Agent 007 - med rätt att vara snäll

Agent 007 - med rätt att vara snäll.

Något av det värsta jag vet, är när människor tappar ansiktet. Och då menar jag förstås inte bokstavligen, utan när de gör bort sig, klantar till det eller missar något och står där handfallna och rodnande. "Hur kunde jag vara så dum? Hur kunde jag missa det?" Allra värst är det när barn, som ännu inte lärt sig att bortförklara eller "skoja till det", står där frågande, med blicken i marken, pinsamt påminda om sin otillräcklighet. Tyvärr är det inte alla som har förmågan att se när detta händer, eller ens bryr sig. Och ännu färre har ett så stort hjärta att de inte står ut med att se när skammens rodnad sprider sig i ansiktet på ett litet barn.

Bortgjord.

En som hade ett så stort hjärta var filmskådespelaren Roger Moore - allas vår James Bond. Han avled i veckan och hyllas av en hel värld. En lyckosam och framgångsrik man som blygsamt kunde konstatera att han haft "90% tur och resten möjligen en aning talang". Hans gestaltning av den brittiske toppagenten var alltid med glimten i ögat och frisyren på plats, trots våldsamheter och dödshot. Naturligtvis en helt orealistisk bild av en grym verklighet - men underhållande och nostalgi-mysigt är det.

Underhållning.

I samband med Moores bortgång, berättade en medelålders filmproducent följande lilla historia. Den är varken särskilt dramatisk eller rafflande, men lyser av omtanke och klokskap.

På en flygplats någonstans i Europa 1983 får en liten sjuårig pojke syn på sin största idol: James Bond. Idolen sitter i ett hörn och läser en tidning i väntan på sitt plan. Pojken är mållös av lycka och ber sin farfar att gå fram och be Agent 007 om en autograf. Farfar - som inte vet så mycket om film och ännu mindre om James Bond - går fram till mannen med tidningen och ber honom skriva sitt namn på en papperslapp. Mannen skriver vänligt sitt namn och en hälsning till den lille pojken. När farfar visar autografen för pojken, blir pojken inte alls glad. Där står ju inte James Bond - där står ett annat namn som han inte ens kan tyda. Full av besvikelse springer pojken fram till mannen med tidningen och frågar varför han inte skrivit sitt riktiga namn; James Bond.  Mannen svarar, att det kan han ju inte göra - man vet ju aldrig om möjligen den farlige Blofeldt kan finnas i närheten och spionera på dem. Den lille pojken nickar allvarligt i samförstånd - nu förstår han att det gäller att vara försiktig. Han och James Bond måste se upp för bovar och banditer.

Boven Blofeldt.

Så går trettio år. Den lille pojken är numera filmproducent och 2013 ska han producera en film om UNICEF:s goodwill-ambassadör Roger Moore. Filmproducenten berättar den lilla historien om autografen, men Moore tycks ha glömt - det var ju så längesedan, över trettio år. Efter inspelningen möts de båda herrarna igen - ute på bilparkeringen. Roger Moore kommer fram till filmproducenten och säger: "Du, jag hade inte alls glömt. Men jag ville inget säga, förstår du - man kan ju aldrig veta om Blofeldt och hans kumpaner är i närheten..."

"90% tur och resten möjligen en aning talang". Jag har en känsla av att resterande 10% nog var den där "aningen talang" - fast med en stor dos av ett gott och varmt hjärta.

Roger Moore 1927-2017.

Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Gott Nytt År - bästergök eller tröstergök

Det finns ett kapitel i Jonas Gardells trilogi Torka aldrig tårar utan handskar - böckerna som handlar om sjukdomen AIDS som spred sig bland de homosexuella männen på 80-talet. Sjukdomen som dödade alla dem som drabbades - alla utan undantag.

Trilogin Torka aldrig tårar utan handskar

Kapitlet handlar om när huvudpersonen Rasmus och hans pappa Harald vandrar tillsammans i skogen. Nu är Rasmus liten och håller pappa i handen. Han är trygg och stolt över att gå där med sin pappa som vet så mycket och som berättar om alla växterna och djuren och om gökarna som ropar i skogen. Det är Rasmus som sedan kommer att dö i AIDS - "bögpesten". Men ännu är han en liten pojke som lyssnar till skogens alla ljud och gökens rop.

Så här skriver Gardell:

Södergök är dödergök, västergök är bästergök, östergök är tröstergök och norrgök är sorggök, lär Harald Rasmus att rabbla. Rasmus ställer mängder med frågor om varför det är på det ena eller andra sättet med gökarna. Till slut måste Harald säga att det kanske bara är ett fånigt rim, men på det örat lyssnar inte Rasmus. Och när han frågar varifrån just den där göken gol som de nyss hörde, ljuger Harald för att inte uppröra den känslige sonen i onödan och säger att det var en västergök, trots att den hördes norrifrån och varslade om sorg.

Bästergök! konstaterar Rasmus nöjd,
Exakt! svarar Harald och låter saken bero.

Västergök - bästergök.

Pappa Harald och lille Rasmus vandrar vidare i skogen. De äter sina medhavda smörgåsar med ost och leverpastej. Och Harald påminner om den vita älgen de såg sommaren innan.

Så ropar norrgöken igen. "Bästergök!" säger Rasmus och skrattar.

Pappa Harald säger ingenting. Han låter sonen vila i tron att det är bästergöken som sjunger i skogen. Inte den från norr som bådar sorg och inte den från söder som siar om död.

Kapitlet om gökarna finns i trilogins del 2 - Sjukdomen. Det är en liten berättelse om en far och hans son på upptäcktsfärd i skogen. Marken doftar och vinden susar, men bakom trädkronorna och grönskan skymtar det stora mörkret. Men ännu är framtiden ljus och Rasmus hör bästergöken sjunga.

Nyår!

GOTT NYTT ÅR,

KÄRA LÄSARE!

Och må bästergöken sjunga hela 2017!

Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Kära läsare

Nu är det julnatt och jag sitter framför datorn och skriver. Paketen är inslagna, plastgranen monterad och pyntad, de fåtaliga små tomtarna är utplacerade i huset och det mesta av maten är lagad.

Plastgranen lyser vit.

Tystnaden och lugnet råder och nu vill jag tänka på en rolig sak: om jag skulle få göra ett alldeles eget Vinterpratar-program. Då skulle jag berätta om saker som ligger mitt hjärta allra närmast. Och så skulle jag spela den musik som jag tycker är allra underbarast. Jag skulle berätta om hur viktigt det är att vara nyfiken och vilken fantastisk gåva det är att få lyssna när människor berättar om sina liv, unga såväl som äldre. Vilken lärdom!

Särskilt en sak har jag lärt mig denna vecka: hur viktigt det är att vara stolt över sin egenart.

Här kommer en man som är just stolt över sin egenart: violinisten Nigel Kennedy. Han spelar den första satsen i Vivaldis Årstiderna: Vintern. Visst hör man hur isen glittrar och kylan biter?

GOD JUL!

Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

En tomte

Jag är skeptisk till Facebook - det måste jag erkänna. "Fejan" svämmar över av patetiska och ofta illa formulerade berättelser och egocentriska utläggningar om bullbak, festmiddagar, poolparties och skidutflykter. Allt för att demonstrera sin egen förträfflighet och bevisa att man är en populär och efterfrågad figur med fulltecknad agenda.

Är skeptisk...

Men - ibland dyker allvaret upp och Facebook blir just den där megafonen som slår sönder likgiltigheten och krossar oförmågan till inlevelse. Det hände häromdagen. Och det handlar om Tomten. Ja, inte om honom med renarna förstås, utan om en pensionerad ingenjör med stort vitt skägg som knäcker extra i den aningen suspekta tomtebranschen.

Tomten Eric

En dag blir Tomten - som förresten heter Eric Schmitt-Matzen - uppringd från sjukhuset. En sjuksköterska ber honom komma - det brådskar. En liten pojke ligger för döden och hans sista önskan är att få möta Tomten. Att klä om till den röda dräkten finns inte tid till, så bråttom är det. Tomten kastar sig i bilen och kör till sjukhuset och springer upp till barnavdelningen. Där i en säng ligger en mager, mycket liten pojke. Föräldrarna väntar utanför, för de vet att deras son vill möta Tomten ensam.

Tomten sätter sig på sängkanten och böjer sig över pojken för att kunna höra vad han viskar, hans röst är mycket svag. "De säger att jag kommer att dö, men hur kan jag veta att jag kommer rätt, att jag kommer dit jag ska?" undrar den lille pojken.

Tomten svarar: "När du är framme, säg att du är Tomtens allra bästa nisse, då kommer de att släppa in dig och du kommer rätt!" Den lille pojken reser sig mödosamt upp och kramar Tomten och dör så i hans famn med orden: "Tomten, kan du hjälpa mig?"

En sann Tomte
och Människa.

Efter denna upplevelse funderade Eric på att sluta med sitt extraknäck. Den lille pojkens tillit hade rört hans hjärta så starkt att hela hans liv skakades i sina grundvalar. Men, säger Eric, detta får sjukvårdspersonalen uppleva inte bara en gång, utan många, många, många gånger. Och de slutar inte sina arbeten för att hjärtat blöder.

Jag hoppas att Eric fortsätter att extraknäcka som Tomte - för de orden han gav den lille pojken inför den sista resan var den vackraste julklappen någon kunde få: att få komma fram, att få komma rätt och vara Tomtens allra bästa nisse.

För att hylla den gode tomten Eric kommer här musik av gamle Fader Bach: Air.

Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Jesus och Co

Ibland extraknäcker jag som förrättningsvaktmästare i en fin gammal kyrka i Stockholm. Jag är stolt över att få arbeta där och få välkomna människor till detta uråldriga rum av sten, där kristendomens budskap predikats i över niohundra år. Tänk, om dessa väggar kunde tala. Tänk, vad man skulle få höra då. Antagligen mycket som med dagens öron skulle vara direkt chockerande och skrämmande. Tiderna har förändrats och med dem människorna.

Tänk, om dessa
väggar kunde tala.

Men - en sak är tyvärr evig: livet är inte rättvist. Häromdagen begravdes en ung flicka som blivit ihjälslagen och hittad liggande ute på gatan - ingen vet varför eller vem som är skyldig till detta illdåd. Vad man däremot vet, är hennes mammas förtvivlan och hennes mormors bottenlösa sorg. Så vad säger man då - till de människor som livet berövat det vackraste de hade? Att det går över? Att tiden läker alla sår? Att Gud ska trösta? Att vi ses i paradiset, i livet efter detta? Arbetet som präst måste en sådan gång vara näst intill omöjligt att utföra. Ett tröstens ord riskerar så lätt att bli ett hån, där man balanserar på den knivskarpa eggen mellan inlevelse och oförståelse. Hjälper det överhuvudtaget att berätta om Jesus? Och om Guds kärlek och det eviga livet? Den frågan ställer jag mig ibland när jag sitter där vid min kontrollpanel längst bak i kyrkan och lyssnar till prästens griftetal.

Ett ljus i mörkret.

För mig finns det några människor, som likt Jesus, gått före oss, brutit ny väg och kämpat för omtanke och kärlek - människor som för mig lyser som fyrbåkar i mörkret. En av dessa  människor heter Oliver Sacks. Han var neurolog och författare och avled 82 år gammal förra hösten. Hans böcker handlar om patienter han mött under sin långa tid som läkare. Det är inga små skissartade porträtt han tecknar - det är människor i helfigur vi får möta, lära oss tycka om och därmed också lida med i deras kamp för att bli friska, eller - om det inte finns någon utsikt till bot - deras kamp för att acceptera sitt öde. Och doktor Sacks spar aldrig på någon möda för att utforska och för att hjälpa. Han lämnar inget åt slumpen, han går till botten med saker och ting - det får ta den tid det tar.

Oliver Sacks.

En av hans patienter hette Jimmie. (Jag har bloggat om honom tidigare.) Jimmie lider av ett slags alkoholrelaterad demens som kallas Korsakoffs syndrom. Han är en man i 60-årsåldern, men eftersom han tappat sitt minne, tror han att han är en ung man - med hela det härliga livet framför sig. Varje gång han råkar få syn på sig själv i en spegel, får han en chock; vem är den där gamle mannen? Jimmie glömmer allt som händer, han störtar genom tiden - utan möjlighet att fästa vid någonting, någonstans, allt glider undan. Till slut grips han av en sådan ångest att han inte vet vart han ska ta vägen. Han vandrar runt, runt på sjukhuset - en evig rörelse utan mål och mening. Alltmer rastlös, alltmer jagad. Doktor Sacks funderar och konfererar med kolleger, han forskar och undersöker - och till slut får han en idé: kanske att nunnorna som finns på sjukhuset kan hjälpa? Han tar med sig Jimmie till mässan. Och där - i den strikta ramen, i den urgamla gudstjänstritualen - där finner Jimmie slutligen frid. Så blir han en trogen gäst i sjukhuskyrkan - lugn och nöjd och fylld av trygg förvissning att allt är sig likt, att allt upprepas, ett evigt mönster som han kan klamra sig fast vid.

Kanske är det så det är: den gamla kyrkans väggar av sten och den uråldriga ritualen är ett värn mot ovissheten. För alla faller vi genom tiden.


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Farmor

Idag är det min födelsedag och då har jag bestämt att jag bara ska göra roliga saker. Jag ska träna, städa min fina bil, kolla efter en ny klänning och äta sushi på restaurang. Eller så kanske det blir grillade scampi - vi får se vilket som känns allra godast. Och så ska jag blogga om min farmor. Hur kan det vara roligt, undrar ni säkert - att skriva om en gammal kärring som varit död i över tjugofem år? Jo, jag kom på en sak idag: vi är lika hon och jag. På insidan. Hon var en kraftig dam med smak för dräkt och handväska, det är inte jag. Och träna skulle hon aldrig ha gjort - att röra på kroppen kunde vara farligt, den kunde ju bli utsliten i förtid.

Lite likt farmor, faktiskt.

Farmor var lärarinna av den gamla stammen. Påläst, allvarsam och noggrann. Hon älskade sitt arbete så till den milda grad att hon efter sin pensionering (som hon sköt upp i många år) skaffade en liten skolbänk och en liten griffeltavla till sitt enda barnbarn - mig. Jag tror nog att vi njöt lika mycket båda två, farmor och jag. Allt avhandlades - från rättstavning till Karl XII:s fälttåg.

Farmors favorit.

Men så här på äldre dagar börjar man fundera över människors öden på ett nytt sätt. Man ser dem liksom i ett annat ljus. Och på farmor lyser det faktiskt ganska starkt. Det har varit mörkt ett tag i glömskans dal, men nu riktas strålkastaren mot henne - mot farmor.

Farmor hade en hel del otur i livet. Hennes gamle far (som förstås var lärare) avled på morgonen samma dag som hon skulle gifta sig med min farfar - som var mycket äldre och rektor på farmors skola. Och efter bara åtta års äktenskap dog han av kallbrand på grund av för långt gången diabetes. På 1920-talet var det tufft att vara änka; farmor fick flytta från paradlägenheten vid torget till en liten lägenhet där hon och de två små barnen fick tränga ihop sig med kokerskan. Ekonomin blev en helt annan och sparsamhet blev nödvändigt. Farmor grät och klagade sin nöd, månad efter månad, år efter år - aldrig tycktes sorgen och saknaden efter farfar gå över, till allas växande irritation och opraktisk som hon var, blev allt väldigt tungt och svårt. Så avled även hennes dotter och det gjorde inte saken bättre - farmor snyftade och suckade och sörjde. När telefonen ringde i mitt barndomshem ville man inte svara - det kunde ju vara farmor och då tog det tid...

Tänk om det är farmor...

Men farmor hade goda sidor också - och de var riktigt goda. Hon älskade att upptäcka nya saker och hon älskade det som var vackert. Placerade man henne i en fällstol ute i en park, kunde hon njuta av vartenda blad och grässtrå. Hon hade aldrig tråkigt, alltid hittade hon något intressant att undersöka. Och hade hon en aldrig så liten slant över i den magra kassan, nog kunde hon unna sig något vackert - en blå glasfågel, ett vackert vykort eller en blomma att sätta på bordet. Och att få ge det vackra till dem hon tyckte om, älskade hon om möjligt ännu mer. Så av farmor behövde man aldrig riskera att få raggsockor eller mamelucker i julklapp. Från farmor kom alltid något vackert eller roligt. Aldrig något nyttigt. För farmor kunde varken laga mat, tvätta, sy eller sticka.

Aldrig från farmor.

Min mormor var motsatsen: sparsam och praktisk. Från henne kom alltid mängder av raggsockor och mamelucker. Följande dialog utspann sig en julafton i slutet av sextiotalet när de båda damerna satt tillsammans i soffan och farmor berättade att hon köpt en vacker vas.

Mormor Judith: Men inte hade väl Maja råd till det?? Maja som har så liten ekonomi!!
Farmor Maja: Det var den vackraste vasen jag sett - den var blå och den lyste så fint i skyltfönstret.
Mormor Judith: Men det måste väl Maja förstå, att så kan man inte göra. Har man en liten ekonomi måste man tänka sig för, förstår väl Maja. Man måste planera och inte köpa saker som är onyttiga.
Farmor Maja: Vill Judith påstå att en vacker vas inte är nyttig?
Mormor Judith: Men Maja hade väl kunnat köpa underkläder? Eller skor? Eller något annat nyttigt?

Farmor suckade djupt och mormor var röd av ilska. Och det blev den sista julaftonen de tillbringade tillsammans. För som mormor brukade säga: "den människan förstår inte vad som är nyttigt - inte undra på att det gått som det gått".

Fresia - också farmors favorit.

Men idag, på min födelsedag, vill jag minnas farmor och hylla henne för att hon hade förmågan att njuta av det som är vackert. Och om inte det är nyttigt, då vet jag inte.


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Brottet och straffet

Samvetet - hur fungerar det? Går det att tysta dess röst - eller inte? Blir en illgärning mindre ond för att tiden gått och de skarpa bilderna suddats ut och blivit alltmer diffusa? Och - hur lever man med att en gång ha begått ett brott? Går det att begrava det i glömskans grav och gå vidare? Eller finns brottet alltid där som en smärtande tagg, som aldrig förlorar sin udd?

Ruth Sheen - socialarbetaren.

Om just detta handlar den brittiska TV-serie som nyss avslutats i SVT1: Saknad, aldrig glömd.  Det är en komplicerad berättelse om brott, skuld och om lidande. Den allestädes närvarande frågan är: vem lider mest - den som drabbats av förlust och död eller den som är orsaken till det?

Tom Courtenay - revisorn.
I bakgrunden Gemma Jones - hans hustru.

Handlingen är följande. Under renoveringen av ett illa medfaret hyreshus i London hittas ett skelett under golvet i källaren. Polis och kriminaltekniker tillkallas. Först vet man inte om detta är ett fornfynd eller ett samtida brottsoffer, men efter mycket efterforskningar kan man datera skelettet till 1976. Samtid alltså, och en mordutredning inleds. Den döde visar sig vara en ung pojke i de sena tonåren. I ett djupare lager under skelettet finner man en liten adressbok och efter en röntgenundersökning av det svårt förmultnade papperet, framträder några namn.

Trevor Eve - företagsledaren.

Den kvinnliga kommissarien och hennes stab börjar sökandet efter de människor som döljer sig bakom namnen i adressboken och deras koppling till den döde. Kan någon av dessa kanske också vara hans mördare? Fragment från en tid av social turbulens - arbetslöshet, främlingshat, rasism, våld och homofobi - samlas till en berättelse om några öden som råkade korsa varandras väg i ett inackorderingsboende för vilsna ungdomar våren 1976.

Bernard Hill - kyrkoherden.

Kyrkoherden, som är så snäll och empatisk och alltid sätter dem som lider i första rummet. Socialarbetaren, som offrar allt för att motivera förortsghettots barn att gå i skolan och göra sina läxor. Den hårdföre företagsledaren som är på väg in i de högsta kretsarna. Och så den rullstolsburne revisorn som i frustration slår sin senildementa hustru. Vad händer när det förflutna långsamt men säkert hinner ikapp dem? Eller har det förflutnas illgärningar alltid funnits där, som en mörk skugga som en gång invaderade deras liv?

Nicola Walker och Sanjeev Baskhar
- kommissarien och hennes kollega.

Skelettet visar sig tillhöra en pojke som kommit till London för att söka arbete och för att roa sig. Kvar i en avlägsen förort har han lämnat sin ensamstående mamma. Fadern, med rötter i Afrika, hade redan tidigt lämnat familjen. Pojken behöver snabba pengar och börjar sälja sex till män. Och det är här - i spelet kring den förbjudna utlevelsen - som mordet blir begånget, av den minst troliga, den svagaste, mest utsatta. Men alla är de skyldiga på något sätt - för att de dolt, gömt undan, tittat bort, blundat och försökt glömma.

Gemma Jones - mördaren.

Seriens slutscen visar den mördade pojkens mor, sittande på knä vid den nygrävda graven. Äntligen har hon fått visshet, äntligen har hennes son fått ro - efter nära fyrtio år. Men de andra då, de skyldiga? Hur hanterar de att det förflutnas illgärningar rullas upp och offentliggörs? Socialarbetaren försöker ta sitt liv av skam, men räddas i sista stund och återfinner sin plats i livet. Kyrkoherden tvingas avslöja sitt fyrtioåriga dubbelliv och riskerar att förlora allt - familj, arbete, trygghet. Företagsledaren tar sitt liv. Och revisorn då? Han som alla tror är den skyldige, eftersom han slår sin dementa fru. Mördaren är hans hustru - hon som ingenting minns längre - som i förtvivlan slagit ihjäl sin makes älskare med en hammare, mitt under akten, i källaren till det stora inackorderingshuset. Revisorn hamnar i fängelse för medhjälp till mord, eftersom det är han som begravt liket där under golvet i källaren.

Mördaren går inte att straffa eftersom hon inget minns och inget kan berätta. Men alla är de redan straffade - känslan av skuld lever för alltid kvar.


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner