Sprit och inspiration

I helgen besökte jag Systembolaget för att handla. På väggen vid kassorna satt en affisch som föreställer en kvinna med basker som säger (i en pratbubbla): "Man blir så kreativ när man dricker alkohol!" Kvinnan ser glad ut och signalerar tydligt att hon är något slags konstnär - en sprudlande person som både dricker och skapar. Rubriken på affischen lyder: "Myter om alkohol".

Alkohol kan vara ett farligt gift.

Är det en myt att man blir mera kreativ av alkohol? Jag tycker att det är en fråga som är svår att svara på. I vårt land får man dessutom akta sig, så att man inte blir klassad som något slags alkohol-liberal. Och att alkoholism är en fasansfull sjukdom som leder till förnedring, förlust och nedbrytning är det väl ingen som skulle bestrida. Familjen går sönder, hälsan undermineras, arbetslivet går upp i rök - liksom alla de pengar man spenderar på sitt beroende. Det finns egentligen inga fördelar - om man dricker för mycket.

Charles Baudelaire
- gillade absint.

Men - hur är det då med kreativiteten? Många konstnärer har ju under århundradena hävdat att alkohol frigör fantasin och ökar skaparkraften. Stämmer det? Fröding drack för mycket, Baudelaire likaså (han drogade nog också), Beethoven spottade inte i glaset och Mozart tog sig gärna många snapsar. Wagner gillade massor av vin. Den ryske tonsättaren Modest Mussorgsky drack kopiösa mängder vodka och avled i skrumplever.

Modest Mussorgsky drack
kopiösa mängder vodka.

Jag funderar så här: för dem som tror att skapandet är ett resultat av inspirationens tändande gnista, kan det säkert te sig självklart att alkohol ökar skaparkraften. För en sak gör ju alkohol - den tar för en kort stund bort den förödande och hindrande självkritiken. Den som dricker tror sig förmögen till storverk. Banden lossar, hämningarna släpper - plötsligt är man både poet och konstnär. Ett glas till - och diktsamlingen är nästan klar att publicera. Ytterligare ett glas - berömmelsen står redan för dörren. Konstigt att den inte kommit tidigare!!

Carl Michael Bellman hade ett svårt liv
- inte minst på grund av sitt massiva bruk av alkohol.

Uppvaknandet blir kanske en kalldusch. Diktandet kom av sig i samma ögonblick som pennan mötte papperet. Målandet upphörde när penseln mötte duken och komponerandet blev plötsligt så himla jobbigt och komplicerat. Det där med skapandet får vänta tills vidare - tills inspirationen kommer, nästa gång...

Nej, jag tror faktiskt så här: måhända att alkolholen kan ta bort det som hindrar en skapande person att skapa. Men för att det ska bli ett konstverk krävs arbete, arbete, arbete och arbete. Och hård disciplin. Det där med inspiration är nog mest en myt - om än älskad och omhuldad.


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Kurvor

Fingeravtryck - fanns det på Sherlocks tid?

Min yngsta dotter som går i åttan har fått i läxa att skriva en deckarberättelse på några få sidor. En vecka har hon på sig. Hon har tänkt och funderat, grunnat och grubblat - och lidit. På måndag är det leveransdag och hon har ägnat veckan åt att försöka hitta den ultimata deckargåtan. Ångest! Hur bygger man upp en deckare? Hur skapar man en text som är spännande att läsa? En text som har en bra balans mellan början, mitten och slutet? Ska början vara lika lång som mitten? Och ska slutet komma abrupt och snabbt - som en chock - eller ska det liksom smygas fram? Och vad är mest spännande att läsa om: mord, stöld eller bankrån? Jag föreslår mord - det är häftigast och borde få plats på ett mindre antal sidor, om motivet inte är alltför komplicerat. Men vad har högst skräckfaktor då - att offret blir skjutet, strypt eller förgiftat? Och vad är mest intresseväckande: ett vansinnesdåd eller ett noga planlagt brott?

Den ultimate Sherlock: Jeremy Brett.

Jag har bara läst en enda deckarförfattare: Sir Arthur Conan Doyle. Hans berättelser om den knivskarpe sociopaten Sherlock Holmes och hans ständige vapendragare doktor Watson är alla lika välkomponerade och proportionerliga. Han suger aldrig för länge på mystik-karamellen, han vet precis var han ska placera ut ledtrådarna och när det är dags att knyta ihop dem.

Den senaste i raden av Sherlockar:
den strålande Benedict Cumberbatch.

Conan Doyle är en effektiv berättare som aldrig tappar fotfästet i sin text. Hans kurva är jämnt fördelad över texten och mot slutet stiger kurvan sakta uppåt för att sedan landa i en humoristisk blinkning till läsaren. Han är ett superproffs som från början vet hur berättelsen kommer att sluta. Det är författaren som regerar - inte texten.

John Ajvide Lindqvist.

Det är tvärtom med John Ajvide Lindqvist. Där är det texten som regerar - författaren har bara att följa. Kanske är det just därför som man inte kan lägga ifrån sig hans böcker: författaren tycks lika överraskad som läsaren över hur berättelsen utvecklar sig. Ibland får man en känsla av att han drivits med av sin egen fantasi så till den grad att han tappat greppet och till slut måste få stopp på skeendet. Det är då kurvan plötsligt blir för brant. Berättelsens början och mitt blir omfattande med parallella händelseförlopp som presenteras detaljerat och tvinnas samman i en allt mer makaber väv av skräckeffekter. Till sist får han bråttom att sätta punkt - då ökar tempot drastiskt, mörkret tätnar hastigt och verkligheten försvinner plötsligt i ett töcken av oförklarliga händelser.

Verkligheten försvinner i ett töcken
av oförklarliga händelser.

I en deckare är kurvan utstuderat jämn och välplanerad. Det är skickligt hantverk att "knyta ihop säcken" - men det är inte konst som balanserar på den yttersta kanten av avgrunden. Ajvide Lindqvists texter däremot är frustrerande just på grund av den ojämna berättarkurvan. Sluten kommer för hastigt, för korthugget brutalt och "säcken" förblir halvöppen. Men - å andra sidan - just så är väl livet: en oändligt lång förberedelse för något som man inte riktigt vet vad det är och så ett snöpligt slut. Var det inte mer än så? Är det slut nu? Redan??


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Vicious - groteskt eller vackert?

Plötsligt får jag syn på två engelska filmskådespelare som jag beundrat som ung - i samma TV-program Vicious: Ian McKellen och Derek Jacobi! Så konstigt det känns. Har tiden verkligen gått så fort? Är det verkligen de - de ser ju så gamla ut?

Ian McKellen och Derek Jacobi - två giganter
i den engelska sitcom-serien Vicious.

Och de verkar göra allt för att framstå som extra gubbiga - de gnäller och gnabbas, klagar på varandras åldrande kroppar och förnedrar varandra. Freddie och Stuart - två gamla skådisar som levt ihop i snart femtio år - struttar omkring i sitt överlastade hem fyllt med mörka möbler, blommiga tapeter, persiska mattor, veckade lampskärmar och ett oändligt antal prydnadssaker. De talar med lomhört höga röster och artikulerar och gestikulerar som om de stod på en scen - för mycket länge sedan och med en jättepublik i salongen. Freddie (McKellen) - den rufsige som dyker upp i morgonrock, surögd och ständigt på ett uruselt humör och med en tunga vass som en japansk kockkniv. Stuart (Jacobi) - i pressvecksbyxor, skjorta och stickad slipover, välkammad, välansad och väluppfostrad. En åldrad mammas gosse.

Mossigt. Eller?

Det är mossigt - riktigt mossigt. Och jag antar att det är meningen att det ska vara just mossigt. Detta är sitcom på höglitterär engelska - ett ständigt spring i dörrar och ring i telefoner. Men de som kommer in genom dörren är halvsenila och de som ringer är tvärdementa - och får svar därefter. Grymt, elakt och totalt befriat från hänsyn. Det är därför TV-programmet har namnet Vicious. Det kan översättas med ondsint, illvillig,

Här kommer ett exempel på elakheterna:

Stuart (till Freddie, som tjuvlyssnat på ett telefonsamtal): Så du hör mig prata från övervåningen, men du hör aldrig vad jag säger när vi är i samma rum... Hur kommer det sig??
Freddie: Jag hör dig alltid, jag avskyr bara ljudet av din röst. Den är obehaglig för öronen. Fast den är bättre än ditt ansikte, förstås.

Ytterligare ett exempel:

Stuart: Din rygg knastrade så mycket i natt, att jag trodde att du gjorde popcorn i sängen!
Freddie: Jag måste ju vrida mig på alla omöjliga sätt för att komma så långt bort ifrån dig som möjligt.
Stuart: Tro mig, jag vill inte ha dig i min närhet heller. Det kräver all min viljestyrka varje natt att inte knuffa ner dig på golvet!

(...)

Freddie: Jag är som ett spökhus! Hela kroppen knakar... När hände det här med oss?
Stuart: Oss??!! Jag känner mig iallafall alert! Yngre än nånsin! Jag tänkte faktiskt ut och jogga idag.
Freddie: Jag har iallafall behållit mitt utseende!
Stuart: Inte lika väl som jag. Men det vet alla.
Freddie: Struntprat! Du ser ut som en ruttnande pumpa!
Stuart. Va??! Och det ska komma från dig - du som har halva ansiktet i knäet!!

Jag tittar - ömsom road, ömsom illa berörd och lite generad. Jag vet inte vad jag ska tycka. Är det lika roligt som de pålagda skrattsalvorna efter i stort sett varje replik antyder? Nej, det är det inte. Är det inte istället lite pinsamt att två så stora skådespelare ställer upp på att driva med sitt åldrande på ett så groteskt sätt? Eller är det fantastiskt att de gör det? Jag vet faktiskt inte vad jag ska tycka. Faktiskt så är jag alldeles förvirrad.

Stor kärlek.

Men en sak framkommer ändå i slutet av varje avsnitt: hur oerhört djupt dessa båda herrar älskar varandra. Hur de bakom alla kaskader av elakheter och sarkasmer bryr sig om varandra, tar hand om varandra, försvarar varandra. Det är stort och det är passionerat vackert.

Musiken som inleder och avslutar Vicious heter Never can say goodbye. Kanske är det just det som det handlar om: hur svårt det är att åldras - och i förlängningen - att ta farväl av livet. Alla vill vi vara kvar, hålla fast, aldrig släppa taget - ändå måste vi. Vilket öde det är att vara människa!

The Communards: Never can say goodbye:

Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Ett vänligt ord

Det finns en sak som jag verkligen inte tycker om: så kallade "klokord". De är ytliga och generaliserande och skapar mestadels bara frustration, eftersom de är så naivt orealistiska.

Sorry, Moder Teresa - skulle väl knappast tro
att det är riktigt så enkelt ändå...

Ett exempel är när det i en del tidningar finns hälsotips/goda råd med formuleringar som "Sov gott på natten!", "Bjud hem vännerna på fest och se till att njuta av livet!", "Slappna av och gör något som du tycker om!" eller - ännu värre: "Var glad!" Eller allra värst: "Se till att bli lycklig!" Alla har inte vänner att bjuda hem på fest, de finns de som lider av sömnlöshet och det finns många, många som faktiskt inte har så mycket att glädja sig över. Hur lätt är det då att följa dessa goda råd, när livet skaver och man kämpar för att hålla sin näsa över vattenytan? Det är slitsamt att trampa vatten.

Det är slitsamt att hålla näbben över vattenytan.

Det är just av skälen ovan, som jag verkligen gillar att arbeta med psykoterapi. Vitsen med psykoterapi är att man lyssnar - med alla öron, yttre såväl som inre. Lyssnar och frågar. Är det något man inte förstår, då frågar man igen och igen - och igen. Ger råd, det gör man däremot helst inte, för det är när man ger råd, som man riskerar att bli just ytlig och generaliserande. För hur råder man en människa som har det svårt? Varje människa är unik och varje lidande likaså. Varje problemställning har en alldeles egen form och innebörd, beroende på vem som brottas med den. Det som hjälper är insikten som växer inifrån - inte goda råd från någon annan som antagligen befinner sig i en helt annan fas i livet.

Ett lyssnande öra.

