I don't want to miss a thing

Jag återkommer till ämnet kärlek på äldre dagar. Och då menar jag inte att sitta hand i hand i hammocken eller att lösa korsord tillsammans. Det tror jag nämligen är den gängse schablonbilden av just kärlek på äldre dagar. Nej, jag menar passion. Inte på något sätt mindre stark än i ungdomen, kanske ännu starkare. Lika sprängfylld av stormande längtan efter närhet, kyssar, sex och det totala uppgåendet i den andre - och så önskan att få leva återstoden av livet tillsammans. Hösten 2011 gick jag en utbildning i gerontologi (= läran om det normala åldrandet). I en av kursböckerna redovisades en ganska aktuell undersökning om hur de gamla själva ser på sex på äldre dagar. Resultatet var nedslående. Det visade sig att de gamla - särskilt kvinnorna - internaliserat en kritisk, nedlåtande och fördömande syn på sex på äldre dagar - de hade alltså tagit till sig omvärldens oförståelse och börjat se på sig själva med kritiska ögon. Nu minns jag inte de exakta siffrorna längre, men siffran 17% står tydligt i mitt minne. Den stod för hur många av de gamla kvinnorna i åldersgruppen 75+ som ansåg att erotik var en värdefull del av livet. Varför är det så??

Kärlekslyckan är lika stark - oavsett ålder.

När min farmor blev gammal ville hon komma till ett tryggt och fint äldreboende i närheten av sin familj. Hon flyttade från Lidköping till Stockholm till ett väldigt trevligt äldreboende. Där var fina små lägenheter som låg i ring runt en vacker innergård med mycket blommor och planteringar och små träd. Det fanns en fin restaurang som serverade god och vällagad mat till både frukost, lunch och middag. Det fanns många små sällskapsrum. Det var överhuvudtaget en vacker och harmonisk miljö - det var ljust och luftigt och luktade gott, nästan överallt. Och farmor stortrivdes.

De små lägenheterna låg i ring runt en vacker innergård
med mycket blommor och små träd.

På äldreboendet bodde även en gammal man. Han var änkling sedan länge. En dag flyttade det in en änka. Änklingen och änkan började umgås så smått och efter en tid hade kärleken börjat spira. Så stod det klart för dem båda att de ville dela återstoden av livet med varandra och det rustades till bröllop. Min farmor satt med i styrelsen på boendet och nu hade det uppstått ett stort problem: hur skulle man hantera att de nygifta ville bo tillsammans? Föreståndarinnan var upprörd. Man kunde väl inte låta dessa gamla människor dela sovrum? Det vore absolut inte anständigt och absolut inte förenligt med äldreboendets etik och rykte! Farmor höll med, helhjärtat. Det skulle ju kunna hända hemska saker... "Vadå för saker?" frågade jag, som då var ung och irriterad och gillade att provocera. "Ja, det förstår du väl själv!" svarade farmor menande och skakade på huvudet. Jag minns inte riktigt hur det gick med det äkta parets sovrum - men jag hoppas innerligt att de fick dela säng till slut, trots min farmor och de andra moraltanterna.

När jag körde bil mellan mina båda hem i våras, kom jag på en strålande idé. Jag skulle minsann producera en musikvideo! Den skulle visa en gammal man och en gammal kvinna som ligger i sin kärleksbädd. Kvinnan har somnat och mannen ligger vid hennes sida och ser på henne - fylld av värme, lust och längtan. Och otålighet. Han vill inte missa ett enda ögonblick av deras liv i kärlek.
I don't want to miss a thing. Jag har inte gett upp min idé.

Värdet av att göra ingenting

Jag har för mig att det i boken om Nalle Puh finns en passus som handlar om att "göra ingenting". Nu var det längesedan jag läste Nalle Puh - han har förresten aldrig varit min favorit. Han är lite för trög och så känns hela konceptet med Sjumilaskogen och den söte gossen Christopher Robin och alla hans mjukisdjur aningen förljuget. Lite som en falsk idyll, särskilt när man i sonens självbiografi får läsa om hur elak och sarkastisk pappan/författaren A.A. Milne var mot sin lille son, Christopher Robins förebild.

På väg till upptäcktsfärd i landet Nostalgia.

Verklighetens Nalle Puh med ägare och upphovsman.
Notera pojkens vemod och faderns mångtydiga blick.

Mot slutet av boken om Nalle Puh börjar Christopher Robin skolan, antagligen på ett sådant där engelskt pojkinternat. Barndomens tidlösa frihet är över och när han kommer hem på sommarlov, börjar han se med nostalgins vemod på sina oändliga somrar och på sin tidiga barndoms fantasilandskap. Han och favoritmjukisen Puh vandrar längs med det lilla vattendraget som flyter genom Sjumilaskogen och konstaterar att det mest värdefulla, det allra finaste de gav varandra - det var gåvan att kunna göra ingenting.

Jag tycker mycket om att göra ingenting. Att göra ingenting är i själva verket att göra mycket, väldigt mycket. Det är när man gör ingenting som tankarna kommer, fantasin vaknar och idéerna börjar spira och växa. Att göra ingenting är verklig aktivitet - på insidan. För många år sedan var jag på festmiddag. Alla som var där verkade vara väldigt aktiva människor - särskilt en som var begravningsentreprenör. Han berättade vitt och brett om sina skidresor, segelbåtar, golfklubbor och bridgekompisar. Så vänder han sig plötsligt till mig och frågar: "Och vad gör du då? Seglar du?" Jag svarar nej. Begravningsentreprenören går igenom sin inre checklista på acceptabla aktiviteter och när han kommer fram till slutet av den, frågar han: "Men rider du då??" Nej, svarar jag, det gör jag inte. Checklistan är slut och begravningsentreprenören verkar förvirrad. "Men vad GÖR du då??" frågar han, nästan lite uppgivet och aningen irriterat. Med illa dold ironi, svarar jag: "Jag tänker." Hakan i parketten. Gubben blir så arg att det pyser rök ur öronen på honom. Som om jag menade att han inte kan tänka. Som om jag menade att hans golfande, bridgeande, seglande och slalomåkande på något sätt skulle hindra honom från att tänka. Ja, tänk om jag faktiskt menade det...

En tänkare?

Småkrypschocken

Öland lär vara det insektstätaste landskapet i Sverige - här finns bålgetingar, ekoxar, tusenfotingar och annat häftigt. Min yngsta dotter gillar inte småkryp. Hon hatar - avskyr! - allt som kryper, framförallt på åtta ben. Vissa som har sex ben är hon också rädd för. Storasyster är likadan. Själv klarar jag det mesta som har sex ben och/eller flyger - men en sak klarar jag absolut inte: stora som kryper med åtta ben. Då blir det kris.

Åtta ben är inte bra... Krisen är ett faktum.

Min make är uppvuxen i en liten stuga på östra Öland - landsbygd med stort L. Man slaktade sin gris, hämtade sin mjölk i spann, sov på halmmadrasser och tittade förundrat på sommargästerna som dök upp i slutet av juni. Två världar, två kulturer möttes under ett par korta sommarmånader - ibland kunde man umgås lite och ha riktigt trevligt, men när halva augusti var till ända, åkte stadsborna hem till sitt och allt återgick till det vanliga. Småkryp med sex eller åtta ben var inget man hade tid att vara rädd för.

Jag var en sommargäst. När jag var liten bodde jag med mina föräldrar på pensionat på norra Öland. Vi flanerade i parken, klädde om till middagen och jag kikade blygt på de bofasta barnen som skymtade bakom den höga häcken. De kikade tillbaka - med nyfikna och aningen kritiska ögon. I väntan på att maten skulle serveras hade man gott om tid att vara rädd för både spindlar och ekoxar.

Värre än värst - en riktig rysare med horn...

I förrgår bjöd lillasyster en kompis på övernattning i Ölandshemmet. Flickorna, båda tolv år, skulle sova i den nybyggda gäststugan. När kvällen kommer drar sig flickorna tillbaka. Nu ska de ha kul: prata och fnissa. Men, så blir det inte... Klockan tolv upptäcker lillasyster - som har röntgenblick för allt smått som rör sig - något som kryper i ett hörn. Hon skriker på hjälp och jag kommer rusande och börjar krypa runt på golvet för att leta under bord och sängar. Min man kommer också springande. Lillasyster uppmanar honom, med eld i blick, att genast ta fram dammsugaren och rensa rummet. Då blir han arg. Riktigt arg. Säger att hon är sjåpig. Lillasyster ryter. Maken retirerar och försvinner in i det stora huset - där det säkert kryllar av både sex- och åttabeningar, fast ingen hunnit se dem ännu. Jag fortsätter att krypa runt på golvet och hittar faktiskt några döda småkryp i ett hörn, torra gamla tusenfotingar, tror jag att det är. Kompisen säger överslätande att de nog kan försöka sova där iallafall och jag går och lägger mig. Klockan halv fyra har flickorna fått nog av att ligga och spana efter hotande småkryp och kommer in i det stora huset och lägger sig i ett annat gästrum. Maken vaknar av all turbulens, han är fortfarande arg. Han kan bara inte förstå hur någon kan vara rädd för småkryp. Det är ju löjligt, säger han, de är ju inte farliga. Hur kan man vara så sjåpig och pjoskig?? Då blir jag också arg. Skräcken kan vara irrationell, morrar jag. Det är ju inte alltid man vet varför man är rädd. Om man vore verkligt genomtänkt rationell skulle man ju knappast våga köra bil. Det är faktiskt farligt - på riktigt. Oavsett om man är sommargäst eller bofasting.

Det finns vackra småkryp också.

En liten saga om kärlek på äldre dagar

Det var en gång en präst och en prästfru. De var ganska gamla. De hade fem barn. En dag dog prästen. Änkan och de fem barnen var mycket ledsna och sörjde mycket. Men - så en dag, efter ett år ungefär, träffade prästänkan en väldigt trevlig man. Han var också präst. Prästänkan och prästen blev kära i varandra. Så där riktigt stormande kära, så där så att det brinner i hjärtat och man känner att man inte vill leva utan den andre. De beslöt att gifta sig. Men först skulle de fem barnen informeras. Prästfrun sammankallade alla sina barn (det fanns barnbarn också) och berättade den glada nyheten. Hon skulle gifta sig! Hon var lycklig igen!

Så lyckliga att de flyger

Barnen blev alldeles förfärade. Vad var nu detta? Räckte det inte med deras pappa prästen? De hade ju varit gifta så länge och mormor var ju så gammal nu, över sjuttio... Nej, det här var inte bra, inte bra alls. Har hon blivit dement? Har hon helt tappat koncepterna? Har hon glömt pappa prästen? Barnen bestämmer att träffas utan sin giftaslystna gamla mamma. Det bestäms att detta giftermål till varje pris måste stoppas - det skulle vara en skam för hela familjen och en skymf mot pappa prästens minne. Ett par av barnen utses att prata allvar med den blivande brudgummen. Man avråder honom från att gå vidare med sin kärlek, deras mamma är inte tillräknelig och förstår inte sitt eget och familjens bästa. Troligen håller hon på att glida in i något slags demenssjukdom, för så här har hon aldrig betett sig tidigare. Och tänker han gå vidare och fira bröllop ändå, kan han inte räkna med något stöd från familjen. Den blivande brudgummen blir rädd. Han beslutar sig för att fly fältet.

Vad som hände sedan, vet jag faktiskt inte riktigt. Men det blev inget bröllop iallafall. För det här är en sann historia som jag fick höra av en bekant som kände prästänkan. Och man kan tro att det här var väldigt, väldigt längesedan - men det var det inte alls.

En av de få bilder på Google som visar ett äldre par som kysser varandra på munnen.
Äldre människor ska visst helst kyssas på kinden...

(Jag återkommer om ämnet kärlek på äldre dagar - det ligger mig mycket varmt om hjärtat.)

Finns det dålig musik?

"Smaktalibanen" känner för att höra av sig igen. I mitt förrförra blogginlägg skrev jag om den där inneboende (och inbillade, förstås) "smakskalan" - den som man kan mäta efter, om ett konstverk är skit eller mästerverk. Då skrev jag om bildkonst, om Anselm Kiefer och Rembrandt kontra Hötorgskonst. Men egentligen är det inom musikområdet som smaktalibanen (= jag själv, alltså) är mest fanatisk. Musik är nog den konstart som ligger mig allra närmast om hjärtat. När musiken är som störst, engagerar den både själ och hjärta, kropp och intellekt. Den som lyssnar blir på något sätt verkligare och tydligare och viktigare för sig själv - ärlig och hel.

Hur kan man avgöra om ett musikstycke är bra eller dåligt? Eller, kan man överhuvudtaget göra det? Jag tycker t.ex. att dansbandsmusik är hemskt - mekaniskt, mossigt och billigt. Ibland kan det kanske vara tekniskt acceptabelt, men konstnärligt? Jag blir nästan arg när jag hör den sortens musik - jag tycker det är ljudföroreningar som är fördummande för dem som lyssnar. Det är ungefär som att äta dålig mat - junk food - man får ingen näring, utan blir bara fet. Säkert är det också begränsande för dem som spelar - ingen utveckling, bara ett trampande i samma gamla hjulspår. Men - jag vet att det finns människor som älskar detta slags musik. De tycker att den är underbar att lyssna till, att dansa till. Kanske har de fina minnen till just en speciell låt, t.ex. De sista ljuva åren. Vem är jag då att döma och kalla deras musik för skit?

Trio med Bumba. Inte mina favoriter. En undring: vem är Bumba?

Är det kanske detta som är Bumba?

För ett par år sedan visade SVT1 (eller var det SVT2?) ett program som hette Dansbandskampen. På bästa sändningstid på lördagskvällarna i många, många veckor. Man lär ha haft enorma tittarsiffror. Smaktalibanen var upprörd. Fan, tänkte jag, TV har ju världens chans att verkligen nå ut till människor och ge dem något riktigt, riktigt bra. Men istället för att servera oxfilé väljer man att skopa ut korvgryta. Min man tyckte att jag var pretentiös och dömande. Lite kul var det väl ändå?? Men - jag tyckte faktiskt inte det. Musiken var faktiskt för töntig, för entonig, för mekanisk, för kommersiell. Fast smaktalibanen är inte helt igenom konsekvent seriös: ibland är det faktiskt mycket roligare att läsa Hänt Extra än Strindberg och att följa schlagercirkusen varje vår i TV är en höjdare, minsann.



Rumäniens bidrag till Eurovision Song Contest 2010: Playing with Fire. Visst är det väl just det här musik ska handla om, tycker jag, eld?!

Varför är vi så rädda för att bråka?

Varför är vi svenskar så rädda för att säga ifrån? Vi vågar liksom inte gorma, klaga, rasa och uttrycka vårt missnöje. Vad är det vi är rädda för?

En morgon för länge sedan var det stopp i tunnelbanan - riktigt dunderstopp, något som hände ofta det år SL bytte signalsystem. Alla var på väg till jobbet, det var fullproppat med folk på perrongen. Vi stod där tysta, gnisslade tänder och ångestsvettades. Eftersom jag skulle vara på ett sammanträde, var jag tvungen att försöka få tag i en taxi. Det lyckades! Taxichauffören var från Italien. När han fick höra om stoppet, sa han: "Jag förstår inte vad det är med er svenskar! Om det här hade hänt hemma i Italien hade det minsann blivit andra bullar - vi hade kört upp med bulldozers och bara krossat och rivit och härjat - och tutat utav bara helvete. Och tänk på bönderna i Frankrike - de lastade av tonvis med gödsel utanför parlamentet för att visa sitt missnöje." Fan, han har ju rätt, tänkte jag. Vad är det med oss - egentligen?

Stopp i trafiken - perrongen full av tålmodiga resenärer och inga bulldozers i sikte.

Ett annat exempel. Maten på restaurangen smakar inte gott... De flesta av oss säger ingenting (inte jag heller, för jag tycker det är pinsamt). Vi äter och betalar. Men sedan klagar vi - köttet var segt och pommes fritesen var kall och usch vad lite sallad man fick och ölen var avslagen. Jag hade en pojkvän en gång när jag var ung, och han älskade att klaga på saker och att bråka - han riktigt njöt. I affären kunde han säga till den ointresserade expediten: "Du ska inte jobba här!" På restaurangen brukade han säga: "Det här har jag inte lust att betala för." En gång sa han till en polis att han var klantig. Det höll på att sluta illa och nu har den f.d. pojkvännen emigrerat till USA. Där stortrivs han. Om det beror på att han inte har något att klaga på där, eller om alla andra också gnäller och härjar - det vet jag inte.

Jag har en misstanke om att vår rädsla för att bråka kan bero på att vi är rädda för att bli klassade som rättshaverister. I vårt land - landet Lagom, som styrs av Jante-lagen och alla de där "klokorden" som begränsar vårt tänkande - klistras det "etiketter" på människor som inte passar in exakt i mallen. Och har man fått en etikett på sig är det svårt att pilla bort den. En person som tydligt uttrycker sitt missnöje, kanske väljer att gå ut i media i ren desperation - riskerar faktiskt att bli avfärdad som rättshaverist. Det anses konstigt, nästan gränsande till abnormt, att offentliggöra sitt missnöje. Säkrast då att tiga och lida i tysthet.

Nu finns det i och för sig en verklig psykiatrisk diagnos för företeelsen rättshaverism - den heter "kverulansparanoia" och är en ganska svår och ibland riktigt farlig störning. (En viss lindring  - dock inte bot! - kan kanske uppnås om patienten får möjlighet att hyra en bulldozer eller ett ton gödsel.)

Caligula - led med all säkerhet av kverulansparanoia...

... och ytterligare ett solklart fall.

Skit eller mästerverk - vem avgör det?

Kan man säga att något är "bra smak"? Att något är "dålig smak"? Finns det något slags objektiv "smakskala" som går att mäta efter? I ena änden, längst ner i botten, finns all riktig skit och dynga. I den andra änden - topp-änden - där befinner sig mästerverken. En av mina bästa vänner säger att jag är en "smaktaliban". Jag antar att han menar att jag har en diktatorisk inställning till vad som är bra och dåligt och att jag inbillar mig att det är jag som har den där objektiva smakskalan inneboende i mig på något sätt. I viss mån är jag rädd att han har lite rätt...

Är det avsikten bakom verket som avgör dess kvalitet? Eller är det den tekniska kvaliteten? Eller är det graden av påverkan på den som upplever verket - det som slår starkast, är bäst? Och om någon verkligen tycker att det som jag dömer ut som "skit" är vackert - är det inte vackert då? Förmodligen sitter skönheten i betraktarens öga - så den där smakskalan är väl totalt subjektiv... Eller?

Inom bildkonsten finns det många exempel. Här kommer några stycken. Först en tavla som jag tycker är fantastisk, enligt min inneboende smakskala ett verkligt mästerverk och jag tror säkert att de flesta håller med mig. Hur konstnären fångat mannens psyke genom att så inkännande avbilda den oroligt rynkade pannan, den avvaktande, sökande blicken och den lite bittert hopknipna munnen. Men så kände han väl förhoppningsvis modellen väl - eftersom det är ett självporträtt.

Rembrandt - självporträtt. En bekymrad man med många tankar.

Här kommer ett till mästerverk - enligt smaktalibanen. Ett självporträtt av betydligt senare datum. En iakttagande man med blick för färg - särskilt blått. Emil Nolde var ju både kolorist och expressionist.

<><><> 

Emil Nolde - med ögon känsliga för blått.

Jag var på konstmuseum i Köpenhamn en gång. Det var en utställning med en av mina favvisar, Anselm Kiefer. Han gör bautastora målningar som skildrar efterkrigstidens depressiva sidor - mycket grått och brunt, en känsla av aska vilar över hans verk. Störtade flygplan och öde landskap - nästan allt i monumentalformat. Jag var mycket imponerad och kände mig nästan personligen drabbad när jag stod där framför skildringen av det störtade flygplanet. Plötsligt hör jag en högljudd och ilsken mansröst bakom mig, som säger: "Det där - ska det vara konst? Det där - det kan jag göra lika bra själv!" Jag blev faktiskt lite arg, vände mig om och levererade min standardreplik: "Oj,då!" Den ilskne mannen blängde på mig och avlägsnade sig med näsan i vädret.

Platsar inte på konstmuséet - enligt smaktalibanen.

Teknik och terapi

När vi kom hem till Ölandshemmet från vår lilla resa, funkade inte datorn. Panik... Nu gick det inte att blogga! Fram med gamla manualer och små häften med obegriplig text och teckningar som bara den som gjort dem kan tolka. Min man trycker på ett antal knappar - men det förvärrar snarast situationen. Mystiska bokstavskombinationer flimrar förbi på skärmen. Jag är rädd för apparater - inte på samma sätt som för spindlar, den här rädslan har mera med känslan av hjälplöshet att göra, och skräcken för att göra fel och "ställa till det"... Jag vet att vissa datoranvändare blir arga när "apparathelvetet" krånglar. De vill slåss, kasta apparaten i golvet eller sätta en yxa rakt i hårddisken. Jag önskar att jag också vore sådan - vreden är lite mer konstruktiv än rädslan, trots allt. Jag vågar inget göra.

Inte så konstruktivt...

Maken ringer till en gammal kompis som är datorexpert. De talas vid en kort stund och efter några ytterligare knapptryckningar är problemet löst. Vilken lycka! Konsultationen varade sex minuter och kostade 500 kronor och klienten/patienten blev botad på direkten. Jag är ju psykoterapeut och mitt timarvode är också 500 kronor. Mina klienter blir inte botade på direkten - det kan ta åratal... Är det kanske därför som tekniken värderas högre? Det går fort. I vår tid har vi vant oss vid att saker ska gå snabbt. (Vem fan vill skicka ett vykort som tar tre veckor för att komma fram, när man kan skicka ett MMS?) Självfallet skulle jag också vilja bota på direkten - vilken grej, egentligen. Klienten går ut efter 50 minuter: frisk och nyter och rustad för ett nytt liv. Quick fix. Men jag undrar hur den terapisessionen skulle se ut? Regression tjugofem minuter samt rekonstruktion tjugofem minuter? Låter inte som något humant alternativ för vare sig terapeut eller klient.

Basil Fawlty - väldigt rädd för terapeuter. Inte så konstigt kanske.

Vision eller vansinne?

Vi är på minisemester, min man och jag. I Gränna. I den här lilla staden föddes för snart 160 år sedan en man som hette Salomon August Andrée. Han hade stora visioner om berömmelse och en plats för sig själv i historien. Det fick han också - fast till ett högt pris, inte bara för sig själv utan för flera andra. Han och två andra män skulle flyga ballong till Nordpolen, men det gick totalt snett. På hösten 1897 kapsejsade ballongen på Vitön - långt, långt från polen - och Andrée och hans båda kamrater fick gå över isen. De frös, de fick feber och hemska diarréer och avled till slut, en efter en. Först Axel, den yngste - den nyförlovade brorsonen till August Strindberg, sedan Samuel August själv och så till slut den norske deltagaren Knut Fraenkel. Knut fick begrava de andra två. Hemma väntade fruar och fästmör. De fick vänta i 33 år. Då hittades kvarlevorna efter expeditionen. För att meddela sig med omvärld och anhöriga, hade expeditionen med sig brevduvor och flaskpost, det enda meddelandet som hittades var buret av en brevduva, som sköts ner av misstag. I meddelandet stod att allt var bra. Men det var det ju inte.

Ballongen har kapsejsat. Nu måste männen gå över isen för att nå Nordpolen.
Trettiotre år senare återfanns deras kvarlevor - inte långt ifrån nedslagsplatsen.

Vad känner man när man går och tittar i montrarna på Andrée-museet i Gränna? Där ligger de stövlar männen hade på sig när de vadade i isvatten och de stickade tröjorna som skulle skydda dem från den isande kylan. Där ligger gamla rostiga konservburkar, bandage och förband. Och framför allt: man hittade filmrullar som framkallades så att det gick att se fotografier från denna färd genom "det vita helvetet", som Andrée uttryckte sig i sin  dagbok. Och så står där en flaska champagne av yppersta kvalitet. Jag känner två saker: först en enorm beundran inför detta mod. Vilket storslaget företag att ta sig till Nordpolen med en ballong. Och vilken naiv tilltro till sig själv, till upptäckarlusten och till Vetenskapen. Och att ta med sig champagne av finaste sorten. Var flaskan med för att fira framkomsten till Nordpolen? Eller var den med för att döva tristessen och dödsångesten? Den andra känslan är skepsis inför denna vansinnesexpedition. Hur kunde en man överhuvudtaget tro att detta företag skulle lyckas? Och hur hade han samvete att dra med sig två andra människor in i detta vansinne? Men ändå, känslan av beundran överväger: jag fylls av den allra största vördnad och glädje inför den mänskliga naturens storhet. Alla tankar, alla visioner, allt framtidshopp, all kraft att ständigt nå framåt, att upptäcka nytt, att utforska det okända. Den stora kärleken till Vetenskapen - den som skulle förklara allt, lösa allt och placera människan högst upp i skapelsens krona. Det svindlar för mig när jag går omkring i det lilla muséet. Människan är en häftig varelse. Det är härligt att få vara en människa!

1930 kom kvarlevorna av de tre männen till Stockholm. Deras kistor fördes i triumf genom staden och följdes av stora folkmassor.

Wolfgang Amadeus Mozart: Sanctus ur Requiem. Tragisk triumf. Grandiost!

Vad är det för fel på att vara humanist?

Hur kommer det sig att de humanistiska vetenskaperna värderas så lågt i vårt samhälle idag? Är det "flummigt" att vara humanist bara för att det inte går att mäta det man gör i millibar, decibel eller i dollar? Varför värderas teknik och naturvetenskap så oerhört mycket högre i vår tid? Och varför är det sådana enorma löneskillnader mellan dem som arbetar inom humaniora-pedagogik-konst/kultur jämfört med dem som rör sig inom tekniksfären? Det handlar inte om några små tusenlappar - det handlar om kanske en skillnad på 40.000. Per månad. Och denna skillnad har inget med utbildningarnas längd eller kvalitet att göra.

En liten saga om Sonny
Tidigare i mitt liv arbetade jag länge som redaktör på en kunglig akademi. På akademien jobbade humanister. I slutet av åttiotalet skulle vi datoriseras. Det var svårt. Professorerna kämpade med svårlästa manualer och obegripliga instruktionsböcker, men det blev ofta fel ändå. Väldigt ofta. Då ringde man på Sonny. Det var en liten tjock och rödbrusig man i 35-årsåldern som hade noll-koll på det mesta - men datorer, det kunde han. Våra små problem, som för oss tedde sig oöverstigliga, löste han på ett par minuter och därefter avlägsnade han sig blixtsnabbt. Sedan kom fakturan. Den summa som stod att läsa där, toppade flera gånger om de arvoden som betalades ut till föreläsande professorer och docenter. Min chef utropade: "Men - vad GÖR karln!??"

Den ultimata ångestsymbolen för oss humanister?

Här kommer några frågor, som jag funderar på: Är det viktigare att kunna programmera en dator än att kunna uttrycka sig begripligt i text? Är det viktigare att uppfinna mobiltelefonisystem än att predika i en kyrka? Är det viktigare att kunna operera bort en tumör än att terapisamtala med en självmordsbenägen människa? Är det viktigare att konstruera en pacemaker än att skriva dikter? Är det viktigare att rita hus än att lära barn läsa och skriva? Jag förmår inte svara på dessa frågor - bara ställa dem och fundera över dem. På vissa av frågorna är svaret nog ja. Om mitt hjärta började krångla, skulle jag tveklöst välja pacemakern framför diktsamlingen - även om den var skriven av Tranströmer. Men - det är ju inte riktigt det valet det handlar om.

Vad är viktigast - att forska om ulcerös colit
eller att forska om Ingmar Bergmans filmer?

Den här nedvärderingen av humaniora börjar tidigt, redan efter mellanstadiet. Min äldsta dotter är nu sexton år, men när hon var tolv och skulle välja inriktning till högstadiet, valde hon en humanistisk klass, med mycket språkundervisning eftersom hon är intresserad av romanska språk. När klassen samlades vid terminsstarten, visade det sig snabbt att ingen av eleverna egentligen var intresserad av att läsa språk. Man hade "valt bort matten" - det var skälet till att man valt den humanistiska klassen. Det skulle vara "enklare" på något sätt, en slappare resa genom skolan. I matteklassen gick de duktiga eleverna - i hum-klassen hamnade de som inte riktigt ville eller orkade plugga. Resultatet blev omotiverade elever med dålig arbetsdisciplin och alltför lågt ställda ambitioner. Att gå i hum-klassen var minsann ingenting man skröt med...

För länge, länge sedan var det humanisterna som toppade statuslistan. Tänk i det gamla Grekland där filosofer och pedagoger samlade elever kring sig och diskuterade och analyserade samhällets företeelser. Det var de som stod för tolkningar och slutsatser, det var de som i kraft av sitt tänkande kunde värdera de landvinningar som gjordes och de beundrades och vördades för sin visdom. Och har det egentligen inte alltid varit poeterna, dramatikerna, bildkonstnärerna och musikerna som gjort de starkaste avtrycken i historien?

Någonstans har jag en misstanke om att humanioran numera hamnat i samma fack som religion och därmed förlorat en del av sin status som vetenskap. Jag återkommer...

Tänker så det knakar...

Bach rockar fett

Det finns tre rum på övervåningen i Vällingby-radhuset: sovrummet för vuxna, storasysters rum och lillasysters rum. Så finns det ett fjärde "rum" tvärsöver hallen också, en f.d. garderob där jag har mitt lilla arbetsrum. Där brukar jag sitta och arbeta vid min dator. Eftersom garderoben är så liten - två kvadratmeter, måste jag ha dörren öppen, annars kvävs jag därinne. Flickorna har ofta kompisar hemma och ibland drar de sig tillbaka till sina rum och "jobbar framför datorn". Lillasyster har en kompis från Irak som ofta brukar vara hemma hos oss. Då jobbar de med att blogga eller surfar på nätet. Till arbetet vill de ha musik. En gång när jag satt i mitt arbetsrum, med dörren öppen, utspann sig följande dialog:

S (kompisen): Kan vi ha lite musik?
A (min dotter): Visst. Vad ska vi ta?
S: Nåt bra, nåt coolt.
A: Okej... Ska kolla... Vänta ett tag... Här är en cool grej!
A spelar Cannibal med Kesha. (En i mitt tycke alldeles hemsk låt. Det låter som en blodtörstig vampyr helt utan känslor.)
S: Meh... Det där är väl inget coolt. Det är ju gammalt ju. Den är ju minst två månader. Såå gammal musik kan man ju inte lyssna på!!
A: Vadå då?? Den är väl cool!?
S: Kan den väl inte vara om den är så himla gammal, fattaru väl!

Här kan jag inte hålla mig längre. Jag vet att det inte är ok att tjuvlyssna och att tjejerna inte gillar att jag kommer in och "härjar", men jag kan helt enkelt inte låta bli, så jag går in till tjejerna och säger något i stil med att gammal musik visst kan vara cool. "Hur cool som helst", säger jag. S tittar skeptiskt på mig och frågar: "Hur gammal då?" "Ja, så där femhundra år, eller så", säger jag. S skakar på huvudet. Hon är tyst - det är ingen idé att säga något - det syns på henne att detta måste vara något av det konstigaste hon hört. Min dotter ger mig en blick som betyder att jag bör dra mig tillbaka - vilket jag gör. Snabbt. Men inne i mitt lilla arbetsrum sätter jag på mig hörlurarna och lyssnar på skitcool Bach. Första satsen i hans konsert för två violiner. Helvete - vad coolt det är!

 (Jag hoppas att ni kan bortse ifrån reklamtexten som tyvärr dyker upp i detta klipp!)

Det är naturligtvis ingen idé att argumentera med tolvåringar om vem som är coolast och vad cool egentligen är. Men personligen tycker jag att det är coolt att skapa musik som rockar fett efter trehundra år. Kommer Kesha att bli lyssnad på 2312? Jag är inte helt säker på det. Men Bach blir det, och Purcell, och Mozart, och Schubert, och Mahler, och Wagner, och Schönberg och... Det är verkligt coola grabbar.

Kesha: Rockar fett.

Bach: Rockar fetare.

Den siste kastraten - och Michael Jackson

Jag älskar att köra bil! Det är bara lite mer än elva månader sedan jag fick mitt körkort - jag skrev om det i mitt tidigare blogginlägg Triumfens ögonblick. Idag har jag kört mellan huvudstaden och Öland igen - söderut, den här gången. Är det känslan av frihet som är så härlig? Att det är jag själv som bestämmer över min färd? Att det går fort? Att det är så fascinerande att följa med i trafikens stora rytm, nästan som i en dans? Säkert är det allt detta - i en fin kombination. Och så kärleken till själva bilen också förstås - min fina röda Mercedes B-klass. Men det finns ett annat skäl också: att jag får lyssna på min musik. Ingen ber att jag ska skruva ner volymen eller spela något annat när jag har kört sista satsen i Mozarts Jupitersymfoni elva gånger på raken, på högsta volym. Jag får lyssna på precis vad jag vill - och den röda Mercan klagar inte.

Idag hade jag en gammal bortglömd skiva med mig - jag sköt in den i CD:n och bilen fylldes av toner från en annan värld, gåtfulla toner som cirklar ner från hög höjd, som skira, tunna girlander av silver.

Gregorio Allegris berömda Miserere, framfört av Trinity College Choir.

Skulle man översätta Miserere till engelska, skulle det bli "God, have mercy on us". Gregorio Allegri var präst i Vatikanen och skrev den här musiken i början av 1600-talet. Eftersom musiken ansågs helig och mystisk, höll man noterna hemliga - Miserere skulle bara klinga inne i Vatikanen. Men så en dag kom en mycket ung man på besök i kyrkan och råkade få höra silvertonerna. Han blev så berörd och imponerad att han i minnet skrev ner noterna till det han hört. Den unge mannen var fjorton år och hette Mozart och sedan dess klingar Miserere överallt i världen, inte bara i Vatikanen.

Och där bakom ratten börjar jag tänka på ett musikaliskt fenomen som fascinerat mig mycket: kastrater. Den ljusa vackra rösten som liksom flyger ovanför alla de andra rösterna sjöngs för längesedan av en opererad man, en kastrat. Kvinnor fick inte sjunga inne i kyrkorna, så därför opererade man de små körpojkarna så att de inte skulle få mörk röst när de kom i målbrottet. Resultatet blev feminina män med långa smala fingrar, breda höfter och ljus röst. Vad förfärligt grymt! Vilket omänskligt offer! Aldrig kan det väl ha varit den lille pojken själv som önskat detta? Jag har läst någonstans att föräldrar till små sångar-gossar kunde få pengar om de lät operera sina pojkar. Återigen tänker jag på den man som jag skrivit om i flera blogginlägg, han som ville vara varken man eller kvinna, barn eller vuxen: Michael Jackson. Visst finns här likheter! Pappa Jackson sålde sina barn, offrade dem till ShowBiz - drillade dem i att uppträda, att bli fullfjädrade entertainers redan i småbarnsåldern. Särskilt den yngste sonen tvingades i kraft av sin lysande talang till allt större prestationer. Offret blev oerhört: ett liv i rampljus - inte i solsken - utan kontakt med verkligheten, som i ett slags förvriden saga utan lyckligt slut.

Kastrationsoperationer blev förbjudna i Italien så sent som 1870. 1902 gjordes en inspelning av den siste levande opererade kastraten Allesandro Moreschi. Hans röst klingar som från "andra sidan" - onaturligt ljus, på något sätt oberörd av mänsklig mognad. Som ett hundraårigt eko.

Allesandro Moreschi - den siste kastraten.

En bok om odöda

Jag tror att den här boken egentligen handlar om kärlekens och tankens oerhörda kraft. En kraft som sträcker sig över tid och rum. På bokens omslag ser man en liten pojke. Han ser rädd ut, vettskrämd, men betraktaren kan se att han inte vill visa hur rädd han är. Över pojkens vänstra axel lutar sig ett ansikte - eller det som finns kvar av ett ansikte. Näsan är borta, läpparna likaså och ögat, utan ögonlock, stirrar tomt, men ändå vakande. Det tog ganska lång tid innan jag förstod vems ansiktet är. Det är pojkens mamma.

Ett omslag som tolkar bokens budskap i en enda bild.
Moderskärleken bortom livets gräns.

Pojken heter Magnus. Ansiktet tillhör barnboksförfattaren och illustratören Eva, gift med en av bokens huvudpersoner. Sent på kvällen den 13 augusti 2002 krockar hon med en älg och avlider av sina omfattande skador. Hon förs till bårhuset på Danderyds sjukhus. Men sent på kvällen börjar underliga saker hända där. Av någon oförståelig anledning börjar plötsligt de ganska nyligen avlidna leva - igen, just denna kväll. Beror det på den nästan omänskliga hettan, den förfärliga huvudvärken som tycks drabba alla levande, eller beror det på att all elektricitet börjar löpa amok? Eller beror det på ett oförklarligt "atmosfäriskt paradigmskifte"? De döda reser sig inne i bårhusen, de nyligen begravda kommer upp ur sina gravar. De har blivit omlevande. De rör sig, börjar vandra, de söker sig till sina tidigare hem. Men de är bara ett skal, utan förmåga att kommunicera. Finns det något medvetande därinne i de ruttnande kropparna? Varför har de plötsligt vaknat? Och vad vill de? I panik beslutar myndigheterna att samla alla de omlevande i ett öde, aldrig färdigbyggt bostadsområde ute på Järvafältet, i boken kallat Heden. Här samlas de ihop i de ofärdiga huskropparna, omgärdade av höga stängsel och vakter. Myndigheterna beslutar i all hast att de anhöriga på detta sätt ska kunna få besöka sina döda under ordnade former. Men riktigt så blir det inte - de omlevande kan inte kommunicera med de levande och några av de levande agerar ut sin skräck för detta okända. Kaos utbryter.

Verklighetens Heden - den aldrig färdigbyggda
tunnelbanestationen Kymlinge på Akallabanan i Stockholm.

Jag vet inte om denna bok egentligen ska kallas för en skräckroman. Visserligen är författaren oerhört detaljerad i beskrivningen av kroppens stadier av förruttnelse och väldigt effektiv i att bygga upp en dramatisk berättarkurva, där flera öden tvinnas samman. Men jag tror att han har ett budskap också. Alldeles i inledningen beskriver han den allra första signalen på att något oerhört håller på att hända: en larv kryper rakt upp ur en gravsten, genom stenen, utan att lämna något hål efter sig. Den detaljen återkommer på bokens sista sidor. Läsaren förstår nu att dessa larver inte är några vanliga likmaskar - de är själarnas puppor som väntar på att spricka sönder och släppa ut de omlevandes själar - som fjärilar. Barnboksförfattaren Eva, pojken Magnus mamma, upphör att vara omlevande när kroppen faller samman och den lilla puppan spricker, fjärilen befrias och flyger rakt geonom taket. Först då kan hon kommunicera med sin son och meddela att hon är med honom alla dagar och att han inte behöver vara rädd.

Fjäril som landat.

Denna bok handlar om tankens och kärlekens kraft, som tränger genom allt. Det har ingenting med ockult eller övernaturligt att göra - det har bara att göra med det oerhörda hos oss människor: att vi kan tänka och älska.

Tankar om en bok och om fjärilar

Jag har precis avslutat en bok som heter Hanteringen av odöda. Jag fick den i morsdags-present av min yngsta dotter. Boken tar sin början en het kväll den 13 augusti 2002. Människorna drabbas plötsligt av en outhärdlig huvudvärk och alla elektriska apparater går på högvarv och går inte att stänga av. Just denna kväll vaknar de ganska nyligen döda, reser sig upp och lämnar bårhusen, tränger upp ur sina gravar - för att söka sig hem och till sina anhöriga. Varför? (Jag tänkte återkomma till det imorgon.)

Boken utspelas delvis där vi bor - i Råcksta, som gränsar till Blackeberg, där skräckromanen Låt den rätte komma in av samma författare John Ajvide Lindqvist utspelas. När jag var liten gick jag i Södra Ängby skola som ligger precis på gränsen mellan Södra Ängby och Blackeberg. Efter skolan brukade jag och min kompis Eva handla godis i en liten grön kiosk i Blackeberg. Vi köpte sura tefat och hemkola som vi tuggade på medan vi släntrade fram över trottoarerna mellan trevåningshusen och pratade och pratade och pratade. Om vad vi skulle ha för kläder på våra bröllop, om vilka tårtor vi skulle ha på festen och om hur våra brudgummar skulle se ut. Eva skulle gifta sig med en snygg och rik man i kostym - som absolut inte såg ut som hennes pappa, som lämnat hemmet flera år tidigare efter ett slagsmål med Evas mamma. Jag tuggade på min kola och lyssnade och tänkte mest på att det hela lät väldigt konstigt och overkligt - nästan som en otäck saga. Själv bodde jag i en stor villa i Södra Ängby, hade både mamma och pappa och hembiträde, som lagade varm choklad till mig när jag kom från skolan. Min brudgum skulle förresten inte heller se ut som min pappa - han skulle vara indianhövding och jag skulle ha en orange brudklänning när vi gifte oss i Storkyrkan framför altaret i ebenholtz och silver.

Min barndoms ideale brudgum. Manlig, stilig och stridbar
och inte alls lik min far.

När vi hade handlat i Gröna kiosken gick vi vidare, Eva och jag, tuggande på våra kolor, korsade över Blackebergsvägen och gick in bland de stora vita villorna i Södra Ängby. Oftast slutade promenaden hemma hos mig, där Tant Nanna serverade varm choklad med smörgåsar. Eva njöt och ville helst stanna väldigt länge, men det fick hon inte. Hon skulle hem och laga mat till sina två äldre bröder. Mamman jobbade natt på Stormen på Beckis och brukade gå hemifrån vid halv sju. Jag följde Eva en bit på väg, vi vinkade och sa hej då och sedan gick jag tillbaka hem, gjorde mina läxor och väntade på att middagen skulle komma på bordet. Oftast serverades det efterrätt.

Tänk vad liv kan se olika ut! Som en hyllning till min kompis Eva - som jag inte längre vet om hon lever - och som en illustration till det jag tänker skriva om imorgon (om Hanteringen av odöda), kommer här en fjäril - symbolen för skönhet och triumf och ett nytt liv.

Nyss instängd i en puppa - nu klar att flyga.

Varför är Dracula så poppis?

Mina döttrars bästa kompis läste för ett par somrar sedan alla böckerna i Twilight-serien. Hon kunde allt om vampyrer, hur de lever, hur de tänker och hur de samexisterar med oss vanliga dödliga. Sedan kom filmerna och dem såg hon om och om igen. Vari ligger den enorma attraktionskraften? Är det i frånvaron, men ändå extrema närvaron, av döden - den som ingen av oss egentligen vill veta av? Dessa varelser kan inte dö, men de är inte helt levande heller och står ibland utanför det mänskliga livets glädjeämnen. En fundering: får människolivet en extra dimension just därför att vi vet att det är ändligt? Skulle våra upplevelser vara lika starka om vi visste att våra dagar vore oändliga? Hur skulle vi planera vårt liv om vi visste att det aldrig skulle ta slut?
Vampyrerna i Twilight-serien är väldigt vackra - fotomodellsköna - och lite sexigt demoniska också. Är det därför som det mest är tonårstjejer som grips av vampyrhysterin? Den första filmvampyr jag minns, var allt annat än snygg och sexig. Han hette Max Schreck (skådespelaren hette faktiskt så!) och gestaltade Dracula i den tyska stumfilmen Nosferatu från 1922. Han attraherar säkert mest filmhistoriker och filmnördar som jag och absolut inte tonårstjejer. Men han är faktiskt grymt otäck när han rör sig i det ödsliga slottet med råttlikt skuttande gång.

Dracula - Max Schreck - närmar sig i trappan...

Zombies är också "spännade" - själlösa lik med skinnet hängande och släpande lemmar, som tränger sig in hos de levande, slår sönder både dörrar och fönster, trakasserar och skrämmer. Kan det vara så att döden blivit så avlägsen för många i vår nutid, att vi måste söka den i fiktionen? Döden har blivit hospitaliserad och institutionaliserad - man dör sällan hemma, utan på sjukhus - få ser de döda. Döden har också på något sätt blivit effektiviserad och teknikaliserad. Jag menar inte att idealet vore att folk alltid ligger och dör hemma, men jag tror att det i vårt land har uppstått ett slags dödsskräck just till följd av att så få har sett en död människa i verkligheten. (På TV ser man ju mängder av - fiktiva - lik varje dag.) Kanske måste vi öva oss och påminna oss om vår dödlighet? En annan sak som slagit mig är att så många riktigt små barn springer runt med dödskallar på sina t-shirts. Härom dagen såg jag en liten bebis som satt i sin vagn med en grinande dödskalle på tröjan - en sådan där med blodsprängda utstående ögon och blodet dreglande genom de glesa tänderna. Tycker deras föräldrar att barnen ska se coola ut? Eller gillar de små barnen dödskallegrin alldeles på egen hand? Handlar det någonstans om att öva sig? Att träna sig i att vara levande och i vissheten om att livet inte är evigt? Omedvetet, alltså. Handlar det någonstans om en längtan efter allvar - jag menar, riktigt stort allvar? Att vi faktiskt inte vet hur länge vi får "vara med" skapar en mörk bakgrund till våra liv och den vissheten måste på något sätt få komma till uttryck.

Redan dags att lära sig att livet inte är oändligt?

Det extremas dragningskraft

Varför är det så fascinerande att läsa om katastrofer? Nu menar jag inte svältkatastrofer, epidemier eller tsunamis - utan små katastrofer som drabbar folk man inte känner, företrädesvis s.k. kändisar. Det är ju en helt annan sak om detta skulle drabba någon i vår närhet - då är det varken fascinerande eller spännande. Vad är det som är så spännande med att drottningens senaste ansiktslyftning inte blev så bra eller att någon B-kändis gjort bort sig på krogen? Att någon blivit för tjock, ser gammal ut eller dricker för mycket? Att någons silikonbröst exploderat på flygplanet eller att någon åkt fast för fortkörning? Vad är det som gör att vi människor tycker om att gotta oss i när det går snett för andra? Är vi onda? Elaka? Är vi besatta av sensationslystnad? Eller är det ett naturligt behov av självhävdelse som ligger bakom? "Det var inte JAG - inte den här gången iallafall..."

Ett bra exempel är det närmast makrokosmiska intresset för Michael Jacksons ansiktsoperationer. Och det är verkligen fascinerande att på foton följa hur näsan gradvis försvinner in i det alltmer kranieliknande ansiktet. Och skriverierna om hans sista tid - mager, inkontinent, beroende av droger och utan hår - måste ha fått läsare i miljardantal. Jag var en av dem. Också att se filmen om come-backen som aldrig blev av - This is it - är fascinerande av just det skälet: en man på gränsen mellan liv och död, men ändå agerande på scenen. Jag tror att filmen får sin attraktion just i kraft av att där faktiskt finns scener som är inspelade bara timmar före hans död. Om jag ska försöka beskriva känslan jag hade, blir det en blandning av skräck, medlidande och något slags kärlek till det avvikande och monstruösa, en beundran inför missfostrets storhet. Är det bara sensationslystnad det handlar om? Nej, jag tror faktiskt inte det - inte nu när jag tänkt efter. Snarare tror jag att det handlar om en kärlek till det extrema, till dem som rör sig, vågar röra sig, i gränslandet, mellan liv och död, mellan friskt och sjukt, mellan tillåtet och förbjudet. En skräckblandad beundran över deras mod.

Mannen utan ålder, kön och ras. Ett monster eller en gud?

Här kommer en upptagning från Jacksons sista repetition i slutet av juni 2009. Han sjunger Human Nature. Enligt min mening, hans allra bästa låt, så full av andlös förväntan och undertryckt lust. Men se på hans sätt att röra sig; är denna utmärglade person verkligen en levande människa? Mina associationer går till en dödens dans. I fullängdsvideon glider han mot slutet ut från scenen, bakåt, ut ur strålkastarljuset som om han gick rakt ut i evigheten.

Mera pärlor till svinen!

Det finns en stråkkvartett som kallar sig Pärlor för svin. Varför de kallar sig så, vet jag inte. Det är ju inte särskilt finkänsligt mot publiken... Men, är det egentligen så fel, att kasta pärlor för svinen? Tänk om någon av grisarna skulle hitta en pärla - och tycka den är vacker - vad händer då? Säkert inget dåligt, iallafall.

När jag är i mitt andra hem på Öland, läser jag Ölandsbladet. Det är en liten landsortstidning som bevakar lokala företeelser som pensionärernas träff i församlingshemmet och auktioner ute i byarna och där loppisar och marknader är förstasidesstoff. Detta är inte menat som negativ kritik. Vad väljer jag själv att läsa om i min Dagens Nyheter? Kanske inte alltid det inkännande reportaget från svältens Mali, utan hellre en artikel om det löjligt bombastiska modehuset i Vällingby eller hur det gick för Brommapojkarna i senaste turneringen. Idag tisdag står i Ö-bladet ett referat av en s.k. trivselträff i Persnäs, med dragspel, allsång och lotterier. Folk lär ha varit glada och nöjda. Men - och det är det som gör mig så lycklig - allra gladast och nöjdast blev de av kvällens höjdpunkt: när Byteaterns skådespelare, regissör och författare Lars Sonnesjö äntrade scenen med sin docka. Dockan heter Erik Johan Stagnelius. Sonnesjö och dockan samtalar - om liv och dikt, sorg och glädje. I denna korta dialog får publiken möta den store lille skalden, han som kunde förvandla det öländska ljuset till strålglansen över den grekiska gudavärlden. Han som kunde bygga med språket, så att det blir som en porlande stråkkvartett eller en mäktig symfoni. (Jag skrev om honom i mitt tidigare blogginlägg Erik Johan och Michael J.)

Lars Sonnesjö samtalar med skalden Stagnelius
- en dialog över  århundradena.

"Man ska inte kasta pärlor för svinen" heter det i det gamla talesättet. (Ett sådant där gammalt förstenat klok-ord igen...) Vad menas - egentligen? Menar man att det inte är någon idé att ge det allra bästa, om man tror att publiken ändå inte förstår? Konsekvensen av ett sådant resonemang kan bli förödande. Stagnation, tystnad, tillbakagång. Människoförakt, tycker jag.

Grisen har fått smak för pärlor - inte så fel alls.

Jag läste någonstans om en forskare i zoologi som hade fått i uppgift att lösa problemen i en grisfarm, där grisarna var stressade och arga och bet varandra. Grislivet hade blivit outhärdligt för både grisar och bonde. Efter en tids idogt forskningsarbete, kom man fram till att man skulle pröva att ställa upp högtalare och låta musik av Mozart klinga i stian. Vad hände? Jo, grisarna blev lugna och harmoniska, fick bättre aptit och slutade att angripa varandra. Säkert blev köttet mycket godare också. Slutsats: vi svin behöver pärlor!

Varför bara män - igen?

Kroppens rörelse i det yttre rummet skapar tankens rörelse i det inre rummet. När jag kör bil eller är ute och springer, tänker jag mycket friare än annars. Igår när jag var ute och körde bil, kom jag att tänka på det här med att jag bara skrivit (och kommer att skriva) om kreativa män. Det är många män: Bruno K Öijer, Stagnelius, Michael Jackson, Strindberg, Schubert, Mahler, Miles Davis och det blir fler: Woody Allen, Freud, Mozart, Tranströmer, Samuel Beckett ... Men var är kvinnorna? Var finns Bruna K? Och var finns Gustava Mahler? Och har Miles Davis någon kvinnlig motsvarighet? Kan det vara så, att Jantelagen är mera inrotad i det kvinnliga psyket än i det manliga? Eller är det så att konkurrensen kvinnor emellan är så knivskarp att det inte finns utrymme för några "uppstickare"? Eller är det så att den manliga dominansen i atmosfären är så överväldigande att kvinnor aldrig hinner skapa sig en plattform för nyskapande och gränsöverskridande? Har de fått vara den tjänande parten så länge, att hjärnan har anpassat sig till en tankeverksamhet på sparlåga? Som uttolkare av andras verk kan de ju vara helt outstanding: Meryl Streep, Margareta Krook, Lena Nyman, Anne-Sophie von Otter. Men det är ju (oftast) männens verk de tolkar - Cassavetes filmer, Molière, Ibsen, Mahler, Sibelius, Strauss...

Vilka kvinnor beundrar jag och vill se som förebilder? Jag sitter bakom ratten och funderar så det knakar. Det hemska är, att den första kvinna som dyker upp för min inre syn, är Marilyn Monroe. Vad är nu detta? En kvinna som helt levde på männens villkor och tog svår skada av det. Så svår att hon hann dö innan hennes kropp började åldras och förlora sin attraktionskraft. Kanske är det just det som gjort henne till en nästan mytisk person? Hon blev aldrig gammal.



Min idealkvinna??


Monroe axlade rollen som sexig bimbo utan allför mycket intellekt; en lekfull, sensuell och kravlös älskarinnetyp. Intellektuella kvinnor i amerikanska filmer är nästan alltid mörkhåriga, smala, arbetar i en bokhandel och bär glasögon - som försvinner om/när de möter den rätte. (Underligt att ett synfel så lätt kan korrigeras så fort man kysser en man. Har själv inte upplevt detta...) Vill jag vara som hon? Är det därför jag ser just henne när jag sitter där bakom ratten? Kanske.

Marilyn Monroe och Clark Gable i The Misfits - De missanpassade.
Filmen kom att bli den sista för dem båda - och förmodligen också den allra bästa.

Min tanke var denna: är det så att den stora, allt överskuggande genialiteten oftast drabbar den manliga hjärnan?? Skapartvånget, uttryckstvånget, gränslösheten som inte lämnar plats för anpassning och sunt förnuft?

Återkommer.

Triumfens ögonblick

Jag tittade på TV igår kväll. Det var en dokumentärfilm om gamla idrottare - och då handlar det inte om 30-åriga höjdhoppare på väg att avsluta sin karriär, utan om löpare och diskuskastare i gruppen 90+. Filmen heter Seniorer på elitnivå. Särskilt två av människorna i filmen fastnade för alltid på min näthinna: den 93-årige löparen Herbert Liedke från Stockholm och den 94-åriga italienska diskuskasterskan Gabre Gabric.
Deras kroppar må vara lite åldrade, men de tränar och kämpar oförtrutet. Inte för att "hålla sig igång på äldre dar" - utan för att tävla och vinna. För att segra, inte bara över andra seniorer, utan också över sitt eget åldrande. Glansen i Gabres ögon är oförglömlig, när hon med blicken följer diskusens kurva mot himlen. Och det lycksaliga leendet i Liedkes ansikte när han håller sin medalj i handen. Segern är vacker - särskilt när den lyser upp en gammal människas ansikte. Triumfens ögonblick.

Gabre Gabric med sin silvermedalj - hon kom på andra plats,
besegrad av en 92-årig ryska.

Herbert Liedke - en känd profil i Stockholm.
Han tränar för att segra, men också för att för en stund kunna glömma
sorgen efter sin bortgångna hustru.

Igår körde jag med min bil från mitt Vällingby-hem till mitt Ölands-hem i Stora Frö. Att köra dessa 45 mil är bland det underbaraste jag vet. När jag sätter mig bakom ratten, vrider om nyckeln i låset och hör bilens motor gå igång, då strömmar lyckan genom min kropp. När bilen rullar känner jag ren glädje - det är jag som styr! Vilken seger! Att susa fram på E4:an - förbi de gula rapsfälten, de blå linfälten, att få vara en del av trafikens stora rytmiska spel - det är salighet. Och eufori - Euphoria.

En himlaspegel.

För precis elva månader sedan fick jag mitt körkort. Resan dit var tröstlöst hemsk - uppförsbacken till synes evig och omänskligt brant. Jag var nära att ge upp efter sex uppkörningar med griniga och sjukligt petiga inspektörer (det tyckte till och med mina bilskolelärare). Men på sjunde försöket lyckades det! Det var i Eskilstuna den 5 augusti 2011. Van som jag var att höra inspektörerna säga, att "Det var ju bra, MEN..." , väntade jag på de orden även denna gång. MEN... de kom inte. Istället säger han något helt annat, något som jag inte alls väntat mig. Han säger, efter en lång paus: "Tack för en helt perfekt körning!" Först är jag mållös. Har jag hört rätt? Men så tar han sin penna och sätter ett kryss i den gröna rutan i protokollet, och då förstår jag att detta är sant. Jag försöker att inte verka alltför överraskad - det kunde ju kanske få honom att ändra sig... Men när jag kommit ur bilen och får syn på min man och mina döttrar som kommer gående på gatan utanför Vägverket, då hoppar jag av glädje och jublar och viftar med händerna. Min man rusar fram och kastar sig på mig på soffan på parkeringsplatsen och döttrarna strålar av lycka. Detta är ett triumfens ögonblick som strålar i mitt minne. Faktiskt jämförbart med den oerhörda lycka, triumf och seger det är att hålla sitt alldeles nyfödda barn i sin famn.

Euphoria - i kärleken, barnen och körkortet.