Drömmen om Den Stora Kärleken

Nu har jag läst klart! Äntligen! Vadå? Läst klart vadå? Jo, en riktigt, riktigt påfrestande jobbig roman om en kvinnas förälskelse i en man. Varför är den så påfrestande jobbig? Är den dåligt skriven och full av schabloner? Nej - tvärtom. Den är extremt välskriven och helt i avsaknad av schabloner. Och ändå så jobbig? Varför?

Lena Andersson.

Romanen jag läst heter Utan personligt ansvar och är skriven av journalisten och författaren Lena Andersson. Handlingen är i korta drag följande: Filosofen och poeten Ester Nilsson blir förälskad i skådespelaren Olof Sten. Olof är äldre och sedan länge gift med en läkare - Ebba - men börjar ändå träffa Ester. På olika sätt finner de platser och möjligheter att mötas, uppfinningsrikedomen är stor - särskilt hos Ester som köper en bil för att lättare kunna flytta sig till de platser där den turnerande Olof befinner sig.

Kärleksbilen: en Renault Twingo.

Problemet är bara att Olof och Ester inte alls uppfattar sitt "samröre" på samma sätt. Ester ser deras möten som inledningen till en seriös kärleksrelation - kanske Den Stora Kärleken, livets mål. Olof däremot ser mötena som ett inspirerande mellanspel, en förströelse, en caprice utan planer på någon gemensam framtid. Han är gift och vill fortsätta att vara gift, må vara att äktenskapet är både trist och tråkigt. Men Ester vägrar att ge upp sin vision av Den Stora Kärleken. Hon gör allt för att vinna Olofs hjärta - för inspirerande samtal, köper nya kläder, lagar utsökta middagar och ser till att rätta sitt schema helt efter Olofs önskemål. Hon arbetar hårt för att bli Olofs idealkvinna, som till sist ska segra och vinna hela hans hjärta - inte bara ena halvan. Detta är Esters plan och hon går in för den med all sin kraft och energi.

Det är inte lätt att vara den ideala kvinnan.

Olof lockas av hennes inviter, men när han möter allvaret och kraven på engagemang drar han sig tillbaka, för att sedan åter ta kontakt - om och om igen och ivrigt påhejad av den ständigt väntande, ständigt vakande Ester. Den isande insikten att Olof aldrig haft för avsikt att lämna sin hustru för att leva med henne, har Ester förträngt och stängt in längst bak i medvetandets mörkaste vrå. Ester Nilsson tolkar febrilt alla tecken till sin motsats; ett fjärmande blir ett närmande, ett nej, blir ett ja - eller i varje fall ett lovande kanske. Och så håller det på i tre år. Romanen slutar i ett krokigt utropstecken, eller är det kanske ändå ett frågetecken: Ester informerar Olofs hustru om relationen, Olof blir rasande och förnekar de känslor Ester tillskrivit honom. Hoppet om Den Stora Kärleken har grusats. Ester slickar sina sår, men - misstänker läsaren (iallafall jag) - är snart på banan igen med sina drömmar och visioner om kärlekens väsen och fullbordan.

Ett sms sätter punkten.

Varför är det så påfrestande att läsa Utan personligt ansvar? Den är ju så skickligt skriven - in i minsta ordval totalt stilsäker. Huvudet på spiken. Inte en enda plattityd eller kliché. Bara just så grymt utlämnande ärlig. Och det är just därför det frestar på. Igenkänningsfaktorn är plågsamt hög. Det egna väntandet, anpassandet, dyrkandet, utplattandet, behagandet står pinsamt tydligt. Liksom omöjligheten i strävan efter att bli den där fantastiska idealkvinnan, värd att älska. Perfektionen som det enda riktigt älskansvärda. Ett tips till alla män som undrar vad damerna sysslar med: läs Utan personligt ansvar och diskutera den sedan med er kvinna. Det torde bli kommunikation!

Perfektion?

Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

De små medlens mästare är borta

Ibland får man höra något som gör att ens måttstockar i ett enda slag förändras. Vad som tyckts vara viktigt blir plötsligt oviktigt - och tvärtom. Ett orättvist öde grinar en rakt upp i ansiktet. Som när diktaren Tomas Tranströmer drabbades av en stroke som ödelade hans möjligheter att tala. Varför just han av alla? Förmågan att tänka, formulera sig och dikta fanns dock kvar och med hjälp av sin hustru som lyhörd tolk kunde han ändå fortsätta sin diktarbana. Det är stort och fantastiskt att resa sig i sin fulla längd efter ett sådant dråpslag.

Tomas Tranströmer.

Men nu är det om en annan Tomas jag tänker skriva. När jag gick sista året i grundskolan fick eleverna gå på Dramaten och titta på ett drama av Jean Racine med titeln Britannicus. På scenen uppenbarade sig plötsligt den snyggaste kille jag någonsin sett i mitt femtonåriga liv. Jag bara gapade av beundran. Mörk, smal, med glödande blick och en vacker stämma - lågmäld men ändå genomträngande intensiv. Jag minns att jag var alldeles betagen. För vad är viktigare än snygga killar när man är femton år? Inte mycket.

Dramaten.

Åren gick och den snygga killen blev förstås äldre - här och var dök han upp, på teatern, på film och i TV. Ofta lite i bakgrunden, ofta lite lågmält. Men alltid med en total närvaro. Det syntes tydligt att där brann en eld någonstans. Och varje gestaltning var på något sätt omistlig och så full av inlevelse att man inte trodde sig se en skådespelare i arbete, utan en person vuxen direkt ur textens alldeles egen verklighet. Med de allra finaste instrument mejslade han ut sina karaktärer. De blev alla levande och oförglömliga: hotfulla, högdragna, ironiska, godhjärtade, gamängaktiga, förtvivlade, förföriska, poetiska, rasande.

Med Margareta Krook.

Så läser jag en morgon i Dagens Nyheter att han gått bort. Längst ner i dödsrunan står det att han avlidit efter lång tids demenssjukdom. När jag googlar på hans namn, får jag läsa att han länge lidit av en fortskridande frontallobsdemens. De sista fem åren levde han på ett omsorgsboende i Stockholm. Språket och minnet försvann, men inuti brann fortfarande längtan efter att få uttrycka sig. En vän berättar i en intervju att den sista tiden var mycket svår. "Det blir inte bättre" svarade han sorgset på frågan hur han mådde.

Kan ödet vara grymmare än så - mot honom, mot hans livsgärning och mot hans närmaste? Vad finns det för ord av tröst att säga för den präst som ska förrätta hans begravning?

Som Onkel Vanja.

I sin allra sista roll gestaltade han den kanske finaste person som skildrats i teaterns historia (iallafall tycker jag det): Vanja i Anton Tjechovs pjäs Onkel Vanja. En kärleksfull, ömsint, sorgsen och ganska misslyckad äldre man. Här hade jag önskat att jag kunde ge mina läsare ett citat, en replik ur denna så djupt mänskliga drama-text. Men - jag kan inte hitta boken hemma... Jag kan bara säga: låna den på biblioteket eller köp den i bokhandeln och läs! Till minne av den nyligen bortgångne Tomas Pontén.

Tomas Pontén.

Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Penna och papper

För ett år sedan blev jag kallad till intervju för ett jobb som lärarvikarie. Först skulle vi som valts ut till intervjun informeras i grupp, sedan skulle vi grillas enskilt. Gruppen bestod av sex unga grabbar i 25-årsåldern och så jag. Han som ledde informationsmötet var några år yngre än grabbarna - kanske lite över tjugo.

Istället för allt.

När vi i gruppen väntade på att mötet skulle börja, tog grabbarna fram sina mobiler - stora, häftiga smartphones. Jag tog fram min almanacka, ett block och en penna. Grabbarna stirrade förvånat. En av dem log vänligt och nästan lite överseende när almanackan kom upp på bordet. Flera gånger såg jag att han sneglade frågande på den svarta lilla boken.

En almanacka.

Så började mötet. Det var mycket att tänka på, många saker att komma ihåg. Jag skrev i mitt block. Grabbarna skrev inte. Mot slutet av mötet fick vi varsitt formulär som skulle fyllas i - det var frågor om vilka ämnen vi kunde tänka oss att vikariera i, hur många timmar per dag vi kunde tänka oss att jobba och hur långt vi skulle kunna resa för att ta oss till de olika skolorna. Grabbarna hade svårt att fylla i formuläret - ingen hade någon penna med sig och ett par av dem förstod inte riktigt det där med att stryka under, ringa in och sätta kryss i ruta. Att fylla i formuläret tog lång tid. Mycket lång.

En användbar pryl.

I förrgår kväll var jag på föräldramöte i min yngsta dotters skola. Hon har precis börjat gymnasiet i en stor anrik innerstadsskola. Alla föräldrar tar fram sina smartphones, några sina laptops. Jag tar fram mitt block och min penna. Några mammor och pappor sneglar lite frågande, där de sitter bakom sina skärmar. Läraren sitter bakom sin laptop och sköter en powerpoint med schema och annan information. Någon pekpinne verkar inte finnas i klassrummet. Inga kritor och grön/svart tavla heller. Läraren berättar om frånvarorapportering, schemaändringar, läxor, skrivningar, skolmat och andra aktiviteter. Allt nås via datorn. Inte ett enda papper delas ut. Och jag som tagit med mig en grön, fin plastmapp för Lillasysters skolpapper...

Plastmappar - också användbara.

Visst är det fantastiskt med mobiler och datorer (när de funkar...)! Visst är det fantastiskt att kunna få svar på i stort sett alla sina frågor - direkt! Att kunna meddela sig omedelbart - med både ord, bild och ljud. Det är ovärderligt och skapar kontakt på ett sätt som världen aldrig någonsin tidigare sett maken till. En tanke och ett ord kan få vingar och flyga över världen på ett enda ögonblick. Jag älskar också min mobil och min laptop. Men jag älskar en annan sak också: att sitta med ett papper och en penna framför mig. En tomt papper. En yta som bara väntar på att jag ska fylla den med något. Några linjer - en bild, ett par ord. Vad som helst kan hamna på det där papperet. Det finns inga begränsningar - annat än dem som hjärnan sätter upp. Det är tankens frihet.

Jag vill på intet vis klaga på att vi lever i teknikens tidevarv. Men jag vill kämpa för en kreativ samexistens - mellan datorn pch pennan.


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

En modig kvinna

Vad är lycka egentligen? Är det att livets komplicerade ekvation går ihop till slut? Eller är det något annat? Ögonblick av närvaro? Av samhörighet?

Lycka till höger.
Vad finns till vänster?

Åsa Beckman skriver i fredagens DN om Stig Björkmans film om Ingrid Bergman som just haft premiär - Jag är Ingrid. Beckman blir rörd till tårar, skakad av insikten hur svårt - för att inte säga omöjligt - det är för en kvinna att välja mellan barn och karriär. Vad ska man offra? Vad förmår man offra? Hur mycket måste man ge upp? Och varför måste man välja? Och om man väljer, dömer man sig till evig sorg då? Hon avslutar sin text med följande ord: "Så vi ska verkligen hylla Ingrid Bergman detta jubileumsår. Hon är en feministisk ikon. Men inte för att hon fick ihop livet, utan för att hon inte fick det."

Ingrid Bergman (1915-1982).

När eftertexterna rullar, frågar ett par damer som suttit bakom Beckman:"Var hon någonsin lycklig??" Ja, var hon lycklig? frågar sig också Åsa Beckman. Ingrid Bergman var en modig kvinna. Hon valde skapandet, även om det innebar stora personliga uppoffringar - inte bara för henne själv utan också för barn och män. Hon lämnade sin förste make och en endast några månader gammal dotter för att filma i USA. Familjen kom efter senare, men efter tio år lämnade hon dem för den nya kärleken: den italienske regissören Roberto Rossellini. Med honom fick hon tre barn. Men Hollywood vände henne ryggen. Kvinnor som lämnar man och barn passade inte in i den konservativa stjärn-rollen. Trots detta fortsatte Ingrid oförtrutet sitt arbete, på scenen och framför filmkameran. Många resor, många uppbrott, många avsked och säkert väldigt mycket längtan.

Roberto Rossellini och Ingrid Bergman.

I veckan som gick skulle Ingrid Bergman fyllt 100 år. För att hylla henne visade SVT filmen Stromboli från 1949 - just den film som ledde till uppbrottet från den förste maken och det omskrivna förhållandet med Rossellini. Här gestaltar Ingrid Bergman den litauiska kvinnan Karin som efter kriget gift sig med en fiskare från vulkanön Stromboli. Paret möttes i ett interneringsläger och äktenskapet är biljetten till frihet för dem båda. Men ön Stromboli är inte det paradis som mannen förespeglat sin nyblivna hustru. Ön är ogästvänlig, karg och mörk. Mullret och röken från vulkanen är ett ständigt hot och de fåtaliga invånarna är misstänksamma och strängt religiösa på ett nästan medeltida sätt.

Öns kvinnor ser med skepsis
på den nyanlända Karin.

Karin blir utfrusen och betraktad med största skepsis - särskilt av öns svartklädda och tystlåtna kvinnor. Ingen tycks vilja veta av henne - hon anses inte vara tillräckligt ödmjuk och underdånig, inte ens maken kan skydda henne. I förtvivlan försöker hon slutligen ge sig av och tvingas då klättra över ön, förbi vulkanens rykande krater. Men strapatsen blir henne övermäktig och hon avlider högst uppe på vulkanens rand, utmattad och svårt påverkad av röken från kratern. Hon ropar gång på gång: "Jag är rädd!!"

Den sista vandringen uppför vulkanen.

Den sista natten ligger hon stilla på bergets topp och blickar upp mot stjärnhimlen. I en Hollywood-film skulle detta vara en scen full av hopp och förtröstan, med blinkande stjärnor som symbolen för den allseende Guden. Men så inte i Rossellinis film. Stjärnorna är kalla och oändligt avlägsna där de lyser ner på den ensamma kvinnan på bergets topp och gör henne så mikroskopiskt liten. Så ödsligt kan det vara att vara människa. Och där lämnar kameran. Vi får inte veta hur det går för Karin. Men man kan väl ana att det inte handlar om någon Happy End.

Jag kan förstå att Ingrid Bergman längtade bort från det parfymerade och förljugna Hollywood. Att få möjlighet att gestalta en annan sorts människa i ett annat slags liv, måste ha varit oändligt lockande för en så stor konstnär. Men priset blev högt och valen svåra. Hon fick kanske inte ihop livet. Men hon fick något annat.


Copyright: Åsa Adolfssopn Wallner

Om resenärer

Många resor blev det...

Det finns många slags resenärer. Det finns de som reser långt - till Thailand och Sydafrika - och är borta länge. Det finns de som åker till New York eller Paris över en helg och det finns de som reser till sin stuga fem mil bort. Så finns det de som reser endast i fantasin och då kan man komma hur långt som helst - i både tid och rum. När man läser serieböckerna om den hjältemodige journalisten Tintin får man ett intryck av att författaren/tecknaren Hergé (Georges Rémi) måste ha varit oerhört berest. Hur kunde han annars så detaljerat och inkännande teckna de peruanska Anderna, Tibet, Egypten och Kina? Gryningsjuset över de snötäckta bergstopparna, den glödheta ökensanden, det kalla neonljuset som speglas i regnvåt asfalt? Byggnader, träd, berg, djur och människor - allt har en så stark verklighetsprägel att man tror att det måste vara självupplevt.

Tintin på väg mot den svarta ön.

Men i själva verket reste Hergé inte alls. Han satt i sin studio och kopierade resehandböcker och resebyråbroschyrer. Längtade han bort till alla dessa platser? Eller var han i själva verket nöjd med att resa i fantasin? Lät han kanske sitt tecknade alter ego resa dit han själv inte vågade?

Hergé (Georges Rémi) i sin studio.

Så finns det ett annat slags resenär också, den som gör den s.k. klassresan. Den gängse bilden av klassresenären är personen som bryter upp från sin fattiga bakgrund, mot alla odds utbildar sig, arbetar sig uppåt till framgång och till en position som ursprungsfamiljen inte ens kunnat drömma om. Exemplen är många och beundransvärda. I kraft av styrka, envishet och framåtanda går resan framåt och uppåt, från mörker till ljus, från hunger till mättnad. Men finns det inte en risk att något av bagaget inte kommer med på resan? Att någon av de många väskorna blir kvar på stationen?

Väskan blev kvar.

Jag brukar ju ofta skriva om min ungdoms stora idol - Gustav Mahler. Han som nog kan sägas ha tänjt gränserna för tonaliteten mer än någon annan komponist. Mahler blev exempellöst framgångsrik, både i kraft av sin enorma begåvning och originalitet, men också i kraft av en stor portion envis revanschlusta. Han var en fullfjädrad karriärstrateg. Parallellt med sina tonsatta djupdykningar i de mörkaste skrymslena i sitt inre, dirigerade han den ena bejublade operauppsättningen efter den andra - först på olika mindre operahus för att till sist bli operachef för Wien-operan.

Demondirigenten Mahler.
Samtida karikatyr

Kunde en musiker komma längre? Knappast. I 40-årsåldern gifte sig Mahler med en nästan tjugo år yngre kvinna som tillhörde den wienska konstnärs-societeten. Det blev middagar, baler och tillställningar. Och med det kom kraven på att uppföra sig, att passa in bland de konverserande herrarna och damerna från salongerna. Mahler fick det jobbigt. Det hände att han kände sig så utanför konversationen, att han lämnade bordet för att istället äta ett äpple i köket.

Gustav Mahler 6 år hos fotografen.

Troligen kände han sig inte hemma i de parfymerade salongerna, uppvuxen som han var på landsbygden, son till en alkoholiserad spritförsäljare och hans kuvade hustru. Hemmet var fattigt och många av hans syskon avled i späd ålder. Det måste ha varit hjärtskärande minnen och den totala motsatsen till livet i salongerna. Kanske är det just de minnena som skapar de enorma kontrasterna i Mahlers tonspråk? Glittrande kristallkronor mot en bakgrund av mörkaste fattigdom och sorg?

Här kommer tredje satsen i hans ofullbordade tionde symfoni: Purgatorio (Skärselden). Ekon från barndomens mörker.

PS Man kan naturligtvis resa åt det andra hållet också - men det får bli ett annat blogginlägg.


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner