Hjältar - vilka är de?

Hjältar - vad är det för några, egentligen?

Napoleon - en typisk hjälte?

För många år sedan - tjugo faktiskt - var jag i Paris på semester. Det var ett härligt väder, trettio grader varmt, soligt och långa kvällar att sitta ute på en servering och äta något gott. Det var så varmt att jag beslöt mig för att göra ett besök på något svalare ställe. Det fanns två alternativ, tyckte jag: katakomberna och Invaliddomen. Jag valde Domen först - där fanns, hade jag läst, Napoleons enorma sarkofag i röd marmor. Jag gick dit till fots på den stora, nästan svindlande breda Boulevard des Invalides. Utanför entrén ringlade köerna av turister - klockan tolv skulle den så kallade Austerlitz-solen visa sig. Det är en ljusblixt som uppstår när solens strålar träffar den röda marmorn. Och nu var det inte ett moln på den klarblå himlen.

Napoleons sarkofag i Invaliddomen.

Vi turister släpptes in och ställde oss i pelargången runt sarkofagen och väntade. Alla var tysta och förväntansfulla. Och på slaget klockan tolv kom den - ljusblixten, Austerlitz-solen. Det var mycket sällsamt att se det snabbt förbi-ilande ljusfenomenet och till min stora förvåning blev jag djupt rörd. Aldrig någonsin hade jag ens reflekterat över Napoleons eventuella storhet - men nu drabbade mig hjältemyten med full kraft. Jag kände hur tårarna brann innanför ögonlocken. Det var så stort; den röda marmorn, solblixten, de tysta och vördnadsfulla turisterna.

Ljuset silade in genom de
mörka mosaikfönstrena.

Jag blev förvånad över min egen reaktion. För mig har Napoleon mest framstått som en maktgalen, paranoid och magsur despot med tvivelaktig hygien. Och nu stod jag där och snyftade vid hans absurt överdådiga gravplats. Sedan jag repat mig från Napoleon-upplevelsen, gick jag runt i den stora Domen och tittade på de andra krigshjältarna som också fått sin sista vila där. Flera gamla krigsgeneraler från fransk-tyska kriget och första världskriget har egna kor där de till och med står staty, belysta av det sparsamma ljuset som silar in genom de stora, mörka mosaikfönstren.

Det var storslaget och mycket, mycket sorgligt. Dessa stora män hade offrat sina liv för fosterlandet Frankrike. Det var inte svårt att föreställa sig de hemska umbäranden de måste ha genomlevt i skyttegravar och på slagfält. Som eftermäle fick de storslagna sarkofager, gravkor och statyer.

Hjälte?

Men vem bygger stora vackra gravkor åt alla de hjältar som historien glömt och glömmer? Vem hyllar deras minne? Dessa som kämpat i det tysta, som krigat på osynliga slagfält? Jag tänker på ensamstående föräldrar som kämpar för att få tiden och pengarna att räcka till för sig själv och sina barn. På alla dem som lever med svår sjukdom. På dem som går under i missbruk, på dem som ingen ser och ingen hör.

Kriget är inte mindre storslaget för att det utkämpas i tysthet. Hjältemodet är inte mindre värt för att ingen ser det.


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

En spricka i fasaden

Är alla liv lika mycket värda? Är kändisens liv mera värdefullt än uteliggarens? Direktörens mera värdefullt än kassörskans? Läkarens mera än patientens? Nej! Nej! Och åter: nej! Alla liv är lika värdefulla, lika värda respekt och vördnad. Jag är helt övertygad om att varje liv är en kamp för överlevnad - på ett eller annat sätt. Det kanske inte förefaller så när man ser på livet utifrån - då glänser det; resor, familjelycka och fester i glada vänners lag. Men inifrån kan det se helt annorlunda ut - om man vågar titta efter.

Fest i glada vänners lag.

Och så en annan fråga: varför är det så skämmigt att visa svaghet? Så skämmigt att man väljer att förneka och gömma undan. För alla är vi ju svaga - på ett eller annat sätt. Och är det inte just svagheterna som gör oss till de individer vi är?

Ensamhet är inget man stoltserar på facebook.

I ondagens DN skriver kulturjournalisten Johan Hilton om filmen Turist. Den handlar om en familj som under en semesterresa i Alperna överraskas av en lavin. Det är ingen i familjen som dör, ingen katastrof inträffar - det som händer är att pappan blir så rädd att han springer och gömmer sig och lämnar hustru och barn i sticket. Hur kunde han vara så feg? Glömde han att han är far och man och borde vara stark och modig och handlingskraftig? Med filmen som utgångspunkt analyserar Hilton vad som egentligen hänt med den moderna människans självbild - i facebooks, instagrams och selfiesarnas tidevarv, där alla ska vara aktiva, efterfrågade, vackra, populära och ständigt på språng. Vad händer om det uppstår en spricka i den perfekt glänsande fasaden? Rasar allt? Eller går vi vidare som om inget hänt - förnekar sprickan så till den grad att vi inte ens ser den?

Johannes Bah Kuhnke i rollen som
skamsen far i filmen Turist.

Fadern i filmen förnekar sitt agerande. När han får se skeendet filmat med mobilkamera, förnekar han det. Det var ju inte han som gjorde så - sprang och gömde sig. Absolut inte! Att gå till botten med sin flyktreaktion, att möta den egna rädslan bakom den perfekta masken av effektivitet och facebook-yta - det vågar han inte. Han har blivit en spegelbild av sig själv; det är inte längre någon skillnad mellan spegelbilden och den speglade verkligheten. Vad som är djup och vad som är yta spelar inte längre någon roll. Det enda som betyder något är att gömma undan rädslan och det inre ansiktet, behålla masken på och gå vidare som om inget hänt.

Det gäller att behålla masken
på och spela med.

Att behålla masken på och spela med - är det det som är meningen med livet? Har det kanske till och med gått så långt, att det är just dessas liv, som förmått behålla masken på, som värderas högst? De starka, de vackra, de framgångsrika? De med den mest glänsande ytan? Som om de aldrig en dag blir sjuka, gamla eller svaga. Som om de vore odödliga i facebook- och instagramvärlden.


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Hur luktar gult? Hur känns orange?

Min äldsta dotter hade i gymnasiet en klasskamrat som var synskadad. Idag upptäckte hon att klasskamraten publicerat dikter på facebook. Först blev det skratt, och inte av det snällaste slaget. "Vad fånigt att publicera dikter! Och vilket löjligt bildspråk!" Jag bad henne läsa upp dikten. När hon gjorde det, hände det något. De löjliga bilderna blev plötsligt levande och påtagliga och den "fåniga" dikten fick liv. Då slog det henne att det var just diktarens blindhet som gav bilderna den särskilda dimensionen av textur som kommer av att aldrig någonsin ha sett, utan bara känt med sina händer. Fingertoppens beröring direkt till hjärnans språkcentrum - utan omvägen förbi ett seende öga.

Hur luktar gult?

För vad är grönt för en människa som aldrig sett träd och gräs och små äpplen? Vad är gult? Vad är rosa? Orange? En känsla av värme? En våglängd? Och hur beskriver man just den våglängden, just det stråket av temperatur?

Hur känns grönt?

Vad hände sedan? Storasyster slutade skratta. Lillasyster också. Istället bestämde de sig för att pröva på att själva skriva en dikt. En riktig dikt - inte något nödrim i en julklappsvers. Papper och penna kom fram vid köksbordet. Det blev tyst - länge, länge. Efter en timme är Storasyster klar med sin dikt. Det är en skildring av känslan av att inte bli förstådd, att inte nå fram. Efter ytterligare en kvart är Lillasyster också klar: en prosadikt om rädslan för att lyckans glans ska falna, för att verkligheten ska bli grå och meningslös och utan skimmer.

Hur varmt är orange?

Tänk vad en dikt kan betyda mycket! Om den synskadade klasskompisen kunde läsa min blogg idag, skulle hon säkert bli lycklig. Det är hennes förtjänst att två flickor skriver om sina innersta känslor, läser för varandra (och mig), diskuterar och analyserar - både språket och känslan bakom. Kan man borra djupare? Eller flyga högre?

Det är stort vad en dikt kan åstadkomma - om den kommer in i livet i just det rätta ögonblicket. Av privata skäl och hänsynstaganden, kan jag förstås inte återge de dikter jag skrivit om här. Men däremot kan jag återge en mycket älskad dikt av min diktar-hjälte Bruno K. Öijer:

Lät Dom Ligga

 

vänner, jag steg in

i en generation döda höstlöv

som kört loppet

och klistrats fast i Amsterdam Avenue

jag var kär i gula, fallna löv

ingen ska lägga sig i varför

jag var kär i röda, fallna löv

ingen ska lägga sig i varför

det är möjligt dom återvänder till oss

som pulveriserad ögonskugga

i en flygvärdinnas handväska

det är möjligt dom återvänder till oss

som tyst vattenfärg under barnets skor

men allt det där spelar ingen roll

när du stiger in i en generation döda höstlöv

jag kunde ha plockat upp och räddat nåra
jag kunde ha lagt ett par gula
jag kunde ha lagt ett par röda mot min hud
och vikt undan skjortan
så att dom fick luft och vind
jag kunde ha lyft dom till sprickorna i mitt tak
och sett dom hänga
jag kunde ha baddat dom med bomull
och friskt vatten
jag kunde ha gjort en massa saker

jag kunde ha rest över halva kontinenten
och visat upp två gula för en uttråkad främling
på nån småstadshålas biljardhak
jag kunde ha halat upp två röda för nån sjuk själ
som låg begravd i neon och bensin
på baksätet i en svettig greyhoundbuss
se här, skulle jag ha sagt, dom här löven
låg och vänta på mej en natt i New York City
och ska sanningen fram
så fanns det inget annat jag kände någon värme för
på den tiden

jag kunde ha gjort allt det där
men jag lät dom ligga
jag stod bara kvar ett tag och såg på mina löv
gula lyste till
röda lyste till i det hastiga mörkret
som fallna händer på ett asfalterat kortbord
timmen innan gryningen


och farväl, jag har aldrig haft mycket att säja
farväl, jag vill, jag vill att skräcken tar slut

...röda lyste till...

Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

De rika systrarna i Paris

Ett lyckligt liv - vad är det? Framgång? Karriär? God ekonomi? Hälsa? Kärlek? Barn? Statusprylar? Långa resor? Vad väger tyngst i vågskålen, egentligen? Vad är det som räknas, när man tittar tillbaka och summerar?

Vad väger tyngst - karriär eller familj?

Tydligen har opinionen vänt när det gäller vad som värderas högst i lyckohänseende. En ny undersökning visar att människor numera tycker att det är viktigare att ha ett roligt och stimulerande jobb med lägre lön och en bra relation till sina barn, än att tjäna stora pengar och göra en lysande karriär. Bättre att ha det trevligt tillsammans i kolonistugan än att åka till Thailand och/eller franska alperna varje vinter.

Bättre än Thailand?

Det är en bra utveckling, tycker jag. Den visar att människor kanske äntligen insett vad som är viktigt i längden: bra relationer. (Sedan kan man ju fundera över det orangea kuvertet och vad som döljer sig i det om man nu helhjärtat satsat på att vårda sina relationer...) Hur ofta har man inte läst intervjuer med kända äldre företagsledare eller politker som på frågan: "Ångrar du något i ditt liv?" alltid och utan undantag svarar: "Att jag inte tillbringade mera tid med mina barn när de var små. Sedan blev det för sent." (De behöver inte oroa sig för det orangea kuvertet, men hur reparerar man en dålig relation med sina barn?)

Men - människor är olika och det som är lycka för den ene behöver inte vara det för den andre. Sjukdom och fattigdom är inte förenligt med lycka för någon. Men är rikedom alltid en källa till lycka? Visserligen håller jag nog med den franska författarinnan Francoise Sagan om att det känns bättre att gråta i en Ferrari än i en buss, men det är faktiskt inte alla som har förmågan att njuta av sin rikedom.

Francoise Sagan gillade inte att gråta i bussar.

Den där kungliga akademien där jag arbetade i så många år, delade ut stora penningstipendier till unga lovande musiker. Stipendiepengarna kom från rika människor som donerat till akademien, oftast för att de älskade musik och kanske inte kunde göra en insats för konstarten på något annat sätt. En av de allra största donationerna kom från två gamla systrar som var bosatta i Paris. De var oerhört rika och hade donerat massor av miljoner. För att visa sin tacksamhet och vördnad, reste akademiens högste chef ner till den stora staden för att tacka systrarna personligen, på plats.

Paris rymmer både fattiga och rika.

Några dagar senare kom han tillbaka till akademien. Han verkade förbryllad på något sätt. Så berättade han följande: Glad i hågen hade han begivit sig till systrarnas paradvåning i centrala Paris, förväntansfull och lite spänd på att få träffa så förnäma gamla damer. Kanske skulle han få något lyxigt att äta och en riktigt fin champagne? Han ringer på. Dörren öppnas av en mager gammal kvinna i gråa, fattiga kläder. Strax ansluter en lika mager och lika fattigt klädd kvinna. Han bjuds in i lägenheten som är mörk, tom och tyst. I köket bjuds han på något slags konserv. De magra gamla kvinnorna berättar lågmält om sitt liv i den stora staden, om hur de hjälper fattiga och själva lever i yttersta enkelhet, nästan i askes.

Lyx och lycka?

Vår preses tycker synd om dem - det framgår tydligt. "Tänk", säger han uppriktigt bekymrad, "vilket härligt liv de skulle kunna ha. Och så hasar de runt så där i sin stora lägenhet!"

Jag tänkte mycket på vad han berättat. Det är inte säkert, att systrarna alls var olyckliga. Kanske var de lyckliga, på sitt sätt, genom att hjälpa människor som hade det svårt. För dem var rikedom i sig ingen lycka - de visste ju uppenbarligen inte hur man skulle spendera pengar. Diamanter, fina middagar, vackra kläder, skönhet och lyx - kanske var det inte alls det som var lyckan för dessa båda systrar i grått? Kanske var lyckan just att leva ett asketiskt liv, ge av sitt överflöd och hjälpa andra?

Vad skulle jag själv göra, om jag hade obegränsat med pengar? Återkommer i ärendet.


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Glöm aldrig att svara

Det finns många sorters tystnad...

Det finns många sorters tystnad. Det finns sorgsen tystnad, ilsken tystnad, tveksam och trevande tystnad, trött tystnad, uppgiven tystnad och den slutliga tystnaden när inga ord finns kvar att säga. Alla de tystnaderna är den levande människans sätt att vänta, tänka, ta en paus. De tystnaderna kan vara bra och är viktiga att respektera och att lära sig av.

Bildtext överflödig.

Men - så finns det en tystnad som är hemsk, en tystnad som inte är vare sig värd att respektera eller lära sig av. Det är den likgiltiga tystnaden. Den som visar att man inte bryr sig. Den tystnaden är grym och skapar maktlöshet och förtvivlan. Den är en stängd dörr, ett vacuum. Det är denna likgiltighetens tystnad som sprider sig som en farsot i vårt land. Hur yttrar den sig? Jo, här kommer några exempel.

Du ringer och möts av en telefonsvarare. "Var god lämna ett meddelande efter tonen, så ringer vi upp dig så fort vi kan". Du pratar vänligt in ditt ärende och lämnar ditt telefonnummer. Sedan väntar du. Och väntar. Och väntar. Ingen ringer. Varför? Kanske ditt meddelande inte gick fram? Kanske det blev något tekniskt fel? Kanske gjorde du något fel när du pratade? Du ringer igen. Och pratar vänligt in ditt ärende och lämnar ditt telefonnummer. Sedan väntar du. Och väntar. Och väntar. Kanske att det blev något fel en gång till? Du ringer igen. Och igen. Hoppet om att få ett svar försvinner om hörnet och ersätts av den isande insikten, att ingen vill svara dig. Ingen har tid - iallafall inte för dig.

Telefonen är tyst.

Du skickar ett mail med en förfrågan. Förväntansfullt tittar du i inkorgen om det kan ha kommit något svar på din förfrågan. Du klickar på "skicka/ta emot". Om och om igen. Varje dag klickar du på "skicka/ta emot". Veckorna går. Kanske blev det något tekniskt fel? Kanske var mottagaren på semester? Kanske sjuk? Kanske slutat på sin post, utan efterträdare? Förväntan går sakta över i besvikelse och till slut i resignation.

Ett brev med posten.

Du skickar ett brev med posten - artigt och trevligt formulerat och med en förfrågan. Efter någon vecka börjar du titta i brevlådan om det kanske kan ha kommit något svar på ditt brev. Varje dag lyfter du förväntansfullt på brevlådans lock. Men där ligger inget brev. Veckorna går. Kanske blev det något fel? Fel adress? Adressaten bortrest? Sjuk? Död?? Du vågar dig på att skicka ett litet vykort med en hälsning och en fråga, om ditt brev kommit fram. Nya veckor går. Höst blir vinter och vinter blir vår - och sommar.

Vinter blir vår.

Vad lär man sig av denna likgiltighetens tystnad? Jo, en sak. En enda viktig sak. Att aldrig - aldrig - låta bli att svara på ett personligt brev eller en fråga på telefon eller ett mail. Det var en medmänniskas tanke och kanske en bön om hjälp eller kontakt.


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Att ge och att ta

Till minne av den nyligen bortgångne skådespelaren Robin Williams, visades igår kväll min favoritfilm - alla kategorier: Uppvaknanden (Awakenings). Filmen bygger på den sanna historien om hur neurologen Malcolm Sayer (i verkligheten bokens författare Oliver Sacks) får arbete på ett sjukhus i New York för kroniskt sjuka patienter.

Den oförtröttlige läkaren Dr Sayer (Robin Williams)
med sin patient Leonard (Robert de Niro).

Året är 1969. På en av avdelningarna ligger ett antal människor som sedan trettio år befunnit sig i ett slags komaliknande tillstånd. Den nyanställde läkaren grips av deras öde och börjar undersöka möjligheterna att använda parkinson-medicinen L-dopa. Oförtröttligt arbetar han, dag som natt. Och: medicinen visar sig i höga doser ha en mirakulös effekt: patienterna vaknar till liv efter att ha sovit i trettio år.

Patienterna vaknar till liv efter att ha sovit i trettio år.

Men tiden har förändrats - tjugotal har blivit sextiotal. New York har förvandlats till en modern jättemetropol och människorna som var unga när de somnade, är nu i övre medelåldern eller till och med gamla. Håret har blivit grått, huden rynkig. Att möta sin spegelbild blir en omtumlande upplevelse, både av förvåning, förtvivlan och glädje.

Vad gör man när man plötsligt får ett liv? Tar för sig av hjärtans lust? Gömmer sig? Blir rädd? Bitter över den förlorade tid som passerat?

Leonard.

Den egentliga huvudrollen är inte Dr Sayer, utan en av patienterna - Leonard (Robert de Niro). Han blir den förste som får mirakelmedicinen. Men - också den förste som drabbas när det visar sig att medicinen till slut leder till ett danssjuke-liknande tillstånd med spasmer, kramper och paranoida föreställningar. Den blide Leonard som leende och eftertänksamt tagit emot den livets gåva han plötsligt fått, så full av längtan och vördnad, blir en rasande furie. Till slut blir kramperma och spasmerna så svåra att medicinen tas bort och han åter sjunker tillbaka ner i sin eviga dvala. De andra patienterna följer samma öde.

Dr Sayer grips av samvetskval och förtvivlan. Han gav dessa människor livet tillbaka, nu tar han det ifrån dem. Hade det varit bättre att aldrig ge dem denna möjlighet? Hade det varit mänskligare och mera etiskt att låta dem fortsätta existera i sitt sovande koma-tillstånd? Skulle han låtit bli att glänta på dörren och släppa in ljuset - nu när han måste släcka det igen?

Vilken svår fråga! Som nog ingen kan svara på. För det är som den kloka sköterskan säger, när hon tröstar den mycket sorgsne Dr Sayer: Är det inte egentligen så för oss alla? Det liv vi har fått ska tas ifrån oss - förr eller senare.

Här kommer dansscenen ur Uppvaknanden. Hur den mänskliga närheten och ett avlägset hopp om en inte längre möjlig kärlek och ömhet ändå för ett ögonblick kan lösa kramperna och ge frid.

Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Gåtan Zarah Leander

Ibland möter man människor man faktiskt inte alls förstår. Vilka är de? Vad vill de? Hur tänker de? Var kommer de ifrån? En sådan person är för mig Zarah Leander. Vem var hon egentligen bakom den stora munnen, fullkletad med läppstift, och det röda håret i stela lockar? Var hon en diva eller en häxa? En samvetslös karriärist eller en rädd och ensam kvinna som skapade en strålande fasad att gömma sig bakom? En rotlös pappas flicka som aldrig blev vuxen?

Diva? Häxa? Eller ingenting? Vem vet...

Det verkar som att ingen någonsin kommer att få något svar på frågorna. Zarah lurar alla - till och med sina biografer, tycks det. I den tyska dokumentärfilmen Fallet Zarah Leander tillskriver man henne en status som eventuell (dubbel?) spion, gay-ikon och levande konstföremål. På vilka grunder?

När jag var riktigt liten fanns det bara en TV-kanal. Det som visades i den fick en enorm genomslagskraft. Det måste varit därför som en programledare som Lennart Hyland kunde bli så oerhört berömd - han hade ju ingen konkurrens. På lördagskvällarna satt hela Sverige i sina soffor och tittade på Hylands hörna. När jag blev lite större kom en ny kanal - TV2 -  och då dök det upp ytterligare en programledare som hette Lennart, fast med efternamnet Swahn.

Lennart Swahn - expert på tanter.

Lennart Swahn hade en sällsynt stor talang att prata med tanter. Jag tror att han var fascinerad av dem på ett nästan lite ekivokt och masochistiskt sätt - han dyrkade stora, dominerande och bastanta tanter. Det var i hans pratsoffa som jag såg Zarah Leander första gången och blev rädd. Hon verkade hård som flinta och såg ut att hånle åt varje kommentar. Samtidigt fanns det små signaler i hennes sätt att vifta med händerna och de rynkiga, ringprydda fingrarna som jag uppfattade som tecken på ett långt gånget förfall. Sådana dubbla signaler är alltid både skrämmande och fascinerande.

Vill ni se en stjääärrrna? Se på miiig!
 Zarah Leanders paradnummer.

Swahn hade förmågan att vara både krypig och frågvis på samma gång och han var nog den som först av alla vågade fråga den stora divan direkt i TV hur det egentligen stod till med hennes påstådda nazi-sympatier. Zarah himlade med ögonen och viftade med fingrarna och gjorde en lång, dramatisk paus. Men svarade på frågan, det gjorde hon inte. Hon valde att tiga om sina kontakter med Goebbels och Hitler. Hon valde att mystifiera och leka kurragömma. Kanske ville hon hellre framstå som outgrundlig än som en förrädare eller som en - som hon själv lär ha kallat sig - politisk idiot.

Tänk vad mycket Zarah Leander hade vunnit på att vara ärlig och öppen. Tänk om hon hade kunnat säga så här: "Ja, jag frotterade mig med nazisterna. Jag älskade att bli avgudad och beundrad. Ja, jag ville tjäna stora pengar. Men jag förstod inte bättre - då. Jag var förblindad av rampljuset och jublet och hörde inte stöveltrampet." Tänk, så mycket bättre hon hade mått och så mycket mer sympati hon hade fått.

Men å andra sidan: då kanske hon heller inte fått den status hon som eftermäle fått som gåtfull gay-ikon och gudomlig diva. En tysk forskare säger i TV-filmen: "Zarah Leander var ett konstobjekt. Hon är någon som kan skapa en yta som är så ytlig att den når ner till det allra djupaste man kan föreställa sig." Vilken strålande analys! Gåtan Zarah förblir en gåta och skall nog så förbli.


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Tvånget att roa

Robin Williams 1951-2014.

Det finns så mycket jag hade tänkt skriva om: självrespekt, jobb för äldre arbetslösa, quick-fix-terapier, skolstart, konfirmation och mycket, mycket annat. Tillvaron är så oändligt full av företeelser som är outgrundligt intressanta att fundera över. Men jag kom av mig igår, när jag på TV-nyheterna fick höra att den amerikanske skådespelaren och komikern Robin Williams avlidit, bara 61 år gammal. Han hade hängt sig i bostaden. Nyheten chockade mig. Det kändes som att världen förlorat något viktigt: en god människa, en filmstjärna som inte ständigt demonstrerar sitt vackra yttre och sitt framgångsrika liv.

Tydligen hade Williams i flera decennier lidit av upprepade djupa depressioner och ett allvarligt missbruk - detta parallellt med ett sprudlande produktivt liv i humorbranschen. Han var som en associativ turbomotor - full av infall och idéer. Men bakom skrattet dolde sig ett stort mörker, eftersom han valde att lämna livet, trots en älskad hustru och tre älskade barn. Han var en skör människa i en hård värld, men dolde det väl.

En av rollerna: den rekorderliga
nannyn Mrs Doubtfire.

Någon av hans många kolleger lär ha sagt: "Han fick alla att skratta, utom sig själv." Är det inte just så det är med de riktigt stora humoristerna? De är egentligen djupt allvarsamma, kanske märkta av en svår och ensam barndom. Humorn blir ett sätt att för ett ögonblick hålla mörkret stången, ett sätt att bli älskad och för en liten stund glömma att man inte alltid varit det. De är många, humoristerna som balanserar på en slak lina över allvarets avgrund: Buster Keaton, Charlie Chaplin, Woody Allen, Jonas Gardell, Robin Williams och många, många fler. Men kan det till slut bli så, att det blir ett tvång att alltid vara rolig? Och förmår man inte längre att få människor att skratta - då kan man heller inte bli älskad? Leverera underhållning - annars är man värdelös. Om det är så, måste livet te sig oändligt tungt att leva.

Buster Keaton - en annan stor humorist.

I Dagens Nyheter berättar Stellan Skarsgård, som spelat mot Williams, att han var en mycket allvarlig och eftertänksam person så länge man bara var två personer i rummet. Så fort det blev fler än två, kände han sig tvungen att vara rolig. Han blev som förbytt, säger Skarsgård, gick på högvarv och sprutade kvickheter. Vilket tungt öde - att alltid vara rolig! Vilket arbetsamt liv, att alltid få andra att skratta! När får man vila då?

Kanske är det därför jag helst vill minnas Robin Williams i en allvarlig roll: som den oförtröttlige läkaren i Uppvaknanden. En person så uppfylld av vetenskapstro och människokärlek att han först skapar ett medicinskt under som sedan vänds till sin motsats: en katastrof. Filmen bygger på den sanna historien om läkaren Oliver Sacks som upptäcker ett botemedel mot den sömnsjuka som hållit ett antal personer i ett dvala-liknande tillstånd i över trettio år. De vaknar upp till en ny värld - unga till själen, men gamla till kroppen. Samspelet mellan läkaren, som spelas av Williams, och en av hans patienter, gestaltad av Robert de Niro, hör till det mest rörande jag någonsin sett på film.

Robin Williams och Robert de Niro
i Uppvaknanden.

Jag måste avsluta med ett citat av en annan av Williams' skådespelarkolleger: Ben Stiller. Ett citat som jag tror pekar på vad det egentligen var som var hans storhet. Stiller säger:

- Jag har aldrig sett honom vara annat än vänlig mot en enda jävel, någonsin. Han fick alla runt sig att känna sig unika och jämlika, trots att det var han som var geniet.


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Revanschens sötma

Att beskriva sina misslyckanden och tillkortakommanden med ett leende, är roligt och populärt. Många estradörer och andra kända personer underhåller mer än gärna sin publik om sina nederlag - i självbiografier och i TV-soffor. Det river alltid ner skrattsalvor. Det skapar sympati att få höra berättas att även den mest framstående artist, författare eller politiker minsann också gjort fel och tabbat sig. Nederlagen gör dem på något sätt mera mänskliga för oss "vanliga" människor. Kanske vi också till slut kan räkna oss till denna de lyckades skara - trots våra fadäser...

Uppehåller sig gärna vid sina tillkortakommanden.
Robert Gustavsson - framgångsrik komiker.

Men dessa underhållande beskrivningar av klantigheter och bortgörningar är bara roliga om den klantige bortgöraren sedan lyckades och blev både framstående och lyckosam. Misslyckandena var bara ett numera övervunnet stadium på vägen mot framgång - inte något tillstånd utan slut. För vem skrattar med den som aldrig lyckas? Vem vill höra på den som lever sitt liv i nederlag? Upprepade missräkningar skrämmer - och skämmer.

Hur kul är det?

"Man måste misslyckas för att lyckas", säger framgångsprofeterna.  "Nederlag är en nödvändig förutsättning för seger", säger älska-dig-själv-gurusarna. Jag förhåller mig skeptisk till sådana lättsmälta visdomsord.

Senaste blogginlägget handlade om den fiktive tungviktsboxaren Rocky Balboas revansch. Filmen handlar om en 60-årig föredetting som slår tillbaka mot dem som tror att han är slut. Efter en titanisk kamp på liv och död lyckas han sätta sig i respekt och med minsta möjliga hårsmån förlora matchen mot den regerande tungviktsmästaren. Det är åtminstone trettio år mellan de båda männen. Hur troligt är detta? Hade filmen slutat på ett annat, mera realistiskt, sätt: Rocky blir nedslagen i rond två och för nöja sig med en mosad frontallob och en avsliten hälsena - hur många hade velat se den filmen? Inte många...




Golvad.

Det är revansch man vill se. Hur den som som trampats på reser sig igen och slår tillbaka - mot alla odds. Den oväntade - men efterlängtade - triumfen. Den vill vi alla se och uppleva. Och är det något som man vill be Gud om - om Han nu finns däruppe någonstans - så är det att alla dem som trampats på, slagits ner, föraktats och negligerats, ska få uppleva att bli sedda, respekterade och uppskattade. Att till slut få smaka revanschens sötma.


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Rocky Balboa och kampen för självrespekt

Rocky Balboa (Sylvester Stallone)

- Det är inte hur hårt man slår som gör att man vinner. Det är hur många slag man kan uthärda.

Ungefär så säger Rocky Balboa - den fiktive tungviktsmästaren gestaltad av Sylvester Stallone. I vanliga fall ogillar jag skarpt - som mina läsare vet - sådana där "klokord". De tjänar bara till att trycka ner människor och konservera jante-samhället.

- Bättre en fågel i handen än tio i skogen. (Innebörd: Nöj dig med det lilla och sträva inte för högt!).
- Tala är silver, men tiga är guld. (Innebörd: Håll tyst och ställ inte till med bråk, håll dina problem för dig själv!).
- Skomakare, bliv vid din läst! (Innebörd: Nöj dig med det du har - man vet vad man har, men inte vad man får, minsann!)

Det finns hur mycket hemskheter som helst, som har förpestat livet för många generationer människor.

Bättre en fågel i handen?

Tillbaka till Rocky. När Rocky är 60 år har han återvänt till sin ungdoms slumkvarter i Philadelphia och öppnat en liten restaurang. Hans älskade hustru har dött, sonen lever sitt eget liv i finansvärlden och svågern Paulie förlorar sitt jobb på ett slakteri. Rocky har slutat boxas - kroppen är utsliten och lederna är stela. Rocky börjar bli gammal, men inne i bröstet känner han något som brinner, något som vill ut. Är det sorg, vrede, längtan efter det som varit - eller är det kampglöden som finns kvar därinne och vill ut?

Rocky och hunden Punchy.

Efter en del övertalning från några mindre nogräknade boxningspromotors som vädrar slakt och skandal, accepterar han att gå en uppvisningsmatch mot den regerande tungviktsmästaren. Rocky möts med skepsis och löje. Motståndaren ser honom som en löjlig före-detting han lätt kan slå ner, ett gammalt vrak. Sonen skäms över att hans gamle far inte beter sig som andra 60-åringar; accepterar sitt åldrande och lägger boxningen på hyllan. Men Rocky ger sig inte. Han köper en gammal hund och med en galnings envishet börjar han träna sin värkande kropp, vinner skeptikernas respekt och förlorar med ett enda poäng den tio ronder långa matchen - som alls inte blir någon uppvisningsmatch, utan en kamp på liv och död.

Visst är det en orimlig story - tårdrypande, patetisk och antagligen totalt orealistisk. Men den har en viktigt budskap. Budskapet lyder: Låt dig inte nederslås, utan kämpa. Ge inte upp dina mål. Hur svårt det än är, hur mycket motstånd du än får - kämpa ändå. Det är kampen som är livet, inte vinsten.

Jag vill tro att det är så.


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Vad döljer sig bakom polityren?

Ibland tycks polityren vara överraskande tunn och det som finns där bakom lyser igenom på ett riktigt fult och otäckt sätt. Man vill ju gärna tro att de som själva blivit utsatta för diskriminering och förtryck skulle vara klokare och mindre fördomsfulla än andra, men det tycks inte vara fallet. När det inte handlar om dem själva och deras eget lidande - då är de lika fördomsfulla som dem de så hett kritiserar.

Polityren krackelerar...

Vad är det jag syftar på? Jo, så här var det tydligen - enligt gårdagens Aktuellt samt två texter i Dagens Nyheter: den stora Pride-paraden går genom Stockholm. Gay-poliser och gay-präster, transor och queerar. Publiken som samlats utmed paradvägen jublar och applåderar - feststämningen är på topp och solen strålar. Men plötsligt upphör jublet och applåderna. Det blir tvärtyst, hotfullt tvärtyst. Det är när judiska församlingens gay-medlemmar paraderar förbi. Istället ropar någon: "Varför dödar ni palestinska barn?!"

Regnbågsflaggan med davidsstjärnan.

I Malmö har rabbinen fått en flaska kastad på sig. Fönster har krossats i synagogorna och judiska familjer har blivit hotade.

I Aktuellt framträder Willy Silberstein, ordförande i Svenska kommittén mot antisemitism. Han är djupt allvarlig, ögonen uttrycker rädsla. Hur kan svenska människor i Sverige ställa andra svenskar i Sverige till svars för vad som händer 500 mil bort? Hur skulle några medlemmar i judiska församlingen på något sätt bära ansvar för vad som händer i Gaza? undrar han upprört.

Willy Silberstein - oroad och upprörd
över den tilltagande antisemitismen.

Det undrar jag med. Och så vad som är ännu mer skrämmande: det är inte rasister och nazister som beter sig så här. Det är - som man trodde iallafall - upplysta människor som tycker sig vara både moderna och fördomsfria. Dem kan man inte avfärda som förmörkade idioter - och det är just det som är så farligt.

Jag måste berätta en kort historia. Så här var det: morgonkaffe i köket på den musikaliska akademien där jag jobbade som redaktör. Stämningen är god och vi anställda småpratar, dricker vårt kaffe och knaprar på våra skorpor. Så kommer en person på tal. Plötsligt påstår en av kollegerna att personen är oärlig. Jag, som också känner personen i fråga och inte upplevt honom som det minsta oärlig, frågar vad kollegan menar. Kollegan svarar då, med leende självklarhet: "Men han är ju jude!" Jag känner hur det svartnar för ögonen och lämnar köket omedelbart.

Kanske inte så avlägset
som man skulle önska...

Finns det något som gör mig fullständigt rasande så är det antisemitism och judehat. Och det har inte ett enda dugg att göra med hur staten Israel beter sig i Gaza.


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Änglar - finns de?

Jag ligger och solar på stranden. Det är ett sorl av röster - barnröster, kvinnoröster, mansröster - myriader av ord, överallt, åt alla håll. Och bakom orden: ännu större myriader av tankar och förnimmelser.

På stranden.

- Vill du ha mera chips?
- Kan du tänka dig, han dog knall och fall. Bara så där...
- Det är ovanligt många som har drunknat i sommar. Undrar vad det kan bero på?
- Vad mycket getingar det är nu i augusti!
- Nej, hon visste inte att man inte kan parkera där.
- Gå till mormor nu, så hjälper hon dig med håret.
- Var det kallare i vattnet där borta, utanför bryggan?

Alla dessa ord är bara ytan på det gigantiska isberget. Där under är det oändligt mycket mer. Eoner av tankar och förnimmelser, med eller utan ord. Möjliga eller omöjliga att formulera.

I slutet av 80-talet såg jag en film som gjorde ett enormt intryck på mig. Den handlade om en ängel som kan höra alla människors tankar. Han svävar över staden och hör det eviga sorlet av de levandes tankar - glädje, sorg, ensamhet, vrede. Han har alltid funnits där, sedan tidernas begynnelse. Han är osynlig. Ingen kan se honom, men han kan se allt.

Ängeln över Berlin, gestaltad av Bruno Ganz.

Ängeln lyssnar till sorlet och fylls till slut av längtan att också han få uppleva alla dessa känslor, att få bli en människa, trots lidandet och utsattheten - och trots den överallt hotande döden. Så han väljer bort sitt eviga liv i utbyte mot ett mänskligt. Ängeln kastar sig mot marken, krossas och vaknar upp - som en dödlig människa. Livet blir inte lätt, men han känner att han lever, känner det röda blodet pulsera i ådrorna, känner det stora i att vara en människa och dödlig.

Peter Handke.

Jag tänker ofta på Himmel över Berlin - så heter filmen. Manuset skrevs av den österrikiske författaren och filosofen Peter Handke. Ängeln Damiel, som väljer att bli människa, spelas av Bruno Ganz. Men i en annan roll i filmen förekommer den gamle Columbo (Peter Falk). Kanske någon av mina läsare minns 70-talsdeckaren med de finurliga frågorna, den skrotfärdiga lilla bilen, den skrynkliga rocken och den söndertuggade cigarren? I Himmel över Berlin spelar han sig själv på besök i Berlin för att spela in en film. Utanför en korvkiosk möter han en kväll den osynlige ängeln och talar till honom. Korvförsäljaren tittar skeptiskt på den amerikanske mannen som pratar rakt ut i luften. Är han knäpp? Det visar sig att Peter Falk är en ängel som blivit människa - det är på grund av sitt tidigare  "änglaskap" som han kan förnimma ängelns närvaro. I några få ord beskriver han hur det är att vara levande och dricka en kopp kaffe. Ängeln lyssnar och fattar sedan sitt beslut.

När livet känns tungt ibland tänker jag på Himmel över Berlin och på ängeln Damiel. Det är härligt att få vara en människa ändå!

Här kommer den lilla scenen mellan Bruno Ganz och Peter Falk utanför korvkiosken. Den är vacker, tycker jag.

Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Bad, grillning och så lite Jesus, kanske

- Det var bara så himla kul!
- Det var det bästa jag gjort i hela mitt liv!
- De där veckorna har gjort mig till en annan människa!

Vad är det de pratar om? Jo, om konfirmationslägret, så klart. Nya kompisar, snygga killar, myskvällar vid brasan, bad och grillning. Och så på slutet ceremonin i kyrkan, de vita klänningarna, festen och presenterna från släkten.

Konfirmander till sjöss.

Lillasysters kompisar är på konfirmationsläger, nästan allihop. Lillasyster hoppade av, eftersom hon kände på sig att kompisen skulle svika, fast de bestämt att de skulle åka tillsammans. Nu ångrar hon sig. Ångrar sig riktigt mycket. Tänk om hon missat sin ungdoms stora upplevelse? Tänk om alla kommer att prata om lägret i skolan - och hon inte har något att säga? Skulle hon ha bitit ihop och vågat ändå, utan kompisen? Det är många tankar och många frågor. Vad ska man säga? Att det går lika bra nästa år? För konfirmera sig kan man väl göra vid vilken ålder som helst - eller? Nej, det går inte lika bra, för då är man ett år för gammal för att åka på lägret. Som om det är lägret som är det viktiga.

Konfirmander från förr.

Som konfirmandförälder får man gå på informationsmöten i kyrkan. På ett av dessa möten, visades en film från förra årets läger. Glada unga ansikten, spring, lekar och ätande - massor av aktiviteter, sång, musik och brännboll. Det är bara en aktivitet som inte visas: själva konfirmationsundervisningen. Den har man valt att inte visa i sin film. Varför? Är det inte just undervisningen i kristen tro som är "huvudnumret" på ett konfirmationsläger? Ungdomarna tittade fascinerat på filmen. Vad kul de verkade ha, de där som var med förra året. Inte ett dugg tråkigt, verkade det vara. Full rulle och inte en massa snack om Gud och Jesus och den där Helige Anden.

Jobbigt?

En fråga dök upp i mitt medvetande när jag såg filmen. Vill kyrkan mörka konfirmationsundervisningen för att locka fler ungdomar till lägren? Eller är undervisningen en så liten del av lägret, att den inte ens behöver skildras i filmen?

Före sommarlovet hörde jag Lillasysters kompisar prata om det kommande lägret - hur kul det skulle bli att åka bort och träffa nytt folk. Kanske någon snygg kille fanns bland deltagarna? Man diskuterade vilka kläder man skulle ta med: den nya bikinin och den nya snygga klänningen. Och smink och locktång. Och parfym. Jag dristade mig till att fråga om de tyckte att det skulle bli spännande att få lära sig så mycket nytt om Gud och Jesus och om kyrkans alla traditioner. "Njae... Inte direkt...", blev svaret. "Det är ju inte därför man åker på konfa-läger."

Smink är viktigt på konfirmationslägret.

Kanske är det dags att kyrkan står upp för vad man sysslar med - egentligen. För hur ska man annars veta det - bland all fika, myskvällar och sällskapslekar?


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner