Livsberättelse-ministeriet

Med pennan som vapen.

För några veckor sedan fick jag en liten trycksak. Den låg instoppad inuti morgontidningen, så jag antar att oerhört många andra också fick samma lilla trycksak. Den handlade om det så kallade "Berättarministeriet". Här - i lokaler i Hagsätra, Husby och Södertälje - får unga människor från alla länder möjlighet att berätta och att skapa texter - tillsammans med andra unga och tillsammans med ledare/pedagoger. Berättelser ur livet, ur fantasin, ur drömmen. Om krig och utanförskap, om rädsla, flykt och död. Men också om lycka, skönhet och kärlek. För, som det står i den lilla trycksaken: "Att behärska ordets makt är att ta kommandot över sitt liv och sin framtid".

Ordens makt.

Har man ordet i sin makt, kanske vägen till att gripa till vapen blir längre. Det är den ordlösa vreden som är farligast - det är den som blir till hat och till våld. Och det är många som insett vikten av att odla ordet, att stärka språket och inspirera till uttryckskraft och skapande - sponsorerna är många och kända: Bonnierförlagen, Robert Wells och Kronprinsessparet och många fler.

Daniel och Victoria
gillar Berättarministeriet.

När jag läste den lilla trycksaken slog mig följande tanke: varför är det bara de unga som ska få denna underbara möjlighet? Borde det inte också finnas ett berättarministerium för de äldre? Det är ju de som levat länge som har mest minnen. Att ta kommandot över sitt liv är lika viktigt för den unga människan som blickar framåt mot en osäker framtid som för den åldrande människan som ska bringa reda i sina minnen, acceptera sina livsval och sitt åldrande och förbereda sig för ovissheten.

Har massor att berätta.

Drabbad av inspiration författade jag ett brev till den ledande politiker i Stockholms Kommun som kanske allra mest stöttat Berättarministeriet. Jag föreslog ett liknande ministerium för de äldre - en verksamhet som jag kallade "Livsberättelseminsteriet Senior - berättarverkstäder för äldre". Ju mer jag skrev på mitt brev, vred och vände på formuleringarna för att göra dem så skarpa och övertygande som möjligt, desto mer övertygad blev jag själv av denna idé. Vilken grej!

Hotbilder genererar resurser.

Det är nu över två veckor sedan jag skickade mitt brev till kommunpoltikern, som ser så glad och engagerad ut på fotot i trycksaken. Men - än så länge har jag inte fått något svar. Det är som vanligt - när det gäller verksamheter för de äldre - tvärtyst. Är det kanske inte så viktigt med de äldre? Tanken slår mig plötsligt med full kraft: är det för att de äldre anses "ofarliga", för att man inte behöver vara rädd för att de ordlösa gamlingarna i desperation ska sticka bilar i brand, kasta bomber och skjuta vilt omkring sig? Det tysta lidandet, isoleringen utgör ingen hotbild - alltså behövs inga "åtgärder", satsas inga resurser. Är det så?

Jag väntar fortfarande på svar...


Copyright: Åsa Adiolfsson Wallner

Om sidensvansar

Det ringer!

När det ringer som små, små silverklockor uppe i rönnbärsträden, då vet man att de är där - sidensvansarna. Då mumsar de på de sura bären. De kan samlas i äppelträd, nyponbuskar och oxelträd också, där de kalasar på frostnupen frukt och bär. Silverklockorna ringer i novemberskymningen och när snön har kommit kan de picka efter frusna lingon under det vita täcket.

Kalas på fruset äpple.

Jag läser om sidensvansen i Dagens Nyheter i en krönika av Peter Wiking. Han berättar att den äldsta sidensvans som någonsin påträffats blev sex år och åtta månader, sedan föll den offer för en hungrig sparvhök. Och de vackra fåglarna blir inte gamla: 70% dör det första året och av dem som överlever dör nya 70% det andra året. Det måste vara tufft att vara sidensvans - om kylan blir för hård, om bären är för få och om snötäcket blir för djupt. Sidensvans-livet är kort, men så vackert för oss som bara tittar på och lyssnar till de små silverklockorna. Jag vet inte hur mycket de andra sidensvansarna sörjer när en av dem går bort. Kanske mycket, kanske lite, kanske inte alls. Kanske har de inte tid att fundera över sådana förluster i den eviga jakten på föda.

Det blåser kallt.

Men vi andra, som inte är sidensvansar, har ibland tid att fundera. Som nu, när en god vän på gymmet avlidit. Plötsligt finns han inte där längre. Vi träningsvänner väntar på att han ska komma ut från omklädningsrummet, vänligt leende och lite framåtböjd i sina gråa träningsbyxor och sin vita t-shirt. Så brukade han komma fram och säga hej och alltid hade han något att berätta: om dagsläget, om politiken, om nya filmer. Han var oftast mera uppdaterad än vi andra, både vad gällde nya forskningsrön, datorer och mobiler. Och det han inte visste om gamla filmer var inte värt att veta. Han kunde verkligen berätta. Men han kunde lyssna också. Han skrattade ofta och var alltid på ett strålande humör. Det var bara en sak han verkligen inte ville: att bli liggande som ett vårdpaket. Och det var allvar när han sa att han kunde känna skuggan komma närmare och då ville han att det skulle gå fort. Det gjorde det. Skuggan kom fort och han avled hastigt av en hjärtinfarkt. Han blev aldrig något vårdpaket. Men vi saknar honom och idag tyckte vi vänner att vi nog ändå såg honom skymta där i dörren till omklädningsrummet, glatt leende och på väg till crosstrainern, full av berättelser.

Tillsammans.

Det finns ett instrument som heter celesta. Det ser ut som ett litet piano, men inuti instrumentet är det inte strängar, utan små, små klockor som pinglar när man trycker ner tangenterna. Namnet celesta kommer från latinets coelum som betyder himmel. Celesta betyder alltså "himmelskt instrument", eller kanske "himmels-piano". Och visst låter det lite som sidensvansarna däruppe i rönnbärsträdet om vintern.

Här spelar det lilla klockspelet, till minne av vår berättarglade träningsvän, Plommonälvans dans ur Pjotr Tjajkovskijs Nötknäpparsvit. Balettackompanjatör Shino Takisawa spelar.

Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Ett litet ljus

Ett litet ljus.

Det sägs att Döden blivit alltmer abstrakt för dagens människor. Den finns där som en skrämmande nödvändighet, någon gång i en avlägsen framtid - men inte NU, inte HÄR. Ju närmare man kommer - desto längre flyttas finalen framåt, långt bort och utom synhåll. Många har aldrig sett en död människa - de skyfflas undan i den kliniska sjukhusmiljön och täcks över i väntan på den sista resan till krematoriet. Ibland hör jag människor säga "om jag dör", som om det vore möjligt att faktiskt välja bort detta enda som är gemensamt för allt som lever, som om det vore möjligt att avskaffa Döden.

Oundvikligt.

Det sägs också att det nu blir allt vanligare att människor väljer att begrava sina anhöriga med "direktare". Det innebär att man hoppar över allt ceremoniel kring avskedstagandet och helt enkelt går direkt på kremeringen. Ingen begravningsceremoni i kyrkan, ingen kista, inga blommor, ingen präst och inga psalmer. Slutpunkten blir oftast att askan strös i någon minneslund. På det sättet blir det ingen tidsspillan för de stressade kvarlevande. Agendan är fullspäckad och att pressa in en begravning - kanske med efterföljande minnesstund och kaffedrickning - låter sig inte göras. Har vi verkligen inte tid att säga adjö? Eller är det en ekonomisk fråga - begravningar kan bli mycket kostsamma? Tycker vi inte längre att det är viktigt att spendera pengar på ett sista avsked? Bättre då att satsa på dem som lever - kanske resa, njuta av livet så länge man har det? Pengarna går ju ändå upp i rök? Eller?

I väntan på kremering.

Är det så? Kanske. Men en sak är helt säker: det finns ett enormt behov av att minnas, hylla, sörja och glädjas över dem som gått före in i evigheten. Det fick jag uppleva under den gångna Allhelgonahelgen när jag arbetade som "ljusvakt" i kyrkan. I tre dagar strömmade människor in i kyrkorummet för att tända ett litet ljus för sina döda. Unga, medelålders, gamla, stora barn, små barn - alla tände med vördnad och stort allvar sina små ljus och satte dem i sanden eller i de stora ljusbärarna. En liten pojke satte ner tre små ljus tätt tillsammans i sanden. "Det är mormor och morfar och faster", viskade han allvarsamt. Efter en stund återvände han för att se om de små ljusen fortfarande brann och fortfarande stod nära varandra. Den lille pojken tittade strängt på mig och sa, att jag inte fick flytta dem - de måste få stå tillsammans.

Ljuständning i kyrkan.

De små flämtande ljuslågorna är bilden av de bortgångnas själar. Och strömmen av människor ville aldrig sluta. Sent på kvällen kom den lille pojken tillbaka för att se om hans tre små ljus fortfarande brann. Det gjorde de inte.

Här borde jag förstås spela den kända gospel-melodin This little light of mine. Men det tänker jag inte göra. Jag tänker spela en annan melodi - med en text som har nästan exakt samma innebörd: den så kallade Urlicht-satsen ur Gustav Mahlers andra symfoni - Uppståndelsesymfonin. Texten lyder i svensk översättning:

Där kom jag på en stor, bred väg:
då kom en ängel och ville visa mig bort därifrån.
Å nej! Jag låter mig inte visas bort!
Jag kommer från Gud och ska tillbaka till Gud!
Den käre Guden ska ge mig ett litet ljus
som ska lysa mig hela vägen fram till det eviga livet.

James Gaffigan dirigerar Orchestre Nationale de France. Solist är Nathalie Stutzmann.

(Den tyska originaltexten:

Da kam ich auf einen breiten Weg:
Da kam ein Engelein und wollt’ mich abweisen.
Ach nein! Ich ließ mich nicht abweisen:
Ich bin von Gott und will wieder zu Gott!
Der liebe Gott wird mir ein Lichtchen geben,
Wird leuchten mir bis in das ewig selig Leben!)


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner