Hjältemodets baksidor

Det mesta är nyanser av grått - finns det
överhuvudtaget något som är svart eller vitt?

Det finns ett talesätt som lyder: ändamålen helgar medlen. Det betyder att det inte spelar så stor roll vad man gör eller hur man handlar - så länge avsikten är god, så länge målet för handlingen är beläget på "den ljusa sidan". Jag har alltid ställt mig undrande till detta resonemang; det leder till att man ursäktar mycken ondska och brutalitet med att det sker för den så kallade "goda sakens skull".

Gott resultat??

Barnaga är ett bra exempel, liksom andra diskutabla uppfostringsmetoder, där någon ska kränkas för att uppnå ett eftersträvat resultat: lydnad. Ett annat exempel är hur man kan rättfärdiga den "goda" sidans kamp i krigstider. Då kan de etiska reglerna liksom upphävas i striden för politisk makt - eller för frihet och rättvisa. Det är inte mycket som är helt svart eller vitt - inte ens parterna i kampen mellan ont och gott. Det mesta är gråskala - mer eller mindre mellangrått. (Möjligen ter sig IS som ganska kompakt helsvart.)

Vemorks kraftverk i Rjukan, Norge.

Mot den bakgrunden känner jag stor beundran för den norska dramaserien Kampen om tungtvannet som nyligen visades i SVT1. Serien bygger på historien om hur den norska motståndsrörelsen genom en serie attentat lyckades hindra nazisterna från att använda det tungvatten som framställdes i elektrolysanläggningen i Vemork i Rjukan i närheten av den stora Hardangervidda. Det tunga vattnet behövdes för att utveckla nazisternas kärnvapenprogram - med långt framskridna planer på att helt utplåna London. Tanken svindlar. Vad hade hänt om man inte lyckats stoppa Hitler från att skapa en atombomb? Då kanske det Tredje Riket varit en verklighet idag. Vilken värld hade vi då levt i? Hade vi överhuvudtaget existerat?

Joachim Rönneberg, en av ledarna för
sabotageaktionen mot kraftverket i Rjukan.

Men kampen om det tunga vattnet krävde inte bara flera av attentatsmännens liv, att detta var ett självmordsuppdrag var man medveten om - många oskyldiga civila fick också sätta livet till. Det första attentatet ledde bara till ett tillfälligt driftstopp. Det följdes av engelska bombningar och så till slut - när maskindelar, som skulle göra det möjligt för nazisterna att själva framställa tungt vatten, skulle transporteras till Tyskland - ett bombattentat mot en passagerarfärja. 14 människor omkom i det iskalla vattnet i Tinnsjö den 20 februari 1944. De offrades i kampen mot nazisterna.

Knut Haukelid - en annan av
ledarna för Rjukan-sabotagen.

Hur ska man tänka? Blod och död för att förhindra något ännu värre? Men går det överhuvudtaget att säga att dessa dödar var ett nödvändigt pris för befrielsen från nazisterna? I TV-serien skildras med stor nyansrikedom människoödena bakom dessa omöjliga val. Personliga förluster, sorg, förtvivlan och rädsla måste tryckas ner och gömmas undan. Lojaliteter, kärlek och omsorg måste raderas ut - annars försvagas handlingskraften och man riskerar att förlora kampen. Det är det omöjliga ställningstagandet.

Bomber dödar.

Jag har en personlig koppling till den norska motståndsrörelsen under andra världskriget. Mina föräldrar var mitt uppe i sina respektive karriärer när jag föddes - därför anställdes en barnflicka som sedan kom att stanna i familjen i nästan trettio år. Hon kom från en liten by i Nordnorge där motståndsrörelsen hade ett starkt fäste. Alla i byn var engagerade i kampen mot "Tysken". Strax efter ockupationen flydde hon till Sverige och kom att arbeta som kokerska på militärförläggningar och som hushållerska i flera hem innan hon till slut hamnade i vår familj 1958. För henne tog aldrig kampen om frihet slut, kriget levde i hennes minne som en tid av hjältedåd och storlaget mod. I hennes värld fanns inga gråskalor, där var alla tyskar onda och alla norrmän goda (utom förrädaren Quisling förstås). "Normännera" kunde aldrig göra fel. Och då menar jag aldrig. Fast det är en annan historia, som jag ska berätta någon annan gång.


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Dikt och diagnos

Hur kunde det hända? Att Karolinska Institutet och Nobelstiftelsen så okritiskt kunde höja en scharlatan till skyarna? Blev de duperade av hans manliga utstrålning och tvärsäkra attityd? Hans solbränna och bländvita leende? Kunde de inte läsa de signaler som skulle avslöjat hans karriärtörst och totala brist på empati?

Stjärnkirurgen Paolo Macchiarini
med sina plastimplantat.

Stjärnkirurgen Paolo Macchiarini rekryterades som gästprofessor vid KI för att där utveckla metoden att transplantera konstgjorda luftstrupar av plast. För att få kroppen att acceptera det främmande materialet i transplantatet, dränktes plasten in i en lösning bestående av patientens egna stamceller. Tyvärr blev utfallet inte positivt: flertalet patienter har avlidit efter svårt lidande. Först i efterhand har det framkommit att metoden inte underbyggts med några djurförsök, utan utförts direkt på människor. Tack vare TV-programmet Dokument inifrån riktades strålkastarljuset mot den påstådde stjärnkirurgen och avslöjade en kallhamrad lycksökare med tveksamma forskningsmeriter och ett delvis falskt CV.

Drabbad av blåa dunster
- KI:s rektor Anders Hamsten.

Hur kunde detta hända i vårt överkontrollerade och regelstyrda Sverige där inte en jäkel kommer över bron utan giltiga papper och en godkänd-stämpel i baken? Vad hade man missat i kretsen av högt utbildade medicinare? Kanske gömmer sig svaret på den frågan i en artikel i dagens DN. Där skriver njurläkaren och författaren Astrid Seeberger om sitt engagemang för att införa humaniorastudier i läkarutbildningen. Författarbesök, läsning av skönlitteratur, diskussioner och föreläsningar i estetik ska inspirera de blivande läkarna till inlevelse och fantasi. Till vilken nytta, kanske någon praktiker frågar. Varför fundera över dikter när man ska ställa diagnoser?

Astrid Seeberger.

Astrid Seeberger svarar med ett citat av Joseph Brodsky: "Estetiken är etikens moder". Och just så är det. När man läser en skönlitterär text, lyssnar till ett stycke musik, ser en film eller tittar på en tavla - då övar man sig i att se världen genom en annan människas öga, genom en annan människas psyke. Det är den övningen som ger förmågan till inlevelse och empati och som ger läkaren redskapen att se sin patient i helfigur - inte bara sjukdomen, utan människan. Finns det något viktigare, oavsett om man är satt att bota, lindra eller trösta?

Rembrandt - en övning i inlevelse.

Men inlevelseförmågan ger också redskapen att genomskåda, att se vad som kan dölja sig bakom en glättad fasad och ett vinnande leende. Kanske hade historien om den strålande stjärnkirurgen sett annorlunda ut om ledningen för Karolinska Institutet varit lite mer humanistiskt bildade. Kanske hade man då inte låtit sig duperas av vackra ord och övertygande handlingskraft, utan upptäckt den kallhamrade lycksökaren förklädd till hjälte och människoräddare.


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Tidlösa

Det finns en blomma som heter Tidlösa. Den ser precis ut som en liten krokus - ljust bleklila - men blommar i oktober och november. När man upptäcker den i höstmörkret tror man att den lilla blomman visst missat våren och slagit ut på tok för sent. Men så är det förstås inte. Alla Tidlösor blommar på hösten. De har inte missat våren, det ser bara så ut.

Tidlösa.

Men nu var det inte om substantivet tidlösa jag tänkte skriva, utan om adjektivet. Det som betyder att något eller någon liksom befinner sig utanför tiden - är tidlös. Åldras måste allt som lever, iallafall på ytan. Men det som finns under ytan kan hos vissa vara skyddat från tidens tand, från förstelning, avtrubbning, avstannande, nostalgi och bakåtsträvande.

Har annat att tänka på än gungstolen.
Thommy Berggren.

Hur kommer det sig? Jag tror att jag anar ett svar på den frågan. Jag tror att det handlar om att lägga sitt fokus utanför sig själv - att bry sig om något annat, något större än den egna självtillfredsställelsen. För några år sedan var jag på en födelsedagsfest. Där var mycket folk och de flesta kunde nog betecknas som "äldre". Till bordet fick jag en man i 75-årsåldern som var organist. Men epitetet "äldre" gick strax upp i rök. Organisten arbetade för fullt - konserterade och undervisade. Full rulle och ny musik att upptäcka, nya vägar att bryta. Oändliga möjligheter - att själv uppleva musiken och låta andra uppleva musiken, blicken riktad framåt, inget gnäll över hur obegripligt konstig nutiden blivit. Inget "det var bättre förr". Ingen nostalgi över förlorad ungdom eller drömska tillbakablickar mot en barndomsidyll i gyllendis. Den äldre mannen kändes tidlös, eftersom han liksom glömt sin ålder. Han hade helt enkelt annat att tänka på.

Idyll i minnets gyllendis.

Ska man låta bli att fundera över sin historia? Låta bli att kasta en blick i backspegeln under färden? Ska man låta bli att försöka minnas och fråga sig hur det kom sig att det blev som det blev? Nej, det ska man inte. Färden framåt blir osäker om man inte tittar i backspegeln - det vet alla som kör bil. Jag menar bara att man ska försöka att inte krampaktigt hålla kvar det som en gång varit, inte klamra sig fast vid den yta som ändå måste åldras till sist.

Kampen mot tiden är dömd
att misslyckas. (Mamma Stallone)

För det paradoxala tycks vara just detta: ju hårdare man kämpar för att hålla fast vid ungdomens yta, desto mer åldras man. Den som däremot självförglömmande följer med sin tid, tänker, känner, kämpar - den förblir på något sätt tidlös.

Här kommer en nära sextio år ung man som närmar sig sin historia. En tidlös sång om kärlek, vördnad, stolthet, längtan och sorg. Magnus Uggla tolkar Olle Ljungströms Jag och min far.

Copyright: Åsa Adolfsson Wallner