Varför är det så svårt att lyssna?

Jag undrar en sak: varför är det så få människor som är intresserade av att höra hur andra mår? Alla vill bara prata om sig själva - mycket och länge. Tålamodet att lyssna till andras berättelser är kort - ibland obefintligt. Bryr man sig inte? Har man inte tid? Orkar man inte? Är man rädd för något?

Det är jobbigt att lyssna på
andra som pratar...

Här kommer några belysande exempel. För några veckor sedan opererades min make för ett allvarligt diskbråck i nacken. Det var en ganska omfattande operation och återhämtningen kommer att ta tid. Värk, svårigheter att svälja och prata, förbud mot att lyfta och träna hårt. Och mitt på halsen syns ett stort ärr - för numera går man in framifrån för att slippa skada ryggmärgskanalen. En morgon går maken ut för att hämta tidningen och möter vid brevlådan en granne. Grannen och hans fru, som båda känner till den stora nackoperationen, har precis kommit hem från en solsemester. Grannen berättar en lång historia om krångel med rumsbokning och olika olägenheter på hotellet. Maken lyssnar artigt och mitt på halsen lyser operationsärret rött. Samtalet blir långt - det var många olägenheter och mycket krångel. Till slut skiljs man åt. Frågade grannen hur det stod till efter operationen? Nej, det gjorde han inte.

Middagsbjudning. Värdinnan berättar om hemska upplevelser av svek och misshandel under barndomen, om ännu hemskare upplevelser under ungdomstiden. Gästerna äter under tystnad. Jag lyssnar uppmärksamt och deltagande, ställer frågor och fäller kommentarer. Värdinnan fortsätter och berättar ännu mer. Jag lyssnar och fäller nya kommentarer. Jag känner att jag också vill dela med mig av en upplevelse och börjar säga något - men då tröttnar värdinnnan direkt och tar till orda igen.

Ett lyssnande öra är guld värt.

Min pappa blev svårt sjuk i cancer. Han var inte den första i bekantskapskretsen som drabbades av svår sjukdom och han hade alltid varit den som höll kontakten med dem som blivit sjuka - ringt telefonsamtal, skrivit brev, hälsat på i hem och på sjukhus. Men - nu blev det tyst. Tyst som i graven. Ingen ringde i telefonen, ingen skrev några brev - och när han till slut hamnade på sjukhus kom ingen av vännerna och hälsade på. Pappa ville inte gnälla, han försökte förstå, men jag såg nog att han var besviken fast han inte ville tillstå det. Vart tog de vägen - alla de där vännerna? Varför kom de inte när det blev hans tur att vara sjuk och behövande?

Vad är det som gör att så många inte lyssnar, inte frågar, inte verkar bry sig när det är något allvarligt som hänt? Är man rädd att drabbas själv? Vet man inte vad man ska säga? Är man rädd att börja gråta? Eller är man helt enkelt inte intresserad av andra människors öden?

Eller som det stod i en bildtext under ett foto på en ledsen tonåring: "Alla andra bara tänker på sig. Det är bara jag som tänker på mig." Är det så det är?


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Räcker det med insikt?

Det finns ett talesätt som lyder ungefär så här: "Med insikten är halva slaget vunnet". Det låter fint -men jag tror tyvärr inte att det stämmer. Halva slaget är inte vunnet. Kanske en femtedel. Resterande fyra femtedelar är arbete, åter arbete och övning. Men - det är ju inte kul att säga till någon förstås. Det är ungefär som när man oroligt frågar tandläkaren om det kommer att göra ont. "Nej då, bara lite - kanske", brukar han svara då. Fast han vet att det kommer att göra ganska så ont. Frågan är om det vore bättre om tandläkaren skulle svara tvärtom istället? "Ja, det kommer antagligen att göra hemskt ont, så det är lika bra att vi bombar med en rejäl bedövning direkt..."

Lika bra att vi bedövar direkt!

I dagens DN svarar psykoterapeuten Liria Ortiz på en läsarfråga under rubriken Fråga Insidans experter. Liria svarar alltid mycket klokt och inkännande. Hon bemöter och bekräftar frågeställaren, visar att hon förstått, ställer upp alternativa tolkningsmöjligheter och föreslår på ett mycket pedagogiskt vis olika metoder att hantera det aktuella problemet. Metoder som innebär ett både mer eller mindre genomgripande arbete för frågeställaren.

Psykoterapeuten Liria Ortiz.

En kvinna i 30-årsåldern skriver om sin känsla av att inte känna sig tillräckligt uppskattad av sina vänner. Hon bjuder dem på middagar, utflykter, evenemang av alla möjliga slag, ordnar saker för dem - men de bjuder inte tillbaka så mycket som hon skulle önska. Ibland hittar de på saker utan henne. Detta får henne att grubbla och känna sig åsidosatt - hon tycker själv att grubblandet börjar ta för mycket tid och kraft. Tycker vännerna inte om henne? Har de kanske roligare utan henne? Vad är det för fel? Egentligen?! Så hemsk är hon väl ändå inte?? Frågebrevet är mycket välformulerat och insiktsfullt - men mellan raderna tycker jag mig ändå skymta en perfektionist som räknar poäng. Men visst - insatserna haltar. Rädslan för att kompisarna kanske har roligare utan henne - trots alla ansträngningar - tränger sig på och skapar oro och undran.

Tänk om vännerna har roligare utan mig?
undrar brevskrivaren

Liria Ortiz kommer med olika råd. Som att ta hand om sig själv och inte uppleva ensamheten som ett nederlag, som att försöka att vara mera närvarande i stunden. Men det stora och viktiga rådet brevskrivaren får, är ändå att börja gå i psykoterapi. Liria Ortiz kommer också med en tolkning: att brevskrivaren möjligen kan ha ett stort bekräftelsebehov och därför lätt känner sig åsidosatt och sviken. Dessa känslor av ständig besvikelse och oro går att arbeta bort, förutsatt att man söker rötterna, finner dem, skärskådar dem ordentligt, vänder och vrider på dem, diskuterar dem, undersöker hur man förhållit sig till dem - och hur man hanterar dem i sin nutid.

Lika bra att gå till botten med problemen.

Jag är inte alls säker på att brevskrivaren vill ta till sig rådet om att gå i psykoterapi. Det kan vara ett ganska genomgripande och långsamt arbete och resultatet kan låta vänta på sig. Orkar man ge sig in i den processen? Har man tid? Räcker det ändå inte bara med att man fått insikten? Då är ju ändå halva slaget vunnet? Eller?

För att återgå till tandläkarmetaforen: det är kanske ändå bättre på sikt att gå till botten med problemen och göra den jobbiga rotfyllningen, även om den gör ont.


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Manshatare och bagladies...

I veckan som gick fanns en krönika i DN som handlade om smink. Jag minns inte vem som skrivit den - men det var en kvinnlig krönikör. I sin text hävdar krönikören att i princip alla "normala" kvinnor sminkar sig. På morgonen lägger man en snabb makeup - lite foundation, mascara och färg på läpparna. Sedan kan man lämna hemmet. De som inte genomför denna ritual klassas som antingen manshatare eller utslagna. Skriver DN-krönikören. Tydligen på fullaste allvar. För någon humoristisk knorr fanns inte att upptäcka.

Har nog varken möjlighet
eller tid att sminka sig så mycket...

Jag satte morgonkaffet i halsen. Manshatare? Utslagen? Själv sminkar jag mig ytterst sällan. Jag har liksom inte tid för det. Jag väljer att äta sunt och träna istället, eftersom jag alltid hävdat principen att "skönheten kommer inifrån". Att proppa sig full med junkfood, parkera sig i soffan med en påse godis och sedan måla över illabefinnandet med Sheer Cover eller Colossal Volume Express Mascara, känns inte som någon behaglig lösning. Inte för mig iallafall.

Varken manshatare eller baglady
enligt DN-krönikören.

Och jag är varken manshatare och utslagen. Om man väljer att inte sminka sig, signalerar man att man inte vill vara attraktiv - det är ett slags passiv demonstration mot männens objektifierande syn på kvinnan - hävdar krönikören. Nu fastnade knäckemackan i halsen också. Skojar hon?

Att inte sminka sig skulle vara en medveten demonstration, ett ställningstagande mot sexism och mansförtryck. Och är det inte en medveten demonstration, skulle det bero på att man är för bakfull eller drogabstinent för att orka fixa till sig innan man lämnar hemmet. Själv sminkar sig krönikören förstås - diskret, men ändå, minsann. Där satt den.

Colossal Volume Express Mascara
- ett vapen i kvinnokampen.

Hur kan en kvinna skriva så? Och vad vill hon förmedla med sin text - egentligen? Först och främst vill hon markera sin tillhörighet i gruppen "normala" kvinnor. Hon tillhör ju förstås själv inte manshatargänget eller A-laget i parken. Hon äger en naturlig kvinnlig skönhet som hon diskret lyfter fram. Hon vill behaga, fast inte för mycket, för det är inte politiskt korrekt. (Och krönikan handlar inte om de kvinnor som döljer sig under tjocka lager skönhetsprodukter.) Hon vill helt enkelt positionera sig i den kvinnliga hackordnngen. De som hävdar att kvinnor skulle vara fridsammare och mindre konkurrensinriktade än män - de har misstagit sig. Den kvinnliga skönhets-hierarkin är obönhörlig. Vem har finast figur? Vackrast hår? Största tuttarna? Det är grymt, det är orättvist och kampen tar aldrig slut. Den pågår från dagis till äldreboendet. Har jag fel? Överdriver jag - överdramatiserar? Skulle väl inte tro det. Varför skulle vår västvärld annars vara så full av botox, restylane, laser, solarier, anorexi och silikon?

PS Ska nog köpa en mascara imorgon. Vill ju inte hamna i vare sig A-laget på torget eller i manshatargänget...

Bäst att inte sticka upp...

Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Att vilja hålla kvar det vackra

Ett exempel: Titta - jag har ett halvt glas champagne kvar! Så härligt! Eller: Men titta - jag har bara ett halvt glas champagne kvar... Då tar det ju slut snart!

Halvt eller helt - det är frågan?

Ett annat exempel, ur verkliga livet. Min mormor drack nog inte särskilt mycket champagne - så kommentaren ovan hade hon säkert inte fällt. Däremot brukade hon fälla en annan kommentar. Varje år, vid samma tillfälle - samma kommentar.

Mormor tyckte mycket om att sitta i en fällstol i trädgården. Hon brukade ha på sig sin vita hatt. Hon satt där och spanade efter ogräs, tror jag, för rätt som det var flög hon upp ur sin fällstol och ryckte upp något ur gräsmattan. Sedan satte hon sig igen och spanade. Självklart älskade hon våren och sommaren, det var ju då hon kunde sitta i sin fällstol och spana - med hatten på sig som ett skydd mot solen.

Tanter i hattar verkar inte finnas längre.
Här: Julia Caesar - tanternas Tant.

Mormor brukade alltid fira midsommar med min familj. Majstången kläddes i trädgården, tårtan dekorerades och det dracks kaffe på terrassen. Men när kvällen kom, den goda maten var uppäten och sommarnatten var som allra ljusast och vackrast, då fick mormor något mörkt i blicken. Och det var då hon brukade fälla sin kommentar: "Nu går vi mot mörkret. Snart kommer hösten..."

Den smärtsamt vackra midsommarnatten som är så kort
att den nästan aldrig blir av.

Mormor var mycket allvarlig. Jag såg på henne att hon verkligen menade vad hon sa. Jag kunde riktigt känna hur en kall pust av oktoberkyla strök över pannan. Försommarens dofter förvandlades en kort sekund till en lukt av multnande löv och fuktig dimma. Det hände att någon i sällskapet sa åt henne att glömma det där med hösten och njuta av de härliga sommarmånaderna som stod för dörren istället. Då blev mormor harmsen och stött och muttrade något ohörbart.

En ganska svartsynt man - Woody Allen.

Var mormor en svartsynt pessimist? En som alltid valde att se det negativa i livet? En som alltid hittade ett "men" eller ett "nej" eller ett "det går inte"? En som inte vågade "säga ja till glädjen" (som livsstilsgurun och lyckopredikanten Kay Pollak brukar uttrycka sig)? Nej - jag tror inte alls att det var där skon klämde. Jag tror det var tvärtom. Jag tror att mormor så intensivt älskade livet och sommaren, de ljusa nätterna, den skira grönskan - och allt det där ogräset i gräsmattan - att hon ville att det aldrig skulle gå över. Hon grep så hårt om det vackra för att hon inte stod ut med insikten att det skulle ta slut. Och midsommarnatten är en vändpunkt. Sedan tystnar fåglarna och grönskan blir mörkare.

I motsats till mormor älskar jag champagne. Och visst är det med vemod man konstaterar att glaset inte längre är fullt. Den första klunken är härligast - för då vet man att man har allt det goda framför sig. Det är inte att se livet i svart - det är att älska livet, väldigt mycket.


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

"Det kan bli kallt när lamporna slocknar"

Vad händer med kändisens känsloliv när rampljuset slocknar? När han/hon inte längre befinner sig i uppmärksamhetens centrum. När det blir tyst och kallt - där det förut varit fullt ös och hög temperatur. Det är ju ingen tillfällighet att de som bantar, sanerar sin kvaddade ekonomi eller får hjälp med sitt misskötta ruckel i TV lyckas så bra. De blir smalare, betalar av sina skulder och får ett trivsammare hem att bo i. Åtminstone så länge kameran rullar. Men vad händer sedan? Blir de tjocka igen? Nya skulder? Nya havererade byggprojekt?

Hur blir det när rampljuset slocknar?

Otvivelaktigt är det också så att de som ger offentlighet åt sina sjukdomar i media inte bara vinner sympati och får en puff i sina karriärer - de mår säkert bättre också. För att de blir sedda och uppmärksammade. Men - när kameran slutat rulla, hur blir det då?

I händelsernas centrum.

Den frågeställningen väcktes när jag läste om måndagens rättegångsdag i Sture Bergwall-fallet. Av media beskrivs Bergwall numera inte som någon personlighetsstörd patient, utan som en massmedialt säker person. Han för sig som en kändis. Han ler, pratar, klappar om folk, svarar rappt och adekvat på pressens frågor, är trevlig och verserad. Han har blivit van att framträda och huvudrollen som f.d. rikspsykopat, numera offer för en rättsskandal, är säkert ganska behaglig. Han kan, lite från sidan, betrakta skådespelet när psykiatrikerna och juristerna pucklar på varandra. Och detta är Sture Bergwall väl värd. Efter alla år som instängd, förnedrad, manipulerad och söndermedicinerad. Man skulle önska honom en skön revansch - bara för att platsa besserwissrarna och pretto-teoretikerna. Om man nu beslutar sig för att släppa ut honom från Säters sjukhus, vill säga.

Säter-frukost?

Men det finns en liten hake. Haken har formulerats av psykiatriöverläkare Eva-Marie Laurén. Hon ställer frågan om vad som kan komma att hända när den numera media-vane Bergwall inte längre befinner sig i händelsernas centrum. När rättsprocessen är över och när andra personer tagit över scenen. Kommer Bergwall att återfalla i brottslighet då - av frustration över att vara bortglömd och för att komma tillbaka in i "värmen" igen? "Det kan bli kallt när lamporna slocknar", säger Eva-Marie Laurén.

Kan det bli så? Jag vet inte. Men jag tror att risken finns. Att vara känd är bra. Att vara okänd är mindre bra. Men att bli bortglömd måste vara värst - för då har man smakat berömmelsens sötma. Fallet tillbaka blir brant och kontrasten smärtsamt stor.

Den slutgiltiga frågan är väl egentligen: hur kompenserar man en människa för så många förlorade år? Går det överhuvudtaget att kompensera? Och förmår den drabbade att ta emot kompensationen?


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Offer för en teori

I dag utkommer boken Mannen som slutade ljuga. Den är skriven av journalisten Dan Josefsson och handlar om de juridiska och psykologiska turerna kring Thomas Quick/Sture Bergwall - seriemördaren som inte var någon seriemördare.

Sture Bergwall.

I över tjugo år har Sture Bergwall suttit på Säters rättspsykiatriska klinik. Han har kallats "Sätermannen" och "Sveriges värste massmördare". Under påverkan av tung psykofarmaka och terapeuter som stod under stark influens av en "guru", började han att minnas fasansfulla gärningar och erkände en lång rad minst sagt bestialiska övergrepp, mord, våldtäkt, slakt, stympning och kannibalism. När han sedan upphör med terapin och trappar ner på medicinerna, visar det sig att han inte alls begått alla dessa vidrigheter - det var fantasier, minnen som han trott sig ha och som han "återupplevt" under påverkan av sina terapeuter. Allt under stort lidande och svår ångest. Terapeuterna kallade det "regression" och ansåg detta vara kungsvägen till insikt och tillfrisknande.

Säter är hårdbevakat.
Här satt Lars-Inge Svartenbrandt och nu Sture Bergwall.

Josefsson avslöjar i boken att en numera avliden psykoanalytiker i Stockholm, Margit Norell, hyste ett nästan maniskt intresse för fenomenet bortträngda trauman - och för "massmördaren" Thomas Quick. Kring sig samlade hon en grupp terapeuter och analytiker - de som arbetade just på Säter. Gruppen utvecklade en sekteristisk sammanhållning och en brinnande tilltro till Margit Norells teorier och idéer kring bortträngning och regression. Teorier som flitigt praktiserades på Sture Bergwall.

När han så på eget initiativ väljer att trappa ned på medicineringen, upphör minnena av bestialiska upplevelser och han tar tillbaka vad han tidigare erkänt. Men nu är det ingen som tror honom. Iallafall inte läkarna och terapeuterna på Säter. Inga vittnen finns till morden. De mordplatser han under påverkan av psykofarmaka pekat ut, visar sig inte stämma. Detaljer och tidpunkter stämmer inte heller. Men - dessa nya fakta biter inte på regressionsteoretikerna. Man står orubbligt fast vid sin övertygelse. Sture Bergwall är nu, sedan i somras, friad från alla de åtta mord han suttit dömd för. Är han en fri man nu? Nej, det är han inte. Han sitter fortfarande kvar på Säter. Läkarna på kliniken bedömer återfallsrisken som alltför stor - så här på gamla dar.

Kanske dags att återuppliva
känslan för sunt förnuft?

Sture Bergwall har offrats för att en teori skulle bevisas. Den gamla hyllade teorin om hur bortträngda minnen av övergrepp styr en persons agerande och tvingar till ständigt återupprepande och återupplevande av traumat - så länge man inte minns på ett medvetet sätt. Sigmund Freud förfäktade denna teori - i början av förra seklet. Men efter att ha upplevt att hans teori stundom krockade med verkligheten, backade han och skrev - i en fotnot - att han misstagit sig. Tänk om sekten kring Margit Norell kunde vara lika uppriktiga. Erkänna att de misstagit sig. Backa från sina positioner och låta det sunda förnuftet råda, för en gångs skull.

Teorier är viktiga. En lära utan en genomtänkt och grundad teori är bara flum och fantasier. Men om en teori växer sig så stark att den skymmer sikten för den verklighet som den är avsedd att tillämpas på - då är det dags att montera ner den, för då har den blivit farlig.


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Är det farligt att vara allvarlig?

Så här står det i Dagens Nyheter idag: "Förut lämnade folk Svenska kyrkan för att de inte trodde. Nu lämnar de den för att de tror." Orden yttrades av religionssociologen Madeleine Sultan Sjöqvist och citeras idag av Lena Andersson i artikeln Med Gud in i tankelättjan. Lena Andersson slår hårt mot det hon kallar "dunbolsterteologerna" som tagit makten i kyrkan. Allt är tillåtet, allt är lika rätt, inget är fel och att ställa en tydlig fråga och leverera ett tydligt svar - det anses "begränsande". För en klar tanke som formulerar en klar slutsats riskerar att "utesluta andra möjligheter eller möjligheten att allt kan vara hur som helst."

Oj då, blev visst lite fel där.
Men det gör ju ingenting...

Allt kan vara hur som helst. Det är hårda ord - men säkert rättvisa, tyvärr. Nu går jag inte i kyrkan särskilt ofta, men när döttrarna var små och sjöng i barnkören, då var jag tvungen att gå i högmässan och lyssna till prästen. Det var då, när jag satt där och lyssnade, som jag upplevde vilken oerhörd chans dessa präster egentligen har att påverka, att gripa in, ställa frågor, skapa tankar och debatt. Tar de den chansen? Nej, det gör de inte. De väljer bort det provocerande, det stridbara, det som skulle kunna skapa en levande dialog om den kristna tron. Istället väljer man att vara mysig och mild. Bjuda in till kaffe med kaka i församlingsrummet, lite allsång för de äldre. Allt är lika rätt. Inget är fel. Och det ska absolut inte vara jobbigt att gå i kyrkan - det ska vara lättsmält och ofarligt, luddigt och snällt. Inget är fel - allt är lika rätt, på sitt sätt. Ingen ska känna sig utanför i mysrummet och trivselhörnan. Alla ska få vara med.

Ingen ska känna sig utanför i kyrkans myshörna.

En liten sann historia. När jag var 38 år bestämde jag mig för att bli konfirmerad i Svenska kyrkan. Vi var en liten grupp vuxenkonfirmander som läste tillsammans en kväll i veckan, under ledning av en präst. Jag tror knappast att vi en enda gång diskuterade det som kallas trons fundament. Inte heller nämndes Treenigheten, teodicéproblemet eller uppståndelsen, varför Judas svek Jesus eller om Jesus kände sitt öde redan från början. Allt handlade om det som kallas "etik". Vilket i det aktuella fallet innebar att alla satt och lyssnade till en äldre dam som berättade om gamla oförrätter.

Treenigheten dryftades inte
på konfirmationsundervisningen.

Så kom konfirmationen. Den skulle äga rum på Långfredagsnatten vid midnatt. I god tid berättade prästen för oss konfirmander att församlingen gärna såg att vi kom med förslag till musik under konfirmationsmässan. Eftersom jag jobbat med musik i hela mitt liv, såg jag nu min chans. I god tid levererade jag förslag till psalmer under mässan. Långfredagen är ju dagen för Jesu korsfästelse, så jag hade valt musik som präglades av lidandet på Golgata. Men... det var inte alls poppis. Prästen ringde hem och förklarade att Långfredagsmässan skulle vara en trevlig tillställning i kyrkan. Det skulle inte vara tungt, utan lättsamt och glatt och därför hade man valt helt andra musikinslag än dem jag föreslagit. Konfirmationsnatten kom och vi kläddes i våra vita särkar och knäböjde vid altaret. Alla sjöng glada visor om att vi alla är tillsammans. Gitarr och allsång och mysigt värre. Ingen orgel. Och absolut inga tecken på att Jesus nyss givit upp andan på korset.

Är det farligt att vara allvarlig? Tydligen tycker man det i Svenska kyrkan. Jag tror så här: vill kyrkan ha en framtid i vårt land, måste man våga vara just allvarlig. Eller snarare: ta sig själv och sitt kristna budskap på allvar. Man behöver ju inte bli taliban för det. Fredagsmyset kan man sköta hemma i soffan.

Här kommer Allvar: Slutkören ur Johann Sebastian Bachs Matteuspassion:

Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

En liten lektion i filkörning

Det är roligt att beskriva livet i trafiktermer, tycker jag. På många sätt har levandet - det sociala spelet och dess regler - stora likheter med trafiken och att köra bil. Man kan bli omkörd, överkörd, påbackad och felparkerad i överförd bemärkelse.

Ibland kan livet bli lite komplicerat.

Filkörning är viktigt att kunna i modern trafik - att byta fil på ett tryggt och säkert sätt är ett absolut måste. Också att inte köra för långsamt i omkörningsfilen. Så finns det något som kallas "gräddfilen". (Den finns inte på Essingeleden.) Den är avsedd för den "fina" trafiken - i överförd bemärkelse.

Här kör man i gräddfilen.

I gräddfilen kör man förbi alla de andra fordonen på vägen - man liksom bara svischar förbi utan att behöva dämpa ner hastigheten. Jag har alltid trott att den här gräddfilen går ända fram, att den är lika lång, ja, till och med längre, än alla de övriga filerna. Just för att de finaste bilarna inte ska behöva väja för de mindre luxuösa fordonen. Men jag hade tydligen inte rätt. Gräddfilen räcker visst inte hela vägen fram till målet ändå. Den förefaller att upphöra med trafik när bilarna uppnått en viss ålder. Ingen, inte ens de som tidigare trafikerat gräddfilen, kan längre köpa sig en fin parkering på särskild plats. Man kommer till vägs ände - oavsett tillgångar. Eller?

Körfält upphör.
Gräddfilen tog slut...

Tidigare socialministern Gertrud Sigurdsen är 90 år gammal - och skriver i dagens DN om sin situation. Efter att ha ramlat ett flertal gånger i hemmet känner hon sig inte längre trygg. För snart två år sedan ansökte hon om plats på ett äldreboende - men ansökan avslogs. Hon ansågs inte tillräckligt behövande. Flera gånger har hon överklagat, men hittills har inget hänt. Hon bor kvar i sin lägenhet - ensam och rädd. Hon är yr, har svårigheter med balansen och är trött och mycket gammal. Det räcker tydligen inte. Och det hjälper tydligen inte heller att hon varit minister, kändis och makthavare. Jag blev förvånad - för jag trodde i min naivitet att de bilar som trafikerat gräddfilen fick fortsätta att köra där, även efter att de blivit veteraner.

Gertrud Sigurdsen.

Detta faktum borde skrämma de makthavare som ännu så länge inte hunnit bli äldre. Det borde göra dem rädda att låta nedmonteringen av äldrevården gå för långt. Om en inte alltför avlägsen framtid är de där själva. Hänvisade till ensamheten och en evinnerlig väntan på färdtjänst, matlådor och stressad hemtjänstpersonal. Gräddfilen har en ände; till slut hamnar alla bilarna i samma fil - veteranfilen. Och den filen är både trång och dåligt underhållen. Men politikerna verkar göra precis som de fartblinda bilisterna på E4:an: när den orangefärgade skylten "körfält upphör" dyker upp vid vägkanten - då trycker man på gasen och kör ända fram i full karriär. När körfältet tar slut - då tvärnitar man och girar över och förutsätter att andra ska lämna plats.

Kör i veteranfilen.

För att driva trafikmetaforiken till sin spets: snälla "Trafikverket", satsa på underhåll av det körfält som alla bilar hamnar i till slut - veteranfilen. Den ska vara bred, slät och trygg och leda fram till en fin parkeringsplats - för alla gamla bilar, vrålåk såväl som skrotbilar.


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Golf eller Gud?

Att vara präst måste vara det ultimata yrket om man vill påverka och gripa in i människors liv. Det är ju just när livet tagit en avgörande vändning, som prästen kommer in i våra liv. Numera iallafall - när de flesta människor inte går i kyrkan på söndagarna. När man ska gifta sig, döpa sin bebis eller begrava sina döda - då kommer prästen. Det verkar som att det är just då när livet vänder, i skeden av kris och omvälvning - när vi människor är som allra mest sårbara - som behovet av att vända sig till en högre makt plötsligt gör sig gällande. Annars verkar vi i vårt land inte vara så särdeles intresserade av Gud. Är det bra eller är det dåligt?

Många nya präster.

Min yngsta dotter har bestämt sig för att hon vill bli konfirmerad. Det är flera församlingar i närområdet som skickat prospekt hem till familjer med barn i 13-14-årsåldern. Så vi har läst och funderat. Överallt i prospekten står att läsa om golfläger, ridläger, seglarläger - arrangerade av Svenska Kyrkan. Det är inte Gud man går ut med för att locka ungdomarna. Det där med Fadern och Sonen - det mörkar man helst, verkar det som. Istället ska lägerdagarna ägnas åt de åtråvårda aktiviteterna på golfbanan eller i båten. En liten stund på kvällen - det får räcka för det kristna budskapet och Treenigheten. Jag blir lite upprörd och klagar. Men - folk vill väl ha kul, säger dottern. Förstår du inte det? Nej, det gör jag tydligen inte. Lära sig segla eller sitta på en häst kan man väl göra vid något annat tillfälle? Eller?! Säger jag.

Konfirmander för länge sedan
- spelade varken golf eller åkte båt.

Skäms kyrkan för sitt budskap? Tycker man att Gud blivit tråkig, att Han inte räcker till som publikmagnet? En gång när jag var ung och gick i gymnasiet hade vi en gammal biskop på besök i skolan. Han hette Ingmar Ström och skulle berätta för oss elever om sitt arbete inom kyrkan.

Biskop Ingmar Ström.

Intresset var lamt. Många elever passade på att gå hem lite tidigare när biskopen skulle komma. Lyssna på en gammal gubbe som dessutom var kristen - det måste vara värre än värst. Jag valde ändå att stanna i skolan och lyssna och som jag minns det, var det riktigt roligt. "Gubben" hade humor och var lite finurligt småelak och sarkastisk. Men det var en sak som förvånade mig, och det var att biskopen med stort eftertryck hävdade hur bra det var att kyrkan nu skulle börja erbjuda segling och ridning på sina konfirmationsläger. Gud och Jesus skulle man få lite på kuppen, så att säga. Ung och dumdristig som jag var, räckte jag upp handen när det blev frågestund och undrade om det verkligen var så bra att locka med en massa andra aktiviteter istället för att gå rakt på sak om det där med Gud. Biskop Ström tittade vänligt och lite skeptiskt på mig. Han sa: "Vad skulle du själv tycka var bäst - en kyrka med mycket folk som är lite engagerade då och då, som kommer ibland, när de behöver. Eller en kyrka med få medlemmar, som är brinnade i anden och går i kyrkan hela tiden?" Jag minns att jag svarade att jag nog skulle välja det senare alternativet - något som verkade irritera biskopen. Han tyckte nog att jag var en typiskt fanatisk tonåring. Och det hade han ju rätt i.

Fanatism är alltid farligt,
oavsett religionstillhörighet.

Nu, så här på äldre dagar, när ordet taliban fått fäste i vårt ordförråd och alla vet hur religiös fanatism dödar och skadar och förstör och ödelägger - då kanske det ändå är bättre att ta det lite lugnt. En liten båttur eller golfrunda innan man tar itu med "hårdvaran" är kanske inte så fel ändå? Eller?


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Den grymma sanningen eller en vacker schablonbild?

Igår skrev jag om att ny forskning visar att god litteratur gör oss till mer inkännande och empatiska människor - om vi läser den, alltså. Att ha Brott och straff eller Bergtagen stående i bokhyllan hjälper ju inte så långt. Eller Doktor Glas eller Anna Karenina.

Böcker är bra - och allra bäst när man tar
ut dem ur hyllan och läser dem.

För två år sedan gick jag en utbildning i ämnet gerontologi - läran om det naturliga åldrandet. Det var mycket kurslitteratur, det mesta oerhört intressant och lärorikt. Vi fick ta del av många brännande frågeställningar: Hur ser man på äldre i vårt moderna samhälle? Hur beskrivs de äldre i massmedia? Vilka möjligheter har de äldre att själva påverka sin situation? Är det skillnad på att vara en äldre man och en äldre kvinna? Hur ser man på äldres sexualitet? Och ser vården ut i livets slutskede?

Är det skillnad på att vara en äldre man
och en äldre kvinna?

På vår litteraturlista fanns också en skönlitterär bok av författaren Kerstin Thorvall. Boken heter Upptäckten. Bokens titel syftar på författarens egen, chockerande, upptäckt att man som äldre plötsligt blir osynlig, obetydlig, oviktig. Man är inte någon att räkna med längre - ingen lyssnar på vad man har att säga. Man är liksom "avförd från protokollet", har förvandlats från samhällsmedborgare till något slags omsorgskonsument - eller "brukare" som det numera kallas. För Thorvall är detta naturligtvis en kränkning, van som hon var att alltid stå i händelsernas centrum - med sin konst, sina böcker och sina skandaler. Nu får hon vänta på att hemtjänsten ska dyka upp, på att matlådor ska levereras och på att färdtjänsten ska komma. Tillvaron präglas av oändlig väntan och så ett outtalat krav på tacksamhet och underdånighet - när hjälpen till slut dyker upp. Om den gör det.

Upptäckten - en mörk rapport
från "äldrefronten"

Upptäckten är skrämmande läsning. Är det så här det är att bli äldre - då vill nog ingen bli det. Att dö ung är tveklöst att föredra. Men - eftersom de flesta i vårt land ändå kommer att uppnå hög ålder, är det viktigt att läsa och förstå den här boken. För att förbereda sig kanske - men kanske allra mest ändå för att kunna kämpa för en förändring. För så här kan det ju ändå inte få förbli!

Vi som gick utbildningen fick i uppgift att skriva om en valfri bok på litteraturlistan. Jag valde Upptäckten. Bokens skärpa och Thorvalls mod att inte utelämna ens de vidrigaste detaljerna, gjorde den till ett starkt vapen i kampen för ett värdigare äldreliv, tyckte jag. Jag avslutade min uppsats med orden: "Denna bok bör vara ett obligatorium på alla utbildningar inom äldrevård och äldreomsorg".

Reaktionen jag fick på min uppsats var chockerande. Kursledningen hade beslutat att ta bort boken från litteraturlistorna på samtliga kurser. Eleverna hade uttryckligen bett om detta, eftersom de ansåg att bokens skildring av åldrandet var obehaglig. Bilden av den åldrande författaren, fången i sin ångest över en kropp i förfall och isolerad från världen därutanför - den bilden stämde inte överens med den bild man hade av en gammal kvinna. Eller ville ha. En söt gammal dam med vitt lockigt hår som är så oändligt tacksam och så förnöjsam...

Jag protesterade förstås mot beslutet - men har ingen aning om boken kommit tillbaka på litteraturlistorna eller inte.


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Goda böcker på recept

Alice Munro
- årets Nobelpristagare i litteratur.


Årets Nobelpristagare i litteratur heter Alice Munro - novellist från Canada. Jag hade aldrig läst något av henne förrän novellen Ögat publicerades i fredagens Dagens Nyheter. Ögat är ett lysande exempel på just det som berättades om i TV förra veckan: forskare har upptäckt att det är nyttigt för människor att läsa god litteratur - och med det menas inte lättsmälta action-stories och "kiosklitteratur", utan texter av lite mera komplicerad karaktär. I novellen Ögat lägger sig författaren tätt, tätt på en liten flickas upplevelser. Texten är självbiografisk och skriven i jag-form - men även om skeendet är sett med den lilla flickans ögon, är det inte beskrivet med ett barns språk. Det är den seismografiskt registrerande vuxna kvinnan som berättar. Minnet har levat inom henne - ända tills det kläddes i ord och blev gestaltat. Det som händer med läsaren är två saker: man får en inblick i hur gåtfull världen kan te sig för ett litet barn. Och man förstår hur den vuxna kvinnan blivit den hon är - en författare med oändligt skarp blick för nyanser och känsloskiftningar.

Världen kan te sig gåtfull när man är liten.
(När man är stor också...)

God litteratur övar oss i inlevelse och lär oss empati, säger forskarna. Att tränga in i den goda texten är som att möta en ny människa - det är kanske svårt och till och med lite jobbigt, men det arbetet lär oss både om oss själva, om andra och om hur annorlunda världen kan se ut när den silas genom en annan människas psyke och uppfattningsförmåga.

Att tränga in i mängder av text
kan kännas jobbigt och svårt.

Dålig kiosklitteratur - skriven för att tjäna pengar och läst för att fördriva tiden - ger inte alls samma effekt av ökad empati och inlevelseförmåga. Här är det oftast handlingen som står i fokus - inte skildringen av karaktärerna. I grunden tror jag att det avgörande är hur mycket tid läsaren är beredd att satsa - och hur mycket tålamod. Precis som det tar tid att lära känna en människa, tar det tid att tränga in i en text och känna sig hemma där - och det är just då, när man börjat känna sig hemma, som man lär sig av texten, på den där djupare nivån.

Av just detta skäl, anser jag att man på många utbildningar borde ha också skönlitterära böcker på litteraturlistorna. Dostojevskijs Brott och straff på juristlinjen - för att de blivande juristerna ska få uppleva vilken tragedi och psykisk misär som kan ligga bakom ett brott, och vilken social katastrof som kan bli följden av det. Rolf Aggestams Niagara på läkarutbildningen - för att de blivande läkarna ska få känna in på bara huden hur det är att slungas ut ur sitt liv av en växande hjärntumör. Och förstås Så dödar vi en människa av Stefan Gurt på socionomlinjen - för att de blivande biståndshandläggarna ska bli medvetna om vilka följder ett beslut om besparingar kan få.


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

En liten lampa på väggen

Jag har faktiskt en dröm. Det är en dröm som jag haft länge, men som jag inte lyckats förverkliga. Att jag inte lyckats har flera skäl. Det största skälet är att jag helt enkelt inte har vågat satsa på min dröm. Ett annat skäl är att människor som jag beundrat och litat på har skrattat åt mig, när jag har berättat om min dröm. Istället för att strunta i dem, vara stark och ändå våga gå min väg, har jag lyssnat på dem och sagt till mig själv att de nog har rätt. Det var nog ingen bra idé ändå...

Vägglampa
- men det var inte den här...

Jag minns precis tillfället när min dröm tog form. Det hände under den tid jag gick psykoterapiutbildningen - under ett besök på IKEA, på den alltid lika roliga och inspirerande lampavdelningen. På en vägg satt ett slags vägglampa av glas med ett tunt, ljusgrönt blad som dekoration. Bladet var ganska litet och satt inte mitt på lampan, utan var placerat lite assymetriskt, snett över glasytan. Jag stannade vid lampan och tittade på den en lång stund. Jag kunde liksom inte slita mig ifrån den. För min inre syn såg jag en liten terapimottagning med ett väntrum - och där på väggen i väntrummet: där skulle lampan sitta. Där skulle den sprida sitt milda, bladgröna ljus över klienterna som väntade på sin tur.

Gröna blad kan vara skönt att titta på.

Skulle jag köpa lampan? Jag kunde ju ha den i sin låda hemma i väntan på att den skulle sättas upp på väggen i det där väntrummet på mottagningen som ännu inte fanns i verkligheten. Jag funderade och grunnade. På väg ut genom kassorna slog det mig att jag kanske borde vända om och hämta den där lampan iallafall. Men - så blev det inte. Den fick stanna kvar på IKEA. Och nu har den utgått ur sortimentet.

I psykoterapiutbildningen ingick förstås också handledning. Det innebar att man tillsammans med några kurskamrater och en lärare gick igenom varje session med sina patienter. Man berättade vad som hänt under terapin, vad man sagt och gjort. Så fick man konstruktiv kritik av både lärare och kamrater. Men handledningen kunde också innebära att man berättade om sina känslor och funderingar under den gångna veckan. Det var alltid roliga och spännande timmar.

Det var inte den här heller.

Självklart ville jag berätta om lampan på handledningen. Upplevelsen hade ju varit så stark att den präglat mig under hela veckan. Men - det var inte om lampan jag berättade, det vågade jag ändå inte riktigt. Jag berättade istället direkt om min dröm om att öppna en liten, opretetentiös mottagning för stödsamtal i förorten. Hit skulle människor lätt kunna komma och bli lyssnade på och respekterade. Jag skulle finnas där, som ett öra. Och det skulle inte kosta så väldigt mycket - folk skulle faktiskt ha råd att gå dit utan att offra alltför mycket.

Inte den här lampan heller
- fast nästan faktiskt.

Reaktionen blev oväntat negativ. Man skrattade åt mig och frågade om jag tänke hyra "något gammalt cykelgarage". (Absolut, sa jag. Vilken bra idé!) Jag tror att kritiken bottnade i att min vision på något sätt sänkte ribban för mycket - att jag inte höll "det terapeutiska imperativet" tillräckligt högt och i helgd. Jag kände "vibbarna" och sa inget om min lampa. Men - jag har inte glömt den. Inte min dröm om en liten opretentiös samtalsmottagning heller. Drömmen lever, minnet av lampan likaså. Kanske att det till slut kan bli verklighet?


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Hade Jesus kul?

Ledsen.

Häromdagen mötte jag en mycket ledsen man. Han berättade att hans liv hade varit som ett enda långt lidande - från tidig ungdom till dags dato. Och det fortsätter i samma stil: sjukdom, skador, värk, fattigdom, ensamhet. Inget ljus i tunneln. Ingen bättring. Inga löften om en bättre framtid. Han suckade tungt och sa: "Ingen har lidit som jag!"

Vad skulle jag säga? På ett sätt hade han säkert rätt: hans tilldelning av lidande hade varit orättvist stor. Ödet hade serverat honom en alldeles för stor portion av svåra och tunga upplevelser. Och en alldeles för liten portion av det goda. Om nu Ödet skulle vända och servera honom lite efterrätt - skulle han kunna äta den då? Eller skulle allt det tunga och svåra hindra aptiten? Göra honom oförmögen att njuta av den lilla biten lycka?

Klarar man att njuta av den läckra lilla efterrätten
om middagen i övrigt varit tung och hårdsmält?

"Ingen har lidit som jag!" Det blev tyst - en lång tankepaus. Jag svarade något om att det nog ändå kanske finns de som lidit ännu värre. Det finns ju inget som är så hemskt, att det inte finns något som är ännu hemskare, funderade jag. Mannen tittade klentroget på mig. Jag insåg att detta var dumt sagt av mig. Lidandet går ju inte att mäta på någon universell skala. Reumatism är kanske en sexa på skalan, men Olle har lidit en nia ändå. Njurstenar är en sjua på skalan, men Kalle kanske lider en tia iallafall. Och depression är en fyra - fast Pelle lider svårt av sin nia ändå. Lidandet kan bara mätas av den som upplever det.

"Ingen har lidit som jag!" Orden ekade i mitt huvud hela eftermiddagen. Jag började tänka på Jesus, han som gick före oss in i mörkret. Han som led döden på korset för att sona våra synder. Kan man säga att han lidit mest av alla? Kan man säga att offerdöden på korset är det ultimata lidandet?

Är offerdöden på korset det ultimata lidandet?

Jag tror inte det. Jag tror att det finns lidanden som är ännu värre, mera långdragna och hemskare. Och som drabbar orättvist, grymt och totalt utan mening. (Hoppas att Jesus inte blir arg på mig nu...) Tärande sjukdomar som bryter ner med smärta och orkeslöshet och förtvivlan. Eller psykisk sjukdom som invaderar en människas tanke- och känsloliv och förlamar henne. Och allt detta totalt utan betydelse och mening.

Döden på korset måste ha varit fasansfull - outhärdliga plågor, förnedring och en isande känsla av övergivenhet. Men innan Jesus hamnade på korset; var hans liv bara ett enda långt lidande då? Han lär ju ha känt sitt öde - vetat att han var förutbestämd att bli förrådd och offrad. Förmörkade den vetskapen hela hans liv? Jag tror inte det. Då hade han inte orkat predika, samla lärjungar omkring sig, samtala, bota sjuka och väcka döda. Men nu gjorde han allt det där - och mycket mer. Fullt ös och stort mod och dådkraft.

Måste ha känts rätt bra...

Allvarligt talat tror jag att Jesus måste ha känt sig väldigt stolt och glad många gånger. Han fick berätta för dem som lyssnade, han fick lyfta lidandet från människors axlar, han fick till och med väcka människor ur dödens sömn. Det måste ju ha varit en hisnande känsla av lycka. Ett liv till bredden fyllt av mål och mening. Vem kan säga det om sitt liv, när man tittar på det i backspegeln?

Så: ja, jag tror att Jesus hade kul.


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Fulländat eller lagom?

Varför målar målaren? Varför skriver författaren? Varför komponerar tonsättaren? Vad är det för drivkraft som ligger bakom skapandet, egentligen? Finns det olika drivkrafter? Och isåfall, är det någon skillnad i kvalitet eller värde mellan dessa drivkrafter?

Vincent van Gogh målade för att han måste
- inte för att tjäna pengar.

När jag var en ung och seriös litteraturforskare hade jag en mycket klar åsikt i frågan. Tvånget att uttrycka sitt innersta var mycket mera värt än behovet av att förmedla en åsikt eller en politisk ståndpunkt. Och om en konstnärs skapande primärt styrdes av behovet av att tjäna pengar eller bli känd, då hamnade han/hon långt ner på min värdeskala - ramlade nästan av den...

Storsäljaren Bengt Lindström
- inte gripen av samma uttryckstvång som...

Ärligt talat tycker jag fortfarande likadant, om än något mer nyanserat. Man måste ju leva också, även om man har ett starkt uttryckstvång. Man kanske måste bredda sig. Men vore jag en seriös poet, driven av ett obetvingligt uttryckstvång, skulle jag tveklöst välja att hellre försörja mig på att kratta på kyrkogården än att skriva romantiska noveller i någon veckotidning. Det senare skulle alltför mycket inkräkta på min begåvning och tvinga mig att glida nedför på värdeskalan.

... Erland Cullberg.

L'art pour l'art heter det - konsten för sin egen skull. Konstutövande utan annan avsikt och mening än att vara just konst. Att arbeta med sitt uttryck, att mejsla det till fulländning och skönhet, det kommer allra högst på min värdeskala - fortfarande. (Smaktalibanen - kanske ni minns?)

Eftersom jag är litteratur- och språkvetare hakar jag ofta upp mig på det som kallas stil, när jag läser böcker. En slarvig och dåligt genomtänkt och genomarbetad stil sänker en bok, hur fina och goda åsikter som än framförs. I dagens DN reflekterar Åsa Beckman just kring detta och det faktum att litteraturrecensenterna numera mycket sällan recenserar annat än en boks innehåll och budskap. Den språkliga stilen, rytmen, själva berättartekniken uppmärksammas alltför sällan. På grund just av detta tror jag att det kommer att bli allt ovanligare att författare verkligen bryr sig om att mejsla fram den där stilistiska fulländningen. Och allt färre läsare kommer att kunna skilja på en bra och en dåligt skriven text. Är det då någon idé att söka fulländningen om ingen ändå förmår uppleva den?

Fulländad form och rytm
 - mobil av Alexander Calder.

Ja, svarar jag. Det är det. Var hamnar annars bildkonst, litteratur och musik - människans främsta signum? Jo, i ett grått lagom-land av upprepningar och förenklingar, utan skapandets och upplevandets hisnande glädje.


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Att bli sedd gör skillnad

Jag handlar familjens mat på Hemköp. Det är en trivsam och väldisponerad affär, men ibland är det långa köer till kassan. Men - det gör oftast ingenting, för då passar jag på att tjuvläsa kvällspressen. (Sedan smusslar jag omärkligt tillbaka tidningen i stället innan det blir dags att lägga upp maten på rullbandet...) Idag var det lååång kö och jag hann bläddra ordentligt i Aftonbladet; ett stort reportage om skådelspelerskan, sångerskan, allkonstnären Regina Lund som kämpar en hård kamp mot en aggressiv bröstcancer.

Regina Lund kämpar mot sin cancer.

Operationen är avklarad och nu pågår en oerhört tuff cellgiftsbehandling - allt hår på kroppen faller av, naglarna lossnar, illamående, feber, huden flagar, outhärdliga smärtor och synen påverkas, så att hon ibland inte kan se. Regina Lund säger i reportaget att det är för att hjälpa andra som hon går ut i offentligheten med sin sjukdom - så att de inte ska känna sig så ensamma med sitt lidande. En kändis kan också lida. Det är bra att vara öppen med sitt lidande, tycker jag, även om man inte är någon kändis. Hur ska andra människor annars förstå vad man går igenom?

Biggest looser - en enorm seger, som jag tror
är svår att vinna alldeles på egen hand.

Men jag tror att Regina hjälper sig själv också. För tänk vad mycket bättre det måste kännas att veta att man inte är ensam. Att det faktiskt finns folk därute som följer en, som ser en, som tänker på en. Vilken lycka och vilken styrka! Jag är säker på att man kämpar hårdare, starkare och mycket mera effektivt om man är sedd. Det finns många exempel: super-bantare som deltar i TV-sända tävlingar till exempel. Hur lätt skulle det vara att banta bort flera tiotals kilo alldeles ensam - sedd och hörd av ingen? Det är nog en närmast övermänsklig uppgift. Förmodligen finns också en betydligt större återfallsrisk om det inte finns någon som applåderar vid målsnöret. Man måste ha credit för sin kamp - annars orkar man inte driva den.

Och ett annat exempel, om än på en mycket basal nivå, som jag själv upplevt otaliga gånger. Jag gillar att löpträna, men ibland känns det alldeles väldigt tungt och motigt. Benen är blytunga och man släpar sig fram på sin springrunda. Men - så kommer där någon och ropar något uppmuntrande. Genast kommer kraften tillbaka och plötsligt nästan flyger man fram. Benen känns inte ett dugg tunga längre.

Ibland känns benen blytunga.

Att välja offentligheten är inte bara modigt, det är nödvändigt - om man har tillgång till den, vill säga. Det finns ett annat exempel, och det är den nyligen avlidne Kristian Gidlund, journalist och trummis i Sugarplum Fairy. Han drabbades av magsäckscancer och avled nu i höst, endast 29 år gammal, efter en lång och mycket plågsam sjukdomstid. Men - han bloggade om sin ojämna kamp mot cancern och bloggen följdes av hundratusentals läsare. Sjukdomens stadier, kampens faser, livet, det vackra, ljuvliga, längtansfulla som snart skulle vara slut, kärleken, sorgen, förtvivlan, rädslan, äcklet - allt skrev han om. Jag är helt övertygad om att bloggandet gav hans lidande ett slags mening - hur orättvist och meningslöst det än var. Hans tid var utmätt redan, han var dömd, men många männisskor följde honom hela vägen och det måste ändå ha känts som ett slags hopp - nästan som ett viktigt brev till den framtid som han visste att han aldrig skulle få uppleva.

Kristian Gidlund 1983-2013.

Men tänk på dem som går igenom samma lidande som Regina Lund och Kristian Gidlund, men som inte har någon som ser dem, stöttar dem, lyssnar på dem? De som lider i det tysta, sedda och hörda av ingen. Hur går det för dem? Hur finner de något slags mening med sitt lidande? Vem tröstar dem och ger dem hopp?


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner