Nerver av stål

En konsertpianist måste ha nerver av stål. Och fingrar som rör sig på rätt sätt över alla tangenterna, oavsett hjärtklappning, svettattacker och flödande ångest. Att leverera på den nivån är en närmast omänsklig prestation.

Många tangenter att hålla reda på...

När jag var liten ville jag bli konsertpianist. Jag övade flera timmar varje dag och drömde om att spela Chopin och Rachmaninov för utsålda konserthus. Det var romantik och stora gester, dramatik och kandelabrar. Men - jag gjorde ett stort fel: jag gillade inte att öva skalor, utan gömde Hanons berömda skalbok längst ner i nothögen. Det var för tråkigt att öva skalor. Resultatet blev förstås att fingrarna hakade upp sig och jag blev osäker - blev svettig, tryckte ner fel tangent och spelade fel. Katastrof. Blackout. Pinsamt. Det hände flera gånger: på skolavslutningar, på pensionärshem, på fester, i en kyrka. Naturligvis borde jag ha dragit den enda vettiga slutsatsen: letat fram Hanon och börjat öva. Men det gjorde jag inte, utan hoppades på att "någon däruppe" skulle fixa det hela. Så jag fortsatte att spela fel. Numera spelar jag bara när jag med säkerhet vet att jag är ensam. Min make säger att han tycker om att höra mig spela - då blir han liksom behagligt dåsig. Men - även om han somnat, blir jag svettig och darrig när jag spelar fel. Och det gör jag, för Hanons skalbok har aldrig lämnat sin bottenplats i nothögen...

Så här känns det att spela fel.

Jag tror helt säkert att världen missat många stora pianogenier (och då menar jag inte mig själv!) just på grund av scenskräck och rädsla. En av de verkligt stora är den danske pianokomikern Victor Borge. Från början hade han ambitionen att bli en seriös konsertpianist. Men nerverna satte stopp, hans fingrar lydde honom inte när skräcken drabbade. Han slutade dock inte med musiken - istället vände han sin svaghet till en styrka och gjorde fantastisk underhållning av sitt ständiga fel-spelande. (Jag har hört Borge spela på allvar en gång - och det var underbart vackert.) Jag misstänker att det är lite samma sak med den lismande showbiz-pianisten Liberace. Med sin briljanta teknik skyler han över sin brist på djup, uthållighet och förmåga till djupare tolkningar.

Victor Borge.
Skönt att man kan skratta när det blir fel.

Så är det: en konsertpianist måste ha nerver av stål. Eller inga nerver alls. John Ogdon var ett exempel på det senare - tror jag iallafall. Han hade fotografiskt minne och kunde memorera hur mycket noter som helst och all teknik var för honom totalt problemfri. Konsertpubliken existerade inte, allt var bara musik som flödade ur honom. Men - i livet var han helt vilsen, kunde inte knyta sina egna skor, gick alltid bort sig, kunde knappt äta själv och än mindre hantera pengar. Han var ett stort barn utan förmåga att klara sig, ständigt förvirrad. Men spela piano - det kunde han. Någon har påstått att Ogdon egentligen är ett exempel på en s.k. idiot savant. Jag vet inte om jag kan tro på det, för hans spel är så fullt av tolkande känslor - alldeles bortsett från den nästan övermänskligt briljanta tekniken.

Här kommer han - i ett kort pianostycke av Franz Liszt: Valse Oubliée - den bortglömda valsen. Komplexiteten är enorm - och John Ogdon helt oberörd. Tala om sjätte sinne.

Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Kära läsare...

... det är så mycket jag skulle vilja skriva om: Varför måste tonårstjejer konkurrera med varandra hela tiden? Andra delen av Lars Noréns dagbok - nya tusen, opaginerade sidor i kolsvarta pärmar. Filmen om paljett-bögen Liberace - en kärleksfilm som istället blev en skräckfilm. Hur mobilen blivit en relationssabotör. Hur teknik-nissarna tagit över vår värld. Och så mycket, mycket annat.

Men ikväll orkar jag inte. Jag har suttit bakom ratten i min underbara röda diesel-Mercedes B-klass nästan hela dagen. Jag återkommer imorgon lördag.

Men jag kan ändå inte låta bli att återknyta till Liberace. Här kommer ett YouTube-klipp med honom. När jag var barn råkade jag få se denne man på TV och fick en riktig chock. Något så äckligt, lismande och smaklöst hade jag aldrig skådat. Hans inställsamma leende fick mig att frysa till is och hans tjocka juvelprydda fingrar fick mig att rysa.

Tea for Two - i salongsversion och så förljuget att man baxnar. Åtminstone jag... Samtidigt är det djupt fascinerande att en människa ett helt liv kan upprätthålla en sådan fasad. Återkommer i ärendet.

Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Doktorn som gick vilse

Häromdagen hörde jag någon säga, att det är väl inte bra att träna för mycket, för då blir kroppen för stark för att dö i tid. Vem vill ha ett hjärta som vägrar lägga av när det borde vara dags? Det bara bultar och bankar medan intellektet sakta men säkert blir allt dimmigare och alltmer förmörkat. (Nu när jag tänker efter, var det en inte så träningsbenägen besökare på gymmet som fällde kommentaren.)

Kanske inte så lyckat - i slutändan?

För några år sedan gjorde jag en privat liten gallup-undersökning bland kompisar och kolleger. Jag frågade hur de ville dö. Snabbt och plötsligt eller långsamt och utdraget. Det var absolut ingen tvekan. Det statistiska utfallet var 100% - för att dö snabbt och plötsligt. 0% hade lust att långsamt tyna bort av ålderskrämpor på något slags äldre-ställe. Detta även om, som man konstaterade, den långsamma döden kanske ändå är skonsammare för de anhöriga, som hinner förbereda sig för sorgen och förlusten.

Ingen vill tyna bort på långvården.

Det verkar som att vi i vår tid har problem med tiden och åldrandet. Å ena sidan strävar vi efter att bli mycket gamla - helst 100 år. Men samtidigt vill vi se så unga ut som möjligt. Alltså: en hundraåring som ser ut som en 25-åring. Och som dör snabbt. Det blir svårt, misstänker jag.

100? 74? 38?
Svårt att veta...

När jag var liten hade familjen en husläkare som hade sin mottagning inne i stan på "fina gatan". Han var känd och väldigt omtyckt - och hade specialiserat sig på barnens sjukdomar. Ibland gjorde han hembesök - som när jag fick mässling och hade över 41 graders feber. Då kom han hem, kände på den heta pannan och ordinerade våta handdukar kring benen och mycket glass. Doktorn var också en entusiastisk hälsokostare - han åt fibrer, hade foträta sandaler, motionerade och drack massor av vatten med pressad citron, förmodligen ganska ovanligt på 60-talet. Men så såg han frisk ut också: brunbränd, vältränad och med vita tänder.

Bästa medicinen när man har mässling.

Tjugo år senare mötte jag doktorn igen, på en fest. Han hade inte åldrats ett enda dugg, fast han nu var långt över åttio - lika slät, brunbränd och bländvitt leende var han, precis som när jag var liten. Jag gick fram och hälsade och presenterade mig. Då slocknade det bländvita leendet. Ögonen tittade uttryckslöst på mig och doktorn stod där som förstummad. En sekund kändes det som att allting bara snurrade - jag förstod inte riktigt vad som hände. Blev han arg? Eller var han kanske döv? Hade jag förolämpat honom på något sätt? Och innan jag hann säga något, var han försvunnen.

En timme senare ber hans hustru att få låna en telefon - hon måste ringa polisen, säger hon. Maken är borta. Förmodligen har han redan hunnit gå någon mil, säger hon uppgivet, och då vet man inte var han hamnat. Han har ju en sådan enormt bra kondition att han hinner hur långt som helst innan man hittar honom. Det är svårt, säger hustrun, när man är så stark och vältränad, men samtidigt så senildement. Ibland blir han så hemskt orolig och då går det inte att stoppa honom - han måste ut. Och sedan blir han så förtvivlad när han inte vet var han är.

Polisen hade letat efter doktorn många, många gånger och hittat honom på de mest osannolika platser.

En ny gallup-undersökning: vad är värst? En slocknad själ i en tränad kropp eller ett klart intellekt i en försvagad?


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Vem är man utan sina minnen?

Vem är man utan sina minnen? Är man någon alls egentligen?

Kanske ett minne för livet.

En människas hela personlighet är ju egentligen uppbyggd av de hågkomster och fragment av intryck som man samlat på sig under sitt levande hittills. Den individ man föddes till är bara en möjlighet, en utgångspunkt, en tom ram som ska fyllas med erfarenheter. Doften i köket när kaffet bryggdes. Citronmuffinsen och apelsinläsken på stranden. Lukten av vått ylle i klassrummet. Mormors handväska med mässingsknäppen. När pappa kom hem med en jätteförpackning salta figurkex. Mammas vackra ljuslila sommarklänning. De leende ögonen över ett glas öl. Den nyföddas lilla hand. Den tunna hårtofsen hos den gamla som alldeles snart ska dö. Stormande passion. Oändlig längtan. Nattsvart förtvivlan.

Minnet av en liten hand.

Minnena av dessa upplevelser - som man kan framkalla för sin inre syn när man vill - det är de som gör oss till dem vi är. Varje åtbörd, varje tanke, varje ord är en produkt av alla dessa små, små byggstenar som finns lagrade i vår hjärna. Som små böcker i oändligt stora, höga bokhyllor. Det är bara att hämta ut boken - precis när man vill.

Människans minnesbank är som ett jättebibliotek.

Men någon gång händer det hemska att biblioteket stänger. Böckerna går inte att hämta ut ur sina hyllor. Eller - så töms, som genom ett trollslag, alla hyllor på en gång. Det blir tomt. Inte en enda bok finns kvar på hyllan. Det var det som hände herr Thompson. Oliver Sacks beskriver honom i sin fantastiska bok Mannen som förväxlade sin hustru med en hatt.




Neurologen, författaren, musikälskaren
och en av mina stora idoler: Oliver Sacks.

Herr Thompson pratar oupphörligt. Än det ena, än det andra har han varit med om. Överallt tycks han ha varit. Allt vet han. Han berättar sprudlande och mångordigt - ingen tycks ha upplevt så mycket, rest så mycket, sett så mycket i alla världsdelar. Vad man än säger - så nog har herr Thompson varit med om något liknande - nästan precis samma sak, till och med. En taxichaufför som kört herr Thompson är förbluffad över att en människa hunnit med så mycket i sitt liv. Sanningen är bara den att herr Thompson inte minns någonting alls. Hans minne räcker bara ett par sekunder - sedan är allt borta. Allt han säger är sagor och fantasier, allt är uppfunnet just i den flyktiga sekunden. Så fort han berättat är allt borta. Det som han en gång upplevt, innan sjukdomen drabbade, är raderat för alltid.

Lider herr Thompson? Det är svårt att säga. Han vet inte om att han är sjuk och han har glömt att han tappat minnet. Han har ingen aning om vad han sagt. Men han är jagad, rastlös i sitt sökande efter en bro över till någon enda liten rest av sitt medvetande, ett fäste för sina tankars rasande hastighet. Samtidigt som hans fabulerande, associativa talang är en gåva, är den hans olycka. För han är aldrig tyst, aldrig lugn. Han är ständigt på jakt efter sitt försvunna jag.

En ständig jakt, utan paus: Humlans flykt av Nicolaj Rimskij Korsakov. Här spelad av James Galway.

(PS. Det underliga är att den typ av total minnesförlust som beskrivs i texten heter just Korsakovs syndrom.)


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Korv eller oxfilé?

Visst är det viktigt att vara tolerant! Och demokratisk! Att låta alla tycka som de vill, låta alla älska den musik de vill, gilla de tavlor de vill. Inte lägga sig i, kritisera och hetsa upp sig över det som man själv tycker är dålig smak. Jag försöker verkligen att vara just så tolerant. Men ibland är det svårt. Det är inte så att jag är öppet intolerant och bråkar med folk. Men det händer att jag mår dåligt när jag upplever att människor väljer att äta korv när de kunde få oxfilé - i överförd bemärkelse, alltså. De kunde ju få uppleva så mycket mer - om de bara ville ta chansen att "provsmaka".

Man måste kanske acceptera
att vissa gillar korv...

Men tänk om de inte vill provsmaka? Tänk om de föredrar korven? Och tänk om de faktiskt inte gillar oxfilé, trots att den är så mycket godare?

... bättre än oxfilé.

Smaken av oxfilé eller korv är subjektiv. Smaken upplevs av den som äter. Det är samma sak med konst: det är känslan som uppstår hos den som upplever konsten som är det viktigaste. Inte verket i sig. Det är i betraktarens ögon och känsloliv som konstverket får liv och blir till konst som påverkar och berör. Detta försöker jag intala mig när jag hör människor prisa den fantastiska "korven" Lasse Stefanz eller något annat dansband. Eller någon seg trubadur. Eller någon singer-songwriter som borde skriva romaner istället för att framträda med monotona ballader med oändligt mycket text. Det är styrkan i upplevelsen som spelar roll. Eller?

Det är svårt att sluta...
Den långrandige trubaduren i Asterix.

Ärligt talat tror jag inte att det är riktigt så enkelt ändå. Jag tror faktiskt att avsikten bakom verket spelar en avgörande roll - för om det blir korv eller oxfilé. Om avsikten är att ge form åt en inre vision, ett uttrycksbehov, blir resultatet säkert ett annat än om avsikten är att tjäna pengar. Om det enda målet är att "ge folk vad folk vill ha", då blir det korv på menyn. (Och klirr i kassan...)

Jag minns en TV-intervju med en kock på en Finlandsfärja. Han var upprörd över hur gästerna blandade lax med korv, räkor med köttbullar - och hällde brunsås över alltihop. Det är ju ingen idé att laga gourmet-mat under sådana omständigheter, klagade han.

Jo, det är alltid idé. Med en liten bit oxfilé - då och då.


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

En för alla - alla för en!

Alla rödhåriga har kort stubin. Alla asiater har liten snopp. Alla romer är kriminella. Alla gamlingar gillar dragspelsmusik och bingo - och att lösa korsord och sjunga allsång. Och alla barn gillar att dricka mjölk.

Passar alla äldre??

Detta kallas för generaliseringar. Med andra ord: Att dra alla över en kam. Det är vanligare än vad man tror - och väldigt farligt. Här kommer två exempel.

Exempel 1
När jag var sju år och gick i första klass, skulle fröken ta med sig klassen på utflykt till koppartälten i Hagaparken. Där skulle vi serveras fika: kanelbulle och varm choklad med gräddklick. Förväntansfulla gick vi genom parken, på led och hand i hand. Träden glödde i alla höstens röd-gula färger och gräset var så där gnistrande smaragdgrönt och längtan efter en härlig kanelbulle var stor.

Koppartältet i Haga.
Här serveras bulle och varm choklad.

När vi kom fram till tältet fick vi ställa oss på led och hämta en kopp med choklad och en bulle. När det var min tur, bad jag att få en kopp thé istället. "Varför det?" frågade damen i fiket. "För att jag tycker inte om choklad" sa jag. "Men", säger hon då: "Är du inget barn?" "Jodå", svarar jag. "Jag är barn." "Men" säger hon, "Barn tycker om choklad. Tycker du inte om choklad, då är du inget barn." "Men", sa jag, "jag är sju år. Då är man väl ett barn?" "Nej", säger hon, "Inte om man inte tycker om varm choklad". Jag blev både arg och ledsen och gick till min fröken och berättade. Men... det hjälpte inte. Jag fick vackert dricka den varma chokladen - som nu fått ett rejält skinn på sig. För fröken sa precis likadant. "Alla barn tycker om varm choklad." Så det så!

Dödskallemärkt...

Exempel 2
Jag, mina döttrar och några kompisar till dem sitter runt köksbordet och fikar. (Dricker varm choklad!!) Plöstligt frågar en av kompisarna mig så här: "Vad skulle du välja - att ha sex med en kvinna eller med en 80-årig gubbe?" Skrattande svarar jag: "Gubben, så klart!" "Va??!!" skriker alla med en mun. "Men - det är väl klart", säger jag. "Jag är ju inte lesbisk och att för mig ta steget att vara tillsammans med en kvinna är omöjligt. Gubben däremot är ju en man iallafall. Då är det ändå inom rimligheternas gräns." Då säger frågeställaren: "Men en gammal gubbe är ju äcklig! Han luktar illa." Alla tjejerna nickar. "Gamla människor luktar illa - så är det bara." Det enas man om. När man blir äldre, då stinker man.

Kanske bäst att ta på om man ska möta äldre?

Jag lyssnar med gapande mun och frågar när isåfall stinkandet börjar. Senast vid 35 - det är alla överens om. Jag frågar om de har några bevis. Och det har de - lärarna i skolan stinker så fort de passerat 35. Jag hävdar med en galnings envishet att stinkandet nog beror på dålig hygien, snarare än på ålder. Men det tror de inte på. Och förresten, säger de, när man blir gammal orkar man inte hålla sig ren. Och då stinker man. Så det så!

Slutsats: Alla barn gillar varm choklad (annars är de inga barn). Alla som är äldre än 35 stinker. Och, som sagt, alla asiater har små snoppar. Så det så!


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Watain och det mörka ljuset

"Att lyssna på De Profundis är som att ramla ner i en massgrav där jord och maskar skyfflas i skrikande munnar." Så kan man också skriva om musik. Dagens Nyheters Fredrik Strage recenserar black-metalbandet Watains nya album The wild hunt.

Pelle, Erik och Håkan. Ursprungligen från Uppsala. Nu världsturnerande mörkrets furstar som reser runt med helvetets alla attribut - kedjor, dödskallar, eld och riktigt blod. De vill skrämma, de vill sprida mörker och skräck. Det mörka ljuset, the dark light, får människor att känna - på riktigt, säger sångaren Erik Danielsson.

Watain - Erik, Pelle och Håkan.

Steget tycks oändligt långt från gårdagens blogg-profil Sten Broman, vältalig musikmaestro, brinnande folkbildare och säkerligen en hänsynslös egocentriker. Men - steget är kanske ändå inte så långt som man i förstone kan tro. Visserligen skulle Broman säkert inte ha gillat Watains avgrunds-gurgel, men gurglet är definitivt på allvar och var det någonting denne man avskydde, så var det "underhållning". Han ville ha allvar, blodigt allvar. På frågan om han någonsin gjort något mot sin vilja, något som han inte velat, svarade han att nej - han hade alltid bara gjort saker han verkligen velat och varit helt övertygad om. Och på de sakerna hade han satsat allt. Blod och eld.

Jag är säker på att herrarna i Watain resonerar precis likadant. Allt eller intet. Svart - och inte vitt. Tydligen lever de som de lär - utanför samhället som de föraktar. De skapar sin musik i en bunkerliknande lokal bakom en decimetertjock ståldörr i en hemlig Stockholmsförort. Lokalen är mörk som en grav och här och där står det petflaskor med blod. Watains bildvärldar är en blandning av mörkaste medeltid, voodoo och den gamla fornnordiska asa-romantiken. Kranier, vargar och asa-gudarnas urkraft. Natt, mörker och snö. Och blod.

Dödens attribut.

Watain är satanister - eller som det heter på mera insatt språk: kaosgnostiker. De älskar mörkret, skräcken, svärtan och hatar tron på ljuset. Men - som Fredrik Strage skriver - Frälsningsarméns motto "Blod och eld" skulle lika gärna kunna vara Watains. Ytterligheterna möts.

"Människan över lag är ganska ointressant" säger Watains sångare Erik Danielsson. Han föredrar att fascineras av större sammanhang. Jag håller inte med honom. Finns det överhuvudtaget något mer spännande, outgrundligt fascinerande, oändligt komplicerat än det mänskliga psyket. Bara en sådan sak: Sten Broman och Watain - samma art, så diametralt olika, men ändå så lika. Vilken rikedom! Så, Erik Danielsson: Människan är djupt intressant!

Här kommer De profundis i annan tappning än Watains. De profundis clamavi ad te, Domine (= Ur djupen ropa vi till Dig, Herre.)

Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Strippor och finkultur

I förra veckan sändes en dokumentärfilm om den kände musikprofilen Sten Broman: Jag är sån här. Jag vet inte riktigt vad titeln syftar på, men jag misstänker att det handlar om hans totala kompromisslöshet - i fråga om konst, språk, mat och musik. Kanske i fråga om allt. Eller syftar titeln på något helt annat?

Sten Broman - musikguru, spexare,
allvarsman och kostymbärare.

Det var Sten Broman som med sådan bravur ledde Musikfrågan Kontrapunkt i TV under sextio- och sjuttiotalen. En sprudlande vältalig man med bockskägg, tjocka hornbågade glasögon, rutiga kostymer och en magisteraktigt raljerande attityd. Och allt på den finaste Lunda-skånska. Jag tror han blev älskad - till slut iallafall - för han var en sann folkbildare som brann för att placera den klassiska musiken i de svenska vardagsrummen. Nu när jag ser programmet kan jag känna att jag saknar honom - saknar hans kunskapsglädje och pedagogiska energi. Fast när jag var liten var jag rädd för honom. Jag träffade honom några gånger och blev skrämd av hans kråklika ansikte och kraxande skratt. Han såg farlig ut och så hade han så konstiga kostymer, tyckte jag. Den första gången jag mötte honom var han klädd i en gul sidenfrack. Jag gjorde stora ögon och det utlöste ett enormt kraxande som liksom aldrig ville ta slut.

Ny färg på kostymen.

I dokumentärfilmen avslöjades en sak som tydligen ingen tidigare känt till. Och det är kanske detta som titeln egentligen syftar på: Sten Broman älskade att titta på nakna kvinnor. Vart än han reste, besökte han alltid stadens stripteaseklubbar - alltid sittande på första bänk för att se riktigt bra.

I Bromans smak.

I tjugo år levde han tillsammans med en mycket ung stripteasedansös - Gunilla af Halmstad. Allt i hemlighet. Den f.d. strippan berättar i programmet om deras relation och där finns inte skuggan av tvekan: det var äkta kärlek. När hon berättar lyser hennes ögon av beundran och glädje över hur mycket denne gamle humanist lärt henne, över allt hon fått uppleva i hans sällskap, över allt hon fått lära sig av livets goda. Och i hennes ögon syns också ett stort och fortfarande smärtsamt medlidande med den äldre mannens sorg när hon mötte en yngre man. Hur ledsen han blev att bli lämnad - men hur han till sist motvilligt accepterade, och köpte hennes brudklänning.

Det kan inte ha varit lätt att vara Sten Broman. Att bevara sin position som polyhistor, TV-personlighet, konstkännare, kompositör, dirigent och modernismens förkämpe - och samtidigt leva ett hemligt liv med en strippa ung nog att vara hans barnbarn. Inte ens hans allra närmaste förefaller ha känt till den unga kvinnan. Men det måste ha varit ännu svårare för henne. Att aldrig få vara med på riktigt, att aldrig räknas, att aldrig få synas. Men ändå finnas där i skymundan, i skuggan.

Gunilla Ekroth
- Sten Bromans unga kärlek.

Skämdes han, trots allt? Var han rädd att bli utskämd och skandaliserad? Rädd att förlora sin plats på parnassen? Var han rädd för vad hans vänner i den lundensiska bildningseliten skulle säga om hans böjelser för nakenhet och utlevelse? Kanske alla visste - men valde att tiga?

(Polyhistor = allvetare.)

Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Prästens halsband

Min kompis prästen, som jag skrev om i förrgår (Prästen och toarullen), bodde länge i ett hus bredvid kyrkan - som ett slags modern prästgård. Där trivdes hon bra och där kände sig församlingens medlemmar alltid välkomna. I ett stort och vackert arbetsrum tog hon emot för samtal inför bröllop och begravningar, för själavård och för mindre dopgudstjänster. Rummet hade hon möblerat ljust och vackert med mycket växter och när det skulle bli dop tog hon fram en stor silverskål som hon placerade på ett bord.

Går fint att döpa i.

Hon var en aktiv präst med starkt pathos och en demokratisk människosyn. Oändligt många var de utpinade och av livet misshandlade och missförstådda som hon tog emot i sitt vackra hem - bjöd dem på respekt, ett lyssnande öra och en kopp kaffe.

Men min kompis prästen hade två jobbiga sjukdomar att kämpa med: tarmsjukdomen ulcerös colit och den reumatiska sjukdomen morbus bechterew. Under tjugo års tid lyckades hon hålla sjukdomarna stången och jobba som vanligt, trots smärtor och skov. Till sist blev hälsoproblemen henne övermäktiga och hon tvingades sluta sitt arbete som hon älskat så mycket.

En kopp kaffe och ett lyssnande öra
kan göra mycket gott.

Hon flyttade från prästhuset till en lägenhet. Här blev hon allt sämre och till slut blev hon helt beroende av hjälp från hemtjänsten. På dagarna satt hon i en stol och på kvällarna fick hon hjälp att lägga sig i sin säng. Kroppen var skör, men intellektet var det inget fel på. Hon läste, lyssnade på radio, tittade på TV och följde med i samhällsdebatten. Hon samtalade med hemtjänstpersonalen som gärna kom till henne med sina tankar och funderingar. Mycket fick hon höra - säkert mycket som hållits hemligt och burits på i många år.

Guldsmycken.

Så kom julafton och min kompis prästen skulle få besök av sina söner och barnbarn. Nu ville hon göra sig fin. Riktigt fin, för hon var noga med sitt utseende och ganska kokett. Med möda tar hon sig till byrån för att ta fram sitt finaste guldhalsband och pärlörhängena. Men - när hon öppnar smyckeskrinet är det tomt. Inte ett endaste smycke finns kvar. Min kompis blir helt chockad, hon svimmar nästan, så ledsen, rädd och arg blir hon.

Skrinet är tomt!

När sönerna kommer, berättar hon vad som hänt och den äldste ringer upprört till hemtjänsten. Det är ju bara de som varit hemma i lägenheten. Men eftersom det är julafton får man vänta tills efter helgerna. Chefen är ledig, heter det. Så man väntar och i mellandagarna ringer den äldste sonen igen och berättar om alla smyckena som är borta. Han får till svar ett beklagande, men han ombeds att inte ställa till med bråk, att inte polisanmäla. För, som chefen säger - det är så svårt att hitta folk som vill arbeta inom hemtjänsten, så man får vara tacksam och inte skrämma bort dem man har.

Jag tror att prästen nog måste ha känt sig väldigt lurad och väldigt besviken. Hon vågade aldrig berätta om sin julaftons-upptäckt. För hon var så rädd att inte få den hjälp hon var så beroende av.


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Mitt dubbelliv - Del V

För sex år sedan gick jag ut från min psykoterapiutbildning med flaggan i topp och ett fint diplom i handen. Jag hade skaffat mig en helt ny utbildning ovanpå min gamla humanioraexamen. Nu hade jag gjort som jag blivit rådd: bytt spår och bransch - lämnat det sjunkande Titanic som kallas kultursektorn och gått över till en båt med bättre flytförmåga: den människovårdande branschen. Visserligen hade Högskoleverket beslutat sig för att stoppa alla humanister från fortsatt färd med den nya båten - men så illa kunde det väl ändå inte vara, resonerade jag. Inte efter fyra års intensiva studier. Det gällde bara att stå på sig och vara envis. Absolut inte ge upp. Trodde jag. Stor festmiddag alltså, med många glada skratt, ett starkt hopp om framtiden och sedan sommarlov.

Kultursektorn på väg mot botten...

Så i augusti började jag skicka ut jobbansökningar och intresseanmälningar. Det blev många - över hundrafemtio i första omgången faktiskt. Många kuvert blev det. Varje dag öppnade jag med förväntan locket på brevlådan - oftast var den tom, men någon gång kunde där ligga ett brev som jag förstås ivrigt slet upp. "Tack för visat intresse, men för närvarande har vi inte möjlighet att..." Livsandarna sjönk. Och den första misstanken om att något var fel - väldigt fel - snuddade vid mitt medvetande.

Brevlådan är tom.

Andra omgången var antalet ansökningar ännu större. Men resultatet var lika magert denna gång - om möjligt ännu mer anorektiskt. Den andra misstanken om att något var fel snuddade vid mitt medvetande - och den här gången slog den rot. På inrådan av en coach som jag kontaktat, fick jag rådet att starta eget. Att bli anställd i min ålder vore en orealistisk utopi, fick jag höra. Sagt och gjort: jag startade en liten verksamhet med stödsamtal för äldre. Efter mycket tänkande och arbete var hemsida och foldrar klara. Stort utskick till nyckelpersoner inom äldreomsorg och äldresektor. Många kuvert blev det. Den här gången blev resultatet ännu mer nedslående: inte ett enda svar. Noll. Nichts. Nada. Niente. Nothing.

Jag svängde höger.

Efter mycket efterforskningar vad som slagit fel, gick det upp ett ljus: det var inte idén som sådan det var fel på; samtal för äldre var nog en fin tanke - kanske. Felet var att man skulle betala för det. Det var gratis insatser man ville ha. Press och media var visserligen fulla av rapporter om äldre som levde i ensamhet och isolering, som ingen hade att samtala med och som därför till och med riskerade suicid. Men att från teoretisk slutsats skrida till handling - det steget var tydligen för långt.

Då fattade jag beslutet att ge upp och söka mig tillbaka ombord på Titanic - det var ju ändå "hemmabåten", även om den var på väg mot botten. Jag kontaktade Kulturarbetsförmedlingen för att be om hjälp. Svaret löd: "Vi kan tyvärr inte ta oss an någon som har meriter äldre än tre år. Har man varit borta från kultursektorn längre än så, går det inte att komma tillbaka. Tyvärr."

Nu är det dags igen att starta eget. Jag bävar, men hoppas ändå. För jag vet att jag kan, att jag är skicklig och professionell. Och jag vill inte möta denna vägskylt en gång till:

Inget roligt budskap.

Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Prästen och toarullen

Jag hade en gång en kompis som på äldre dagar utbildat sig till präst. Hon hade tre söner och hade blivit lämnad av sin man när hon låg på BB och precis fött den yngste. Livet som ensam mamma blev mycket hårt, så hårt att hon drog på sig både reumatism och tarmsjukdomen ulcerös colit. Värk i kroppen och ständiga diarréer, magsmärtor och feberattacker. Desto mer beundransvärt att långpendla till Uppsala och klara av en hel prästutbildning och desto mer förståelig den enorma stoltheten och glädjen vid prästvigningen.

Prästvigningsceremoni.

Min kompis prästen hade en stor talang: hon hade förmågan att använda alla de svåra erfarenheterna hon gått igenom i sitt liv. Hon förvandlade det tunga till en lysande gåva till församlingen, som lyssnade med vidöppna öron. Och hon njöt - av att få ge, att få berätta, att få påverka, att få väcka tankar och känslor. Och att kanske också - någon gång - få tända en gnista till tro. Hon hade talets gåva i så hög grad, att hon fick fira mässa i TV och därmed fick möjlighet att predika för hela svenska folket.

Plats för budskap.

En julaftonskväll skulle min kompis hålla mässa. Kyrkan var fylld till sista platsen (ett ovanligt fenomen i Svenska Kyrkan, där antalet officianter oftast överskrider antalet åhörare). Kompisen hade förberett sig noga, mycket noga. Jag minns inte längre vad predikan handlade om, men troligen var det om rättvisa - för hon hade ett starkt rättspathos.

Hon hade byggt upp sin predikan kring en berättelse hämtad ur verkligheten. Det var spännande och församlingen satt andlöst lyssnande. Plötsligt började en litet barn skrika gällt och öronbedövande. Det var en liten pojke som ville leka. Mamman hade med sig en toarulle och nu ville lill-killen leka med rullen. Han slungade ut rullen i kyrkans mittgång och toapappret for som en serpentin. Lill-killen sprang förtjust skrikande efter rullen, kastade den igen - upp i luften - rullen snurrade och mera papper kom ut. Mera papper! Ännu mera papper på den långa röda mattan! Lill-killen skrek av förtjusning. Jubel!!

Rolig att leka med i kyrkan?

Lill-killen skrek så högt av förtjusning att ingen längre hörde vad min kompis prästen hade att säga. Först försökte hon överrösta den gälla lilla stämman, men när det inte gick, blev hon tyst. Efter en stund höjde hon rösten och bad föräldrarna att ta med sig sin lekfulle lille pojke ut ur kyrkorummet. Men - inget hände. Föräldrarna satt kvar i bänken och gjorde inte en min av att ha för avsikt att hämta sin livlige lille son. Predikan fick avbrytas och mässan avslutades abrupt med en psalm.

Min kompis prästen var ledsen. Hon hade inte hunnit leverera sitt julevangelium. "Låten barnen komma till mig..." raljerade hon ironiskt. "Jesus hade blivit tvärförbannad - helt bergsäkert!" Det tror jag också. Tvärarg.


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Less is more. Eller?

Den 31 maj skrev jag ett blogginlägg som hette Tankar kring en hemsida. Texten handlade om hur jag anlitar en web-designer för att göra en snygg och effektiv hemsida för min nya verksamhet - psykologisk rådgivning på nätet. Hur gick det?

Det är mycket att tänka på...

Jo, det blev en kulturkrock. Jag presenterade min idé - en enkel, avskalad sida med tydlig text, några få färger och ett enda mönsterelement. Web-designern var motspänstig. Han ville ha en yta full av effekter, bilder och mönster. Annars skulle sidan inte vara attraktiv, inte dra uppmärksamheten till sig, sa han.

Många mönsterdetaljer ska det vara - eller??

Han visade mig flera olika hemsidor han konstruerat. Fulla av klickbara element, rörliga bilder och mönsterdetaljer - och oerhört, mikroskopiskt liten text. Hemsidorna presenterade golfklubbar, campingplatser och en plastikkirurgisk klinik.

Jag tycker att en sida som handlar om psykologisk rådgivning - den ska inte vara full av störande effekter. Den ska bara vara informativ, enkel och förtroendeingivande. Och den ska inte se överarbetad ut. Har jag fel? Måste det vara stenar i vattnet, solnedgång med båt eller träd med rötter och grenar?

Måste det vara stenar i vattnet?

Kanske är jag mossig i min minimalistiska framtoning. "Less is more" tycker jag - men jag verkar vara väldigt ensam om att tycka så... Har fascinationen över teknikens oändliga möjligheter tagit över så totalt, att man glömt bort begrepp som balans, rena ytor, klarhet? En viss finansminister har ett favorituttryck - ett uttryck han använder i många olika sammanhang: transparens. Jag sympatiserar inte alls med hans politik - men kärleken till transparensen delar jag definitivt med honom. En presentation ska vara klar, tydlig och överskådlig - transparent - då blir den lätt att ta till sig.

Eller har web-snubben rätt? Är minimalismen forntid, ett sedan länge passerat stadium? Less is less - no longer more... Eller? Fortsättning följer.

Less is more.

Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Gåtan Norman Bates - igen

Norman Bates - huvudpersonen i Hitchcocks film Psycho och sinnebilden för "den farlige galningen" - är en gåtfull fiktiv gestalt. Fast kanske inte så gåtfull ändå. Nyare forskning visar att den störning Norman lider av inte är riktigt så ovanlig som man tidigare trott.

Norman Bates framför huset
med hemligheterna.

Norman är son till en dominant och klängig kvinna. Som liten var han blyg och känslig och med ett närmast fanatiskt intresse för uppstoppade djur. Sedan fadern dött, har mor och son levat tätt tillsammans i huset på höjden bakom det lilla motellet. När den stora motorvägen byggdes, hamnade motellet avsides och nattgäster är sällsynta. Mor och son blir alltmer isolerade och tyr sig till varandra i en symbiotisk relation som nästan tangerar incest. Så träffar modern en man, gifter sig med honom och Norman får i den tidiga 20-årsåldern en styvfar. Norman känner sig åsidosatt. Svartsjukan och hatet växer sig allt starkare - både mot inkräktaren och mot modern som "svikit" symbiosen. Iskallt mördar han dem bägge genom att förgifta dem med stryknin. Moderns lik behåller han i hemmet. I tio år ligger hon påklädd i sin säng. Och här börjar filmen Psycho.

Uppstoppade fåglar är ett stort
intresse hos den fiktive Norman.

Men modern lever vidare - i sonen Normans psyke. Den känslige unge mannen "blir" sin mor. Men bara i en speciell situation: när sonen blir attraherad av en kvinna och moderssymbiosen hotas. Då klär sig Norman i moderns kläder och hugger ihjäl sin rival med en kniv. För det är det det handlar om: att modersbindningen är så stark att sonen inte tillåter sig att känna attraktion till en annan kvinna. Föremålet för attraktionen måste undanröjas. Att det är han själv som håller i kniven har Norman ingen aning om. Det är hans sjuka mamma som hugger och skär. När Norman sedan ser förödelsen undanröjer han minutiöst alla spår efter mammans illgärningar. Hon är ju så sjuk.

Nancy McWilliams - psykoanalytiker,
författare och en av mina stora idoler.

Denna psykiska problematik kallas för dissociativ personlighetsstörning. Den amerikanska psykoanalytikern och författaren Nancy McWilliams berättar i sin bok Psykoanalytisk diagnostik, att det handlar om barn som tidigt utsatts för svåra övergrepp och som för att överleva "flyttar över" i en annan existens. Man "stänger av" och uppgår i ett annat medvetande för att inte vara närvarande i den grymma situationen. Detta är en överlevnadsstrategi som fungerar när övergreppen pågår. Men - när övergreppen upphört, behövs inte längre strategin. Men då har redan dörrarna till andra existenser öppnats - och går inte längre att stänga. Personen kan plötsligt försvinna in i en helt annan personlighet. Plötsligt tala med annan röst, uppvisa en alldeles annan mimik, börja prata ett annat språk eller helt byta känsloläge eller ålder. Utan att ha en aning om vad som försiggår.

Vem är då skyldig till morden i Psycho? Är Norman Bates en mördare? Eller är han oskyldig? Det är ju hans mamma som hugger. Kan man åtskilja den biologiska kroppen från det tänkande medvetandet? Norman Bates' kropp och hand är skyldiga. Men är hans själ skyldig? Många spännande frågor att fundera över. Man kunde önska att Norman fick möjligheten att gå i analys hos Nancy McWilliams. Men - det skulle bli en helt annan film och absolut ingen rysare.


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

"Paradise lost" - eller Vad hände med Baby Peggy?

Nyss på SVT Play såg jag dokumentären om Baby Peggy: Ung och duktig - två år och filmstjärna. Arton månader gammal börjar lilla Peggy Montgomery sin karriär i stumfilmens Hollywood. Som två-åring är hon redan familjens försörjare - hus, bilar, välstånd.  En liten stjärna med sminkade ögon, läppstift och överdriven mimik. Komisk, en miniclown med glittrande blick och ett skälmskt, ibland nästan utmanande, leende. Men Baby Peggy är en framgångssaga som kommer att få ett abrupt slut när depressionen kommer och stumfilmsepoken går i graven.

Baby Peggy
- tre år och redan en fullfjädrad filmstar.

Pianomusiken som ackompanjerar dokumentären är stämd i moll. Men är detta berättelsen om ett tragiskt levnadsöde? Nej - jag tycker inte det. Trots att detta liv är fullt av umbäranden, familjekonflikter, fattigdom och arbete, arbete och åter arbete. Med okuvlig vilja att till slut få kasta av sig rollen, bli sig själv, tänka sina egna tankar och forma sina egna ord, lyckas den lilla flickan bli vuxen, trots allt. Hon byter namn till Diana och skapar sig ett eget liv som författare, filmforskare, biograf, mor och farmor. Och det bästa av allt: hon lyckas knyta an till den lilla sminkade barnstjärnan hon en gång var - omfatta denna lilla varelse med ett slags överseende kärlek och förståelse och, kanske viktigast av allt, stor beundran.

Baby Peggy - Diana Serra Cary
 - på äldre dagar.

Peggy/Diana fick ingen barndom - hon arbetade istället för att leka. När hon i filmen samtalar med sin lilla sondotter, säger hon - med ett både urskuldande och samtidigt stolt leende - att hon känner sig som en ganska otillräcklig farmor, eftersom hon inte kan leka. Hon fick ju aldrig lära sig det. Hennes barndom tog slut innan hon hunnit fylla två. Men hon har sin självkänsla intakt - det syns. Hon är gammal, men bär sin ålder med elegans. För hon är stark som stål. Och stolt.

Men den här berättelsen hade kunnat bli mycket tragisk. Det finns en spelfilm med titeln Whatever happened to Baby Jane? Den skildrar det som mycket väl hade kunnat hända, om självkänslan varit svagare, om stoltheten inte funnits. Hur den skälmska miniclownen med den glittrande blicken aldrig växte upp, utan förblev en liten flicka i en åldrad kvinnas kropp. Ett odrägligt monster - groteskt egoistiskt, oändligt elakt och väldigt, väldigt rädd.

Bette Davis i paradrollen som den åldrade
barnstjärnan i Whatever happened to Baby Jane.

Det finns många små barn som blivit stjärnor. Hur blir livet när de växer upp? Hur mår de? Jackie Coogan? Shirley Temple? Liz Taylor? Michael Jackson? Judy Garland? Pippi?


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

En mästares hälsning

När man upptäcker att berömda filmskapare "hälsar till varandra" i sina filmer, känner man hur en rysning av lycka går genom kroppen. Sent igår kväll upplevde jag detta fenomen. För andra gången i livet tittade jag på Alfred Hitchcocks Psycho. Och där - i den berömda slutscenen, kommer hälsningen som spänner över 40 långa år.

Norman Bates (Anthony Perkins)
- sinnebilden av den farlige Galningen.

Att titta på gamla filmer är så spännande, tycker jag. Ju äldre desto bättre. För länge sedan bloggade jag om när jag var tonåring och älskade gamla tyska stumfilmer. Jag tror att inlägget hette Den tysta skräcken. Det handlade om de skräckfilmer som gjordes redan på 1910-talet, i efterdyningarna av det första världskrigets fasor. Doktor Caligaris Kabinett, Der Golem, Studenten från Prag, Metropolis - och så den allra första Dracula-filmen Nosferatu. Svart, grått, mörkt och suggestivt. En ateljévärld av kulisser, en skruvad och förvrängd verklighet, full av ångest och instängdhet.

Nosferatu regisserades av den tyska regissören Friedrich Wilhelm Murnau. Den greve Dracula som gestaltas här, är fågellikt mager, bara skinn och ben och stirrande ögon. Hans händer är som klor och hans krokiga näsa som en fågelnäbb. Hans tänder är en råttas och han hoppar fram som ett slags kråka.

Dracula - gestaltad av skådespelaren med
det passande namnet Max Schreck.

Denne greve är inte det minsta komisk, som en del stumfilms-roller kan vara. Han är bara krypande otäck. Men nästan ännu otäckare är hans tjänare och tillbedjare - en galen man som älskar råttor och äter flugor. Slutscenen visar denne galning sittande i en kal cell på sinnessjukhuset. Han ler den vansinniges skeva leende och säger (i textrutan) att han inväntar sin mästares återkomst. Ögonen strålar svart och på hans hand kryper en fluga.

Skräckens mästare Alfred Hitchcock
sänder en hälsning.

Och nu kommer "hälsningen" - från en mästare till en annan; från Alfred Hitchcock till F.W. Murnau. Den fasansfulla slutscenen i Psycho. Norman Bates är avslöjad och arresterad. På sitt samvete har han flera mord. Men är han skyldig - i lagens mening? Både ja och nej, säger psykiatern. Hans själ har tagits i besittning av den mor han en gång mördat och vars kropp han i tio år bevarat i huset. Norman har blivit sin mor och talar med ljus kvinnoröst. Nu sitter han i den kala cellen, insvept i en filt. Hans ögon strålar svärta och vansinne och på hans hand kryper en fluga. Och han ler den vansinniges skeva leende. Scenerna är nästan identiska.

En annan härlig upptäckt: den ångestladdade musiken i Psycho är komponerad av samme man som  tonsatt den regnvåta asfaltens ödslighet i Taxidriver: Bernard Herrmann. Ännu en stor mästare. Av med hatten!

PS Varning för lilla mamma på slutet!

Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Arrangörerna

Tre minuter - längre tid än så får det inte ta. Möjligen några sekunder till. Då gäller det att vara effektiv och skapa en suggestiv stämning omgående. En kurva som är brant - men inte för brant - och som når sin kulmen precis på rätt ställe. Jag menar förstås låtarna i Eurovision Song Contest.

Det är en svår uppgift att skriva en melodi som slår - men egentligen tror jag att det är arrangörerna som gör det stora jobbet. Det är arrangörerna som skapar stämningen, dramatiken, tempot och soundet.

Vad vore nationalhelgonen Björn och Benny
utan sin trogne arrangör, Anders Eljas?

För några år sedan sändes i SVT1 ett barnprogram som hette Boom Shakalack. Barn fick skicka in en melodi de komponerat till programredaktionen, några av de inskickade melodierna valdes ut och två professionella musiker/arrangörer reste hem till barnet och i samarbete arrangerades melodin. Den enklaste lilla melodislinga blev en häftig discolåt, den mest naiva lilla trudelutt blev en bombastisk ballad. Allt var utan tvekan arrangörernas verk. Rytm, klang, tonartshöjningar - allt det som kompositören inte behärskade - det fixade arrangörerna. Och vad fantastiskt det lät! Den lilla trudelutten hade blivit en effektiv och slagkraftig hit-låt. Undrar hur en del låtar skulle te sig helt på egen hand - utan arrangemang?

De skickliga och pedagogiska arrangörerna i  Boom Shakalack.

Min äldsta dotter sjöng i en kyrkokör när hon var liten. En gång fick körmedlemmarna sjunga sånger de själva valt, solo. Min dotter älskade på den tiden Ola Salo och hade valt en av hans låtar: It takes a fool to remain sane. Låten är helt fantastisk: mångtonig, häftig, banbrytande - men, vad hände utan det fantastiska arrangemanget, utan det tunga kompet som backar upp sången? Det blev platt fall... Melodin bestod av några få toner. En insikt som drabbade min stackars dotter med full kraft, där hon stod framme i kyrkan, ackompanjerad av en mycket stressad organist. Ögonen blev allt rundare av förfäran när hon hörde sig själv sjunga de få tonerna som återstod när arret fattades.

Här kommer - med arr och allt - Ola Salo: It takes a fool to remain sane.

(PS Tänk bort kompet i Michael Jacksons Bad - hur skulle det låta? Bara tanken: I'm bad, I'm bad - I'm really, really bad...)

Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Berättelsen om Arild

Armod och svält.
Valet att lämna kanske inte var så svårt att fatta.

För inte så väldigt länge sedan var Sverige ett fattigt land, närmast att betrakta som ett u-land. Svält, missväxt, analfabetism och fattigdom präglade livet för de allra flesta. Barnadödligheten var hög, bristsjukdomar härjade. Skulle man stanna kvar och svälta? Eller skulle man våga det stora språnget och emigrera till den stora okända kontinenten i väster där man hört att mjölk och honung flödade och jordarna var bördiga?

I det nya landet.

Hundratusentals svenskar hade modet att välja det senare, att ta det stora språnget, lämna sina hem, sin jord och sin släkt för att satsa allt på att bygga ett nytt liv på andra sidan det stora världshavet. En oändlig båtresa väntade dem - för de allra flesta en mardröm av sjösjuka, sjukdom, snusk och mörker. Förstod de vad som väntade? Hade de överhuvudtaget något begrepp om den astronomiska sträcka de skulle tillryggalägga? Förstod de vidden av den ovisshet som väntade vid landstigningen? Jag tror inte det. Eller var nöden så stor att valet ändå var lätt? Hellre ovisshet än armod.

Men det var inte alla som "åkte över" på grund av fattigdom. Det var till exempel inte fallet med Arild. Arild var en s.k. fin pojke, uppvuxen i en överklassfamilj - stilig, välklädd, bortskämd och redan i mycket unga år uttråkad och blasé. Gå i skolan var tråkigt, läsa var tråkigt, allt var tråkigt. Arild misskötte sig.

Kanske var det så här han såg ut - Arild?

När Arild var femton år gjorde han en tjänsteflicka i hushållet med barn. Skandal! Pappa och mamma och hela släkten kokade av skam och vrede. Nu skulle pojken lära sig veta hut. Och så skickades Arild med en enkelbiljett till Amerika. Där skulle han lära sig att klara sig själv - minsann. Ingen ville veta av honom eftersom han dragit skam över familjens ära.

Åren gick, decennierna passerade. Arild blev en skugga som bara nämndes i förbigående, ett avskräckande exempel. Men så en dag fick ett syskonbarnbarn till Arilds far ett långväga brev. Med spretiga bokstäver stod det att nu skulle "Undertecknad Arild" hälsa på i det gamla hemlandet. Syskonbarnbarnet hade bara hört gamla rykten och visste inte riktigt vad som väntade. Men hemvändande svensk-amerikaner brukar ju komma med hatt, kostym och dollarleende, så det rustades till fest. Bordet dukades och förväntningarna var höga som hus.

Sinnebilden för Den Lyckade Mannen
- JR Ewing.

Så kom han då. Det knackar på dörren i Nockeby-villan. Någon öppnar, de andra väntar i hallen. Då blir det tyst. Väldigt tyst. Ingen kostym, ingen hatt, inget dollarleende. En trött gammal tandlös man i en sliten kostym och en bristfälligt överkammad flint. Festen kom av sig och allt blev plötsligt väldigt konstigt.

Arild reste tillbaka till sitt liv i husvagnen på en campingplats i Minnesota. Några år senare lär han ha avlidit i stillhet, sörjd och saknad av ingen.


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner