Strindberg i skoaffären eller Att göra sin grej

Igår kväll gjorde jag som min avlidne pappa, och frågade mig vad nytt jag lärt just denna dag. Och jag kom på, att jag lärt mig att blogga. Och att det är kul!! Att formulera sina tankar för att någon annan ska läsa dem, det gör att de blir både klarare och väldigt mycket kraftfullare.

Frågan var: vad kan man lära sig av Michael Jackson? Har funderat över detta sedan igår. Jag tror tyvärr att man snarare måste se honom som ett skräckexempel på oförmågan att klara av ett vuxenliv. Men - han hade nog inte många chanser att växa heller, broiler som han var redan som bebis. Men en sak iallafall - en stor sak: han gjorde sin grej. Han var trogen sin begåvning. Jag tror att det är så oerhört viktigt just att vara trogen sin begåvning - annars mår man inte bra. Tänk om Strindberg varit tvungen att jobba i skoaffär (som Al Bundy)? Tänk om Mozart varit tvungen att sköta grisar? Om van Gogh varit slaktare? Om Miles Davis varit tandläkare? Hur hade de hanterat det? Hade världen aldrig fått uppleva deras skapande då - eller hade de skapat ändå, mot alla odds? Jag kan verkligen inte tänka mig Bruno K Öijer plocka upp varor på ICA eller köra taxi.

Tandläkare?

Grisskötare?

Här kommer något av det vackraste jag vet, Miles Davis spelar Summertime ur Gershwins Porgy and Bess. Lyssna på trumpeten - hur den liksom svävar ovanför de andra instrumenten. Miles Davis var en egoistisk skitstövel. Så jäklig att en av hans fruar rusade upp på scenen mitt under en konsert och slet av honom peruken. Men vilken musiker han är! Kanske har man rätt att vara en knöl då? Eller??

Så här låter sommarnatten i staden för mig - vemodig, ett sus i stadens träd och en ånga som stiger från den varma asfalten. På något sätt påminner det om den storslaget ödsliga musiken i Taxi driver. Sommaren i staden och sommaren på landet - mitt dubbelliv har olika ljud, olika ljus och olika dofter. Och olika kulturer. Det ska jag berätta om i nästa blogginlägg.

Michael J igen

Tänker på ytterligare en sak: Michael Jackson var varken ung eller gammal heller. Min yngsta dotter och jag gick på bio för att se This is it - filmen om repetitionerna inför MJ:s stora comeback. Här är han 51 år gammal, men har en mager pojkes kropp och ett ansikte som i vissa vinklar påminner om Liemannens. Jag minns att jag blev både chockad och fascinerad. Och faktiskt lite äcklad över denna androgyna varelse som liksom flyter fram över golvet - nästan som ett spöke - och talar med en falsettartad röst. Tonfallet är både bedjande och befallande. Han ser nästan smärtsamt bräcklig ut, men under ytan gömmer sig en vilja av stål. Några av filmens scener är visst inspelade bara timmar före hans död. Just detta faktum gör filmen extra fascinerande. Vad kan man lära sig av Michael Jackson? Jag ska fundera över det.




Min pappa, som blev väldigt sjuk, sa strax före sin död: "När jag lägger mig på kvällen, ställer jag mig alltid frågan - vad nytt har jag lärt mig just denna dag? Och när jag tänker efter, är det alltid så mycket nytt. Alltid."
"Idag också?" frågade jag, eftersom det varit en tuff och svår dag på sjukhuset.
"Idag också." svarade han.

Erik Johan och Michael J

Vill ge er ett citat av landsbygdens Orfeus, som jag skrev om igår: Erik Johan Stagnelius. En riktig höjdare är han. Så här beskriver han en man som somnat ute i skogen på natten:

Skön, med lågande hy och slutna ögon,
slumrar herden så ljuvt i månens strålar.
Nattens ångande vindar
fläkta hans lockiga hår.

Mannen drömmer, och diktaren ber gryningens gudinna att inte väcka honom, utan låta honom fortsätta drömma sin vackra dröm, för:

När han vaknar en gång, vad ryslig tomhet
skall hans lågande själ ej kring sig finna!

Stagnelius mådde säkert väldigt dåligt. Han lär ha varit hemskt ful. Troligen "för ful för ett fuck" så han fick nöja sig med horor och dog bara 29 år gammal av syfilis, sprit och droger. Men hans dikter lever fortfarande! Det doftar och gnistrar och lyser i det gröna bland träden och i gryningsljuset och i den silverglänsande bäcken. Man kan ju undra hur han hade klarat sig idag, när allt är så utseendefixerat? Kanske hade en plastikoperation kunnat fixa till honom? Men då kanske han hade slutat skriva dikter istället?

Erik Johan Stagnelius. Foto:Bertil Hertzberg. Docka av Gunilla Pantzar

Ibland undrar jag om vi människor behöver ett visst mått av sorg och olycka för att bli kreativa. Hur ofta hör man en låt som handlar om lycka egentligen? Hur ofta ser man en tavla som föreställer skrattande människor? Visst är det nog så, att olyckan, tvivlet och sorgen är drivkrafter till skapande. Jag tänker på en annan man, som verkligen blev plastikopererad. Kanske hade han och Stagnelius blivit kompisar om de levat samtidigt? Vem vet? Ibland tycker jag att det gnistrar och lyser i hans musikaliska arrangemang, precis som i Stagnelius dikter. Inget lämnas åt slumpen, allt är perfektion - precis som i Stagnelius fantastiska ordbygge. Michael Jackson - the famous "Wacko Jacko" - mannen som varken ville vara man eller kvinna, barn eller vuxen, svart eller vit, helgon eller syndare. Se på detta gamla YouTubeklipp - före "knivarnas tid". She's Out of My Life. Sorgen kan vara mycket vacker.

Asfaltens Orfeus och landsbygdens

En man som jag verkligen beundrar är poeten Bruno K Öijer. Han har alltid gått sin egen väg, alltid talat på sitt eget språk, alltid vågat hävda kraften och modet och skönheten i sitt utanförskap. Han är den regnvåta asfaltens Orfeus - storstadens uttolkare. Här kommer ett klipp där han läser sin dikt om de gula och de röda löven som han fann liggande på asfalten om hösten i New York. De sista raderna är en bön om frid: "... och farväl, jag har aldrig haft mycket att säja, farväl, jag vill, jag vill att skräcken tar slut." Öijers ord har en alldeles egen musik.

Ni som besöker min blogg, kanske ser att det på headern finns två världar: storstadens skyline och landsbygdens grönska. Det är mellan dessa båda världar jag rör mig när jag reser mellan mina hem i Stockholm och på Öland. Precis som storstaden Stockholm har sin egen Orfeus (fast Bruno K är född i Linköping), har också Öland det: Stagnelius. Honom beundrar jag också oerhört mycket. Han flyttade som ung från Öland till Stockholm, där han gick under i sjukdom och missbruk. Men han bevarade den strålande grönskan och det varma ljuset i sina dikter ändå.

Nu börjar jag...

... att skriva mitt allra första blogginlägg! Har aldrig gjort detta tidigare, så det känns lite häftigt. Jag vill förstås berätta om mig själv och mitt liv som långpendlare mellan Stockholm och Öland, om varför jag valt att leva så här och om min kamp för att hitta ett arbete som jag trivs med och som går att kombinera med mitt resande-liv. Men jag vill också skriva om kärleken, musiken, de stora känslorna. Och så vill jag faktiskt skriva om mitt engagemang för att de äldre ska få ett värdigare liv med tillgång till samtalsstöd. Så nu kör vi!

(Nu när jag kollar igenom min blogg den 7 juli, ser jag att detta allra första inlägg ramlat bort. Jag publicerar det igen här - känns viktigt att göra så.)