| Arv eller miljö? |
Hur kommer det sig att man är just som man är? Inåtvänd? Gladlynt? Misstrogen? Oförvägen? Räddhågad? Känslostark? Alla dessa egenskaper som karakteriserar en människa - vad beror de på? Är det arvet från förfäderna? Eller är det miljön man vuxit upp i? Eller är det båda, sammantvinnade i en ogenomtränglig väv?
| Ingmar Bergman (1918-2007). |
En människa som funderat mycket över arvets innebörd, är han som numera pryder våra 200-kronors-sedlar: Ingmar Bergman - regissör, författare och musikälskare. Det finns nog ingen som så enträget borrat i det mänskliga psykets mera undanskymda hörn. Jag minns att jag för länge sedan läste hans självbiografiska bok Laterna magica. Där funderar han över sitt ursprung och hur det påverkat hans livsval och skapande - i korta ögonblicksbilder målar han sitt livs nyckelscener. Några år efter Laterna magica skriver Ingmar Bergman manus till filmen Den goda viljan. Där går han ännu ett steg längre bakåt i historien och utforskar med största noggrannhet och allvar relationen mellan de två diametralt motsatta personligheter som skulle komma att bli hans föräldrar: Erik och Karin.
| Samuel Fröler och Pernilla August som Erik och Karin. |
Den goda viljan är ett försök att förstå - på djupet - dessa bådas kamp för att smälta samman som ett par och hur det kom sig att han, resultatet av denna sammansmältning, blev just den han blev: en kompromisslös konstnär, ett knivskarpt intellekt parat med en nästan självförgörande känslighet. Långsamt och metodiskt väver han det komplicerade mönstret av livstrådar i det skimrande tyg som består av lika delar arv och miljö. Det varma hjärtat som svämmar över av kärlek mot den starka driften att alltid - hur högt priset än må vara - söka sanningen. Fantasin mot sakligheten, fegheten mot modet, högfärden mot självföraktet. Leklynnet mot allvaret, det skräckfyllda mörkret mot det värmande ljuset. Varje replik i filmen tycks vara ett resultat av djup inlevelse i hur dessa båda människor tänkte och kände - en gång för länge sedan.
| Verklighetens Erik och Karin. |
Sophiasystern Karin och teologistudenten Erik träffades i Uppsala och blev ett par, trots att bådas familjer motsatte sig relationen. Kanske såg de anhöriga att olikheterna kunde bli oöverstigliga. Kanske befarade de att en av parterna skulle tvingas offra för mycket av sin personlighet. Den bortskämda lekfulla överklassflickan och den allvarsamt strävsamme och fattige studenten; skillnaden mellan den som ser livet som lätt och den som ser livet som tungt. Skillnaden mellan den som fått allt till skänks och den som fått kämpa för varje smula. Och också - och kanske mest - hur den som fått kan ge och hur den som inte fått, inte kan det. Vem av dessa två skulle vika sig och ge efter?
| Strålande jul i salongerna. |
Svart och vit blir denna skildring aldrig. Gråskalorna är många liksom komplikationerna när dessa två försöker jämka sina diametralt olika bakgrunder till ett någorlunda fridsamt och fungerande äktenskap. De lyckas bara delvis, tycks det. Olikheterna var så stora att offren som krävdes ibland blev alltför ödesdigra. Kanske handlade det i grunden allra mest om självkänslan. Den självklara känslan av egenvärde ställd mot den tillkämpade segern över mindervärde och skam.
Erik har valt att utbilda sig till präst - inte bara för att söka social revansch utan också för att han äger ett stort och drabbande pathos. Erik känner sig mera hemma med lidandet än lyckan, något som Karin finner stötande osocialt och avvikande. Erik strävar efter att göra gott mot så många som möjligt och särskilt mot dem som har det svårt i livet, medan Karin vill vårda kärleken och göra gott mot dem som står närmast.
Filmen är en strålande vacker hyllning till dessa två som blev just hans föräldrar - och är inte Ingmar Bergmans signum just det aldrig upphörande sökandet efter sanningen parat med den lysande förmågan till skönhet och närhet?
Copyright: Åsa Adolfsson Wallner
