Myten om den första gången

Älvor i den ljusa sommarnatten.

Författaren och litteraturvetaren Nina Björk skriver i Dagens Nyheter om den svindlande lyckokänslan man upplever som mycket ung - full av förväntan på livet. Den där känslan av längtan och spänning som är så stark att man nästan sprängs. Längtan efter något man inte riktigt vet vad det är.

Symbolen för denna "längtan till liv" blir i Björks artikel Astrid Lindgrens saga En natt i maj. Sagan handlar om den lilla älvan som på natten ska möta älvakungen på en bal, men ingen klänning har. Förtvivlad sätter hon sig på en fönsterbräda till ett öppet fönster och gråter. Inne i rummet ligger en ung flicka som inte kan sova i den doftande majnatten. Flickan lånar älvan sin allra finaste spetsnäsduk och vips har älvan en balklänning som hon svävar ut i - ut bland skimrande äppelblom och knoppande björkar. Omsvept av den ljusa, skira grönskan dansar hon med älvakungen tills morgonen gryr i rosa. Flickan som lånat ut sin näsduk, betraktar allt uppkrupen i ett träd. Förtrollad av all skönhet känner hon hur hennes hjärta brinner av längtan.

Äppelblom i gryningen.

Det tragiska är bara - skriver Nina Björk - att denna unga svindlande känsla av liv, av att älska den första gången aldrig kommer tillbaka. Efter den, är allt redan passerat. Efter den, är inget lika vackert, lika glittrande i minnet. Allt man längtat efter blir ett imperfektum, ett "igår" som aldrig går att upprepa.

Men - detta med "den första gången"-romantiken är en farlig myt. Jag tror att den myten har skapat mycket sorg och bitterhet. Att sörja över att igår inte längre är imorgon och att det aldrig - aldrig någonsin - kan bli första gången igen, det är bara destruktivt.

I väntan på liv och kärlek. Hanna Schygulla i titelrollen i Effi Briest.
Regi: den fantastiske Rainer Werner Fassbinder.

När jag gick i gymnasiet hade vi en lärare i tyska som hade flytt från Tyskland på 30-talet. Han var strängt religiös och hyllade höga ideal. "Renhet" var ett begrepp han ofta reflekterade kring på lektionerna, eftersom han gillade att vara lite filosofisk mitt bland all grammatik. En gång visade han film i klassrummet - Rainer Werner Fassbinders film Effi Briest. Jag minns inte längre vad filmen handlade om, men jag tror att det rörde sig om en tragisk krock mellan ung, spirande kärlek och rigida borgerliga ideal. Tyskläraren blev mycket berörd av filmen och snyftade högt när han vevade upp mörkläggningsgardinerna. "Ung kärlek är den enda sanna kärleken", deklarerade han dramatiskt. "Det finns ingenting som är så vackert och storslaget - och så rent!"

Jag håller inte med! Det gjorde jag inte då heller - på det glada 70-talet. Jag tror att det är en myt. Kärlek - riktig kärlek - är lika vacker närhelst den kommer. Lika vacker om de älskande är 80 eller 20, 50 eller 75. Men myten om den unga kärlekens oantastliga storhet lever och skapar skam och bitterhet. Skam för alla dem som älskar när de är gamla och rynkiga. Och bitterhet för alla dem som aldrig fick uppleva den där vackra, unga passionen och för dem som kanske fick det, men valde en annan väg - kanske av praktiska skäl.

Den svindlande känslan av längtan efter liv kan komma i vilken ålder som helst, lika stark och lika vacker som någonsin den allra första gången.


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

1-årsjubileum och Varför ska man tävla om allt?

Jag firar 1 år med bloggen!

Just idag är det precis ett år sedan jag skrev mitt allra första blogginlägg. Jag mutade min yngsta dotter med en hemgjord tårta för att få hjälp med tekniken och sedan satte jag igång på kvällen. Det var svindlande spännande och så roligt att jag knappt kunde sova på natten. Nu känns det väldigt längesedan - men ändå inte. Blir ganska stolt och lycklig när jag tittar tillbaka på alla inlägg jag skrivit. Och det ska bli fler - det lovar jag! För det är så härligt att tänka och skriva. Det är nog det allra bästa jag vet - bortsett från att köra bil (och en annan sak, förstås). Alltså:

GRATTIS BLOGGEN 1 ÅR!

Måtte det bli många flera år!

Dagens ämne: Föräldrar som tvingar sina barn att tävla med/mot varandra

När jag var liten brukade jag och mina föräldrar bo på sommarpensionat på Öland. En av de sista somrarna - jag var sexton år ungefär - bodde det en barnfamilj på pensionatet. Det var pappa och mamma och två små pojkar. Varje morgon sprang de små pojkarna nerför trappan till matsalen med en förfärlig fart. Träskorna klapprade mot parketten. De rusade fram till det stora dukade frukostbordet. "Haha! Jag kom före dig!! Haha - jag vann! Du kom sist - haha!" Oftast var det storebror som hann först, för han var lite större och starkare. Lillebror kämpade febrilt på sina små ben, men lyckades sällan hinna först till flingor, bröd och skinka - han var bara fyra år och tittade sammanbitet ner i golvet när han blev omkörd precis vid bordskanten. Först trodde jag att det var pojkarna själva som kommit på att de skulle tävla och jag minns att jag tyckte att de verkade konstiga. Men efter några dagar förstod jag att det inte alls var pojkarna som var konstiga - det var deras föräldrar.

Varning för stress!

När de skulle gå till bilen för att åka till stranden, ropade mamman: "Vem kommer först till bilen? Sisten får skämmas!" När de kom hem från stranden, ropade pappan: "Vem hinner först att hänga upp badbyxorna? Sisten får ingen glass!" När de satt till bords i matsalen, sa mamman: "Vem blir klar med maten först?" När de skulle gå och lägga sig, ropade pappan: "Vem hinner först i säng? Sista lorten stänger porten!" Och pojkarna sprang och sprang och sprang - och sprang. Och lillebror sprang mest. Jag såg aldrig att han skrattade.

Skönt för de små att bara koppla av och tänka.

Jag har ingen aning om varför föräldrarna hade satt i system att låta bröderna tävla mot varandra hela tiden. Kanske trodde de att det skulle sporra pojkarna att bli starka, konkurrenskraftiga och framgångsrika. Pojkarna torde vara i fyrtiofemårsåldern nu och man får väl hoppas att de slutat tävla. Eller också har lillebror tagit en gruvlig hämnd på sin överman nu i vuxen ålder: "Haha! Jag har högre lön än du!!" eller "Haha! Jag har större bil än du!" Eller ännu värre: "Haha, jag har duktigare barn än du!" Vem vet?

Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Samtal hos frisören

Min make har fått diskbråck i nacken. Det är så pass allvarligt att han måste opereras. Det är ett s.k. rutiningrepp - men det är ändå med en viss vånda han tänker på det, det ser jag. Kanske är det framförallt de första dagarna efter ingreppet som han räds. De där dagarna när man har skärande ont och är beroende och hjälplös och all energi går åt till att bara existera och försöka hålla smärtan stången.

Nackbråck gör ont.

Igår skulle maken gå till sin frisörska som han haft i flera decennier. Och här kommer nu en liten teaterpjäs i miniformat: (M = Maken, F = Frisörskan)

M: Kan du ta det lite försiktigt idag. Jag har fått diskbråck i nacken så jag har lite problem med att röra på huvudet.

F: Oj då! Vad hemskt! Är det allvarligt?

M: Njae - ganska. Bråcket trycker på ryggmärgskanalen, så det blir snart operation.

F: Va!? Men, oj då! Så tråkigt... (Paus.) Vet du, min syster har en granne som ramlade av cykeln och skadade nacken...

M: Jaha... Mmm...

F: Och du vet - det blev ju helt otroligt hemskt, förstår du!! Han kom in på akuten och där såg de att han hade skadat sig så där i nacken - ja, som du ungefär, fast den var ju bruten. förstås - och... ja, han var ju rätt illa ute, så det blev ju operation...

M. Oj, då... Men du - jag vet inte om jag orkar höra ...

F: ... Ja, och du vet - de gjorde ju något fel där, när de skulle gå in i nacken, förstår du. Hemskt, va?! Att de ska göra fel och allt - menar jag. Och...

M: ...mera om det där...

F: ... Du vet väl att de går in framifrån?! ... Och vet du, att då måste de liksom dela på luftstrupen och matstrupen och...

M: ... nu. Du...

F: ... då blev det något fel där, en skruv lossnade eller något i den stilen, så han hamnade i respirator och nu mår han jättedåligt. Verkligen jättedåligt!! Han har fått ångest också, för det får man när man har legat i respirator. Visst är det hemskt vad som kan hända?!

M: Du, jag mår lite illa... kan du klippa lite snabbare, tror du? (M är nära att svimma.)

F: Javisst. Det kan jag göra. Absolut...

M: Vad bra.

F: ... men visst är det rysligt, va?! Att de kan göra så fel, menar jag. Tur att man inte vet något om framtiden...

Det kan vara tufft att gå till frisören - på många sätt.

Maken var inte så glad efter klippningen. Han kände sig överkörd och arg. Varför skulle hon berätta allt det där? Och hur mycket av det stämde - egentligen?

Men detta verkar vara en typisk reaktion när man berättar något som har med ens hälsa att göra. Jag har upplevt det själv flera gånger. T.ex. när jag berättade på mitt arbete (den där kungliga akademien) att jag väntade barn. Efter fem minuter var alla de kvinnliga kollegerna i full fart med att berätta om hur helt enkelt fasansfullt hemskt det var att föda barn. Hur otroligt ont det gjorde, hur snett det kunde gå om krystningen tog för lång tid och hur de spruckit från Nordpolen till Sydpolen. Minsann.

Vattenmelonen på väg ut.

Det jag minns tydligast, det var en kollega som med eld i blick och vevande armar konstaterade att "föda barn, det är som att bajsa ut en gigantisk vattenmelon!" Så det så. När jag kom hem var jag full av ångest och funderade på vad jag ställt till med. Och hur skulle denna varelse, som snart skulle utvecklas till en jättemelon, komma ut?? Morgonen därpå ringde jag till mödravårdscentralen och sa att jag redan nu ville boka ett planerat kejsarsnitt.

Är det för att visa att man är insatt och påläst? Är det för att hävda sig? Är det för att demonstrera att man minsann har varit med själv? Är det för att trycka till den andre? Är det för att skrämmas? Eller är det för att man tror att det lättar upp stämningen med lite spänning? Vem vet.


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

En jetset-hjältes död

I min uppväxtfamilj ansågs det fult och lite farligt att läsa det som kallades "kolorerad veckopress". Det kunde ha en fördummande inverkan och förgifta intellektet. Det kanske stämmer? Men på det sättet blev ju dessa tidningar dubbelt spännande. Så fort jag fick en chans slukade jag allt av kolorerad veckopress jag kom över. Hos frisören, hos tandläkaren och hos vissa kompisar vars föräldrar vågade ha sådana farligheter liggande i hemmet - och helt öppet! Lill-Babs, Alice Timander, Siw Malmquist, kungligheter, filmstjärnor, mannekänger och boxare. Och vackrast av alla var Audrey Hepburn. Allt slök jag med hull och hår. Och dessvärre minns jag det mesta.

Härligt, härligt, men farligt, farligt.

En person som jag minns gjorde intryck var den tyske playboyen och arvtagaren Günther Sachs. Han såg snygg och lite farlig ut - och så var han gift med en svenska som var väldigt vacker; Mirja. Precis som Mirja ville jag se ut när jag var liten - men det gjorde jag ju inte.

Några andra som gjorde intryck, fast på ett motsatt, mera negativt och skrämmande sätt, var den monegaskiska kungafamiljen. Den tjocke lille Rainer som var gift med Hollywoodstjärnan Grace Kelly. Jag minns att jag som liten funderade mycket över hur i all världen hon som var så strålande vacker och elegant kunde ha gift sig med en sådan liten uppblåst tjockis. Hon kunde ju ha fått både Clark Gable och Cary Grant eller vem som helst av de stiliga he-männen i hemlandet. Vad hade han som de inte hade? Var de verkligen lyckliga? Såg deras leenden inte lite stela ut? Och vad jag kunde läsa mig till mellan raderna i den kolorerade veckopressen, så hade hon fasansfullt tråkigt i sitt lilla lyx-fängelse Monaco. Och så den storslaget tragiska finalen på kuliss-livet - bilolyckan.

Grace Kelly och den kunglige maken.

Jag tror att det är blandningen av lyx och tragedi som skapar fascinationen med veckopress. Det är som vackra drömmar och hemska drömmar - det är inte verkligt. Dessa vackra människor finns inte riktigt på riktigt - de är som sagofigurer. Och man tittar och gapar och förfasar sig och beundrar och avundas - men ändå inte.

Günther och Mirja Sachs
som jag minns dem när jag var barn.

Den vackre playboyen Günther Sachs och hans ännu vackrare Mirja jet-setade sig runt hela världen, belysta av kamerablixtar - leende, alltid solbrända och suveräna. Alltid omgivna av lika vackra, lika bländvitt leende kändisar. Men så för ett par år sedan läste jag i Dagens Nyheter en kort notis om att Günther Sachs avlidit och att man misstänkte att han hade tagit sitt liv. Jag hoppade till vid frukostbordet och mindes den suveräne playboyen jag läst om som barn. Hade han varit så olycklig? Mitt i all denna lyx? Några dagar senare stod att läsa att Sachs skjutit sig sittande vid sitt skrivbord. Bredvid hans döda kropp hade hustrun funnit ett brev.

Günther och Mirja på äldre dagar.

I brevet, som var riktat till hustrun och barnen, skrev Sachs att han drabbats av alzheimers sjukdom och att han nu valt att avsluta sitt liv för att slippa uppleva förnedring och förlust av kontroll, tänkande och språk. Den fruktlösa kampen mot en så grym och skoningslös motståndare ville han inte uppleva. Hellre då den snabba döden. Var det mod? Rädsla? Dådkraft? Kanske var det det enda logiska slutet för en jetset-hjälte. För en sådan försvinner nog inte gärna obemärkt in bland skuggorna.


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Långt borta och nära

Apropå det här med samvete. En del människor verkar ha en väldig massa samvete för företeelser som ligger långt borta, på behörigt avstånd från det egna närområdet och därmed från kravet på att gå i närkamp med företeelsen. Katastrofområden i andra världsdelar, epidemier och svält genererar pengar i bössor, fadderskap och insamlingsgalor på TV. Och det är verkligen fruktansvärt att vår värld är så groteskt orättvis. Men den är orättvis även på nära håll, i vårt eget land, om än inte i samma gigantiska dimensioner.

Norra halvklotet...

På det norra halvklotet dör människor av fetma - på det södra svälter de till döds. I i-världen äter man så mycket att man måste träna för att må bra och lyckas förbränna all näring. I u-världen finns inte tillräckligt med mat för att ge befolkningen ens en bråkdel av deras näringsbehov.

...och det södra.

Det svindlar när man inser hur mikroskopiskt liten chansen var att bli född i det trygga, rika och rena Sverige. Inte ens en tusendels promilles chans. Vi som bor här måste ha varit grymt goda i vårt tidigare liv (om man nu ska tro på ett sådant) för att ha förtjänat att hamna just här. Men, ändå - det finns problem och tragedier även i vårt vackra land. Här finns ensamhet, isolering, ångest och sorg som ingen ser och ingen hör. Självmord, självsvält och självskadebeteende. Rop på hjälp och rop på att bli sedd och lyssnad på. Och alldeles för ofta klingar ropen ohörda.

Det finns mycket sorg och ensamhet
i vårt vackra land.

En gång för länge sedan såg jag en teaterpjäs på TV. Pjäsen handlade om relationen mellan en mamma och hennes tonårsdotter. Mamman är besjälad - nästan besatt - av att göra goda gärningar för barn som bor i den fattiga delen av världen. Hon brinner i sin önskan att hjälpa - att "göra skillnad" för dessa mindre lyckligt lottade på andra sidan jordklotet. Hon brinner så mycket och så hett att hon lämnat sin dotter hemma i Sverige hos sin syster för att arbeta som volontär i svältens Afrika.

Pjäsen utspelas när mamman är hemma en "snabbis" för att hälsa på. Hon pratar och berättar om allt hon upplevt, hur underbart det är att verkligen få göra nytta för någon annan. Att äntligen få göra just den där "skillnaden" som hon alltid längtat efter. Att äntligen kunna "tvätta bort" den där egocentriciteten som är så tung att bära - och samvetskvalen över att vara så priviligierad och ha det så bra... "Det känns så fantastiskt", utropar mamman euforiskt, "att verkligen vara behövd!"

Dottern ser vemodigt på sin mor och lyssnar på hennes forcerat entusiastiska pratande. Snart kryper det fram att dottern inte mått så bra, att hon känt sig övergiven, att hon kommit på glid - och liksom tappat fotfästet i tillvaron. Mammans ansikte blir alldeles stelt när hon till slut förstår att det faktiskt håller på att gå snett för hennes dotter. Och det är nu man börjar vänta på den där repliken som skall skapa glädje hos tittaren, den där glädjen man känner när det som blivit fel blir rätt igen och när rättvisan segrar - åtminstone på TV. Men den där repliken kommer inte. Istället säger mamman att de svältande barnen behöver henne, att hon inte kan lämna dem åt ett ovisst öde. Hon säger, att hon genast måste åka tillbaka - tidigare än planerat. Jag minns den isande känslan av svek i magen, fast det nog är över tjugo år sedan.


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Det gråtande mannen eller Är det bra med samvetskval?

Fenomenet samvete är en intressant sak. Vad är samvete? Är det något som alla har? Eller bara vissa? Finns det några som inte har något alls?

Homers samvete brukar oftast
inte vara särskilt känsligt.

Eftersom jag är utbildad i psykoterapi och vill arbeta med det, bör jag inte vara alltför privat i det jag skriver - en terapeut ska ju egentligen inte demonstrera sina egna personlighetsdrag. Men utan att blotta mig alltför mycket, kan jag nog säga att jag har problem med för känsligt samvete. Upplever jag att jag sagt något som kunnat tolkas som kränkande - då blir jag oerhört illa till mods och försöker på alla sätt reparera och ställa till rätta. Av det skälet ser jag till att, i möjligaste mån, vara så reko och förutseende som bara är möjligt. Lyckas jag inte - och det kan man ju inte alltid göra tyvärr - blir det ett hårt arbete inne i skallen. Ibland kanske helt i onödan - vem vet? Flera gånger har det hänt att personen jag bett om ursäkt inte ens uppfattat det jag gjort så stor affär av. Då känner jag mig dum...

Arbetet som sker inne i skallen.
Kanske det röda är samvetet?

Samvete och samvetskval är nära förknippat med känslan av skuld. Och jag tror att det faktiskt finns människor som inte har förmågan att känna skuld. Samtidigt som det finns människor som känner skuld hela tiden - tar på sig skuld i tid och otid, tror att allt är deras fel. Förmodligen är det även i detta sammanhang (det där tråkiga ordet) lagom som är bäst. Lagom mycket samvetskval - både för den som bär på dem och för omvärlden - är bäst. Att gå fram som en stridsvagn eller vrida sig i kval - ingen av dessa ytterligheter är önskvärd.

För några år sedan gick jag en liten utbildning i själavård, arrangerad av Svenska Kyrkan. Vår lärare var både präst och psykoterapeut. En gång skulle han föreläsa om skuld - och då berättade han följande historia om en patient han haft:

En man kommer till hans mottagning. Han sörjer över att hans hustru drabbats av en svår hudcancer - malignt melanom. Han är så förtvivlad och uppriven, att prästen börjar misstänka att det ligger något mera bakom - inte bara sorg. Och mycket riktigt, efter några samtal kryper det fram att mannen försnillat pengar på sitt arbete, för att ha råd med en solsemester för sig och hustrun. När de kommit hem till Sverige efter resan, visar det sig att hustrun drabbats av hudcancer. Mannen säger, gråtande, till prästen, att detta måste vara straffet för att han betalat resan med stulna pengar. Och det blev hustrun som blev lidande - inte han själv - som det borde varit. Nu hade han betalat tillbaka vartenda öre och bett chefen om förlåtelse - men det blev hustrun inte ett dugg friskare av.

Solsemester - kan det vara farligt?

Prästen frågade nu oss elever hur vi skulle hanterat den förtvivlade mannen. Tvärsäkert räcker jag upp handen och säger att jag skulle säga åt mannen att slå det där ur hågen, att sluta känna sig skyldig till hustruns sjukdom. En hudcancer tar lång tid att utveckla och det kan inte bara vara resan som utlöst det hela. Dessutom var det ju i allra bästa välmening han ville bjuda sin hustru på solsemester.
Prästen tittade strängt på mig, så jag förstod att jag levererat fel svar. Men vad var det "rätta svaret"? Jo, det var att upplysa mannen om att det var bra att han kände skuld. För som prästen sa, det är viktigt att kunna känna skuld. Det är bra för personligheten.

Visst är det bra att ha ett samvete, att kunna känna skuld. Annars blir man ju faktiskt en psykopat som skadar andra. Men - den här mannen var redan nedtyngd av skuld, så varför lägga ytterligare sten på hans redan tunga börda? Att lyfta bort skulden från hans axlar hade i detta fall varit det bästa. För vissa människor är det bra att få kasta skulden över bord - det är också bra för personligheten.


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Kära läsare...

Pioner till Midsommar!

... Glad Midsommar!

Tänk, nu har jag snart bloggat i ett helt år! Helt fantastiskt roligt har det varit - och jag vill aldrig sluta. Att få formulera sina tankar om precis vad som helst, precis som man själv vill - det är så underbart roligt! Vilken tankens frihet! Och ordets!

När jag arbetade som redaktör på den kungliga akademien fick jag minsann inte skriva om vad jag själv ville - långt därifrån. Om hur "Kungen fäste medaljen på det förtjänta bröstet" däremot fick jag skriva. Och en hel mängd nekrologer över bortgångna - och ibland dessvärre väldigt bortglömda - ledamöter. Och så redogörelser för prisutdelningar, sammankomster och konferenser. Att skoja till det med lite humor eller lite "mellan-raderna-signaler" - det gick inte alls. Det skulle vara absolut, 100% knastertorrt.

Absolut torrt.

Men nu får jag skriva om precis vad jag vill - och då vill jag på Midsommarafton hylla konstnären Lars Lerin. Han är inte bara en stor konstnär, utan en ovanligt modig människa. Jag såg igår kväll TV-filmen om hans längtan efter kärlek och beslutet att arbeta för ett liv tillsammans med en man från andra sidan jordklotet; För dig naken.

Lars Lerin.

Filmen skildrar det allra första trevande mötet mellan dessa så diametralt olika män - och sedan det långa, krävande, riskfyllda, osäkra arbetet för att bygga ett gemensamt liv på en ödsligt belägen gård i Värmland. Det handlar om balansen mellan att ge och att ta. Och så hela tiden Lerins egna kommentarer till processen; så kloka, så insiktsfulla, så seismografiskt känsliga. Som en darrande kompassnål registrerar han kärlekens styrka, hållfasthet och temperatur.

Lars Lerin - med känsla för människans litenhet.

Jag hoppas att kärleken mellan dessa numera gifta män, håller, växer och blir allt större och djupare.

Och, som sagt. Glad Midsommar!


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

"Lyckan finns inte på flaska"

Med de orden avslutar Ann Heberlein en stor artikel i dagens DN om svenskarnas problematiska förhållande till alkoholen. Det är imorgon - på Midsommaraftonen - som dessa problem hopar sig som ett kraftigt lågtryck över vårt land, kanske på vissa ställen som en tromb. Det är tydligen tradition - nästan som ett "kulturarbete" - att supa skallen av sig denna årets ljusaste natt. Det ska snapsas, ölas och vinas - och drinkas och groggas. För så har man alltid gjort. Och visst är det vackert när den nedåtgående solens strålar reflekteras i det kristalliskt glittrande snapsglaset.

Vackert i försommarkvällen.

Men visst är det lite underligt att det ska supas så hejdlöst i detta Landet Lagom! Varför kan man inte dricka lagom mycket, när man ska vara så lagom i andra avseenden? Är det kanske ett uppdämt behov att revoltera mot lagom-heten? Är det ett hat mot allt detta lagom-liv som triggar igång måttlösheten? Ett slags hämnd för att vi alltid annars ska vara så kontrollerade och försiktiga?

Visst är det vackert? Sinnebilden av kreativitet och njutning,
 inramad av den sköna nordiska försommargrönskan.
Men hur blev det längre fram mot natten?

Men det är också denna ljusa natt som antalet mord, våldtäkter, slagsmål och familjegräl toppar statistiken. Och med all säkerhet en annan sak också: skräckslagna barn som ser sina föräldrar förvandlas till lallande och grälsjuka varelser som sluddrar och beter sig oförutsägbart. Vad ska de tro när de vuxna inte beter sig som vanligt, utan ler snett och säger saker som man inte förstår?

Kanske blev det så här? 

När jag gick en av mina utbildningar berättade en lärare som var barnpsykolog, att många barn gruvar sig för sommarlovet och alldeles särskilt för midsommaraftonen. Då skulle man vara beredd på det värsta. Först mammas och/eller pappas kletiga översvallande kärleksyttringar och kramighet, sedan någon timme senare - ett obegripligt raseri, gräl och slagsmål. Och så till sist bakfyllan med dåligt humör och kort stubin. Och ingen skola att gå till, ingenstans att ta vägen...

Nu är jag alls ingen förespråkare för absolutism och jag tycker faktiskt att både öl och vin kan vara gott ibland, champagne också - om den nyttjas med måtta. Jag vet att det är inopportunt att säga så, men jag tror faktiskt att föräldrars förhållande till alkohol spelar en avgörande roll för hur barnen kommer att hantera drickandet som vuxna. Och jag tror - trots all skrämsel-propaganda - att det kan vara bra att låta barnen smaka hemma. Men då gäller det att de vuxna verkligen förmår dricka måttligt och under civiliserade former. Att predika måttfullhet och sedan supa skallen av sig - det är en dålig förebild. Och så: prata, prata, prata om - som Ann Heberlein skriver - att lyckan alls inte finns i flaskan. Den finns någon helt annanstans.


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

 

"Det var inte jag iallafall..."

Det är nog inte de perfekta människorna som går till historien. Inte de där som alltid gör som man ska, anpassar sig och formklipper sig efter rådande mallar och trender. De kanske får berömmelse just när trenden råder, men ihågkomna blir de inte. Det är de som tänjer gränser, som vågar bryta ny väg och vågar satsa så pass mycket att de riskerar att göra bort sig, som lever kvar i människors minne.

Miles Davis - allt annat än perfekt,
men en gud på att spela trumpet.

Miles Davis är ett bra exempel. Han spelade på sin trumpet precis som han själv ville. Och han knarkade, söp, sexade hej vilt och behandlade sina fruar och flickvänner som skit. I sin självbiografi berättar han om att han som ung fick ett helt fantastiskt erbjudande att spela i en berömd orkester - men efter en tid bröt han sig ut. Kravet på anpassning blev honom övermäktigt - han fick inte utlopp för sin kreativitet utan tvingades lyda den berömde orkesterledaren. Efter detta bestämde han sig för att gå sin egen väg och följa sitt credo; att alltid gå vidare när han nått sina mål. Så fort han kände att han blivit etablerad i en genre - då lämnade han den och började på något helt nytt. Publiken rasade och kände sig svikna - men det var ingenting han brydde sig om. Att bryta ny väg, att svika det invanda, att våga hoppet ut i det okända - det var hans sätt att leva och att skapa.

Kungen vänder blad - och går vidare.
Frågan är om någon annan gör det?

Kanske är det också så, att vi människor har ett behov av skandaler och katastrofer. Varför vet jag inte - kanske handlar det om den där härligt befriande, triumf-gränsande känslan - "Det var inte jag iallafall!". Det är mycket roligare att läsa om folk som klantar, gör bort sig och ställer till med skilsmässor och kvaddade privatliv, än att läsa om lyckosamma, framgångsrika personer med en välordnad och inrutad tillvaro. Jag tror att vi människor har ett inneboende behov av skandaler och skadeglädje.

Två svenska filmstjärnor i Hollywood:
Greta Garbo och Nils Asther.

En person som verkligen måste ha varit en vandrande katastrof, och vars självbiografi jag just nu läser, är filmstjärnan Nils Asther. Boken heter Narrens väg - ingen gudasaga. Nils Asther blev upptäckt av regissören Mauritz Stiller - för sin skönhet. Någon skådespelarutbildning hade han inte, men fick ändå roller i flera svenska stumfilmer. Så kom han till Hollywood, gjorde karriär som förste älskare och blev bästis med Greta Garbo. Men, allt gick snett; missbruk, bisexualitet, ekonomisk vårdslöshet och ett explosivt temperament ledde till totalt sammanbrott. 1958 återvänder han hem till Sverige, kliver i land från Amerikabåten i Göteborg - där ingen längre vill ta i honom med en tång.

Nils Asther på äldre dagar.

Nils Asther kom att leva 23 år i Sverige i ganska stort armod och isolering - bl.a. i en liten ett-rumslägenhet i Stockholmsförorten Farsta - och med en svårhanterlig paranoia. Några roller gjorde han på äldre dagar, annars ägnade han sitt liv åt att bittert klaga över sitt öde, måla tavlor som skildrade hans mardrömslika barndom - och förstås att skriva Narrens väg. Det är så bittert, så argt, så rasande, så kokande, så hysteriskt förtvivlat att man inte kan lägga boken ifrån sig.

Men när man till slut ändå slår ihop boken för natten, kommer den befriande tanken: "Det var inte jag iallafall!"

Copyright: Åsaiolf

Skenet bedrar

Varför är det så dramatiskt med storhelger? Att vara ensam på Julafton är en katastrof. Att fira Nyårsafton på egen hand är värre än tredje världskriget. Och 50-årsdagen utan en strid ström av gratulanter som kommer till födelsedagsmottagningen, fullastade med presenter, blommor och hyllningstal - det finns inte ... Men om det nu inte alls blir så? (Och det blir det ju ofta inte.)

Det måsta vara många gäster och full rulle. Eller??

Öken, panik, pinsamt, stick och göm dig. Res bort! Man ska vara populär, ha agendan fullskriven. Man ska inte tacka ja till en inbjudan - sådär direkt. Då är det något lurt. Nej, man ska säga att: "Du, jag måste kolla hur det ser ut här först - är så fullbokad, vet du".

Men om det nu inte är så? Om agendan inte är fullskriven. Ska man skämmas då och gå och gömma sig för att man inte tror att man är tillräckligt populär? Eller ska man låtsas att man har häcken full och måste rusa från det ena partajet till det andra?

Dans kring stång...

Jag har en bestämd känsla av att det faktiskt är väldigt många som sitter ensamma på storhelgerna - varför skulle det vara så mycket TV-program med ställföreträdande firande annars? Pratande kändisar som sitter kring ett vackert dukat bord, mumsar och berättar minnen. Det blir nästan som att kändisarna kommer in i alla de där vardagsrummen där det sitter en ensam människa och tittar på skärmen. Om man har häcken full med sill och nubbe och dans kring stången - varför skulle man då sitta och kolla på andra som äter sill och dansar runt den där pinnen?

...eller dans kring gran.
Varför detta behov av att dansa kring en pinne?

Ställföreträdande liv kan vara fint om man sitter ensam och har tråkigt. Att för en stund glömma sig bort, det är alls inget negativt. Men pseudoliv kan man kalla samma fenomen, om man har en mera kritisk syn på saken. ("Pseudo" betyder falskt, skenbart.) Och då tänker jag inte på människor som behöver förströelse i sin ensamhet - något som skingrar tankarna när man inte kan komma ut, inte kan umgås, inte orkar eller har lust ta sig till det där partajet.

God mat och spirituella gäster som mumsar och pratar om livet.
Något att drömma om för den ensamme i TV-soffan?

Nej, jag menar människor som liksom fastnar i att ständigt iaktta kändislivet, det där glittrande, leende, perfekta livet som flimrar på TV-skärmen. Vackra människor som äter gott vid lyxigt dukade bord i spirituellt sällskap och i stylade miljöer, belysta av levande ljus och rodnande solnedgångar. Det finns oändligt många exempel: Pluras kök, Mia på Grötö, Stjärnorna på slottet, Så mycket bättre, Halv åtta hos mig ... När man börjar välja det där andra livet framför det egna, när man avstår från att umgås för att man vill titta på TV istället. När man till slut upplever sitt eget liv som mindre värt i jämförelse med kändisarnas - då är det farligt. För vad vet man: kanske Plura hamnar ensam med en burk sill i knäet på Midsommarafton? Eller vem vet, kanske Carola sitter ensam i sitt kök och äter fiskbullar på Julafton? Det är sällan allt är som man tror. Skenet kan bedra, särskilt det TV-sända.

Själv kommer jag troligen att sitta ensam på Midsommarafton, antagligen med en burk sill. Men jag tänker inte titta på dans kring någon stång - det är helt säkert.


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Sockerpiller och etik

En man i övre medelåldern med svåra magsmärtor blir inlagd på akutvårdsavdelningen på ett stort sjukhus. Han skrivs in av en ung och arrogant kvinnlig överläkare som ordinerar morfin för att dämpa smärtan. Mannen vägrar ta morfinet och tar istället fram en burk med homeopatpiller ur sin väska. Läkaren hånskrattar. Mannen blir provocerad av hennes attityd och säger argt: "Jag är också doktor minsann. I homeopati!" Läkaren svarar med öppet förakt; kallar honom kvacksalvare och hans medhavda homeopatmediciner för verkningslös humbug. För att ytterligare understryka sitt förakt, proppar hon på stående fot i sig en hel burk med homeopatpiller - tuggar och sväljer. "Inget händer! Ser du! Inte ett dugg!" raljerar hon.

Homeopatpiller - verkningslösa eller inte?

Senare tillstöter akuta smärtor - mannen ropar på hjälp och ber om morfin. Det visar sig nu att han sedan länge ätit höga doser av ett homeopatiskt örtpreparat som skadat hans lever. Läkaren hånskrattar triumferande. Med knapp marginal hinner man rädda mannen från leverkollaps.

Viktiga samtal mellan läkare och patient
- en typisk scen ur Holby City.

En krock mellan disciplinerna - där skolmedicinen tveklöst segrar. Scenen är hämtad från den engelska sjukhusserien Holby City - en realistisk skildring av livet på en fiktiv hjärt-lungklinik med psykologiskt inträngande porträtt av såväl läkares, sköterskors och patienters livsöden. Jag tittar då och då sent på kvällarna på TV4play och det ger mig så många tankar och funderingar om etik, människosyn, respekt och förståelse. Ibland är TV ett fantastiskt medium!

Ja, hur är det med konflikten mellan skolmedicinen och den så kallade alternativmedicinen? Själv är jag kluven. Ibland upplever jag de alternativa behandlarna - homeopater, akupunktörer, antroposofer, zonterapeuter - som samvetslösa och ansvarsbefriade som vågar ordinera hälsopreparat till någon svårt sjuk patient som kanske skulle kunna botas av en regelrätt skolmedicinsk behandling. Är det till exempel etiskt att väcka ett hopp om bättring med verkningslösa sockerpiller? Nässelomslag? Meditationsövningar? När det som skulle hjälpa vore strålbehandling?

Stenterapi - verksamt eller ej?

Jag har själv hört det i ett väntrum hos en antroposofläkare. En patient berättar entusiastiskt att doktorn givit honom rådet att avstå från medicinsk behandling för att istället dricka en undergörande juice som skulle bota hans prostatacancer. Hur det gick vet jag inte.

Jag har flera exempel: hur svårt reumatiska patienter lägger ner en förmögenhet på att bli botade genom massage under fötterna. Hur patienter med långt framskriden cancer får rådet att låta bli cellgiftsbehandling och istället dricka örtte och äta vetegräs. Hur människor som borde gå i regelrätt psykoterapi lockas att söka sig till snabba veckoslutsregressioner för tusentals kronor.

Men också - å andra sidan - hur en svårt deprimerad liten flicka behandlas med antidepressiva preparat för vuxna som gör henne fet och passiv - eftersom det verksamma, alternativa naturpreparatet utan svåra biverkningar inte får ordineras till omyndiga.

Tänk om disciplinerna kunda samarbeta! Kunde samexistera sida vid sida med ett enda mål för ögonen: patientens allra bästa. Utan prestige och utan konkurrens. Tänk, vilken human och samtidigt effektiv vård vi skulle kunna få.


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Bridge och boule - eller samtal?

I flera år har jag försökt att starta en liten verksamhet med samtal för äldre. För jag trodde att det behövdes. Jag har till och med startat ett företag med just denna inriktning: Tankespegel. Jag har skrivit insändare i flera tidningar om de äldres ensamhet och isolering - och om hur många äldre som söker hjälp bara ordineras piller att knapra på istället för en mera långsiktig behandling i form av stödjande samtal. Detta hade jag sett otaliga gånger - både i min närhet och mera på distans.

I vintras fick jag en terapeutkollega med på tåget. Det blev liksom en nytändning för "Projekt Äldresamtal" och entusiastiskt började vi arbeta med ett prospekt om vår verksamhet och med att kontakta olika aktörer på äldre-arenan.

Ensamhet går inte att bota med piller
- hur starka de än är.

Hur gick det? Blev det en enorm respons? Stort intresse? Nej, det blev väldigt tyst. Så öronbedövande tyst att vi började undra om vi gjort något fel. I allra bästa fall kom ett kort svar att "För närvarande har vi inte möjligheter att..." I sämsta fall inget svar alls - trots påminnelser. Och så förstås det vanligaste: "Är ni volontärer, så kanske..."

Och jag som trodde att samtal för äldre behövdes - både för den enskilde äldre och för vårt samhälle i stort. (Inte för alla äldre förstås, men för dem som lever sina dagar i ensamhet, isolering och med minnen som tynger och gnager.) För att bli övertygad om att så ändå är fallet, begav jag mig en solig dag till den stora pensionärsorganisationens lokal i en park nära Vällingby Centrum. Jag knackade på och klev in i huset där några äldre damer höll på att planera för en sommarutflykt. På gården spelades boule och krocket. I köket kokades kaffe och dukades fram bullar och sockerkaka.

Varför älta sorgligheter och problem,
när man kan ha en trevlig kaffestund?
Eller?

Framför en dator i ett angränsande rum satt lokalföreningens ordförande - en herre i 75-årsåldern. Jag hälsade och presenterade mitt och min kollegas projekt och visade fram prospektet som vi arbetat fram. Ordföranden tittade frågande på mig. Damerna som verkade syssla med något utskick om sommarutflykten, kom fram och ville se. Och tittade frågande på mig. Samtal? Stöd? Nej, skrattade de - inte ska väl sådant behövas. Det räcker så bra att träffas och ha det trevligt. Vi har så många roliga och stimulerande aktiviteter här - bridge, boule, krocket, bingo och så alla utflykter också. Och dans till och med. Och fikastunder. Men - samtal?? Neej. Jag erbjöd dem några exemplar av vårt prospekt, men det ville de ínte ha. Så jag cyklade hem med prospekten på pakethållaren och huvudet fullt av frågetecken.

Två dagar senare samtalar jag med en man som är ordförande i ett av Stockholms Stads Pensionärsråd. Jag presenterar vår projektidé. Han säger, att visst kan jag få skicka honom ett exemplar av prospektet som han kan visa för rådets ledamöter. Men - säger han - det är nog ingen idé, för de vill bara ha trevligt och inte "älta gammalt groll och elände". Äldre vill inte tyngas ner av problem, säger han.

Hur når man honom?

Var finns de där äldre som mår så dåligt att de vill göra slut på sina liv? Var finns de där äldre som knappt orkar leva genom sin dag? Var finns de där äldre som har det så tyst och så ensamt? Jag vet att de finns - men hur når man dem? För de sitter inte med i några pensionärsråd eller planerar några sommarutflykter. Och en sak vet jag - mycket väl: att spela krocket hjälper inte mot ont i själen. Inte kaffe med bulle och sockerkaka heller.


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Allt är process

Slutet gott - allting gott.

"Och så levde de lyckliga i alla sina dagar."
Så slutar nästan alla gamla sagor och berättelser. Men vad är ett "lyckligt slut" - egentligen? Att de älskande får varandra? Att den sjuke blir frisk? Att den blinde får synen tillbaka och den mobbade får sin revansch? Finns det överhuvudtaget några slut - lyckliga eller ej? Vad vet man om Askungens öde? Kanske avled hon i barnsäng tre år efter den där magiska balkvällen. Och Snövit? Äpplegiftet kanske stannade kvar i kroppen och gav henne skador på njurar och lever. Och Törnrosa - hon kanske somnade om eller tröttnade på sin prins. Vem vet? De lyckliga sluten är ju bara en mellanstation på vägen i den långa process som kallas livet.

Kanske Snövit fick njurskador
av äpplegiftet på äldre dagar.
Vem vet?

När min pappa musikprofessorn var mycket sjuk skulle han göra en skelettröntgen för att se om cancern spridit sig till benmassan. Jag fick följa med honom in i det mörklagda röntgenrummet och titta på skärmen medan läkaren gjorde undersökningen. Jag hade föreställt mig att jag skulle få se bilder på vita skelettdelar, att det liksom skulle se ut som stillbilder. Men så var inte alls fallet. Allt rörde sig - det såg ut som ett enda stort flöde av små, små prickar som blinkade mot den svarta bakgrunden. Som glittrande stjärnor i det mörka universum. Läkaren kommenterade bilderna som flimrade förbi på skärmen. "Allt är ett flöde" sa han. "Allt är föränderligt - hela tiden". Kroppen är alltså stadd i ständig förändring. Ingenting är fast och fixerat - allt rör sig, hela tiden.

Jag minns att jag funderade över om detta var något bra och hoppfullt eller något skrämmande och konstigt. Jag lutade åt det förra och det gör jag fortfarande. Det är hoppfullt att allt rör sig - att allt faktiskt är ett flöde. Allt kan hända. Om förändringen är till det bättre just då eller till det sämre - det kan ingen förutsäga. Men allt kan förändras åt båda hållen eftersom processen pågår hela tiden. Stagnation och stiltje däremot är skrämmande. Att något stannar, fastnar och inte längre utvecklas - det är död.

Mozart - processernas mästare - skrev musik som strävar framåt hela tiden. Processen pågår - full av liv och energi. Här kommer sista satsen i hans stora Jupiter-symfoni. Process på absolut högsta nivå och illustrerad med grafiska prickar och pluppar som nästan påminner om bilderna jag såg på skärmen i röntgenrummet:

Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Måste man vara Någon för att få göra något? Eller hjälper boule mot ont i själen?

Man måste vara Någon för att få göra något. Är man inte Någon, då får man inte göra något - inte något som kostar pengar iallafall. Är det därför som allt fler accepterar att bli volontärer? Så att man åtminstone får uträtta något av värde för någon annan. Människan har ett behov av att hjälpa - altruism ligger faktiskt i de allra flesta människors natur.

Ingen möter Någon.

Vem är Någon? Jo, Någon är en person som agerar inifrån en myndighet eller institution. "Någon-skapet" har absolut inget att göra med kvalifikationer, utbildning, erfarenhet, kunskap eller lämplighet. Det har bara att göra med om man är "inne" eller "ute". Är man inne i Systemet är man en Någon. Är man utanför Systemet eller inte släpps in i Systemet när man knackar på dörren - eller kanske snarare bultar - då är man en Ingen. Hur bra idéer Ingen än har, får Ingen inte möjlighet att realisera idéerna om Ingen inte är Någon som agerar inifrån det etablerade Systemet. Så har det blivit i vårt Landet Lagom som sakta men säkert blivit Landet Lydigt och Superreglerat.

Handlar det om systematiserad, institutionaliserad trygghetsnarkomani? Handlar det om rädsla för Storebror EU med alla hans regler och bestämmelser? Troligen är svaret en kombination av båda dessa syndrom. Sjukdomsorsaken är "multifaktoriell" som det heter på fin medicinarsvenska. Den dyrbara tiden ägnas åt att tolka och efterleva regler - allt medan människor tynar bort i arbetslöshet, ensamhet, tystnad och sysslolöshet.

Storebror EU ser dig!

Jag har länge brunnit för att kunna erbjuda äldre människor samtalsterapi. Det är ett tragiskt faktum att många äldre i vårt jämlika och demokratiska samhälle faktiskt mår väldigt dåligt psykiskt. Ett tecken på detta är de höga självmordstalen bland äldre män. I ensamheten och tystnaden växer känslan av hopplöshet. Vad ska man göra med sina funderingar? Glömma dem och spela boule? Eller kanske trycka ner dem med ett parti bridge?

Hjälper boule mot ont i själen?

Nu har jag försökt att på olika vägar erbjuda äldresamtal - men överallt blir det ett nej. Trots att jag numera har en kollega med på tåget också. Det finns inga pengar och ingen kan betala. När vi försöker påvisa den långsiktiga vinsten i att möta de äldres funderingar i samtal istället för att välja kortsiktig medicinering, möts vi bara av skepsis och tystnad - och ett "nej tack". Men om vi kan tänka oss att jobba gratis, då ...

Idag läste jag i Dagens Nyheter om en bok som kommit ut, som ger tips och råd på övningar till långtidsarbetslösa hur de ska kunna bevara sin självkänsla i denna öken av ointresse - när man aldrig någonson blir kallad till någon intervju och hopplösheten växer sig allt starkare och man steg för steg tvingas montera ner det som en gång varit ens jag och ens drömmar. Även här hade jag en idé om samtal som jag har presenterat för några olika aktörer på arbetsmarknadsscenen - men, som vanligt, får jag inget svar. Eller förstås det vanliga "nej tack". Eftersom jag inte längre är Någon, utan en Ingen. Och inte vill och kan jobba gratis.

Alla som är Ingen vill bli Någon. Hur gör Ingen? För Ingen vill vara med och bygga och skapa och sköta och stötta och kämpa. Kan man bli Någon alldeles på egen hand? Ingen hoppas på det.


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Till smileyns försvar

Förenklar eller nyanserar?

Förr i tiden - innan jag blev en inbiten sms:are - var jag väldigt skeptisk till smileys (smajlisar?). Att reducera känslouttryck till en gul rundel med en stiliserad min, kändes som en nästan brottsligt grov förenkling. I viss mån tycker jag nog fortfarande så, men eftersom jag numera ägnar mycket tid åt att "koka ner" mina egna känslouttryck till sms-språk, har jag ändå förstått värdet av dessa s.k. emotikoner. Ett sms kan lätt missförstås, eftersom det runstensliknande korthuggna språket ibland saknar nyanser - särskilt gäller detta ironier och dubbeltydigheter som annars skulle bli tydliga med hjälp av tonfallet.

Kanske kan en smiley vara lösningen
när man behöver uttrycka sin ilska.

Ett exempel: många av oss är ju väldigt aggressionshämmade. Det känns svårt, pinsamt och lite farligt att bli arg på någon. Man vet liksom aldrig vad som kan hända. Och hur uttrycker man sin vrede, utan att kränka någon? Kanske kan en arg smiley med horn vara en lösning? Jag själv upplever iallafall att det blir lättare och mindre dramatiskt då.

Men - om man verkligen inte kan uttrycka känslor, om man faktiskt inte äger ett språk rikt nog att illustrera vad man känner, då kan smileyn vara till stor hjälp. För ett par år sedan arbetade jag som lärare på en skrivarkurs för personer med neuropsykiatriska problem. En av mina elever hade Aspergers syndrom. Hon hade långt gångna planer på att skriva en roman - en komplicerad och lite magisk historia om en gåtfull familj i en småstad. Hon hade början klar - en fullskriven A4. Ungefär som Balzac hade hon anlagt den allvetande författarens perspektiv - han som vet allt och känner allas tankar, innan de själva ens har tänkt dem.

Honoré de Balzac
- vet allt om sina romanfigurer.
 

Författaren utgår liksom från ett fågelperspektiv och sänker sig ner över staden och kvarteret ovanifrån, närmar sig sedan alltmer huset. Till slut kommer man in i huset där människorna rör sig i rummen. Problemet för min elev var bara att hon inte kom vidare. Den där ingressen hade hon jobbat med i flera månader. Men när hon skulle börja beskriva människorna i huset - då blev det tvärstopp. Hon kunde inte benämna känslor och karaktärsdrag och ännu mindre gestalta deras uttryck.
Vad skulle vi göra? Pappan skulle vara en ilsken härskartyp, mamman en underdånig slavnatur. Brodern en slarver och dottern en djupsinnig tänkare. Men - hur skulle de bete sig? Och hur pratade de?

Det var då smajlisarna kom till min hjälp. Lektionen ägnades åt att rita smajlisar - glada, skrattande, vemodiga, arga, sura, gråtande, luriga. Och sedan testa dem på de olika personerna. Den ilskne pappan - vilken sorts smiley var han? Min elev insåg snabbt att varje person ju hade många smajlisar i sin karaktär. Och dottern - den djupsinniga tänkaren och alldeles säkert författarinnans alter ego - fick mest smajlisar, helt spektrat från skratt till tårar och vrede.

Hela känsloregistret...

Jag vet inte hur det gick med romanprojektet, för kurserna lades ner på grund av indragna anslag. Men det var en rolig lektion och jag är säkert på att jag lärde mig minst lika mycket som min elev - om inte mer. Och som vi skrattade.


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Tankar om vägen till körkortet

Sverige firar sin nationaldag idag. Fint, tycker jag. Svenska flaggor på bussarna jag möter på motorvägen upp till huvudstaden. Så kör jag förbi en dunge med höga björkar - vita stammar och skiraste försommargrönska - och mitt i dungen en svensk blågul flagga som vajar i vinden. Och solen som lyser från en nästan klarblå himmel. Vilken skönhet!

Solens strålar skimrar i bladverket.

Fast nu tänkte jag inte skriva om att det är bra att vi är stolta över vårt vackra land - ett land som ska vara öppet för många, som borde arbeta för en mer human flyktingpolitik, som borde inse att människor under 18 och över 45 också är värdefulla och som borde satsa mycket mer på dialog och samtal, på alla nivåer och i alla lägen  - utan om bilkörningspedagogik. Man tänker bra där bakom ratten.

Man tänker bra bakom ratten.

Jag tog körkort för snart två år sedan, efter en lång och hård kamp. Teoriproven var inte problemet -det var på uppkörningarna jag blev underkänd. För småsaker, kan jag tycka nu i efterhand. Problemet var kopplingen mellan teori och praktik - kopplingen mellan allt trafikregelpluggande och det faktiska bilkörandet.

Men varför ska det vara så svårt? Är det för att sålla agnarna från vetet, så att inte de värsta klantarna får en chans att komma ut i trafiken? Är det ens en medveten strategi - att det ska vara så svårt? Jag tror faktiskt inte det. Jag tror bara att den pedagogik som är rådande nu och som kallas för "överinlärning" grundar sig på ett feltänk. Enligt denna pedagogik överöses man med information - om vägmärken, vägmarkeringar, trafikregler och bestämmelser av alla de slag - gällande allt från lastvikter till promilleberäkningar. Först möter man all denna fakta på teoriföreläsningar, sedan i den tjocka körkortsboken, sedan i små häften och så till sist i bilskolornas teoritester med hundratusentals kryssa-i-rätt-svar-frågor. Genom att massor med saker upprepas i det oändliga, fäster de till slut i medvetandet, tror man. Detta kallas för överinlärning. Problemet är bara att det är alldeles för många saker som upprepas och upprepas och upprepas...

Massor av information.

Vad behöver man egentligen veta för att vara en säker bilförare? Att trafik som kommer från höger har företräde, att de som kör inne i en rondell har företräde, att man måste stanna när det lyser rött, att man måste hålla avstånden, att man måste kolla i backspeglarna så att man vet vad som händer bakom och bredvid bilen, att man ska kolla noga i backspegeln och blinka innan man byter fil och att man ska hålla hastighetsgränserna. Så väldigt mycket mer är det inte. All den enorma massan av information kan man hämta in under hand. Det är faktiskt först nu, efter snart två år bakom ratten, som jag till fullo förstår varför reglerna finns. Innan dess var jag inte mottaglig, då hade jag fullt upp bara med att få bilen att rulla.

Ett förslag: ett litet häfte med den mest grundläggande trafikteorin, en simulator där eleven kan öva på just det som står i häftet och så övningskörning i olika trafikmiljöer. Sedan kan man ta reda på om trafikledaren har gul eller grön väst eller hur mycket släpvagnen får väga - om man vill och behöver.

Copyright: Åsa Adolfsson Wallner