De farliga mammorna

Kan den godaste av viljor och den renaste av kärlekar förvandlas till ren och skär ondska? Tydligen kan den det. Till och med den villkorslösa kärleken kan det.

Villkorslös kärlek.

Så här är historien. Mamma Francis vill vara frisk och sund. Därför äter hon bara råkost. Hon vill att den hon älskar allra mest i hela världen - sonen Tom - också ska vara frisk och sund. Därför ger hon honom också bara råkost. Problemet är, att när Tom är i skolan, äter han andra saker och det oroar mamma Francis. Alltså tar hon sonen ur skolan och undervisar honom i hemmet istället. Då har hon full kontroll över vad han får i sig. Annars är risken stor, säger Francis allvarligt, att Tom får cancer av alla konstiga tillsatsämnen och onyttigheter som finns i vanlig, tillagad mat.

Visst tycker du väl mest om råkost?!
Mamma Francis och sonen Tom i domstolen.

Men - när Tom är på rutinkontroll hos en läkare, upptäcker man att han inte vuxit tillräckligt och när det kommer fram att han bara äter råkost, förstår man orsaken till att han är så ovanligt liten och och späd. Tom måste äta proteiner, säger läkaren. Annars riskerar han att stanna i växten och bli tolv centimeter kortare än sina jämnåriga. Varför inte försöka med fisk ett par gånger i veckan? föreslår läkaren. Men det går inte mamma Francis med på. Fisk kan vara cancerframkallande och förresten - varför måste alla vara så långa egentligen?? resonerar mamma Francis. Tom kan klara sig bra ändå, även om han kanske kommer att bli lite kortvuxen.

Cancerframkallande?

Sociala myndigheter griper in. Tom är under skolplikt och dessutom uppenbart undernärd. Mamma Francis ställs inför rätta. Om hon inte låter sonen gå i skolan och vägrar servera honom proteiner, då måste han omhändertas och flyttas till en fosterfamilj. Men - mamma Francis ger sig inte. Tom ska äta råkost och bara råkost. För vilken förälder skulle medvetet vilja skada sitt eget barn med förgiftad och onyttig mat? pläderar hon i rätten. Och den undervisning hon ger honom i hemmet, är minst lika bra som de lärdomar han skulle få i skolan. Så det så. Mamma Francis förbereder sonen på att han kanske måste hålla sig gömd. Förlorar hon sin son, går hon under, säger hon.

En garanti för hälsa och evigt liv?

Till slut, efter ett par års processande med domstol och sociala myndigheter, måste Tom välja själv. Han är nu fjorton, snart femton. Så hur vill han ha det? Det är svårt, säger Tom och tittar ner i golvet. Mamma har googlat, säger han, och hon tror att jag kanske inte blir så liten som de säger. Kanske bara sex centimeter kortare. Inte tolv... Och så ger mamma mig frön som kan göra så att jag växer lite mer, säger han. Filmen slutar med att man firar Toms födelsedag - på råkostrestaurang. Han ser inte ut att vara femton - han ser ut att vara elva eller möjligen tolv. Eftertexterna berättar att Tom fortfarande äter råkost, stannar hemma från skolan och inte vuxit nämnvärt - trots fröna.

En liten beauty queen:
Honey Boo Boo, sex år..

Jag tittar på TV-programmet på SVT24, Raw food inför rätta, med stigande förvåning. Hur kan en mor göra så? Är detta verkligen kärlek? Är det inte istället en sjuk fixering som drabbar ett oskyldigt barn? En destruktivt stark drift att sätta sig till motvärn? Att hävda sin rätt till varje pris? Mamma Francis skulle absolut inte gilla min parallell, men detta är precis jämförbart med de galna mammor som klär ut sina småbarn i glitter och volanger, sminkar dem, sätter på dem peruk och tvingar dem att ställa upp i skönhetstävlingar. Mammor kan vara farliga.


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Vinnare och förlorare

Vad är det som är viktigt i vår nutid - egentligen? Pengar? Makt? Skönhet? Kändisskap? Eller är det andra kvaliteter som mognad, omtanke, kunskap, bildning? Om man ska döma av medierna är det skönhet, kändisskap och pengar som är det avgjort viktigaste i en människas liv. En person som inte uppnår detta, uppfattas som tragisk och misslyckad - en loser.

Britt Ekland - loser eller stjärna? Det är frågan...

Men så finns det i medierna ett slags omvänt kändisskap också, förmodligen inspirerat av det gamla talesättet "hellre ökänd än okänd". ("Herostratisk ära" brukar det kallas och kommer från den antika myten om den grekiske mannen Herostratos som brände ner ett stort tempel i syfte att bli en kändis. Det blev han också - i högsta grad.) Det handlar om människor som frivilligt ställer upp på att låta sig förnedras i medierna. Feta människor som ska lära sig banta, slösaktiga människor som ska lära sig spara, ensamstående människor som ska hitta en partner, fula människor som ska förvandlas till vackra, människor med störningar av olika slag som skall "riktas upp" och "normaliseras".

Lyxfällans programledare - tuktar Slösa att bli Spara.

Listan kan göras hur lång som helst: Biggest loser, Lyxfällan, Du är vad du äter, Bonde söker fru, Ensam mamma söker, Total makeover, Skinny versus supersize, Extrema samlare. Allt bygger på att lyckosamma, framgångsrika och vackra programledare "klär av" människorna, visar upp deras fel och svagheter - för att sedan göra om dem, förvandla dem till något "bättre". Problemet är bara att grunden måste vara ett underkännande: den här människan var inte bra från början - något drastiskt måste göras: tungt åtgärdsartilleri. Men - är inte detta förnedrande? Man förutsätts helst medge att man är missnöjd med sig själv - att man skäms, då blir det extra "bra TV". Men vilken är bakgrunden till misslyckandet? Varför har man valt att äta sig till fetma? Varför shoppar man upp alla sina tillgångar? Varför svälter man sig? Varför fyller man sitt hem till bristningsgränsen med onödiga prylar? Jag misstänker att det ligger en hel del lidande bakom dessa typer av beteenden - trauman, svek, rotlöshet, sjukdom. Är det etiskt försvarbart att göra freak-show-TV av sådant? Jag tycker inte det. Även om dessa människor frivilligt ställer upp.

Vill äta semlor ifred.
Göran Greider.

För många år sedan framträdde en av mina idoler - Göran Greider - i pressen och polemiserade mot hälso- och skönhetsfixeringen i medierna. "Låt mig få vara tjock om jag vill!", röt han. "Låt mig få äta mina semlor ifred, utan att tvingas uttrycka samvetskval och hälsoångest!" Jag beundrar Greider för hans självständiga tänkande. Och han har faktiskt rätt. Alla kanske inte vill vara smala, sparsamma och trendanpassade. Det finns de som vill gå mot strömmen; äta fett, klä sig omodernt, skita i träning och sopsortering och hoppa över barn och familj. Och det är inte säkert att de är losers för det. De kan vara winners också - mätta med en annan måttstock.


Copyright: Åsa Adolfson Wallner

Det gör ont att leva

I dagens DN skriver Hanne Kjöller om vår tids lycko-fixering. Det förefaller som att vi i vårt land - och kanske i hela västvärlden - lider av något slags sorg-, lidande- och problemskräck. (För att inte tala om skräcken för det oundvikliga, det som kommer att drabba oss alla utan undantag - döden..) I kölvattnet på denna skräck för livets skuggsidor, tycks också uppstå ett behov av att klassificera och sätta etiketter på avvikelserna från "lycko-linjen". Resultatet har blivit en nästan absurd diagnoshysteri.

Många diagnoser finns det...

Det gör faktiskt ganska ont att leva - iallafall om man gör det på allvar, fullt ut. Om man gömmer sig och flyr in i en pseudovärld, kan man kanske undvika smärtan ett tag - men det håller inte hela vägen ut. Man kommer inte undan om man fötts till människa.

Att vara liten kan vara mycket jobbigt.

Att vara barn gör ont - man är beroende av andra som kanske inte respekterar en fullt ut, man får inte äta vad man vill och hur mycket/litet man vill. Man måste gå och lägga sig fast man inte känner sig trött och man måste lyda regler man inte förstår innebörden av. Att vara tonåring gör också ont: kroppen förändras, man växer så det knakar och hormonerna rusar och man undrar över sin existens. Vem är man egentligen och hur vill man leva? Att vara vuxen är smärtsamt även det: kärleksrelationer tar slut, karriärplaner går i stöpet, familjelivet knakar och föräldrarna börjar dö.

Att vara gammal också.

Och att bli gammal är värre än värst: man blir osynlig, ohörd och oönskad, kroppen försvagas och ingen lyssnar till en längre. Allt detta hör till levandets predikament (= nödvändiga förutsättningar) och att uppleva det och plågas av det, är inte på något sätt sjukligt eller onormalt - även om det ibland medför svårt lidande.

Man kan inte medicinera bort livet.

Att diagnosticera sorg och längtan som depression och motiverad vrede mot en förtryckande övermakt som psykisk sjukdom, är inte bara opsykologiskt och förnedrande för dem som drabbas. Det är farligt också, eftersom man då förvägrar personerna att av egen kraft, och med eventuell hjälp, själva övervinna det svåra och utvecklas till nästa fas i sitt människoliv. Man kan inte medicinera bort livets smärta - man måste leva igenom den.

(Nu menar jag förstås inte att alla diagnoser skulle vara felaktiga. Jag menar bara att man ska tänka efter noga innan man sätter en diagnos på en människa.)


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Att hitta sin plats

Alvin E. Roth - säkert rätt man på rätt plats.

"Man ska göra det man är bra på - och låta bli att göra det man inte är bra på." Så säger 2012 års Nobelpristagare i ekonomi - Alvin E. Roth. Det är på det sättet man får ett bra samhälle, säger Roth, ett samhälle som är produktivt, blomstrande, demokratiskt och mänskligt. Ett samhälle där alla får bidra med det de kan, där allas förmågor tas till vara för att bygga det gemensamma livet. Rätt man på rätt plats - alltså. Inte rätt man på fel plats. Eller ännu värre; fel man på rätt plats. Eller allra värst; fel man på fel plats. Då kan det bli riktigt farligt. Alvin E. Roths forskning rubricerades som "matchning" - det vill säga tillgång på en viss sak kopplas ihop med efterfrågan på just den saken. Så enkelt, klokt och självklart!

Det är alltid bra med exempel, när man ska beskriva något. Allt blir mycket tydligare och mera begripligt då.

Marit Paulsen - rätt kvinna på rätt plats.

Vad är rätt man på rätt plats? Jo, det är läraren som brinner för sitt ämne och som är bra på att undervisa. Det är läkaren som bryr sig om sina patienter och det är författaren som skriver texter som är goda och som blir förstådda och som hjälper dem som läser att få ett rikare liv. Det är tonsättaren som komponerar musik som rör vid hjärtat och det är politikern som oegennyttigt strävar efter ett bättre samhälle.

Vem vet - kanske en thorax-kirurg?

Vad är rätt man på fel plats? Det är den skicklige kirurgen från Irak som kör taxi eller den entusiastiske matematikläraren från Uganda som städar i tunnelbanan. Det är författaren som krattar på kyrkogården, för att han inte kan leva på sitt skrivande och konstnären som lever på socialbidrag för att ingen köper hans tavlor.

Fel man på rätt plats?

Vad är fel man på rätt plats? Förskolläraren som visar sig vara pedofil, läkaren som inte bryr sig om sina patienter, polisen som brukar våld i onödan och läraren som inte alls vill vara lärare.

Och fel man på fel plats? Det är den som utnyttjar makten för sina egna syften, den som har ett vapen och använder detta vapen i ondskans tjänst.

Tveklöst fel man på fel plats:
Joseph Mengele.

Jag önskar att det vore så - att det som någon har att ge, alltid hittar fram till någon som vill ha. Ett givande och ett tagande som i en stor ringdans. Alla ger av det de kan och får av det de behöver. Så borde livet vara. Men - vad gör man om ingen vill ha det man har att ge?

Det tål att tänka på. Man kanske skulle fråga Alvin E. Roth - han vet nog besked.


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Kvinnligt och manligt

Min make och jag tittar på TV på söndagskvällen - en film med titeln Hypnotisören. I huvudrollerna Mikael Persbrandt och Lena Olin. Regissören heter Lasse Hallström. Filmen, som är en blandning av thriller och drama, handlar om en familj som blir knivslaktad av en blodtörstig mördare. I jakten på mördaren kopplas en traumaexpert in. Han är också specialist på hypnos och ombeds att förhöra den medvetslöse, ende överlevande efter familjemassakern - en tonårig son. Filmens handling är både snårig och orimlig och det visar sig snart att den svårt skadade sonen är den skyldige. Han är adopterad och har agerat på sin psykiskt sjuka biologiska mammas order. I filmens mitt kidnappar den galna mamman traumaläkarens/hypnotisörens son. Kris utbryter i läkarfamiljen. Hur reagerar man när det värsta hotar att hända - att man riskerar att förlora sitt barn?

Mikael Persbrandt och Lena Olin i Hypnotisören.

Hypnotisören är en riktigt dålig film (1 poäng av 5 möjliga, om jag får bestämma...) - dialogen är onaturligt stolpig och handlingen absurd. En galen mamma som smyger runt, utrustad med både sprutor och älgstudsare, stirrande blick och svart tovigt hår - hur rimligt är det? Slutscenen där den galna mamman - förstås, efter en lång vansinneskamp i en sjunkande buss - drunknar i en isig vinterapokalyps, är direkt stötande orealistisk. Tyvärr.

Den galna mamman (gestaltad av Anna Azcarate)
förbereder illdåd.

Men det är inte dåliga filmer som dagens blogginlägg ska handla om. Det ska handla om hur olika män och kvinnor hanterar känslan av rädsla och maktlöshet. I filmen finns en scen som ställer denna olikhet på sin spets. Traumaläkaren och hans hustru har förstått att deras son blivit kidnappad. Förrövaren (den galna mamman) har skrivit hotelser i blod tvärsöver väggarna i hustruns målarateljé, polisen är inkopplad på fallet - och nu har föräldraparet bara att vänta. Hur hanterar man det? Hustrun vankar runt i huset, vrider sina händer, sliter sitt hår och väntar otåligt på besked. Förtvivlan och skräck bubblar inom henne. Hon kan inte sitta ner, hon kan inte göra något annat än vänta - vanka runt och vänta. Mannen däremot sitter tyst vid matbordet, äter sin middag och knaprar på en skiva knäckebröd. Hustrun tittar i raseri på honom och utbrister: "Och här sitter du och vräker i dig som en jävla gris! Hur kan du??" Mannen tittar sorgset på henne och fortsätter att knapra på sitt knäckebröd.

Olika (kropps-) språk.

Den ena ger tydligt uttryck för sin skräck: kroppen visar alla tecken på rädsla - motorisk oro, blekhet, och otålighet. Den andre visar inga tydliga tecken på känslostorm. Han sitter vid bordet och äter, till synes lugn. Men betyder det att han inte känner samma oro, samma skräck?

Nej. Filmen vill visa att han kanske känner ännu mer. Han försöker äta, försöker tugga på knäckebrödet, försöker kontrollera sina impulser att rusa ut, att handla, att söka efter sitt försvunna barn. Men - han visar inte hur han känner. Han behåller känslostormen på insidan. Trycker ner den. Kämpar i det tysta.

Knäckebröd.

Denna skildring av skillnaden mellan manligt opch kvinnligt känslouttryck är den enda fördelen med Hypnotisören: att jag som kvinna faktiskt lär mig förstå, att de tysta männen, som sitter där vid bordet och knaprar på sitt knäckebröd, visst känner, ser och förstår. Fast de är tysta. Visst är det en viktig lärdom? Så ibland kan det vara bra att inte stänga av TV:n - trots att filmen är riktigt, riktigt usel.


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

En kamp för självrespekt

Det finns många kändisar som skrivit sin självbiografi: Lillbabs, Zlatan, Git Gay, Johannes Brost, Ken Ring och många, många fler. Oftast brukar kändisarna få hjälp av en spökskrivare. Här får man läsa om den tuffa uppväxten, livsresan uppåt och om allt de åstadkommit och så klart hur vackra, populära och beundrade de varit - och är. Listan på framgångar är lång och imponerande. I längden blir det nästan lite tråkigt att läsa om alla stordåd, trots att texten är välskriven av en professionell skribent. Det är bjärta färger, mycket glitter och full fart framåt. Självklart finns det skuggor i alla liv - men dessa snuddas bara vid som hastigast. Sedan är det full rulle mot toppen igen.

Zlatans självbiografi - full rulle på toppen.

Men - det finns undantag. En del kändisar skriver faktiskt alldeles på egen hand - på gott och ont. (Och nu menar jag förstås inte Knausgård eller Norén. De lirar i en annan liga.) En av dessa kändisbiografier är skriven av en svensk Hollywoodstjärna. Förordet och efterordet är dock skrivna av andra. På det sättet får man tre versioner av samma förlopp. Boken är ganska illa skriven - iallafall av huvudpersonen själv - men hör ändå till mina favoriter, trots den stundtals ganska torftiga och onyanserade stilen. Jag har läst den flera gånger. Varför? Jo, därför att den är så ärlig och så uppriktig och så full av mänsklighet och så sprutande arg, bitter, rasande och paranoid.

Hollywood - från baksidan.

Boken heter Narrens väg - ingen gudasaga och är skriven av den svenske skådespelaren Nils Asther (1897-1981) som på 1920-talet reste till Hollywood och gjorde stor stumfilmskarriär, vid sidan av Greta Garbo. Bokens förord är skrivet av Uno Myggan Eriksson och det inkännande och personliga efterordet är skrivet av Iwo Wiklander som tog hand om den strandade filmstjärnan när han återvände till hemlandet hösten 1958 - utblottad, skandaliserad och saknad av ingen.

En ung Nils Asther i Hollywood.

Nils Asther växte upp i Malmö som bortskämd adoptivson i en disharmonisk familj. En sadistisk styvfar och en plågat undergiven mor präglade honom starkt och lade grunden till en grumlig sörja av människohat, misstänksamhet och narcissism. Nils var vacker - sydländskt mörk och exotisk - och efter att han misslyckats med sina studier flydde han undan den rasande fadern - till Stockholm. Han kom att röra sig på klubbar och restauranger och blev snart upptäckt av en av dåtidens mest berömda filmskapare: Mauritz Stiller. Asther kom också in i de homoerotiskt färgade kretsarna kring Hjalmar Bergman. Han lever som en dandy - som en humla flyger han från den ena till den andra, män som kvinnor. En ständig flykt, utan mål och mening, konstaterar han själv när han bittert och ångerfullt blickar tillbaka.

Nils Asther i en
av sina sista roller.

I slutet av 1920-talet hamnar han i Hollywood tillsamman med Garbo och Stiller. Han gör många filmer och TV-serier - den sista 1950. Men livet i USA blir alls inte glamouröst. Nils lever hårt och slösar bort alla sina pengar på förgänglig lyx. Till slut hamnar han på drömfabrikens skuggsida, utsätts för utpressning och misshandel och blir psykiskt instabil. Nedsättande skriverier i skandalpressen driver honom att fly tillbaka till hemlandet - efter trettio år. Den 15 september 1958 kliver han i land i Göteborgs hamn - en bruten, utblottad man. Just här slutar hans egen berättelse. Ovissheten är total och rädslan och oron för en ensam ålderdom är överväldigande. Nu är det vännen Iwo Wiklander som tar över pennan och berättar om återstoden av denne mans liv i Sverige. En åldrad stjärna utan nätverk, utan släkt, utan pengar och med själen fylld av vrede och ånger. Det är en skakande skildring av en människas inre kamp för självrespekt. Bokens förord sluter med orden "Det var inte lätt att vara Nils Asther".

Här kommer ett YouTube-klipp med vår svenske Hollywoodstjärna. Han agerar tillsammans med Greta Garbo - "den gudomliga" - i den berömda stumfilmen Wild Orchids från 1929. (Musiken är naturligtvis pålagd senare.)

Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Största möjliga tystnad

Bomben...

När jag var sexton år var jag väldigt rädd för Atombomben. I skolan hade vi haft besök av en man från civilförsvaret som berättat om hur man skulle skydda sig ifall Bomben skulle komma farandes - och det skulle den förstås, förr eller senare. Han pratade om evakueringsplaner och skyddsrum, första hjälpen och strålningssäkra dräkter. Men, efter kaffepausen suckade han uppgivet och sa, att allt det där bara var skitsnack. Smäller det, så smäller det - skyddsrum och strålsäkra dräkter i all ära - det är totalt meningslöst. Det är bara att lägga sig ner och invänta slutet. Sa han. Och det blev tvärtyst i filmsalen.

Bara ruiner kvar.

En kort tid senare såg jag en film på TV som handlade om Hiroshimas offer - fruktansvärda strålskador som inte bara förstört livet för dem som drabbats där och då, utan även för kommande generationer. Jag blev rädd - riktigt förlamande rädd. Tankar om att det kanske vore fel och oetiskt att skaffa barn, dök upp. Och att livet var meningslöst, att framtiden var så oviss att man knappt vågade föreställa sig den. Rädslan för Bomben var som ett stort svart åskmoln som skuggade tillvaron.

Robert Oppenheimer - "atombombens fader" - insåg
snart att han skapat ett helvetesvapen.

Självfallet är jag fortfarande rädd för Bomben, fast nu på ett annat, lite mera kontrollerat, sätt. Och trots allt vågade jag ju sätta två barn till världen, trots katastrofhotet. Numera finns det en annan sak som inger mig en känsla av skräck: tystnaden. "Största möjliga tyssssstnad" som en känd cirkusdirekör brukade säga när det var dags för kvällens sensation. Nu menar jag förstås inte att jag känner skräck när det blir tyst i rummet. Tvärtom: frånvaron av ljud kan vara skön, tycker jag. Det ger utrymme för tankar och funderingar. En ständig ljudridå av skval - oavsett om det är prat eller musik - kan inte vara bra för tankens frihet.

Nej - det är människors tystnad jag menar. Det där tigandet som alltmer tycks ha blivit ett vapen och ett maktinstrument. Att tiga ihjäl något är ett effektivt sätt att förinta det. Det man inte besvarar, förblir ohört och osynligt och till slut existerar det inte längre. Som en gammal engelsk filosof som hette Hume, frågade sig: "Finns det som ingen ser överhuvudtaget?"

Finns stenen om ingen någonsin sett den?

Jag upplever detta alldeles för ofta - i kontakt med företag, myndigheter och andra samhälleliga funktioner. Man svarar helt enkelt inte i telefonen, inte på brev eller mail. Man ringer inte upp, trots att man fått ett meddelande på sin telefonsvarare. Man gör sig helt enkelt oanträffbar. Även påminnelser bemöter man med tystnad - både en, två och tre gånger. Vad händer då? Jo, personen som ville något lägger ner sin förfrågan. Tystnaden har skördat ett nytt offer: den som ville något - ger upp. Den som hade något att säga - blir tyst. Den som ville be om något - slutar be. Tystnad skapar maktlöshet, uppgivenhet, förtvivlan och frustration. Men - varför är det så tyst??

Sverige svarar inte...

Idag tjuvläste jag en skvallertidning i matkön på Hemköp. Där uttalar sig Mona Tumba om tiden efter maken Svens bortgång. Hon berättar om sin sorg och hur tråkigt det är att inte känna hans hand i sin. Men - det värsta var ändå den tystnad som plötsligt uppstod runt omkring henne. Vänner slutade höra av sig och telefonen slutade ringa. Varför denna massiva tystnad? undrar hon.

Det undrar jag också: varför denna tystnad? Så upptagna är väl inte alla? Eller är de det? Eller vill de bara ha goda nyheter och är rädda för eventuella problem och besvärligheter? Eller kanske pinsamheter? Men - tänk om de missar något? Risken finns...

Här kommer en ny blågul symbol:

Vissa svenskar börja tröttna på tigandet.

Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

En för alla - alla för en...

... eller En för ingen - alla mot en?

En för alla - alla för en.

Jag antar att alla känner igen de tre musketörernas paroll "En för alla - alla för en!" Fast egentligen var de väl fyra: Athos, Porthos, Aramis och så d'Artagnan. Dessa herrar var sinsemellan mycket olika - det är liksom det som gör Alexandre Dumas' roman så underhållande, eftersom det uppstår dynamik mellan personligheterna. Athos är den allvarsamme, distanserade och lite kylige taktikern, Porthos är den levnadsglade, spontane storätaren - inte så taktisk i alla lägen, snarare burdus och provocerande. Aramis är den lite fåfänge och försiktige, lättretad, överkänslig och kokett. Och d'Artagnan, den unge modige novisen, blir som en kombination av dem alla. Musketörerna tolererar varandras olikheter, uppskattar dem till och med ibland. De bråkar ofta, men när det gäller, strider de ändå sida vid sida för sin övertygelse.

Parollen "En för alla - alla för en" betyder att musketörerna är lojala med varandra - att de skyddar varandra och stöttar varandra om så krävs. Inga knivhugg i ryggen mot en vän och musketör-kollega, även om man stundom skulle reta sig på honom.

Håkan Juholt grillas av journalisterna.

I dagens DN står att läsa en stor artikel om en bok som kommer ut i nästa vecka: Daniel Suhonens Partiledaren som klev in i kylan. Boken handlar om det som i artikeln beskrivs som en konspiration inom det socialdemokratiska partiet mot den förre partiledaren Håkan Juholt. Bokens författare har ett förflutet som Juholts talskrivare och rådgivare.

Daniel Suhonen - författaren till
Partiledaren som klev in i kylan.

Artikelns författare Björn af Kleen jämför händelseförloppet i boken med mordet på Caesar: ett knivhugg i ryggen, utfört av kolleger i sammansvärjning. En stark falang inom partiet ville ha bort sin partiledare - han hade inte konformerat till den profil man önskat: lojal mot den överenskomna linjen och partitroget taktisk. Istället hade han visat sig vara yvig och känslosam, älskat att berätta historier och i stundens hetta glömt att vara just strategiskt beräknande. Han var olik de andra - av en annan ull. Klavertrampen hopade sig.

Många klavertramp blev det.

Spontanitet och troskyldighet var inte egenskaper som passade en partiledare - därför skulle han bort. Och man lyckades. Efter tio intensiva, men säkert plågsamma, månader lämnade Juholt posten och förvann bort från scenen. Från att ha blvit framlyft och övertalad att ställa upp och glömma sin tvekan om han verkligen var vuxen uppdraget som partiledare, blir han snabbt isolerad, utfrusen och till sist utsparkad. Vilken resa detta måste ha varit för en människa med ett levande känsloliv!

Boken visar hur grymt människor kan bete sig mot varandra - även högst upp på toppen. Prat bakom ryggen, hemlig sms-kommunikation, viskande i korridorer och utfrysning.

Men artikelns författare Björn af Kleen har upptäckt en annan sak i boken också: i all sin nit att blottlägga intrigspelet och mobbningen mot den svage Juholt, har Daniel Suhonen målat upp bilden av sig själv som "The Bigger Man", vapendragaren och räddaren i nöden. Det är han - Daniel - som tröstar, peppar och ständigt kommer med råd och lösningar till den villrådige och till slut skräckslagne partiledaren. Tänk, att det ska vara så svårt att låta bli att hävda sig på någon annans bekostnad! Eller är det bara att inse, att sådan är den mänskliga naturen? Äta eller ätas - så enkelt är det.

Human Nature handlar förstås inte om vare sig Håkan Juholt eller Daniel Suhonen. Men den handlar om den mänskliga naturen och det ständiga behovet att av skaffa sig njutning och framgång.

Michael Jackson, Human Nature:

Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

En ny bekantskap

Patrick Modiano
- 2014 års Nobelpristagare i litteratur.

Idag fick ännu en författare som jag inte känner till Nobelpriset: Patrick Modiano. Jag är tyvärr inte så särdeles påläst när det gäller Nobelpristagare. Jag har till och med svårt att minnas dem, och det är riktigt illa. Men - några minns jag mycket tydligt och gladde mig enormt när de fick priset. De där glädjeutbrotten är tre: 2011 när vår egen poet Tomas Tranströmer - äntligen - fick priset, 2005 när den super-skarpe dramatikern Harold Pinter fick det och så 1999 när Günter Grass belönades. Tre giganter och företrädare för de tre genrerna poesi, dramatik och romankonst.

Tomas Tranströmer tar emot Priset.
Applåderna ville aldrig ta slut.

Harold Pinter var svårt sjuk i cancer när han fick priset - så sjuk att han inte klarade av att komma till Stockholm för att ta emot det. Men som den fighter han var, ville han ändå hålla ett rejält Nobeltal. Sittande i sin rullstol med en filt över benen höll han det mest brinnande tal till humanismens och tankefrihetens lov man kan tänka sig. Det var ett långt tal - kraftfullt, ordrikt och retoriskt - men inte en sekund belastat av tråkigt dödkött, artigt svammel eller intetsägande kulturfloskler. En serie väl underbyggda käftsmällar var det - precis i Pinter-style. Mannen i rullstolen med filten om benen var dödsmärkt, men med ett fullständigt obrutet intellekt och en lika obruten kämpaglöd. Jag minns att jag satt alldeles andlös i soffan framför TV:n, så full av beundran och vördnad.

Harold Pinter håller sitt Nobeltal.

Patrick Modiano - jag tror att jag känner lite glädje nu också. När de beskriver honom framstår han som en stilsäker och seismografiskt känslig författare. Han producerar inga tegelstenar - böckerna brukar tydligen vara runt 150 sidor. När hans svenska förläggare Elisabeth Grate ska beskriva hans verk, säger hon att varenda rad är laddad, att det finns ett slags hot eller kraft i den allra första meningen i varje bok som håller läsaren i ett järngrepp - ända till sista sidan. Det låter fantastiskt! Så imorgon ska jag köpa en bok av Patrick Modiano. Det ska bli så spännande att få träda in i hans värld. Blygsamt säger han - som svar på journalisternas frågor om hur det känns att få Nobelpriset - att det ska bli så väldigt intressant att få höra analyserna av vad han skrivit, för det vet han inte riktigt själv, säger han. Och så är det nog: stor konst lever sitt eget liv, alldeles oberoende av sin skapare.


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Skrattar bäst som skrattar sist

Det där med kramar kan vara komplicerat. Måste man kramas för att inte bli betraktad som kall och distanserad? Kan inte ett handslag också vara fyllt av värme?

En riktig kram?

Vissa människor kramar med båda armarna. Andra människor kramar med bara ena armen. Innebär det att de som kramar med bara en arm är mindre varmhjärtade och lite kyligare? De satsar ju liksom bara ena kroppshalvan. Det är lite samma sak med leenden. En människa som ler upplevs som varmare och snällare än en som inte ler. Allvar upplevs på något sätt som kallare i temperaturen. En god medmänniska ska le, tycker många. Det är viktigt, verkar det som. Och så en sak till: den som skrattar mycket anses som mer humoristisk än den som inte skrattar. Men - vem är roligast egentligen? Hur kul är det med någon som skrattar hela tiden? Jag tror nog att de största humoristerna går att finna bland de allvarsamma. Johan Rheborg till exempel. Hur ofta skrattar han? Aldrig. Men - han får andra att skratta.

En allvarsman - Johan Rheborg.

Faktiskt är det nog ofta så, att det som ter sig på ett visst sätt - egentligen är sin direkta motsats. Har jag några exempel på min teori? Ja, det har jag.

För att börja med den där en-arms-kramaren. Min pappa musikprofessorn kunde absolut inte kramas med båda armarna. Det gick bara inte. Berodde det på ett kyligt känsloliv? Nej, jag tror det berodde på motsatsen. En stor känslighet och ett stort mått av blyghet. Var det någon som verkligen brydde sig, värnade om och var trofast i alla lägen - så var det han. Men kramas det kunde han inte. (Det var en annan sak han heller inte kunde och det var att hålla tal. Föreläsa kunde han, men inte ställa sig upp och tacka för en måltid. Jag minns hur han våndades när han blev placerad till vänster om värdinnan på middagar. Det förmörkade hela festen och all spontanitet var som bortblåst. Hela måltiden gick åt till att försöka komma på något att säga. Flera timmars förberedelse för att säga: "Tack för maten. Det var gott!" För oftast blev det inte mer än så. Och det berodde inte på för lite känslor, utan på för mycket känslor - pappa var helt enkelt rädd att bli rörd.)

Oj, vad kul!!

Och så det där med humor. Hur underhållande är det egentligen med en så kallat humoristisk person som oupphörligen drar vitsar och sedan själv gnäggar åt dem? Inte kul alls. Men - det är väl bäst att skratta med, så man inte blir ansedd som en tråkmåns och surpuppa. Faktum är dock, att två av världslitteraturens mest allvarstyngda författare - och då menar jag riktigt "heavy stuff" - Franz Kafka och Samuel Beckett tydligen var stora humorister båda två som kunde få sina vänner att vika sig av skratt.

Franz Kafka - en humorist. Också.

Kvällens slutsats: den som ter sig kylig, kan vara varm. Och den som ter sig allvarlig kan vara rolig. Och den som skrattar mycket kan vara en riktig tråkmåns.


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

E eller Tjugo frågor

När jag var liten tyckte jag mycket om att läsa en tidning som hette Röster i Radio och TV. Den kom en gång i veckan och innehöll - bortsett från TV-tablåerna, som inte var särskilt stora på den tiden, eftersom det bara fanns två kanaler - ibland intervjuer med någon känd person som skulle framträda i TV kommande vecka.

Glädje när den kom i lådan.

Det tyckte jag var kul, särskilt som det ofta var fina foton i svart-vitt. Det kunde vara Birgit Nilsson, Lennart Hyland, Tore Wretman, Allan Edwall eller Alice Babs. Extra kul tyckte jag att det var när den där kända personen skulle svara på 20 frågor. Det kunde till exempel vara: Vilken färg tycker du mest om? Vilken är din favoritmat? Vad skulle du helst vilja kunna göra? Vad ångrar du mest i ditt liv? Vilka tre personer skulle du vilja ta med dig till en öde ö? (Just på den sista frågan minns jag att en känd person svarade "Hitler, Stalin och Idi Amin". Vad hemskt det måste bli på den semestern, tänkte jag. Det tyckte tydligen den som ställde frågorna också, för han frågade förvånat hur personen tänkte där. Kändisen svarade då att han tyckte det vore fint att befria resten av världen från dessa monster och placera dem på den där ön. Så självuppoffrande kan väl ingen vara. Tala om att förstöra sin semester...

Vill man väl knappast
ha med på semestern.

En fråga som också brukade ställas var denna: Nämn en person som betytt mycket i ditt liv. Det var alltid väldigt intressant att läsa svaren. "Mamma", "mormor" eller "min sånglärare". Eller Elvis. Eller Michael Jackson. Eller kanske Bob Dylan. Eller Tage Erlander. Eller Margareta Krook.

Bättre på semestern??

Jag tror att det som var så roligt, var att jämföra med hur man själv skulle svara på alla de där frågorna. Men - tyvärr var det ju ingen som frågade mig.

Om jag nu skulle få svara på 20 frågor och få frågan: "Nämn en person som betytt mycket i ditt liv!", då vet jag precis vad jag skulle svara. Och det konstiga är att den personen känner jag inte alls särskilt väl, men ändå lyser hon i mitt liv. Vi var kurskamrater i två år när jag läste första delen av min psykoterapiutbildning. E, som jag tänker kalla henne här, var psykiater på ett sjukhus i Stockholm. Hon var nära sextio år när utbildningen började och såg både trött och sliten ut. Kläder, mode och smink var knappast hennes grej, utan hon brukade gå klädd i säckiga byxor och foppa-tofflor. Håret var snaggat och glasögonen såg ganska gamla ut och kunde ibland hamna lite på sned.

Miss Universe.

E var kanske inte klassens skönhetsdrottning, men hon var tveklöst klassens samvete. Hon var tystlåten, där hon satt med huvudet på sned och benen i kors. Hon brukade oftast inte yttra sig så mycket i diskussionerna, men när hon väl gjorde det, var det alltid mitt i prick på något sätt. Hon funderade liksom ytterligare ett varv än vi andra, inklusive lärarna. Inte för att hävda sig och visa sig på styva linan, utan för att hon tänkt efter extra mycket. För det var just det E var: eftertänksam. Och rättvis. Och inkännande och empatisk. Men det som E kanske allra mest var, var modig. Hon stod upp för att hon inte förstått, för att hon inte orkat, för att hon av omtanke om sina patienter ibland åsidosatt vissa regler. Och hon stod upp för sina kamrater om hon märkte att någon blev orättvist behandlad eller trampad på.

Jag tror att de patienter som fick E som läkare, måste ha känt sig både sedda och förstådda, hur långt in i skuggornas värld de än förirrat sig - för hennes små blåa ögon lyste av medkänsla och klokhet.

Så skulle jag någon gång bli ombedd att nämna en person som betytt särskilt  mycket, skulle jag svara E. Jag vet inte om jag skulle klara av att vara som hon - för jag är säker på att hon stundtals mådde ganska dåligt av alla de tunga bördor hon erbjöd sig att bära. Men - ett ideal är hon. Kanske inte möjligt att uppnå, men ändå som en ledstjärna och ett ljus i mörkret.


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Att inte väja för obehaget

Ibland vill man bara fly - fly så långt vägen räcker. Känslan av obehag blir nästan övermäktig. Kanske sitter man kring ett middagsbord och känner att de runt omkring en egentligen inte vill att man skulle vara där. De önskar att man vore någon annanstans. Luften är tjock av undertryckt irritation och kamouflerad antipati och de så kallade vibbarna är överväldigande. Man skojar extra mycket, blir till och med skämtsammare och mera verbal än vanligt. Man skrattar - men inuti fräter känslan av obehag. Man vill fly - fly så långt vägen räcker.

Ibland vill man bara fly
- fly så långt vägen räcker.

När sådana obehags-moment ska skildras på film, blir det ofta ganska kort. Särskilt i amerikanska filmer passerar man dessa stunder av illabefinnande mycket hastigt. Kameran dröjer inte alltför länge vid det plågsamma, vid det som skaver och fräter. Här segrar rättvisan - lyckan kommer och det korta ögonblicket av obehag försvinner som en skugga utan spår. Den fule blir vacker, den tjocke smal. Den underkuvade blir fri och den mobbade får sin revansch - till slut. Den sjuke blir frisk, den lame kan plötsligt gå. Till och med Döden vänder om och bestämmer sig för att komma tillbaka någon annan gång - långt, långt senare. För det är väl så man vill ha det när man går på bio: en känsla av att allt ordnar sig till slut. Att livet är just så glittrande, skimrande romantiskt - och rättvist - som i drömmen.

Det regnar kanske nu,
men snart kommer solsken.

Den österrikiske filmregissören Michael Haneke tycks vara av en helt annan uppfattning. Han väjer inte för obehaget. Inte en millimeter väjer han. Envist låter han kameran rulla och registrera, långt mer än vad som är behagligt. Han låter det fräta och skava, han borrar sig ner i det som är livets påtagliga realiteter. Han vägrar att lägga skeendet till rätta för de biobesökare som betalat för att få en feel-good-upplevelse att ta med sig hem. Han vill skapa helt andra minnen.

Michael Haneke.

I filmen Amour - Kärlek - skildrar Haneke ett gammalt par i 80-årsåldern. Hon är en framgångsrik pianopedagog, han något slags kulturarbetare. Plötsligt en dag drabbas hustrun av en stroke. Hon opereras och återvänder till hemmet i rullstol. Snart tillstöter ännu en stroke och hon blir förlamad och oförmögen att tala. Maken väljer att själv vårda henne i hemmet. Kameran registrerar allt: tårarna, de nedkissade sängkläderna, skriken, maktlösheten, vreden, smärtan och förnedringen. Maken hör sin hustrus rop på hjälp - natt som dag ropar hon: "Ont! Ont!". Till slut orkar han inte längre se förnedringen, utan kväver henne i sängen. Så klär han henne i en vacker klänning, strör blommor runt hennes kropp och plomberar dörren till rummet med tejp.

Jean-Louis Trintignant och Emmanuelle Riva i Amour
 - en film om ett barmhärtighetsmord.

Men Hanekes kamera registrerar något annat också - ett annat slags verklighet. Efter arbetet med att plombera dörren, sjunker maken utmattad ned på en soffa för att vila. Plötsligt hör han ett slammer av porslin och rinnande vatten från köket. Vem kan det vara? Lägenheten är ju tom. Försiktigt smyger han ut i köket för att titta efter vem det är som slamrar så. Det är hustrun som precis avslutat disken. Hon ser förstrött på honom och säger: "Ta på dig skorna nu, så att vi kan komma iväg någon gång." Han tar på sig skorna, hon tar sin kappa - och så lämnar de lägenheten tillsammans. För en liten kort promenad? Eller för alltid?

Michael Haneke väjer inte för obehaget - vår verklighets alla plågsamma sekunder. Men han vet också att denna verklighet rymmer mysterier, saker som vi inte vet något om - inte ännu iallafall.


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner