Om lycka

Flummig metaforik?

För en del människor kan livets gåva vara tung att bära. För andra kan den vara alldeles fjäderlätt. Vad det är som gör att det blir så olika, är komplicerat och beroende av en mängd faktorer: arv, bakgrund, uppväxt, disposition, inställning, omvärld. Just för att det handlar om så komplicerade orsakssammanhang, förhåller jag mig skeptisk till hur en del använder ordet "lycka". Att vara "lycklig" tycks vara något slags måste i vår nutid, annars har man inte förvaltat livets gåva på rätt sätt. Att livet är - och måste vara - en enda stor berg-och-dal-bana med toppar och dalar, tycks man ha glömt bort i den allt hetsigare jakten på det där eftersträvansvärda tillståndet av förklarad harmoni - eller vad det nu är.

Lycklig - eller bara pälsig?

Generaliserande "klokord" och luddiga metaforer skapar förvirring och frustration, när flumprofeterna predikar sitt lycko-evangelium, illustrerat av soluppgångar, havsvågor, pärlor och diamanter. Flumprofeterna lovar guld och gröna skogar - om man gör som de vill. Och betalar... Bara du lär dig att se på det rätta sättet, att leva i nuet, att andas med magen, att carpe diem, att vårda din inre diamant etc, etc - då kommer lyckan. Som på posten.

Är pengar lyckan?

Men - vad är egentligen ett lyckligt liv? Ett liv fyllt av framgång och pengar? Ett liv fyllt av kärlek? Ett liv fyllt av kamp och engagemang? Ett liv fyllt av fest och party? Frågan kanske tycks onödig - men efter att ha sett Stig Björkmans dokumentärfilm om Ingrid Bergman - Jag är Ingrid - blir den plötsligt viktig. Jag är Ingrid berättar om ett liv fyllt av val, svåra och till synes omöjliga. Valet mellan man och arbete, valet mellan barn och arbete, valet mellan att flytta eller stanna kvar. Och till slut valet mellan behandling och död.

Ingrid Bergman 1915-1982.

Ingrid Bergman förlorade alla sina nära och kära som barn. Mamman avled av gulsot när den lilla Ingrid bara var tre år gammal och som tolvåring förlorade hon även sin högt älskade pappa i cancer. Några syskon fanns inte. Att leva livet fullt ut tycks ha varit den slutsats den lilla Ingrid drog - ensam i världen och med en stark fantasi. Att agera, att gestalta på scenen och framför kameran blev hennes språk. Hon kom att få fyra barn med två olika män, hon kom att leva i Sverige, USA, England, Italien och Frankrike. Och överallt arbetade hon - full av engagemang och energi. Arbetet kom först. Men också kärleken - till männen och till barnen. Hon valde, om och om igen. Svek hon? Kanske.

Den sista rollen
- som Golda Meir.

58 år gammal diagnosticerades Ingrid Bergman med bröstcancer. Hon avstod behandling - varför? Kanske för att hon ville arbeta obrutet tills det var obönhörligt slut, istället för att genomgå behandlingar som kanske skulle förändra och förhindra. I nio år höll hon cancern stången, gestaltade både den hemvändande konsertpianisten Charlotte i Höstsonaten och Golda Meir i filmen med samma namn.

Stig Björkman ställer frågan: var hon lycklig, Ingrid? Barnen svarar alla på samma sätt: ja, hon var lycklig - iallafall när hon arbetade, när hon fick gestalta sina roller, agera framför kameran. Och hon var en älskvärd, rolig och omtänksam mamma och en kärleksfull hustru - också.

Jag är Ingrid är berättelsen om en kvinna som valde sitt liv - i alla dess faser. Lyckan kom och lyckan gick. Och kom igen. Och gick igen. Sådant är livet: stort och svårt och roligt och härligt och hemskt och spännande och tråkigt och trist. Och plötsligt alldeles för kort.


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Seger eller nederlag? Vi är alla auberginer

Kackerlacka/Människa
- en överlevare.

Vi människor är som kackerlackor: vi anpassar oss efter de omständigheter som råder. För att överleva, för att hålla oss kvar i existensen så länge som möjligt. Vi, liksom kackerlackorna, är flexibla och tåliga - intill utplåningens gräns. Bara vi får leva vidare.

Auberginen.

Skribenten Hanna Fahl berättar i lördagens DN historien om "Auberginen". Den historien griper tag hårt i hjärtat med en isande kraft. Så här lyder historien, som utspelades i slutet av nittiotalet: Tomoaki Hamatsu, en japansk komiker utan större framgång, tackar ja till att delta i en dokusåpa - han tror att detta kanske kan hjälpa honom lite i den tröga karriären. Tomoaki blir avklädd naken och instängd i ett rum - helt ensam. Någon mat får han inte. Däremot ligger i rummet en bunt med tidningar och tidskrifter där det finns tävlingar. För att få mat måste Tomoaki skicka in vinnande tävlingssvar till tidningarna - det blir en mager kost. Till slut lyckas han vinna lite ris och läsk. Hundmat vinner han också. I 335 dagar sitter Tomoaki instängd i det kala rummet. Hela tiden direktsänds skeendet i TV, något som Tomoaki själv inte är medveten om.

"Auberginen"/"Nasubi" - Tomoaki Hamatsu i sin "cell".

När Tomoaki tror att han till slut ska få slippa ut ur sitt fängelse och få sin belöning - att dokusåpans säsong 1 äntligen nått sitt slut - förs han med förbundna ögon till ett nytt rum i grannlandet Sydkorea och där börjar samma procedur igen. Naken i ett kalt rum. Nu börjar säsong 2 - direkt efter den första - återigen direktsänt. Denna omgång får Tomoaki skicka in tävlingssvar för att vinna en biljett till hemresan... Till sist, efter 15 månader i isolering, förs han till ett tredje rum - uppgivet suckande tar han av sig kläderna och väntar. När så väggarna i detta tredje rum faller isär och det visar sig att Tomoaki befinner sig i en TV-studio full av publik, blir han chockad. Han hade inte förstått att alla månaderna i de kala rummen redan sänts ut i etern. Nu var han en kändis - "Auberginen", "Nasubi".

Varför?

Tomoaki Hamatsu överlevde sin insats i dokusåpan. I en intervju långt senare berättade han att han hade svårt att tala med människor och svårt att ha kläder på sig under lång tid efteråt. Hanna Fahl ställer frågan: hur kunde han ställa upp på denna tortyr? När som helst hade han kunnat säga nej. Jag vill inte mer, kunde han ha sagt. Men det gjorde han inte. Varför? Varför stod han ut med det orimliga? Han var ju inte tvungen!

Hanna Fahl.

Att människor har en anpassningsförmåga lika stark som kackerlackans är en fördel när det är krig och elände. Men när det inte är det: varför står vi ut med onödigt lidande? Varför inte bara ge upp och säga de viktiga orden: jag vill inte? Långt senare säger Tomoaki att han är tacksam för upplevelsen i de kala rummen. Kanske är det just där svaret ligger - svaret på frågan varför vi människor inte bara kan ge upp och säga "jag vill inte" eller "jag kan inte". Vi vill helt enkelt inte medge vårt nederlag. Vi vill inte säga att vi misslyckats, att vi är grundlurade, bortkollrade. Hellre då vända nederlaget till seger. Vi söker febrilt efter svar och förklaringar; hur mycket vi lärt oss - ändå. Hur mycket vi förstått och hur mycket vi mognat - trots allt. Hur mycket vi vuxit - som människor. Uppfinningsrikedomen är stor för att slippa säga: jag misslyckades, jag ångrar mig.

Gränsen mellan seger och nederlag kan vara knivskarpt smal och lätt att överskrida - åt båda hållen. Vi är nog alla, åtminstone de flesta av oss, auberginer.


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

De viktiga orden

Det finns tillfällen när det som sägs väger så tungt att det bara inte får bli fel - tillfällen när varje ords valör måste vägas i guld. Vad är det för tillfällen jag menar? Jo, jag menar avskedet inför den sista resan, de där allra sista orden på vägen.

Arnold Böcklins Dödens ö
- symbolismens bild av den sista resan.

Ibland vikarierar jag som kyrkovaktmästare på begravningar. Man blir kanske inte rik på denna sysselsättning, men det är oerhört lärorikt. När en människa dött och står i begrepp att anträda den sista resan, liggande i sin kista, då håller prästen ett minnestal, det så kallade griftetalet. Några dagar före begravningen har prästen samtalat med de anhöriga och då samlat information om den döde. Det handlar inte bara om milstolpar i den dödes historia, den yttre livsresan - bostadsorter, yrke, kärlekar, barn och barnbarn. Det handlar minst lika mycket om den inre livsresan: intressen, förmågor, minnen, sorger, glädjeämnen - och ibland brister.

Prästen håller griftetalet.

Prästen står där framme i kyrkans kor vid kistan och berättar. För det mesta har han aldrig träffat den döde - men ändå ska han nu ge en bild av denna människa. En bild att minnas, en rättvis och vacker bild, formulerad så att de anhöriga både kan känna sorgen över förlusten och glädjen över det som varit, över livets gåva. Och så - framförallt - ska prästen tala om hoppet om det eviga livet. Om att döden är inte slutet - kanske är den början på något nytt, okänt, något som vi levande bara kan ana vidden av.

Dunkelt, såsom i en spegel.

Den kristna tanken om upptåndelsen och det eviga livet är vacker. Lika vacker som det dunkla ljuset i kyrkan, de flämtande ljusen kring kistan och solens strålar som ibland letar sig in genom fönstrena i koret. När jag sitter där längst bak i kyrkan och sköter högtalare och klockor, tänker jag på vilket fantastiskt jobb prästen har. Vilken möjlighet att ge något betydelsefullt till sina medmänniskor - ord på vägen i livets stora stunder: kärleken, födelsen, döden. Hela levandets cirkel är det prästens uppgift att förklara och beskriva.

För länge sedan kände jag en präst som på äldre dagar reste runt och höll begravningsmässa över de döda som inte hade några anhöriga alls - det kunde handla om människor som dött alldeles ensamma och hittats efter lång tid eller uteliggare som frusit ihjäl på någon vintrig parksoffa. Några släktingar eller vänner att intervjua fanns inte. Jag frågade honom om han inte tyckte att det var svårt att hålla griftetal över dessa okända. Det är inte svårt, svarade han. Det finns alltid något att säga, något hoppfullt, något vackert, några vänliga ord på den sista resan.

Här kommer ledmotivet ur filmen Awakenings - Uppvaknanden, en film om livets gåva.

Copyright: Åsa Adolfsson Wallner