Vita arkivet

- Har du fyllt i "Vita arkivet"? undrar min kompis, när vi är ute och promenerar.

Hon har just förlorat två mycket nära anhöriga - i tät följd. Samtidigt har en annan av mina vänner avlidit, hastigt och nästan oförberett för sin familj.

- Nej, det har jag inte, svarar jag. Har du?

- Nej, svarar hon. Men jag kanske borde...

Vita arkivet - en vägledning för vem?

En del människor har noga, in i detalj, planerat sin egen begravning. En del till och med festen efteråt. De har kanske fyllt i det Vita arkivet - ett informationsformulär om den egna begravningen, riktat till de efterlevande. Var begravningen ska äga rum, vilka som ska komma, vilka psalmer som ska sjungas, vilken annan musik som ska spelas och naturligtvis var askan efter stoftet ska strös eller grävas ner. Eller om det ska vara kistbegravning. Allt sådant står i Vita arkivet. Vilken sorts gravsten man tänker sig också kanske - en liten naturlig stenbulle eller en upprättstående pjäs i blankslipad rödgranit med guldtext.

Något för Vita arkivet?

Andra människor bryr sig inte ett dugg om vad som händer på deras begravning - de är ju ändå inte där och kan kontrollera. De efterlevande får sköta om det hela precis enligt egen smak.

Om jag tänker noga efter, hör jag nog till den första gruppen. Jag vill gärna se till att min egen begravning blir i enlighet med min smak. Varför, kan man ju undra. Jag är ju, med största sannolikhet, inte där och kan reta mig på eventuella smaklösheter. Så varför bry sig? Eller?

Eller handlar det mest om att man får möjlighet att lämna efter sig något slags avtryck, något slags sammanfattning av vem man var - egentligen. Jag tror det senare. Att det handlar om att få möjlighet att sätta en vacker punkt, helt enkelt. Det är viktigt.

Eller kanske något sådant?

På Öland finns det en person som arbetar som dansbandssångare. Men - han har ett annat uppdrag också: han sjunger på nästan alla begravningar på ön. Han är mäkta populär och mycket flitigt anlitad av de lokala begravningsbyråerna. Problemet är bara, att när han sjunger en psalm eller en kyrkovisa - låter det som en dansbandslåt. (Om det är vice versa också, vet jag inte. Troligen inte.) Efter prästens allvarsamma och många gånger tänkvärda minnesord över den döde, kommer plötsligt något som måste vara "Leende guldbruna ögon" eller "De sista ljuva åren". Det skorrar och skär alldeles förfärligt - iallafall i mina öron. Så jag har bestämt mig: denne man får under inga omständigheter framföra en enda ton på min begravning...

Kanske bäst att fylla i Vita arkivet iallafall. Och hoppas på att det går att spela CD-skivor i kyrkan.


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Störst, bäst och vackrast - minst, sämst och fulast

Igår såg jag på SVT det första avsnittet i den nya dokumentärserien Djävulsdansen. De tre programmen i serien ska handla om hur det är att leva som anhörig nära en person som missbrukar - förälder, make/maka, syskon eller barn.

Programledarna i Djävulsdansen - Ann Söderlund och Sanna Lundell
- båda med egen erfarenhet av att vara anhörig till missbrukare.

Jag förmodar att det gemensamma för dessa anhöriga är att de mycket tidigt tvingats lära sig att lägga sina egna behov åt sidan, för att undvika konflikter och för att ta hand om, gömma undan och skydda. Det handlar om ett ständigt kryssande mellan risker för allvarlig grundstötning. Den personlighet man som anhörig utvecklar blir lyhörd, taktisk och seismografiskt registrerande av minsta krusning som kan förebåda en jordbävning. Att kräva sin rätt - eller ens se att den finns - får komma någon annan gång - senare - i ett annat slags liv. Och risken att senare upprepa mönstret i andra, vuxna relationer, är överhängande. Man tar automatiskt på sig rollen av beskyddare, fixare och stödjare.

Cornelis Vreeswijk. Kan inte ha varit
 helt lätt att vara anhörig till.

Jag har inte vuxit upp med något missbruk, men ändå känner jag igen en del av kryssandet och det försiktiga tassandet. Min mamma var en strålande yrkeskvinna - vacker, populär och intelligent. Men hon var också mycket egocentrisk. Fick hon inte stå i centrum, med allt ljus på sig, då blev det problem. Störst, bäst och vackrast måste hon vara. Annars vändes dessa storheter till sin absoluta motsats: minst, sämst och fulast. Det var därför jag växte upp med plikten att alltid se till att mamma kom först. Och det gällde att snabbt läsa situationen för att kunna anpassa sig och inte "ställa till det", så att störst, bäst och vackrast plötsligt blev minst, sämst och fulast.

Allt ljus på mig.

Självklart var jag rädd för att irritera min mamma och den skuld som jag fick bära om jag satte igång någon kris, kunde kännas tung ibland. Men - jag beslutade mig tidigt för att inte bli som mamma - trots att jag beundrade och älskade henne. Jag hoppas att jag lyckats. Men - det är det bara min omgivning som kan säga.

På ålderns höst, blev mammas egocentricitet ett allt större problem, och nu framförallt för henne själv. Kroppens åldrande gjorde att skönheten i viss mån falnade - och med den självrespekten. Pensioneringen ställde henne i ett slag utanför rampljuset. Och när barnbarnen kom, var hon inte längre i centrum för uppmärksamheten på samma sätt som tidigare. Det blev mörkt kring henne - beckmörkt. Hon gick in i en djup depression. Störst, bäst och vackrast var som bortblåst - nu var det minst, sämst och fulast som regerade. Självföraktet var monumentalt och sorgen över den förlorade skönheten makrokosmisk. Att se denna förvandling var skärande smärtsamt. Men också en insikt att en livshållning som består i att oreflekterat sätta sig själv i första rummet förr eller senare leder till katastrof.

Guldtackor.

Vad vill jag säga? Jo, att svåra erfarenheter är oerhört värdefulla - förutsatt att man blir sedd och lyssnad på och i efterhand får möjlighet att bearbeta dem och i bästa fall använda dem. Jag är helt övertygad om att programserien Djävulsdansen är lika befriande för dem som skapat den som för dem som ser den och upplever det stora i att inte vara ensamma om sina erfarenheter.

De svåra erfarenheterna kan vara guld i en människas utrustning - men om de inte blir sedda, respekterade och använda, kan de istället bli till bly.


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Klockan, skönheten och Tiden

Mr Griffin och Mr Simpson
- två familjefäder med problem.

Vi sitter framför TV:n och zappar - mina döttrar och jag. Tecknat blixtrar förbi, Simpsons, Family Guy, en urgammal repris av Bachelorette, hemmafruarna i Orange County, socialporr och debatter. Så plötsligt stannar Lillasysters finger - det är hon som har fjärrkontrollen. En brud i vitt! Och vilken brud sedan! Vad är det vi ser? Lillasyster lägger ifrån sig fjärrkontrollen och bara stirrar.

Brudar i vitt.

En kvinna provar brudklänningar. I en fåtölj framför henne sitter den blivande maken - en man i 60-årsåldern. Han applåderar förtjust när hans tillkommande i sällskap med en anställd i bröllopsbutiken trippar fram i olika utstyrslar - den ena mer extravagant än den andra. Den blivande bruden har långa blonda lockar, fylliga eldröda läppar, bländande vita tänder och stora runda ögon. Midjan är smal och brösten enorma i den generösa urringningen. Hon skrattar lite generat när den blivande maken så tydligt visar sin uppskattning. Men - det är något konstigt med hennes röst. Den är liksom hes och beslöjad. Och så verkar hon ha lite svårt att artikulera. Vad är det med henne? Är hon berusad? Drogad? Har hon problem med tänderna? Plötsligt säger hon, med sin hesa röst, att nu måste hon sätta sig en stund - det är jobbigt att prova så många brudklänningar på en gång. Den anställda kvinnan skyndar fram med en stol och bruden sjunker ner. Och det är nu jag ser, att denna brud är en mycket gammal kvinna. Hon skrattar lite urskuldande och tittar skälmskt på sin blivande make, som måste vara minst tjugo år yngre.

Mamie van Doren, 83.

Efter reklampausen - för detta sänds naturligtvis på en reklamfinansierad kanal - framträder bröllopsbutikens chef. Hon flåsar och frustar av entusiasm. Den åldriga bruden är ju en riktig kändis - det är Marilyn Monroes konkurrent Mamie van Doren - sexbomb med sin storhetstid på 1950-talet. Marilyn är död sedan länge - men Mamie lever. Hon lever där i skuggan bakom bilden av sig själv som hon konserverat. Någonstans i mitten av 1960-talet måste klockan ha stannat för Mamie. Och nu ska hon gifta sig för femte eller sjätte gången.

Marilyn hann aldrig bli 83...

Men... även om visarna på klockan går att stanna, fortsätter Tiden att gå. Mamie blir trött av att stå, gå och posera. Hon vill sjunka ihop i stolen - men korsetten i brudklänningen hindrar henne. Så hon sitter kapprak och man ser i hennes blick hur oändligt trött hon är. Men hon ler och skrattar med sin hesa röst. Hon är ju ändå Mamie och "the show must go on".

Det måste ha kostat en förmögenhet att stanna visarna på urtavlan - botox, restylane, laser, silikon. Är det tragiskt? Pinsamt? Värt att döma som sjukt att så benhårt vägra sitt åldrande? Jag funderar. Och kommer fram till följande - förmodligen ganska inopportuna - slutsats: hatten av för en sådan kamp. Mamies fåfänga håller henne levande. Hon kämpar för sitt liv - och det är värt beundran.

Drottning Elisabeth I av England lär ha stått sig in i döden. Hon vägrade att gå till sängs när hon kände att slutet närmade sig. Kamp ända in i det allra sista andetaget. Det är kanske tragiskt. Men ändå värt all beundran.


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Resenärer

Det kan blåsa kallt högt däruppe på toppen. Särskilt om man inte har en tillräckligt varm kostym - eller om kostymen kanske inte är så välskräddad och lite för stor. Men - uppe är man iallafall.

Det blåser kallt uppe på toppen ibland.

Att anträda resan uppåt kan förstås vara behäftat med en del problem - men själva resandet är inget man skäms för eller försöker gömma undan. Resenären kan vara stolt över sin färd. Visserligen förlorar man kanske kontakten med baslägret, men nya bergsbestigare väntar däruppe på toppen. Både bofasta och nytillkomna.

Detta är förstås en metaforisk beskrivning av det sociala resandet - inte av några klättringar uppför Kebnekaise.

Många har skildrat resan uppåt, författare som kriminologen Leif G W Persson och idéhistorikern Ronny Ambjörnsson. Vad vann man och vad förlorade man? Vem lämnade man bakom sig och vem mötte man däruppe? Var hör man hemma egentligen - på toppen eller lite längre ner? För lämnar man sin ursprungsmiljö vid bergets fot, utbildar sig och börjar färden uppåt, finns risken att det inte går att knyta tillbaka till det som varit. Och risken finns att man inte till fullo blir hemmastadd där uppe på toppen heller. De sociala koderna kan vara svåra att dechiffrera och de nya rollerna både ovana och främmande. Vem är man egentligen? Och vem försöker man vara? Men utåt sett är man ändå en vinnare. Klättra uppåt är betraktat som en lyckosam prestation - oavsett eventuella offer - och ett tecken på styrka, uthållighet och framgångsanda.

Det kräver styrka och
uthållighet att klättra uppför.

Men hur är det med det fåtal resenärer som färdas åt det andra hållet? Nedåt alltså. De som lämnar bergets topp för att anträda resan mot dess fot.

Vad krävs för att resa nedåt?

För många år sedan läste jag i tidningen om en man som helt frivilligt valt att resa nedåt. Från början hade han sin hemvist högt uppe på berget i en både varm och välskräddad kostym. En framskjuten position i arbetslivet och ett priviligierat privatliv med familj, lägenhet på Östermalm och sommarställe på någon skärgårdsö. Plötsligt en dag kände han att han ville "göra skillnad", vara nyttig för andra människor som hade det mindre priviligierat än han själv. Han lämnade sitt arbete, utbildade sig till undersköterska och började arbeta inom åldringsvård och hemtjänst. På fotot i tidningen såg man en man med ett snällt och intagande leende. Han såg helt enkelt godhjärtad ut. Hur hans familj hade reagerat, stod det däremot inget om i tidningen. Inte heller hur bra kontakt han hade med sina nya arbetskamrater. Eller om han hade sina gamla vänner kvar.

Jag tror att de flesta resor nedför berget är ofrivilliga. Arbetslöshet, missbruk, sjukdom och åldrande kan störta en människa utför. Och likaväl som resan uppför kan medföra en känsla av hemlöshet, kan resan nedför göra det. Nedanför bergets topp råder andra koder och regler och ett annat språkbruk som kan vara svårt att anpassa sig till - fast åt andra hållet. Kostymen som passade så fint däruppe, börjar kännas trång och obekväm.

En returbiljett för alla ofrivilliga resenärer.

Det är många frågor som hopar sig - och inte så många svar. Bara en sak kan jag konstatera i den sena kvällen: frivilliga resor åt båda hållen är säkert bra och utvecklande för resenären. Men på de ofrivilliga resorna nedåt borde det erbjudas en returbiljett.


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Hålla kärleken levande

Bröllopstårtan.

När man lever som jag och min make - ofrivilligt särbo - får man ofta kommentarer i stil med: "Det måste vara skönt att få ta en paus ifrån varandra!" Eller: "Vad härligt att få vara i fred!" Eller: "Skönt att få lugn och ro!" Och ibland faktiskt (en f.d. kollega till min make): "Skönt att slippa frugan i helgen, eller hur?"

Förlåt, Selma lilla...

Jag brukar svara allvarligt att så är det inte alls. Tvärtom faktiskt. Men - då blir den som fällde kommentaren oftast lite paff, nästan lite sur. Man ska skratta med och säga att: "Jaa, guud så skönt att få vara för sig själv!" Annars har man liksom dragit ner byxorna på den andre och snutit honom /henne på poängen. Den motsatta kommentaren, får jag ytterst sällan: "Vad jobbigt det måste vara att lämna varandra hela tiden! Vad tungt med så många uppbrott!"

Att vara i fred och för sig själv - är det meningen med äktenskapet? Jag trodde att det var tvärtom; att det var tillsammans man skulle vara. Varför ska man annars gifta sig? Det komiska är, att de som fäller de här kommentarerna alltid är gifta eller sambo. Jag undrar hur det kommer sig. Är det så att de är trötta på sin partner? Eller är det så att de egentligen inte alls vill leva nära någon annan? Man kanske bara håller ihop av praktiska skäl eller av ren slentrian. Eller är det pinsamt att erkänna att man är beroende av någon annan och inte så självständig som man tror att man måste vara? Eller är det så att kärleksglöden falnat?

Har glöden falnat?

Måste kärleken falna för att man lever tillsammans? Måste den lyckliga kärleken alltid gå detta öde till mötes - att förlora sin kraft och sin glöd? Medan den olyckliga kärleken - den som aldrig blev fullbordad - bevarar sin glöd i kraft just av att den aldrig fick brinna? Är det kanske rädslan för att kärleken ska falna som gör att folk tror att det är så mycket bättre att leva som särbo? För lever man nära och nöter på varandra - då dör kärleken? Jag vill inte tro att det är så. Det finns många sätt att döda kärleken - lika många sätt som att hålla den levande.

Men en sak är helt klar: det är den olyckliga kärleken, den som lever i minnet och skär i bröstet och aldrig tycks falna, som skapar de vackraste sångerna med den starkaste känslan. Här kommer en riktigt bitterljuv sång om (sviken?) kärlek: Jennifer Brown sjunger Never been here before:

Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Det farliga utanförskapet

Det är full rulle i debattsofforna. Den parlamentariska kartan i vårt land har ritats om över en natt. Inget av de traditionella partierna står som valets självklara segrare - även om det blir ett regeringsskifte. Den ende segraren är Sverigedemokraterna som seglat upp och blivit det tredje största partiet. Hur kunde de få så många röster?? Var kommer rösterna ifrån? Och vilka är det som röstar på dem - egentligen? Finns det verkligen så många rasister, kryptofascister och främlingsfientliga människor i vårt demokratiska land? Jag tror inte det. Jag tror att svaret ligger på ett annat plan.

Många lever i utanförskap i vårt land.

Sverige har historiskt sett inte haft någon förutsättningslös diskussion om invandrings- och flyktingpolitik. Det är tabu att problematisera detta ämne - gör man det, då är man rasist. Vi är ett land befolkat av människor som skyr konflikter och känsliga ämnen. Formulerar man en fråga, tycks detta på något sätt innebära att man tar ställning. Frågar man "vitt" betyder det att man tar ställning för "svart". Frågar man "svart" betyder det att man tar ställning för "vitt". Vart har gråskalorna tagit vägen i debatten? Att ställa en fråga om invandringspolitik behöver inte automatiskt innebära att man är rasist. Det är just i frånvaron av gråskalor - nyanser - som extrema åsikter och ställningstaganden kan frodas.

Bildtext överflödig.

Det finns väldigt, väldigt många människor i vårt land som känner sig frånåkta: arbetslösa, långtidssjukskrivna, utförsäkrade, fattig-pensionärer. Det är tysta grupper som lever i ett utanförskap, människor som ingen lyssnar till. De är uppgivna och frustrerade för de vet att ingen vill höra deras alltmer växande vrede. De känner sig inte hemmastadda bland de grupper som politikerna vänder sig till med sina budskap om ett bättre samhälle. När politikerna talar om dem, beskrivs de som en börda - ett samhällsproblem som ska lösas. Inte som någon resurs. Alla vill vi dra vårt strå till den stora samhällsstacken. Men - om ingen vill ha ditt strå, ingen efterfrågar vad just du kan bidra med? Hur känner man sig då?

Vreden växer och med den känslan av att vilja ge igen, att ta revansch, att hämnas. Där är Sverigedemokraternas väljare: de röstar för att hämnas på dem som svikit, för att slå dem som slagit dövörat till på käften.

Här kommer en förnedrad och hämndlysten kvinna som väntar på att våldet ska ge henne upprättelse:
Nina Simone framför Bertold Brechts och Kurt Weills Die Ballade der Seeräuber-Jenny - Sjörövar-Jennys sång/Pirate Jenny:

Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Av med hatten!

Du ska se snygg ut, du ska vara rapp i käften. Du får absolut inte sväva på målet eller se tveksam ut. Du får inte göra fel, skratta olämpligt, titta snett eller bli skrämd, mållös eller arg. Du får under inga omständigheter tappa fattningen. Du ska helt enkelt vara perfekt. Stark, vacker, färgrik, media-anpassad, påläst och oerhört stresstålig.

Partiledardebatt.
Här gäller det att leverera.

Vilka är det jag menar? Jo, våra politiker förstås. Oavsett vilken färg de har, beundrar jag dem för deras oerhörda tålighet, flexibilitet och verbala förmåga. Vem skulle orka att ständigt bli grillad av journalister som inte längre nöjer sig med en artig fråga och ett intetsägande svar. Nu är det tuffa tag som gäller: upp till bevis, annars grillar vi dig.

Jag vet att det finns något som heter politikerförakt. Jag tror att det kommer sig av en enda sak: svårigheten att svara "ja" eller "nej" på en fråga. Intervjuaren frågar: "Kommer ditt parti att återinföra värnplikten?" Svaret blir sällan ett klart "ja" eller ett klart "nej". Är det en svaghet att inte kunna svara så? Eller är det istället en bild av hur det faktiskt förhåller sig? Verkligheten är en komplex företeelse, som inte bara styrs av politiker, utan av osynliga trender och underjordiska flöden och fluktuationer. Det går inte alltid att svara ett klart "ja" eller ett klart "nej". Det är kanske både klokare och mera sanningsenligt att svara ett tämligen oklart "kanske". Om man vill vara realist iallafall. Trots journalisternas - och kanske även väljarnas -  missnöje.

Skarpa utfrågare: Mats Knutson och Anna Hedenmo.
Vem skulle klara av dem? Inte jag, iallafall...

Att våga säga "jag vet inte" anses i de flesta sammanhang vara något bra. Det tyder på mognad och eftertanke: man kan ju inte veta allt. Det kan ingen. Men - den politiker som på en viktig fråga svarar : "Jag vet faktiskt inte...", den vinner inget förtroende. En politiker ska veta. Tro - det kan man göra i kyrkan.

Fullt i rabatten.

Jag har absolut inga sympatier för Sverige Demokraterna och deras isolationistiska politik, men efter att partiledaren Jimmie Åkesson blev tillfrågad om han avser att söka hjälp för sitt eventuella spelberoende, kan jag ändå inte känna annat än förståelse. Åkesson svarade att han inte ens hunnit reflektera över sin psykiska hälsa under den hektiska valrörelsen. Däremot - efter valet - skulle nog alla politiker som levat i skottgluggen så länge, behöva någon form av samtalsbehandling.

Där tror jag honom. Så - oavsett partikulör: av med hatten för dessa ideologiernas oförtröttliga gladiatorer.


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Folklig - vad är det?

Kvällens text är svår att skriva. För ovanlighetens skull har jag svårt att uttrycka vad jag egentligen menar. Vad handlar texten om? Jo, om begreppet "folklig". Jag tänker ofta på det här begreppet och jag känner att jag löper risk att bli betraktad som snorkig och överlägsen om jag försöker analysera det. 

Grindslanten - en "folklig" tavla?

Jag blir arg när jag hör människor säga att musik ska gå att tralla med i - annars är den inte bra. Lika arg blir jag när jag hör kommentarer som "man ska kunna se vad tavlan föreställer - annars är det dålig konst". Eller som den där gubben jag mötte en gång på Louisiana konstmuseum, som framför ett monumentalverk av Anselm Kiefer säger: "Ska det där vara konst!? Det där kan jag göra lika bra själv!" (Skulle väl knappast tro det...)

 

Folkligt?

Att vara folklig - vad är det? Är det något bra eller något dåligt? I en TV-intervju från 2008 ironiserar poeten Bruno K. Öijer över att han blivit kallad just "folklig". Vad betyder det? undrar han, med ett aningen snett leende. Att gå runt med en dalahäst under armen? Att vinka med blågula flaggor när kungen passerar i en limousine?

Folkligt?

Ja, vad är "folklig"? Slår man i lexikon får man följande synonymer: enkel, lättfattlig, gemen, något som slår an hos de breda folklagren. Och vad skulle motsatsen till folklig vara? Pretentiös? Elitistisk? Snorkig?

Lars Norén - folklig eller snorkig.
Eller både och?

För mig har ordet folklig inte någon positiv klang. Det känns lite nedsättande och nedlåtande. Något som är banalt och förenklat och lättsmält - och så ska det väl inte vara. Folket - det är ju vi alla. Jag minns ett uttalande som jag hörde när jag jobbade på (den allt annat än folkliga) akademien. Uttalandet handlade om att tjäna pengar på att ge folk det de vill ha. En känd person inom populärmusikbranschen sade så här: "Folk är inte så dumma som man tror - de är dummare." Är inte det människoförakt, snarare än folklighet?

Är man tillräckligt folklig kan man bli staty.
Stikkan Andersson.

Bruno K. Öijer rubricerades tydligen som folklig för att hans diktsamlingar säljer slut och stjäls från biblioteken. Rebellen och outsidern har blivit folkkär - med eller mot sin vilja, det vet man inte. Med sina klara ord berör han den innersta nerven hos de människor som vågar se på sin egen existens med allvarsögon. Jag skulle snarare säga att han är mänsklig. Att han når kärnan i vad det är att vara människa. Är det folkligt? Ja, det är det kanske. I bemärkelsen mänskligt.

Mänskligt är bra. Det är mångfacetterat, rikt, starkt, svagt, fult och vackert. Mörkt och ljust, natt och dag, liv och död. Jag tror att jag hoppar över det folkliga och satsar på det mänskliga istället.

För att hylla det mänskliga - det mångtydiga, färgskimrande och gåtfulla - kommer här slutraderna i Öijers mäktiga dikt Skisser till ett av dödens tal:

...

 

jag var spådd att lägga

en väg ut härifrån, spådd att

bli spådd, spådd syssla

med sånt som flimret av vita lakan

sträckta från pol till pol

 

(ur samlingen Medan giftet verkar)

 

 Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Bruno K. Öijer och politiken - Att ställa sig innanför

Har politiken blivit en handelsvara?

"Det är hemskt att se alla valaffischer nu som förfular landskapet." Så säger Bruno K Öijer i en intervju i söndagens Dagens Nyheter. På torsdag utkommer hans nya diktsamling Och Natten Viskade Annabel Lee. Öijer är poet och min idol. En man som väljer att ställa sig utanför det trendriktiga, politiskt korrekta och strömlinjeformade. En man som alltid valt att uttrycka sig som känslan kräver - inte som etablissemanget dikterar. Är han en outsider? I viss mån, ja. Men när han framför sina dikter strömmar människor dit för att lyssna. Det är fullt överallt dit han kommer. Hans diktsamlingar hinner knappt komma från tryckeriet, förrän de blir slutsålda och på biblioteken blir de stulna. Hur många poeter kan säga detsamma? Inte många...

Bruno K. Öijer.

Vad kommer Bruno K. att rösta på nästa söndag? Troligen inget parti alls. Troligen blankt - gissar jag. Eller inte alls. Varför? Är han ointresserad av sin/vår samtid? Bryr han sig inte om demokratin? Och kan man välja att ställa sig utanför? Är det försvarbart att avstå sin möjlighet att påverka det politiska livet?

Enda sättet att påverka?

Jag funderar så att det knakar i hjärnan och jag tror att jag börjar förstå vad det är Öijer menar, när han uttrycker sin skepsis inför det politiska spelet. Han ställer sig inte alls utanför. Han ställer sig innanför. Innanför ytan och maskerna. För vad är det egentligen den politiska retoriken handlar om idag? Jo, yta och maskspel. En tävling om vem som kan erbjuda mest och bäst, sätta upp flest skrattande masker.

Vem kan skratta mest?
Blå, röd eller grön?

Vem talar om faran med att sluta tänka själv? Faran med att bli som alla andra - konformera? Faran med att förlora sig själv? Vem vågar berätta hur farligt det är att lyda? Att låta sig förminskas och förnedras? Ingen tar sådana ord i sin mun, för de hör inte hemma i dagens politiska retorik-vokabulär. Inte undra på att vi som ska rösta är vilsna. Inte undra på att det politiska engagemanget bland de unga minskar drastiskt. För vem kan känna tillit till ett maskspel där replikerna är till sammanblandning lika - oavsett vem som säger dem?

Jag tror att det är just det som är svaret på varför Bruno K. Öijers dikter blivit så älskade: de ställer sig innanför och fyller det tomrum som vi andra inte kan sätta ord på.

Här kommer Bruno K. Öijer själv och läser sin dikt Jag frös:

Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Ett annat folkslag?

När min mormor blev riktigt gammal bestämde hon sig för att flytta till ett äldreboende. Hon hade haft ett par hjärtattacker och orkade inte gå i trappor längre. Hiss vägrade hon att åka, eftersom hon led av en ganska allvarlig klaustrofobi. (Jag minns en gång när hon som 85-åring skulle besöka en hjärtläkare i ett av Hötorgshusen. Läkaren hade sin mottagning på våning 13 eller så, och mormor hiss-vägrade. Många trappor blev det, men lyckligtvis ingen tredje hjärtattack.)

Hötorgshusen - många trappor blir det.

På äldreboendet fick hon ett rum med badrum och pentry. Jag tror att hon var ganska nöjd med arrangemanget - resignerat nöjd iallafall, eftersom hjärtproblemen skrämt henne och gjort henne väldigt försiktig. Men mormor var ingen social person och att äta tillsammans med de andra åldringarna i "Lilla matsalen" var något hon avskydde. Men - hon blev ju tvungen, eftersom hon inte orkade laga sin egen mat i det lilla pentryt. I "Lilla matsalen" fick man inte välja var man ville sitta. Man blev tilldelad en fast plats - ungefär som på dagis. Mormor blev placerad mitt emot en dam som var både döv och dement och som dreglade alldeles förfärligt. Det tyckte mormor var läskigt och bad att få äta inne på sitt rum - men det fick hon inte. För det var viktigt att de gamla "socialiserade". Resultatet blev att mormor tappade matlusten och började gå ner i vikt. Nu blev livet på äldreboendet inte roligt längre. Mormor ville klara sig själv och inte bli tvingad till saker - för henne var valfrihet det viktigaste. Så mycket valfrihet man nu kan ha, när man inte längre orkar så mycket.

Aptitretande?

Så en dag kom en värdinna på äldreboendet och knackade på mormors dörr. Det skulle bli underhållning för de gamla: dragspel och allsång i "Stora matsalen" och alla de gamla skulle få komma ner och delta. Visst skulle det bli roligt att få höra de gamla låtarna, tyckte värdinnan, uppmuntrande. Men - det tyckte inte mormor. Hon hade aldrig gillat vare sig dragspel, allsång eller några gamla låtar. Varför skulle hon plötsligt börja gilla det nu? Men - sa, värdinnan förvånat - alla gamla gillar ju dragspel och allsång. Gör de??, sa mormor. Jaa, det gör de!! sa värdinnan. Det hela slutade med att mormor inte deltog i underhållningen i "Stora matsalen" och blev betraktad som osocial och snorkig. Hon förblev ensam - och fick aldrig någon kompis på äldreboendet.

Allsång på äldreboendet.

Varför finns det så många förutfattade meningar om vad äldre tycker, känner och behöver? Ibland förefaller det som att man pratar om dem som om de vore ett eget folkslag eller en särskild ras: "De äldre". Jag läste i en lärobok i gerontologi att många unga som arbetar på sjukhus och äldreboenden faktiskt tror att "de äldre" alltid varit "äldre". De har aldrig lekt, älskat, fött barn, jobbat, sminkat sig och varit vilda. De har alltid varit gamla. Är det därför som det tycks vara så oändligt svårt med den där empatin? Den förutsätter ju inlevelse och - framförallt - identifikation. Och det är svårt när det handlar om ett helt annat folkslag. Att alla vi som fått livet en gång kommer att åldras och förlora det - det går inte att förstå. Inte förrän man själv blivit äldre.

En avslutande tanke: kommer Mick Jagger eller Steven Tyler eller David Bowie snart att börja digga dragspel och allsång? Skulle väl inte tro det...

Snart dags för dragspel?

Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Ska man väcka den björn som sover?

Grizzly.

Är det farligt att vara allvarlig? Är det farligt att prata om svåra känslor och upplevelser? Vissa - ganska många - tycks faktiskt tro det. "Man ska inte väcka den björn som sover", heter det ju i det idiotiska ordspråket. Självklart beror det förstås på vilken sorts björn det handlar om. Är det en liten tvättbjörn som bara är onödig att nämna, spelar det ingen roll om den får sova. Men om det är en ilsken grizzly eller ännu värre - en rasande kodiakbjörn, då är det en helt annan sak. Då måste björnen väckas, så att den inte ställer till med problem när den ligger där och trynar.

Kodiakbjörnen - bör den väckas?

Naturligtvis är det varken grizzly, kodiak eller kragbjörnar det handlar om - utan om svåra känslor och tankar som vi bär på och som växer och sväller och skapar sorg, vrede och frustration om vi inte gläntar på locket, skärskådar dem och pratar om dem. Alla vi människor har björnar som behöver motioneras ibland. Från det att vi är små samlas björnarna. Och det är inte så att de inte påverkar oss när de sover. Tvärtom. Det är när de ligger där i sitt ide och sover i mörkret, som de påverkar oss som allra mest. Och det är heller inte så, att om björnarna sovit väldigt länge - ända tills man blir gammal - att de liksom förlorar i kraft.

Kan surna till ordentligt om den inte
får komma ut och motionera ibland.

För ett par år sedan försökte jag för första gången skapa intresse för stödjande samtal för äldre människor. Jag hade på nära håll upplevt det enorma behovet av att få sätta ord på det svåra, att bli lyssnad på och respekterad - ett behov som på intet vis blev tillgodosett, bara bortviftat och ignorerat. Jag föreställde mig att en pensionärsorganisation vore det bästa stället att presentera idén på, så jag ringde och bokade tid hos den lokale ordföranden. Han var vänlig, men förstod nog inte riktigt när jag i telefonen berättade lite om mina tankar om stödsamtal. Så gick jag dit. Den vänlige mannen visade mig runt i lokalerna och berättade om de olika aktiviteterna. Bingo, bridge och boule, kaffe med bulle och allsång. De äldre hade fullt upp hela tiden, sa han stolt. Och något behov av att prata om sorger och bekymmer fanns då verkligen inte. Till sist vågade jag mig på att fråga om det inte fanns några av de äldre som han trodde kunde tycka att det vore värdefullt med stödjande samtal. Men det trodde han inte. För, som han sa, prata allvar och tråkigheter ska man inte göra. Då väcker man den björn som sover.

Dags för väckning?

Den sena kvällens slutsats: väck björnarna och lufta dem lite försiktigt. Då och då. Och gärna i sällskap.


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Att gräva där man står

Är det viktigt att veta vem man är - egentligen? Varifrån man kommer? Vem man brås på? Det verkar som att det är det. Att forska i sin släkt blir allt populärare. Man vill veta varifrån den stora näsan, det gråa håret, den pessimistiska läggningen kommer. Och den där äventyrslustan? Och kanske längtan till hav eller berg eller vad det nu kan vara. Och så hoppas man förstås att det ska dyka upp någon kändis eller kunglighet långt bak i släktleden också. Eller kanske någon mystisk figur från ett fjärran land. En shejk eller en kinesisk prins.

En avlägsen släkting?

Specerihandlare och backstugusittare och mjölnare är inte alls lika kul att upptäcka, förmodar jag. Komikern och teaterdirektören Eva Rydberg säger i början av programmet Vem tror du att du är?, att hon minsann inte har några direktörer i släkten - arbetarbarn från Malmö som hon är. Men det visar sig vara helt fel. Hennes farfars morfars fars syssling (minns inte riktigt hur det hängde ihop) var kompis med både Carl XIV Johan, Oscar I och Karl XV och chef för både Kungl. Operan och Kungl. Dramatiska Teatern. Eva Rydberg blir både rörd och imponerad - är det därifrån hennes förmåga att leda och inspirera en teater kommit? Hon ser sig lite skeptiskt omkring i de förgyllda salarna på Operan i Stockholm. Så plockar hon upp något ur fickan och sätter på sig: en röd clownnäsa.

Eva Rydberg har en operachef i släkten.

Själv vet jag inte mycket om mina gamla förfäder. Om de två generationerna före mig vet jag mycket - men sedan är det stopp. Eftersom alla har dött är det ingen som kan berätta vilka de bleknade gestalterna på de gamla fotografierna är. En allvarlig gammal gumma som ser bister och svartögd ut där hon blänger under sin bahytt. Hon ler inte det allra minsta - och jag misstänker starkt att det beror på att hon är tandlös. Tänk, vilken värk hon måste ha haft innan alla gaddarna ramlade ur... En lång man med svart slokmustasch och med den stövelklädda foten på en sten och ett gevär över axeln. Kan det vara den mystiske förfadern som gav sig ut i skogen för att skjuta en björn, men ändrade sig och sköt sig själv istället? Någon klarhet får jag nog aldrig - fotografierna är över 140 år gamla - men fantisera kan man ju alltid.

Inte min släkting,
men kanske Conchitas?

Sedan urminnes tider har mina släktingar varit lärare. Troligen är det därför jag alltid känner mig så glad och förnöjd när jag vistas i skolmiljö. Men - varför får jag alltid en sådan hemsk obehagskänsla när jag kommer in i små trånga stugor med korkmatta på golvet och lågt till tak? Eller när jag kommer ombord på båtar? Antagligen sitter det väl någon gammal förfader och lurar någonstans som bodde i en otäck liten torpstuga och avled i ett skeppsbrott.

Återkommer om flera konstiga gamla släktingar - dock inga prinsar eller shejker. Tyvärr...


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner