Offer och syndabockar

Jag kan inte släppa ämnet Sture Bergwall/Thomas Quick och jakten på syndabockar i denna rättsskandal.

Jakten på syndabocken pågår för fullt.

Vems är felet - egentligen? Den frågan verkar plötsligt alla ställa. Men självklart kan man inte peka ut någon specifik person som totalansvarig för händelseförloppet. Att påstå att det är psykoanalytikern Margit Norell som "skapat Thomas Quick" och att allt skulle vara hennes fel, är en onyanserad slutsats. Hur sekteristisk och mäktig Norell än må ha varit: skapat en massmördare har hon inte.

Det är många offer i denna historia, allra främst de familjer som förlorat barn och anhöriga. Familjer som fortfarande lever i ovisshet. Eftersom all energi och alla insatser koncentrerats kring Thomas Quick, har förmodligen de verkliga förrövarna gått fria. Så här i backspegeln måste detta kännas oerhört skrämmande - att leva i ovisshet är vida mer tärande än att få visshet.

Dan Josefsson.

Jag tror att det finns två personer som spelar huvudroller i det aktuella dramat: Dan Josefsson och Sture Bergwall själv. Josefsson är författare till boken Mannen som slutade ljuga. Boken handlar om Sture Bergwalls liv och öde och presenterar också den hypotes som ligger till grund för det enorma massmediaintresset kring fallet: att Bergwall under inverkan av sekteristiska terapeuter pressats att fabricera minnen av bestialska mord och övergrepp. Allt detta styrt av en "guru": psykoanalytikern Margit Norell.

Boken om Sture Bergwall.

Men - kan man verkligen säga att allt är hennes fel? Att allt ansvar ligger på denna gamla dams axlar? Nej - det kan man förstås inte. Vems fel är det då, att den gamla damen plötsligt får bära hela skulden?

Först och främst är det Sture Bergwalls eget fel. Jag menar inte att han har begått brotten, eller att han ska ställas till ansvar för något - men genom sitt sätt att agera har han lurat både sig själv och andra. Troligen hade han inte kunnat göra på något annat sätt, eftersom han gör det som han känner förväntas av honom. Han ville ju så hjärtans gärna "få vara med och leka". Äntligen blev han lyssnad på! Han läser situationen han befinner sig i - och så levererar han den reaktion han tror att man önskar. Känner han att psykoterapeuterna verkar nöjda och tillfreds om de lyckas få sin patient att minnas svåra övergrepp - då levererar han svåra övergrepp. Känner han att kriminalpoliserna förväntar sig att han ska peka ut brottsplatser bland stock och sten - då gör han sitt bästa och levererar även detta - med varierande framgång. Samma sak hände i TV-studion i Veckans brott-debatten. Man frågade om han någon gång träffat Margit Norell. Jodå, det hade han gjort - en gång. Och hon var "drottninglik", säger han. Som ett eko av vad de andra närvarande i studion nyss konstaterat. Hur trovärdig kan en sådan person anses vara? En person som kanske i hela sitt liv saknat en inre kärna, en känsla av ett stabilt jag?

Gitta Sereny - en biografi-författare
som också drabbades av sympati för sina objekt.

Den andre ansvarige är förstås författaren till boken Mannen som slutade ljuga: Dan Josefsson. Han har drabbats av det syndrom som drabbar väldigt många biografi-författare: sympati. En djup och stark känsla för den människa man skriver om och som man så nära studerat. Inlevelsen i personen blir så stark, att man till slut inte längre är objektiv. Man förlorar sig i kärlek till sitt ämne och ser inte längre skuggor och dagrar och mindre tilltalande egenskaper. Det förefaller som att författaren ser Bergwall endast som ett offer och därför söker efter skyldiga syndabockar.

Visst är det synd om Sture Bergwall och jag önskar av hela mitt hjärta att han får ett behagligt liv i fortsättningen - ett liv där han kan få möjlighet att stärka sin jag-känsla utan att behöva "leverera". Och att de familjer som förlorat anhöriga får visshet - till slut.


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Ett olyckligt möte

Igår handlade blogginlägget om turerna kring Sture Bergwall/Thomas Quick-fallet. Bilden som målas upp i media liknar en absurd ringdans av jurister, psykiatrer och psykoterapeuter. Många och långa och komplicerade turer kring denne man, som mitt i ringdansen förvandlas från en småkriminell blandmissbrukare till den värsta massmördare landet skådat.

Ringdansen. Bergwall i mitten,
fast man ser honom inte.

Turerna i ringdansen tycks ha dikterats av respekt för expertisen. Juristernas och kriminalpolisernas respekt för de psykiatriska-psykoanalytiska experterna. De rutinerade och erfarna utredarna förfaller att aldrig ha ifrågasatt det scenario som dessa experter målade upp. Man trodde blint och okritiskt.

Den person som med järnhand skötte koreografin i dansen var en psykoanalytiker med mottagning i Stockholms innerstad: Margit Norell. Hon var såväl handledare som terapeut till flera av dem som arbetade med Bergwall på Säter. Norell hade lämnat Psykolanalytiska Föreningen redan på 1960-talet för att bilda sin egen skola som hon kallade "Holistisk psykoanalys". Här spelade frammanandet av bortträngda minnen en avgörande roll. Norell var övertygad om att många människor bar på traumatiska minnen som de förträngt och som skapade svårt lidande. Det gällde att i analysen väcka dessa minnen, lyfta upp dem till medvetenhet. Ekot från gamle pappa Freud är öronbedövande starkt.

Ekot från gamle pappa Freud
är öronbedövande starkt.

Med tiden visade dock psykologisk forskning att dessa teorier knappast var trovärdiga. Är det något som ett mänskligt psyke inte kan värja sig emot, inte förmår förtränga till omdevetenhet - så är det just minnen av svåra trauman. De kommer tillbaka - i olika skepnad - hur man än försöker värja sig. Denna forskning tog Norell tydligen inte del av. Hon fortsatte sitt grävande efter borträngningar. Ju värre övergrepp patienterna kunde minnas - desto bättre stöd för teorin.

Men hur kunde dessa intelligenta och välutbildade psykologer och terapeuter så okritiskt ta till sig teorier som enligt modern forskning visat sig vara felaktiga? Kunde de inte läsa rapporterna? Vågade de inte ifrågasätta sin guru? Ville de inte ifrågasätta henne? Kunde de inte?

Svaret kom i intervjuerna i den TV-film om Margit Norell som sändes igår kväll. Flera av de inblandade berättade att Margit blivit som en mor för dem. En av psykologerna formulerade det som att "Margit var det närmaste en mor jag någonsin kommit". En annan vittnade om att Margit, näst hans barn, var den allra viktigaste personen i hans liv. En annan lovordade henne som analytiker och berättade att hon gått i analys i över trettio år. Och att ifrågasätta en mäktig mor - det gör man ju inte - för man tror på henne. När man är liten tror man blint på mamma, vad hon är säger. Tilliten är total, liksom trofastheten och lojaliteten. Vad som än händer.

Tilliten är total - till och med under vattnet.

Man kan ju bara undra hur det kom sig att dessa personer blev så "små" när de införlivades i Mamma Margits analys-familj. Varför växte de inte upp och detroniserade sin mamma, så som obstinata tonåringar brukar - och ska - göra? Antagligen hade de något gemensamt, en känsla av brist, en längtan efter den mor de aldrig haft.

Kan det vara så enkelt? Att massmördaren Quick skapades i det olyckliga mötet mellan moderslängtande terapeuter och en ensam man, som gjorde allt för att få "vara med och leka"? Antagligen.

Att mammor är betydelsefulla och mäktiga och till och med skrämmande, framgår tydligt i denna sång - Rysslands bidrag till Eurovision Song Contest 2009. Anastasia Prikhodko sjunger Mamo.

Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Stjärnpatienten

Ikväll har jag ägnat mig åt TV-tittande: Veckans brott special om fallet Thomas Quick/Sture Bergwall. Det visades en film också - om kvinnan bakom hela denna gåtfulla saga: psykoanalytikern Margit Norell. Utan henne - ingen massmördare, ingen Thomas Quick. Norell var en Stockholms-baserad analytiker som handledde de psykoterapeuter som arbetade på Säters slutna anstalt. Flertalet av dessa gick dessutom i terapi hos henne.

Margit Norell (1914-2005).

Margit Norell var en brinnande förespråkare för den analytiska teori som hävdar att svåra bortträngda minnen kan tas fram i terapi. Hon ansåg att många, många människor bar just på sådana minnen - minnen som var så fasansfulla att man förträngt dem, stoppat in dem längst in i själen, stängt dörren och kastat nyckeln. Att få dessa patienter att minnas, skulle leda till tillfrisknande.

Behandlingsperioderna var långa och intensiva och pågick under många år, ibland mer än trettio. Under sessionerna började patienterna minnas; traumatiska händelser, misshandel och sexuella övergrepp - ofta mycket grova, rent av bestialiska. Ju värre övergrepp patienten kunde minnas, desto effektivare föreföll behandlingen och desto trovärdigare den teori som behandlingen grundade sig på.

Sture Bergwall, numera frikänd.

Den som mindes allra mest - och därmed kom att stödja teorin allra starkast - blev den på Säter internerade Sture Bergwall. Han gick i intensiv terapi hos flera av Norells trogna lärjungar. På honom fungerade behandlingen särdeles bra och gav häpnadsväckande resultat. Under terapin erkände han 39 (!) mord. Han kom dessutom att minnas en barndom fylld av de grymmaste sexuella övergrepp, tortyr och till och med kannibalism (något som hans familj ställt sig helt frågande till). Bergwall levererade så duktigt att han blev en stjärnpatient och för första gången i sitt vuxna liv blev han en människa som betydde något, som fick uppmärksamhet, som fick uppleva delaktighet - en alldeles underbar känsla för en person som känt sig ensam och betydelselös i hela sitt vuxna liv. Han kunde inte motstå lockelsen i att bli så uppmärksammad - så han fabricerade det ena minnet efter det andra - allt värre, allt hemskare. Allt detta under fri tillgång till potent psykofarmaka.

Sture Bergwalls öde är förståeligt, sett ur detta perspektiv. Vem vill inte "vara med och leka"? Vem vill inte bli uppmärksammad och betydelsefull? Ingen. Alla vill vara Någon. Alla vill vara delaktiga. Och hellre ökänd än okänd. Det är inte konstigt alls.

Vad som däremot är konstigt, är hur så många intelligenta och pålästa och insiktsfulla psykoterapeuter så okritiskt kunde låta sig ledas av en gammal tant som tydligen inte brydde sig ett dugg om att ta del av modern forskning.

Jag ska försöka mig på en teori - i morgondagens blogginlägg.


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Pastor Gregorius och Doktor Glas

För ganska länge sedan skrev jag ett blogginlägg som handlade om Bengt Ohlssons roman Gregorius, som utkom 2004. (Inlägget hade titeln Språket styr tanken. Eller?) Pastor Gregorius är huvudpersonen i Ohlssons roman. Eftersom romanen är skriven i jag-form, är det Gregorius själv som för sin talan genom hela boken. Allt som beskrivs är filtrerat genom denne mans ögon och medvetande: en överviktig Stockholmspräst i sextioårsåldern som lever någon gång kring sekelskiftet 1900.

Gregorius gestaltad av Johan Rabaeus.
(Fast jag tänker mig honom som betydligt fetare och tunnhårigare.)

Pastor Gregorius är gift för andra gången, med en betydligt yngre kvinna som är dotter till en av hans jämnåriga vänner. Denna kvinna har han avgudat ända sedan hon var en tioårig flicka. Man kan skönja en pedofil böjelse i hans dyrkan av den smala, outvecklade flick-kroppen. Nu har flickan blivit hans maka - men vad är det egentligen han vill ha av henne? Han påstår sig längta efter hennes kärlek, som han inte får - men försöker ta. Två våldtäkter förekommer i romanen, men beskrivs av Gregorius själv som en kärleksgärning för att uppnå det han påstår sig sträva efter allra mest: ett barn.

Richard Berghs berömda Riddaren och jungfrun.
Modellerna var Verner von Heidenstam
och hans unga flickhustru.

Pastorn är stressad och känner sig otillräcklig. Han lider sedan flera år tillbaka av något slags diffusa hjärtproblem. I mitten av romanen, får han veta att hans unga hustru träffar en annan man. Han börjar smyga efter henne, men avbryter spionerandet när han på sin husläkares inrådan reser till en kurort för att vila upp sig. När han återvänder till Stockholm, möts han av en situation han inte förmår tolka. Den unga hustrun är sig inte lik, tycker han. Hon ler mot honom, men ögonen ler inte. Är hon sjuk? Olycklig? Ingenting är sig likt. På natten våldför han sig på henne. Osalig irrar han runt i sensommarstaden. Boken slutar abrupt. Gregorius råkar på sin husläkare på en uteservering i Kungsträdgården. Husläkaren erbjuder honom ett hjärtpiller, han sväljer det och där upphör berättelsen.

Från början är Pastor Gregorius inte någon huvudperson som tillåts föra sin egen talan. Han är en figur i Hjalmar Söderbergs dagboks-roman Doktor Glas (1905). I den boken är det doktorn som för ordet. Och doktorn avskyr sin patient - den fete, självgode prästen. När prästens unga hustru kommer till läkarmottagningen och förtvivlat berättar om makens våldtäkter, grips doktorn av hat och bestämmer sig för att röja prästen ur vägen. Alla som läst Doktor Glas, vet att Gregorius blir mördad av sin husläkare. Hjärtpillret som han får prova där på uteserveringen i Kungsträdgården är ett dödligt gift.

Doktor Glas.

De tankar som ligger bakom Hjalmar Söderbergs roman är desamma som ligger till grund för Dostojevskijs Brott och straff - där studenten Raskolnikow mördar en gammal pantlånerska. Det handlar om "övermänniskoidealet" - tron att vissa människor är mera värda än andra och att det är tillåtet, till och med en välgärning, för dessa övermänniskor att undanröja misshagliga, "lägre stående" personer. Och eftersom Doktor Glas uppfattar den fete och självgode prästen Gregorius som en misshaglig parasit och våldtäktsman, tar han sig rätten att helt enkelt beröva honom livet. För att befria världen och hustrun.

Kanske ville Bengt Ohlsson rädda Gregorius' eftermäle - så här hundra år i efterskott? Låta den misshaglige få komma till tals, visa att även en "självgod parasit" har en själ och känslor - att även denne mans liv har ett värde. Kanske ville han polemisera mot övermänniskotankarna i Söderbergs roman - men han lyckas inte. För pastor Gregorius hade aldrig kunna uttrycka sig så här. Det språk och de tankar som Bengt Ohlsson låter pastorn uttrycka, existerade inte för hundra år sedan. På sidan 405, strax före det abrupta slutet, säger pastorn: "Jag går in i tystnaden, torkar reflexmässigt av skorna på den lilla mattan." Knappast en formulering som varit möjlig från en person född på 1840-talet. Exemplen är många. Men, man ska inte vara överkritisk. Hade författaren valt att låta pastorn uttrycka sig tidsenligt - då hade boken med all säkerhet blivit både tråkig, högtravande och svårläst. Och absolut inte fått Augustpriset.


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Månljus och nostalgi

Att vara patetisk - vad är det? Patetisk betyder "starkt känslosam" - och i vår nutid har ordet fått en negativ biton av "löjeväckande" och "fånig". På engelska betyder ju pathetic - numera - också löjlig, ibland till och med ynklig. Patetisk kan också betyda att det känslosamma uttrycks på ett storvulet sätt, med yviga gester och hög röst. Pinsamt värre, kan man nog säga. I modernt språkbruk är patetisk definitivt något negativt. Men måste det vara något dåligt? Kan det inte vara bra också? Till och med vackert?

Patetiskt? Eller bara löjligt?
I varje fall säkerligen plågsamt.

Från början kommer ordet patetisk från grekiskans "pathos" som betyder sinnesrörelse och är ett begrepp inom retoriken. Pathos är det som talaren använder för att beröra sina åhörare, väcka deras känslor. Ju starkare pathos talaren kunde leverera, desto mer känslomässigt berörda blev åhörarna. Kanske kan man säga att pathos är förmågan att som talare "spela på hjärtats strängar".

Det finns två ord till som betyder lite samma sak och som också med tiden har fått en alltmer negativ klang: sentimental och nostalgisk. Sentimental betyder känslosam i överkant, lite snyftig och gråtmild. Och nostalgisk betyder att man på ett nästan sjukligt sätt är tillbakablickande, dras till det förflutna, längtar tillbaka så intensivt och kanske i så hög grad att man inte riktigt förmår att leva i nuet. Kanske kan man till och med säga, att det där tillståndet man så intensivt längtar tillbaka till är ett slags drömbild, en chimär, något som egentligen aldrig existerat - men som man ändå längtar till.

Drabbad av nostalgì?

För länge sedan, på 1700- och 1800-talen, var nostalgi en sjukdomsdiagnos. Soldater ute i krig vid fronten, långt hemifrån, kunde drabbas av en sådan svår hemlängtan att de blev sjuka. De blev totalt apatiska, oförmögna till allt, till och med att äta. De svalt ihjäl av längtan till sin hembygd. För "nostos" betyder hem på grekiska. Numera skulle diagnosen säkert heta exogen depression eller posttraumatiskt stressyndrom.

Nu ikväll när jag funderar över den laddning som dessa tre ord är bärare av, kan jag se mest det positiva. Är det inte egentligen så, att nostalgi, sentimentalitet och patetik är målade i skýmningens blåa färg? The colour of bluenote? Känslan är ett slags dubbeltydig njutning; bitterljuv, lycko-sorgsen. Och visst är väl längtan till något som man inte riktigt vet vad det är - diffust, men ändå så starkt - något vackert? Troligen är det just den där känslan av längtan som gör oss människor så fantastiska och kreativa. Just den där längtan som skiljer oss från djuren. För de kan inte längta.

För mig är Glenn Millers Moonlight Serenade en känsla av sorg och längtan blandad med lycka. Och jag tror att många, många äldre som upplevt det andra världskriget (det har inte jag!) känner just ett slags längtan tillbaka när de hör den här musiken. Längtan tillbaka till en tid av ungdom, kärlek, framtidstro och fredsglädje.

Moonlight Serenade av och med den fantastiske trombonisten och orkesterledaren Glenn Miller:

Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Vem är nyttigast?

När jag var liten ville jag bli läkare. Jag läste allt om sjukdomar, önskade mig ett skelett i julklapp och tittade på filmjölk i mitt mikroskop. (Har aldrig ätit fil sedan dess.) I skolan gick det fint med biologi, kemi och fysik. Men matematiken... Av det skälet vågade jag inte satsa på naturvetenskap och läkarutbildning, utan valde humaniora istället. Språk hade jag så lätt för och grammatiken gick som en dans. Jag valde den lätta vägen - det som jag kunde: lingvistik och textanalys. Men jag valde inte det som jag ville; medicin. För tyvärr är det inte alltid detta sammanfaller; det som man kan och det som man vill.

Skrämmande utsikt från mikroskopet:
kvalster i sängen.

Men - nu på ålderns höst ångrar jag mig. Så enormt mycket. Varför? Jo, det ska jag svara på nu.

Idag var jag med min make tillbaka på Linköpings universitetssjukhus. Återbesök efter hans nackoperation tidigare i höst. Vi fick träffa sjukgymnast och neurokirurgen som opererat bråcket och ersatt den lilla trasiga disken med en protes. Vänligt bemötande, raka puckar, tydlig kommunikation. Inget krångel, inget självhävdande, inga försök att visa makt och överlägsenhet - för det behövdes inte. Inga svåra ord och medicinska termer för att imponera och briljera - för det behövdes inte heller.

Som kirurg behöver man inte förklara sig.
Man är odiskutabelt nyttig.

Som kirurg är man säker, man kan sin sak, ingen ifrågasätter. Man har makten i sin hand och bemöts med respekt, beundran och till och med vördnad. Just därför kan man vara så generös och öppen som man vill vara. Man har råd att tveka och fundera. Man har råd att sänka garden. Som kung kan man unna sig att vara precis den människa man är. Det finns inget behov av spel för gallerierna. Vad beror det på? Jo, det handlar om att man inte behöver inte försvara sig och det man gör, för det är ingen som tvivlar på att det man uträttar är både nyttigt och betydelsefullt.

Humanister i arbete. Svenska akademien sammanträder.
Ständige sekreteraren Peter Englund i förgrunden.

Som humanist måste man ständigt försvara sig. För man är ju inte nyttig. Egentligen är man ett slags parasit på samhällskroppen. Eller om man vill uttrycka det aningen mildare: en liten dekoration i hörnet. Det man eventuellt tillför är ganska överflödigt och meningslöst. Är det så? Kanske frågan ska ställas på ett litet annorlunda sätt: Måste det vara så?

Svaret blir nog tyvärr jakande. Iallafall i vår nutid där allt som går att ta på, som brummar och bullrar och syns, är mycket högre värderat än det som lite föraktfullt rubriceras som "mjukvara".

Och visst. Måste man välja så... Hellre få hjälp med sina gallstenar än att läsa Hemingway. Och när det gäller finansieringen av forskningsprojekt - vad är mest nyttigt; stomiforskning eller en komparativ studie mellan kreolsk och fransk grammatik? Svaret är lätt: stomiforskningen förstås. För vem vill få en påse på magen i onödan? Och vem bryr sig om det finns konjunktiv i kreolskan eller inte - egentligen?

Hur bevarar man sin självrespekt som humanist? Med den ständigt gnagande känslan av att vara överflödig? Omskolar sig till kirurg? Eller "blir vid sin läst" och står ut? Ska fundera vidare...


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Ord

Kära läsare!

Jag har haft nätproblem i över ett dygn och har därför inte kunnat leverera något inlägg på bloggen. Nu äntligen fungerar nätet - men jag är totalt tom i huvudet. Det finns massor att fundera över och skriva om, men just nu är det tvärstopp. Inga idéer alls. Och jag vill ju inte skriva något som inte är viktigt, som inte betyder något. Inte producera ord för ordens skull. Det finns det tillräckligt många andra som gör.

Men om orden säger något viktigt, förmedlar något som kan göra skillnad, som kan trösta eller glädja eller lugna eller väcka tankar - då är de så oändligt värdefulla. Tänk, vad ett enda ord kan betyda. Det kan betyda skillnaden mellan liv och död, mellan hopp och förtvivlan.

Här kommer en sång som heter just Ord. Eller Milim, på hebreiska. Detta var Israels bidrag till Eurovision Song Contest 2010. Jag tror att låten var segertippad, men den vann inte. Kanske var den lite för patetisk och dramatisk - men jag röstade för jag tyckte att den var mycket vacker. Och för att den var allt annat än trallvänligt dansbandsaktig, förstås...

Milim med Harel Skaat:

Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Revansch eller Det är aldrig för sent att tänka nytt

Jag kan inte riktigt släppa ämnet "upprättelse" - det som jag bloggade om i texten Vad kostar ett liv? Där skrev jag om personer som blivit kränkta och misshandlade av samhället - och som  kräver ekonomisk kompensation. Lobotomerade, tvångssteriliserade, de som utsatts för övergrepp på barnhem. Min fråga var: räcker det verkligen med pengar? Och isåfall hur mycket? 50.000 för ett förlorat liv (när det borde vara en miljard)? För kan ett liv överhuvudtaget värderas i pengar?

Hur får man upprättelsen att väga
lika tungt som förbrytelsen?

Och om man nu verkligen vill skapa upprättelse - hur ska den kunna väga lika tungt i rättvisans vågskålar som förbrytelsen? Hur mycket väger lobotomi? Och hur mycket väger en uppväxt på institution? Och hur mycket väger en våldtäkt? En ursäkt - om än aldrig så djupt känd och tydligt formulerad - är inte tillräcklig.

Sture Bergwall - ett offer för föråldrade
psykoanalytiska teorier och metoder.

Men - jag tror ändå att det går att vinna någon form av upprättelse. Här har massmedia en enorm makt. En upprättelse kan ske i TV, men det måste ske på ett nyanserat sätt - så att offret inte blir offer på nytt, fast i ett nytt sammanhang. Sture Bergwall - påstådd massmördare, offer för en krets av toppstyrda terapeuter och numera rentvådd från alla mord - har tillbringat tjugotvå år av sitt liv på en sluten anstalt. Hur gör man "come back" efter det? Kommer han att sitta i TV-kanalernas morgonsoffor framöver och berätta om sitt öde? Eller kommer han att försvinna ut i den stora tystnaden? Det finns risker med båda möjligheterna. Offerroll eller bortglömd? Vilket är värst?

Och alla de som inte får vara med i TV - hur går det med upprättelsen för dem? På vilken arena ska de kräva sin rätt?

De som är kreativa kan skapa sin upprättelse själva - aktivt ta revansch. Anna Odell är ett lysande exempel på det.

Återträffen - manus, regi och huvudroll: Anna Odell.

Hennes film Återträffen har slagit som en murbräcka och tagit andan ur recensenterna. Den mobbade tjejen som inte blev bjuden på grundskoleklassens 20-åriga återträff, skapar en egen återträff; en film där mobbarna kläs av in på bara benknotorna. Med skicklig dramaturgi tar hon revansch på dem som plågat henne under hela grundskoletiden. Hon iscensätter det som aldrig hände, men som nu blir en ny sanning. En sanning där hon själv tar kommandot och får sin revansch. Förresten: hur många av skolmobbarna kommer att få hämta en guldbagge inom kort? Gissningsvis ingen.

Anna Odell visar vägen. Jag tror att upprättelsen finns gömd i just detta: att skapa sig en ny sanning. En sanning lika sann som den gamla. Det handlar inte om livslögn eller om att gömma sig eller att försköna eller förvränga. Det handlar om att ersätta det gamla, som spelat ut sin roll. Det handlar om att se med andra ögon. Tänka med andra tankar. Göra om igen. Göra nytt.

Det kanske låter som en floskel (och jag har många gånger tänkt på dessa ord med skepsis), det som den kände psykoterapeuten och författaren Ben Furman säger: "Det är aldrig för sent att få en lycklig barndom." Men jag tror att han har rätt. Det är aldrig för sent att tänka om sitt liv.


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Vad kostar ett liv?

Det finns människor som anser sig ha blivit misshandlade och åsidosatta och som i sin förtvivlan kräver upprättelse i form av ekonomisk kompensation. Många av dem har verkligen skäl att göra det. Stora och tungt vägande skäl. Men räcker det verkligen med pengar?

Jack Nicholson i rollen som den oppositionelle
MacMurphy i Milos Formans berömda film Gökboet.

Det allra värsta och mest upprörande exemplet på detta, tycker jag, är alla de människor som ända fram till 1960-talets mitt utsattes för det som kallas lobotomi - ett kirurgiskt ingrepp i hjärnan. Nervbanor från frontalloben in mot djupare delar av hjärnan skars av i syfte att bota mentala störningar. Problemet var bara att ingreppet medförde svåra skador som ledde till att patienternas personlighet förändrades drastiskt. Från att ha varit en levande (och lidande) och kännande människa kunde patienten i ett slag bli en apatisk zombie, utan energi och utan ett flexibelt fungerande intellekt. (Detta skildras bl.a. i Milos Formans berömda film Gökboet.) Trots dessa grova biverkningar - ibland avled patienterna till och med av skadorna - tilldelades upphovsmannen Egas Moniz Nobelpriset i medicin så sent som 1949. Och då hade metoden använts flitigt i över ett decennium.

Egas Moniz - lobotomins fader och Nobelpristagare.

När jag var ung minns jag att jag i ett TV-program såg en äldre kvinna som berättade om sitt liv efter lobotomi-ingreppet. Kvinnan satt i en fåtölj och pratade långsamt och liksom känslolöst. Det var som om hon berättade om något som inte berörde henne ett dugg. Det där livet - var det verkligen hennes liv? Det verkade inte så. Det hade liksom bara förflutit, passerat utan att hon egentligen varit delaktig. Och nu önskade hon att Staten skulle kompensera henne med ett skadestånd.

Koloristen Sigrid Hjertén var en av dem som lobotomerades
och avled av skadorna efter ingreppet.

Sådana fruktansvärda övergrepp går inte att förstå. Hur kan man återgälda något sådant? Hur astronomiskt stort skulle inte det skadeståndet måsta vara? Det är som att svara på frågan: hur mycket kostar ett liv? Svaret måste bli att ett liv inte går att värdera i pengar. För hur kan man återbetala värdet av alla de erfarenheter som den drabbade människan gått miste om? Hur kompenserar man bristen på minnen? Skulle man värdera erfarenheter och minnen i pengar - då skulle ett skadestånd betinga miljard-belopp. Förresten: inte ens nio nollor kan väl uppväga kärlekslyckan, barnafödandet, vardagsbestyren, den goda maten, vännerna, naturupplevelserna och - framför allt - de myriader av tankar som forsar genom medvetandet och som gör oss till levande människor.

Upprättelsen måste ske på en helt annan nivå. Upprättelsen måste vara så stor att den väger lika tungt som övergreppet i vågskålen. Hur går det till? Antagligen går den frågan inte att svara på. Eller gör den det?


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Det enkla och det svåra - och det vackra

Jag tycker att det är bra att uttrycka sig enkelt, klart och lättbegripligt - särskilt när man ska skriva om svåra saker. Att göra det svårbegripliga lätt att förstå, är bland det viktigaste som finns. Då uppnår man verkligen demokrati - tankens demokrati. Ingen stängs ute från tankarnas värld.

Bra att skruva i ibland.

Men jag har en stark känsla av att många människor inte tycker att det är lika "fint" att uttrycka sig lättbegripligt. Att uttrycka sig krångligt och svårbegripligt verkar "finare", mera intelligent och påläst. Ibland tror jag till och med att folk tycker att ju krångligare, desto mera beundransvärt och storslaget.

Men att skriva lättläst är faktiskt ofta svårare, för man måste liksom processa texten ett extra varv och verkligen göra klart för sig vad man menar och till vem man riktar sin text. Man måste alltid föreställa sig ett "du" som ska läsa det man skrivit. "Du" ska inte behöva läsa meningen åtta gånger. "Du" ska inte behöva glömma vad han läst efter några meningar. "Du" ska kunna följa författarens tanke som en snitslad bana genom vildmarken.

"Du" ska kunna följa tanken
som en snitslad bana.

Men ibland funkar det ju inte alls så här. Ibland måste det skrivna ordet få vara både dunkelt, svårt, krångligt, tungt och obegripligt. Annars förmår det inte uttrycka den komplexitet som författaren vill/måste förmedla. Den komplexitet som författaren vill att "du" ska drabbas av och förstå i djupet av sitt hjärta. Men då handlar det om texter av ett annat slag; skönlitterära.

Jag tror att det var poeten, essäisten och litteraturkritikern Sten Selander som i en recension av Erik Lindegrens diktsamling mannen utan väg, myntade uttrycket "Det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta." Och det var inte snällt menat. Selander var en konservativ moralist när det gällde poesi. Dikter skulle inte vara vare sig dunkla till innebörd eller språk, ansåg han. Det skulle vara klarhet och ljus. Men så var han botaniker också - och inte så intresserad av psykoanalys och annat mystiskt...

Erik Lindegren (1910-68).

Erik Lindegren är den store banbrytaren och orfikern i modern svensk poesi - en modern Stagnelius kanske man kan säga. Hans visionära dikter fräser och sprakar och glittrar av komplexitet. De är dunkla och mörka och ibland ogenomträngliga. Det är väl antagligen därför som han aldrig blivit lika folkkär som den mera "lättläste" Tranströmer. Erik Lindegren är svår, pretentiös och ibland pompös - men han måste få vara det, för det han skildrar är just svårt, pretentiöst och ibland pompöst. Och dunkelt. För Lindegren djuplodar verkligen.

Men - när man ska skriva om Lindegren, analysera hans dikter, berätta för det där "du" om Lindegrens visionära tankevärld - då måste man uttrycka sig både klart, enkelt och lättbegripligt. Annars får ju "du" aldrig en chans att träda in i det fantastiska och glittrande dunklet.


Här kommer slutraderna i Erik Lindegrens berömda dikt Ikaros (ur Vinteroffer 1954):

...

Nu stiger han ensam, i en himmel utan moln,

i en fågelfri rymd bland reaktionsplanens larm...

stiger mot en allt klarare och klarare sol,

som blir allt svalare, allt kallare,

uppåt mot sitt eget frusande blod och själarnas flyende vattenfall,

en innestängd i en vinande hiss,

en luftbubblas färd i havet mot den magnetiskt hägrande ytan:

fosterhinnans sprängning, genomskinligt nära,

virveln av tecken, springflodsburna, rasande azur,

störtande murar, och redlöst ropet från andra sidan:

Verklighet störtad

utan Verklighet född!

 

 

 

...stiger mot en allt klarare och klarare sol...

Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Framgångens vita leende

Vad är framgång? Vad är lycka? Skulle alla svara likadant på de frågorna? Antagligen inte. För en del är framgång detsamma som att tjäna stora pengar, för andra är framgång att få göra något som gagnar och gläder andra. För en del är lycka att vara rik, köpa stora bilar och ha en pool i trädgården. För andra är lycka att vara frisk och få vara tillsammans med dem man älskar. Men riktigt så här enkelt tror jag tyvärr inte att det är - inte när det gäller framgång iallafall. Vem är det egentligen som blir framgångsrik och vem är det som inte blir det? Det är nog inte bara förmågan, engagemanget och intelligensen det handlar om, utan om helt andra, irrationella, faktorer.

Lycklig och framgångsrik? Säkert!

För några år sedan läste jag i Dagens Nyheter om en professor i odontologi. (Odontologi är läran om tänderna och deras sjukdomar.) Professorn var en modig man med mycket socialt pathos. Han hade förstått att eftersom det blivit allt dyrare att gå till tandläkaren, så har god tandstatus och friska tänder blivit en klassfråga. Många människor har inte längre råd att göra någon årlig tandkontroll, vilket får till följd att de drabbas av karies och tandlossning.

Nu ville professorn testa en teori som han länge gått och funderat på: blir människor med snygga tänder framgångsrikare än människor med dålig tandstatus? Hur skulle han gå till väga? Att bara fråga folk var kanske inte så klokt; de skulle förmodligen inte vara ärliga, utan svara att det minsann inte är ytan som är viktigast, utan den inre skönheten. För så ska man ju svara om man vill verka etisk och vara politiskt korrekt. En arbetsgivare vill säkert inte så gärna erkänna att han/hon väljer den snygga personen framför den mindre snygga - trots att snyggingen gjorde bort sig på jobbintervjun...

Odontologer i arbete.

En dag kom professorn på hur han skulle göra: han skulle konstruera en lösgom till sig själv - och den lösgommen skulle han sätta på sig när han föreläste på konferenser och kongresser. Sagt och gjort, professorn lät tillverka en lösgom - men det var ingen vanlig lösgom. Den hade bruna tandstumpar och några gluggar. Tänderna var sneda, missfärgade och kariesangripna. Lösgommen visade tydligt hur tandstatusen blir när man inte har råd att gå till tandläkaren. Precis innan han skulle ställa sig på podiet och börja sin föreläsning, satte han in lösgommen. Så gick han in.

Framgångsrik? Antagligen inte. Lycklig? Kanske.

Publiken blev tyst först. Sedan började de skruva på sig, titta i sina papper, kolla i väskan, prata med grannen. Den där professorn på podiet - han med de dåliga tänderna - honom hade de totalt tappat intresset för. Han kunde väl knappast ha något vettigt att säga - som han såg ut...

Efter en stund tog professorn av sig sin lösgom. Publiken blev chockad. Inte bara över att professorn nu plötsligt såg helt annorlunda ut, utan även över sin egen reaktion. Spelade verkligen tänderna så stor roll för om man ansåg det värt att lyssna eller inte? Om talaren fick respekt eller inte? Tydligen var det så - tänderna spelar verkligen en enorm roll. Professorn testade sin lösgom även i "mingel-sammanhang" och där var reaktionen om möjligt ännu tydligare. Man vände sig bort, ville inte lyssna, ville inte umgås. Professorn med lösgommen blev helt isolerad.

Glöm inte tandtråden!

Vilken slutsats ska man dra av detta? Att man måste ha snygga tänder för att få framgång i sitt liv? Eller ska slutsatsen vara att man bör uppmuntra till att se andra kvaliteter än de ytliga hos människor? Jag tror att jag väljer den senare slutsatsen - det är faktiskt insidan som räknas! Men - med ett tillägg: glöm inte tandtråden!


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Att göra fel kan vara farligt

Ibland gör det inte så mycket om man säger fel, eller om man slarvar lite med vad man kallar saker. "Så petnoga behöver det väl inte vara!", finns det de som säger. Och ofta har de kanske rätt - men inte alltid. För i vissa lägen måste man verkligen vara just petnoga - annars kan det bli fel. Väldigt fel. Till och med farligt fel.

Riksbusen Svartenbrant - numera Ferm
- både verbal och verserad.

Jag hade en gång en lärare i det som kallas differentialdiagnostik - vetenskapen kring att skilja tillstånd från varandra, tillstånd som ibland kan uppvisa likartade symptom, men som har helt olika orsaker. Differentialdiagnostik innebär att man som t.ex. psykoterapeut måste kunna skilja mellan olika typer av psykiska tillstånd. Missar man och ställer en felaktig diagnos, kan det få svåra konsekvenser för patienten - för då blir ju även valet av behandling felaktigt. Det var just det som den här läraren föreläste om.

Det är hemskt att göra fel...

Exempel han brukade anföra, var svårigheten att se skillnaden mellan en depression hos en person med narcissistisk störning och en med en mera masochistisk. Eller mellan ätstörningar på en neurotisk respektive psykotisk nivå. Behandlingarna för dessa tillstånd skiljer sig mycket. Att till exempel bemöta en deprimerad person med masochistisk läggning på samma sätt som en deprimerad narcissist, kan bli totalt förödande för den ena och fullständigt verkningslöst för den andra.

Även narcissister kan bli deprimerade - till slut.

Den här läraren var mycket skarp och han kunde verkligen sin sak. Han var psykoanalytiker och hade länge arbetat med personer med riktigt svåra störningar - grova brottslingar och förbrytare - och hans föreläsningar var så spännande att man satt på helspänn varje sekund. Bland annat berättade han om en grov återfallsförbrytare som i samtal föreföll vara både älskvärd och social. Han lurade varje terapeut han mötte med sin verbala talang. På frågorna svarade han eftertänksamt och självkritiskt. Han föreföll så ödmjuk och eftertänksam att man knappast alls kunde tro att han var skyldig till alla de brott han dömts för. Men han hade en annan sida - och den var både grym och skoningslös och helt utan empati och ödmjukhet. Men den sidan uppvisade han inte i samtalen med sina terapeuter på fängelset förstås.

Ett annat exempel på hur förödande en felaktigt ställd diagnos kan vara, är följande historia: en ung man kommer till husläkaren med svår huvudvärk. Husläkaren konstaterar ganska snabbt att eftersom han inte kan upptäcka några fysiska fel på patienten, måste huvudvärken ha en psykologisk orsak. Den unge mannen remitteras till en psykoterapeut. Man pratar och pratar och pratar, analyserar och analyserar och analyserar. Efter månader av samtal, råder psykoterapeuten till slut sin patient att vända sig till akuten - han kan liksom inte riktigt finna någon klar psykologisk orsak till den hemska huvudvärken. Där konstaterar man omgående en hjärntumör. Hur det gick, förtäljer inte historien. Men hade psykoterapeuten varit lite bättre på differentialdiagnostik, hade den unge mannen sluppit månader av lidande och ett ovisst öde.


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Historien om manus-påsarna

För många år sedan, när jag arbetade som redaktör på den kungliga akademien, råkade jag göra ett riktigt förfärligt misstag. Hemma i hallen hade jag ställt ett antal påsar med pappersskräp, sådant som skulle hämtas av sopbilen. Många påsar var det, fulla med gamla tidningar, papper och annat tråkigt. Bredvid påsarna som var avsedda för sopbilen hade jag ställt två andra påsar med manuskriptet till en bok som jag just arbetade med. (Boken var skriven av en mycket lättretad dirigent som jag skrev om för länge sedan i ett blogginlägg med titeln Den arge dirigenten.)

Sopbilen brummade redan ute på gatan,

Nu var det morgon och det var bråttom till jobbet och ute på gatan brummade redan sopbilen. Min dåvarande make ville vara hjälpsam och tyckte väl att det skulle vara skönt att få bort alla de skrymmande påsarna - så han tog allihop och rusade ut till sopgubbarna i sista sekunden, precis innan sopbilen försvann runt hörnan. Jag kommer ut i hallen och ska ta manus-påsarna - men de är borta. Finns inte!! Jag nästan svimmar av fasa. Och inte kunde jag bli arg på maken heller - han ville ju bara hjälpa till. Och den arge dirigenten... Bara tanken på hur han skulle reagera fick blodet att frysa till is i ådrorna. Om han ens skulle överleva ett sådant vredesutbrott. Han kunde ju få en stroke, till exempel. Och då skulle det vara mitt fel...

Det kan vara farligt
att ställa papperskassar i hallen...

När jag kom till jobbet ringde jag till sophanteringsföretaget och förklarade min belägenhet. De sa att en enda möjligheten var att jag personligen åkte ut till Lövsta-anläggningen och själv letade efter påsarna. (Förresten; var det ICA-påsar eller var det Metro-påsar?... Jag kunde inte minnas...). Sagt och gjort, jag kastade mig i en taxibil som snabbt körde ut till den stora sopförbränningsanläggnngen. Ett gigantiskt berg av sopor tornade upp sig mot hösthimlen. Hur skulle jag hitta mina båda påsar där?? Förtvivlad åkte jag tillbaka till jobbet, stängde in min på mitt arbetsrum och grubblade.

Sopberget tornade upp sig mot hösthimlen.

Grubbla är alls inte dåligt - för rätt vad det är kommer man på någon lysande idé. Det slog mig plötsligt att jag en gång sett en spåtant i TV. Hon hette Saida och kunde svara på läsarnas alla frågor - oavsett vad de handlade om. Var fanns mormors gamla pendyl? Var det farbor Karl som spökade på vinden? Och varför hade Olle gjort slut? Saida hade svar på allt. Kanske att hon kunde hjälpa mig också? Kanske hon kunde se var manus-påsarna fanns nu?? Jag ringde till SVT Sundsvall (tror jag det var) och fick prata med producenten som gjorde programmen med Saida. Först var han skeptisk, men sedan jag berättat om manus-påsarna och den arge dirigenten, gav han mig direkt Saidas telefonnummer. För Saida är verkligen helt fantastisk, sa han. Hon vet allt, hon ser allt och hon känner allt.

Den fantastiska Saida.

Jag stängde dörren till arbetsrummet och började ringa, men det tutade upptaget. Jag ringde och ringde och ringde - men det var upptaget hela tiden. För som producenten sa, alla vill prata med Saida.

Jag fick aldrig tag i Saida och vad som hände med manuspåsarna, tänker jag inte berätta.
Den arge dirigenten fick inte någon stroke och hans bok kom ut till slut. Och historien om manus-påsarna fick han förstås aldrig höra.


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Magneter och demokrati

Vad är en "semantisk magnet"? Det är ett abstrakt begrepp som jag tror betyder ungefär detta: en företeelse, vars benämning drar till sig andra företeelser och benämningar och liksom bildar ett slags kluster eller nätverk av företeelser. Det uppstår som ett slags paket av besläktade saker. Tar man en av sakerna, får man de andra liksom på köpet.

Den semantiska magneten drar till sig
andra magnetiska företeelser.

Jag tror att det är djupt rotat i det mänskliga psyket att alltid söka sammanhang, att se kopplingar, att skapa "paket". Det är ett sätt att kategorisera och sortera intrycken från den komplexa verkligheten, en överlevnadsstrategi helt enkelt, för att inte översvämmas av flodvågen av ständiga intryck.

Jag hörde begreppet "semantisk magnet" för första gången idag på en doktorsdisputation i pedagogik. Exemplet som gavs i avhandlingen handlade om hur politiska trender styr utformningen av skola och utbildning. På gott och på ont. (Mest på ont, har jag en känsla av, eftersom makten ju ligger i händerna på politikerna och inte, som den borde, i händerna på experter/pedagoger. Politiska trender ställs mot kunskapskontinuitet.)

August Strindberg - marknadsanpassad?

Jag tänker mig att för längesedan kunde begreppet BILDNING fungera som en semantisk magnet och dra till sig andra begrepp som t.ex. latin, litteratur, poetik, retorik eller grammatik. Nu är det nog en annan magnet som drar mycket starkare och den heter ARBETSLIVSANPASSNING eller NÄRINGSLIVSINRIKTADE UTBILDNINGAR. Den här semantiska magneten drar till sig begrepp som effektivitet, flexibilitet, teknik, ekonomi, lönsamhet och resultatinriktning.

Men det är väl inget fel? Att anpassa utbildningen till vad som efterfrågas på arbetsmarknaden? Då blir det ju samhällets behov av arbetskraft som styr vilka utbildningar systemet tillåter och rekommenderar. Det kan också kallas "matchning" och det är väl bra? Då slipper man utbilda människor till arbetslöshet. Många gymnasier idag erbjuder utbildningar till t.ex. musikal-artist eller florist. Hur många sådana behövs i Sverige? Och hur många programledare eller medieaktörer finns det plats för i vårt land - egentligen? Inte så väldigt många, är jag rädd.

Vem bryr sig om Homeros nuförtiden?
Han är ju inte särskilt lönsam - eller?

Men ändå. Om den allt överskuggande idén blir att bara utbilda folk som "behövs" - hur går det då med den gamla magneten BILDNING? Och hur går det med småmagneterna poetik, litteratur och retorik? Jag tror att det samhället skulle bli väldigt tråkigt, likriktat och stagnerat, byggt som det är för att vara lönsamt. Och den semantiska magneten BILDNING har en annan liten småmagnet som vi aldrig får glömma och den heter demokrati.


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Varför går det så bra för spåkärringarna?

Telefon-schamanen i arbete.

Jag har öppnat en hemsida med psykologisk rådgivning på nätet. Jag trodde att det skulle komma frågor. Men det gjorde det inte. Inte en endaste fråga har det kommit. Tyst som i graven och tomt som på Månen. Jag har annonserat i en stor tidskrift - inget resultat. I samma tidskrift annonserar schamaner och spåtanter och astrologer. Stora, dyra annonser är det. I fyr-färg och med vackra leende damer med blont hår.

Ger dig det svar du vill ha - om du betalar.

Så en dag tar jag mod till mig och ringer annonsbyrån och frågar: "Hur kommer det sig att schamanerna och spåtanterna och astrologerna kan ha råd med så stora annonser?" Svaret: "Det går jättebra för dem! Folk är som galna efter dem. De har lika stora annonser inne i flera andra tidningar också!" Jag blir mållös och tyst. Annonsförsäljaren suckar och säger att han inte heller kan fatta hur detta går till.

Spåtanterna och schamanerna och astrologerna tar 19.80 i minuten för att svara på hur din framtid kommer att bli, hur du ska leva ditt liv och om du kommer att möta din stora kärlek och - förstås - om du kommer att bli ekonomiskt oberoende. Och om de inte pratar oerhört fort, måste det ticka många minuter innan de är klara med hela sin spådomsseans. Vilket klirr i kassan!

"Oj! Jag ser... jag ser...
att du kommer att träffa många män!!"

Hur i glödheta helvete kan de få klienter? frågar jag mig irriterat när jag sitter vid skrivbordet och tittar på annonsfakturorna som måste betalas. Hur kan folk lägga sina liv i händerna på en telefon-schaman? Och betala dyra pengar?

Men jag tror att jag börjar förstå - så smått. Folk betalar för att få det svar de önskar sig - de vill veta att de har rätt, att lyckan kommer och att livet är rättvist. Att de visst kommer att bli både rika och älskade. Och folk vill att det ska gå fort - ett samtal räcker. Ett samtal där man får veta allt man behöver för att vara nöjd och trampa vidare i ullstrumporna. Det gör inget att det kostar 19.80 i minuten för att prata med spåtanten Rozita - oavsett hur långrandig hon är eller hur länge hon fumlar med korten. För i jämförelse med terapi eller psykologisk rådgivning går det supersnabbt och när man lagt på luren och sagt hej då och tusen tack till den sammets-röstade Rozita, då vet man att man kommer att bli både rik och gift och lycklig i alla sina dagar.

Det svaret kan inte jag ge. Jag kan bara ge upphov till nya tankar som blir nya frågor som blir en process som kanske leder fram till något slags insikt och kanske några svar också. Ingenting är klappat och klart. Allt är under utveckling - precis som livet självt. Och den insikten är mycket värd - mycket mera än 19.80 i minuten.

 
Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Flickan som älskade att shoppa

Ibland är man trött och orkar inte så mycket. Detta händer både mig och mina döttrar ibland. Man kan inte alltid "leverera". Då kollar döttrarna på TV och jag hänger på - i brist på annat. Men man lär sig alltid något. Verkligen: alltid. Om vad som är viktigt i livet och vad som inte är det - eller inte borde vara det.

Många soffpotatisar/TV-tittare är det...

Man brukar ju ofta höra folk säga t.ex: "Guud, vad jag älskar pepparkakor!" eller "Jag bara älllskar hallonbåtar!" Men det man menar är ju att man tycker mycket om pepparkakor olch hallonbåtar. Älska och kärlek - det är det man känner för sin man och sina barn och eventuellt sina föräldrar och nära vänner och möjligen marsvinet. Inte prylar. Men - det finns faktiskt undantag...

Här kommer den osannolika historien (sagan?) om

Flickan som älskade att shoppa

Det var en gång en vacker flicka. Hon var lång och smal och hade glänsande brunt hår och stora mörka ögon. Flickan hade en pojkvän också. Egentligen hade flickan det väldigt bra. Hon borde ha varit nöjd med sitt hem, sin pojkvän och det faktum att hon var både frisk och vacker. Men flickan var inte alls nöjd, för hon hade en svaghet: hon älskade dyra lyx-prylar. Och hon hatade att inte äga dem. Ju dyrare, desto bättre. Och mer än allt annat älskade hon att vistas i shoppingcentra. Att vandra där, känna doften av kläder från Dolce Gabbana, Versace och Dior - det var det allra bästa hon visste. Ingenting kunde mäta sig med det. Verkligen ingenting - inte ens pojkvännens kärlek.

Köptemplet.

Lamporna, dofterna, ljudet av frasande tyger och klapprandet av högklackat från Christian Louboutin och Manolo Blahnik. Men smakar det, så kostar det. Och den vackra flickan hade spenderat alla sina - och pojkvännens - pengar i det glänsande köp-templet. Till slut tröttnade pojkvännen och tog kontakt med en trollpacka. Flickan behövde hjälp, tyckte han. Kanske kunde den kloka trollpackan få flickan att ändra sig?

Kärlek?

Sagt och gjort - en dag följde trollpackan med den vackra flickan till köp-templet. Trollpackan hade varit med om mycket konstigt i sina dagar - men den här gången blev till och med hon alldeles förstummad. För flickan blev som galen. Ögonen stirrade som byxknappar, hon började darra i hela kroppen, händerna skakade och hjärtat bultade som en stångjärnshammare. Och rösten... Flickan skrek med hög och gäll röst. Allt ville hon ha och allt ville hon ta på och känna på, allt som glänste och glittrade och doftade och prasslade. Flickans begär visste inga gränser.

Men trollpackan hade tänkt ut hur hon skulle bota flickan, minsann. Hon hade packat ner en riktigt, riktigt fin och dyr och lyxig väska i ett paket och nu skulle flickan få välja. Mellan sin pojkvän och väskan. I ett dygn skulle pojkvännen vara borta och flickan skulle bara leva med den fina väskan. När flickan öppnade paketet visste lyckan inga gränser. Hon skrek och hoppade upp och ner. Och märkte inte ens att pojkvännen gick sin väg. Trollpackan bara gapade.

Birkin-väska väger lika tungt
som en pojkvän - eller?

När de 24 timmarna var till ända, skulle flickan välja: väska eller pojkvän? Prylar eller kärlek?

Hur gick det? Jodå, flickan valde pojkvännen. Men - det var inget enkelt val. Väska eller pojkvän? Pojkvän eller väska? Efter lång och svår inre kamp, tårar i ögonen, ångest och sorg i hjärtat lät hon trollpackan ta väskan. Hon tog pojkvännen hårt i handen. Nu skulle han få trösta henne för att hon offrat väskan. Och trollpackan skakade på sitt kloka huvud.

PS Trollpackan i den här sagan var förstås ingen trollpacka utan en KBT-terapeut som specialiserat sig på shopping-beroende. Men vad är det som gömmer sig bakom ha-begäret? Vad är det för brist? Vad är det man hungrar så förfärligt efter? Det kunde trollpackan tyvärr inte svara på.


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Att ta fram till vädring - Del II

Min yngsta dotter älskar Star Wars - så vi har tittat på TV6 nästan hela kvällen. Kampen mellan gott och ont, mellan den ljusa sidan och den mörka - The Dark Side. Hela detta gigantiska rymdfilm-epos handlar egentligen om en liten pojke som växer upp och blir så stark att han förlorar sig själv i sin egen styrka. Han tränas så hårt att han till slut kan allt, vet allt, vågar allt. Han blir den ljusa sidans främste riddare - ingen kan mäta sig med honom.

Darth Vader - det ondas genius
eller bara överfull av känslor?

Men han har en svaghet: han har inte total kontroll på sina känslor, och det är den svagheten som gör honom öppen för den mörka kraften. Från att en gång ha varit ljusets riddare Anakin Skywalker blir han den svarta kraftens onda genius Darth Vader. Han älskar så mycket att han bli rädd att mista. Han tvivlar. Han hatar dem som gör dem han älskar illa. Han drivs av självhävdelse, hämndbegär och avundsjuka - känslor som inte är tillåtna om man ska vara den ljusa sidans riddare.

Den ljusa sidans främste, Yoda.
Expert på att kontrollera sina känslor och utöva Kraften.

Är inte budskapet i Star Wars egentligen helt galet? Borde det inte vara precis tvärtom? De som hyser starka mänskliga känslor och visar dem - är det inte de som hör till den ljusa sidan? Och de som kontrollerar sina känslor för att driva något slags kamp - de borde väl höra till den mörka sidan? Finns det något mer effektivt sätt att skapa neuroser och illabefinnande än att trycka ner sina starka känslor? En människa som inte vill kännas vid sin avundsjuka, sitt behov av självhävdelse och sin vrede svämmas över av oförlöst energi och kan bli farlig för både sig själv och andra. Precis som Darth Vader.

Gollum var också god en gång,
men övermannades av sitt starka ha-begär.

Vilka gestalter (fiktiva såväl som verkliga) är egentligen mest intressanta? Vilka fascineras man av? Jo, det är just av dem som slits mellan det onda och det goda, mellan hat och kärlek, mellan trofasthet och svek, de som brottas med dubbla känslor. Den som kämpar och lider med krafterna i sitt inre. De andra - de som är entydiga och bara ljusa eller bara mörka, alltid lika goda och lojala, eller lika genomgjutet onda - de har inte alls samma dragningskraft.

Igår skrev jag om behovet av att "vädra" sina starka känslor, företrädesvis de mörka. Fascinationen inför den till synes genom-onde DarthVader, den svekfulle dubbelnaturen Gollum, den gåtfulle Hitler och den troligen grymt misstolkade Sture Bergwall är exempel på det. Vi behöver mörkret för att känna oss riktigt mänskliga, för att känna vinden från evigheten.

Gårdagens musikexempel var Darins You're out of my life. Här kommer en "version" av samma låt. Den är från 1885 - men handlar om precis samma sak: kärlekssorgen som hugger som en kniv i bröstet, Ich hab ein glühend Messer in meinem Brust (= Jag har en glödande kniv i mitt bröst). Tonsättaren heter Gustav Mahler - den främste uttolkaren av människolivets Dark Side, tycker iallafall jag.

Copyright: Åsa Adolfsson Wallner