När jag gick en kort utbildning i samtalsmetodik, hade jag en kurskamrat som arbetade som något slags coach. Hon kunde aldrig låta bli att komma med goda råd när vi övade olika typer av samtalssituationer med kamraterna och lärarna som publik. När hon fick kritik svarade hon att hon inte kunde stå ut med att bara vänta på att insikten hos klienten skulle komma, att "poletten skulle ramla ner" - till slut. "Det tar ju sådan tid!" klagade hon. "Då är det väl bättre att jag som vet, upplyser dem som inte vet", tyckte hon. "Man har väl inte all tid i världen, heller!"

"Klokord" och "goda råd" är oftast bara ett sätt för den som levererar dem att göra sig märkvärdig på den svagare partens bekostnad. Underförstått: du har inte förstått hur det ligger till - men det har jag, minsann. Så lyssna nu på mig som vet bättre och gör som jag säger.

Ett vänligt ord på vägen är en diamant.

Men - det finns något annat som däremot är värt guld och diamanter och det är det vänliga ordet människor emellan. Tänk, vad lätt det blir att bära den tunga bördan om man får ett vänligt ord på vägen. Allt blir så mycket ljusare med en vänlig kommentar som säger: "Vad fint du gör!" Eller en uppskattande blick som säger "Jag ser dig!"

Hjalmar Gullberg skrev dikten Människors möte. Den handlar just om det vänliga ordets oskattbara betydelse:

Om i ödslig skog

ångest dig betog,

kunde ett flyktigt möte

vara befrielse nog.

 

Giva om vägen besked,

därpå skiljas i fred:

sådant var främlingars möte

enligt urgammal sed.

 

Byta ett ord eller två

gjorde det lätt att gå.

Alla människors möte

borde vara så.

	Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Vad kostar en spökskrivare?

För ett par år sedan fick jag ett tips om ett jobb. Tipsaren hade sett en jobb-annons i en Smålandstidning. Man sökte efter en spökskrivare. Jag lyckades hitta annonsen som var formulerad ungefär så här:

ERFAREN OCH SKICKLIG SPÖKSKRIVARE SÖKES!

Stort självbiografiskt projekt i Mönsterås-trakten.

Kontakt: tel: xxxx-xxxxxxx eller mobil: xxx-xxxxxx.

Hoppfull och glad i hågen ringde jag och ganska omgående svarade en mansröst. Jag presenterade mig med min yrkestitel redaktör och berättade kort att jag haft en del uppdrag som spökskrivare. Jag berättade också att jag var utbildad i textanalys och att jag jobbat som ledare för ett antal skrivarcirklar. Mannen lyssnade, men verkade ganska ointresserad av meriterna jag räknade upp. "Mmm" var det enda han yttrade i början av vårt samtal.

Här kommer en återgivning av ungefär hur samtalet avlöpte, men innan dialogen börjar, ska jag nämna att det under vårt samtal började dra ihop sig till ett enormt oväder över Småland. (M= mannen, J= jag).

Det börjar dra ihop sig till oväder.

M: ... Mmmmm...
J: Kan du berätta lite om arbetet?
M: Jaha. Ja, det är ett stort jobb! Väldigt mycket text och så.
J: Det låter ju spännande!
M: Ja, det handlar om mig då alltså. Jag är över åttio år och har svår adhd och har varit gift sju gånger. Nu bor jag tillsammans med min sjunde fru. Än så länge, iallafall.
J: Oj då.
M: Ja, det har varit mycket, väldigt mycket. Och så är det ju det här med min adhd - det är full rulle. Och så hade jag en väldigt svår barndom. Och ungdom också. Väldigt svår. Mmmm.
J: Oj då. På vilket sätt svår?
M: Jo, jag hamnade ju på barnhem och så. Och där blev jag slagen och misshandlad och inte fick jag någon mat heller.
J: Vad hemskt!
M: Jag ska kräva kompensation för det! Det är vad jag kämpar för nu! Och jag tänker inte ge upp! Jag kämpar för rättvisa! Min barndom var ett helvete och min ungdom blev ett ännu värre helvete. Och sedan blev jag utplacerad hos många fosterfamiljer. Ett helvete var det! Ett rent helvete! Men jag ger mig inte! Jag ska ha kompensation! Staten ska fan i mig få betala för min förlorade barndom och ungdom!

Ovädret ökar i styrka.

J: Blev det bättre sedan då?
M: Vadå?
J: Jo, när du blev vuxen, menar jag?
M: Nej, det var ett helvete. Ett rent helvete. Sju fruar... Tänk dig själv!
J: Men nu är det kanske lite bättre iallafall? Men den sjunde frun?
M: Jodå. Men det är ett helvete. Och staten ska betala!
J: Får jag fråga - hur ser materialet ut?
M: Hursa?
J: Jo, jag undrar - hur långt har du skrivit?
M: Jag har skrivit massor! Massor! Det ligger massor av lappar i källaren!
J: Lappar?
M: Ja, alltihop är på lösa blad, förstår du. Många kartonger med lappar. Massor! Det är ett helvete!
J: Jaha... Det låter stort.
M: Ja, det är ett stort arbete och jag kan ju inte hålla ordning på någonting av det där. Min fru klarar det inte heller. Så jag tänkte att en spökskrivare nog kan få lite ordning på det. Nu är jag så gammal att jag inte orkar ordna upp det. Jag är över 80. Och så har jag ju adhd.
J: Det låter väldigt spännande... Men det verkar vara ett jättejobb. Det kommer nog att ta lång tid att ordna upp alla de där lapparna...
M: Visst! Ett jättejobb är det! För jag har ju haft ett helvete hela livet! Ett rent helvete har det varit! Så jag tänkte att du ju kunde komma hem till mig här och börja sortera upp det hela i min källare.
J: Jaha... Oj... Det kan nog bli ganska dyrt om jag ska hinna skriva också.
M: Dyrt??!
J: Javisst. Hur stort arvode hade du tänkt dig?
M: Ska du ha betalt också?

Och nu slog åskan ner.

Här slog visst åskan ned i mannens telefon, för det small till och sedan blev det tvärtyst. När jag någon timme senare försökte ringa upp igen - var det ingen som svarade. Jag kände mig undrande. Trodde mannen i Mönsteråstrakten verkligen att en erfaren och skicklig spökskrivare arbetar gratis? Skulle Mönsterås-mannen resonerat likadant om det handlat om att reparera bilen? Laga tänderna? Fixa toalettavloppet? Klippa håret (om han nu hade något...)? "Ska du ha betalt också?!" Det säger man inte till bilmeken, tandläkaren, rörmokaren eller frisören - men tydligen till spökskrivaren. Hur värderar man då det svåra och komplexa arbetet med att bringa reda i en fragmentarisk redogörelse för ett helt liv? Ett arbete vida mer krävande än de andra yrkesgruppernas.

Jag hoppas att Mönsteråsmannen får sitta i sin källare och peta i sina kartonger - alldeles själv. Det kostar ju iallafall inget. Fast ett helvete är det alldeles säkert...

Och där small det rejält...

 
Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Bilar och poesi

Svenska Akademiens ständige sekreterare, historikern och författaren Peter Englund upprördes över att Mercedes Benz valt att marknadsföra sin nya bilmodell till uppläsning av Karin Boyes dikt I rörelse. "Gravplundring", dundrade han och hotade att stämma Mercedes. Nu har bilproducenten backat, gravplundringen upphört och Akademien är nöjd.

Peter Englund
- arg på Mercedes Benz.

Men vad är det som är så farligt med att använda litteraturen för att marknadsföra en ny bil? Är det inte istället bra, att Mercedes ser kraften i en dikt? Att företaget har förmågan att uppleva vilket enormt inflytande poesi kan ha? Jag tycker det är fint! Och är det inte lite konstigt, att litteraten Englund använder ordet "gravplundring" om dikten? Betyder inte det att han egentligen anser att dikten är både död och begraven??

Jag tycker att fler bilföretag borde överväga att använda litteratur för att marknadsföra sig. Detta är ett sätt att levandegöra vår litteratur! Ärligt talat - hur många kommer ihåg Karin Boyes dikt? Innan Mercedes, med hjälp av Lena Endre, aktualiserade den?

Karin Boye
- skulle passat fint bakom ratten.

Jag vet inte om Karin Boye var innehavare av ett körkort - troligen inte. Men jag kan mycket väl förstå hur marknadsförarna tänkt. Meningen är att framställa bilkörningen som ett värde i sig, att köra bilen är lika härligt som att nå fram till målet.

Nog finns det mål och mening i vår färd -
men det är vägen, som är mödan värd.

skriver Karin Boye.

Jag älskar också att köra min bil - en röd Mercedes B-klass. Och det är precis som det står i dikten: det är vägen som är mödan värd - för det är så härligt, fritt och glädjefyllt att susa fram på vägarna i sin bil. Jag vill förstås inte reta Peter och hans Akademi-kompisar, men jag har faktiskt ett nytt tips - kanske till Volvo, Volkswagen eller varför inte till Mercedes igen: hyr in någon annan Dramaten-skådis och låt honom/henne läsa följande strof av en annan stor svensk diktare, som tyvärr riskerar att bli bortglömd om inte bilindustrin ser hans värde: Erik Lindegren.

Här kommer strofen - på pricken en skildring av hur det känns att njuta av sin bil där den rullar fram på motorvägen genom landskapet:

Tanken på dig är som molnskuggans ilande flykt över slätten
en oväntad förbindelse mellan himmel och jord
en blickens vilande färd mot horisontens bortom
en gnistrande ljuv påminnelse om livets korthet.

Erik Lindegren, ur Sviter (1947).

Erik Lindegren - bilförare?

Så Peter Englund: inse fakta och acceptera att vår svenska diktskatt kan få ett nytt liv i nya sammanhang - det är väl mycket bättre än grav och glömska?!


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

"Var noga med ditt val!"

Min yngsta dotter ska snart ut på PRAO - PRaktisk Arbetslivs Orientering. I grundskolans årskurs åtta gör man det. För att förbereda eleverna har skolan bjudit in representanter för arbetslivet. Min dotter kommer hem och berättar:

"Det var två tanter: en som var båtingenjör och en som var humanist och beteendevetare. Vi frågade hur mycket de tjänade per månad. Tanten som var båtingenjör tjänade 55.000. Tanten som var beteendevetare och höll på att utbilda sig till något slags coach och hade startat ett eget företag - hon ville inte svara på vad hon tjänade. Hon sa bara att hon sålde barnkläder hemma i vardagsrummet och att engagemang är viktigare än alla pengar i världen. Men vi ville veta vad hon tjänade, så vi frågade igen. Då svarade hon att hon för närvarande nog inte tjänade så mycket. Inget alls - faktiskt... Båtingenjören hade studerat fyra år efter gymnasiet. Beteendevetaren/humanisten/coachen/företagaren/barnklädsförsäljaren hade studerat i sammanlagt trettio år."

Den sena kvällens slutsats: Var noga med ditt val! Och se upp för att välja en utbildning som inte leder någon vart. De som säger att studier alltid är av godo, bör nog tänka om i dagens läge. Det gäller att välja rätt och att tänka strategiskt - inte minst inför framtidens åldrande. Som en kulturarbetare svarade, när han fick frågan vad som gjorde honom på extra dåligt humör: "Det orangea kuvertet, förstås!"

Här kommer Olle Ljungströms/Darin Zanyars En apa som liknar dig. Med textraden: "Det är du som väljer - så var noga med ditt val". En fingervisning för dem som ska välja och ett memento för oss som redan valt.

Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Det hypotetiska livet

Nattfjärilen söker sig mot ljuset.

Om man fick leva om sitt liv - hur skulle man välja då? Eller kanske snarare så här: om man fick möjlighet att backa bandet just där det blev fel - hur skulle det bli då? Skulle allt bli toppen? Eller skulle det uppstå förskjutningar som man inte förutsett? Förskjutningar som skulle leda till något annat - kanske ännu värre - än det man just försökt att "backa förbi" och göra ogjort? Troligen. För ändrar man på en detalj, följer andra detaljer med. Slutresultatet av backningen kanske blir en ännu större katastrof.

En barndomsbild.

Det finns en film som handlar just om detta. Det är ingen bra film - tvärtom - den är både pretentiös och absurd i sin målsättning att skrämma och förvirra publiken. The Butterfly Effect heter filmen. Handlingen är denna: en ung man har upplevt några mycket traumatiska situationer i sin barndom: våld, övergrepp och sinnessjukdom - situationer som är så övermäktigt grymma att han förträngt dem.

Huvudpersonen,
spelad av Ashton Kutcher.

Hans liv som ung man präglas hårt av dessa upplevelser, som han inte kan minnas, men som dyker upp som blixtsnabba flashbacks. Upplevelserna är som svarta sprickor i hans minne, sprickor som är så djupa att deras dragningskraft är magnetiskt stark. Han kan inte minnas, men har skrivit ner skeendet i de dagböcker han fört under hela sin barndom. En dag upptäcker han att när han läser det han skrivit, förflyttas han tillbaka till tidpunkten för traumat - en ny historia tar sin början och han kan förändra skeendet. Göra det gjorda ogjort. Upphäva ödet. Skriva om historien. Vara Gud.

Är det en lycka, en gåva att kunna upphäva det förflutna och skriva om sin historia? Jag tror att filmen vill säga, att det är det inte. Det är istället en förbannelse att förlora fotfästet i tiden. Vem är man om ens öde är variabelt? Vilka är dem man känner, om deras roller är föränderliga?

Fjärilar i mörkret.

Filmen förvirrar mig, irriterar mig för att den är så ytlig och karikerad. Men den har en stor fördel: den inspirerar till att reflektera över minnets betydelse för vilka vi är. Utan våra minnen: vilka är vi då? Utan de upplevelser - traumatiska eller ej - som danat oss, vilka är vi då? Finns ett jag utan minnen? Vem är den människa som kan leva utan minnet av sitt förflutna? Även om man ångrar det man gjort, har det ändå gjort en till den man är. Ska man verkligen ångra då? Kan man?

Här kommer en kvinna som ångrar sitt öde och ber om barmhärtighet: Dido i Henry Purcells opera Dido och Aeneas. Jessye Norman sjunger When I Am Laid In Earth.

Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Snorkig eller folklig?

Har jag missat något? Att vara mossig och tillbakablickande är väl inget som tilltalar kultureliten? Eller är det det - trots allt??

Lars Norén - en svart favorit.

Kultureliten gillar "svår" litteratur - lite tung, komplex och tragisk. Som Lars Norén. Svart ska det vara. Och sparsmakat. Och stilrent. Som Katarina Frostenson - gåtfull och mångtydig. Eller som Stig (inte Stieg) Larsson - ironisk, självanalyserande och hyperkritisk. Samma sak när det gäller konst. Man ska helst inte se vad det föreställer - åskådaren ska kunna tolka fritt vad det är man ser. Det får gärna vara en postmodernistisk vink - men inte för tydlig, inte för lätt att genomskåda och för lätt att tolka. Är det kitsch - måste det vara elakt, ironiskt och ordentligt skruvat. Film likaså. Ramarna är vida - ett komplicerat formspråk med resor i både tid och rum, nyskapande klippningar, djärva rolltolkningar och extrema närbilder. Ju mer ogenomträngligt, desto bättre.

Ett gåtfullt bildspråk: Lars von Triers Melancholia.

Ärligt talat tycker jag också precis så. Att uppleva kultur ska vara en utmaning - inte något redan färdigtuggat och lättsmält. Som den gamla elaka slogan om Fyffes bananer: "Så lättsmält att de smakar skit redan i munnen"... Det är varken kul eller spännande när allt är förutsägbart och redan förväntat. Är jag snorkig? Ok - då står jag för det.

Lättsmälta.

Men hur är det egentligen med kulturelitens uppfattning av musik? Där är förutsättningarna tydligen helt annorlunda. Läser att SVT:s kulturprogram Babel till den nya säsongen startat ett slags följetong: tio kända litteratörer/poeter ska skriva texten till en nykomponerad melodi. I slutet av varje program under hela denna vårsäsong, ska en av de tio framföras - av tonsättaren till melodin och en sångerska. Som final ska det så avgöras vilken av de tio texterna som passar allra bäst till melodin. En vinnarlåt ska koras. Precis som i Mellon.

En poet: Bruno K. Öijer.

Det finns många moderna poeter i vårt land. Många olika stilar och uttryckssätt. Likaså finns det många moderna tonsättare - också där många olika stilar. Banbrytande, djärva och nyskapande. Tänk, vilken succé-idé: en kombo med den bästa texten och den bästa musiken. Modernt, banbrytande och gränstänjande. Riktigt hisnande häftigt skulle det kunna bli. En modern klassiker.

Men - vilken tonsättare har då blivit utvald av kultureliten att skriva melodin som alla dessa moderna poeter ska förhålla sig till? En nyskapande tonsättare med ett modernt tonspråk? Nej. Tvärtom. Man har valt ett s.k. "säkert kort": Benny Andersson. F.d. medlem i Hep Stars, en av Abborna och upphovsmannen till några trallvänliga musikaler. Kunde man inte sträcka sig längre än så? Vågar man inte? Eller vet man inget om musik i den s.k. kultureliten?

Benny Andersson. En modern tonsättare?

Slutsats: en modern text (förhoppningsvis inget gottköps-rimmande) som passar i vårt 2000-tal, kombinerat med ett tonspråk som påminner om Hugo Alfvén eller något annat från gångna sekel. Hur går det ihop? Det går inte ihop... Det skorrar.


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

En röst i världen

Jag har en stor lucka i min "utrustning": jag lyssnar i princip aldrig på radio. Läser tidningar gör jag med stort intresse, tittar på TV också. Men radion... Den är aldrig på. On-knappen är totalt igen-dammad eftersom jag aldrig vidrör den. Men idag inser jag att jag missat något viktigt. Idag när det i Dagens Nyheter står att läsa om utrikeskorrespondenten Nils Horner som blivit skjuten till döds i Kabul - brutalt avrättad av talibaner med ett skott i bakhuvudet. Artiklarna om hans gärning är många och fulla av beundran och saknad. Och jag som inte ens visste vem Nils Horner var... Pinsamt är det.

Nils Horner - alltid på plats.

Men nu vet jag! Det började igår med att min bästa väninna berättar om sin sjuka gamla mamma. Mamman brukar vara ledsen över sina krämpor och sin orkeslöshet - men idag, säger väninnan, är mamman alldeles uppfylld av sorg över att Nils Horner är borta. Han, vars röst hon tyckte så mycket om att lyssna till. Han som förmedlade den lilla världsmedborgarens liv in till sängkammaren där hon ligger och inte orkar så mycket mer. Nu har rösten från yttervärlden tystnat och mamman saknar den - vad återstår nu?

Ett viktigt sällskap och en källa till kunskap.

Idag läser jag Dagens Nyheter. Berättelserna om Nils Horner är många och saknaden stor. Hans högsta chef säger att hon bittert ångrar att hon lät honom resa till det alltmer våldshärjade Afghanistan. Hade han inte åkt dit på uppdrag, hade han ju levt idag - inte varit död - konstaterar hon uppgivet och full av sorg. Men allra vackrast skriver krönikören och författaren Björn af Kleen. I sin minnestext över kollegan ringar han in just det som jag tror är journalistikens djupaste essens - kanske språkets och skrivandets också: förmågan att i ett slags koncentrerad form förmedla såväl människans litenhet och utsatthet, som dess storhet. Så här skriver Björn af Kleen:

"Jag drömmer om att kunna skriva böcker som är som Nils Horners nyhetsreferat, två minuter och fyra sekunder av förhöjd närvaro, av förtätad dramatik, av just infångat liv. Av kylig stringens och suggestionskraft. (...) En motsägelsefull värme strömmade ur hans referat. Att höra hans röst på morgonen gjorde en lugn. Hans journalistik hade samma pånyttfödande effekt som doften av färskt bröd från kvarterets bageri efter en orolig natt."

Kan någon skribent få ett vackrare eftermäle? Jag tror knappast det.


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Framtidshopp eller uppgivenhet?

Framtidshopp?

Det klagas ofta på den unga generationen. Man säger att de är bortskämda, inte orkar något - bara ligger i soffan och kollar på TV eller grejar med mobilen. "De gööör ju ingenting!!", finns det de som säger. "Annat var det förr, minsann. Då var det fart på de unga, minsann. Då gjorde de massor med saker, minsann."

Också en aktivitet.

Jag förhåller mig skeptisk till sådana uttalanden. Tillvaron är en helt annan nu än för bara tjugofem år sedan. En ung person som gör "massor" av det där som man gjorde förr - de missar ju att hänga med i utvecklingen. För är det något de unga vet, så är det att man måsta vara "uppdaterad". Och det innebär en hel del kunskapsinhämtning. Det är hela tiden en kapplöpning, för det tekniska åldrandet går i turbo-fart. Det går inte att hamna på efterkälken - då ramlar man ur det allt snabbare snurrande ekorr-hjulet. Mobiler, datorer, iPads och iPods är "out of date" efter bara några månader. Att hänga med i teknikstressen är en aktivitet som visserligen kan skötas från soffan, men som ändå är både ansträngande och utmanande.

Den avgrundsdjupa klyftan
mellan framtidstro och misströstan.

Och så är det ju den stora - enorma - bråddjupa - skillnaden mellan unga människors liv idag och för trettio år sedan: avgrunden mellan framtidshopp och framtidsskräck. Hur fruktbart är det för handlingskraft och framtidstro att se fram emot ett vuxenliv i arbetslöshet? Ett liv som inte behövs, inte tas till vara i det stora samhällssammanhanget? Är det någon idé att jag pluggar - egentligen? Jag får väl ändå inget jobb? Är det någon idé att drömma - överhuvudtaget? För chansen att drömmen blir sann är ju ändå mikroskopiskt liten. Eller!? Jag kan lika gärna gå ut och klottra och bränna bilar - det spelar ju ändå ingen roll. Jag kan lika gärna supa skallen av mig, det är ändå ingen som bryr sig.

Vem bryr sig?

Det är destruktivt att vara rädd för framtiden. Den växande känslan av hopplöshet, meningslöshet och uppgivenhet suger all energi och handlingskraft. Resultat: utmattning, depression, passivitet.

Kvällens mycket allvarliga slutsats blir denna: dagens unga är iallafall inte bortskämda med en sak: framtidshopp.


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Att göra det gjorda ogjort

Jag är så nöjd. Rätt låt vann i Melodifestivalen - powerballaden Undo med klockrena Sanna Nielsen.
Men vad handlar låten om, egentligen? Vad betyder Undo?

Sanna Nielsen sjunger Undo.

Min mormor var en väldigt sträng person. Strängheten kom nog mest av att hon var väldigt rädd för många saker. Både för egen del och för dem som älskade. Hon hade förlorat sin lille son och var väldigt rädd att förlora fler. Alltså måste hon hindra dem hon älskade från att drabbas av olika saker - och då blev hon sträng. Det var massor med förbud. Mot att bada för tidigt efter maten - för då kunde man få kramp och drunkna. Mot att äta fet mat - för då kunde man bli tjock och få hjärtinfarkt. Mot att äta rökt mat - för då kunde man få cancer i magen. Mot att äta ute på restaurang - för då kunde man antingen bli matförgiftad eller ruinerad. Mot att köpa dyra kläder - för då kunde man också bli ruinerad. Mot att sminka sig - för då kunde man bli omoralisk. Och mot att ha för roligt - för då skulle det komma surt efteråt (garanterat)... Sammanfattningsvis kan man väl säga om min mormors ideologi: "Det är farligt att leva - för man kan dö".

Stor fet pizza kan vara farligt - kanske.

Mormor hade en väninna som hade en helt annan inställning till livet. De slutade att vara vänner på äldre dagar - just för att de inte kunde komma överens om vad som var viktigt i livet: att vara sparsam och försiktig eller att leva rullan och njuta. Mormors väninna brukade säga så här: "Det man ångrar på dödsbädden är inte det man gjort - utan det man inte gjort." Då måste min mormor ha mått oerhört dåligt på sin dödsbädd, så försiktig som hon varit... Väninnan däremot gick säkert med glada steg in i evigheten eftersom hon hade både slösat och njutit, ätit både fet och rökt mat, sminkat sig och haft väldigt roligt. Badat direkt efter maten hade hon alldeles säkert också gjort.

Bäst att passa på att njuta,
så att man inte ångrar sig.

"Undo" betyder att göra det gjorda ogjort, att upphäva, ångra, att vrida klockan tillbaka till innan det där man gjorde blev gjort. Visst kan man ångra - saker man sagt i vredesmod, eller att man sårat någon. Men i det större perspektivet tror jag inte att man ska hänge sig åt ånger - det skapar bara skuldkänslor och bitterhet. Mormor som var så sträng, hade ändå en klok tanke om ånger. Hon sa så här: "Man ska inte ångra det man gjort - för när man gjorde det, då trodde man ju att det var det rätta."

Här kommer vinnarlåten Undo. Fast den borde kanske ha hetat Do istället. Men då hade den nog inte gått i moll - och då hade den inte varit hälften så vacker.

Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

En liten stubbe

Jag kan inte låta bli att fortsätta på gårdagens inlägg. Frågan var denna: är det någon idé att gå på skrivarkurs, om man ändå inte kommer att bli författare? Är det någon idé att gå på målarkurs om man inte har talang tillräckligt? Och ska man lägga ner tid och energi på att försöka lära sig spela saxofon, även om man är tondöv och stel i fingrarna?

John Coltrane
- varken tondöv eller stel i fingrarna.

Svaret är förstås: ja, det är det, självklart. Att arbeta med att uttrycka sig är alltid bra. Verkligen alltid. Om man sedan ska drabba andra med sina alster - det är en helt annan fråga.

För väldigt många år sedan - när jag var nyanställd som redaktör på den musikaliska akademien - råkade jag på en äldre dam. Hon smög omkring i lokalerna och arkiverade gamla brev som skrivits av en avliden operasångerska. Damen var mycket pratsam och mycket störande. Hon kunde dyka upp när som helst och slå sig ner i besöksstolen. Så fort jag hörde hennes steg utanför mitt arbetsrum såg jag till att se upptagen ut, eller skyndade mig att lyfta telefonluren. Damen brydde sig inte. Hon satt kvar. Och pratade och pratade och pratade. Om sin konst. Hon presenterade sig själv som konstnär och skulptris. Jag lyssnade artigt, fast aningen förstrött. Något som hon måste ha tolkat som ett brinnande intresse för hennes konst, för en dag kom hon med ett paket - en present till mig.

Kan innehålla vad som helst...

Jag satt som vanligt i telefon när hon gjorde entré och placerade paketet mitt på skrivbordet. "Du måste öppna nu!" ropade hon. Jag kände obehaget komma krypande. Vad kunde det vara? Förmodligen ett av hennes konstverk. Jag avslutade mitt fejkade telefonsamtal, log vänligt och började ta loss papperet från kartongen. Damen knäppte händerna och tittade oavbrutet på mitt ansikte - förväntansfullt.

Under papperet var ett lock. När jag lyfte på locket märkte jag att damen höll andan. Det gjorde jag också - fast förmodligen av andra orsaker. Vad var det i paketet? Vad var det hon så andlöst förväntansfullt ville att jag skulle se? Jo, ett av hennes konstverk. Eller skulpturer, som hon valt att kalla dem. "Åå, vad fin!! utbrister jag entusiastiskt. Hon andas igen. "Tycker du? Jag visste väl det!" säger hon lättad och lycklig. "Jag har massor hemma. Flera hundra. Och snart tänker jag ställa ut dem!" säger hon energiskt. "Jag har redan haft kontakt med flera gallerier!"

Nästan så här, fast i plast...

Vad var det i kartongen? Jo, en mellanstor/mellanliten trästubbe med en plastblomma fastsatt i toppen. Jag undrar vad galleristerna tyckte om dessa träskulpturer.

Också en skulptur?

Min placerades i en bokhylla i arbetsrummet. Varje gång damen passerade såg hon till att stubben inte hamnat i skymundan. Hur det gick med utställningen vet jag inte.

För att återknyta till förra blogginlägget: att skapa något är guld värt - även om det inte blir tavlor på en utställning. Här kommer en sats ur just Tavlor på en utställning av den ryske tonsättaren Modest Mussorgsky. Från början var detta ett pianoverk, men det orkestrerades av den hypersensible Maurice Ravel. Promenad. Dirigent Valery Gergiev och Rotterdams symfoniorkester:

Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Att berätta en historia

"Det är antagligen 99,9 procent som inte har någon talang." Så säger Hanif Kureishi - engelsk författare och ledare för kurser i det som kallas "kreativt skrivande". Han menar att kurserna egentligen är bortkastad tid och pengar - eleverna kan ju ändå inte berätta en historia.

Hanif Kureishi - skeptisk till skrivarkurser.

Han har säkert helt rätt. Att gå på kurs skapar ingen talang. Fast det tycks man tro i vår sönderreglerade värld. För att bli författare, måste man ha gått i författarskola, för att bli bildkonstnär måste man ha gått i konstskola. Jag undrar vad August (Strindberg) skulle sagt om det?? Jag kan sätta tusen kronor på att han skulle blivit fullständigt rasande och skrivit en Svarta fanor del II.

August - säkerligen också
skeptisk till skrivarkurser.

Konstnärskap är inget man kan lära sig - det är ett drabbande öde. Om konstnärskapet ska vara värt något iallafall. Berättelsen ska kräva att få bli berättad - vare sig den uttrycks i skrift, musik eller bild. Det är det kravet som är konstnärskapet. Och det kravet är inget man kan skaffa sig på en kurs i skrivande. Det kravet bär man inom sig. Kanske är det kravet så starkt att man inte kan göra något annat än att lyda det - och det är ett hårt öde. För hur många konstnärer kan försörja sig på sin konst? Inte många. Om man inte har tur och råkar skapa det som just nu är i ropet - alternativt sticker ut så enormt att allt annat förbleknar i jämförelse. Men - hur troligt är det i vårt hyper-produktiva samhälle?

James Rosenquist - berättelse eller inte, det är frågan...

Har man inget att berätta, ska man kanske fundera på om man verkligen ska skriva någon bok. Är man inte musikalisk - är det då någon idé att försöka lära sig spela? Jag har tänkt mycket på detta, eftersom jag undervisat på skrivarkurser.

Kvällens slutsats: jag tror faktiskt att det kan vara idé ändå - för ens egen skull. Man måste inte ha målet att bli pianist för att lära sig spela. Man måste inte ha siktet inställt på att bli en ny Strindberg för att gå en skrivarkurs. Att skriva, att spela och att måla ger oss insikter om oss själva som vi inte skulle få annars. Skapandet kommer ur djupare nivåer i våra psyken, som vi kanske inte skulle känna till om vi inte försökt att skapa något. Det är också guld värt - även om det inte blir någon bok eller några tavlor på en utställning.


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Lösningar eller låsningar?

Lottie Knutson intervjuas i Barometern med anledning av sin 50-årsdag. Det var hon som var kommunikationsansvarig på Fritidsresor när den stora tsunamikatastrofen inträffade, julen 2004. Det var hon som svarade på alla frågor och bemötte all oro och förtvivlan - när vårt lands styrande tagit julsemester och inte ville inse den fasansfulla sanningen: att hundratals svenska turister - män, kvinnor och många barn - svepts bort från sina liv av en jättevåg. Och det tog lång tid - alldeles för lång tid - för våra makthavare att inse katastrofens omfattning. För inte kan väl något sådant drabba oss svenskar?? Vi som är så trygga, så fast förankrade i vårt folkhem - med hjälmar och bälten...

Lottie Knutsson.

Nu har snart tio år gått och när Lottie Knutson får frågan, vad hon lärde sig av tsunami-händelsen, svarar hon så här: "Från flodvågskatastrofen har jag med mig en stark misstro mot hierarkier. Prestigelöshet leder till lösningar, hierarkiskt tänkande till låsningar."

Jag gillar inte "klokord" - de är oftast förstelnade, jante-konserverande plattityder. Tänk bara på rysare som "Bättre en fågel i handen än tio i skogen". Eller, ännu värre: "Man ska inte gå över ån efter vatten." Eller allra värst: "Tala är silver, men tiga är guld".

Bäst att hålla tyst...

"Prestigelöshet leder till lösningar, hierarkiskt tänkande till låsningar." Detta citat är en sanning som borde få ett gigantiskt genomslag i vårt land - på alla nivåer. Nu! Vi har fastnat i ett systemfel som består av stelnade beslutshierakier - något som kommer att leda till katastrof om vi inte bryter upp just dessa hierakier och vågar tänka fritt. Måhända att hierarkierna från början hade sin rot i folkhemmets trygghetstänkande - men tiden har gått, livet har förändrats och människorna också. Världen är en annan nu - med nya krav på flexibilitet och kreativt tänkande.

Hierarki.

Här kommer några exempel på förstelnat hierarkiskt tänkande: Arbetsförmedlingens handläggare förmedlar inte längre några arbeten - de ägnar all sin kraft och tid åt att mata systemet med statistik och åt att kontrollera eventuella bidragsfuskare. Läkarna hinner inte med sina patienter eftersom de måste hinna med att administrera också - deras sekreterare är ju sedan länge bortrationaliserade. En person med humanistisk grundexamen kan inte längre läsa en påbyggnadsutbildning till ett människovårdande yrke - då måste man börja om från början och ta en ny grundexamen. En lärares yrkesskicklighet avgörs inte längre av hans/hennes faktiska ämneskunskaper - allt hänger bara på om han har legitimation eller inte.

Det är dags - för att inte säga bråttom - att tänka nytt och fritt och prestigelöst. Och kanske ibland våga ta av sig hjälmar och bälten...


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

"De stora arga bilarna från stan"

Alla som läser min blogg vet nog att jag älskar min bil. Det är en röd Mercedes B-klass med panorama-tak - årsmodell 2008. Det är min allra första bil. Jag tog körkort för två och ett halvt år sedan, så att ha en egen bil är stort; en nästan överväldigande känsla av lycka och frihet. Och jag är förstås väldigt rädd om min bil. Varje gång den varit ute och åkt, får den komma in i sitt garage. Och när den blir smutsig, åker jag till tvätthallen och tvålar den ren. Det är ett härligt lördagsnöje att se hur bilen glänser röd och blank. Och skulle jag någon gång känna mig nedstämd och ledsen - då går jag ut i garaget och tittar på min bil. Glädje! Och orkar jag inte gå ut i garaget, då tar jag fram körkortet och tittar på det. Också glädje!

Nästan som min - minus panoramataket.

Men det var inte så lätt att ta körkort när man är lite äldre. Bilskolan var inställd på att skrämma kör-eleverna att köra försiktigt. "Learning by fear..." Man tycktes utgå ifrån att alla var 18-åriga grabbar med racer-drömmar och "death-wish" och inte mammor i 50-årsåldern som snarare har motsatta drömmar. Vi översköljdes med information om dödsolyckor, skador och katastrofer. En kursledare mullrade att bilen minsann inte var någon gullig "mys-apparat" utan ett mordvapen - det allra värsta. Det finns inga snälla bilar! Och alla bilförare är potentiella mördare, sa han. Sedan visades en film från en akutmottagning där olika trafikoffer kom in med ambulans. Några redan avlidna. Kursledaren tittade uppfordrande på oss. Har ni fattat nu!? Eller?? Jodå. Jag hade fattat iallafall - solklart och drabbande. Att köra fortare än 40 km i timmen vore rena självmordet. Påföljande körlektion gick i ultrarapidtempo.

Vill helst slippa uppleva...

Vid sidan av körlektionerna på bilskolan (som var okristligt dyra och tyvärr oerhört ineffektiva) övningskörde jag också med min make och med en av mina bästa kompisar: landsvägskörning och rondellövningar med maken och storstadskörning med kompisen. Utan dessa båda herrars insatser hade jag nu varit ruinerad - och körkortslös. En gång skulle jag öva utfart ur Stockholm via Essingeleden. Kompisen satt bredvid när jag rattade hans bil. Innan vi lämnade Tranebergsbron och skulle svänga av på Essingeleden säger han: "Se nu upp för de stora, arga bilarna från stan!" Jag blev förstås rädd för de där arga fordonen och körde väldigt uppmärksamt. För min bil är ju en snäll bil från närförorten Vällingby. Om det nu finns snälla bilar - då är min absolut en sådan.

Vill helst inte möta på Essingeleden.

Nu när jag har mitt körkort och kör alldeles på egen hand ut ur stan, då borde jag ju inte vara så rädd. Och det är jag inte heller - men jag tittar fortfarande extra noga när jag kör upp på Essingeleden, ifall någon av de där stora arga bilarna från stan skulle vara på extra dåligt humör.

Problemet är bara att de argaste bilarna inte alls bor i Stockholm. De bor i Mönsterås. Och de har ingen aaaning om vad denna skylt betyder...

Inte känd i Mönsterås.

Copyright: Åsa Adolfsson Wallner