Ett samtal på påskafton

Apropå Jesus och gårdagens inlägg. Tidigare har jag skrivit om vår radhusgranne Pastorn. Pastorsfamiljen flyttade till ett större hus i höstas - inte långt härifrån. Lite sorgligt eftersom hans äldsta dotter och min äldsta dotter är bästisar och nästan som systrar och tidigare kunde gå in till varandra hur lätt som helst. Nu har det blivit lite svårare och mera sällan.

Pastorn är mycket brinnande i tron och arbetar frenetiskt i sin lilla frikyrkoförsamling för att en väckelse ska svepa som en flodvåg över landet. Han jobbar numera uteslutande natt på en terminal-/långvårdsklinik. Dagarna ägnar han åt sin kyrka och sin väckelse. Oförtrutet.

En mycket liten,
men kämpande församling.

Pastorn är helt övertygad om att Kristus ska komma tillbaka. Han väntar envist och otåligt. En påskafton träffade jag honom ute på gatan utanför radhuslängan och önskade honom glad påsk. Då sa han att han trodde att Jesus nog snart var på ingång. Jag trodde att han skojade. Men det gjorde han inte. Han var väldigt allvarlig. Jag försökte skämta till det hela lite grann, så jag frågade hur man skulle veta att det var Han, den här gången - Jesus, alltså. Pastorn såg frågande ut och undrade vad jag menade. Jo, sa jag, förra gången missade man ju att det faktiskt var Han, eftersom man korsfäste Honom. Vilken miss. Tänk om Han skulle komma tillbaka i en skepnad som ingen skulle känna igen? Som en dagisfröken eller som en socionom? Eller som en trummis? Eller varför inte som en tandläkare? I värsta fall kunde vi ju missa Honom en gång till och ställa till med en ny katastrof. Den hemska offerdöden skulle upprepas.

Kanske Kristus - vem vet...

Då ramlade poletten ner. Pastorn lyste upp. Han log med hela ansiktet. Men - det är ju ingen risk, sa han glatt. När Han kommer tillbaka den här gången, då kommer Han som en konung, som en segrare, sa Pastorn och tittade upp mot himlen där ett flygplan från Bromma just passerade. Han kommer flygande med krona av renaste guld och med den stora, röda manteln fladdrande.

När Han kommer flygande - vad gör man då?

Jag förstod att detta var djupaste allvar - absolut inget att skoja om. När jag kom in i köket tittade jag ut och upp mot himlen och försökte föreställa mig hur det skulle se ut när Han kom där farandes med krona och mantel. Jag tror att jag nog skulle bli ganska rädd. Ganska mycket rädd...

Glad Påsk, kära läsare!

Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Kristus eller Kalle?

När jag var liten var allt stängt på Långfredagen. Inga affärer var öppna. Inte ens mataffären. Och i TV visades bara allvarsamma program; historiska skildringar av något tragiskt levnadsöde, något om Bibeln eller om Kristi korsfästelse. All paus-musik gick i moll. På radion spelades Matteuspassionen. Så sent som i början av 80-talet fick TV inte visa Dallas, som brukade visas på fredagskvällarna. Underhållningsprogram lyste med sin frånvaro. Detta var en allvarets och eftertankens dag.

Dallas fick inte visas i TV på Långfredagen,
förmodligen mest p.g.a. JR:s intriger och elakheter.

I min familj - som alls inte var religiös - åt man kokt fisk på Långfredagen. En blodig, grillad entrecote var inte passande alls. Och farmor, som inte heller var särdeles religiös, gick omkring svartklädd med allvarlig min (hon log aldrig annars heller) och hyssjade på alla som pratade för högt eller skrattade. Man skulle helt enkelt leva dagen på sparlåga för att hålla Kristi lidande i helgd och inte glömma korset, blodet och Golgata.

Långfredags-dramat.

Jag tyckte att det hela var spännande och att tänka på Kristi lidande kändes högtidligt och betydelsefullt. Så jag tänkte väldigt ivrigt - på korset, blodet och Golgata. Mycket allvarsam och mörk till sinnes satt jag på en stol och tänkte nästan en hel dag. Till och med farmor blev lite betänksam.

Jag är ingen kristen fanatiker, ingen taliban - men ibland undrar jag ändå vart respekten för Kristi lidande och död tagit vägen. Denna berättelse om offerdöden är grundvalen för hela vår västerländska civilisation, men ändå: inga program om Jesus visas längre på TV, Family Guy kör på som vanligt och sprutar sarkasmer och de flåshurtiga tävlingsprogrammen avlöser varandra i samtliga kanaler. Grannarna borrar, sågar, hamrar, festar. Varenda affär håller öppet, påsk-kommersen kör på högtryck. Har de glömt bort Jesus? Eller är Tomten och Påskkärringen roligare? (Klart att de är - de kommer ju med presenter...)

Jag har för mig att Kristus gav upp andan klockan tre på Långfredagens eftermiddag. Det är nog inte många i vårt land som uppmärksammar det. Men vid samma klockslag en annan dag stannar hela Sverige. Trafikolyckorna ökar drastiskt för att alla troende ska hinna fram i tid och inte missa en minut av detta evangelium - julevangelium enligt Kalle Anka.

Populärare än Kristus?

Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

"Och vad sysslar du med då?" eller mannen från Flen

Chock och förtvivlan över hur samhället idag behandlar människor av kött och blod. Hat och illvilja är hemskt - men indifferens, likgiltighet och regelrytteri är oerhört mycket hemskare och farligare. Vart har humanismen tagit vägen? Vart har företeelser som respekt, vördnad och omtanke tagit vägen?

Hanna Hanquists illustration till DN-artikeln Och vad sysslar du med då?
(De två små figurerna ska föreställa samme man.)
Artikelförfattaren heter Ana Udovic.

Jag körde bil till Stockholmshemmet igår från Ölandshemmet. Den sena hemkomstkvällen brukar ägnas åt uppdatering av de Dagens Nyheter jag inte läst. Ibland slår hjärtat dubbla slag när jag läser - det hände igår.

I söndagens tidning berättas om en man från Flen som ringt in till telefonpratprogrammet Karlavagnen. Han är sysselsatt i det som kallas Fas 3. Varje dag går mannen till ett stort rum som ägs av kommunen. Han är ensam i rummet hela dagen. I rummet finns 38 stolar. Stolarna ska målas. Så fort alla 38 stolarna är klara och färdigmålade, ska de målas om igen, i en ny färg. Gult. Vitt. Rött. Blått. Samma stolar - ny färg hela tiden. Ingen hämtar stolarna, för det är ingen som behöver dem. Stolarna finns bara i det stora rummet. De finns där bara för att mannen ska ha en sysselsättning. En meningsfull sysselsättning.

Gustave Dorés berömda illustrationer till Dantes Inferno.
Vägvisaren Vergilius leder Dante ner genom Helvetets alla kretsar
- här är de syndare som straffats genom att sitta fastfrusna i isen för evigt.

Är detta att respektera det okränkbara människovärde som våra politiker så gärna och ofta utgjuter sig om i medierna? Är detta att ge en människa en meningsfull sysselsättning? Är detta inte istället en utstuderat grym form av tortyr? Vad har denne man gjort för att hamna i stol-helvetet? Förmodligen har han kämpat med hälsoproblem, ändå försökt att klara av ett arbete men inte orkat, blivit kränkt och ifrågasatt - och nu placerad i helvetet. I stol-helvetet. Vad ska man uppfatta detta som? Svaret känns ganska självklart: som ett straff. Som ett straff för att man inte orkat med. Och vad har denne man för framtidsutsikter? En ny färg att måla med? 8 stolar till att måla?

När man möter en ny människa i vårt land, frågar man nästan omgående "Och vad sysslar du med?" Arbetet är en så stor del av vår identitet. Har man ingen yrkesidentitet - då är man ingen, går inte att placera på kartan. Man förlorar liksom sin plats i samhällsmaskineriet och blir plötsligt "avförd från protokollet". Mannen från Flen - vad ska han svara?

- Och vad sysslar du med?
- Jo, jag målar stolar.
- Jaha... Vad kul... Åt vem då?
- Åt ingen.
- Nähä. Är du konstnär?
- Nej, inte direkt...
- Nähä...

Käre mannen från Flen: jag vet inte hur du ska bevara din stolthet - om du har någon kvar. Detta är ett stort misstag. Det är inte ditt fel. Du är värd något helt annat - något mycket, mycket, mycket bättre. Det är inte du som ska måla stolar - det ska herrar Reinfeldt och Borg göra, med assistans av fru Engström. Många stolar ska det bli och många färger...

Här kommer - till mannen från Flen: Highway to Hell med AC/DC. Vreden är en mäktig kraft.

 

Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Optimisten, pessimisten och realisten

Vem är mest realistisk - den som är optimist eller den som är pessimist? Eller har verklighetsförankring inget att göra med om man är positiv eller negativ?

Det optimistiska, det pessimistiska och det realistiska hjärtat.
De båda första så förenklade - det tredje just så komplicerat som verkligheten är.

Jag läste en gång i en bok att en människa är som allra mest realistisk när han/hon är deprimerad. En icke-deprimerad person har en massa livslögner och försvar som blockerar den sanna bilden av det egna jaget. En deprimerad person däremot har en avskalad och naken bild av sig själv - avklädd alla skymmande önskedrömmar, livsmål och framtidsvisioner, påstod bokens författare.

Jag minns att jag verkligen studsade när jag läste detta. Kan det verkligen vara så? Jag tror inte det. Jag tror faktiskt att den författaren har gjort en rejäl felbedömning, en ödesdiger förenkling och en korkad sammanblandning av begreppen "deprimerad" och "pessimistisk". Tvärtom tror jag att en deprimerad person får oerhört mycket svårare att klara av verkligheten. En deprimerad person får mindre gjort än en som inte är det - man behöver nämligen sina livslögner och försvar och framtidsvisioner för att orka kämpa sig fram i livet. Att däremot hemfalla åt grubblerier över sin oförmåga och sina tillkortakommanden, tar mycket energi och leder till sorg och passivitet.

Teletubbies - de glada upptågen blir till slut olidligt tråkiga.
Man längtar efter att någon av tubbiesarna ska blir riktigt urförbannad
och börja slåss och gorma...
 

Med detta vill jag absolut inte komma med några glada tillrop om att "tänka positivt" som trendnissarna och må-bra-profeterna brukar göra. Tvärtom tycker jag att ett visst mått av pessimism är av godo. Att vara ständigt uppåt till sinnes och alltid se allt från den ljusa sidan är bara en kurragömmalek med livet, anser jag. Ett infantilt strutsbeteende som faktiskt kan skada andra och dessutom hindra människor från att utveckla medkänsla och empati. Dessutom tror jag att det är ett spel - inget människoliv är bara ljust. Ingen glädje alldeles ogrumlad. Ingen skönhet utan fläck. Ingen seger utan offer.

Gör som strutsen - titta inte!

Jag är bara ute efter att nyansera bilden. Jag gillar gråskalor mycket mer än svart/vitt. Ett musikstycke som bara är glatt och går i dur hela tiden, orkar ingen lyssna på i längden. En film som bara skildrar glada människor i en idyll blir urtråkig - man riktigt längtar efter den galne mannen med yxan eller den förfärliga jordbävningen. En bok som bara berättar om hur trevligt allting är, vill iallafall inte jag läsa. Och, faktiskt, en människa som bara ler och hela tiden pratar om hur bra allting är, blir faktiskt jobbig att umgås med. Naturligtvis gäller motsatsen också. En person som bara klagar och gnäller är lika olidlig som den som bara skrattar och skämtar.

Frédéric Chopin gillade moll allra bäst.

Fast eftersom jag är en inbiten pessimist, föredrar jag nog gnällspiken framför skämtaren ändå. Och absolut det sorgliga musikstycket som bara tuggar på i moll.


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner





 

Svarta fjärilar och fantasi

Vad kan en musikgrupp heta egentligen? Som jag tidigare skrivit, spelar min make i en musikgrupp. Nu har en av medlemmarna hoppat av och konstellationen har därmed blivit lite förändrad - något som man vill ska avspeglas i ett nytt namn. Maken och jag har spånat, men inget av våra förslag har fallit i god jord. Karlssons kamrater, Kapten Karlsson, Ingen fattar hur bra vi är, Catharinas kavaljerer, Gnissel och gnäll, Mixtura. Ja, vad ska man hitta på? Det är svårt. Namnet ska vara inspirerande, slående, ge en bild av repertoaren och vara lätt att komma ihåg. Och så ska alla i gruppen vara överens och tycka att just deras namn känns 100 procent rätt.

De rullande stenarna - ett namn som håller
i alla tider och i alla väder.

Vad har andra musikgrupper för namn? Mitt favoritnamn är förstås en stråkkvartett som kallar sig Pearls before Swine. Det enda problemet med det namnet är väl om någon i konsertpubliken börjar fundera över musikernas attityd gentemot åhörarna... En annan stråkensemble kallar sig Fläskkvartetten - förmodligen för att skoja lite med den samtida, mycket välkända Freskkvartetten.

Ett slående och attraktivt
skivomslag, tycker jag.

En annan världsberömd kvartettensemble heter Kronoskvartetten. De spelar musik från alla tidsepoker - allt från Mozart och Haydn till hårdrock. ("Chronos" betyder tid på grekiska.)

Älskarnas armé - när det begav sig på nittiotalet.
Säkert bidrog det fantastiska namnet till gruppens berömmelse.

Docent Död, Army of Lovers (Älskarnas armé), Aerosmith (Luftsmeden? I en av bandets låtar, hör man en gammal radioutsändning där just ordet "Aerosmith" uttalas.), Beatles (skalbaggarna), Blood, sweat and tears, Grisen skriker, Fläsket brinner, Gud i brallan och Magnum Bonum (en potatissort, men också latin för "stor och god"). Om man tänker sig att ett gäng metereologer började spela tillsammans, kunde de heta Åskmolnen. Eller varför inte Lågtrycket? Det finns egentligen massor av dubbeltydiga och roliga namn: Havsbandet, Obducenterna, Radium, X-Rays, Bequerell. Möjligheterna är oändliga. Precis som musiken är så underbart oändlig.

Om jag hade en musikgrupp - vad skulle den heta och vad skulle den ha för repertoar? Tyvärr kan jag bara spela klassiskt piano efter noter. Det är allt och det känns ibland väldigt begränsat. Min musikaliska uppväxt bestod av perfektion och minutiös tolkning av Chopin och de andra grabbarna. Jag älskade det och det gör jag fortfarande. Men - att jamma och improvisera, det kan jag inte alls, och det lider jag mycket av. Men man kan ju ändå fantisera. Här kommer min fantasi:

Mitt eget fantasiband: Black Butterflies.
Och om vi får erbjudande att turnera i Tyskland,
skulle vi kalla oss Schwarze Schmetterlinge.

Mitt band Black Butterflies skulle bestå av mig och tre herrar. Jag skulle spela bas, keyboard och sjunga förstås, eftersom jag är frontfiguren. Herrarna skulle spela gitarr, trumpet/flygelhorn och slagverk. Och så skulle de vara suveräna på stämsång. Repertoaren skall vara ett slags kombo av jazz, blues, klassiskt och lite hårdrock med inslag av en del techno. Black Butterflies spelar ingen glad musik - det är mystiskt, mörkt och magnetiskt. Inget för Finlandsfärjan eller firmafesten. Men vi har den allra största respekt för vår publik och vi ger dem rytm, kraft, visioner och en brinnande känsla.

Butterfly av och med Herbie Hancock i vacker version med sångerskan Kimiko Kasai. Tyvärr inte med Black Butterflies...


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Bokens dagar är räknade...

Ikväll råkade jag zappa förbi Kulturnyheterna i TV. Där fick jag höra en sak som faktiskt gjorde mig både chockad och arg. En kvinna med titeln redaktör på Penguin Books (det berömda bokförlaget) hade upptäckt en fantastisk sak med e-böcker. Med hjälp av tekniken kan man spåra precis när en e-boksläsare tröttnar på texten och slutar läsa. Och då - menade redaktören leende - då kan man ju lära sig vad som går hem hos läsarna och inte. Och då kan författarna anpassa sina texter efter läsarnas behov. Vilka lysande utsikter! Framtidens läsande och litteratur kommer att se helt annorlunda ut än idag, deklarerade hon, fortfarande med ett leende på läpparna.

Framtidens bok. Dags att montera ner Billy
och de andra bokhyllorna?

Min fråga: är det så det ska bli i vår litterära framtid - författarna ska utforma sina texter efter publikens behov? Min nästa fråga blir: hur kommer den litteraturen att se ut? Om den ska passa alla som har bråttom och ska läsa en liten (inte för stor och jobbig!) snutt mellan sina möten, eller sticka emellan med lite litteratur i sms:andet och mailandet och instagrammandet och facebookandet?

Thomas Mann gillade att uttrycka sig omständligt och skulle säkert
ställt till med kris på Penguin Books' e-boksavdelning.

Eftersom jag är en hard-core-humanist känner jag rädsla. Ska teknik-nissarna börja operera inuti konstskapandet nu? Räcker det inte med att vårt teknik-/ekonomi-devota samhälle alltmer berövar konsten och dess utövare deras utrymme? Gör humanister och konstutövare till ett slags överflödig underklass?

Formklippt konst - trendriktig och smått ironisk.
Rådjur av Ernst Billgren.

Resultat: bildkonstnärer ska skapa endast det som majoriteten vill ha, författare skriva endast det som majoriteten önskar - annars stänger de av iPaden och då blir det kris... Och tonsättare ska förstås bara komponera snuttar på tre minuter - annars passar de inte in i det önskade utbudet av formklippt kultur.

Slutsats: fatta dig kort, för fan! Annars finns det ingen som orkar lyssna.


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Pseudoliv med lyckogaranti

Mina döttrar tittar mycket på TV. Flera timmar varje dag. Särskilt när de kommit hem från skolan, parkerar de sig i soffan med en macka och en kopp choklad - och kollar. Ibland halvsover de och kollar - med ett halvt öga. Ibland tvär-sover de och kollar inte alls, utan hör nog bara avlägset, som i fjärran, de burkade skratten i sit-com-serierna från Det Stora Landet i Väster.

Familjen Griffin i TV-soffan.
Hemmets absoluta centrum.

Jag tror att detta är deras sätt att koppla av - och det har jag inget att anmärka på. Men samtidigt - TV-tittande är nog ändå lite giftigt, iallafall hypnotiskt på något sätt eftersom det är så beroendeframkallande. TV-abstinens är en jobbig krämpa.

Familjen Simpson i sin TV-soffa - också hemmets centrum.

Simpsons, Family guy, Two and a half men, How I met your mother, Life according to Jim, Pretty little liars, Desperate housewives, Revenge, Scrubs... Många serier, många människoöden - mer eller mindre rimliga - som flimrar förbi. Vad är det som skapar dragningskraften? Är det berättartekniken, med ständiga "cliffhangers"? Är det rollpersonernas karaktärsutveckling? Är det rollpersonernas utseende? Eller är det - som jag ibland tror - själva existensen i rutan. Ett till synes verkligt liv, så väsenskilt från det egna? Om man funderar lite extra, kan man verkligen fråga sig om alla dessa händelser som inträffar i rollpersonernas liv ens är rimliga under en människas livstid. Det är mord, svek, död, sjukdom, passion, svartsjuka, katastrofer - många gånger under loppet av bara ett kort utsnitt av liv.

Doktor Cox i Scrubs. Elakaste läkaren i TV.
I verkliga livet skulle han bli anmäld till HSAN omgående.
(Fast som i de flesta USA-producerade serier, har han
förstås ett hjärta av guld någonstans - ändå.

Risken är överhängande att det egna - verkliga - livet plötsligt ter sig händelselöst och tråkigt. Bättre då att fly till den betydligt mer händelserika pseudovärlden. Livet sett från soffan är ju så oerhört mycket mer spännande och varierande. Kan detta vara farligt? (Och då tänker jag inte på att våldshandlingar oftast blir utan konsekvenser i TV-serierna.) Jag tänker på det fenomen som kallas "Happy End". I de amerikanska TV-serierna slutar det alltid - nästan alltid iallafall - på ett lyckligt sätt. Den sjuka blir frisk, den mobbade får en häftig revansch, den fula blir vacker, den tjocka smal, den olyckliga lycklig, den okyssta kysst. Äntligen rättvisa!

Familjen i Jim's värld. Det är ofta kris.
Men rättvisa skipas alltid och allt slutar alltid med ett skratt.
Hur verkligt är det?

Är det inte en risk att vårt eget liv framstår som hopplöst, svårt och orättvist då - i relief mot alla dessa lyckliga slut? "Varför kommer inte drömprinsen nu då??" "Nu måste det väl ändå vara min tur?" "Varför blir inte jag frisk när XX blev det?" Har vi matats med dessa lyckobudskap blir vi till slut oförmögna att finna redskap för det verkliga livets motgångar. Istället blir vi paralyserade och väljer kanske att fly tillbaka in i pseudovärldens lycko-garanti.

Men jag vill inte vara negativ och kategorisk. Det finns faktiskt TV-serier (oftast inte USA-producerade) som skildrar livet mera nyanserat: den döende räddas inte mirakulöst i sista sekunden, utan avlider, den som ville säga förlåt hinner inte fram, den spirande kärleken vissnar, den komplicerade transplantationen misslyckas, den längtande kvinnan får missfall. Och av den sortens TV-tittande kan man faktiskt lära sig en hel del om livet.


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

 

 

Jobb för äldre herre

På arbetsmarknaden råder nuförtiden det som kallas "ålderism" - det vill säga fördomar och ovilja mot att anställa äldre arbetskraft. Efter 40 är man passé, efter 50 är man nästan död och vad man är efter 60 vet jag inte riktigt. Mumie? Det tycks bara finnas ett jobb där man strävar efter att anställa äldre - och ju äldre desto bättre, helst över 75. Men det jobbet finns det bara ett av och rekryteringen sker inte via någon vanlig platsbank. Jobbet är på heltid, innefattar många resor och tillåter inte ledig klädsel på arbetstiden. Byta namn måste man också acceptera att göra. Pension är heller inte populärt, helst ska man vara på sitt jobb ända tills man avlider. Några funderingar kring jämställdhet mellan könen behöver man inte ägna sig åt, eftersom alla arbetskamrater är män. Jobbet jag tänker på är förstås påve. Ett verkligt kanonjobb för den som gillar stora, tunga hattar, långa kjolar och att hålla tal.

Heltidsarbetande äldre herre utan
utsikt till pensionering, men som ändå klev av tåget. Benedictus XVI.

Att vara påve måste egentligen vara världens mest fantastiska jobb. Vilket inflytande och vilka oändliga möjligheter att påverka! Påven har flera miljarder undersåtar i alla världsdelar. Undersåtar som verkligen lyssnar på vad han har att säga och följer hans råd. Tänk, vilken enorm nytta denne man skulle kunna uträtta - om han hade lite fritänkar-förmåga och civilkurage. Men de senaste två påvarna - den nyligen abdikerade och den nytillsatte - verkar inte vara av den stridbara ullen. Benedictus XVI lär ha varit en teoretiker och försiktig general som inte ville sticka ut för mycket, den nye - Fransiscus I - verkar vara en taktisk och konservativ man som vet att hålla sig väl med makthavare av många olika slag.

Den nytillträdde påven Fransiscus I
- 76 år ung och med många år kvar på sin post.

Tänk om påven skulle kliva ut på balkongen vid Petersplatsen och deklarera att nu jävlar ska här bli ändring. En världsomspännande jättesatsning på samtalsterapi för alla åldrar. Massor av psykoterapeuter ska anställas - alla ska få prata, prata, prata. För det är ju bara så: alla behöver prata och biktfäderna räcker helt enkelt inte till, när hela Petersplatsen kokar och dånar: "Ropen de skalla - terapi åt alla!!"

Jag tror jag ska maila till Fransiscus I och be honom tänka över detta förslag. (En sak förstår jag bara inte: borde han inte kalla sig Fransiscus II? Fattigmunken Fransiscus från Assisi borde väl vara nummer ett ändå?)

Nummer I, väl?

Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

"Att vara en eldsflamma i hela sitt liv"

"Bara inte bli stillastående, aldrig, aldrig slockna. Jag försöker bevisa att man kan vara en eldsflamma i hela sitt liv."

Amanda Ooms: "Jag försöker bevisa att man kan
vara en eldsflamma i hela sitt liv."

Så uttrycker sig skådespelaren, författaren och konstnären Amanda Ooms i söndagens Dagens Nyheter. Precis så tycker jag också. Om man har kraft och möjlighet, ska man få brinna livet ut - kämpa för de värden man tror på, aldrig förtröttas, aldrig ge upp. Jag har sett otaliga exempel på hur människor som brinner för något utanför sig själva, inte åldras på samma sätt som de som drar sig tillbaka i ett slags pensionärstillvaro i passivitet och bekvämlighet.

Amanda Ooms.

Förra hösten var jag bjuden på stor födelsedagsfest hos en av mina bästa vänner. Bland gästerna fanns många musiker som uppnått ganska hög ålder. Det pratades och skrattades och även om håret var grått och några rynkor kanske syntes här och där, strålade skaparkraften och kämpaglädjen överallt. Det man (tyvärr) ofta förknippar med åldrande lyste med sin frånvaro: passivitet, tillbakadragande, tillbakablickande och glömska. Här var det utveckling som gällde - inte stagnation.

Garanterat knölaktig, men aldrig någonsin
stagnerad - Miles Davis.

Min pappa musikprofessorn var också en av dessa som väljer att leva som en eldsflamma ända till slutet - om nu detta är ett val, det kanske snarare är en egenskap, en medfödd drift. Hans kamp för den moderna musiken upphörde aldrig. Aldrig heller hans vilja att dela med sig av sina djupa kunskaper om musikskapandets innersta väsen. Han skrev och analyserade in i det sista. Och hans öra var ständigt lyssnande, på jakt efter nya harmonier, nya insikter. En av de allra sista dagarna i livet, bad han mig köpa nya lurar till den bärbara CD-spelare som han hade med sig på hospice. Och det skulle vara bra ljud i lurarna - toppkvalitet, ingen halvmesyr.

Min pappa är en förebild för mig, liksom de glada vännerna på födelsedagskalaset - liksom förstås Amanda Ooms. Precis så vill jag också leva - fullt ut, skapande, tänkande, analyserande ända till slutet. Att få bruka sina redskap, att få vara "en brinnande eldsflamma i hela sitt liv" - det vore en stor och lycklig gåva att förvalta med den allra största vördnad och glädje.

Här kommer banbrytaren, den ständligt föränderlige och aldrig stagnerade Miles Davis med sin version av Michael Jackson's Human Nature:

(PS Det är inte Michael Jackson själv som komponerat Human Nature. Jag vet inte vem det är - kanske någon av mina läsare vet?)

Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Vem är nyttigast?

Är författare, målare och tonsättare nyttiga? Vem är nyttigast - Louis Pasteur eller Mozart? Får jag frågan, vet jag inte hur jag ska svara. Utan Pasteur inget vaccin, utan Mozart ingen fantastiskt svindlande Mozart-musik. Men är man död av någon hemsk virus som inte gick att vaccinera sig emot, kan man ju ändå inte njuta av någon musik.

Nyttigare än Mozart?
Louis Pasteur - vaccinets uppfinnare.

Vem är nyttigast - hjärnkirurgen Herbert Olivecrona eller författaren Samuel Beckett? Edison eller van Gogh? Alexander Fleming (penicillinets upptäckare) eller Leo Tolstoj? Frågorna går inte att besvara. Alla dessa storheter är kronor på den mänskliga naturens oerhörda skaparkraft och uppfinningsförmåga. Ett rimligt svar borde vara att alla dessa är lika nyttiga - för olika delar av den mänskliga naturens behov. Pasteur, Olivecrona och Fleming för vår kroppsliga hälsa, Mozart, Tolstoj och Beckett för vår själsliga - vår inlevelse, vår mognad och vår längtan efter skönhet.

William Turner tillfredsställer vår längtan
efter skönhet. Man stannar i vördnad framför hans tavlor.
Det är nyttigt!

Men varför värderas de då så olika i vår nutid? Konstnärer och författare står lågt på statuslistan. Att skriva en bok lönar sig knappast, inte heller att måla en tavla eller komponera ett musikstycke. Att programmera en dator däremot eller att konstruera en teknik-pryl lönar sig mångdubbelt. Trots att insatserna många gånger är betydligt mindre. Att skriva en bok kräver oerhört mycket koncentration, kunnande, disciplin, nytänknade och fantasi. Och massor av självrannsakan och kreativitet. Att måla en tavla likaså.

I ett tidigare blogginlägg (Skit eller mästerverk - vem avgör det?), berättade jag om mitt besök på Louisiana konsthall i Köpenhamn. Jag åkte dit för att se på tavlor av min stora favorit Anselm Kiefer - han som målar monumentala skildringar av efterkrigstidens depression. Bakom mig i lokalen står en äldre rödbrusig herre som vid anblicken av en Kiefertavla utbrister: "Det där - ska det vara konst? Det där - det kan jag göra lika bra själv!"

Hade han sagt samma sak om mobilen i fickan? Om glasögonen på näsan? Om hörapparaten? "Det där - ska det vara något?? Det där - det kan jag göra lika bra själv!" Antagligen inte. Men faktum är att det troligen varit lättare för gubben att lära sig hur en mobil och en hörapparat fungerar än hur man skapar ett odödligt konstverk. Fast för att förstå det krävs mycken mognad och inlevelse.

Anselm Kiefer.
Skulle väl inte tro att "vem som helst" kan skapa detta?

Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Göra nytta

Jag tror att alla människor - utan undantag - vill betyda något. Göra något slags insats. Vara nyttiga. Vara behövda. Efterfrågade. Få använda sina förmågor. Och helst inte vara utbytbara. Att ställas utanför, utan möjlighet att få delta, skadar självkänslan och tar ifrån människor deras energi och initiativkraft. Att tvivla på att det man gör betyder något för någon annan, är destruktivt.

Lars Norén
- nyttig eller inte?

Jag har ett bra exempel. När jag var ung studerade jag litteraturvetenskap. Det var ett kul och spännande ämne med mycket skrivande, läsande och tankearbete. Efter några år kom jag in på doktorandutbildningen och skulle börja forska. Jag valde ämne och satte igång, både med teorikurserna och med skrivandet. Det var då det började. Gradvis började jag tvivla på att det jag gjorde var viktigt - för någon annan än mig själv. Hur stort var intresset för och behovet av diktanalyser - egentligen? När jag fick klart för mig att flertalet doktorsavhandlingar bara läses av en ytterst liten skara (opponenten och handledaren och kanske någon stackars anhörig som tvingats gå igenom korrekturet) då drabbades jag av en känsla av hopplöshet. Till vilken nytta skulle jag ägna fyra år av mitt liv åt att skriva en bok om en bortglömd gubbe som ingen längre brydde sig om?

Ibland är det iallafall nödvändigt
med korrekturläsning.

När tre terminer gått, hade tvivlen blivit så starka att jag klev av tåget. Istället började jag jobba som lärare i svenska för invandrare. Det var kul och känslan av att äntligen få göra något som betydde något för någon annan, var härlig. Så fick jag plötsligt ett erbjudande om ett toppenjobb som redaktör på den kungliga akademien. Självklart tackade jag ja. Det var hur kul som helst att ge ut böcker om musik, samarbeta med författare och jobba med texter av väldigt skilda slag. Men då plötsligt började de där tankarna om nytta dyka upp igen. Var det verkligen nyttigt det jag höll på med? Gagnade detta någon mer än mig själv och författaren? Känslan växte alltmer under de arton år jag var redaktör och gick inte över förrän jag slutade på akademien och påbörjade min utbildning till psykoterapeut.

Analyssoffan hos Sigmund Freud.
Stor nytta med all säkerhet.

Nu skulle jag väl iallafall få göra nytta - massor med nytta. Trodde jag. Men så, precis när jag skulle avsluta min utbildning, kom nya regler från Storebror EU. Reglerna sa, att personer som inte hade en "människovårdande" grundexamen inte skulle kunna få sin psykoterapeutlegitimation och jag hade ju "bara" en humanistexamen. Nu har jag kämpat i flera år, men utan resultat. Vill ju göra nytta. Men valspråket verkar vara: en gång onyttig - alltid onyttig.

Såvitt jag vet har Lars Norén inte någon människovårdande grundexamen - men han är oerhört nyttig. Lika nyttig som Lars Lerin och Sven-David Sandström och Bruno K Öijer och Gunnar Ekelöf och Ingvar Lidholm och Loreen. För de lär oss något om oss själva, de ger oss verktyg att se in i oss själva. Finns det något nyttigare än det?

Lars Lerin - nyttig att betrakta
för bilderna lär oss att tänka.

Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Detta får vi aldrig glömma

I början av 1990-talet gick filmen Schindler's List på biograferna i Stockholm. Det är Steven Spielbergs hyllning till de hjältar som försökte hjälpa judarna under nazitidens förföljelser - men kanske är det ändå allra mest en hyllning till alla dem som miste livet i detta ofattbara vansinnesutbrott i vår moderna tid. Jag minns inte i detalj filmens handling, men jag minns att den gjorde ett enormt intryck -utstuderat effektivt berättad som den är. Människoödena drabbar en med full kraft. Det är så konstigt hur inlevelsen fungerar. Sex miljoner judars lidande blir på något sätt en abstraktion, medan några få öden griper tag och fäster sig i minnet för alltid.

Porten till helvetet - Auschwitz.
Detta får vi aldrig glömma.

Jag gick till biografen med en kompis. Precis innan filmen skulle börja, kom det in ett högljutt grabbgäng och satte sig på bänkraden bakom oss. De skrattade, öppnade cocacolaburkar, knaprade popcorn och pratade högt. Jag vände mig om för att se vilka de var. Det var fem stycken killar med rakade huvuden, kamouflagekläder och rasslande kedjor. En obehagskänsla spred sig i magen. Varför var de här? Skulle de häckla filmen? Hånskratta? Sabotera upplevelsen för oss andra biobesökare? Skrika nynazistiska slagord? De verkade ladda upp för någonting, det kändes i luften. Reklamen tog slut, ljuset släcktes i salongen och filmen började. Grabbarna skrattade och frustade popcorn och fällde grova kommentarer. Det var otäckt. Jag satt och funderade på om jag skulle våga mig på att vända mig om och be dem hålla klaffen.

Vad har detta med film att göra - egentligen?

Men efter några minuter tystnade skratten och kommentarerna. Efter ytterligare några minuter upphörde popcornknapret. Det var tyst som i graven från bänkraden bakom.

Schindler's List är en lång film. Efter nära tre timmar var filmen slut, eftertexterna började rulla och folk började lämna salongen - alla under tystnad, tagna av allvaret. Jag och min kompis satt kvar länge, men till slut reste vi oss för att gå ut. Då vänder jag mig om för att se vad som hänt med grabbgänget. De satt där, alla fem och grät.


Apropå soundtracks: här kommer musiken ur just Schindler's List. Kompositören heter John Williams och solisten är Itzhak Perlman.

Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Soundtracks och att förstärka känslor

Igår skrev jag om "soundtracks för våra liv". För jag tror att många av oss behöver musik som ackompanjerar vårt levande och vår kamp. Musik som liksom förstärker våra känslor, förklarar dem för oss - sorgen när vi är ledsna, vreden när vi är arga, glädjen när vi är lyckliga. Jag tror mer på en förstärkande än på en tröstande inverkan faktiskt. Att lyssna till glada toner när man är riktigt ledsen och nedstämd är nog inget framgångskoncept. Man vill snarare ner i mörkret och bearbeta, än upp i ljuset och försöka glömma. När man är ledsen känns det lättare med höstmörker, dimma och regn än med strålande sommarsol.

Michael Jackson's Bad. En toppenlåt när man är arg.
Lyssnar man på den, blir man ännu argare och det är härligt.

Men jag tror att ett förstärkande kan vara farligt också. Vi kan fastna i ett känsloläge, tappa fotfästet eftersom musiken är en så oerhört stark och suggestiv kraft. Vi kan riskera att förlora verklighetskontakten. Kanske. När jag var ung pågick en ganska hätsk debatt om faran av att låta barn titta på våldsinslag på TV. De kunde ta intryck och bli våldsbenägna och aggressiva, trodde man. Kanske är det så. Men jag är ganska säker på att riktigt aggressiv musik kan locka fram det våldsamma inom oss - mycket effektivare, eftersom musik liksom kan gå in i känslolivet utan att passera intellektet.

En strandscen ur Luchino Viscontis Döden i Venedig.

När jag var tolv år gick jag på bio med min pappa för att se den nya filmen Döden i Venedig. Jag minns att jag tyckte att det var en alldeles fantastisk film. Jag var alldeles uppfylld av de vemodiga bilderna på en stad i förfall - på människor i förfall, på en kultur i förfall. Filmbilderna andades undergång och nästan lite förruttnelse och jag var djupt fascinerad. Men störst var ändå upplevelsen av musiken. Gustav Mahlers Adagietto ur den femte symfonin fullständigt golvade den romantiska tolvåringen. Den musiken kom sedan att prägla hela min tidiga ungdom - på gott och ont. Mahler blev "the soundtrack of my youth". Mörkt, vemodigt, nostalgiskt och stundtals nästan skruvat hyperromantiskt. Jag klädde mig i svart, himlade med ögonen, tände ljus och skrev konstiga dikter och noveller och längtade tillbaka till en miljö och en tidsålder jag aldrig upplevt men dyrkade: förra seklets Wien.

Här kommer den musiken - tolkad av gårdagsinläggets huvudperson: Georg Solti. Orkester är Chicago Symphony Orchestra.

Nu tittade jag nyss på TV (Molanders) och fick uppleva ett annat soundtrack - musiken ur Spielbergs film Schindler's list. Återkommer!!


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Soundtrack of a life

Musik är länken till evigheten, säger Valerie Solti, änka efter demondirigenten Georg Solti. Georg, ungersk jude på flykt undan nazisterna, härdades av ett hårt liv. Han arbetade oförtrutet, trots hårt motstånd slutade han aldrig kämpa - och höll hela tiden sin dröm levande inom sig: att få analysera, tolka, förmedla, medskapa, få människor att uppleva detta gåtfulla språk som kallas musik. Och han lyckades - sällan har Wagner och Mahler och Brahms och Mozart klingat så levande och så närvarande. Det är som om tonerna skapas just när man lyssnar, som om tilltalet föddes just i detta ögonblick. Mozart avled för över 200 år sedan, men han lever ändå i sina toner och tilltalar just i denna stund säkert hundratusentals människor världen över. Och säkert finns det minst ett hundratal som just i denna minut överväldigas av de mäktiga klock-klangerna i Mahlers andra symfoni. Och alldeles säkert finns det någon som just i detta nu känner kraften i Beethovens femma. Det är väl evigt liv, om något.

Dirigentpinnen glöder när Solti dirigerar
- och de döda mästarna kommer till liv.

Min yngsta dotter sitter i soffan och tittar på något slags katastroffilm - världen går under, hjältarna kämpar för att hindra det rusande rymdskeppet från att krocka med en gigantisk meteorit. Pukorna mullrar och kontrabasarna sjunger en hotfull, olycksbådande sång. Musiken signalerar att undergången är nära. Plötsligt klingar en flöjt och även om man inte tittar på filmen, förstår man omedelbart att rymdskeppet nog i allra sista sekunden kommer att lyckas styra undan från meteoriten. Segern är inom räckhåll - det hörs i musiken. Och mycket riktigt, några minuter senare hörs fridfulla harpackord och flöjten jublar. Rymdskeppet klarade sig och livet går vidare.

Charlie Chaplin komponerade musik
 till många av sina filmer.

Det är ju så det skulle vara: livet skulle ackompanjeras av musik - precis som i en film. Filmen om vårt liv. Jag undrar om inte det är just det människor längtar efter, att få sina liv ackompanjerade. Det är därför de går omkring med lurar, ständigt lyssnande. Jag har prövat några gånger - och plötsligt blir jag huvudpersonen i filmen om mitt liv. Det blir en närvaro och en styrka som inte finns i tystnaden. Livstemperaturen stiger och man känner sig mäktig och kraftfull och det känns som att man har livet i sin hand.

Jag återkommer i detta ämne imorgon - men avslutar med en av de riktigt stora mästarna: Charlie Chaplin. Det berömda dansnumret i Moderna Tider. Musiken har han komponerat själv och den påhittade "texten" som han sjunger sedan hans manschett med verserna flugit all världens väg i början av sekvensen.

Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Main-stream och kalkoner

Ikväll är det schlager-final i Stockholm. Då blir det chips och popcorn och protokoll i soffan. Men i år kan jag ta det lugnt - det är inga låtar som engagerar mig. Det är main-stream och ganska tråkigt det mesta och så tyvärr den absurda Bananen som olyckligtvis halkade på sitt skal direkt till finalen.

Jag menar inte alls att det var bättre förr...

Tidigare år har det varit svårare när undermåliga låtar gått vidare till finalen och alldeles fel låt vunnit. Jag brukar kunna bli ganska upprörd då och sätter chipsen i halsen. Särskilt ett år var det extra besvärligt, eftersom en av de allra sämsta låtarna inte bara gick vidare till finalen, utan dessutom vann hela klabbet och fick representera Sverige vid ESC i Oslo. Hur kunde det komma sig att en blek liten flicka som plagierar något slags Dolly Parton-stil kunde slå ut både toppenlåten Keep on Walking med Salem al Fakir, den tonalt mångbottnade Hollow och den energisprutande Sucker for Love? Det ödesdigra året var 2010.

Sveriges bidrag till ESC 2010: Anna Bergendal med This is my life.
Säkert snäll och trevlig, men knappast någon vinnare.

Jag har en god vän som tidigare varit engagerad i schlagerfestivalen - såväl som expertjurymedlem, som låtskrivare och som dirigent. Hans fru vågar inte låta honom titta på Melodifestivalen längre, av oro för att han ska drabbas av hjärtsvikt eller något ännu värre. Jag förstår honom. Förr i tiden avgjordes tävlingen av jurygrupper, bestående av såväl musikproffs som amatörer. Ännu tidigare av en av Sveriges Radio utsedd expertjury. Numera är det svenska folket som fäller avgörandet. Och vilka är det som röstar? Om man tittar på årets finalister, kan man misstänka att svenska folket består av tjejer mellan fem och tretton som röstar på "gulliga" och "cool-kula" killar. Hur kunde annars Bananen (med litet b) överhuvudtaget få vara med? Och vilka som röstar på de blaserade och lönnfeta äldre herrarna i Ravaillacz kan man ju bara fantisera om. Överförfriskade damer med klippkort på Finlandsfärjan?

Man kan ju inte alltid vara med på tåget.

Det ska ändå bli lite spännande ikväll... Fast vinner Bananen eller gubbarna, då kommer jag - precis som min kompis - att få hjärtsvikt.

En tanke: det är krig och svält i världen, klimatförändringar och miljökatastrofer, skyhög arbetslöshet och galopperande barnfattigdom, sanslös och hjärtlös jakt på papperslösa i huvudstadens tunnelbana. Jag menar inte att man ska fly undan och stoppa huvudet i sanden som en struts - men ibland är det härligt med chips i soffan och den - trots allt - hanterliga vreden över att "fel låt vann".

PS. "Gubbarna" i Ravaillacz var och en för sig är helt fantastiska - det är låten som är så in i glödheta Gehenna dålig.

Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

En övning i inlevelse

Inlevelse är en fantastisk sak. Med inlevelse i det mänskliga bagaget kommer man långt - riktigt långt.

Borde ordineras oftare: effektiv medicin mot den farliga
epidemiska krämpan brist på empati.

I ett tidigare blogginlägg ställde jag frågan vart empatin tagit vägen i vårt samhälle. På något sätt verkar det som att vårt samhälle - vårt folkhem -blivit så strukturerat och hierarkiskt med byråkratier i så många nivåer, att det inte längre finns någon som kan göras ansvarig för något. Det finns ingen som kan ställas till svars när saker händer. Ingen vet var i systemet felet sitter - det är inte längre möjligt att överblicka. Systemet har börjar styra sig självt, leva sitt eget liv - genererar orsak och verkan alldeles på egen hand. Utan att vi som finns inuti systemet längre kan påverka det. Maskinen vi skapade har tagit makten - som ett Frankensteins monster, som en jätte-Golem.

"Skapelsen" bryter sig loss
och börjar leva ett eget liv.

Vems är felet när gamle Hubert ramlar och bryter ryggen på äldreboendet? Är det undersköterskans fel, som inte tittade till honom? Är det läkarens fel, som inte läste journalen noga, där det stod att Hubert äter lugnande mediciner som gör honom yr och fallbenägen? Är det Huberts tidigare läkares fel, som ordinerat honom mediciner som han inte tål? Är det vårdchefernas fel, eftersom de sparar pengar och anställer för lite och för okvalificerad personal? Är det politikernas fel som bara stirrar på budgetar istället för på människor? Eller är det kanske Huberts eget fel? Det är det nog. Man ska inte vara gammal, inte äta mediciner som man blir yr av. Man ska inte belasta samhället genom att bo på ett äldreboende. Och man ska absolut inte bli sjuk och svag och i behov av hjälp.

Nytt varningsmärke att sätta upp i Folkhemmet:
Varning för äldre!

Just nu får jag öva mig i inlevelse. Tidigare har jag faktiskt haft svårt att förstå när människor klagat över ryggvärk. Ibland har jag faktiskt tänkt, att "så farligt kan det väl ändå inte vara..." Och det är illa... Men nu vet jag att det kan det visst. Häromdagen drabbades jag av ryggskott och nu har det utvecklats till något slags inklämd nerv som gör att det är outhärdligt smärtsamt att sitta. Nu vet jag hur det kan kännas och det är hemskt. Man vrider sig. Så nu förstår jag vad de menar, de som klagar över värk och smärtor. Det är hemskt att ha ont, men jag är glad över att jag lärt mig något - hur det är att ha riktigt ont. Det är en ovärderlig kunskap.

En fråga då, till dem som sitter i den stora samhälls-maskinens topp eller mitt: Har ni aldrig haft ont? Har ni inga äldre anhöriga som blir illa hanterade och osedda i äldrevård och äldreomsorg? Känner ni inte någon som är svårt sjuk? Känner ni inte någon som är arbetslös? Och en fråga till: Tror ni att ni kommer att klara er undan att bli sjuka, äldre, arbetslösa, osedda? För - inte vill väl ni ha det så här?? Om det nu skulle råka bli er tur?

Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Att dö på sin post

Jag tänkte på en annan sak igår också när jag körde bil. Man tänker väldigt bra när man kör - nästan bättre än när man springer eller tränar. Jag tänkte faktiskt på Alice Timander. Hon var tandläkare i Stockholm - och premiärlejon. Från 1940-talet fram till 2000-talet fyrade hon av sitt bländvita Stomatol-leende och satte den ena foten framför den andra, drog in magen och poserade framför kamerablixtarna. Mink runt axlarna, guldlamé, blonderat hår och massor av mascara. Alltid på plats när det var kändismingel.

Alice Timander 1915-2007.
Tandläkare, premiärlejon och.- mamma.

När jag växte upp och var ung, var denna kvinna symbolen för yta - det som var förbjudet och farligt. Det som innebar att slösa bort sitt liv på billigt krafs, på förgänglighet och på flykt undan allvaret. Och till viss del stämde nog den diagnosen. Att hon var en hårt arbetande yrkeskvinna visste man inte.

För några år sedan visades en film om Alice Timander på TV: Alice och jag. Filmen var gjord av dokumentärfilmaren Rebecka Rasmusson och skildrade i närbild den åldrade divan som försöker hinna i fatt sitt liv på upploppet. Inte minst viktigt är att återknyta till barnen, som hon missat på vägen. Särskilt en scen minns jag. Alice ska fylla nittio år och har fått besök av sin dotter som bor i USA. Dottern har alltid känt sig åsidosatt och nu berättar hon för sin chockerade mamma hur hon upplevt sin barndom och ungdom - bortglömd, underkänd och grå vid sidan av sin färgsprakande mamma. Alice lyssnar. Det syns att orden går rakt in i hjärtat. Hon gråter. Säger att hon skäms. Önskar så hett att hon gjort annorlunda. Går det att reparera?? undrar hon, med tårar i ögonen. Hon vill göra allt bra igen. Verkligen. Det är väl inte för sent??

Några timmar senare ska Alice fira sin 90-årsdag på Grand Hotel. Massor av kändisar har slutit upp och födelsedagsbarnet ska anlända i limousine till stora entrén. Den fortfarande sorgsna dottern sitter med sin mor i baksätet, äntligen har mamma låtit henne få vara med, ta plats. Men strax innan limousinen körs fram till entrén, ber Alice sin dotter att kliva ut bilen. Hon vill ensam ta emot mottagningskommittén och alla hyllningar. Förmiddagens tårar och samvetskval är som bortblåsta. Ryggen rätas ut och Stomatol-leendet är på plats. Vad är det som var viktigt, när det verkligen gäller? Är det kärleken till barnet eller är det att glänsa i stjärnljuset?

Att åldras är svårt om man är en firad skönhet.

Ett år senare avlider Alice Timander. Jag är på väg till Öland från Stockholm när jag ser nyheten på löpsedlarna. Jag köper ett Aftonblad och läser. Plötsligt växer denna egocentriska och fåfänga dam till något mer - något mycket mer: en människa med hjältemod.

Det är hennes son som berättar. Mamma hade känt sig trött och sjuk, så han hade tagit med sig lite fin mat från Östermalmshallen till henne. De hade ätit tillsammans, hon mycket lite, eftersom hon inte mådde så bra. Efter den lilla måltiden hade hon gått till sängs och sonen hade gått hem till sitt, med löfte om att titta in nästa morgon.

När morgonen kommer går sonen till mammas lägenhet, knackar på, men ingen svarar. Han går in och finner henne sittande i soffan i vardagsrummet. Klädd i sin allra finaste negligé med den vackraste morgonrocken och de lyxigaste tofflorna med svandun. Död. Tala om att hålla fanan högt in i det sista. Man kan inte annat är buga i beundran.


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner