Tabu

Vad är egentligen tabu i vår nutid? Allt verkar ju vara tillåtet: narcissism, nakna kroppar, könsord och sex, sex, sex... Både "snack och verkstad" - mitt framför de ständigt närvarande TV-kamerorna. Personerna i det aktuella fallet rör sig i och utanför ett karibiskt strandhotell. Vit sandstrand, smaragdglittrande hav, en ständigt lysande sol och alltid glas med mousserande vin eller bärnstensfärgad whisky.

Exen på stranden.

Silikontuttar, piercing och tatueringar, plutande botoxläppar, omsorgsfullt inoljade kroppar, hår-extensions och ögon tunga av mascara i tjocka lager. Alla har de breda, vita skärp på sina minimala bikiniunderdelar. I skärpen sitter mikrofoner, så att vi tittare kan höra den pågående dialogen.

- Wow, vilka rattar!
- Fy fan, vilken läcker rumpa!
- Jävlar, vad full jag är...
- Jag minns faan inte vad som hände igår... vet inte om det blev nåt...

Det handlar om vem som har de största tuttarna och det största "paketet", vem som har sex med vem, bakom ryggen på vem i den aldrig lättande alkoholdimman. Javisst ja, jag glömde ju berätta vad programmet heter: Ex on the beach. (Fast det borde nog varit ett initialt S också...)

Cilla Thorell i rollen
som Kerstin Thorvall.

Samma vecka sänds på en annan TV-kanal (public service denna gång) en dramaserie i tre delar om författaren och tecknaren Kerstin Thorvall - Det mest förbjudna. Här får man möta en kvinna som bryter mot flertalet regler för hur en hustru och mor förväntades bete sig. Hon är notoriskt otrogen mot sina äkta män och föredrar att ligga med unga älskare framför att ta hand om barnen, skrivandet går före allt annat och hon är hejdlöst egocentrisk i sin jakt på bekräftelse och uppmärksamhet. Ansvaret för familjen och hemmet överlåter hon till sin mamma, som blivit en ständigt närvarande tjänsteande som sköter allt, medan dottern iförd morgonrock skriver och har sex, har sex och skriver. Allt ljus på henne - annars totalt mörker, panik, depression och självförakt.

Verklighetens
Kerstin Thorvall.

Det finns en scen i serien som gestaltar sig så här: Thorvall möter den kvinnliga redaktören på förlaget. Redaktören har precis läst manuset till boken Det mest förbjudna och nu vill Thorvall höra vad hon tyckte. Redaktören stryker sig över håret och ler ett leende som är både generat och fullt av förakt.

- Men tycker du inte själv, säger hon lite trevande, nervöst tuggande på en godisbit, att det är lite sjaskigt ändå?
- Vad är sjaskigt? frågar Thorvall.
- Joo, säger hon, det här med att en medelålders kvinna... Ja, du förstår ju vad jag menar...
- Nej, det gör jag inte, säger Thorvall provocerande. Vad menar du?
- Jo... jag tror inte att våra läsare vill läsa om en kvinna i den åldern, som...  Ja, du förstår väl vad jag menar...

När Thorvall reser sig för att gå, upprörd över utlåtandet, får hon syn på en bok som ligger på bordet bredvid redaktören. Thorvall tar upp den och ser på den. "Ja, det är en fantastisk bok det där!", utropar redaktören entusiastiskt. "Konstigt" säger Thorvall, "den handlar ju om precis samma saker som min." Boken är Ulf Lundells berömda debutroman Jack.

En ung mans upplevelser.

Vari ligger det pinsamma och sjaskiga? Att det är en kvinna som skriver om sex? Eller att kvinnan i fråga är medelålders och inte purung?

Tillbaka till solskenet på den karibiska stranden, där allt tycks vara tillåtet. Sex, sex, sex. Finns det några tabun här? Ja, tveklöst. Tabut heter ålder. Ingen av deltagarna är över trettio. Slutsats: är man under trettio kan man numera leva ut sina lustar för en alldeles öppen ridå - förutsatt att man har stora rattar och en läcker rumpa. Är man äldre gäller samma regler som förr, oavsett "utrustning".

Aningen too much??

Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Glad Påsk och Upp till kamp!

Långfredag.

Kära läsare, nu är det Långfredag - dagen då Jesus dog på korset. När jag var liten var detta en allvarets och eftertankens dag. Min familj var inte på något sätt religiös, men ändå - detta var inte en dag för nöjen och frosseri. Det fick komma dagen efter. På Långfredagen åt man fisk (kokt) och ris och möjligen ett päron till efterrätt. Man lyssnade på Matteuspassionen på radio och lät bli att klippa gräset, dammsuga och hamra på spikar. Det skulle vara tyst och lugnt och allvarsamt. Så är det inte längre. Det borras och bullras och shoppas och frossas alldeles väldigt. Och att TV-serien Dallas, som annars brukade sändas på fredagar, fick flyttas till torsdagen, är det väl ingen som minns längre. Har vi glömt den där mannen på korset? Kanske har han kommit bort i myllret av andra kändisar och stjärnor, som glittrar mera och bullrar högre?

Långfredagsmeny.

Men denna Långfredag tror jag att det kan vara dags att damma av honom som hänger däruppe på korset. Jag tror att vi nu mer än någonsin behöver en symbol för motståndet mot terrorn, en kraftfull gestalt som enar oss i kampen för det goda. Den gångna veckans attacker mot demokratin har skakat och skrämt oss - igen. På sociala medier ser jag hur seriefiguren Tintin blivit symbolen för ett enat Europa, mot terrorn och mot den blinda fanatismen. Den oförvägne journalisten, som aldrig sviker och alltid kämpar för den goda saken. Nu begråter han offren för de meningslösa bombattackerna och han och vännen Kapten Haddock manar till samling mot ondskan.

Belgiens flagga färgar
Tintins tårar.

Det finns en stor kraft i symbolerna - de enar oss och ger oss ork att fortsätta kämpa i våra liv. Utan dem skulle hopplösheten segra. Tintin eller Jesus - det spelar kanske ingen roll. Båda äger de den enande kraften och det goda hjärtats styrka.

Här kommer Jesu, Joy of Man's Desiring av Johann Sebastian Bach, fast i en helt annorlunda version. Stuart Smith (gitarr), Richie Onori (trummor), Ray Rodriguez (keyboard) och Ricky Phillips (bas).

Som sagt: Glad Påsk och Upp till kamp!

Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Mannen, verket och den förbjudna kärlekens kraft

Min pappa, musikprofessorn, hade en idol: tonsättaren och pianisten Wilhelm Stenhammar. Precis som min pappa var Wilhelm Stenhammar - troligen (ingen av oss hade ju träffat honom) - en högst etisk och allvarsam person, snarast hövisk. Iallafall framställde pappa det så. Wilhelm blickade ner på oss i familjen från väggen ovanför pianot och från platsen ovanför pappas öronlappsfåtölj i vardagsrummet - allvarligt och med koncentrerade och aningen vemodiga ögon. Att detta var en pålitlig, ärlig och mycket seriös person var det ingen tvekan om. Han var helt enkelt ett ideal. Och en idol.

Wilhelm Stenhammar.
(1871-1927)

Under min barndom funderade jag mycket på det faktum att min pappa alltmer kom att likna mannen på tavlorna, till och med näsorna var lika - samma krök på näsbenet och samma vidgade näsborrar. Eller var det kanske så, att de redan från början varit lika och att det var just därför som pappa blivit så fascinerad av honom? Man dras ju alltid till det som påminner om en själv - på något sätt. När pappa kom upp i femtio-årsåldern bestämde han sig för att göra slag i saken och skriva en stor biografi över sin idol. Det gjorde han också. Efter ett antal år förelåg tre tjocka volymer, sammanlagt nära 2000 sidor, om idolen: Wilhelm Stenhammar och hans tid.

Wilhelm i kompositionstagen.

Böckerna var inte bara en skildring av Wilhelms gärning, de var också en bred skildring av det Sverige som omgav honom - ett land statt i förändring på många olika plan. Verk efter verk analyserades noga och tolkades; kvartetter, sånger, symfonier - notexemplen var många och fyllde ibland stora delar av sidorna. Pappa var lycklig. Han älskade notexempel och analyser. Det var i dem som den sanna personligheten lyste fram, argumenterade han med övertygelse. Fördjupningar i privata förhållanden och psykista processer var inget som han fann vara av intresse. Sådant skummade han snabbt över. Andra biografer som ägnade sig åt sådant, ansåg han osakliga, aningen oseriösa och till och med skvallriga. Pappa var seriös - och därmed basta. Precis som idolen Wilhelm.

Månsken. Edvard Munch.

Men - det fanns en liten, liten skugga på idolens gloria. När han var gift och far till flera barn förälskade han sig i en sångerska som han konsertturnerade med. Kanske inledde de en relation, kanske inte. Men för Wilhelm skapade förälskelsen svåra samvetskval. Han ville inte svika sin hustru och sina barn och försökte radera ut känslan ur sitt hjärta. Detta framgår av brev som finns att läsa i hans kvarlåtenskap, brev som min pappa naturligtvis måste ha läst. I den stora biografin vidrör pappa bara med några få ord denna händelse. Men efter att böckerna kommit ut och recenserats och fått spaltmetrar med beröm, var det plötsligt någon som ställde frågan, varför min pappa valt att bortse från det privata i Stenhammars liv. Pappa blev förvånad och svårt harmsen. Han som valt att sätta det sakliga i fokus; skapandet - det var ju det som var det viktiga, det som var värt att minnas. Upprörd ringde han mig och beklagade sig. Han kände sig missförstådd sa han, för att han valt att avstå från skvaller och ytligheter.

Zornkulla
- inte riktigt pappas grej.

Vad svarade jag? Det minns jag förstås inte, men eftersom jag som ung också hyllade den där sakligheten och bara sysslade med litterära verkanalyser, höll jag säkert med pappa om att kritiken var obefogad och ett tecken på just ytlighet. Men nu, långt senare, kan jag förstå kritiken. Den känsla som finner sitt uttryck i ett musikverk kan inte vara oväsentlig. Den är helt enkelt själva förutsättningen för skapandet, den tändande gnistan bakom verkets tillblivelse. Det privata går inte att separera från verket - sådan är min övertygelse. Pappa må vända sig i graven.

Här kommer ett verk som min pappa älskade: tredje satsen quasi andante ur Stenhammars tredje stråkkvartett. Gotlandskvartetten spelar.

Copyright: Åsa Adolfsson Wallner