Gott Nytt År - bästergök eller tröstergök

Det finns ett kapitel i Jonas Gardells trilogi Torka aldrig tårar utan handskar - böckerna som handlar om sjukdomen AIDS som spred sig bland de homosexuella männen på 80-talet. Sjukdomen som dödade alla dem som drabbades - alla utan undantag.

Trilogin Torka aldrig tårar utan handskar

Kapitlet handlar om när huvudpersonen Rasmus och hans pappa Harald vandrar tillsammans i skogen. Nu är Rasmus liten och håller pappa i handen. Han är trygg och stolt över att gå där med sin pappa som vet så mycket och som berättar om alla växterna och djuren och om gökarna som ropar i skogen. Det är Rasmus som sedan kommer att dö i AIDS - "bögpesten". Men ännu är han en liten pojke som lyssnar till skogens alla ljud och gökens rop.

Så här skriver Gardell:

Södergök är dödergök, västergök är bästergök, östergök är tröstergök och norrgök är sorggök, lär Harald Rasmus att rabbla. Rasmus ställer mängder med frågor om varför det är på det ena eller andra sättet med gökarna. Till slut måste Harald säga att det kanske bara är ett fånigt rim, men på det örat lyssnar inte Rasmus. Och när han frågar varifrån just den där göken gol som de nyss hörde, ljuger Harald för att inte uppröra den känslige sonen i onödan och säger att det var en västergök, trots att den hördes norrifrån och varslade om sorg.

Bästergök! konstaterar Rasmus nöjd,
Exakt! svarar Harald och låter saken bero.

Västergök - bästergök.

Pappa Harald och lille Rasmus vandrar vidare i skogen. De äter sina medhavda smörgåsar med ost och leverpastej. Och Harald påminner om den vita älgen de såg sommaren innan.

Så ropar norrgöken igen. "Bästergök!" säger Rasmus och skrattar.

Pappa Harald säger ingenting. Han låter sonen vila i tron att det är bästergöken som sjunger i skogen. Inte den från norr som bådar sorg och inte den från söder som siar om död.

Kapitlet om gökarna finns i trilogins del 2 - Sjukdomen. Det är en liten berättelse om en far och hans son på upptäcktsfärd i skogen. Marken doftar och vinden susar, men bakom trädkronorna och grönskan skymtar det stora mörkret. Men ännu är framtiden ljus och Rasmus hör bästergöken sjunga.

Nyår!

GOTT NYTT ÅR,

KÄRA LÄSARE!

Och må bästergöken sjunga hela 2017!

Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Kära läsare

Nu är det julnatt och jag sitter framför datorn och skriver. Paketen är inslagna, plastgranen monterad och pyntad, de fåtaliga små tomtarna är utplacerade i huset och det mesta av maten är lagad.

Plastgranen lyser vit.

Tystnaden och lugnet råder och nu vill jag tänka på en rolig sak: om jag skulle få göra ett alldeles eget Vinterpratar-program. Då skulle jag berätta om saker som ligger mitt hjärta allra närmast. Och så skulle jag spela den musik som jag tycker är allra underbarast. Jag skulle berätta om hur viktigt det är att vara nyfiken och vilken fantastisk gåva det är att få lyssna när människor berättar om sina liv, unga såväl som äldre. Vilken lärdom!

Särskilt en sak har jag lärt mig denna vecka: hur viktigt det är att vara stolt över sin egenart.

Här kommer en man som är just stolt över sin egenart: violinisten Nigel Kennedy. Han spelar den första satsen i Vivaldis Årstiderna: Vintern. Visst hör man hur isen glittrar och kylan biter?

GOD JUL!

Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

En tomte

Jag är skeptisk till Facebook - det måste jag erkänna. "Fejan" svämmar över av patetiska och ofta illa formulerade berättelser och egocentriska utläggningar om bullbak, festmiddagar, poolparties och skidutflykter. Allt för att demonstrera sin egen förträfflighet och bevisa att man är en populär och efterfrågad figur med fulltecknad agenda.

Är skeptisk...

Men - ibland dyker allvaret upp och Facebook blir just den där megafonen som slår sönder likgiltigheten och krossar oförmågan till inlevelse. Det hände häromdagen. Och det handlar om Tomten. Ja, inte om honom med renarna förstås, utan om en pensionerad ingenjör med stort vitt skägg som knäcker extra i den aningen suspekta tomtebranschen.

Tomten Eric

En dag blir Tomten - som förresten heter Eric Schmitt-Matzen - uppringd från sjukhuset. En sjuksköterska ber honom komma - det brådskar. En liten pojke ligger för döden och hans sista önskan är att få möta Tomten. Att klä om till den röda dräkten finns inte tid till, så bråttom är det. Tomten kastar sig i bilen och kör till sjukhuset och springer upp till barnavdelningen. Där i en säng ligger en mager, mycket liten pojke. Föräldrarna väntar utanför, för de vet att deras son vill möta Tomten ensam.

Tomten sätter sig på sängkanten och böjer sig över pojken för att kunna höra vad han viskar, hans röst är mycket svag. "De säger att jag kommer att dö, men hur kan jag veta att jag kommer rätt, att jag kommer dit jag ska?" undrar den lille pojken.

Tomten svarar: "När du är framme, säg att du är Tomtens allra bästa nisse, då kommer de att släppa in dig och du kommer rätt!" Den lille pojken reser sig mödosamt upp och kramar Tomten och dör så i hans famn med orden: "Tomten, kan du hjälpa mig?"

En sann Tomte
och Människa.

Efter denna upplevelse funderade Eric på att sluta med sitt extraknäck. Den lille pojkens tillit hade rört hans hjärta så starkt att hela hans liv skakades i sina grundvalar. Men, säger Eric, detta får sjukvårdspersonalen uppleva inte bara en gång, utan många, många, många gånger. Och de slutar inte sina arbeten för att hjärtat blöder.

Jag hoppas att Eric fortsätter att extraknäcka som Tomte - för de orden han gav den lille pojken inför den sista resan var den vackraste julklappen någon kunde få: att få komma fram, att få komma rätt och vara Tomtens allra bästa nisse.

För att hylla den gode tomten Eric kommer här musik av gamle Fader Bach: Air.

Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Jesus och Co

Ibland extraknäcker jag som förrättningsvaktmästare i en fin gammal kyrka i Stockholm. Jag är stolt över att få arbeta där och få välkomna människor till detta uråldriga rum av sten, där kristendomens budskap predikats i över niohundra år. Tänk, om dessa väggar kunde tala. Tänk, vad man skulle få höra då. Antagligen mycket som med dagens öron skulle vara direkt chockerande och skrämmande. Tiderna har förändrats och med dem människorna.

Tänk, om dessa
väggar kunde tala.

Men - en sak är tyvärr evig: livet är inte rättvist. Häromdagen begravdes en ung flicka som blivit ihjälslagen och hittad liggande ute på gatan - ingen vet varför eller vem som är skyldig till detta illdåd. Vad man däremot vet, är hennes mammas förtvivlan och hennes mormors bottenlösa sorg. Så vad säger man då - till de människor som livet berövat det vackraste de hade? Att det går över? Att tiden läker alla sår? Att Gud ska trösta? Att vi ses i paradiset, i livet efter detta? Arbetet som präst måste en sådan gång vara näst intill omöjligt att utföra. Ett tröstens ord riskerar så lätt att bli ett hån, där man balanserar på den knivskarpa eggen mellan inlevelse och oförståelse. Hjälper det överhuvudtaget att berätta om Jesus? Och om Guds kärlek och det eviga livet? Den frågan ställer jag mig ibland när jag sitter där vid min kontrollpanel längst bak i kyrkan och lyssnar till prästens griftetal.

Ett ljus i mörkret.

För mig finns det några människor, som likt Jesus, gått före oss, brutit ny väg och kämpat för omtanke och kärlek - människor som för mig lyser som fyrbåkar i mörkret. En av dessa  människor heter Oliver Sacks. Han var neurolog och författare och avled 82 år gammal förra hösten. Hans böcker handlar om patienter han mött under sin långa tid som läkare. Det är inga små skissartade porträtt han tecknar - det är människor i helfigur vi får möta, lära oss tycka om och därmed också lida med i deras kamp för att bli friska, eller - om det inte finns någon utsikt till bot - deras kamp för att acceptera sitt öde. Och doktor Sacks spar aldrig på någon möda för att utforska och för att hjälpa. Han lämnar inget åt slumpen, han går till botten med saker och ting - det får ta den tid det tar.

Oliver Sacks.

En av hans patienter hette Jimmie. (Jag har bloggat om honom tidigare.) Jimmie lider av ett slags alkoholrelaterad demens som kallas Korsakoffs syndrom. Han är en man i 60-årsåldern, men eftersom han tappat sitt minne, tror han att han är en ung man - med hela det härliga livet framför sig. Varje gång han råkar få syn på sig själv i en spegel, får han en chock; vem är den där gamle mannen? Jimmie glömmer allt som händer, han störtar genom tiden - utan möjlighet att fästa vid någonting, någonstans, allt glider undan. Till slut grips han av en sådan ångest att han inte vet vart han ska ta vägen. Han vandrar runt, runt på sjukhuset - en evig rörelse utan mål och mening. Alltmer rastlös, alltmer jagad. Doktor Sacks funderar och konfererar med kolleger, han forskar och undersöker - och till slut får han en idé: kanske att nunnorna som finns på sjukhuset kan hjälpa? Han tar med sig Jimmie till mässan. Och där - i den strikta ramen, i den urgamla gudstjänstritualen - där finner Jimmie slutligen frid. Så blir han en trogen gäst i sjukhuskyrkan - lugn och nöjd och fylld av trygg förvissning att allt är sig likt, att allt upprepas, ett evigt mönster som han kan klamra sig fast vid.

Kanske är det så det är: den gamla kyrkans väggar av sten och den uråldriga ritualen är ett värn mot ovissheten. För alla faller vi genom tiden.


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner