God eller snäll - vad är skillnaden?

Vad är det för skillnad mellan att vara god och att vara snäll? Tydligen är det skillnad - iallafall fick jag höra det en gång när jag jobbade som volontär i en kyrka i Stockholms innerstad.

Nu tycker jag direkt illa om volontärverksamhet och frivilligromantik. Jag tycker att det dumpar arbetsmarknaden för utbildad arbetskraft som borde ha betalt för sina insatser - efter en lång och krävande utbildning. Men eftersom Sverige alltmer börjar likna Det Stora Landet i Väster, där volontärerna står som spön i backen på grund av att trygghetssystemet är så grovmaskigt (om det alls existerar) och klassklyftorna bråddjupa, har frivilligbranschen vuxit sig allt starkare. Vissa institutioner förväntar sig numera att man ska arbeta gratis - det ligger liksom i sakens natur när man arbetar med "mjukvara" som samtal. Ska man behöva betala för att bara prata? Prata - det kan man ju göra med sin kompis. Eller varför inte med mamma... och det kostar ju ingenting. Att det handlar om professionella samtal - det tänker man inte på.

Advokat Henning Sjöström jobbade knappast gratis...

En liten undring bara: hur många kirurger, tandläkare, bilmekaniker, advokater och plåtslagare förväntas utföra sina tjänster utan ersättning?

... inte advokat Leif Silbersky heller.

Tyvärr är det nog så, om man skrapar lite på den skinande blanka ytan, att samtal och samtalsterapi fortfarande inte riktigt anses som ett riktigt arbete. Snacka lite - det kan väl vem som helst göra! Eller?? (En parallell: den där gubben på muséet för modern konst som ser en stor tavla av samtidsmästaren Anselm Kiefer och utbrister, ilsket: "Det där - det kan jag göra lika bra själv, minsann!")

Målning av Anselm Kiefer.
Kan väl knappast produceras av "vem som helst"?

Under min utbildning till psykoterapeut, jobbade jag som volontär i den där kyrkan för att få lite praktik. Jag skulle ansvara för det som kallades "Öppet-hus-verksamheten". Verksamheten bestod i att folk kom och drack kaffe, åt smörgås och pratade. Och pratade och pratade. Det fanns ett enormt behov av att prata, berätta, att bli sedd och bekräftad. Och det var en stor lycka och förmån att få lyssna. Många av besökarna var skriande ensamma.

Ibland kom prästen in och deltog i aktiviteterna. Prästen gillade att prata och diskutera och när han öppnade munnen, då tystnade alla andra i respekt. Det han sa, ansågs på något vis viktigare än vad de andra besökarna hade att komma med. En gång sa jag till honom att jag tyckte det var viktigt att vara snäll, att jag hade som ideal att vara just - snäll. Prästen tittade skeptiskt på mig. Snäll, sa han, det är inte bra. Det är god man ska vara. Jag funderade och frågade om han ansåg sig själv vara god eller snäll. Tveklöst god, svarade han. Snällhet har något fegt och krypigt över sig. En snäll människa kan inte säga ifrån, har inget civilkurage, låter sig manipuleras, fortsatte prästen. En god däremot, kan kanske förefalla o-snäll, men eftersom han har högre syften gör det ingenting. Den goda människan tänker längre - runt hörnet. Som Jesus, han kunde säga ifrån. Jag frågade om Jesus var snäll. Nej, svarade prästen. Jesus var god.

God eller snäll?

Efter ett år som volontär-värdinna slutade jag i kyrkan. Föreläsningarna på utbildningen krockade med öppet-hus-tiderna. Prästen och diakonen tackade mig för tiden som varit och sa, att de önskade att jag skulle komma tillbaka efter avslutad utbildning, eftersom många av besökarna hade uppskattat att få samtala med mig. Och så var jag ju ovanligt välutbildad för att vara volontär - och det var något man mycket uppskattat. Självklart blev jag jätteglad. Jag hade också tyckt om att lyssna till alla dessa människors berättelser och förtroenden.

Efter avslutad utbildning tog jag så kontakt med kyrkan igen. Nu hade jag ju examen  - så nu, tyckte jag, var förutsättningarna lite annorlunda. Så jag sa, att jag nog ville ha lite betalt om jag skulle komma tillbaka. Då blev det stopp. Kyrkan hade inga som helst möjligheter att betala. Kyrkan hade inga pengar - inte för att betala för samtal iallafall. Nu hade de en annan volontär som skötte det öppna huset - det var visserligen inte så många som kom till träffarna, för den volontären var inte så intresserad av att lyssna. Men hon var bra på att koka kaffe. Hade jag nu varit en god människa - och tänkt runt hörnet - hade jag blivit arg och sagt ifrån. "Så kan man väl inte göra?! Svika dessa människor, som så oerhört väl behöver ett lyssnande öra!!" Men nu är jag snäll - så jag sa ingenting. Blev bara arg på insidan och tackade för mig. För jobba gratis - det ska ingen behöva göra, vare sig den är god eller snäll.

Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Att lyssna mellan raderna

X är ledsen och säger till Y: - Ibland känns allt så tungt - då tänker jag att jag helt enkelt inte klarar mer. Jag orkar bara inte...

X kan få många olika slags svar av Y. Som de här, till exempel:

- Det går över snart, ska du se... (Y vill lugna, men bagatelliserar istället.)
Eller
- Det menar du väl ändå inte?? (Y visar misstro.)
Eller
- Jo, det skulle just se ut det... Att bara ge upp så där! (Y moraliserar och förlöjligar nästan.)
Eller
- Försök att samla ihop dig nu - så farligt är det väl ändå inte! (Y avvisar problemet, moraliserar och visar nästan lite irritation.)
Eller
- Jaha. (Y visar ointresse.)
Eller
- Jaså, det var ju tråkigt, men... (Y visar likgiltighet.)
Eller
- Nu tror jag det är dags att prata om något annat, kanske. (Y visar ännu mera ointresse och likgiltighet, är nästan lite aggressiv.)
Eller
- Nu ska vi inte gräva ner oss i sådana negativa tankar. (Y moraliserar och förminskar.)
Eller
- Tänk positivt nu och glöm det där! (Y visar oförståelse och ointresse.)
Eller
- Skärp dig nu, för tusan! (Y visar odelad irritation.)

Det är viktigt att få berätta och att bli lyssnad på.

Jag läser just nu en bok som heter Samtal med äldre. Han som skrivit boken heter Ken Heap och är socionom och författare och har lång erfarenhet av att arbeta med människor i svåra situationer. Citaten ovan är delvis hämtade ur boken. Boken borde egentligen heta Samtal med människor. För det handlar om att lyssna - att verkligen lyssna - till vad som egentligen kommuniceras, oberoende av ålder. Alla behöver lyssnas på - alla är lika intressanta och lika viktiga och lika levande, hur gamla och sjuka de än är. Eller hur små de än är. Att se på ansiktet som talar, att se på kroppens rörelser, att läsa mellan raderna och iallafall försöka tolka vad som sägs - det är det allra viktigaste av allt. Allt som blir sagt går förstås inte att förstå. En del går att förstå efter en tid - annat aldrig. Men man måste iallafall försöka.

Svaren ovan kallar Ken Heap för "dörrstängare". Det betyder att den som först uttryckte en bön om förståelse (X), får lämna mötet utan att ha blivit förstådd. Den som skulle lyssnat (Y), stänger dörren för den som hade något att säga. Risken är att den som hade något att säga inte vågar försöka igen. Inte säger något nästa gång utan förblir tyst. Och i tystnaden växer sorgen och förtvivlan.

Men - vad skulle Y ha sagt då? Jo, skriver Ken Heap, Y skulle ha levererat en "dörröppnare" förstås.
Så här, till exempel:

X är ledsen och säger till Y:
- Ibland känns allt så tungt - då tänker jag att jag helt enkelt inte klarar mer. Jag orkar bara inte...

Nu svarar Y:
- Jag hör att du har det jobbigt idag. Det här bör vi prata mer om, tycker du inte det?

Att lyssna efter nyanserna, färgskiftningarna i meddelandet - och försöka svara på det man har fångat upp; det är att öppna dörrar.

Det är glädje att bli lyssnad på.

Maurice Ravel var nyansernas mästare. Ingen kunde få orkestern att låta så genomskinligt glasklar och färgrik - alla instrumenten får komma till tals och bli lyssnade på. Ravel drabbades av ett slags frontallobsdemens som kallas Picks sjukdom. Den leder till apati och stumhet. 1937 ville läkarna operera den 62-årige Ravel. Man borrade sig in i hans hjärna - utan av söva och bedöva, för på den tiden gjorde man inte det vid hjärnkirurgi. Ravel avled strax efter ingreppet.

Här kommer ett av hans mest kända verk Pavane för en död prinsessa - Pavane pour une infante défunte. Cleveland Orchestra dirigeras av Pierre Boulez.

Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Vart ska poeterna ta vägen?

Frågan var: är den oro och ångest som vissa människor bär inom sig, i viss mån en förutsättning för konstnärligt skapande? Jag tror faktiskt att det kan vara så. För att skapa riktigt stor konst krävs känslighet och en nästan seismografiskt registrerande förmåga. Hur skulle annars en skådespelare kunna leva sig in i en annan människas psyke? Hur skulle annars en författare kunna beskriva ett skeende med sådan exakthet att läsaren kan se det framför sig? Hur skulle annars en tonsättare kunna komponera musik som passerar hjärnan och går rakt in i hjärtat på lyssnarna? Hur skulle annars en målare kunna lyfta ut sitt innersta i färger på en duk ?

Skriet. Edvard Munch hade mycket ångest.
Utan den hade tavlan aldrig blivit målad.

För detta krävs ett starkt känsloliv, ett öppet sinne och en förmåga och vilja att se in i sig själv - länge och intensivt. Den processen tar tid och kraft och oändligt många tankar.

Idag i vårt supereffektiva konsumtionssamhälle ska man vara snabb, flexibel, framåtsträvande, effektiv, social och extrovert. Att vara introvert, eftertänksam och kanske mera känslomässig än logisk, premieras inte. Men - vart ska alla dessa människor som inte är snabba, flexibla och extroverta ta vägen? Kommer det att finnas någon plats för dem i framtidens tekniksamhälle? Det ser illa ut. Poeter, kompositörer och målare kan inte försörja sig på det de är bäst på: att skapa konst. Hur ska de då kunna bevara sin stolthet och sin känsla av att vara värdefulla och behövda?

Nödvändig samhällsmedborgare: Bruno K. Öijer.

Jag tror att det börjar bli dags att den delen av befolkningen som lyssnar inåt, klättrar upp på barrikaderna - motvilligt förstås - och förklarar krig mot konsumisterna, effektivisterna, byråkraterna och pragmatikerna. Striden är säkert mot deras natur - men den är nödvändig. Det är hög tid att "vända skutan" om vi inte vill förlora ännu mer av våra humanistiska värden och vår längtan efter skönhet. Men - det handlar inte om att förgöra motparten. Det handlar om att strida för balans och rättvisa i ett samhälle där alla behövs - både extroverta och introverta, både effektiva och långsamt eftertänksamma, både finansanalytiker och poeter.

Dags för de introverta att ta plats på barrikaderna.

Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

The Worrying Kind eller De oroliga

"Det är bara intelligenta människor som upplever oro", säger journalisten Anna Mannheimer i TV-programmet Helt sjukt, och citerar sin oroliga mormor. Att känna oro förutsätter en hypotetisk, spekulativ förmåga som kräver en viss nivå på IQ-skalan, tror jag. Man måste kunna se runt hörn och vara förutseende, kunna ana sig till vad som skulle kunna hända om... Samma sak gäller med all säkerhet hypokondri; man måste ha ett visst mått av fantasi för att drabbas. Och ett visst mått av förmåga att inhämta kunskap och sedan tolka den i en viss riktning.

Journalisten Anna Mannheimer
beskriver sin oro i TV-programmet Helt sjukt.

Mannheimer lider själv av omfattande oro, men på frågan om hon vill bli av med sin oro och bli "normal", svarar hon att det vill hon inte. Trots att hon inte vågar flyga, vägrar att köra bil på motorvägen och tycker att grilla alltid är en presumtiv skogsbrand. Människor utan oro (finns sådana?) beskriver hon som "vårdslösa" - och sådan vill hon inte bli. De som "bara springer fram och grillar" - utan att vara rädda för att det torra gräset ska börja brinna, de är kanske normala - men sådan vill hon inte bli. Hellre då leva med sin oro och vara den känsliga, kreativa, humoristiska och självkritiska själ hon är.

Jag tror att sådana här TV-program är väldigt befriande att se för många. Oron får ett ansikte och den anonyme tittaren upplever den härliga känslan av att inte vara ensam om sin problematik. Andra har minsann det likadant - kanske till och med värre - och har ändå lyckats bli kändisar. Tur för dem, att de är kända, har kreativa yrken där de får synas, ge luft åt sina tankar i offentligheten och sätta ord på sin oro, kanske till och med roa andra med den. Vilken terapi! Och att få människor att skratta tillsammans åt sin oro och sina rädslor är guld värt - den allra bästa medicinen - både för den som ger och för den som får. Att oroa sig i tystnaden, måste däremot vara en tortyr. I tystnaden och tigandet växer alla spöken till minst den dubbla storleken.

Ett piller lika verksamt som skrattet.

Kanske är det en myt och en livslögn, men jag tror faktiskt inte att det är någon tillfällighet att många oroliga själar är just konstnärer, musiker, skribenter, skådespelare och stå-uppare. Kan man vända den energi som oron genererar till skapande och kreativitet är så mycket vunnet. Vissa människor kan aldrig utveckla oro, ångest och hypokondri, säger en psykolog i programmet. Frågan är om de kan skapa konst? Återkommer i frågan imorgon.

Här kommer musik av och med en orolig själ: Ola Salo och det svenska bidraget till Eurovison Song Contest 2007: The Worrying Kind (= "Den oroliga sorten" eller "Vi som oroar oss").

Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Loke, Elvis och Adolf

Kan man döpa sitt lilla barn till vad som helst? Finns det några gränser för vad man får heta, och inte? Jag vet att Patentverket har vissa föreskrifter, när det gäller namnval. Ibland är förskrifterna lite gåtfulla. Varför får man t.ex. döpa barnet till Lingon, men inte till Blåbär? Till September, men inte till Oktober? Föreskrifterna säger att namnet inte skall medföra risk för att barnet kan bli mobbat. Det fina gamla fornnordiska namnet Snorre torde därmed vara uteslutet. Men varför Blåbär skulle vara riskablare än Lingon, är svårt att förstå.

Härom dagen hörde jag berättas om en liten pojke som döpts till Charon. Vet hans föräldrar vem Charon var? Om de visste, skulle de väl knappast vilja att deras lille son skulle bära det namnet. Undrar om Patentverket tillfrågats? Och vad sa prästen som förrättade dopet?

Färjkarlen Charon som trafikerar floden Styx
med sin lilla båt - gränsen mellan livets och dödens riken.

Charon - färjkarlen - är den gestalt i den grekiska mytologin som med sin lilla båt transporterar de nyligen döda över floden Styx till dödsriket Hades. Det är en vacker metafor för övergången från liv till död, men knappast väl bilden av en liten uppväxande pojke, sprittande av liv. (Men kanske ingen uppenbar risk för mobbning, eftersom inte så många längre känner till antikens mytologiska gestalter.)

Ofta ser man att små pojkar fått namnet Loke. Det är egentligen ännu mer förvånande. Vi nordbor borde väl veta att Loke är den elake asaguden i Valhall, han som enligt gudasagan ska anföra de ondas härskaror vid det stora, gigantiska Ragnarök. Loke är Valhalls djävul, ändå får ganska många små pojkar numera hans namn. Tyder det på okunskap? Vore det inte bättre att namna lillpojken till Balder, den snälle asaguden? Han som var ljus till sinnet, god, klok och vacker, nästan som en Valhalls Kristus. Men någon liten Balder har jag aldrig hört talas om. Det är bara hundar och hästar som heter Balder.

Den gode asa-guden Balder.

Kanske är problemet att vi i Sverige har så tråkiga namn - framförallt på pojkar. I andra länder kan faktiskt de små få heta både Muhammed, Herkules, Odysseus, Akilles och Jesus. Men så inte i Sverige. Jag tror att längtan är stor att få döpa sitt barn till något underbart - lyckan är ju så stor när man möter sin bebis. Pär, Lars, Kurt och Börje kanske inte riktigt kan täcka in den där svindlande känslan av stolthet och lycka. Då tittar man hellre på sina idoler, både inom musik, film och idrott. Jag känner till flera exempel. Två små pojkar som heter Lennon och Norton - i förnamn. Massor av pojkar (numera vuxna) som heter Tony, Glenn och Roger (uttalas "Rååger"). Kevin, Liam, Elvis, Kit och Robin. Så finns det en mottrend: istället för att välja amerikansk-klingande idolnamn, tittar man på farfarsfars-generationen. Då får de små pojkarna heta Folke, Edvin, Sture, Alvar och Gösta. När man hör dagisfröknarna ropa på de små, tror man nästan att man är på ett pensionärshem.

Adolf - troligen aldrig dags för namn-comeback.

Ett namn som dock aldrig verkar komma tillbaka är Adolf. Fast man vet ju aldrig. Men såvitt jag vet finns det inte många Adolf i vårt land som är födda efter 1945. Och där vore risken för mobbning ganska överhängande. Troligen värre än för den stackars Snorre.



Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Bogart och jag

För några år sedan stod att läsa i Dagens Nyheter om en japansk hjärnforskare som upptäckt att det var skillnad på religiösa och icke-religiösa människors hjärnor. Bilderna på de blodflödes-scannade hjärnorna såg olika ut - framförallt i frontalloberna, tror jag det var. Forskarens slutsats var att vem som helst inte kan bli brinnande religiös - det vill säga frälst. En sådan omstörtande upplevelse kräver vissa neurologiska förutsättningar. Jag tror att forskaren har rätt. Vem som helst kan nog inte se  Jesus och uppleva vibbarna från Den Helige Ande. Det krävs en mottaglighet av speciellt slag.

Blodflödesmätning av hjärnor
- vilken som är frälst är svårt att veta för amatören.

Jag undrar om idoldyrkan kan vara ett fenomen besläktat med brinnande tro och religiositet? Justin Bieber, Britney Spears, Michael Jackson - idoler som dyrkas med hela känslolivet på högsta volym, precis som gudar. Drabbas alla - eller bara vissa? Är det könsbundet? Är det fler flickor än pojkar som drabbas?

Min make hade inga idoler som barn och ung, medan jag hade flera som jag älskade och beundrade med ett enormt, brinnande engagemang - dock inte samtidigt. De var avgudar. Den allra första riktigt stora idolen var Humphrey Bogart. Sommaren 1967 visade TV flera av hans filmer. Jag var åtta år, bodde på sommarpensionat med föräldrarna på Öland och var fast besluten att bli fru Bogart.

Humphrey Bogart
- tuff, hemingwayskt fåordig och väldigt cool.

Att Bogey avlidit nästan två år innan jag föddes var ingenting som bekymrade mig. Jag skulle självklart konkurrera ut alla de andra vackra filmstjärnorna och vinna hans hjärta med storm. Hela sommaren 1967 gick åt till drömmar om häftiga biljakter, kidnappningar, fester och - förstås - vårt pampiga bröllop i en jättekatedral fylld av gäster. Lauren Bacall, hans unga vackra hustru, kunde känna sig blåst när jag visade mig.

Sista Bogart-filmen på TV den sommaren var en film där Bogart spelade mot Audrey Hepburn - Sabrina. När jag satt i pensionatets matsal på kvällen och tittade, slogs jag av Hepburns skönhet och drabbades av oresonlig svartsjuka. Om Bogey fick välja, skulle han nog välja henne ändå... Hon var ju så vacker. Jag minns hur ledsen jag blev, helt knäckt faktiskt. Jag skulle inte ha en chans mot den rådjursögda skönheten med de vackra klänningarna och den raffinerade frisyren. Min make skrattar när jag berättar. "Men", säger han, "Bogart var ju död för länge sedan... Hur tänkte du?" Ja, det kan man ju undra.

Humphrey Bogart och Audrey Hepburn
i Sabrina (1954).

Femtio år senare upprepar sig historien: min äldsta dotter, som då är elva år, ser Ola Salo på TV och bestämmer sig blixtsnabbt för att gifta sig med honom. I över fyra år kretsar allt kring Ola - hans musik, hans framträdanden, hans åsikter, hans kläder, hans gränsöverskridande beteende - men kanske ändå allra mest kring hur hon ska vinna hans hjärta och bli fru Salo. När tidningarna berättar att Ola väntar barn och ska gifta sig, blir det kris och mörker i hemmet. Molnen hopar sig över middagsbordet. Hur ska det nu bli? När han har en bebis och allt?? Frågetecknen är många och besvikelsen stor. Hur kunde han svika så?? Men - efter någon månad ljusnar det vid horisonten: dottern har genomgått krisen och tänker ta upp fighten med Olas fru. Senare. När hon har slutat skolan och blivit lite äldre. Då...

Är brinnande tro och idol-dyrkan besläktat? Kan de som dyrkar idoler också bli frälsta? Eller är det olika delar av vår fantastiska hjärna som är aktiverade? Jag tror det senare, men jag har inga blodflödes-bevis förstås.


Copyright:Åsa Adolfsson Wallner

Farfar och filmstjärnan

Mina döttrars gamle farfar satt vid matbordet och pratade och pratade och pratade... Han berättade om sin ungdomskärlek - en skådespelerska han länge beundrat på avstånd, och som rest till Hollywood för att "slå igenom". Det var tidigt 40-tal och långt innan han träffade farmor. Farfar blir fuktig i ögonen. Skådespelerskan hann aldrig slå igenom. Istället kom hon tillbaka hem till Sverige hjärtsjuk och avled mycket ung. Farfar erinrar sig att han burit henne uppför en trappa en gång, när hon inte orkat gå själv, sjuk som hon var. Farfar blickar ut över rummet - man ser att hans medvetande är någon helt annanstans. Han är rörd och stolt - över att han känt en blivande filmstjärna, men också över att han varit stark nog att bära henne på sina armar.

En stjärna i Hollywood
- dock inte farfars ungdomskärlek.

Farfar pratade och pratade om den här skådespelerskan. Han blev allt rosigare om kinderna och allt mer livlig i sin mimik. Man kunde nästan skymta den unge mannen i gammelmans-ansiktet. Det han berättade var sorgligt och nu rann till och med tårarna nedför hans kinder, men det verkade ändå som om han tyckte om att minnas och att få berätta. Snart hade han nog hållit på i närmare en timme.

Också en svensk Hollywood-stjärna: Greta Garbo.
(Här med John Gilbert i Drottning Kristina.)

De andra vid middagsbordet började skruva på sig. Man slamrade med besticken och började otåligt riva i servetterna och fundera på om det inte snart var dags att servera efterrätten. Man tyckte att gamle farfar nog pratat alldeles för länge om den där skådespelerskan nu. Skulle det aldrig ta slut? Borde farfar inte istället prata om hur det kändes att nyss ha flyttat till ett sjukhem på andra sidan stan? Och hur mådde han egentligen efter sin hjärtattack? Hade han inte ont i sitt ganska nyligen opererade knä? Varför skulle han hålla på och berätta om det där gamla? Det var ju så längesedan och kunde väl knappast vara aktuellt nu? Var det verkligen nödvändigt att så länge och omständligt uppehålla sig vid gamla minnen?

Gamla fotoalbum kan innehålla mycket spännande.

Vad ingen tänkte på, var att farfar nu antagligen höll på med att återupprätta sin identitet efter att ha flyttat till sjukhemmet. Där var han bara en patient, en vårdtagare - en "brukare" - bland alla de andra, ett föremål för vård och omsorg. Ett värkande knä, ett svagt hjärta, men inte så mycket mer. Vem han egentligen varit, fanns det ingen som hade tid att ta reda på.

Så var middagen slut, efterrätten uppäten och kaffet urdrucket och det blev dags för farfar att åka med färdtjänsttaxin tillbaka till sjukhemmet. Alla var trötta i öronen. Men farfar strålade. Lillasyster, som tyckt att det var hemskt när tårarna rann på farfars kinder, frågade om han inte var ledsen nu, att filmstjärnan var död. "Oh nej då", svarade farfar. "Det var bara så roligt att få berätta!"

Slutsats: många äldre har väldigt mycket att berätta. Tysta inte ner dem, ignorera dem inte. Det finns så mycket lärdom i det de berättar. Och - när man själv blir gammal och känner lusten att berätta, vill man väl bli lyssnad på. Eller?


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Idolerna eller En liten sten

Jag har en liten sten i min necessär - den är grågrön och slät på den ena sidan och knögglig på den andra. Den har legat där i över tjugofem år, insvept i lite fint silkespapper.

Den lilla stenen, i naturlig storlek.

 

Jag har inte tänkt på den där stenen på mycket länge. Inte förrän igår kväll när Lillasyster (min yngsta dotter) och jag tittade på ett TV-program där fem personer skulle tävla om vem som visste allra mest om sin idol - Michael Jackson.

MJ - idolernas idol.

Frågorna var minst sagt intrikata och förutsatte ett enormt kunnande om små, till synes helt absurda detaljer. Vad hade MJ på sig när han framträdde i Rom 1988? Hade han gula eller röda revärer på byxorna? Vilka artister deltog i We are the World - och i vilken ordning? Och hade han något spänne på skärpet eller inte under den stora HIStory-turnén?

Men det var inte det faktum att de kunde så mycket om sin idol och svararde rätt på nästan allt, som gjorde mest intryck. Det var hur mycket denne gåtfulle man hade betytt i deras liv. En kvinnlig deltagare - piercad och helt klädd i svart - förklarade tårögt att Michael hade följt henne genom hela hennes barndom och ungdom, varit hennes trygghet och glädje och tillförsikt, som en förälder - eller som en gud. En annan deltagare hade besökt Jacksons stora ranch-anläggning Neverland (Landet som aldrig fanns!) och där plockat med sig några små stenar som nu tronade på hedersplatsen i bokhyllan. Det var rörande att se all denna kärlek och vördnad.

Michael Jackson-dockor med exakta kopior av turnédräkterna.

Deltagarna var mellan 18 och 30. En lite äldre dam blev genast utslagen i kvalomgången - hon var förmodligen inte tillräckligt nördigt påläst - längre. För detta är tveklöst en åldersfråga: idoldyrkan och nörderi hör ungdomen till.

Tillbaka till min lilla sten i necessären. Det var när jag såg de där små stenarna från Neverland som minnet kom tillbaka. Min sten kommer från en liten alpstad i norra Italien som heter Dobbiaco. Före första världskriget hörde staden till Österrike och då hette den Toblach.

När jag var ung var jag Mahler-nörd. Lika superfanatisk som någonsin ungdomarna i Michael Jackson-tävlingen. Jag läste allt som fanns att läsa om min idol (allt från analyser av hans verk till redogörelser för hans problem med hemorrojder och äktenskap) och jag turnerade runt i Österrike och Italien till de platser där han vistats på somrarna och hyrt små stugor för att komponera: Attersee, Wörthersee och Toblach. Bara vetskapen om att det var i dessa små stugor som de stora symfonierna och sångcyklerna tillkommit, fick mig att rysa av lycka. Jag klättrade över staket för att sätta fötterna på marken där Mahler gått, jag kikade in genom fönster och smög runt i trädgårdar där det nog numera bodde annat folk. Jag smög till och med upp på entrétrappan till Mahlers stora sommarvilla vid Wörthersee och kände på dörrhandtaget.

Gustav Mahlers sista komponeringsstuga i Toblach.
Här tillkom bl.a. Lied von der Erde och
symfonierna nummer 9 och 10.

Gustav Mahler avled 1911 och de sista tre somrarna av sitt liv tillbringade han i den lilla alp-staden Toblach. I en trästuga i en skogsbacke komponerade han de allra sista verken - bl.a. den ofullbordade tionde symfonin som nog hör till musikhistoriens vackraste och mest hjärtskärande verk. Den lilla stugan står på en bädd av småsten i skogsbrynet. Jag smög runt, kikade in i det på den tiden oinredda rummet och funderade på om där kunde finnas någon minnessak att plocka med sig. Jag hittade ett par gamla kottar, men kom strax på att de nog inte funnits där på Mahlers tid. Jag försökte pilla loss en stor flisa ur väggen, men det kändes lite som skadegörelse, så jag avstod - motvilligt. Tänk, vad den flisan måste ha hört... Men så såg jag de små stenarna under stugan. Särskilt en liten grön, såg jag. Den plockade jag loss och stoppade i fickan. Den stenen måste ju självklart ha hört allt det vackra och fantastiska - den också.

Nu tittar på jag stenen och minns. Mahlerdyrkan höll i sig länge, över femton år, och gick nog egentligen inte över förrän jag fick barn. Men härligt var det - med alla dessa starka känslor, all denna dyrkan och ogrumlade beundran, all denna totala hängivelse till skönheten. Och stenen tänker jag inte kasta bort, så länge jag lever.

Här kommer ett litet avsnitt ur det allra sista Gustav Mahler skrev i den lilla stugan i Toblach: den ofullbordade tionde symfonin. Mahler blev bara 50 år gammal. Hade han fått leva, hade han alldeles säkert tagit steget över till modernismen och atonaliteten.

Daniel Barenboim dirigerar West-Eastern Divan Orchestra.

Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

 

.

 

 

Lyckliga slut - finns de?

Slutscenen i Charlie Chaplins Moderna tider.
Hur gick det sedan?

Lyckliga slut - finns de? Det som ter sig som ett lyckligt slut, kan ju utvecklas till något helt annat med tiden. Och vice versa förstås: det som från början framstod som ett misslyckande kan faktiskt vändas till sin motsats.

Filmen Bäst före, som jag skrev om igår, slutar lyckligt, iallafall för huvudpersonen - helt otippat och totalt orimligt, både ur psykologisk och filmatisk synvinkel. Kärleken besegrar rädsla och tristess. Den uträknade reser sig ur sin förnedring. Rynkorna slätas ut i ljuset från den nedåtgående solen där han går sin älskade ungdomskärlek till mötes på klippan vid havet. Nu ska ungdomens drömmar förverkligas - kärlek och skapande.

Med stormsteg mot Happy End.

Där slutar filmen. Man sitter stum av förvåning i biofåtöljen medan eftertexterna rullar. Hur gick det där till? Den mångtoniga skildringen av dessa människoöden, så komplexa, så fulla av längtan, ensamhet, vrede, sorg, hämndbegär och kärlekstörst - blev plötsligt entonig. Som en stråkkvartett som slutar som en dansbandslåt. Är det regissörens eftergift till popularititeten? Det får inte bli för tungt och allvarsamt, för då kommer inte folk till biograferna... Men - är inte det egentligen publikförakt? Tror de inte att publiken klarar av för många nyanser av grått? Som att ungdomsflamman har förändrats och lagt sig till med vanor som stör kärleken? Som att åldrandet har satt sina spår? Som att livet har sårat och sargat?

Ikväll sändes det sista avsnittet av TV-serien Molanders på Ettan. Manusförfattaren heter Ulf Kvensler - samme man som skrivit manus till Bäst före. Men medan den ena filmen slutar i förenkling och banalitet, slutar den andra i alla dessa frågetecken som hör livet till: Kommer mamma tillbaka? Kan äktenskapet räddas? Ska det räddas? Hur ska det går för den slösaktige LG som lever i sin fantasivärld? Hur ska prästen orka leva med sin svartsjukt krävande man? Hur ska farmor och farfar stå ut med varandra? Kommer farfar att få stroke? Kommer sonen att bli dirigent? Kommer de att flytta - igen? Ingen vet. Det bara är så. Ingen vet - det är nog bäst att bara följa med och "gilla läget". Process pågår. Tavlan målas i många nyanser av grått. Flera rutor är fortfarande inte ifyllda med färg. Den vita ovissheten.

Bildtext överflödig.

Man vet aldrig hur det slutar - så är det bara.


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Måste alla vita fläckar fyllas i?

Måste man kunna se vad tavlan föreställer? Måste alla konturer var ifyllda och alla vita fläckar täckta med färg? Jag tycker inte det. Den som fullbordar det ofullbordade, kan förstöra. Att sätta dit den sista pricken, kan sabotera helheten - som att sätta ett utropstecken där det borde varit ett frågetecken. Den som avslutar det som borde vara oavslutat, gör sig ofta skyldig till förenkling och banalisering.

Målning av Paul Klee.
Alla rutorna måste inte vara ifyllda
för att det ska bli ett konstverk.

Filmen Bäst före är ett exempel på det. Det handlar om tre män kring de sextio som alla befinner sig i ett slags livskris - pensionering, prostatacancer, skilsmässa, tristess, drömmar som aldrig blev uppfyllda, livslögner som visserligen momentant håller förtvivlan stången, men som också förhindrar kontakt med det verkliga livet. Männen beslutar sig - vankelmodigt - för att göra en Finlandskryssning tillsammans för att bryta tristessen.




Tre män som kämpar i livet.

Den ene för att en sista gång få uppleva förförelsens spänning innan han läggs in för en prostataoperation, den andre för att visa sina överbeskyddande anhöriga att han visst kan ta initiativ, att han visst inte är så tråkig som alla tror - och den tredje för att han... Ja, varför? För att fly undan skammen över ännu ett misslyckat försök att inträda i verkligheten, kanske. Rollprestationerna är lysande.

Teckningsläraren efter avtackningen i skolan.
Vad återstår nu?

Brasse Brännströms minimalistiska tolkning av en nypensionerad teckningslärare med konstnärsdrömmar som aldrig gick i uppfyllelse. Den lilla nedåtvinkeln i mungipan och den glidande blicken, den böjda ryggen - en man som tycktes färdig med sitt liv, men alls inte är det.  Kjell Bergqvist som den notoriske förföraren, rektorn som kallas "konferensknullaren". En likaledes lysande tolkning av en människa så skriande svältfödd på närhet och kärlek, att han inte längre vet vad som är vad. Och så den allra klarast lysande stjärnan: Göran Ragnerstam som den förtidspensionerade fysikläraren och uppfinnaren - en man med så mycket nedtryckt vrede och bitterhet - bristfälligt maskerad bakom snålhet och hypokondri - att han riskerar att sprängas i småbitar. Svettpärlorna på den höga pannan och den kolsvarta glöden i ögonen etsar sig fast i minnet.

Göran Ragnerstam

Tavlan som målas upp är precis som livet - mångtydigt och oförutsägbart. Rektorns planer på en flirt går i stöpet och vännerna blir ovänner genom svek och lögner. När en kvinna från teckningslärarens förflutna plötsligt dyker upp, försvinner lojaliteten kamraterna emellan - nu är det tupparnas kamp som styr. Kvinnan gestaltas av Ewa Fröling - ett porträtt till bredden fyllt av rödvinsångande 68-nostalgi. Men det är också här filmen börjar kantra och de vita fläckarna på den vackra tavlan fylls plötsligt med grälla färger. Här - i mötet mellan teckningsläraren och hans gamla flamma, i ovissheten om hur livet skulle kunna te sig - borde filmen har slutat. I ett frågetecken, som i alla våra liv. Men det gör den inte.

Ibland blir det lite för mycket...

Istället slutar filmen abrupt: teckningsläraren reser till Portugal för att leva med sin ungdomskärlek - ett nytt liv, fjärran från tristess och leda. På en romantisk äng med utsikt över havet och med fyren - symbolen för ungdomsdrömmarnas uppfyllelse - i bakgrunden, möts de två i kvällssolens strålar.

Den vackra tavlan som så mycket påminde om livet i all dess oförutsägbarhet, sorg, väntan och trevande, har plötsligt blivit till gräll hötorgskonst. Det är som om konstnären bytt färger när han fullbordade sin tavla - från skira och nedtonade till grälla och skrikiga.


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

 

Ett hjälteliv - del II

Man kan ju tycka att livet borde vara rättvist - men det är det inte. Det är inte alls säkert att den sjuke blir frisk, att den mobbade blir populär, att den fula blir vacker och att rättvisa skipas. Att den som offrar ska få tillbaka, att den som förlorar ska varda givet. Inte heller är det säkert att den som gör det goda, får ett gott liv.

Justitia - rättvisans gudinna - har förbundna ögon.
Rättvisan ser ingenting, är det därför den är så irrationell?

Jag tänker förstås på min barnsköterska som jag skrev om igår. Hela hennes liv gick ut på att tjäna andra - ofta utan det allra minsta tack och för en alldeles för liten ersättning. Hennes stränga föräldrar hade lärt henne att aldrig ställa krav för egen del och att aldrig (aldrig!) säga nej. Det vore egoism och en dödssynd. Därför krattade hon tennisplaner, skurade golv, putsade fönster och bar tunga möbler ända tills hon var över sjuttiofem år. Och det var inte alltid hon fick betalt, men hon klagade aldrig och sa aldrig nej. Till slut var hennes kropp så utsliten att hon knappt kunde ta sig upp för de fem trapporna till den lilla hyres-ettan. Det kunde ta en halvtimme, eftersom hon var tvungen att sätta sig efter bara några trappsteg.

Fem trappor upp utan hiss
är tungt när kroppen är utsliten.

Jag besökte henne ofta i den fina lilla ettan med kokvrå när jag var barn och ung, mera sällan som vuxen. En gång hälsade jag på vid middagsdags - hon var då i sjuttioårsåldern. På plattan i pentryt stod hennes middag - en liten kastrull med kokande vatten och några små bitar selleri. Hon var glad, sa hon, att hon hittat mat för bara ett par kronor.

Rotselleri är billig mat.

När min barnsköterska var i sextiofemårsåldern fick hon extrajobb på en städfirma. Firman ägdes av en kraftig dam som hade alkoholproblem. Damen ville ha sällskap, tyckte inte om att dricka ensam, så därför bjöd hon hem min barnsköterska, som aldrig tidigare druckit vare sig vin eller sprit och som lärt sig att aldrig säga nej. Det gick fort - trött och svulten som hon var på både mat och omsorg. Inom loppet av bara ett par år hade min fina, vackra, fräscha barnsköterska blivit en nedgången. illaluktande alkoholist. Den lilla ettan stank av misär och ibland vägrade hon att släppa in mig när jag kom för att hälsa på. Hon öppnade brevinkastet och sa, med svag röst, att hon inte mådde bra. Jag fick komma tillbaka någon annan dag.

Strax efter sin 79-årsdag, föll min barnsköterska ihop hemma i sin lilla etta. Jag hade försökt att ringa i några dagar, men inte fått något svar. Ingen öppnade dörren när jag knackade på, så jag ringde polisen som bröt sig in och fann henne liggande på golvet i pentryt. Hon var medvetslös och vaknade aldrig upp på sjukhuset utan avled efter några dagar.

Runsten för en hjälte.

När de vittberesta vikingahjältarna kom hem efter sina färder över haven, restes stora stenar med runor till deras ära. Runorna berättade om hjältedåd i fjärran länder. En sådan sten vill jag resa till min barnsköterskas minne. En stor och vacker sten med många runor som berättar om alla hennes hjältedåd och om hennes goda hjärta.


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Ett hjälteliv - del I

Nu ska jag berätta om en hjälte - det var henne jag skrev om i förrförra inlägget Saft och bulle eller bara vatten. Den här hjälten gick det inte bra för, tyvärr. Det blev allt annat än ett lyckligt slut. Och början och mitten av den här livssagan var väl heller inte så lyckliga. Den här hjältens liv var en kamp - från början till slut, från första andetaget till det allra sista.

Vem reser ett monument över de tysta hjältarna?
Och hur skulle det se ut? Mycket, mycket vackert iallafall.

Som jag skrev, var den här hjälten min barnsköterska när jag var liten. Hon kom från norska landsbygden och hade vuxit upp under knappa förhållanden och i Herrans tukt och förmaning. Hon älskade att läsa och hennes dröm var att bli lärare. Men något sådant var det inte tal om. De åtta barnen skulle hjälpa till och göra nytta så fort det bara gick. Så det blev bara sex år i skolan. Sedan skulle barnen vakta getter, bära vatten, sopa och skura, hugga ved, laga mat och rensa ogräs. Hon hyste den allra största respekt för sina föräldrar. Att vara kritisk mot dem var en omöjlighet - tanken fanns inte. Hon fick smyga undan sina böcker under utdragssoffan och läsa när ingen såg. Lydde hon inte, vankades det stryk. De små dikter hon skrev gömdes undan.

Ingen tid att leka.

När hon var arton år bröt andra världskriget ut och hon skickades över gränsen till Sverige för att arbeta som piga på en gård i Jämtland. På gården blev hon illa behandlad och fick slita så ont, att hon till slut flydde därifrån och tog sig till Stockholm, mitt i vintern och alldeles på egen hand. Här fick hon arbete som städerska och sedan som hembiträde och barnsköterska. Till vår familj kom hon tjugo år senare för att ta hand om mig när jag var nyfödd.

En mera noggrann, plikttrogen och kärleksfull barnsköterska kan knappast ha gått att uppbringa. All den ömhet hon burit inom sig och inte fått visa, slösade hon på mig. Hon lekte, läste, sjöng och pysslade. Alltid hade hon tid för mig och mina små problem, trots att hon också skulle sköta hela hushållet.

Skuggfigurer är roligt att titta på när man är liten.

Något som hon var expert på, var att göra skuggfigurer med händerna. Hon kunde göra harar, ekorrar, älgar, rävar och renar och jag kiknade av skratt när skuggdjuren hoppade på väggen över min säng. Särskilt ekorren var rolig där den skuttade med sin stora svans. Och så sjöng hon norska folkvisor.

Älgen på väggen.

Och när det var Syttende Mai - då var det fest. Jag kläddes i finaste kappan, fick en basker med band i Norges färger, en liten flagga i handen och så bar det iväg till Skansen där jag fick gå i barntåget och sjunga "Ja, vi elsker dette landet, som det stiger frem" för full hals. Det var roligt och spännande och så blev det fin mat på restaurang Solliden. Min barnsköterska njöt. Vad jag inte visste då, var att den fina maten betalades med de allra sista slantar hon hade. Hon satsade allt för att bjuda ett litet barn på fin restaurang.

Fortsättning följer.


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Vem är hjälte?

Vem är en riktig hjälte? Gustav II Adolf som byggde vår stormakt och red bort sig i dimman för att han glömt glasögonen? Karl XII - krigarkungen? Gustav III? Knappast, med tanke på vad de ställde till med för gemene man i vårt land. Svält och misär för att finansiera meningslös nationell självhävdelse.

Hjältekonungen i Kungsträdgården.
Borde nog ha pekat mindre.

Vår tids hjältar, vilka är de? Är det rockstjärnorna? De stora artisterna som står på scenen inför tusentals fans? Dem som alla vill efterlikna? Men, är de några bra förebilder egentligen? Är de lika fantastiska när spotlighten släcks och de kliver ner från scenen? Ofta krävs det en stor - gigantisk - portion av egocentricitet och narcissism för att nå ända upp i rampljuset. Och kanske ännu större egocentricitet för att hålla sig kvar där. Är det särskilt sympatiskt egentligen? Det verkar som att man nuförtiden nästan sätter likhetstecken mellan massmedial kändis och hjälte. Justin Bieber, Beyoncé, Rod Stewart, Michael Jackson, David Bowie och Madonna - är de hjältar?

David Bowie. Hjälte eller bara narcissist?

Jag tycker att det blir en paradox. Att vara hjältemodig, stark och vacker när man hela tiden blir sedd och bekräftad - av kameran, av publiken, av medierna - kan inte vara särskilt svårt. De verkliga hjältarna tror jag man får söka på annat håll. Bland dem som kanske inte syns och hörs så mycket utan mera verkar i det tysta. Bland dem som oförtrutet arbetar vidare med sin uppgift, trots brist på uppmärksamhet och bekräftelse.

Närhet och omtanke betyder så mycket,
men får ofta liten eller ingen uppmärksamhet i medierna.

Exempel? Mannen eller hustrun som vårdar sin sjuka maka/make i hemmet. Tandläkaren som arbetar med att hjälpa de allra mest utsatta med deras tänder. Den ensamma småbarnsmamman som sliter för att få livet att gå ihop, tiden att räcka till och tålamodet att hålla. Den ensamme gamle mannen som kämpar för att få dagen att gå och den arbetslöse som kämpar för att få ett arbete och för att hålla skamkänslorna stången. Den sjuke som försöker leva livet fullt ut, trots smärtor. Barnet som går till skolan fast magen värker av rädsla för mobbarna. Det är tungt, tyst och otacksamt. Ingen kamera som filmar. Ingen som gör filmen om dessa människors liv och levande. Det borde det vara.

(Men ibland görs det sådana filmer. Jag såg en av dem ikväll: Tom Alandhs dokumentär Vad hände med barnen? En film om fem barns levnadsöden i Sverige, barn som fick vänta på föräldrar som svek, barn som blev mobbade, barn som fick kämpa för ett värdigt liv och för att läka sina sår så gott det gick. Det är hjältemod.)

Copyright: Åsa Adolfsson Walln

Saft och bulle eller bara vatten

Att prata om klasstillhörighet är inte riktigt rumsrent i våra dagar - tror jag. Politiker talar helst om det "klasslösa samhället". Överklass, medelklass, underklass - existerar dessa fortfarande? Och befolkas de av samma personer som förr tiden? Numera tjänar plåtslagaren vida mycket mer är läraren och prästen och bildning är alls ingen garanti för framgång och trygghet. Vad är det egentligen klasstillhörighet handlar om numera? Pengar? Utseende? Nationalitet? Entreprenörförmåga? Kunskap? Massmediakontakter?

Fröken Julie - det bästa dramat om klasstillhörighet och kulturkrockar.
I rollerna här: Ulf Palme och Anita Björk.

När jag var liten bodde jag i en stor villa och hade en barnsköterska som kom från norraste Norges mörkaste vildmark. Hon hade sju syskon, en sträng och patriarkalisk pappa och en kuvad mor som höll barnen i herrans tukt och förmaning. På somrarna fick de små barnen vakta getter uppe på fjället och sova i en liten fäbod från det att de fyllt fem. Gå i skolan mer än sex år var det inte tal om. Hon som sedan kom att bli min barnsköterska älskade att läsa böcker och skriva poesi och drömde om att bli lärare. Men av dessa drömmar blev intet. Läsa och studera var det ingen mening med - man skulle "vara nyttig" och "göra rätt för sig".

Arbetsplats för femåring.

Så kom andra världskriget och hon skickades över gränsen till Sverige för att tjäna som piga på en stor gård. På gården blev hon så illa behandlad att hon alldeles på egen hand flydde till Stockholm, där hon sedan försörjde sig som barnsköterska, hembiträde och städerska ända fram till sin död 1999. Ett mycket hårt liv som slutade i misär - om det ska jag berätta en annan gång.

Några gånger - jag var fem år ungefär - fick jag följa med min barnsköterska till hennes andra jobb som städerska hos en familj på Östermalm i Stockholm. Det var en stor lägenhet med mörka stilmöbler, persiska mattor, kristallkronor, porträtt på gamla släktingar i tjocka guldramar och speglar från golv till tak. Jag placerades ganska bryskt i köket av familjens mamma - en högdragen dam i dräkt och klirrande halsband. Där fick jag sitta på en stol och vänta med ett glas vatten, medan min barnsköterska skötte städningen. Ingen frågade vem jag var och vad jag hette. Ingen ansträngde sig för att säga något vänligt.

Högre stånds-miljö från förra sekelskiftet.
 (Hallwylska Palatset.)

En dag skulle min mamma lämna mig hos Östermalmsfamiljen, i väntan på att barnsköterskan skulle bli klar med sitt arbete. Vi ringde på dörren, den högdragna damen öppnade, leende och pratsam. Hon tog mig vid handen och förde in mig i salongen. Där fick jag saft och så många bullar jag ville ha och damen log och konverserade med mig. Det var trevligt, men jag kunde inte förstå att damen var så vänlig nu plötsligt. Naturligvis vågade jag inte fråga om en sådan sak. Men på hemvägen frågade jag min barnsköterska hur det kom sig att frun varit så vänlig nu och så barsk tidigare, varför jag fick bullar och saft nu, men bara vatten tidigare. Min barnsköterska svarade att förut hade damen trott att jag var hennes barn, men att hon nu hade förstått att jag inte var det, utan att jag var en "fin" flicka.

Att ödsla artigheter och bullar på en städerskas unge var onödigt, men en fin flicka skulle förstås få både saft och bulle. Jag hörde hur arg hon var - min barnsköterska. Rösten riktigt darrade av vrede och jag tyckte så förfärligt synd om henne.


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Den livsviktiga humanismen

Är det bra med ensidig utveckling? Att, så att säga, bara motionera benen, men inte resten av kroppen? I vår svenska nutid premieras att bara och endast motionera halva kroppen - om det är den nedre eller den övre halvan, vill jag låta vara osagt...

Detta är naturligtvis en metafor för hur teknik och naturvetenskapliga discipliner prioriteras framför humaniora. Det är bra med teknik och naturvetenskap - hur skulle vi klara oss utan bilar, datorer, mobiler, vaccin, dialysapparater och respiratorer? Det skulle bli katastrof, misär och en återgång till en forntid ingen av oss vill uppleva.

Stenålder och mammutar.
Inget tillstånd att längta efter.

MEN... människan är en rikt utrustad varelse med känslor, fantasi och inlevelseförmåga. Hur ska dessa egenskaper få sitt utlopp i en värld som endast hyllar det som man kan se och ta på och som allra helst både bullrar och brummar? Hur ska egenskaper som fantasi och förmågan att förstå andra människor kunna utvecklas i en värld där de inte längre anses som viktiga? Där de till och med anses onödiga och överflödiga?

För ett par månader sedan läste jag att Svenskt Näringsliv levererat ett förslag som skulle innebära strypta statliga anslag till högskolor med humaniorautbildningar. Skälet var, att dessa utbildningar inte bidrog till samhällsutvecklingen och examinerade sina studenter till arbetslöshet. Humanister behövs ju inte längre...

Dante Alighieri
- överflödig humanist och helvetes-besökare.

Men hur kommer vårt samhälle att se ut om vi fortsätter att bara "motionera benen"? Jag tror att armarna och resten av kroppen kommer att krympa och det kommer på sikt att leda till skador på kroppen som helhet - för att nu fortsätta med träningsmetaforiken.

Det är farligt att människor slutat läsa. Inte bara för att fantasin och förmågan att skapa inre bilder förtvinar i brist på stimulans. Utan också för att vi på sikt kommer att förlora förmågan att tänka själva, läsa kritiskt, analysera och ta ställning. Vi kommer att bli lurade och manipulerade och dragna vid näsan, vi kommer att missa att se sammanhangen mellan orsak och verkan. Plötsligt lever vi inte längre i en demokrati. Vad hände?? Det är det ingen som vet... Dessutom kommer vi att få tråkigt. Avtrubbade människor har tråkigt, eftersom de saknar inre liv. Och författarna - vilka ska de skriva för? Varandra? Eller ska de få nöja sig med att sjunga sin sång för döva öron?

Horace Engdahl har inte blivit dummare iallafall.

Jag avslutar med ett citat ur Stig Larssons senaste bok När det känns att det håller på att ta slut. Han refererar till ett samtal med f.d. akademiskreteraren Horace Engdahl:

"För några månader sedan minns jag att han (Engdahl) besviket sa någonting om hur synd det var att folk nu har blivit så dumma, folk blir faktiskt bara dummare och dummare på grund av allt strunt som de tittar på, lyssnar på, läser, spelar dataspel - eller vad de nu gör. Ingen kommer ju att förstå värdet i det som han och jag har skrivit. Inte om det fortsätter så här."


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Ytan regerar

Mina döttrar grälar. De skriker på varandra så att det dånar i hela huset.

- Det fattar du väl, att det inte är kul att höra att man har stor mage!
- Men den är ju det!
- Du är ju ful!!
- Jag är väl inte ful! Men du däremot - och du har stor mage!
- Har jag väl inte alls! Du är elak! Tror du att du är rolig? Eller !!?
  Be om ursäkt nu!!
- Aldrig i livet!! Tänker jag inte alls! Du är ju lika elak isåfall!
- Lägg av nu!!
- Tänker jag inte alls!!
- Håll klaffen!

Ytan regerar.

Vad är det de grälar om - egentligen? Vad är problemet - egentligen? Är det något allvarligt missförstånd? Något svek? Någon lögn som uppdagats? Nej, det är en revirstrid mellan två honor på väg att bli vuxna. Det gäller att ta makten och makten tillfaller den som är vackrast, tror de. Yttre skönhet är allt. Ytan regerar. Den som har vitast tänder, rundast rumpa, störst tuttar och tjockast hår (inte tjockast mage...) - den är drottning. Det är primitivt. Det är saker man inte kan styra över, som avgör om man är drottning eller inte. Drottning är inte den som är bäst på att läsa läxor eller böja franska verb. Drottning är den som har snyggast rumpa. Nu vill jag absolut inte likställa mina döttrar med djur, men den här kampen liknar faktiskt på många sätt revirstriderna mellan de två marsvinshonor som en gång tillhörde familjen.

Lite arg.

En dag fastnade ledar-honan i en matta och stukade sin tass. Den lilla grisen började halta. Naturligtvis bar det genast iväg till veterinären och lill-grisen fick medicin. Tyvärr mådde den inte särskilt bra av medicinen. Den blev trött och hängig och orkade inte försvara sin ledarposition i buren. Nu hade man ju kunnat tro, att den andra grisen, som tidigare alltid varit nummer två, skulle behålla sin roll och vara lite "hjälpsam" mot sin syster. Men - så blev inte alls fallet.

Också lite arg.

Istället pumpade nummer två upp sig, blev stor, burrig och uppblåst. Hoppade upp på utsiktsposten i buren, tacklade sin klena kompis, buffade ner henne och ryckte maten ur munnen på henne och åt upp den - mitt framför nosen.

Men - mot alla odds blev ledar-honan frisk igen. Och nu small det. Hon hoppade upp på utsiktsposten, knuffade ner uppstickaren och slet maskrosbladet ur munnen på henne. Stor och hotfull satt hon däruppe och blickade ner på sin syster. Maktbalansen var återställd och höll sedan i sig i många år.

Det är milsvid skillnad mellan marsvin och människor - men ibland är vi människor, trots vår stora hjärna och våra välutvecklade frontallober, väldigt primitiva. Vi styrs av det obetvingliga behovet av att vara störst, bäst och vackrast. Snyggaste rumpan, vitaste tänderna - eller burrigaste pälsen. Det är ytan som regerar.


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner