Tankar på Mors Dag

För en tid sedan skrev jag ett blogginlägg som hade rubriken De farliga mammorna. Inlägget handlade om en TV-film om en mamma som, gripen av hälsohysteri, tvingade sin 14-årige son att äta råkost - och endast råkost. Sonen växte inte som han skulle, orkade inte med skolan på grund av proteinbrist. Till slut ställdes mamman inför rätta och riskerade att förlora vårdnaden om sin son. Men - hon gav inte upp sin kamp: ingen fisk, inget animaliskt protein på sonens tallrik. Filmen slutar med att sonen firar sin 15-årsdag på råkostrestaurang. Han ser ut som en spenslig 11-åring. Mamman ser glad ut. Hon ler brett - en segrares triumfatoriska leende. Det är mamma som styr.

Uppfödd
på råkost.

Idag är det Mors Dag och för att fira lilla mamma publicerar DN ett utdrag ur den kommande boken Monster i garderoben. Författaren heter Johan Hilton. Boken handlar om mödrarnas makt. Här berättas bland annat om den tidigare florerande myten att homosexuella män vuxit upp med dominerande mödrar som haft en alltför gränslös relation till sin son. En viktig komponent i den homo-framkallande konstellationen skulle också vara en frånvarande och/eller mesig pappa som inte klarat av att ta plats och ge sonen den maskulina förebild som han så väl behövt - för att inte utvecklas till en effeminiserad varelse med svajig könsidentitet.

Haft svårt med mamma?

Johan Hilton skriver också om ett forskningsprojekt från 1960-talet, där psykoanalytikern Irving Bieber på basis av 106 enkätsvar från neurotiska bögar i New York City, konstaterar att allt är mammas fel - och att homosexualitet är en sjuklig psykisk störning som går att bota med analys. Det gäller att "debriefa" och driva ut mammas dominanta ande ur den stackars sonens själ. Projektet visar hur man kan använda statistik på ett sätt som gagnar de egna teoretiska ambitionerna. Ett för litet underlag och för mångfacetterade frågeställningar skapar ett svårtolkat underlag som kan ge upphov till nästan vilka slutsatser som helst. Johan Hilton nämner förstås också paradexemplet på den totala mamma-störningen: Norman Bates - den galne motellägaren som förvarar kvarlevorna av lilla mamma i källaren och iklädd mammans kläder mördar alla kvinnor som riskerar att väcka hans åtrå - och därmed konkurrera med mamma.

Norman spanar bakom
mammas spetsgardiner.

Ligger det ingen sanning i detta alls? Är det bara trams? Nu är det ju Mors Dag och jag vill så klart försvara mammorna mot lömska angrepp. Men jag tror så här: föräldrar har en oerhörd makt över sitt barn. Så är det bara. Och kan inte vara på något annat sätt. En liten lär sig av en stor - det är livets gång. Därför gäller det att vara försiktig och tänka efter. Mammor kan faktiskt vara farliga. De kan - i den villkorslösa kärlekens namn, förstås - dominera, topprida, underkänna och kuva. Resultatet blir dålig självkänsla, osäkerhet, social rädsla och oföretagsamhet. Men precis detsamma gäller självfallet pappor.

Margareta Krook som den dominanta
mamman i filmen Morrhår och ärtor.
Sonen spelas av Gösta Ekman.

Det verkliga tecknet på mognad, fick jag lära mig på min utbildning till psykoterapeut, är detta: att kunna se på sina dagars upphov med blandade känslor. Att verkligen kunna erkänna för sig själv att mamma var en dominerande hagga med martyriska drag. Eller att pappa var en självgod soffpotatis med diktatoriska tendenser. Men - att ändå kunna älska dem och kunna konstatera att de, trots allt, gjorde så gott de kunde.

Grattis till oss mammor idag - dominanta haggor, eller inte! Här kommer Brita Borg, i Fat Mammy Brown - förstås.

Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Buddha, Gud eller Allah?

Populär byggnad?

Hej, alla semisekulära svennar! Hur står det till med tron? Jag läser i dagens DN att Sverige är världens mest sekulariserade land - möjligen omkört av Tjeckien. Kyrkan och religionen har alltmer förlorat sin betydelse i våra liv. De kristna församlingarna krymper och ofta är det mer folk kring altaret än bland bänkraderna. Visserligen döper vi fortfarande våra barn i kyrkan, gifter oss och begraver våra döda - men tror på att Jesus var Guds son, det gör vi inte. Inte så länge allt är frid och fröjd iallafall. Men börjar det krisa - då ber vi till Gud och ropar på Jesus där han hänger på sitt kors.

Känns tryggt när det krisar.

Men semi-sekulär - vad är det? Halvt ateist, halvt troende? Ja, just så är det tydligen enligt en ny doktorsavhandling. Vi tror ibland. Och på lite olika saker. Vi tror lite som det passar oss och inte längre enligt de gamla ramarna för trosutövning.

För ett tiotal år sedan avled en bekant till mig. Hon hade i förväg noga skrivit hur hon ville gestalta sin begravning. Den skulle ske i kyrkan, en präst skulle viga hennes stoft vid jorden - men något "religiöst" fick det inte vara, inget "svammel om Gud och Jesus", som hon uttryckte sig. Prästen måste ha ställts inför ett svårt dilemma. Hur sköta sitt jobb och följa den kristna ritualen - men ändå inte?

"Av jord är du kommen..."

Jag tror att detta är ganska typiskt vår tid: vi tror när det passar oss, vi väljer och vrakar bland de tros-yttringar som verkar mest attraktiva för oss - just nu. Vi är religiösa eklektiker. Lite buddhism först: säkert bra och medmänskligt och verkar inte så dogmatiskt - många intelligenta och upplysta människor säger ju att de är buddhister. Så en nypa hinduism kanske - med lite yoga och annat meditations- och mindfullnessaktigt, det är alltid nyttigt. Och så lite kristendom kanske - det där med att "älska sin nästa" kan ju vara bra ibland. Eller? Och så till slut: en hel del gammalt skrock som tron på spöken och övernaturliga väsen. Det har visat sig att de semisekulära svennarna hyser ett allt större och djupare intresse för det ockulta. Antalet medier och spågummor har ökat drastiskt de senaste åren.

Antalet spågummor har ökat drastiskt.

Är denna eklekticism något dåligt? Ska man istället hålla sig till en trosriktning och konsekvent vara den trogen? Jag måste tänka på denna fråga. Det finns inte något mera intolerant och inskränkt än religiös fanatism. I förlängningen blir den farlig. Men - vilsenheten är också farlig. Människor kan gå vilse och förirra sig allt längre bort från verkligheten och in i ett sammelsurium av inbillningar och vanföreställningar. Det är också farligt.

Återkommer i frågan.


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

En annan sorts memento

Ät inte för mycket av den goda glassen...

När jag var liten kunde det heta så här:
"Skratta inte för mycket, imorgon blir det gråt!" Eller
"Tänk efter ordenligt nu, så att du inte ångrar dig imorgon." Eller
"Sol idag, regn imorgon. Minsann..." Eller
"Ät inte för mycket av den goda glassen nu, då kan du få ont i magen!" Eller, som min svartsynta mormor brukade sucka på midsommarfesten:
"Nu vänder det mot höst..."

Höst-aning?

Begreppet "eftertankens kranka blekhet" var det rättesnöre jag växte upp med. Det gällde att veta vad man gjorde och varför, annars kunde det gå snett. Jag hade väldigt mycket fantasi när jag var liten - kanske lite för mycket ibland. Och jag kunde väldigt tydligt för min inre syn se den där kranka blekheten: en tanig, grå-vit figur med dödskallemagert ansikte och anklagande blick: du har gjort fel... Varför gjorde du så?? Ångra dig nu, innan det är för sent!

Eftertankens kranka blekhet.

Min ursprungsfamilj var inte på något sätt religiös, tvärtom. Så fort det bara var möjligt hade man lämnat kyrkan och bekände sig till något slags upplyst humanism. Relationen till de troendes skara var kritisk och snarast lite föraktfullt överseende. Präster och andra religionens företrädare var antingen korkade eller så var de förljugna och låtsades tro för egen vinnings skull.

Korkad?

Trots denna upplysta humanism hyllades i hemmet en sträng pliktmoral, som man nog skulle beteckna som lutheransk. Den stackars Luther har fått bära ansvaret för mycket som han egentligen är oskyldig till - bland annat just den stränga, obevekliga pliktmoralen. Luther lär faktiskt ha varit en glad och gemytlig man som både kunde skratta och festa.

Inte så sträng som man trott.

Min avsikt med kvällens blogginlägg är inte att polemisera mot pliktmoralen eller att predika det uttjatade mantrat om att "leva i nuet", carpe diem (som betyder "grip dagen") och annat som är besläktat med det som numera kommit att bli den moderna storstadsmänniskans religion: mindfullness. Detta som en motvikt till den pliktmoral som skapar prestationsångest och rädsla inför vad morgondagen ska föra med sig. Ifall man nu inte handlat rätt, utan fel...

Nej, inte alls. Min avsikt är att inför kvällens stora final i Eurovision Song Contest, presentera min tvåa. Jag får ju inte rösta på Måns Zelmerlövs fantastiska Heroes. Men Australiens bidrag kan jag rösta på. Guy Sebastian sjunger Tonight again. Den handlar om att njuta av kvällen och natten och inte oroa sig för morgondagen - den kommer ändå: det är inte fel att ha roligt, skratta och leka. Det behöver inte komma surt efter.

Det är också ett memento: Efter sol kan komma mera sol.

Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Seniorer på vift

En sen kväll slötittar vi på en DVD-film, min yngsta dotter och jag. Det är en actionfilm från 2013 med tre ganska malätna hjältar i sjuttioårsåldern. Ja, så är det faktiskt. Inga unga muskelknuttar i centrum, utan tre gamla gubbar som pensionerats för länge sedan - men är man filmstjärna och actionhjälte, så är man. Och tur är väl det. För kul är det - men det finns en hake...

Äldre gentlemen på stöldturné i kostymaffären.
Walken till vänster, Pacino till höger.

Gubbarna spelas av Christopher Walken, Al Pacino och Alan Arkin - tre gamla förbrytarkompisar som möts ett sista dygn i sina liv. Storyn i korta drag: Val (Pacino) muckar från fängelset efter nästan 30 år bakom lås och bom. Han hämtas utanför murarna av gamle kumpanen Doc (Walken). Val vill festa, men Doc är lite mer avvaktande. Och det är inte så konstigt, eftersom han fått i uppdrag av en tidigare fiende att avrätta Val inom ett dygn. Ganska snart förstår Val hur det ligger till. De båda bestämmer sig för att söka upp den tredje kumpanen - den åttioårige Hirsch (Arkin) - som sitter på ett vårdhem med syrgasapparat eftersom han lider av emfysem. Tillsammans beger sig nu herrarna ut på sin sista turné. Inbrott på ett apotek (för att skaffa potensmedel, förstås...), bilstöld, fortkörning, slagsmål, skottlossning - och sex. Och så döden förstås. Alla tre avlider. En för alla, alla för en. Och då handlar det inte om den långsamma döden - borttynandet på någon långvårdsklinik - utan om den våldsamma, snabba döden. Den där döden som brukar kallas hjältemodig.

Pensionärar med klös. Alan Arkin i mitten.

Men här kommer haken. Två av herrarna - Val och Hirsch - vill ha sex. Det är ju ändå den sista dagen i livet. De går till en liten bordell där det finns villiga damer som ställer upp för att tillfredsställa gubbarnas lustar. Men hur gamla är damerna? Högst tjugofem. Och sedan gubbarna skaffat (stulit) Viagra blir det åka av - tydligen i sådan utsträckning att damerna är alldeles lamslagna av beundran. Särskilt Hirsch, den äldste, presterar på toppnivå. Detta trots att han lider av långt framskriden emfysem och lever sina dagar sittandes i en stol med syrgasmask.

För mycket Viagra...

Jag är ingen fanatisk feminist eller manshatare - tvärtom. Men vore det inte rimligare att dessa seniorer valt att uppleva sin sista natt i livet med mera jämnåriga damer? Eller är damer över trettio för gamla för dessa potenta geronter?

Filmen heter Stand up guys. Den är ingen höjdare. Om man bortser från de tre seniorernas skådelspelarinsatser är den ganska svag. Och allra svagast blir den i skildringen av kvinnorna. Den äldsta kvinnan i filmen är Hirschs dotter - en kvinna i trettiofemårsåldern. De damer åttioåringen ligger med är betydligt yngre.

Slutsats: gamla gubbar kan attrahera och tillfredsställa unga damer, gärna fler åt gången. Jämnåriga damer är det inte tal om. De existerar inte annat än som ett avlägset ungdomsminne hos dessa herrar. Så är det i filmens värld. Är det så i verklighetens också? Jag hoppas inte det.


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Survivors

Vår nutid är full av må-bra-tips och feel-good-böcker, antagligen i frånvaron av tilltron till de högre makterna. Vi ska tänka positivt och kreativt. Inte hemfalla åt svartsyn och negativismer - för då går det snett och man kan få cancer. En läkare gick ut i media på sjuttiotalet och hävdade på fullaste allvar att tumörer var ett resultat av negativa och mörka tankar. (Själv avled han ganska ung - av cancer...) Alltså: tänk positivt och var glad, så klarar du dig från cancer och andra olyckor. Quick-fix: glada tankar, andas med magen, var närvarande i nuet och le mot dig själv i spegeln, så ordnar sig allt till det bästa. Särskilt om du köper den där självhjälpsboken för dyra pengar eller går på den där må-bra-föreläsningen för flera hundra kronor.

Räcker kanske inte
ända fram till evigheten.

Som om det skulle vara den enskildes inställning som betyder om man får leva ett liv som frisk eller inte. Som om det vore den svartsyntes fel att han blir sjuk. Som om det vore tvivlarens fel att livet blev svårt. Det lägger ett tungt ansvar på den enskilda människans axlar. Det tangerar nästan de strängt religiösas övertygelse att sjukdom är ett straff - för tvivel och svaghet i tron.

För en tid sedan satt jag i ett väntrum på ett stort sjukhus i Stockholm. Mitt emot mig satt en äldre kvinna. Radion stod på i väntrummet och en spröd röst berättade om förintelsen och koncentrationslägren. Berättaren var en av de få överlevande som fortfarande finns bland oss och som kan vittna om det oerhörda. Intervjuaren sammanfattar: "Hedi Fried - en överlevare från Auschwitz."

Hedi Fried.

Men då avbryter Hedi och med sin spröda röst - fast så stark - säger hon så här: "Det får inte heta "överlevare". Det ska heta "överlevande!" "Varför det?" undrar intervjuaren, som nog inte riktigt förstått skillnaden. "Vad är det för skillnad?"  "Stor skillnad!", säger Hedi. "Överlevare är en som tar chansen att klara sig, som kämpar för sitt liv och en möjlig överlevnad. Judarna i Auschwitz hade inte en chans till möjlig överlevnad - oavsett kampvilja och psykisk styrka: ur gaskamrarna slapp ingen levande ut. De som överlevde hade bara tur - en sanslös, underbar tur, en chans på miljonen. Att dessa få fick livet tillbaka hade inget att göra med livsinställning eller postivit tänkande - bara med den gudomliga nåden. Att överleva förintelsen var bara slumpens verk, inget annat.

I väntrummet.

Damen i väntrummet och jag tittar på varandra. Vi har tänkt samma sak - det syns på våra blickar. Vi är båda bröstcancerpatienter. Hur är det med oss? Är vi överlevare eller överlevande? Är det på oss själva och vår inre styrka det beror om vi lyckas bli friska? Eller handlar det bara om ren och skär tur? Det är frågan. Vi ler mot varandra. Hon har varit frisk i snart tjugo år. Det är skönt att höra. Hon är över sjuttio, men strålar av hälsa och skönhet. En överlevande som gläds åt sin tur. Och möjligen åt sin styrka ändå.


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Att vara sig själv - Del 2

Igår bloggade jag om att vara sig själv. Om att komma ut ur garderoben - som sig själv. Och inte som någon annan - som man tror att man vill vara eller som andra förväntar sig att man ska vara. Men är det verkligen så lätt att vara sig själv - egentligen? Först måste man ju hitta sig själv.

För några år sedan gick jag en utbildning i kognitiv psykoterapi. Vår huvudlärare var en riktig höjdare som hade direktörer, politiker och andra makthavare som patienter. En av dessa var en mäktig och framgångsrik person - allt hade spelat honom i händer, livet igenom. En riktig turgubbe var han. Stor villa, toppjobb, vacker hustru, begåvade barn och obegränsat med pengar. Hur kom det sig att en sådan turgubbe behövde gå i terapi? Han borde väl ha varit strålande lycklig. Eller? Nej, han var inte lycklig. Tvärtom. Han led av en alldeles förfärlig prestationsångest. Han måste alltid vara bäst. Och framförallt: aldrig visa sig svag.

Makthavare.

Terapisessionerna inleddes med att han med hög röst redogjorde för vad han uträttat under den gångna veckan: sammanträden, resor, affärsavtal och familjefester. Full rulle och agendan fylld till bredden. Den här mannen var behövd och betydelsefull. Och stark. Inga svagheter här. Så reste mannen bort på skidsemester med familjen en vecka. När han kom tillbaka till terapimottagningen gick han knappt att känna igen, berättade vår lärare. Hans röst var svag, hans blick flackade och han satt liksom hopsjunken i stolen. Vad hade hänt på den där skidresan?

Hjärtat nästan stannade.

Jo, han hade åkt nerför en backe och plötsligt hade hans hjärta liksom stannat, eller hoppat över några slag. Han trodde att han skulle dö. Han ville hem, ville därifrån. Ingenting var roligt längre. I ett enda slag hade allt blivit grått som aska. Och det värsta av allt: att han känt sig så svag. Och svaghet - det var något han under inga omständigheter kunde acceptera.

Det var något med den där rädslan för svaghet, det framstod allt tydligare - så tillsammans bestämde sig terapeut och patient för att utforska orsakerna till den. Det visade sig att den framgångsrike mannen haft en bror - en liten hjärtsjuk pojke som inte orkat leka och dött mycket ung. Tragedin hade begravts i tystnad. Ingen talade om den döde lille pojken. Och mannen levde vidare med en djup känsla av skräck för att dö av ett hjärta som plötsligt skulle sluta slå, för att ge efter, för att visa sig svag - som sin bror. Att alltid kämpa, alltid vara ointagligt stark och framgångsrik skulle skydda honom, från att minnas och från döden. Att vara stark var liv, att vara svag - var död. Något mellanting existerade inte.

Plats för eftertanke.

Terapisessionerna inleddes inte längre med redogörelser för alla prestationer. Nu utforskade man istället hur det varit att se sin bror tyna bort och vad det betytt att familjen aldrig talat om den lille pojkens sjukdom och död. Tystnaden hade lämnat den stora sorgen kvar. Obearbetad hade den vuxit sig allt större.

Hur gick det för den framgångsrike mannen? Jodå, han mådde allt bättre. Ju mer han funderade över brodern, sjukdomen och sin rädsla för svaghet, desto bättre mådde han och desto mindre kände han sig tvingad att ständigt prestera. Det var en lång process - men den lyckades.

Kvällens/nattens slutsats: det kan ta tid att hitta sig själv. Men det är alltid värt besväret.


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Att vara sig själv - Del 1

Att jag inte skrivit något blogginlägg på över en vecka beror inte alls på att jag slutat blogga. Tvärtom, faktiskt. Det är bara det att jag funderar över en viktig sak: vad innebär det att vara sig själv - egentligen? Och är det farligt att inte vara sig själv? Och isåfall - hur farligt är det?? Ibland funderar man så mycket att orden stockar sig i huvudet och det faktiskt inte går att formulera sig.

Michael J. Sig själv? Eller någon annan??

Jag antar att flertalet av mina läsare vet vem Bruce Jenner är. Om inte, kommer här en kort presentation. Bruce Jenner är en idrottskändis i USA: tiokampare och OS-medaljör 1976 i Montréal. En riktig he-man. Han har varit gift flera gånger och har sex biologiska barn. På 90-talet gifte han in sig i familjen Kardashian och blev känd i dokuspåpan Keeping up with the Kardashians - som plastpappa till bl.a. fotomodellen Kim K och som pappa till flickorna Kylie och Kendall.

Bruce Jenner - OS-medaljör 1976.

Vad ingen visste var att Bruce ända sedan tidig barndom upplevt sig vara en kvinna i en manskropp. Redan på 80-talet började han att äta kvinnliga hormoner för att på sikt göra ett könsbyte. Nu blev han avbruten i sin könsbytarprocess när han gifte sig för tredje gången och blev pappa till två flickor - men längtan efter att uppnå kongruens mellan kropp och själ växte sig allt starkare med åren.

Bruce Jenner 2015.
Sig själv? Eller någon annan??

Nu är Bruce 65, och vill inte längre gömma sig, säger han. Nu vill han visa världen vem han verkligen är - inte leka kurragömma längre. Han menar att Gud nog gav honom den uppgiften - att gå före och visa att man måste kämpa för att våga vara sig själv. Särskilt när man tillhör den ifrågasatta och stundtals hånade gruppen transsexuella.

Jag har inget intresse av Bruce Jenner som person, men hans agerande fascinerar mig. För vad innebär det att vara sig själv? Att, för att använda bög-vokabulären, "komma ut" som sig själv? Om man nu inte har något sådant sensationellt som transsexualism att bjuda på? Och om man inte har lyckan att vara en berömd media-personlighet. För att bli sedd är att finnas. Ju fler som ser en, desto mer finns man, desto tydligare blir man. Jag är inte transsexuell, inte det allra minsta. Men vågar jag vara mig själv ändå? Har jag "kommit ut ur garderoben" som mig själv?

Inne i garderoben.

Återkommer imorgon.


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner