Farmor

Idag är det min födelsedag och då har jag bestämt att jag bara ska göra roliga saker. Jag ska träna, städa min fina bil, kolla efter en ny klänning och äta sushi på restaurang. Eller så kanske det blir grillade scampi - vi får se vilket som känns allra godast. Och så ska jag blogga om min farmor. Hur kan det vara roligt, undrar ni säkert - att skriva om en gammal kärring som varit död i över tjugofem år? Jo, jag kom på en sak idag: vi är lika hon och jag. På insidan. Hon var en kraftig dam med smak för dräkt och handväska, det är inte jag. Och träna skulle hon aldrig ha gjort - att röra på kroppen kunde vara farligt, den kunde ju bli utsliten i förtid.

Lite likt farmor, faktiskt.

Farmor var lärarinna av den gamla stammen. Påläst, allvarsam och noggrann. Hon älskade sitt arbete så till den milda grad att hon efter sin pensionering (som hon sköt upp i många år) skaffade en liten skolbänk och en liten griffeltavla till sitt enda barnbarn - mig. Jag tror nog att vi njöt lika mycket båda två, farmor och jag. Allt avhandlades - från rättstavning till Karl XII:s fälttåg.

Farmors favorit.

Men så här på äldre dagar börjar man fundera över människors öden på ett nytt sätt. Man ser dem liksom i ett annat ljus. Och på farmor lyser det faktiskt ganska starkt. Det har varit mörkt ett tag i glömskans dal, men nu riktas strålkastaren mot henne - mot farmor.

Farmor hade en hel del otur i livet. Hennes gamle far (som förstås var lärare) avled på morgonen samma dag som hon skulle gifta sig med min farfar - som var mycket äldre och rektor på farmors skola. Och efter bara åtta års äktenskap dog han av kallbrand på grund av för långt gången diabetes. På 1920-talet var det tufft att vara änka; farmor fick flytta från paradlägenheten vid torget till en liten lägenhet där hon och de två små barnen fick tränga ihop sig med kokerskan. Ekonomin blev en helt annan och sparsamhet blev nödvändigt. Farmor grät och klagade sin nöd, månad efter månad, år efter år - aldrig tycktes sorgen och saknaden efter farfar gå över, till allas växande irritation och opraktisk som hon var, blev allt väldigt tungt och svårt. Så avled även hennes dotter och det gjorde inte saken bättre - farmor snyftade och suckade och sörjde. När telefonen ringde i mitt barndomshem ville man inte svara - det kunde ju vara farmor och då tog det tid...

Tänk om det är farmor...

Men farmor hade goda sidor också - och de var riktigt goda. Hon älskade att upptäcka nya saker och hon älskade det som var vackert. Placerade man henne i en fällstol ute i en park, kunde hon njuta av vartenda blad och grässtrå. Hon hade aldrig tråkigt, alltid hittade hon något intressant att undersöka. Och hade hon en aldrig så liten slant över i den magra kassan, nog kunde hon unna sig något vackert - en blå glasfågel, ett vackert vykort eller en blomma att sätta på bordet. Och att få ge det vackra till dem hon tyckte om, älskade hon om möjligt ännu mer. Så av farmor behövde man aldrig riskera att få raggsockor eller mamelucker i julklapp. Från farmor kom alltid något vackert eller roligt. Aldrig något nyttigt. För farmor kunde varken laga mat, tvätta, sy eller sticka.

Aldrig från farmor.

Min mormor var motsatsen: sparsam och praktisk. Från henne kom alltid mängder av raggsockor och mamelucker. Följande dialog utspann sig en julafton i slutet av sextiotalet när de båda damerna satt tillsammans i soffan och farmor berättade att hon köpt en vacker vas.

Mormor Judith: Men inte hade väl Maja råd till det?? Maja som har så liten ekonomi!!
Farmor Maja: Det var den vackraste vasen jag sett - den var blå och den lyste så fint i skyltfönstret.
Mormor Judith: Men det måste väl Maja förstå, att så kan man inte göra. Har man en liten ekonomi måste man tänka sig för, förstår väl Maja. Man måste planera och inte köpa saker som är onyttiga.
Farmor Maja: Vill Judith påstå att en vacker vas inte är nyttig?
Mormor Judith: Men Maja hade väl kunnat köpa underkläder? Eller skor? Eller något annat nyttigt?

Farmor suckade djupt och mormor var röd av ilska. Och det blev den sista julaftonen de tillbringade tillsammans. För som mormor brukade säga: "den människan förstår inte vad som är nyttigt - inte undra på att det gått som det gått".

Fresia - också farmors favorit.

Men idag, på min födelsedag, vill jag minnas farmor och hylla henne för att hon hade förmågan att njuta av det som är vackert. Och om inte det är nyttigt, då vet jag inte.


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner