara en fasansfull totalitär vansinnesvision - vad hade hänt med oss då?

Det ondas genius?

Så här i backspegeln kan man ju undra om Hitler verkligen var allra värst - "ondast av onda". Finns det verkligen ingen värre? Hitler hade en stark övertygelse att han skulle "rädda" Tyskland - återupprätta riket, revanschera det efter nederlaget i det första världskriget och rensa bort allt icke-ariskt. Så utsåg han det judiska folket till syndabockar och skyllde allt ont på dem. Utrotades de, skulle alla problem vara ur världen - det som han kallade "den slutgiltiga lösningen". Men Hitler deltog inte själv i praktiserandet av denna slutgiltiga lösning. Den hanteringen delegerade han till andra. Gör det honom mindre ond? Och att Hitler hade en svår barndom - det vet man. Är det en ursäkt? Nej, knappast.

Adolf Eichmann var utsedd att övervaka deportationerna av judar till läger och ghetton. Han står ansvarig för hundratusentals människors död. Han arbetade oförtrutet och effektivt som ledare för utrotningsmaskineriet. Men samtidigt finns dokumenterat i dagsboksanteckningar, att han upplevde det oerhört skrämmande att på nära håll se och uppleva dödandet och lemlästandet. Är det en ursäkt? Nej, knappast.

Många av de ledande nazisterna var drogberoende galningar - hejdlöst egocentriska narcissister, självhävdande, impulsstyrda och extremt dåligt förankrade i verkligheten. Är det en ursäkt. Nej, absolut inte. Men det är en förklaring.

Ondskans ansikte: Joseph Mengele.

Men i ett fall finns det varken ursäkter eller förklaringar. Det finns inget som kan förklara, förlåta eller ens begripa hur en människa kan begå sådana illdåd. Joseph Mengele var läkare i flera av de mest fruktade koncentrationslägren. Där utförde han medicinska experiment på de fängslade, inte minst på barnen. Meningslösa, grymma, smärtsamma och oftast dödliga experiment. Som att undersöka om man kunde ändra ögonfärg på en människa genom att spruta in bläck i ögongloben. Resultatet var 100% blindhet. Till vad nytta? Enligt mitt sätt att se, är Joseph Mengele ett exempel på en riktigt ond människa. Såvitt jag vet var han inte tvingad att göra alla dessa övergrepp - han gjorde dem av fri vilja och helt enligt sitt eget kynne. Alltså - här finns varken ursäkt eller förklaring. Möjligen hade han en svår barndom - men, vem hade inte det på den tiden?

(PS Ikväll är det final i EuroVision Song Contest. Jag tippar att slutstriden kommer att stå mellan Sveriges Sanna Nielsen och Österrikes Thomas Neuwirth alias Conchita Wurst. Jag håller tummen för båda - delad första plats är det enda rättvisa.)


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Idolens baksida - eller framsida

Jag tror att jag har skrivit om det här ämnet tidigare i min blogg: hur man så ogärna vill att ens idoler har dåliga sidor. Eller, kanske snarare, sidor som man inte förstår eller skräms av.

Bertil Malmberg 1889-1958.

För tio år sedan blev jag inbjuden att föreläsa om diktaren Bertil Malmberg. Åhörare var medlemmarna i hans "fanclub" Bertil Malmberg-sällskapet. Jag hade forskat länge på Malmberg och hade ganska tidigt fått en känsla av att han var homosexuell. Något som han naturligtvis gjorde allt för att mörka - på den tiden var ju homosexualitet absolut tabu, till och med kriminellt. Han var till exempel gift fyra gånger och hade som ung skrivit glödande kärleksdikter till en fiktiv antik kvinna - Egeria.

Egeria?

En person - amatörforskare och journalist - hade tidigare upptäckt att denna Egeria troligen varit en man som Malmberg förälskat sig i som mycket ung. Amatörforskaren hade kommit till den slutsatsen genom att jämföra formuleringar i brev till den unge mannen med de senare publicerade dikterna. Formuleringarna var ibland ordagrant lika. Denna upptäckt skedde under Malmbergs livstid och uppenbarligen hade dessa brev sedan på något mystiskt sätt försvunnit. Bevisen för att den sköna Egeria troligen varit en man hade undanröjts.

I min föreläsning påstod jag alltså att Malmberg varit bög. Det blev ett himla liv. Stämningen blev i ett enda slag tyfon-artat lågtrycksaktig och vid den efterföljande middagen blev jag knappt ens tilltalad av mina bordsgrannar. Det var ingen som ville diskutera mitt påstående och så här i efterhand kan jag kanske förstå chocken. Fancluben hade troligen haft en bild av sin idol som manlig och heroisk vilket krockade grymt med min bild av honom: en feminin och nostalgisk man med smak för speglar och parfymerade salonger. Krisen var ett faktum.

Antisemit?
Frédéric Chopin målad av Delacroix.

När jag var fjorton år spelade jag piano och då dyrkade jag - förstås, för vem kunde komponera bättre för piano? - Frédéric Chopin. Han var min idol och jag beundrade honom hejdlöst. Att han inte bara varit en fantastisk pianist och kompositör, utan också en etisk och god människa - det var jag helt övertygad om. Tala om chock när jag i en bok med hans brev fick läsa att han använde ordet "jude" som skällsord. Jag blev alldeles förstörd. Plötsligt framstod han inte längre som den där etiske och hjältemodige konstnären - han var ju antisemit. Han sjönk miltals i mina ögon. Och hans musik började klinga lite inställsamt och skorrande, tyckte jag.

Och igår hände samma sak. Sångaren som sjunger Armeniens segertippade låt i Eurovision Song Contest - Aram - hade offentligt yttrat sig nedsättande om dragqueen-sångaren som framför Österrikes bidrag, iförd balklänning och helskägg. Aram protesterade mot att en transa/dragqueen skulle få delta i tävlingen. Från början tyckte jag mycket om Armeniens bidrag - men efter detta uttalande försvann liksom glansen. Låten blev plötsligt lite tjatig och entonig - inte alls någon vinnare.

För att reta Aram kommer här den utomordentlige Conchita Wurst (= korv!) alias Thomas Neuwirth  i Rise Like a Phoenix. Imorgon ska jag hålla tummen för att han/hon/hen kommer till final. Minst.

PS Senare har jag förstått att man på Chopins tid - och på Wagners - ofta använde sig av antisemitiska uttryck. Det betydde kanske inte att man var någon brinnande jude-hatare - det var snarare ett slags otrevlig kutym. Men det är illa nog, tycker jag. Och alldeles säkert en bidragande orsak till historiens värsta folkmord.


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Lasses hotell

I lördagens DN står en stor intervju med den snart 70-årsjubilerande Lars Norén. Författarkollegan Kristian Petri ställer frågor som borrar på djupet i Noréns erfarenheter av liv och författarskap. Det handlar om en gärning som verkligen inte väjer för mörkret. Där finns tillgång till alla nyanser av svart. Och då menar jag i positiv bemärkelse. Att inte fly undan för smärta och skräck är viktigt - nödvändigt - om man vill kalla sig en mogen människa.

Lars Norén.

I intervjun berättar Lars Norén om sin ovanliga uppväxtmiljö - hans föräldrar drev det numera nedlagda järnvägshotellet i Genarp. Hotellet befolkades av människor ur alla samhällsskikt: bönder, handelsresanden, gamla ensamma damer, pensionerade lärare, bröllopsgäster och begravningsgäster. Barndomen var full av dessa många gånger tragiska existenser - några av dem året-runt-boende på det lilla hotellet. Den lille Lars iakttog och funderade.

Böda Hotell.

Jag har också alltid tyckt att hotellmiljön är djupt fascinerande. Det finns något som liknar livet självt i denna parentetiska tillvaro. Man är på väg, man stannar till, men vet inte hur länge. Kanske reser man vidare nästa dag - kanske inte. Kanske aldrig.

När jag växte upp brukade jag och mina föräldrar bo på pensionat på somrarna. De sista sju somrarna bodde vi på ett litet hotell på norra Öland, i närheten av den lilla orten Böda. Hotellet drevs av ett par. Två av gästerna bodde där året runt - sommar som vinter. Jag antar att de till och med firade jul där. Dessa två visade aldrig att de kände varandra, det var knappt att de hälsade. De hade sina fasta platser i matsalen - i varsitt hörn. Den ena gästen var en pensionerad lärare som kallades Percy. Den andra var en rysk äldre dam som påstods vara något slags grevinna. Ensamheten stod som en aura kring dem båda, där de satt i sina hörn vid varsitt litet bord. Jag minns att jag greps av en konstig svindel när jag föreställde mig deras ensamma jular, ensamma fördelsedagar, ensamma kvällar. Hur dog de? I tystnad, ensamma på sina rum?

Stenkullens hotell - som jag ofta kör förbi
på E4:an strax norr om Norrköping.

Lars Norén berättar i intervjun att hotellet blivit ett slags symbol för hans skapande och hans liv. Han vandrar i hotellets korridorer och bakom dörrarna i de små rummen finns alla de människor som betytt något. Levande som döda. Det är bara att öppna dörren och titta in. Där finns de. Alla. Föräldrarna - den älskade fadern som drack för mycket och som ville vara så perfekt. Modern som aldrig kunde lära sig att älska det lilla hotellet i den lilla staden. Vänner, diktare, lärare, kvinnor. Alla. Det är bara att öppna dörren och titta in och kanske samtala med dem.

Många dörrar i livets korridor.

Vilken vacker bild! Och en underbar sak för dem som minns och sörjer. Tänk på livets erfarenheter som ett hotell - en korridor med många dörrar. Några dörrar öppnar man gärna, några dörrar mindre gärna - och kanske vissa dörrar inte alls. Inte just nu iallafall.


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

"Ingen rök utan eld"

Vad är det med folk - egentligen? Varför kan man inte ta till sig fakta - och erkänna att man haft fel? Är det kanske farligt att ändra ståndpunkt? Är man rädd att förlora ansiktet? Så rädd att man hellre låter andra lida?

Astrid Lindgrens barnsjukhus i Solna.

Det finns två aktuella exempel som båda är mycket skakande: barnläkaren vid Astrid Lindgrens barnsjukhus som anklagades för barnamord och mannen i Gladhammar-trakten som anklagades för mord på sin hustru. Båda dessa människor bevisades vara oskyldiga till de anklagelser som riktats mot dem - ändå blir de fortfarande av en del betraktade som skyldiga och trakasserade och förföljda. Varför?

Älgar kan vara farliga.

Barnläkaren anklagades för att ha injicerat en mycket svårt sjuk bebis med en dödlig dos av narkosmedel - i syfte att förkorta bebisens liv. Anklagelserna riktades mot läkaren av bebisens förtvivlade föräldrar några veckor efter dödsfallet. Polis hämtade läkaren på hennes arbete på sjukhuset och förde henne till häktet. Processen tog flera år i anspråk - bevis på läkarens oskuld viftades bort och fakta förvrängdes av medicinskt okunniga jurister. Till slut friades läkaren - misstankarna visade sig vara ogrundade: hon hade gjort sitt jobb, agerat etiskt och helt enligt läkar-eden. Det fanns inget som tydde på något annat. Ändå upphörde inte hatet och misstankarna.

Hur har hon det idag? Hon har lämnat sitt hem i Stockholm, förlorat sitt arbete och tvingats sluta med sin forskning. Och en del människor kallar henne fortfarande för "barnamördare". Hennes liv har slagits i spillror.

Livet har slagits i spillror.

Mannen i Gladhammar bevisades också oskyldig. Statens Kriminaltekniska Laboratorium hade missat en detalj på kvinnans kvarlevor: älghår. Mannens egen teori - som tidigare viftats bort som lögner - att hustrun blivit ihjälptrampad av en älg under sin hundpromenad i skogen, visade sig stämma. Alla anklagelser mot honom lades ner och han var en fri man. Men - folket i trakten tyckte visst ändå att han var en hustrumördare, så han tvingades lämna sitt hem och flytta långt därifrån, för att slippa anklagelser och gliringar.

Mycket rök är det.

Hur kan detta komma sig? En gång anklagad - alltid anklagad? Jag tror att det så djupt, så djupt i en del människors själar sitter den där tanken: ingen rök utan eld. Visst... barnläkaren blev friad - men, lite skyldig är hon nog ändå... Och visst, älgen hade trampat ihjäl hustrun, men man kan aldrig så noga veta ändå - hur det egentligen var...

Vad hemskt det är, detta ordstäv: "ingen rök utan eld". För en sak är säker: det finns massor med rök, helt utan eld. Oerhört mycket rök - överallt.


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner