tisdag 30 juni 2015

Farlig, farligare, farligast...

Bildresultat för skriet edvard munch
Edvard Munchs Skriet.
Sinnebilden för ångesten.

Vad är farligast - att inte få hjälp alls eller att få fel sorts hjälp? Är det farligare att få vänta för länge och inte få någon hjälp alls, än att inte få rätt sorts hjälp? När man försöker formulera sådana frågeställningar drabbas man av stress, hjärtklappning och frustration. Måste man välja - mellan pest eller kolera? Mellan mögel eller ruttet? Mellan inget eller dåligt?

Vad är det jag menar, egentligen? Vad handlar det om?


Bildresultat för skriet edvard munch parodi
Homer mår dåligt...

Jo, det handlar om det här: en grupp forskare, psykologer och psykoterapeuter skriver på Dagens Nyheters debattsida, under rubriken Förbjud oseriös behandling av psykiskt sjuka patienter. Man vill att Socialstyrelsen ska införa strängare regler för de personer som erbjuder behandling av psykiska problem. Samtliga terapeuter som arbetar inom detta fält måste vara legitimerade, skriver gruppen. Detta för att förhindra att människor som söker hjälp för sitt psykiska lidande hamnar i klorna på oseriösa och otillräckligt utbildade s.k. terapeuter. Att vända sig till en oseriös terapeut som bedriver samtalsbehandling på vetenskapligt oklara grunder, kan få ödesdigra följder, skriver man. I värsta fall kan det sluta med självmord.


Bildresultat för skriet parodi
Till och med Långben
kan må dåligt.

En legitimerad terapeut står under Socialstyrelsens överinseende, är tvungen att föra journal och kan ställas till svars och i värsta fall förlora sin legitimation om ett tillräckligt grovt misstag blir begånget. En fristående, icke-legitimerad, terapeut kan göra som den vill; hoppa över journalföringen, testa nya metoder och utsätta sina patienter för allehanda risker - utan att för den skull ställas till svars eller drabbas av Socialstyrelsens bannbulla, oavsett hur grova misstag den begår. Och oavsett vad som händer med patienten.


Bildresultat för skriet edvard munch parodi
Det är många som mår dåligt.

För att skydda de hjälpsökande bör man alltså, skriver gruppen, införa bestämmelsen att samtliga med mandat att utföra psykologiska behandlingar skall ha legitimation och därmed vara kontrollerbara från Socialstyrelsen.

Det låter väl bra! Och tryggt för dem som i sin förtvivlan över att må dåligt söker stöd, hjälp och ett lyssnande öra. Problemet här är bara att de forskare, psykologer och psykoterapeuter som skrivit debattartikeln utan minsta eftertanke sätter likhetstecken mellan oseriös och icke-legitimerad. Är man icke-legitimerad är man, per definition, oseriös och potentiellt farlig - tydligen. Det finns dock inget som säger att så måste vara fallet. Lika lite som man kan vara alldeles säker på att en legitimerad terapeut alltid är seriös.


Bildresultat för skriet parodi
Hjälp!

Så enkel är inte verkligheten. Tyvärr. Efter en lång utbildning och efter ett stort antal kontakter i samtals-branschen, kan jag säga att det finns gott om legitimerade terapeuter som är direkt olämpliga (för att inte säga farliga) samtidigt som det finns icke-legitimerade terapeuter som är både kunniga, seriösa och ansvarstagande. Dessa senare skulle i ett slag förlora mark om totalkravet på legitimation skulle bli verklighet.

Gruppen som står bakom debattartikeln borde dra skiljelinjen mellan seriös och oseriös på en helt annan nivå. Nämligen denna: skiljelinjen ska gå mellan å ena sidan personer som gått korta kurser i självförverkligande och snabbregression, som inte kan bedöma sin metods kraft att riva ner och förstöra, som inte vet varför de valt att arbeta med andra människors inre, som vill känna sin makt och som vill tjäna pengar och - å andra sidan - personer som är ansvarsfulla, kunniga, pålästa, ödmjuka och genuint intresserade av att faktiskt hjälpa sina medmänniskor att klara av att leva livet - lite bättre, lite lättare och lite mindre ångestfullt. Där ska skiljelinjen gå. En legitimation är ingen garanti för trygghet, botande och ett lyckosamt slut.


Bildresultat för skriet parodi
Till och med snögubben
är drabbad.


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

tisdag 23 juni 2015

Äntligen! Tack, Stefan Arvidsson!

Bildresultat för erasmus av rotterdam humanism
Erasmus av Rotterdam - humanist med
självklart existensberättigande.

Det är jobbigt att vara humanist! Man måste alltid - alltid! - försvara sin rätt att finnas till. Man är ju överflödig, en onödig och tärande svulst på den så kallade samhällskroppen. Det vi humanister uträttar är bara perifera aktiviteter utan existensberättigande och utan vinstpotential. Om man valt den humanistiska banan bör man - skall man! måste man! - skämmas. Eller??


Bildresultat för vikingar
Utan humanister hade vi inte
vetat något om våra förfäder vikingarna.

Idag står att läsa i Dagens Nyheter, under rubriken Humaniora hjälper oss att förstå det främmande, en förklaring till vad vi egentligen är bra för - vi de överflödiga humanisterna. Stefan Arvidsson, professor i religionshistoria vid Linnéuniversitetet, skriver att humaniorans huvuduppgift är att "(...) hjälpa människor att känna sig hemma på jorden under de få år hon vandrar här." Detta sker på två sätt. För det första genom att "(...) ge människorna information och kunskaper om världshistoriens alla kulturtraditioner". För det andra genom att "(...) ta reda på vad det egentligen är som hindrar människorna att gå igenom sina liv lyckliga."


Bildresultat för echnaton
Farao Echnaton
- ett levnadsöde tecknat av humanister.

Att känna sig hemma här på jorden där vi lever, att förstå hur saker hänger ihop, att se samband, utvecklingsprocesser och händelseförlopp - kan något vara viktigare? Svaret är ett odiskutabelt och rungande NEJ. Varför ses det då som mindre "nyttigt"? Är det för att humaniora sällan omfattar de så kallade "exakta vetenskaperna"? Är det för att det sällan går att översätta konst, litteratur, musik och andra mänskliga uttrycksformer till odiskutabla och evidensbaserade siffror?


Bildresultat för guernica
Picasso: Guernica.

Visst kan man analysera Schönbergs Pierrot Lunaire endast ur tolvtonsperspektiv, men då har man missat den magnetiska uttryckskraften i just den tidsandan som verket speglar. Visst kan man detaljstudera och matematiskt beskriva hur Picassos Guerníca är uppbyggt, men då har man missat sprängkraften och den politiska appellen. Och visst kan man plocka isär Erik Lindegrens dikt Ikaros, men då missar man den svindlande tron och det hisnande skräcken för framtiden. Det vill säga: man missar den skapande människans storhet.

Tack, Stefan Arvidsson! Äntligen känner jag mig stolt över att jag är en humaniora-människa! Nu ska jag sluta förklara mig och försvara mig. Så härligt det ska bli!


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

fredag 19 juni 2015

Kära läsare...

... Glad midsommar!!

Bildresultat för prästkrage
Prästkrage!

Regnet öser ner, grässtråna badar i lera och skorna fastnar. Det är busväder i vårt avlånga land, men jag sörjer inte så mycket över det. Visserligen gillar jag att vara ute i naturen, men dansa kring en majstång/midsommarstång gillar jag inte. Särskilt inte till tonerna av Små grodorna eller Sju vackra flickor i en ring...


Bildresultat för dans kring midsommarstången
Svenskt midsommarväder.

En överförfriskad gubbe som slirar över dragspelsklaviaturen och en annan, likaledes överförfriskad, gubbe med mikrofon som skriker och domderar - det är pinsamt och absurt. Får man tycka så? Jag är faktiskt inte säker på att man får det. Folk kan bli arga och tycka att man är pretentiös och negativ. Men folkdansare och lekledare driver mig till vansinne.


Bildresultat för spelmän
Kan vara jobbig...

Sorry, men jag står för att jag är både pretto och negativ. Alltså vill jag hellre ge mina läsare något annat för att fira att sommaren är här. Fioler här också - och med riktigt klös: Nigel Kennedy i första satsen av Bachs Dubbelkonsert från två violiner. Kan det svänga mera??





Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

söndag 14 juni 2015

Tankens frihet

Bildresultat för tänka fritt är stort tänka rätt är större
Thomas Thorilds devis.

Ovanför den magnifika porten till Universitetshusets aula i Uppsala står följande ord, i stora guldbokstäver: TÄNKA FRITT ÄR STORT MEN TÄNKA RÄTT ÄR STÖRRE. Jag minns att jag studsade första gången jag såg devisen. Det måste ju ha blivit något fel, tänkte jag. Något slags omkastning. Eller?


Bildresultat för thorildsplan tunnelbana
Kakelkonst på Thorildsplans
tunnelbanestation. Fritt eller rätt? 

Devisen formulerades 1794 av juristen, författaren - och fritänkaren - Thomas Thorild. Hur tänkte han där, kan man undra? Visserligen har han fått en hel tunnelbanestation uppkallad efter sig, men ändå?? Och visserligen var han jurist och de tänker ju hellre rätt än fritt, men ändå?


Bildresultat för thorild
Tänkte rätt!

En mörk natt skulle jag vilja smyga till den stora porten, med en stege och en hel del verktyg. Morgonen därpå skulle Uppsala-borna mötas av en ny devis, skriven i guld: TÄNKA RÄTT ÄR BRA MEN TÄNKA FRITT ÄR BÄST.

För så är det tveklöst. Utan minsta tvivel. Åtminstone borde det vara så i den bästa av världar. Men enligt David Graeber (recenserad av Roland Paulsen i DN igår) har vårt sönderreglerade samhälle utvecklats i motsatt riktning - tillbaka till Thorilds devis. Tänker man inte enligt de regler och ramar som formulerats av den alltmer monstruöst växande byråkratin, då har man inte en chans att få prova sina idéer, att forska, att gå till botten med det man vill veta. Graeber menar att forskningen, framstegen, visionerna och utopierna krossas av det kvävande regelrytteriet. "Idag är universitetet en plats för varumärkesmedvetna administratörer som ägnar dagarna åt att skriva anslagsansökningar. Textproduktionen sker i meriteringens snarare än i idéernas tjänst och de bångstyriga knäppskallarna lär sig snabbt att de kan dra åt helvete." skriver Graeber. Han fortsätter: "De som inte efterlever byråkratins regelverk straffas."


Bildresultat för david graeber
David Graeber - tänker fritt.

Är det verkligen ett sådant samhälle vi vill ha? Ett samhälle där de som följer reglerna belönas med trygghet och välstånd - och de som av olika skäl väljer att agera utanför regelverken, straffas med utanförskap och otrygghet? Det är ju inte i det trygga, förutsägbara, inrutade som vetenskapens och konstens stora landvinningar uppstår. Det är när man vågar sig utanför ramarna, utanför tryggheten, ut på den tunna, nattgamla isen dit ut där bara "knäppskallarna" vågar sig, som människan kan visa sin storhet.


Bildresultat för august strindberg
Strindberg sket i reglerna och tänkte fritt.
(Men fick aldrig Nobelpriset...)

Att skapa, att upptäcka, att analysera, att formulera, att bygga, att forma, att färga - det kräver en sak: tankens frihet bortom regelverk och byråkratiska system.


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

fredag 5 juni 2015

Att ha eller att vara - det är frågan

Bildresultat för hamlet
To be, or not to be??
(Laurence Olivier som Hamlet)

"Att vara eller inte vara - det är frågan!" utbrister den olycklige prins Hamlet av Danmark i Shakespeares drama. Kungafamiljen är i gungning efter pappa kungens förtida bortgång och nu spökar han och informerar sin son om att han minsann blivit förgiftad - undanröjd av hustrun för att lämna plats åt sin yngre bror, både på tronen och i den kungliga dubbelsängen. Det blir kris och sonen mår så dåligt att han överväger att ta sitt liv.


Bildresultat för hamlets pappa
Hamlet kommunicerar med sin döde far.

Men nu var det inte om den danske prinsen jag tänkte blogga (även om det snart är prinsbröllop i Sverige), utan om en helt annan person. En person som jag beundrar mycket, för hennes allvar, hennes mod och hennes absoluta stringens: Ann Heberlein, författare, debattör och teologie doktor.


Bildresultat för ann heberlein
Ann Heberlein.

Det är Ann Heberlein som ställt följande viktiga fråga: hur kommer det sig att man har fysiska sjukdomar, men är psykiska? Man har coloncancer eller lunginflammation, men man är bipolär eller schizofren. Man har reumatoid artrit eller har hjärntumör, men är depressiv.

Frågan ställer hon i inledningen till sin programserie Mina två liv som just nu sänds i tre delar i SVT1. Programserien handlar om bipolaritet. Heberlein intervjuar människor som har diagnosen bipolär sjukdom och hon gör det utifrån ett inifrån-perspektiv, eftersom hon själv har samma diagnos. Vi får möta människor som lever sitt liv med det ständiga pendlandet mellan å ena sidan kreativitet och flow och å andra sidan depression och passivitet.


Bildresultat för bipolär sjukdom
Två sidor av samma mynt.


Heberlein ställer raka frågor: "Hur mår du nu?" "Vad tror du att det var som utlöste sjukdomen?" "Tror du att du kommer att må dåligt igen?" "Och - vad kommer du att göra då?" Hon är rak och ärlig och mycket respektfull och närvarande och lyssnar intensivt. Hon tar sig själv som utgångspunkt när hon ställer sina frågor, för hon vet vad det handlar om.

Men varför är man en psykisk sjukdom men inte en fysisk?  Är det på grund av att ett benbrott inte påverkar personligheten på samma sätt som en depression? Är det helt enkelt så att en sjukdom som berör psyket ter sig så oerhört mycket svårare att förstå och därmed att bota - så komplex att vården inte förmår mobilisera all sin kraft och sitt engagemang? Och är det just detta faktum som gör att människor med psykiska sjukdomar blir så oerhört mycket mindre uppmärksammade och omvårdade? Och stigmatiserade?


Bildresultat för gipsat ben
Lättare att hantera än depression?

I februari låg jag på sjukhus och opererades för bröstcancer. Det var tufft och många på min avdelning var unga kvinnor med allvarlig cancer. Första natten efter operationen kom nattsköterskan för att titta till mig. Hon satte sig på sängkanten och berättade hur glad hon var att arbeta på just den här avdelningen. Det var roligt, sa hon, och trevligt. Inte som på psyket, där hon tidigare arbetat. Där var bara jobbigt, tråkigt och deprimerande, rapporterade hon. Ingen ljusning alls, som hon uttryckte det.

Måste det vara så här? Kanske kan Ann Heberleins TV-serie öka möjligheterna till en förändring?

Tills vidare kanske man kan misstänka att prins Hamlet hade en depression.


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner