Jag planerar att göra en hemsida för en verksamhet som jag tänker starta. Hemsidan är ett viktigt fönster utåt, så därför måste den bli riktigt fin. Idag besökte jag och min make en webdesigner för att få lite teknisk support. Alla texter var klara och konceptet var så att säga färdigprocessat. Hemsidan skall vara enkel, stilren, vacker, tydlig och förtroendeingivande. Ingen bjäfs och onödig utsmyckning. Tycker jag. Men - så tyckte inte webdesignern. När jag visade mitt manus, fick han plötsligt massor av idéer: blommor, hav, stenar, rörliga bilder - en reklamvideo. Man har två, max tre sekunder på sig att göra intryck - sedan klickar besökaren vidare, berättar web-killen och tittar allvarligt på mig ovanför glasögonkanten. Han/hon stannar bara om något verkligen fångar intresset. Och då måste man ha lite "extra-effekter". Annars blir man "bort-klickad".
I bräcklig farkost...
Fångar inte mitt intresse.
Men - fångas verkligen intresset av stenar och hav i solnedgångsljus? Inte mitt iallafall. Jag blir bara skeptisk. Havsvågor, vita sandstränder och mjukt rundade stenar på hög - för mig är det flumvarning. För att inte tala om blommor, träd och skogsstigar i skymningsdis. Och händer - helst en ung och slät hand som vidrör en gammal rynkig - det symboliserar omtanke, empati, en bro mellan generationerna. Flum och färdigtuggad, plastförpackad symbolik, tycker jag.
Stenar på hög...
Fångar inte mitt intresse heller.
Ska det vara bilder på en hemsida, måste de ha med verksamheten att göra. Eller så ska bild-elementet bara vara dekorativt. En röd prick i ett hörn. Ett streck i någon starkt lysande färg.
Bara en färg kan fånga intresset.
Eller bara en stor, en-färgad yta.
Mobil av Alexander Calder.
Eller några små färgelement som skapar dynamik på ytan, en känsla av rörelse.
Vad svårt det är att navigera rätt mellan det som för tillfället är trend och det som känns rätt för verksamheten! Risken är överhängande att man hamnar utanför i kylan om man avviker alltför mycket från den där trenden... Jag återkommer i ämnet. Och hamnar nog i kylan.
Satt nyss i soffan med Lillasyster och zappade. Vi hamnade mitt i Bergs bärbara talkshow. Programmet leds av modellvackra, supersmala Carina Berg. Hon reser runt och möter kändisar, samtalar med dem där de befinner sig just då. Rekvisitan tycks hon ha med sig själv - ett bord, ett par stolar och ett slags bakgrundsskärm. Och så glittrar hon med ögonen och blixtrar med sina blekta tänder.
Carina Berg framför sin bärbara talkshow-dekoration.
I kvällens program möter hon Kikki Danielsson, som för tillfället bor på hotell för en spelning samma kväll. Berg knackar på dörren som öppnas lite blygt och generat - och så marscherar hon entusiastiskt skrattande in i fru Danielssons hotellrum. Hotellrummet - eller snarare minisviten - andas ensamhet, just den ensamhet som jag tror att många resande artister upplever. Det är kalt och opersonligt, lite stökigt. Väskor och påsar. Så trist att man kan höra suset från luftkonditioneringen och hissen som åker upp och ner.
Kikki Danielsson.
Och där står Kikki, klädd i en bylsig tröja och med rufsigt hår. Hon ser trött och ledsen ut. Carina börjar genast borra - leende med sina perfekta tänder. Hon ställer frågor, tunga frågor, som kräver tunga svar. En slipad person med ett kallare hjärta skulle säkert bolla tillbaka frågorna med en ironisk skruv. Men - det gör inte Kikki. Hon svarar ärligt och hudlöst på frågorna. Hon gömmer ingenting, är som en öppen bok. Hon skojar lite bittert om sin situation och hon ler ett vemodigt, snett leende. Men ögonen ler inte. De är oändligt sorgsna.
Ändå fortsätter Berg att ställa sina frågor. Hur ser idealmannen ut? (För Kikki har ju ingen man...) Är det verkligen viktigt att han har pengar? (För Kikki har ju inga...) Carina Berg gör som man ska: hon följer upp och hakar på. Och när Kikki ler sitt vemodiga leende och säger något nedvärderande om sig själv - då hänger Berg på och borrar några varv till - det måste ju bli "bra TV". Resultatet blir att Kikki krymper - och Berg växer.
Kikki berättar om sitt nyligen upplevda sammanbrott - hur hon på väg ut på en turnéresa, plötsligt och oförberett slås till marken av den enorma tomheten och tröttheten. Kroppen strejkar, hjärtat slår okontrollerat och halsen svullnar igen så att hon nästan kvävs. Berg lägger pannan i djupa veck och lutar sig framåt. Empati-ansiktet är på plats och de glittrande ögonen strålar av medlidande. Att Kikki vandrat genom helvetet framgår tydligt. Men Kikki vet när det är dags att sätta stopp, van som hon är att inte vara till besvär. Hon säger det själv: hon lider hellre ensam än besvärar någon annan. Därav ensamheten. Så skrattar hon lite torrt och Berg hänger tacksamt på. Glitteröga, kram, leenden och lycka till med spelningen - och livet! Och så är showen slut.
Jag antar att detta skulle kallas "bra TV". Men är det verkligen bra TV att så klä av en person som är för ärlig, för öppen, för trött och för troskyldig för att skydda sig? Kanske reflekterar Kikki själv över detta. Kanske bedömer hon att den publicitet hon ändå får av att visa sin tragik, är värd sitt pris: att inte bli bortglömd.
En blomma till Kikki.
En blomma till uppriktigheten och till Kikki Danielsson för att hon inte är slipad och har ett kallt hjärta och för att hon vågar vara så ärlig och skyddlös.
Vad är bäst - långt eller kort? Stort eller litet? Jag tänker på mitt förra blogginlägg Nyansernas mästare. Det handlade om Richard Wagner som skrev operor som tar fem timmar. Stora kurvor, långa förlopp och enorma orkestrar. På det sättet har han gott om tid att utveckla skeenden, både i musiken och i handlingen. Storformen ger honom liksom friheten att gå på djupet och tiden att i detalj skildra en utvecklingskurva.
Anton Webern (1883-1945).
Wagners motsats - vem skulle det vara? Kanske Anton Webern? Han levde lite senare än Wagner och komponerade små, korta musikstycken. I motsats till Wagner komprimerar han skeendet till ett koncentrat - gnistrande skarpt och så sammanpressat att det nästan sprängs av kraften inifrån. Det är så viskande litet att det är som att lyssna till ett mikrokosmos, som att vänja örat till att höra de allra minsta fragmenten från en liten värld vi inte kan se. När jag hör Weberns musik tänker jag på den franska animerade barn-TV-serien Minuscule, som skildrar dramatiken i de små insekternas liv - en kamp på liv och död i mikroformat. Myrornas krig och larvernas vandringar, flugans kamp mot spindeln och nyckelpigornas kurragömmalek bland grässtråna.
Minuscule - livet i mikrokosmos.
Anton Webern eller Richard Wagner - vem får mest sagt? Vem borrar djupast? Den som säger mycket eller den som säger litet?
Samma sak gäller i litteraturen - en del skriver stora romaner med hundratals sidor text, andra skriver små noveller där ett helt liv kan rymmas på bara några få sidor. Kan man säga att det ena är bättre än det andra? Att långt är bättre än kort? Att mycket borrar djupare än litet? Att Thomas Mann är bättre än Anton Tjechov? Nej - jag tror inte att man kan säga det. De är stora mästare båda - precis som Wagner och Webern.
Thomas Manns stora debutroman heter Buddenbrooks. Den handlar om en högborgerlig handelsmannafamilj i Tyskland som går under när det moderna samhället börjar växa fram. Thomas Mann älskade Wagners operor och jag är ganska säker på att han kände till hur Wagner arbetade med sina ledmotiv - det där med att vissa personer och vissa företeelser i operorna är utrustade med ett slags klingande etiketter.
Borgarklassen på strandpromenad.
I Buddenbrooks finns en kvinna som heter Toni. I sin ungdom blir hon djupt förälskad i en ung läkarstudent, men hennes högborgerliga familj kräver att hon gifter sig med en annan. Äktenskapet blir olyckligt och Toni slutar som en barnlös och livstrött gammal dam. Men genom hela sitt långa liv har hon bevarat det levande minnet av sin ungdomskärlek. Läkarstudenten var noga med äta hälsosamt och han förmanar den unga Toni att hon ska tänka på att äta färsk och sund mat, "så att" - som han säger - "man vet vad man får i sig". Toni berättar aldrig om sin stora kärlek eller om sorgen över att den aldrig blev fullbordad, men hon säger ofta, romanen igenom, de där orden "så att man vet vad man får i sig". Då förstår man att minnet av kärleken lever inom henne och de orden blir som ett ledmotiv för hela hennes liv.
Här kommer ett kort stycke musik av Anton Webern - det lilla formatets mästare. Fem stycken för orkester:
En man på mitt gym - han läser min blogg och det är så kul! - frågade mig häromdagen så här: "Vad är det för speciellt med Wagner, egentligen?"
Richard Wagner 1813-1883.
Ja, bortsett från att Wagner fyller 200 år i år, är han faktiskt ett av musikhistoriens stora universalgenier. Han är en oöverträffad specialist på att komponera långa operor - fem timmar brukar de ta från start till mål. Långt är det, men det är aldrig tråkigt, för Wagner är en mästare på att skapa känslor i musiken. Musiken faktiskt sprutar av känslor - motstridiga, gåtfulla och mångtydiga och väldigt starka. Han kanske inte var världens ödmjukaste person - han lär ha varit både pretentiös och maktfullkomlig, samt en baddare på att få folk att betala. Svekfull, falsk och brutal var han visst också - men samtidigt måste han ha ägt ett seismografiskt känsligt sinne för nyanser.
Tragisk kärlek och ond bråd död
- favoritämnen hos Wagner. Tristan och Isolde.
Musiken är fylld av glödande passion, djupaste sorg, jublande triumf och suckande resignation. Och så har Wagner sin specialitet: ledmotiven. Vissa personer i hans operor bär med sig ett slags klingande "etikett". Vissa företeelser kan också ha den här klingande etiketten. Längtan och åtrå till exempel har en alldeles egen liten melodi som kan dyka upp var som helst i orkestern - och när som helst. Ibland mullrar den i kontrabasarna, ibland glittrar den till i flöjterna. Och när man känner igen den där lilla melodibiten förstår man, att nu är det någon på scenen som längtar efter kärlek - även om ingen av personerna just då sjunger något om kärlek.
Den unga Eva och skomakaren Hans Sachs.
Ett fint exempel på hur den här ledmotivstekniken fungerar finns i operan Mästersångarna i Nürnberg. En av huvupersonerna är en medelålders skomakare som heter Hans Sachs. Han sitter i sin skomakarlokal och jobbar med sina skor. Ibland får han besök av en ung flicka som heter Eva. Eva tycker att Hans är en klok och mogen äldre man, så hon anförtror honom sina kärleksproblem. Hans lyssnar tålmodigt och kommer med kloka råd, medan han pliggar på sina skor. Han tiger om vad han egentligen känner, men i hans hjärta rasar kärleken - han är förälskad i Eva, djupt förälskad. Han visar ingenting - men om man lyssnar noga, hör man i orkestern den lilla melodin Längtan och åtrå och då förstår man att det brinner i hans bröst. En tragisk och obesvarad kärlek som aldrig kommer att nå sin fullbordan - men i orkestern klingar den smältande vackert.
Här kommer musik ur en annan av Richard Wagners operor: riddarsagan Lohengrin. Hjältemod, offer, tapperhet och olycklig kärlek. Claudio Abbado dirigerar.
Visst är det svårt att tro att denna musik komponerats av en självhävdande snåljåp?
Hunden är människans bästa vän, sägs det. Den är lojal och trofast, går inte bakom ryggen och hittar på fuffens som en katt. Jag har tyvärr ingen hund. Mitt långpendlarliv är nog inte förenligt med hundägarskap. Vilken vovve vill tillbringa många, långa timmar i en bil? Och dessutom tror jag inte att jag skulle vara någon särskilt bra hundägare - jag har svårt att styra och ställa, tycker det är pinsamt att platsa någon, med eller utan päls. Och en hund behöver gränser har jag hört - annars blir den otrygg, till och med olycklig.
Vemodig eller bara smått hungrig?
Jag tror jag vet varför jag har så svårt att platsa en vovve: för att jag tror att den tänker som en människa. Detta fenomen kallas för "antropomorfisering" Det betyder att man tillskriver djuren egenskaper och känslor som är mänskliga. Man har liksom fått för sig att det egentligen döljer sig en människas själ och intellekt bakom öron, nos och päls, att vovven nog egentligen är en människa förklädd till djur. Fiction-världen är full av sådana varelser: Snobben, Långben, Lady och Lufsen, Baloo, Bagheera och alla de andra Disney-djuren.
Brian Griffin - en blaserad litterat med päls.
I den tecknade världen är människorna ofta karikatyrer med en enda dominerande egenskap: snål, dum, elak, mallig eller mesig. Djuren däremot har utrustats med betydligt mera nyanserade egenskaper. Blir det roligare att skildra ett komplext psyke om det döljer sig bakom svans och päls? Det verkar fatktiskt så.
Ett aktuellt exempel är hunden Brian i Family Guy. Han ser ut som en kubistisk Snobben, men bakom hundfasaden döljer sig en storstadsintellektuell med alkoholproblem och en sarkastisk distans till det mesta. Brian är inte bara familjens kloka nav, han är också skribent, filosof och visar gärna upp sin verbala talang i de lokala medierna i den fiktiva staden Quahog. Men Brian har inte helt tappat kontakten med sitt djuriska jag. Ibland regredierar han till att jaga ekorrar, skälla och krafsa i jorden. Han känner sitt överläge och vet sitt värde, men är ändå obrottsligt lojal mot sin svagbegåvade och ytterst okänslige husse Peter (Griffin). Brian viftar lyckligt på svansen - en trofast vovve, trots sitt överläge. Flyttar man om bokstäverna i namnet Brian blir det brain. Säkert ingen tillfällighet - för vilken vovve skulle annars lystra till namnet Brian?
En annan vovve med ett känsligt psyke och litterär talang är vår egen svenske Rocky. Ångestens, ensamhetens och - tror jag - blyghetens uttolkare. Rocky är kortfattad och uttrycker sin visdom i det lilla formatet, bitande ironiska kommentarer till sitt liv i storstadens samtid. Gärna med ett glas öl framför nosen. (Brian föredrar Dry Martini.) Vilket radarpar de skulle bli: Brian och Rocky. Lika gränstänjande briljanta båda två. Hussar och mattar får akta sig.
Rocky - en annan blaserad tänkare.
När man tänker på dessa tecknade herrar blir det väldigt svårt att platsa en vovve. Tänk om den skulle känna sig kränkt?? Ifrågasatt? Kritiserad?
För ganska längesedan skrev jag ett inlägg med titeln Om att göra skillnad. Där berättade jag bl.a. om hur jag själv, efter sjutton år som förlagsredaktör på en kunglig akademi, långsamt men säkert började ifrågasätta min verksamhet och min yrkesroll. För vem producerade jag alla dessa böcker? Behövdes de verkligen? Till slut tyckte jag att det jag gjorde varje dag på jobbet inte betydde något - på riktigt. När så den kungliga akademien slimmade sin verksamhet och många blev uppsagda - jag också - blev jag inte alls ledsen. Nu kunde jag ju faktiskt börja göra det jag längtat efter så länge, utan att svika. Jag förmodar att det är ungefär som när man lever i en dålig relation som alltmer börjar plåga en. Men man vågar inte göra slut på den - av rädsla för sina samvetskval och för ovissheten. "Man vet vad man har - men inte vad man får..."
Edward Hopper - tristessens uttolkare nummer ett.
Göra slut eller inte - det är frågan...
Efter ett par ordentliga anlagstester visade det sig att min dröm om att bli psykoterapeut verkligen varit realistisk. Det var i princip det enda jag passade för - utom präst. Inte visste jag väl då, att nya EU-regler skulle komma fem år senare och hindra mig från att fullborda min utbildning och gå i mål med legitimation. Humanioraexamen ansågs inte längre som en godtagbar grundexamen. Nu står jag här - utan jobb. Min nya utbildning blev ofullständig och när jag försöker backa och söka jobb i min tidigare bransch anses min utbildning för gammal. Så vad gör jag? Jag ville ju så gärna göra skillnad. När jag erbjuder mina tjänster - och det har jag gjort mycket, väldigt mycket - får jag antingen inget svar alls. Eller så är jag sååå välkommen - att jobba som volontär, utan lön. Vem kan leva på det?
Moder Teresa - alla volontärers skyddshelgon.
Men det är faktiskt inget fel att begära lön för sin möda.
Man kan göra skillnad ändå.
På alla sätt försöker jag att marknadsföra min kompetens - genom möjliga och omöjliga kanaler. Jag tänker och tänker och grubblar och grubblar. Kanske har jag förbisett det uppenbara? Har jag missat något? Vad gör jag för fel? Till slut känner jag hur vreden växer. Varför är det så här? Jag vill ju också vara med, göra nytta, vara delaktig!
Idag såg jag på Aktuellt att upploppen i Husby spridit sig till andra stadsdelar i Stockholm. Den gångna natten drabbades även Spånga, Jakobsberg och ytterligare förorter. Vilka är det som krossar rutor? Som sticker bilar i brand? Som vandaliserar? En polis intervjuas i studion. Han säger att det troligen handlar om ett tjugotal ungdomar med kriminella kontakter - ett slags destruktivt nätverk - som turnerar runt med förstörelse i sina spår. Det är säkert en korrekt tolkning. Men - hur blev de så destruktiva? Troligen av brist på känsla av delaktighet i samhället. Får man inte en inträdesbiljett till festen - då skapar man sig en egen fest. Får man inte insteg i en gemensam samhällskultur, då skapar man sig en egen subkultur.
Bränder och upplopp i Stockholmsförorten Husby.
Alla vill "höra till" i någon form av grupp. Ingen vill vara ensam, utanför och hjälplös. Ingen. Att inte bli insläppt skapar först rädsla, sorg och förtvivlan, sedan apati och passivitet. Men blir man ändå inte insläppt - då växer frustrationen till vrede och sedan till hat och raseri. Ingen lyssnar, ingen ser - hur man än skriker och vrålar. Hur gör man sig hörd i den öronbedövande tystnaden? I det förlamande ointresset? I den förnedrande bortvändheten? Svaret på frågorna är förstås: genom att gripa till våld, för hörs inte skriken förvandlas de till handling - till bränder, misshandel och vandalism. Så varför är det så tyst? Och varför har vi skapat ett samhälle där så många - alldeles för många - inte känner sig delaktiga och behövda?
Min pappa musikprofessorn hade en livsregel: varje kväll när han hade lagt sig för att sova, brukade han fråga sig vad han lärt sig för nytt just denna dag. Men, tänk - sa jag, som gillade att mopsa - om du inte hade lärt dig något nytt alls då? Tänk om det hade varit en sådan där tråkig dag - en sådan där som bara är som en transportsträcka? Då skrattade han och sa, att då var det bara att tänka efter lite extra. Alltid hittade man något nytt att lära sig av. Alltid. Varje kväll.
En liten ärenpris.
Att titta riktigt nära på den lilla
blomman är att lära sig mycket.
Det är faktiskt en fin livsregel. Jag har börjat använda mig av den nu på senare år, efter att min pappa avlidit. Det var ju just det som var så storslaget på något sätt - att han till och med en av de allra sista dagarna han levde, en dag så fylld av smärtor, pina och alldeles säkert skräck, ändå ställde sig just den här frågan: vad har jag lärt mig för nytt idag? Ja, vad hade han lärt sig just den dagen? Att doktorn inte vågade titta honom i ögonen vid det sista samtalet? Att svårt sjuka/döende människor inte alltid får tillräckligt med smärtstillande? Att man nog ändå alltid motvilligt lämnar sitt liv? Jag vet inte, för han var för sjuk för att orka meddela sig. Men jag såg att han tänkte just på den dagliga lärdomen - ända in i det sista.
Mörkret faller - dags för summering av dagen.
Idag har jag kört upp till huvudstadshemmet från Ölandshemmet. Att köra bil är underbart - och det allra underbaraste är nog just det att man faktiskt lär sig något nytt hela tiden. Trafiken är som musiken - ju mer man kör, desto bättre går det. Ju mer man övar, desto vackrare blir det - hela tiden. Det är härligt! Och ju mer man kör, desto bättre förstår man trafikreglerna och varför de finns. Och så den fantastiska känslan att man rusar fram genom verkligheten. På något sätt får tiden en innebörd - förflyttningens innebörd. Och förflyttningen är inte bara en transportsträcka - den ger hela tiden möjligheter till nya lärdomar.
Nu är det snart dags att stänga ner datorn för natten. Vad har jag lärt mig för nytt denna dag?
Jo - på vägkrogen där jag brukar äta lunch, mötte jag en man som beställde raggmunk med extra mycket fläsk. En stor hög med fläsk fick han. Sedan satte han sig snett mitt emot mig och började äta. Han njöt av sin mat, det var tydligt. Plötsligt tittade han på mig och sa, på bredaste östgötska och med strålande lycka i blicken:
- Det är så gott!
- Jag ser det, sa jag. Det ser verkligen gott ut.
- Jaa, sa han. Har en arbetat hela morronen me å köre gödsel, då e en hungrig!
- Ja, det förstår jag mycket väl, sa jag och tuggade på mina sojabiffar.
Och så skrattade vi.
Massor av fläsk kan vara lyckan.
Lärdom för kvällen: massor med fläsk kan vara lyckan. Alla andra kanske inte gillar sallad - bara för att jag gör det.
Det är svårt att sätta punkt, tror jag. Att göra ett vackert avslut som känns logiskt och som fullbordar den kurva man skapat. Det problemet drabbar kanske inte en tavelmålare - han/hon har en avgränsad yta att fylla och där finns ingen början och inget slut. Det finns ingen tidsaspekt i den sortens konst - inget före och efter. Iallafall inte på samma sätt som det gör i en schlagerlåt, en symfoni, en teaterpjäs eller i en film. Ett sätt att lösa final-problemet är att, som många artister gjorde på 80-talet, bara tona ut. Melodin fortsätter - fast allt svagare, som ett eko. Och så är det slut. Inget pukslag, inget slutackord - ingen risk för finalfadäs. Men samtidigt något av en flopp - ett västgötaklimax.
Ett avslutande pukslag.
Det är viktigt hur man slutar. Ett intetsägande slut kastar sin skugga över helheten och påverkar upplevelsen. Ibland tvingas man revidera allt - en symfoni med ett dåligt slut minns man med ett slags obehag. Ett exempel: jag har alltid älskat Gustav Mahlers symfonier, men finalsatsen i en av dem - den sjunde - är så svår att ta till sig, att den nästan upphäver det som varit före. Första satsen är mörk och mäktigt mystisk - stor och bred och svart. Sedan kommer tre satser med ett slags gäckande spöklikt skuggspel, en försåtlig kurragömmalek i mörkret. Mahler kallade satserna Nachtmusik - nattmusik. Månljus, svarta silhuetter, gåtfulla ljud. Och så kommer så finalen. Efter det skugglikt gäckande väntar man sig en målgång i mörker, ett slags svärtans seger. Det hade varit det enda logiska.
Trumpeterna smattrar...
Men - istället smattrar bleckblås och slagverk i ett grällt ljus. Det blixtrar, det dundrar - en blank yta utan skugga. Det går inte ihop.
Jag var på Konserthuset för några år sedan för att höra denna sjunde symfoni och när finalen närmade sig blev jag nervös. Jag ville inte tycka att Gustav Mahler komponerat en transportsträcka - en spurt för att äntligen komma i mål. Men det hade han. Det vara bara att inse - och jag spände mig så att jag faktiskt fick ryggskott. (Och det är mycket sällsynt.)
Ett rykande aktuellt exempel på final-problemet dök upp i gårdagens Eurovision-tävling. Ukrainas bidrag Gravity - oerhört vackert, både tonalt och visuellt, med raffinerade rytmer och sensuella harmonier. Men - slutet? Ett abrupt, segervisst dur-ackord med pyrotekniskt sprutande. Ett avbrott i den annars så fulländade melodikurvan. Gravity kunde lätt ha vunnit - kanske var det just slutet som gjorde att låten ändå inte nådde ända fram till seger.
Gravity. Zlata Ognevich. Ukrainas bidrag till ESC 2013.
Nu är det dags för mig att kolla VM-hockey - Sverige i final!
När min mamma var åttio år, flyttade hon in på ett äldreboende. Hon hade varit sjuk länge och nu gick det inte längre att klara sig med bara sporadiska hemtjänstinsatser. Det var ett fint äldreboende. (Jag skrev om det i ett tidigare inlägg som heter De gamla mammorna.) Vackra lägenheter med balkong och skogsnatur precis utanför, blomrabatter och en solig innergård, sällskapsrum och bibliotek och egna sjuksköterskor.
En trivsam balkong förhöjer livskvaliteten.
Det var bara ett problem: maten. Orkade man inte laga sin mat själv, var man hänvisad till ställets egen "äldremeny". Varje vecka delades det ut nya tryckta menyer - med en blomsterbård runt texten och glada smajlisar i nederkanten. Men - beteckningarna på menylistorna stämde inte riktigt överens med det som hamnade på tallriken. Min mamma var chockerad. Janzons frestelse stod det på papperet, men på tallriken bredde en färglös stuvning ut sig över porslinet. Kalvragu stod det - på tallriken stuvning. Ugnsstekt torsk stod det - på tallriken stuvning. Kyckling - på tallriken stuvning. Och så kronan på verket: söndagskassler - på tallriken stuvning.
Söndagsmiddag för äldre?
Mamma suckade uppgivet. "Jag känner mig invaderad", klagade hon och bad mig smaka. Motvilligt provade jag. Det kändes liksom olustigt att stoppa något så färglöst, smaklöst och konsistenslöst i munnen - och ännu olustigare att svälja ner det. Rent äckligt var det. Det vände sig i magen och jag längtade hem till min egen mat. Men - för mamma och hennes grannar på äldreboendet fanns inget alternativ. Att åka in till stan och gå på restaurang var det ingen som orkade. Man var hänvisad till stuvningen. Veckans alla sju dagar. Månad efter månad.
Efter några dagars "matsorg" tog jag upp frågan med äldreboendets ledning. "Min mamma håller på att tackla av. Hon kan inte äta för hon är inte van vid sådan här mat", sa jag. "Hon vill ha smakrik mat med kryddor och grönsaker. Mat som man ser vad är". Damerna i ledningen tittade frågande på mig. "Men..." sa de, "gamla människor tycker om sådan här mat. De har ätit sådan mat i hela sitt liv och det går inte att ändra på nu, på ålderns höst." Jag skrattade, för jag trodde att de skämtade. Men det var tydligen inte fallet, för en av damerna berättade att just stuvningar var något som var särskilt populärt. Och aldrig tidigare hade någon enda gamling protesterat eller klagat på maten - minsann.
På vägen ut från sammanträdesrummet där mötet ägt rum, frågade jag damen som så entusistiskt prisat stuvningarna, om hon själv åt av den här särskilt populära maten. "Jag?! Nej, aldrig i livet!" utropade hon.
Ozzy nöjer sig väl knappast med småkakor
och stuvning när det blir dags...
Nu är det fina äldreboendet nedlagt och huset ska byggas om för lite friskare gamla. De sista gästerna har flyttats till en annan slutstation - och där serveras det fiskstuvning varje dag, har jag hört. Den sortens pensionärer som man nu planerar för, är säkert av en helt annan ull. Jag tror att "tacksamhetsgenerationen" som stod med mössan i handen och nöjde sig med det allra minsta, håller på att försvinna. Som en framåtblickande representant för PRO lär ha sagt: "Nu är det slut med dragspel, småkakor och ljummet kaffe". Man får verkligen hoppas att hon har rätt. Verkligen.
Nu är Eurovisionsschlager-cirkusen igång och vi nördar sitter klistrade framför TV-apparaterna med pennan i högsta hugg för att sätta betyg på låtarna. Hemma brukar vi gå efter en tio-gradig skala: 1 är sämst, 10 outstanding. Igår kväll sändes den första semi-finalen; sexton låtar att ta ställning till och många 3:or. Men en av låtarna stack ut på ett gåtfullt sätt. Entonig, trång och instängd på något sätt och oändligt vemodig - Nederländernas bidrag Birds. Plötsligt började jag tänka på tonsättaren Sven-Erik Bäck. Jag blev så förvånad över min egen association. Hur tänkte jag där, egentligen...?
Fjärilen är symbolen för årets Eurovision Song Contest.
I sjutton år jobbade jag som förlagsredaktör på en kunglig akademi - den musikaliska. (Jag har skrivit om detta i det tidigare blogginlägget Den arge dirigenten.) Det var många originella och kreativa personligheter som passerade mitt stökiga skrivbord där pappershögarna växte mot taket. Den koleriske dirigenten med sin handbok i dirigering var en. En annan var den ständigt kaffedrickande akustikern som avgudade Meryl Streep, den döve musikvetaren som låtsades att han hörde, den petige musikpsykologen som var mager som en pinne men åt som en jätte, den tjurige psalmhistorikern som alltid misstänkte det värsta och många, många fler. Det var ett roligt jobb med många möten. Och varje dag innebar nya kunskaper och insikter. Vilken rikedom egentligen.
En av dem som ofta passerade skrivbordet och stannade för att prata - mycket och länge och oerhört intensivt - var tonsättaren Sven-Erik Bäck. Han älskade att berätta och älskade att diskutera och älskade att analysera olika mer eller mindre fantasifulla hypoteser. Han var en passionerad pratare och ibland tittade jag lite i smyg på klockan, där bakom pappershögarna. Jag ville ju gå hem någon gång...
Sven-Erik Bäck
- tonsättare, musiker, pedagog, riddare
och passionerad pratare.
Sven-Erik älskade att klä ut sig också. Ibland kunde han dyka upp i sammetsmantel. En gång hade han en stor falukorv dold under sammeten - den skulle han dunka i bordet vid ett sammanträde för att protestera mot något han tyckte var orättvist. För Sven-Erik hade ett starkt rättspathos och en stark och orubblig tro på Gud. En skojare kunde han vara, en riktig pajas faktiskt, men innerst inne var han en verklig allvarsman, en sökare och filosof. Det stora djupa allvaret hör man i hans psalmer.
På nittiotalet drabbades Sven-Erik av en svår sjukdom och levde sin sista tid på Stockholms sjukhem. I hans lilla sjukrum hade bäste vännen kördirigenten Eric Ericson placerat en liten synth och på den spelade Eric för att förströ sin sjuke kompis. Allt möjligt spelade han, för Sven-Erik hörde till de få som hade en bred musiksmak - från Bach till Ellington. När Sven-Erik begravdes var Storkyrkan fylld till allra sista plats och vandringen runt kistan för att ta farväl ville aldrig ta slut. I kyrkan klingade många av de psalmer han komponerat. En av de vackraste heter Du som gick före oss.
Ibland fungerar tankarna på ett originellt sätt. I psalmen Du som gick före oss finns något trångt och trevande. Samma sak gäller för det nederländska schlagerbidraget Birds. Det är trångt - det känns som att fåglarna inte kan flyga, vingarna är klippta och de förmår inte lyfta från jorden.
Anouk, Birds:
Ja, hur tänkte jag där? Men visst är musik något alldeles fantastiskt!
Min nya idol - bortsett från poeten Bruno K Öijer - författaren och äldreforskaren Ken Heap skriver så här: "En ackumulering av obearbetade kriser och förluster innebär en böld av sorg och förtvivlan som kan dominera tillvaron och leda till en kraftig reduktion av livskvaliteten."
Jag kan inte hitta någon bild på Ken Heap,
därför får det bli ett lyssnande öra som symbol
för hans respektfulla inlevelse och engagemang.
Det handlar om äldre människor som bär traumatiska minnen inom sig, men som inte vågar berätta - för det är ju så, skriver Heap, att äldre människor förutsätts ha ett mindre starkt känsloliv. Att en gammal människa rasar, skriker, gråter, tydligt visar sin förtvivlan, gapskrattar eller beter sig passionerat förälskat - det anses inte riktigt åldersadekvat. Det upplevs som pinsamt. Som gränsande till dement. Man slätar över, byter ämne eller flyr fältet när de starka känslorna kommer till uttryck.
Det värsta, fortsätter Heap, är att de gamla själva ålagt sig ett slags självcensur. Man tiger om sitt lidande för att inte tynga och irritera. Så växer sorgen och blir allt större och alltmer kvävande. Istället kan den ta sig andra uttryck - för lidandets energi måste ju ändå få ett utlopp, på något sätt. Värk, depression, isolering - i värsta fall självmord.
Väntan på att även denna dag ska ta slut.
Jag vet många - oräkneliga - exempel på detta. Hur äldre missförstås och reduceras till något slags vårdbrukare med den diffusa diagnosen "demensutveckling". Detta när det i själva verket handlar om att kampen för att hålla smärtan stången och "locket på plats på tryckkokaren" blir så tung, att man inte orkar bemästra sin verklighet.
Till slut kokar det över.
Som vårt moderna samhälle ser ut idag - där man noggrannt sorterar folk efter ålder - blir ensamheten stor. Många gamla hamnar i isolering, antingen på någon institution eller i hemmet med sporadiska besök av hemtjänstare. Och i tystnaden växer sorgen ännu mer. Alla vet att det är så här. Men varför gör man inget åt det?
En terapeutkollega och jag har nu sedan en tid tillbaka försökt att starta en liten verksamhet med "äldresamtal", både enskilt och i grupp. Vi har kontaktat många aktörer i "äldrebranschen". Blev det stor entusiasm? Jubel över att äntligen något händer på denna övergivna frontlinje? Nej - det blev tystnad. För ingen vill betala. Man satsar hellre på kortsiktiga lösningar som medicinering med biverkningar som följd. Att se den långsiktiga vinsten gör man inte, vinsten av mindre lidande. Inget får kosta något... Iallafall inte när det gäller de äldre. (Möjligen kan man tänka sig att bjuda in volontärer som "sällskapsdamer" - men då har man inte förstått skillnaden mellan det vanliga vardagspratet och det professionella samtalet.)
Vem vågar bli äldre i ett sådant samhälle?
PS 1 Den citerade boken av Ken Heap heter Samtal med äldre.
PS 2 Är det någon av mina läsare som vet hur Ken Heap ser ut?
Varför är det så kul med spydigheter och sarkastiska kommentarer? Elaka typer som förnedrar varandra verkar vara höjden av underhållning.
Min äldsta dotter går i gymnasiet och arbetar just nu med en uppsats om humor. Särskilt har hon fokuserat på den sarkastiska typen av humor som förekommer i de amerikanska TV-serier som hon dagligen tittar på när hon vill koppla av efter skoldagen. Spydigheterna och lyteskomiken står som spön i backen, allt ackompanjerat av en skrattande låtsas-publik. Two and a Half Men, Scrubs, How I met your Mother, The Exes... Listan på serier är lååång.
Doktor Cox i Scrubs
- en pålitlig leverantör av spydigheter.
Efter varje avslutad replikväxling kommer ett burk-skratt. Det slår aldrig fel. Inte en enda humor-poäng får gå förlorad. Det ska skrattas hej vilt, hela tiden. Gapflabbas åt allt som sägs. På det sättet lär sig TV-tittarna vad som är roligt och vad man ska skratta åt. Men - är det verkligen acceptabelt att bli dompterad till att skratta på "rätt" ställe? Vill man inte helst själv avgöra om dialogen är värd att skrattas åt eller inte? Och om man tänker bort burk-skratten - hur många skrattsalvor skulle det då bli? Inte tiondelen så många - helt säkert.
Typiskt minspel i The Exes. Holly gapar
och "burk-publiken" skrattar.
Doktor Cox i Scrubs förnedrar sina yngre kolleger, pratar skit om sin fru, gör konstiga miner bakom ryggen på sina patienter och drabbas flera gånger om dagen av okontrollerade vredesutbrott. Och publiken skrattar. Charlie i Two and a Half Men är berusad hela tiden och förnedrar sin yngre bror med elaka anspelningar och förolämpningar. Brorsonen (den halva mannen) behandlar han föraktfullt som mindre vetande och de många kvinnorna som köpta horor. Och publiken skrattar. Holly - en jättestor, ensamstående och ytterst patetisk kvinna i medelåldern - gör hemska grimaser och stirrar in i kameran med ett fångrin. Och publiken gapskrattar. Visst - det är kanske kul. Men skapar inte detta en syn på livet och människorna som är väldigt ytlig och svart-vit? Risken finns ju att vi effektivt och på något omärkligt sätt luras in i tron att vi människor kan/ska kategoriseras enligt en grov och förenklad mall: snygg, ful, tjock, gammal, nörd, elak, snäll, mesig, tuff. Utöver dessa kategorier finns intet. Och allt detta till ackompanjemang av de dånande skratten på burk.
Peter Griffin - den amerikanske anti-hjälten.
Den tecknade figuren Peter Griffin i Family Guy tar nog ändå priset. För denne avtrubbade fetknopp är inget heligt. Verkligen inget. Han är ett egomonster som i turbofart krossar allt i sin omgivning. Han sviker sina vänner, mobbar sina barn och plågar hela sin omgivning med sina galna upptåg. Om Homer Simpson är en karikatyr av Den Amerikanske Mannen, är Peter Griffin en karikatyr av karikatyren. Men - här finns en stor skillnad: Family Guy har inga burk-skratt. Här får man själv avgöra om det är värt att skratta eller inte. Brutalt är det - och grymt, men fullt av knivskarp kritik av det amerikanska samhället och dess pseudoreligiösa framgångsideal. Om man nu förmår uppfatta det i kören av spydigheter.
Jag tränar på ett gym tre gånger i veckan. Det är roligt att gå på gym, för man möter många olika slags människor där. På mitt gym går det inte bara muskelbiffar, utan även människor som har råkat ut för skador av olika slag och som kämpar för att bli, om inte återställda så åtminstone, bättre. Och det blir man av träning - det är en garanterat fungerande metod, bara man satsar lite tid och kraft.
Det är aldrig för sent att börja träna.
I förrgår stod jag på crosstrainern bredvid en äldre dam som haft en stroke. Hon kämpade på den andra crosstrainern och berättade glatt att hon mådde mycket bättre nu, sedan hon slutat gråta. Tidigare, sa hon, i ett par år efter stroken, kunde tårarna komma okontrollerat. Rätt vad det var, kunde hon börja gråta - i mataffären eller i tunnelbanan. En tanke kunde passera medvetandet och så kom tårarna. Damen berättade att hon skämdes över sina tårar och försökte gömma sig. Men - det var inte det värsta. Det värsta var, att många människor började undvika henne. Bekanta gick undan på gatan när de såg henne komma. Då skämdes hon ännu mer.
Varför är tårar så skamfyllt i vårt land?
Vi funderade där på våra crosstrainers och kom fram till slutsatsen att människor i vårt land är väldigt, oerhört, kolossalt rädda för tårar. Och för sorg och för starka känslor. För att bli accepterad som en fullvärdig medborgare i Landet Lagom gäller det att ha kontroll på sina känslor. Affekt är ett hot mot ordningen. Att affekt sedan är ett sätt - kanske det enda sättet - att arbeta sig igenom svåra upplevelser och kriser, det tänker man inte på. För ingen tycker ju om folk som skriker och gråter och "härjar"... Framförallt tycks detta kontrollkrav faktiskt gälla äldre människor. Det verkar som att det finns en föreställning om att äldre människor har lämnat de starka känslorna bakom sig. Hat, passion, längtan och jublande glädje passar sig inte för de äldre. Som äldreforskaren Ken Heap skriver: "De gamlas känsloliv förutsätts vara jämnare, med en fridfull, lågt profilerad melodi i dur." Det värsta är, skriver Heap, att de äldre har förstått vad som förväntas av dem och därför dämpar sina känslouttryck eftersom de vet att omvärlden begär det.
Så får det inte vara! Hur ska människor kunna läka sin sorg, komma ur sina kriser och fortsätta leva sina liv, om de inte tillåts ge utlopp för sina känslor? Ska det vara ett ideal att antingen sprängas inifrån av undertryckt sorg och vrede eller att frysa till is av starka försvar som förnekar lidandet? Nej!! Så får det inte vara!
Här kommer en äldre herre som ger utlopp för sina känslor i en sång om gråt: Steven Tyler och Aerosmith i en liveupptagning av Cryin' i Boston 2012.
Två saker är viktiga, har jag förstått under årens lopp:
1. att göra det man är bra på
2. att göra det bästa av det man har
Och vad kan man göra - annat än det bästa av situationen? Oavsett hur den ter sig. För vad skulle alternativet vara, egentligen?
Det finns ett fantastiskt exempel, som jag brukar tänka på när tillvaron känns mörk och hopplös och jag har förlorat sikten framåt. Den berömde filosofen Ludwig Wittgenstein hade en storebror som hette Paul. Bröderma var födda i Österrike och tvingades ut att strida under första världskriget. Paul, som nyss debuterat som konsertpianist, förlorade sin högra arm i en skyttegrav någonstans. Vilken chock och förtvivlan det måste ha varit. Bortsett från den outhärdliga smärtan, så hade han ju förlorat hälften av sin möjlighet att utöva sitt yrke och sin konst. Som en målare som blir blind. Som en poet som blir stum. Som en balettdansös som blir lam. Som en violinist som blir döv. Som en forskare som tappat minnet.
Vad gjorde han? Tog livet av sig? Bytte karriär? Försökte glömma sitt musikerliv? Nej! Tvärtom! Paul övade upp den hand han hade kvar - den vänstra - till fullständig perfektion och fortsatte att konsertera. Och så beställde han nya pianokonserter av alla de levande kompositörer som han tyckte extra mycket om. En av dessa var Maurice Ravel som jag skrev om i mitt tidigare blogginlägg Att lyssna mellan raderna. 1931 komponerade han en pianokonsert för bara vänster hand som Paul sedan kom att turnera världen över med. Här kommer en mycket kort film - bara 25 sekunder - från 1933 där han själv spelar.
Det finns så många sätt att göra det bästa av det man har. Diktaren Tomas Tranströmer fick en stroke och förlorade förmågan att uttrycka sig. Men han fortsatte att skriva dikter, med hjälp av sin hustru som hade förmågan att tolka det som fanns kvar av hans rika språk. På det sättet har han givit ut flera diktsamlingar - lika starka och poetiskt stringenta som någonsin tidigare. Och 2011 fick han Nobelpriset - publiken stod upp i bänkarna när han fick sitt pris i handen, jublet ville aldrig ta slut.
Tomas Tranströmer med sitt Nobelpris.
10 december 2011.
I min stadsdel finns en flicka som lider av något slags sjukdom som ger en svår ansiktsdeformation. Hennes ansikte är stort och oformligt och jag misstänker att hon då och då måste opereras för att förhindra att ögonen skadas. Idag såg jag henne och hon var så fint klädd. I svart med glittriga silversmycken och snygga skor. Vackert var det! Man måste göra det bästa av det man har.
Det fiktiva livets dragningskraft är förödande stark. Som en jättemagnet suger det in oss, fjättrar oss och ersätter alltmer det verkliga levandet med ett pseudoliv framför skärmar i olika storlekar. Det finns en TV-reklam som visar hur den enorma plasmaskärmens bilder invaderar rummet. Gestalterna lösgör sig från skärmen och liksom svämmar över dem som sitter i soffan och tittar. Hästarna dundrar in i vardagsrummet så att dammet yr kring hovarna, skottlossningen äger rum på mattan, mitt framför näsan, så att soffbordet välter. Avsikten är förstås att detta ska upplevas positivt - som ett bevis på teknikens enorma potens. Ju större och mer överväldigande - desto bättre. Ju mer man kan skruva upplevelsen - desto häftigare, saftigare och coolare.
Så stor att den nästan ersätter verkligheten.
Barn lär sig tidigt att leva i dubbla verkligheter. När mina döttrar var små, fanns det datordjur - Tamagotchis - som skulle skötas, matas och nattas. Det kunde bli ett hårt arbete att hantera dessa krävande små varelser. Missade man för många matningar, kunde Tamagotchisarna "dö". Lärarna i skolan blev till slut tvungna att förbjuda Tamagotchis - de hindrade undervisningen, eftersom barnen hela tiden var tvungna att kolla i skolväskan så att de inte hade råkat avlida...
Tamagotchi - ett "datordjur" som kräver ständig passning.
Jag minns att jag tänkte att barnen som växer upp nu, till slut kommer att leva sina liv i en dubbel verklighet. Och finns det då inte en risk att man till slut inte kan skilja den verkliga tillvaron från den virtuella? Jo, den risken finns och nu har tydligen den risken börjat bli verklighet i den nya mans-krämpan som kallas "porrimpotens". I dagens DN berättas om unga män som inte längre kan genomföra ett samlag med en verklig, levande kvinna. De har sedan barndomen blivit tillvanda att titta på porr i TV och på nätet - sex har blivit något man ägnar sig åt framför skärmen, i sin ensamhet.
Sex och erotik -
snart en tangent bland de andra på tangentbordet?
Då ter sig en annan levande människa av kött och blod som något hotfullt och kravfyllt. Det evigt gamla och alltid lika fantastiska spelet med förälskelse, uppvaktning, att inleda en relation och fullborda den i kärlek och passion, ter sig så skrämmande och främmande att snorren blir rädd och lägger ner sin verksamhet. En ung man och porrkonsument säger: "Skulle en naken tjej ligga framför mig i sängen så händer ingenting, för kroppen tycker inte att det är nog upphetsande... Snoppen bara 'blåvägrar'."
Hur ska man lösa detta? Att släcka ner skärmarna är säkert ingen möjlig väg att gå, heller inte att bara ignorera problemet eller skoja bort det. Jag tror - som vanligt - att samtal är den enda lösningen. Min tro på samtalets kraft är orubblig.
Det finns en film av Ingmar Bergman som heter Tystnaden. Det är mycket längesedan jag såg den och då, när jag var ung, tyckte jag att den var fantastiskt vacker, djupsinnig och gåtfull. Kanske skulle jag inte alls tycka om den idag. Kanske skulle jag tycka att den är både pretentiös och tråkig. Vem vet. Men titeln är bra. Tystnaden.
De båda systrarna i Ingmar Bergmans Tystnaden,
gestaltade av Ingrid Thulin och Gunnel Lindblom.
Tyvärr är jag inte någon filmregissör, men vore jag det skulle jag absolut göra en film som skulle heta Tystnaden II. Men den filmen skulle inte alls handla om några systrar på ett hotell i en fiktiv stad under belägring, den skulle handla om den massiva tystnad som sprider sig som en epidemi i vårt samhälle.
Tystnadssjukan har slagit till.
Varifrån kommer denna tystnad, detta ointresse, denna likgiltighet som tycka ha drabbat så många? För så här är det: man skickar ett brev, skriver ett mail, pratar in på en telefonsvarare. Man avslutar med en önskan att, om möjligt, bli kontaktad. Så vidtar väntan. Dagar, veckor, månader. Inget svar. Ibland vågar man sig på att påminna. Skriver något om att man hoppas att mailet eller brevet kommit fram. Men inte heller då kommer något reaktion. Och att påminna ytterligare en gång känns inte riktigt passande. Då riskerar man att stämplas som en "stalker", en förföljare, en skugga.
Nu gäller denna tystnad förstås inte alltid. Tystnadssjukan tycks vara avhängig vilken position avsändaren har. När jag var redaktör på den kungliga akademien fick jag oftast snabba svar. Såvida det inte gällde att kräva in manus från författare som inte levererat förstås - då kunde det ta tid. Väldigt lång tid och väldigt många bortförklaringar blev det.
Men när man är arbetssökande eller vill presentera något nytt projekt man planerat - då kommer inget "pling i boxen". Tystnaden är monumental. Som mitt fina projekt med samtal för äldre. Att som kämpande med åldrandet, få mötas, spegla sig i varandras historia - kan det vara något annat än fruktbart och stärkande? Barndomen, hemmet, den första kärleken, den största sorgen, den mest jublande glädjen, den långa resan, att bli äldre, hur det såg ut i hemlandet... Ämnena är oändliga, liksom minnena. Vilken oerhörd rikedom. Och vilken glädje att upptäcka att man inte är ensam.
Men - idéerna möts av tystnad. Är det likgiltighet? Brist på tid? Brist på pengar? Brist på empati? Kanske har man inte förstått att vi alla blir gamla - om vi har tur och får leva.
Dock: än har jag inte gett upp. Jag försöker igen, igen och igen. Här kommer Here I go again. Den gamle rockräven David Coverdale och Whitesnake - allt annat än tystnad, tack och lov:
I lördagens DN recenseras boken Till vilken nytta? En bok om humanioras möjligheter. (Recensenten heter Jesper Högström.) Boken är en antologi där ett antal skribenter ur humanisternas alltmer glesnande led försöker försvara det de håller på med. Det kan inte vara en lätt uppgift i vårt land med den teknik- och effektivitetstillbedjan som råder nu. Och, förstås, det kommersiella tilltalet som överröstar allt annat med buller och bång. Och, ännu mer förstås: den historielöshet som växer sig allt massivare. Men - vilar det inte ett ansvar också på humanisterna? Att göra sig förstådda? Att vinna över folket på "sin sida"?
Olof Lagercrantz
- humanist med talang att göra sig förstådd.
Till vilken nytta, undrar antologins skribenter, skriver man om "diskurser", "värdegrunder" och "reproduktivitet" på en torftig "akademiska" som är obegriplig för de flesta? En dialekt som är så intetsägande och knastertorr att läsaren inte orkar längre än några rader in i texten, förrän ordmassan liksom tjocknar och innebörderna kletar ihop sig. Abstrakta begrepp staplas på varandra i en oändlig rad och meningarna blir långa - för att undvika avbrott i "diskursen". Självklarheter upprepas i det oändliga för att undanröja missförstånd och felsyftningar. Humanistiska avhandlingar läses oftast inte av fler än fem personer: författaren själv, dennes allra närmaste, handledaren, opponenten och korrekturläsaren (den senare kan nog räknas bort, eftersom han/hon egentligen inte ska koncentrera sig på textens innebörd). Är det bra att det är så? Vore det inte mycket bättre om många kunde läsa, förstå och dra nytta av forskningen och på det sättet upptäcka nya sammanhang?
Elfenbenstornet där många humanister
förskansat sig, lutar betänkligt.
En av antologins författare konstaterar att humanisterna "stänger in sig i ett elfenbenstorn och talar om saker som ingen förstår, med ord som ingen begriper". Men hon ser detta som ett ofrånkomligt tillstånd. "Hellre heroiskt irra omkring i snårskogen än att tigga om att släppas tillbaka in i huset", kommenterar artikelskribenten, ironiskt.
Måste det vara så? Nej! Det måste det inte! Om nu humanisterna blivit så frånåkta och föredrar att irra omkring i snårskogen - finns det bara två vägar att gå: antingen klättra upp i elefenbenstornet på den rangliga vindeltrappan, stanna där och passivt acceptera att man blir allt mer överflödig. Umgås med likasinnade, lika frånåkta, och odla sin obegriplighets-dialekt. Då spelar det ju egentligen ingen roll hur man uttrycker sig, eftersom ändå ingen bryr sig - utom de närmast sörjande.
Vindeltrappan
ner från elfenbenstornet.
Eller så får vi ta upp kampen. Kliva ut på vindeltrappan, våga oss ner från tornet och ut på slagfältet. Uttrycka oss klart och koncist och tydligt om ämnen som berör och som är viktiga. Det betyder inte att vi ska förenkla och förminska. Tvärtom. Bara göra det svåra begripligt. Det är så viktigt - för demokratin, för kampen mot historielösheten, för det empatiska förhållningssättet och för att hålla det mänskliga samtalet levande.
Har vi humanister egentligen något val? Jag tror inte det. Kamp är nog den enda vägen.
