Fyra böcker av guld

I mitt senaste inlägg - Till det skrivna ordets lov - utlovade jag några lästips.

Jag är inte någon som ständigt sitter med näsan i en bok. Det kan faktiskt gå långa perioder när jag bara läser tidningar och - faktiskt, i värsta fall - kolorerad veckopress. Skämmigt? Ja, kanske. Men ibland känns hjärnan så fullproppad att jag inte orkar ta in saker som kräver ansträngning och tankearbete.

Avkopplande.

Efter att jag tagit min examen i litteraturvetenskap och lingvistik tog det lång tid innan jag klarade av att läsa en bok. Flera år faktiskt. Vad berodde det på? Jo, på att jag hade lärt mig att analysera vartenda ord, varenda mening. Ingenting kunde "bara" upplevas. Allt skulle dissekeras och malas ner i analys-kvarnen. Att läsa en bok innebar ofta också att man skulle kritisera den, nagelfara den, avslöja författaren som en epigon eller dålig skribent. Det gällde att vara kritisk, annars var man blåögd och korkad.

Analyskvarnen.

Som om vi hade kunnat göra bättre?? Vi som studerade litteraturvetenskap på den här nivån, vi skulle minsann inte låta oss luras av några scharlataner. Vi skulle avslöja dem - minsann. Så fanns det den totalt motsatta ståndpunkten också: var en författare känd och berömd - fick han/hon inte kritiseras. En Lars Norén eller en Le Clézio kunde inte skriva dåligt. Det fanns inte på kartan. Det de producerade höll alltid högsta kvalitet. Alltid. Andades man om något annat, blev domen hård.

Le Clézio - alltid toppkvalitet?

Det tog nästan tio år innan jag kunde läsa en bok med nöje, kunde uppleva den så som jag gjort före mina studier. Så där som när man liksom ser skeendet för sin inre syn, så där som när man förlorar sig i en berättelse så att den följer en hela dagen. Och så där så att man längtar efter att få öppna boken igen. Riktigt längtar.

En riktigt bra bok!

Här kommer nu mina boktips. De är fyra till antalet och alla av den kalibern att man - iallafall jag - verkligen längtar till den stund man får öppna dem igen.

Den första boken heter Den vackraste visan. Författarem heter Vibeke Olsson. Den andra heter Lasermannen och är skriven av Gellert Tamas. Den tredje boken har titeln Stundande natten och är skriven av Carl Henning Wijkmark. Och så den fjärde och sista: De yttre boulevarderna av förra årets nobelpristagare Patrick Modiano.

Carl Henning Wijkmark.

Varför är de så bra, dessa fyra böcker? Jag tycker inte om mångordiga och svulstiga utläggningar - det tar liksom loven av boken och dess berättelse, därför fattar jag mig oerhört kort:

Den vackraste visan är en lillasysters berättelse om storasysterns alkoholmissbruk och död. Om hur hjälplöst en familj kan stå och bevittna en älskad människas fall och slutgiltiga förnedring. Boken är fylld med skrämmande detaljer, men så vackert skriven att den blir ett lysande äreminne över en kvinnas kamp för sitt liv.

Lasermannen är berättelsen om rädslan och hatet som växer inuti en utstött liten pojkes själ. Skildringen av pojkens utveckling till en skoningslös våldsman sker parallellt med en rafflande beskrivning av polisens jakt på den gäckande mannen med lasersiktet i det begynnande 90-talets Stockholm.

Stundande natten är något så oerhört som en inifrån-skildring av döendeprocessen i jag-form. Så skickligt gjord att jag trodde att författaren verkligen hade avlidit. Men han lever!

Och så till sist: De yttre boulevarderna - jakten på en fader som försvunnit som en skugga, ut ur historien. Vart tog han vägen? Vem var han, mannen på det gamla fotografiet? Boken är liten, men ändå riktigt, riktigt stor.

Undrar vad jag ska läsa ikväll? Det är dags att välja en ny bok!


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Till det skrivna ordets lov

2014 års nobelpristagare i litteratur
Patrick Modiano i arbete.

Jag läser i tidningen att det uppstått en ny grupp av personer som hamnat utanför på arbetsmarknaden: skrivande journalister som inte lyckats "ta steget ut i det nya medielandskapet". Plötsligt finns det inte längre någon plats för dessa - oftast medelålders och lite äldre - skribenter. Vad ska man göra med dem? De där som "bara" kan skriva texter, men som inte riktigt förstår sig på det här med Facebook, Twitter, Tweet och Instagram. De där som inte riktigt har lärt sig att förstå storheten i korta rapporter om nu-läget och selfies över cafelatte-muggen. De där som inte klarat av att ständigt vara uppdaterade och ta till sig de senaste landvinningarna på nätfronten. De där som, istället för att hänga med i den senaste info-tekniken, putsat på sina texter för att göra dem så läsbara, så begripliga och så upplevelse-täta som möjligt. Sådant pet-jobb tar tid - och det finns det inte tillräckligt av längre. Tid är en bristvara, tid ska gå fort - så man hinner med att springa ifatt livet. Tid som går långsamt är inte önskvärd.

Tiden ska gå fort...

Det ska vara kort och det ska vara rykande aktuellt - så aktuellt att det kallnar på bara någon timme. För i cyberspacet drar vinden kylig och tiden går lika fort som snälltåget. På ett ögonblick är det som skrevs inte längre nytt. Det skrivna ordet sjunker allt längre ner på "startsidan", tills det inte längre finns i nutiden. På ett ögonblick har allt blivit till dåtid och historia.

På facebook blir allt snabbt historia.

Någon dag senare läser jag att bokläsandet minskat i vårt land. Man har inte längre tid att sitta med en bok - det tar för lång tid att tränga in i komplexa tankegångar och långa meningar. Detta trots att man numera vet, att just bokläsandet är oerhört utvecklande - inte bara för språkutvecklingen, utan också för förmågan att tänka abstrakt, planera och fantisera. Och kanske allra mest för förmågan till inlevelse i andra människors känslo- och tankeliv. Empati brukar det kallas.

Rikedom.

Söndagskvällens tanke: vi måste återupprätta det skrivna ordet. Det där ordet som står på en boksida och som samsas med andra ord till ett sammanhang. Det är just förmågan att uppleva sammanhanget som gör oss till människor. Så: läs, för höga helvete! Och skriv!!

PS Återkommer med några lästips imorgon.


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Mammornas thé-bjudning

Jag har så smått börjat tröttna på programidén att sammanföra ett antal mycket kända kändisar, låta dem bo i ett hus tillsammans - äta och prata, prata och äta och prata, prata. Och äta. I varje avsnitt får en kändis sin alldeles egna dag, då han/hon får berätta om bara sig själv - gråta, skratta, blotta sig, bjuda på just sin favoritmat och så ordna en aktivitet för de andra kändisarna - en aktivitet som dagens huvudperson sätter stort värde på, för egen del. Stjärnorna på slottet och Så mycket bättre - samma upplägg, samma koncept.

Dellert och Gardell
- konflikten lugnade sig nog till slut.

Tanken bakom är förstås att placera riktigt stora egon på ett och samma ställe - och se vad som händer. Vem minns inte konflikten i ett av de första Stjärnorna på slottet mellan Jonas Gardell och Kjerstin Dellert? (Fast ingen minns väl vad konfliken egentligen handlade om... Kanske handlade den bara om att Sverige är för litet för dessa båda giganter - samtidigt). Eller bråket mellan Börje Ahlstedt och Peter Harryson. Det senare bråket handlade dock om en speciell sak: att den Dramaten-trogne Ahlstedt tyckte att Harryson - som en gång varit en "seriös" skådelspelare - svikit sitt kall och ägnat sig åt lättviktig underhållning istället.

Börje Ahlstedt kultur-mobbade...

Jag minns att Ahlstedt var grym och ytterst ironisk och att Harryson försökte försvara sig. Men man kunde se att pilarna tog, att elakheterna om sveket mot Konsten verkligen träffade hjärteroten och gjorde riktigt, riktigt ont.

... Peter Harryson.

Årets upplaga av Stjärnorna på slottet trodde jag skulle vara tråkig, så jag valde bort att titta. Men - så plötsligt blev jag nyfiken en kväll och letade rätt på ett par avsnitt på SVT Play: Rikard Wolffs och Örjan Rambergs dagar. Jag satt som förhäxad. Så mycket ensamhet, så mycket kamp för självkänsla och självrespekt, så mycket övergivenhet och så mycket sorg - och så mycket kärlek och så mycket skönhet. Och så oerhört mycket eftertanke.

Årets gäng på kändis-slottet: Özz Nûjen,
Helena Bergström, Örjan Ramberg, Harriet Andersson
och Rikard Wolff.

En scen under Örjan Rambergs dag, kommer jag aldrig att glömma. Aktiviteten som Ramberg valt att göra tillsammans med sina stjärn-vänner - Harriet Andersson, Helena Bergström, Özz Nûjen och Rikard Wolff - är att bjuda mammorna på thé. Alla får i uppgift att gestalta sin egen mamma och så berätta om barnen för de andra mammorna. Örjan Ramberg har letat reda på foton av mammorna och så ordnat peruker, kläder och accessoirer som skall kunna passa varje stjärnas mamma. Så blir det dags för thébjudningen. Mammorna trippar in i salongen. Ser sig lite tveksamt omkring i lokalen. Lite blyga och lite generade är de - det är ju första gången de möts. Mest bedårande är de båda långa äldre damerna med hatt och handväska och permanentat hår: Rikards och Örjans mammor. De ler skälmskt, tittar ned i bordet och suckar lite uppgivet över sina pojkar. Så jobbiga de är, pojkarna. Och så besvärliga de är med alla dessa känslor... Men så stolta de är mammorna där de sitter. De strålar.

Mammorna på thé-bjudning.

Så kan man också få kontakt med dem som inte längre finns bland de levande: man kan göra dem levande själv. Särskilt Rikard Wolffs mamma kom till liv med ögon strålande av kärlek.


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Life sucks! eller Vem är medmänniska?

Inte kul alls...

Life sucks! suckar Lillasyster dystert. Ibland är livet inte alls som man skulle önska: kul, spännande, häftigt, kreativt och romantiskt. Nej, kompisarna är avtrubbade, lärarna oempatiska och skolmaten ofräsch. Fyra läxor varje dag, massor med skrivningar och dålig framförhållning. Och så den eviga kampen, tjejer emellan. Vem är sötast? Vem har störst tuttar? Snyggast rumpa? Vem är populärast bland killarna? Och vem är näst sötast? Och näst-näst sötast? Och näst-näst-näst sötast? Och - hemska tanke - vem stod sist i kön när Gud delade ut skönhet?? Vem?

Det gäller att börja i tid.

Men Lillasyster har bestämt sig: hon ska inte ge efter för några negativa vibbar och nedåtgående spiraler. No way! Istället har hon samlat Feel-Good-musik som hon lyssnar på när hon känner att den där nedåtgående rörelsen närmar sig. Och det fungerar, rapporterar hon stolt, och sätter igång James Brown på sin mobil. I Feel Good, So Good, Cause I Got You!!

Mr Feel-Good Brown (James).

Det är bra jobbat, tycker jag. Beundransvärt! Själv har jag en annan metod. När jag känner närvaron av den där nedåtgående spiralen och de mörkfärgade vibbarna - då sätter jag igång mitt Feel-Bad-kit. Och konstigt nog får det mig att må mycket, mycket bättre. Att kliva ner i mörkret, gör att man får distans till sitt lidande. Allt i livet är ju faktiskt relativt - precis allt. Det finns alltid någon som har det ofantligt mycket värre och det är en tröst. Alltså vältrar jag mig i Feel-Bad.

Mr Feel-Bad Hermann (Bernhard).

Igår berättade min make att han hört följande på radio-nyheterna: Varje år ringer ca 159 000 människor i vårt land till Jourhavande medmänniska för att få tala med någon när livet krisar. Av dessa kommer ca 9 000 fram till något lyssnande öra. Resten, 150 000, får vänta förgäves eller kopplas bort. En Medmännisko-administratör uttalar sig och säger att man kanske borde fundera över att rekrytera lite fler jourhavande medmänniskor. Det kostar ju inte samhället något, eftersom de arbetar ideellt. Volontärer alltså. Administratören tillägger att det kanske vore bra med lite utbildning också, eftersom samtalen ofta kan vara tunga och svåra att hantera utan utbildning: självmordshot, självskadebeteenden och annat som kan sluta illa.

Finns det någon som svarar?

Massor av människor i vårt rika land mår psykiskt mycket dåligt - i alla åldrar. Hur vore det att satsa på att ge oss med en seriös samtalsutbildning en möjlighet att få arbeta med det vi är bäst på: att vara just ett lyssnande öra, att möta människor i nöd med den respekt de är värda och har rätt till? Det kan räcka långt. Mycket längre än man tror. Men - vi varken kan eller vill jobba gratis. Hur kan det komma sig att vårt arbete, som vi så länge utbildat oss till, värderas så lågt att det inte är värt något alls? Faktiskt inte är värt att betala något för - alls?

Här kommer mitt bästa Feel-Bad-nummer: Bernard Hermanns musik till filmen Taxi Driver. Aldrig har väl en människas ensamhet i livet skildrats starkare - vemod, sorg, uppgivenhet och en stark längtan efter att detta hemska missförstånd snart måtte ta slut.

Sug på den, ni som inte fattar det uppenbara!

Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Influensa!

Virusvarning

Kära läsare!

Det är absolut inte så att jag slutat blogga. Men sedan i tisdags har jag värsta influensan. Över 39 graders feber, hosta, muskel- och huvudvärk. Jag orkar ingenting, är totalt utslagen.

Svininfluensan är det nog inte.

Vad gör man i detta läge? Jo, slötittar på TV. (DVD:n har pajat...) En del av det jag fått se under dessa dagar är verkligen värt att blogga om - återkommer om det när jag orkar sitta framför min dator igen.

Ett spöke?

En sak kan jag dock avslöja att jag tänker skriva om: så kallade "medier" som tjänar grova pengar på människors godtrogenhet och naivitet - och framförallt rädsla. Jag blir så arg att febern stiger.


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

En gruva full av glimrande guld

Det gnistrar av guld.

Visste ni att det finns en gruva full av glimrande guld och gnistrande diamanter - en som är möjlig för alla med en dator att kliva ner i och hämta upp nävar med dyrbarheter? I helgen var jag nere i gruvan och kom upp med en alldeles fantastisk ädelsten från 1981.

Jag fann en ädelsten i gruvan.

Gruvans namn är Öppet arkiv. Här finns hundratals TV-program bevarade - från tidigt 1960-tal till alldeles nyligen. Gruvan har ett register - från A till Ö. Här kan man leta efter gamla skatter: Alice Babs och Duke Ellington, Apelsinmannen, August Strindbergs begravning (från 1912!), Berlinmurens fall, Din stund på jorden, En komikers uppväxt, Estrad, Engeln... Man kan inte räkna dem alla - så många ädelstenar döljer sig därnere i gruvan.

Massor med ädelstenar.

Vad var det för ädelsten jag fann? Jo, en TV-serie i sex delar som handlar om en blid och vänlig äldre man som i oktober drabbas av en hjärtinfarkt och kommer till ett stort modernt sjukhus. Cancer tillstöter och den blide mannen avlider i januari, utan att någonsin ha lämnat sjukhuset. Vi får följa hans väg mot döden genom den moderna, rationaliserade vårdapparaten - där alla vet sin plats och sköter sitt och där hierarkin härskar oinskränkt. Mannens tynande liv och sjukhusets myllrande maskineri vävs samman till en berättelse om allas vår existens och allas vårt slutgiltiga mål: döden.

Interiör.

Aldrig har väl det moderna lidandet och den moderna döden skildrats mera närgånget och drabbande. Den ensamma döden i det stora maskineriet. Aldrig har väl heller ett människoliv skildrats med så få ord och så lågmält, men ändå så stort och så fullt av kärlek.

Exteriör.

Vad heter ädelstenen? Jo, den heter Babels hus. TV-serien bygger på P.C. Jersilds roman med samma namn. Huvudrollen som den döende Primus Svensson gestaltas av Carl-Gustaf Lindstedt. Hans son - en alkoholiserad läkemedelsagent som vittrar sönder inifrån - spelas av Ingvar Hirdwall. I övrigt är rollistan full av landets bästa skådespelare: Keve Hjelm, Lars Lind, Frej Lindquist, Sven Lindberg (i rollen som den effektive förtryckaren, akutöverläkaren "Nyllet" Nylander), Lissie Alandh och många, många fler.

Carl-Gustaf Lindstedt i rollen som Primus Svensson.

Det är så gripande och där jag sitter framför datorn fylls jag av vördnad för hur fantastiskt TV-mediet kan vara. Mitt i vemodet i insikten att vården nog inte blivit så mycket bättre nu, trettio år senare, kommer den stora glädjen över att få uppleva verkligt stor konst.

Kvällens budskap: gå in på Öppet arkiv, sök på Babels hus!


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Tid för eftertanke

Pennan är ett mäktigt vapen.

Med pennan som vapen och som symbol för yttrandefriheten, demonstrerar människor världen över - mot de bestialiska avrättningarna i Paris och terroristernas försök att tysta det fria ordet. På Place de la République höjer demonstranterna sina pennor mot himlen. Pennan - symbolen för yttrandefrihet, för rätten att fritt få uttrycka sin tanke. Finns det något viktigare? Nej, jag tror inte det. När den rätten försvinner - då är det farligt att vara människa. Men ännu farligare är det om vi människor slutar kräva vår rätt att uttrycka oss, slutar att försöka formulera våra tankar i ord. Och allra värst: om vi till och med slutar att tänka kritiskt. Då vet vi till slut inte längre vad som är rätt och vad som är fel, vad som är rättvisa och vad som är förtryck.

Förtryck eller frihet?

För att kunna lära sig att tänka kritiskt, krävs tid och tålamod. Man måste gå till botten med saker, man måste granska och studera. Sådant går inte supersnabbt.

Med ljusets hastighet kan ett budskap
nå ut över hela världen.

Men vår tid har blivit ett snabbhetens tidevarv. På gott och ont. Som en blixt så snabbt kan ett budskap nå ut över hela världen. På ett ögonblick kan några ord eller en bild drabba en hel befolkning. Men många gånger är det som sprids så kortfattat och så förenklat att det riskerar att missuppfattas eller feltolkas. Budskapet blir svart-vitt, utan nyanser, utan eftertanke. Snabba ryck, häftiga effekter och ett budskap som slår hårt och direkt, som i en reklamfilm. Men - hur går det då med nyanserna? Med gråskalorna? Med alla de komplexa sammanhangen? Allt det där som ger oss den verkliga, djupa förståelsen?

Vi måste ge oss själva tid för eftertanke. Då händer det saker - jag lovar. Bra saker.


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Nyckeln till framgång

Nyckeln till framgång heter glädje. Och vad är det som skapar glädje? Jo, att göra det man är bra på. Att få arbeta med något man känner att man verkligen behärskar och älskar - det är en stor lycka.
En lika stor olycka måste det vara att tvingas arbeta med något man inte behärskar, inte klarar av - och kanske inte ens tycker är roligt.

Lars Lerin gör det han är bäst på: målar.

Min faster - död sedan snart femtio år - var en person som tvingades göra något som hon absolut inte vare sig tyckte om eller var begåvad för. Faster tillhörde en släkt som varit lärare sedan urminnes tider. Både farmor och farmors släkt och farfar och farfars släkt hade suttit i katedrar sedan medeltiden, tror jag. Alltså var fasters (och min pappas) framtid utstakad. Problemet var bara att faster inte var särskilt duktig i skolan. Hon gjorde säkert läxorna med största möjliga flit - men det räckte inte. Skolmiljön var liksom inte riktigt hennes grej. Men lärare skulle hon bli. Och det blev hon, efter en lång kamp. Stöttad av sin viljestarka mor - som förstås var en mycket sträng och duglig lärare - tog hon till slut sin folkskollärar-examen någon gång på 1940-talet. Sedan började en olycklig karriär. Faster mådde inte alls bra; migrän och tårar. Så gifte hon sig med en bonde och flyttade ut på landet och då tilltog migränen och tårarna, för faster kunde varken laga mat eller köra bil. Och arbetet i skolan var en enda lång pina.

Inte det faster var bäst på...

En gång när jag var liten, skulle farmor och jag hämta faster i skolan. Lektionen var ännu inte slut, så farmor och jag väntade utanför i korridoren på en bänk. Innanför dörren hördes skrik - det var faster som skrek åt barnen. Jag minns att jag tittade på farmor. Hon tittade bort. Så här i efterhand, tror jag att hon kände stor sorg över vad hon hörde. För på hennes egna lektioner var det alldeles säkert inte något behov av att höja rösten. Så kom faster ut, högröd i ansiktet - det såg ut som om hon gråtit. Bussresan hem till fasters gård blev tyst - mycket tyst. Luften var så tjock att den skulle gått att skära med kniv.

Farmor och jag väntade i korridoren.

Den där situationen i korridoren har etsat sig fast i mitt minne - just för att känslan av skam och sorg var så stor. Fasters skam inför sin mor och farmors sorg över fasters misslyckande. Bara ett par år senare avled min faster av en stroke - 47 år ung. Om det berodde på att hon tvingats arbeta med något som hon inte klarade av, det vet jag inte. Men hon  hade säkert haft ett bra mycket lyckligare liv om hon fått känna sig kompetent och tillfreds med sin förmåga.

Kvällens frågeställning: det är viktigt - för att inte säga livsviktigt - att få möjlighet att arbeta med något man behärskar och tycker om. Men om man inte kan få det? Vad gör man då? Tänk om Lars Lerin inte kunde försörja sig på att måla - utan blev tvungen att sälja skor istället - hur skulle det gå? Och om Bruno K Öijer blev tvungen att sluta med sina dikter och märka varor på Hemköp? Eller om min tandläkare, som älskar att borra i tänder, plötsligt inte kunde ha kvar sin praktik och istället måste sköta barn på dagis? Eller om min dotters kunniga och engagerade matte-lärare inte längre fick undervisa, utan blev tvungen att köra taxi? Ja, vad gör man då? Protesterar? Vägrar? Fogar sig?

Så här bra blir det när man älskar det man gör.
Lars Lerin - igen.

Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Trollpackorna och sagans makt

Är sagornas värld endast av godo? Ger de oss glädje, fantasi och tankens frihet - alltid?

John Bauers sago-älg.

Nu är jag ingen sagoforskare - det finns ju faktiskt sådana. Det är vetenskapsmän som verkligen gått på djupet, både i sagornas ursprung och i deras innebörd. Sagoforskarna har till exempel upptäckt att många av våra mest berömda gamla sagor och myter uppstått i flera olika delar av världen, samtidigt och utan någon möjlighet till inbördes påverkan. Denna gåtfulla släktskap måste ju bero på något. Kanske tillfredsställer de gamla sagorna universella drömmar och behov som alla vi människor har, oberoende av varifrån vi kommer. Drömmen om rättvisa och upprättelse, behovet av revansch - den lilles seger över den store, den fattiges över den rike och den fules över den vackre. Och så den vackra myten om att självuppoffring och ett tjänande sinnelag alltid lönar sig - för annars vore ju livet orättvist.

Askungen får sin revansch till slut - med råge.

Och det är där - just där - som jag upplevt att sagorna faktiskt kan vara lite farliga. De kan, i kraft av sin övertygande dramaturgi och grovhuggna psykologi, få oss att tro att människolivet faktiskt är rättvist. Bara man offrar sig tillräckligt mycket så kommer lyckan.

Så är det ju inte - tyvärr.

Min farmor, som var en gammal lärarinna, älskade sagor. Särskilt älskade hon de riktigt gamla sagorna - de där som har sina rötter långt tillbaka i historien, ända till medeltiden. När jag var liten gav hon mig sina gamla sagoböcker - och som jag läste. Jag älskade de gamla böckerna med bruna, tummade blad, pärmar knöliga av ålder och svartvita illustrationer. De stolta riddarna, de modiga små pojkarna, de goda flickorna och de mystiska trollpackorna. Och så - häftigast av allt - de gåtfulla prinsarna som bar på en hemsk förbannelse. De var sorgsna, vemodiga och vackert mörka. En sådan prins ville jag också ha och rädda undan förtrollning och förbannelse. Det skulle bli mitt mål: att rädda en lidande prins. Man kan ju lätt föreställa sig att sådana ambitioner kan skapa ett ganska påfrestande liv.

Ledsen sagoprins.

Och sedan var det trollpackorna... De där hemskt fula gamla gummorna som kunde sitta vid vägkanten med sitt knyte i en pinne över den krumma puckelryggen. Dem måste man vara särskilt snäll och god emot - annars kunde gruvliga saker hända. Olyckor av alla slag skulle drabba en, om man nonchalerade den puckelryggiga trollpackans bön om hjälp. Alltså var man tvungen att hjälpa gamla damer i tid och otid. För man visste ju inte om de kanske var en trollpacka ändå. Istället för att be pretentiösa gamla damer att fara och flyga, gjorde jag allt för att göra dem till viljes. Man kunde ju aldrig så noga veta... Men trots alla mina ansträngningar verkade trollpackorna inte ha vare sig lycka eller rikedomar att erbjuda.

Bäst att hjälpa till. Man vet ju aldrig...

Livet är inte rättvist... Så tro inte alltför mycket på vad sagan säger.


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Magiskt?

(Kära läsare, det är inte så att jag slutat blogga. Alls inte. Det är bara så att jag ibland tänker extra djupt på vad jag vill skriva om - egentligen. Och på vad som verkligen är viktigt att förmedla. Ska man skriva - ska det vara om något som verkligen berör, både den som skriver och den som läser.)

Jag antar att mina läsare känner till fenomenet "magiskt tänkande". Om inte, kommer här ett exempel.

Farlig!

När jag var liten var jag helt övertygad om att det var farligt att gå på de runda brunnslocken i gatan, och att det var lyckan att gå på de fyrkantiga. Det hade min bästis sagt - och då var det så. Vi var oerhört försiktiga - undvek minutiöst de runda och trampade minst tre gånger på de fyrkantiga. I början - det första halvåret - kunde det någon enstaka gång hända att vi trampade på fel sorts brunn och då var skräcken ett faktum. Vad skulle hända? Skulle vi dö? Skulle mamma och pappa dö? Skulle vi bli sjuka? Få dåliga betyg? Tappa håret och vakna skalliga? Aldrig få någon pojkvän? Jag tror inte att det gick en enda dag utan att vi plikttroget följde våra gatubrunns-ritualer.

Ännu farligare...

Min bästis och jag umgås fortfarande, men numera är det bara jag som undviker de runda och ivrigt trampar på de fyrkantiga. Hon har glömt hela historien - sund som hon är. Ibland slår tanken mig: tänk om det var de runda jag skulle ha trampat på - istället??

Varför tänker jag så här? Och varför börjar jag inte helt sonika att trampa på de runda istället - bara för att testa? Ja, varför?

Vad var det jag sa?

Som mina läsare antagligen märkt, så har jag ett lite kluvet förhållande till Sveriges sagodrottning Astrid Lindgren. (Jag tycker att det finns andra - eller fler, åtminstone: Elsa Beskow och Maria Gripe till exempel.) Hittills har jag sett två av de tre TV-programmen om Astrid som visats i SVT.

Varje program inleds med att Astrid Lindgren själv läser följande rader: Tänk dig att du aldrig i livet hade hört någon saga. Tänk om du inte visste vad en saga var för någonting. Jag undrar om inte du då också skulle bli lika häpen och lycklig som jag blev den gången då jag hörde min första saga.

Astrid Lindgren.

Det är så vackert. Hennes röst är liksom spröd som glas av klokhet och av god vilja. Läsningen ackompanjeras av snöflingor som singlar genom den grå luften - som över den ensamme lille pojken på parksoffan i Mio, min Mio och som snöflingorna som faller över den döende lilla flickan med svavelstickorna i H.C. Andersens berömda saga.

Sagans snö.

Visst är det fint med sagor. De ger oss nya perspektiv och tankens och fantasins obegränsade frihet. Men, sagornas värld kan vara farlig också. Den kan trollbinda oss så hårt att vi nästan inte kommer loss ur dess grepp. Om det ska jag berätta en annan gång - kanske imorgon.


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner