Gott Nytt År 2013

Guld...

Nu har jag bloggat i hela fem månader och tänker fortsätta, minsann. Det är så oerhört roligt, spännande och lärorikt. Vill aldrig sluta!

Tack, kära läsare för det gångna halvåret!
Återkommer imorgon, Nyårsdagen.

Gott Nytt År 2013!

Åsa

rött...

...och blått!

Mitt dubbelliv - del III

Varför ska just julafton vara en så dramatiskt viktig dag - egentligen? Förberedelserna är enormt omfattande: städa, handla, laga mat, tvätta, släpa hem ett halvvisset barrträd, trassla med papper och tejp i massor, formulera pinsamma nödrim. Så kommer den stora dagen. Full rulle. Och så vips, är klockan midnatt, och det har blivit en betydligt mindre dramatisk dag - juldagen. Vart tog den stora dagen vägen? Plötsligt är den redan igår - ett vemodigt imperfektum. Och snart är den en vecka sedan. Och snart minns man den inte riktigt tydligt längre. Var det i år Lillasyster fick sin lampa? Eller var det förra året? Vilket år var det Storasyster fick den där häftiga krukväxten? Ingen minns.

King Size-gran...

Inte heller detta år lyckades vi fira den stora dagen tillsammans, min man och jag. Våra familjer bor ju på 45 mils avstånd och det är inte så lätt att fixa något gemensamt firande - varken för tomten eller för alla de andra. Visst känns det lite sorgligt, men jag har ett julaftonsminne som jag brukar tänka på - om jag skulle råka bli lite vemodig - och då går det faktiskt över. Den ideala julen existerar inte. Så är det bara. Att sträva efter denna chimär skapar bara frustration och besvikelser.

... eller mini, det är frågan?

En gång för tjugo år sedan var jag tvungen att åka tunnelbana på julaftonskvällen. På den tiden bodde jag vid Brommaplan, strax nordväst om Stockholms city, på den fina gamla Gröna linjen. (Jag bor utmed den nu också, fast några stationer bortom Brommaplan.) Klockan var väl ungefär halv åtta. Det gick inte så många tåg denna kväll förstås, så det var många som väntade på den mörka perrongen.

Vinterkväll på Gröna linjen.

Jag minns att jag lät blicken glida över de väntande - mörka gestalter i det kalla skenet från perrongbelysningen. Då upptäckte jag en sak: det var bara män i medelåldern. Alla hade de stora papperskassar med sig. Några satt hopsjunkna på träbänkarna, några stod upp. Och de såg trötta och vemodiga ut, allihop. Huvudena var nedböjda Vad var dessa män för några? Och varför hade de papperskassar?

Det var kallt och jag frös, så jag började gå runt på perrongen. Medan jag cirkulerade kikade jag diskret ner i de stora papperskassarna. Det var öppnade julklappar i dem, det kunde man se, för julpapperet var hopknölat och presentbanden låg liksom ovanpå. Då slog det mig: detta var helgpappor som var på hemväg från julaftonsfirandet hos barnens nya familj. De hade hälsat på, kanske ätit och så öppnat sina julklappar och sedan fick de åka hem till sitt igen. Jag minns att jag kände ett hugg av sorg i hjärtat. Vilken ensamhet, vilken känsla av tomhet det måste vara att vinka hej då till sina barn, lämna ljusen och värmen och gå ut i mörkret och kylan. Och komma hem till en tyst lägenhet.

Hoppas, hoppas att dessa pappor fick nya hem och att barnen kunde komma och fira jul i pappornas nya hem. Om inte annat iallafall fira Lilla Julafton. Det är fint det också. Precis lika fint - för det ska vi fira imorgon den 28.


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Ett äreminne

Vi tittade alldeles nyss på programmet Så mycket bättre i Fyran. Årets deltagare var samlade kring julbordet för en tillbakablick på sommarens musikaliska möten. Detta är inte min musik - men så imponerad jag blev och så mycket nytt jag fick lära mig. Jag fick liksom lite nya öron - öron för ett annat slags musicerande än det klassiska.

Det fantastiska gänget i årets Så mycket bättre:
Olle Ljungström, Sylvia Vrethammar, Maja Ivarsson,
Pugh Rogefeldt, Linda Carlsson och Magnus Uggla.

Den klassiska musikens tolkningsbegrepp innebär ju inte att man förändrar själva materialet - man liksom silar det genom sitt eget "filter", utan att lägga till eller dra ifrån några toner. Ett preludium av Frédéric Chopin t.ex. kan ju låta väldigt olika beroende på vem som spelar - och det är oerhört spännande. När jag var tonåring brukade jag klä mig i svart och sätta mig vid pianot, tända stearinljus och spela smäktande så att tårarna rann (åtminstone på mig själv...) Samma stycke kunde spelas torrt och sakligt, men det var ändå samma toner och samma rytmer. Vilken rikedom och vilken inspirerande ovisshet - för ingen visste ju hur tonsättaren själv skulle ha spelat.

Frédéric Chopin - en daguerrotypie från hans sista levnadsår.
Han avled av tuberkulos i oktober 1849.

Men här kunde man förändra "Så mycket mer". Nytolkningarna gjorde att musiken ibland kunde byta tidsålder och nå nya generationer av lyssnare. En proggig 70-talslåt förvandlades till pop/house och en ganska skrikig punklåt blev en mjukt sensuell bossanova, en pianopoplåt blev till rivig rock.

Och så var det en låt som blev till en sorgmarsch med en delvis omskriven text som handlar om det ofattbara att vi alla ska dö och om att inte hinna eller våga ta farväl: Jag och min far. Just det som är så svårt att förstå, att någon som varit nära och betytt så mycket plötsligt inte längre finns. Den låten, skriven av Olle Ljungström men omtolkad av Magnus Uggla, kommer att bli en klassiker - det är jag helt övertygad om. Den kommer att spelas överallt, om och om igen, länge, länge, av ung och av gammal.

Magnus Uggla och Olle Ljungström.

Jag och min far förenar det högstämda allvaret i sorgen och det raka i insikten om allas vår förgänglighet med den varma kärleken som reser detta äreminne över en fars omsorger om sin son. En son som också blivit far och som därför kan se och förstå det villkorslösa. "Cirkeln är sluten".

I kvällens TV-program berättade Magnus Uggla att han fått en enorm respons på sin tolkning, Hans hemsida hade översvämmats av tack-meddelanden. Han var rörd och överraskad över att han hade rört vid så många hjärtan. Kanske beror detta på de rader i texten som berör något av det allra smärtsammaste med att förlora någon man älskar - att man inte vågar ta farväl. Att man inte vill förstå att det kan vara sista gången, att man inte vågar säga de där orden - innan det är för sent.

Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Evangelium enligt Spiderman

Min äldsta dotter julstädar sitt rum - äntligen. Lillasyster tittar på Spiderman medan jag julpyntar - det vill säga tar fram de två små tomtarna som jag ställer i trappfönstret, så att de kan övervaka hur vi springer upp och ner i trappan. Granen är klädd, de dammiga finglasen diskade och det är färska röda blommor i vaserna.

Röd gerbera på julbordet.

Nu ska jag ta en paus och titta lite på Spiderman, jag också. Peter Parker är en blyg och närsynt lite nördig kille som har det rätt jobbigt i livet. Han är inte så rik, och hans kärlek till den vackra grannflickan verkar vara ganska obesvarad. Hans snällhet och tillbakadragenhet gör det svårt att hävda sig i konkurrensen med de tuffa grabbarna och grannflickan verkar snarare se Peter som den omtänksamme vännen än som en presumtiv älskare. Så åker hans gymnasieklass på studiebesök till något slags biologiskt laboratorium, där Peter blir biten av en giftig spindel. Han blir sjuk, men när han repat sig, visar det sig att han fått övermänskliga krafter - spindelns DNA har trängt in i hans arvsmassa och han begåvas med spindelns enorma seghet, smidighet och snabbhet. Denna fysiska styrka i kombination med Peter Parkers etiska livsinställning och goda hjärta blir fullständigt oslagbar. Den ultimata hjälten är född. Dödsföraktande kastar han sig ut för att rädda människor i nöd.

Spiderman - alias Peter Parker - räddaren i nöden.

När Storasyster och Lillasyster var små och gick på dagis, var det maskerad ibland. Både barn och fröknar klädde ut sig, drack saft, åt bullar och dansade. Fröknarna var fjärilar eller hula-hula-dansöser, flickorna prinsessor eller Pippi och pojkarna var - alltid - Spiderman. Fulla av blodigt allvar i kampen mot det onda.

Varför är Spiderman så älskad? Vad är det som är så häftigt med honom? Bortsett från allt hoppande och flygande och klättrande? Bortsett från de rödblåa kläderna med spindelvävsmönster? Är det nördens revansch över översittarna? Eller är det att han i grund och botten är en alldeles vanlig människa, med tvivel, rädsla och stunder av uppgivenhet - och trots det, eller just därför, en hjälte? Jag tror att det är det senare. Glädjen över det goda hjärtats seger, det hjärta vi alla har.

Jag tror att Spiderman ska tolkas som en modern Messias. En räddare, en hjälte, en frälsare som ser dem som har det svårt och rycker ut för att rädda dem. En handlingens Messias. Jag tror att det är mycket ovanligt att de små pojkarna kommer till dagis-maskeraden utklädda till Jesus... Tänk vad fantastiskt om de gjorde det - undrar vad fröknarna skulle säga då? Skulle de skratta eller skulle de falla på knä?

Jesus Kristus
- lika stark som Spiderman?

Kanske är det dags för kyrkan att börja marknadsföra sitt evangelium lite mer i Spiderman-anda? Lite mer action i förkunnelsen om Jesu liv och gärningar? Jag är rädd att det börjar bli lite bråttom, om inte Jesus ska bli bortglömd i mediebruset. Precis som Spiderman drabbades han av tvivel, rädsla och stunder av uppgivenhet - som alla vi människor - men blev ändå en hjälte som gjorde så mycket mer än bara hängde på korset.

Hörde någonstans att väldigt många skolbarn på allvar tror att vi firar jul för att det är Kalle Ankas födelsedag...

God Jul!


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Musik på den vassa eggen

Nu har jag åkt buss mellan mina båda hem - två gånger på raken. Jag blir rädd när vädergubbarna dundrar om snökaos, blixthalka och ischock och då vågar jag inte ta bilen. Och jag antar att det är just precis det de vill. Lämna bilen hemma och åk buss istället, dundrar de. Då lyder jag - men jag saknar så oerhört att köra min bil.

Snökaos, blixthalka och ischock
- bäst att lämna bilen hemma och ta bussen istället.

Det är frihet att köra sin bil. Man får stanna var man vill, äta var man vill, lyssna på vad man vill, hur starkt man vill och sjunga högt för sig själv. Sjunga högt går absolut inte när man åker bussen - då blir man säkert avslängd halvvägs i Ringarum, östra Götalands tråkigaste matställe - eller kanske norra Europas. Allt smakar stekflott och mjölpanering och till allt - precis allt - serveras gröna ärter.

Men musik i lurar kan man lyssna på i bussen - hur högt som helst. Jag brukar variera mellan rock och klassiskt, mest klassiskt blir det. Bara det är musik "på den vassa eggen", längst ut på kanten över avgrunden, musik som skapats av nödtvång. När musiken verkligen speglar något som varit absolut nödvändigt att uttrycka. När det inte funnits något alternativ - skapa eller gå under.

Bussen kommer.

Ett sådant stycke musik lyssnade jag på idag - på bussen, med lurar. Tonsättaren heter Robert Schumann. Jag borde naturligtvis veta mer om honom innan jag skriver - men jag vet lite iallafall, och jag tror att det räcker. Robert (1810-1856) var gift med Clara som var pianist. Han dyrkade henne. Så fick Clara en pianoelev som blev väldigt kär i henne - trots att hon var gift och hade sju barn. Pianoeleven bestormade henne med sina kärleksbetygelser och övade antagligen frenetiskt på sina pianoläxor. Huruvida det blev något mellan dem, vet jag inte. Jag tror knappast det. Det enda jag vet är att Robert, som hade ett känsligt psyke och fallenhet för ångest och depression, tog oerhört illa vid sig. Så illa att han blev galen och tynade bort på ett sinnessjukhus, borta för världen och kolsvart till sinnes. Men ändå komponerade han - musik som är så galet full av passion, svartsjuka, förtvivlan och bultande ångest och isande rädsla för själens mörker och den stora ensamheten.

Clara och Robert Schumann.

(Pianoeleven hette förresten Johannes Brahms. Han kom att utvecklas till en av de allra största symfonikerna och en förelöpare för den modernism som skulle komma ett halvt sekel senare. Såvitt jag vet bevarade Brahms minnet av sin förälskelse i pianofröken hela livet och såg aldrig åt någon annan kvinna. Fast det är kanske en sådan där musikskröna, vem vet...)

Här kommer musiken - den som befinner sig längst ut på den vassa eggen, balanserande alldeles vid avgrunden: Robert Schumanns Manfred-ouvertyr. Dirigenten är den berömde Wilhelm Furtwängler och inspelningen är en live-upptagning från 1949. Skruva upp volymen ordentligt, för nu blir det "åka av".

Copyright: Åsa Adolfsson Wallner.

Kostymen som gick upp i rök

H C Andersen var en berömd sagoberättare. Han hade förmågan att trollbinda sina läsare med sin underfundiga, nästan lite uppsåtliga berättarteknik. Han skjuter liksom inte av hela salvan på en gång - utan sparar på krutet så att det räcker hela sagan ut och håller på så vis läsaren på halster ända till slutet. I all sin skenbara barnslighet och troskyldighet är hans sagor ofta både grymma och tragiska. Det finns ett slags svärta i texten som skapar extra laddning. Den lilla sjöjungfrun, Kejsarens nya kläder, Flickan med svavelstickorna, Den fula ankungen. Det handlar om offer, om utstötthet, om död och mycket om revansch. Förmodligen brann det en eld av både högmod och självförakt i den store sagoberättarens eget bröst.

H C Andersen - en fåfäng man
som älskade att posera framför kameran.

Jag är inte H C Andersen - långt därifrån - och pretenderar inte alls på att vara någon sagoberättare. Men, nu tänker jag ändå berätta en saga - en liten och kort.


Kostymen som gick upp i rök

Det var en gång en man. Han ville så väldigt gärna ha en ny kostym. Hans gamla hade blivit nött och sliten, den var faktiskt nära på trasig. Snart skulle han inte ha någon kostym alls att ha på sig.

Det fanns så många kostymer att titta på i alla skyltfönster.
Den ena flottare än den andra.

Mannen letade med ljus och lykta över hela staden. Det fanns så många kostymer att titta på i alla skyltfönster. Blåa, svarta, bruna och gråa. Den ena flottare än den andra. Insvängda kavajer, raka kavajer, stora slag, smala slag. Breda byxor, smala byxor. Överallt letade han - i varenda affär. Men var han än gick in och provade, var det ingen kostym som passade. De var liksom för stora - eller så var de för små. De satt helt enkelt illa. Mannen skakade på huvudet, expediterna också. Det verkade inte finnas någon enda kostym som passade.

En dag fick mannen syn på en stor skylt där det stod: KOSTYMER FÖR ALLA! VI SYR UPP EN KOSTYM - JUST FÖR DIG. Så glad han blev! Äntligen skulle kanske han också få sin nya kostym! Vips gick han in i affären. Glad i hågen presenterade han sig för kostymaffärschefen och berättade att han behövde en ny kostym. Det ska vi ordna, log chefen. Jag ska bara ta lite mått på er först. Sagt och gjort. Fram med måttbandet. Det togs många mått, både på längden och på bredden. Och på tvären. Och mannen var så glad och så nöjd. Äntligen hände det något. Äntligen skulle det bli en kostym.

När alla mått var tagna och uppskrivna på ett stort papper, fick mannen gå hem. Nästa vecka kunde han titta in igen, sa kostymaffärschefen. Då skulle han få välja tyg till sin nya kostym.

Veckan gick som en dans och när den var till ända, gick mannen med glada steg till kostymaffären. Chefen tog fram de stora tygrullarna. Grått fanns inte. Blått hade man heller inte fått in. Men kanske svart kunde vara något? Mannen tyckte egentligen allra mest om grått, men visst kunde svart också bli bra. Sagt och gjort. Tyget klipptes till och mannen betalade. Nästa vecka kunde han titta in, sa chefen. Kanske att kostymen skulle vara färdig då.

En blågrå kostym vore fint.

Även denna vecka gick som en dans och när fredagen kom, sprang mannen till kostymaffären. Nu skulle han få sin kostym - så fin den skulle vara. Svart och stilig. Chefen mötte honom i dörren, log och sa, att tyvärr så hade det svarta tyget inte hållit att sy någon kostym av. Det hade helt enkelt gått sönder. Kanske att det bruna tyget skulle hålla? Men det tyget var lite dyrare, förstås... Mannen blev lite snopen, men eftersom han så väldigt gärna ville ha en ny kostym, betalade han. Nästa vecka kunde han titta in, sa chefen. Kanske att kostymen skulle vara färdig då.

Eller kanske en brun
- om ingen annan finns.

Veckan gick kanske inte riktigt som en dans, men mannen var ändå förväntansfull när fredagen kom. En brun kostym skulle nog passa bra - den också. Med snabba steg gick han till kostymaffären. Chefen mötte honom i dörren, log och sa att det bruna tyget inte heller hade hållit så bra. Det tyget hade också gått sönder. Tyvärr var det nog så, att det faktiskt inte fanns något tyg som passade till mannens mått. Så var det. Inget att göra åt, sa chefen. Men..., frågade mannen, vad ska jag göra nu då? Blir det ingen kostym? Nej, sa chefen. Tyvärr. Det går inte att sy upp någon kostym med sådana mått. Det vet ju alla.

Mannen gick hem till sig och visste sig ingen levandes råd. Och att han inte hade fattat det där med måtten... Så dum han kände sig!

Och där slutar den här sagan - för den är alldeles sann och i verkligheten vet man inte riktigt hur saker slutar. Men en sak vet man - och det är att den stora skylten - den sitter kvar: KOSTYMER FÖR ALLA! VI SYR UPP EN KOSTYM - JUST FÖR DIG. För det finns många som längtar efter en ny kostym.


(Post Scriptum. Den här sagan handlar förstås inte alls om någon ny kostym. Den handlar om min jakt på ett arbete och om mitt senaste möte med min coach.)

Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Poeter och glödlampor

Jag är envis och tjatig - jag vet... Men jag vill än en gång citera vår ekonomipristagare Alvin E. Roth. Framgångskonceptet lyder som följer:

Gör det du är bra på.
Och låt bli att göra det du inte är bra på.

Visst låter det oerhört enkelt? Men - riktigt så enkelt är det ju inte, fast det borde vara det.
Tänk om ingen vill ha det där som du är bra på? Tänk om det där som just du är bra på, inte ses som värdefullt? Och tänk - ve och fasa - om just det där du är bra på, också är det enda du är bra på. Du är helt enkelt inte bra på något annat. Hur blir det då?

Jag tror att många av de stora föregångsmännen/-kvinnorna varit just bra på en enda sak. Och haft den stora turen att få syssla just med den saken. Säkert hade de inte alls kommit till sin rätt i andra sammanhang. Det finns hur många exempel som helst.

Väldigt opraktisk - men en fantastisk tonsättare.

Kompositören Gustav Mahler lär ha varit fullständigt omöjligt opraktisk. Han kunde komponera, promenera, simma och skriva brev. Därutöver var han katastrof. Vart han gick välte han saker eller snubblade. Mozart var ett strålande geni som bara sprutade ut fullständigt svindlande musik - men han kunde inte räkna. Han var totalt oekonomisk. Trots att han måste ha tjänat mycket pengar på sin musik, avled han i armod, skuldsatt upp över öronen.

Slösaktig - men väldigt bra på annat.

När jag jobbade på den kungliga musikaliska akademien som redaktör, hade jag en period mitt arbetsrum bredvid akademiens kamrer. Han var f.d. kapten i flottan och en riktig stridis. Han var - förstås - en hejare på att räkna och på att sälja och köpa aktier på börsen. Men musik - det förstod han sig inte på. Ännu mindre poesi. Sånt var bara larv och kärringaktigt bjäfs, brukade han säga.

En trappa upp i akademi-huset huserade en poet och tidskriftsredaktör. Denne man var en briljant skribent och språkman - men fullständigt opraktisk. En dag kom poeten ner för trappan och knackade försiktigt på kamrerns dörr. (Eftersom jag satt i rummet bredvid och dörren mellan oss var öppen, kunde jag höra konversationen.) Poeten harklade sig och berättade att något hemskt besvärligt hade inträffat i hans arbetsrum: taklampan hade slocknat och nu var det mörkt som i en säck däruppe. Det hade varit mörkt i flera dagar - men först nu kände han att han ändå vågade sig på att störa kamrern. Kunde han, möjligen, få lite hjälp?? Kamrern skrattade hånfullt. Kan man inte skruva i glödlampa själv, kanske?!? raljerade han. Poeten svarade modstulet, att det nog inte skulle gå så bra. För det första visste han inte vad det skulle vara för sort på glödlampan, och för det andra hade han aldrig stått på en stege. Kamrern reste sig så häftigt att skrivbordsstolen föll baklänges, marscherade ut och med riktiga stöveltramp uppför trappan. Poeten smög efter.

Inte så lätt
för poeter att fixa...

Fem minuter senare kommer kamrern tillbaka, sticker in huvudet i mitt arbetsrum och morrar något om "poetjävlar". Jag minns att jag försökte säga något förmildrande om att han ju ändå var en fantastisk skribent. Kamrern fnös. Sådana idioter som inte fattar något av livets realiteter borde hålla klaffen, hålla sig undan... Helvetes klantarslen, mullrade han, reste upp stolen igen och satte sig med en duns vid sitt skrivbord. (Måste bara tillägga, att kamrern var en verklig toppenkille. Hur trevlig som helst och vi hade så roligt på kafferasterna - trots att han alldeles säkert räknade mig till "poetjävlarna" också.)

Som sagt: tänk om Mahler inte fått komponera, utan blivit anmodad att söka jobb som plåtslagare? Sådana är det ju brist på - inte på kompositörer. Och tänk om Mozart fått höra, att det där med musik, det fick han syssla med på sin fritid. Ekonomer däremot - det behövs i vårt samhälle. Vad skulle herrarna ha gjort? Och "poetjävlarna" - vad ska de göra? Kratta på kyrkogården?

Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Spöken och minimello

För några år sedan visste jag allt om Bolibompa-program och julkalendrar och minimellos - men nu när flickorna blivit tonåringar, har jag tappat kollen totalt. Inte ett enda avsnitt av årets kalender har jag sett.

Två av deltagarna i årets minimello: Mia och Pia.
Låten heter BomBomBom.

Men - häromkvällen satt jag och slötittade på TV och programmet Debatt. Här diskuterades årets julkalender Mysteriet på Greveholm. En man från det kristna förlaget Gospel Media ansåg att programmet kunde vara skadligt för de små tittarna - särskilt ett avsnitt där två barn leker "anden i glaset-leken". Leken kunde leda till oanade konsekvenser, menade han, barnen kunde bli ordentligt skrämda och ta skada. Programledaren frågade, förmodligen lite på skoj, om han menade att det kanske kunde dyka upp andar - på riktigt. Mannen från Gospel Media skruvade lite på sig, och man såg tydligt att det var just exakt det han menade. Leken kunde nog kanske öppna upp för något slags kontakt med andra sidan och alltså framkalla ("livs levande") andar på riktigt.

En TV-producent som uppenbarligen stod bakom årets julkalender, svarade på kritiken. Han verkade aningen road, men ville inte vara raljerande. Istället svarade han att det är mycket i barnprogrammen som isåfall kan anses som både skadligt och farligt. Han nämnde att det kan vara skrämmande att se hur Emil låses i snickerboa av sin skrikande och ilskne far. Eller farligt att ta efter flickan som hoppar från taket med ett paraply. Man får väl anta att han avsåg Madicken. Och det som visas i de kommersiella barnkanalerna måste vara ännu skadligare att titta på - där de tecknade figurerna mosar varandra, drar ut ögonen, plattar ut varandra, pucklar på varandra, utan att någon tar den minsta skada. Vips hoppar de upp igen och är fit for fight för en ny våldsbatalj. Risken finns att de minsta tror att det går till så i verkliga livet också.

Madicken på taket. Nuförtiden skulle hon så klart
varit utrustad med hjälm och knäskydd - åtminstone.

Men visst är Madicken farlig. Hon är livsfarlig. När jag var liten hade vi en granne som hade en son. En dag när föräldrarna var på sina jobb, ville han pröva att hoppa från taket med ett paraply. Kanske att det kunde funka som en fallskärm? Han tog sin pappas största svarta paraply, klev upp på taket och hoppade rakt ut i luften och hamnade på den breda garageuppfarten framför huset. Där hittades han av sin pappa som kom först hem från sitt jobb och skulle köra in bilen. Det blev sjukhus och en vecka senare återvände grannpojken i rullstol med båda benen i gips. Det blev en lång konvalescens - många månader på kryckor. Så kan det bli när man läser Astrid Lindgren, tänkte jag och funderade på allt ännu hemskare som skulle kunna inträffa om man skulle låta sig inspireras av den andra företagsamma flickan i Astrids värld: Pippi. Tala om katastrofer...

Ingen hjälm här heller...

Men hur är det med spökena då? Är frågeställningen bara löjeväckande och ska skrattas åt? Uppriktigt sagt, vet jag inte. På något sätt är det ändå lite häftigt att en vuxen man sitter i en TV-debatt och på fullaste allvar faktiskt menar att det finns folk på "andra sidan" som kan "kliva över" om de blir "inbjudna". Vill de kliva över? Har de tråkigt? Vill de kolla hur det går för sina kvarlevande anförvanter? Längtar de tillbaka? Vill de ställa saker och ting till rätta? Och - om de nu skulle känna sig kallade av "anden-i-glaset-leken"- kan de hitta tillbaka sedan, när leken är slut? Det är så många frågor och inga svar. Men en sak är jag helt säker på: att det kan bli väldigt spännande, roliga och djupsinniga samtal hemma mellan barn och vuxna som - förhoppningsvis - tittar på julspökena tillsammans.

Spöken är bra att prata om.

Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

En komparativ studie i mikroformat

Jag kan inte låta bli att fundera på förra inläggets rubrik: Rätt man på rätt plats. Kanske att man kunde gå lite vetenskapligt tillväga för att reda ut vad uttrycket egentligen innebär. Göra en liten komparativ studie i miniformat, så att säga. Eller kanske mikroformat.

Zlatan - helt klart rätt man på rätt plats.
Och i rätt ögonblick.

Zlatan är ett bra exempel på fenomenet rätt man på rätt plats. Han är en offensiv spelare som placerats i en anfallsposition. Hade han placerats i försvaret, hade han varit rätt man på fel plats. Rätt eftersom han, trots placering, är en talangfull fotbollsspelare. Fel eftersom hans defensiva position skulle beröva honom friheten att utöva sin talang till sin fulla potential.

Jag tror att alla de som gör/arbetar med det de tycker är roligt och är riktigt bra på - de är samtliga just rätt man på rätt plats. Leif G W Persson, Laleh, Alvin E Roth, Bruno K Öijer, Tage Danielsson och Jonas Gardell är fina exempel på just detta. De är kreativa, framgångsrika och ständigt nytänkande just i kraft av att de gör det de är bra på. Och låter bli att syssla med det de inte är bra på. Vem har sett Laleh sy kuddar i TV? Eller Leif G W meka med bilar? Eller Bruno K Öijer delta i Dobidoo??

Bruno K Öijer - undviker TV-soffor
och tävlingsprogram.

Men, om man säger fel man på rätt plats. Eller rätt man på fel plats. Vad är det då man beskriver? Eller ännu värre: fel man på fel plats? Vad är värst? Några exempel vore nog bra för att bena upp problemet. (Och vara lite komparativ.)

Fråga: Vad är rätt man på fel plats?
Svar: En begåvad person som tvingas jobba med något han verkligen är alldeles för kvalificerad för.
Exempel: En duktig tarmkirurg från Irak som tvingas städa trappuppgångar i Hagsätra.
Orsak: Han har en utbildning som inte är helt kongruent med det svenska systemet samt har fått en ineffektiv undervisning i svenska språket.
Följd: Tarmkirurgen blir ledsen och deprimerad för att han inte får arbeta med det han älskar och är bra på. Han får dessutom dålig ekonomi och vården går miste om en duktig läkare.
Åtgärd: Effektivare matchning, effektivare språkundervisning och mindre stelbenta regler inom utbildningsväsende och arbetsmarknad.

Fråga: Vad är fel man på rätt plats?
Svar: En inte så begåvad person som ändå har ett kvalificerat och betydelsefullt uppdrag.
Exempel: En politiker som får en topposition han inte klarar av.
Orsak: Han har hållit på länge med politik, lyckats hålla sig på sin kant tillräckligt lång tid för att inte bli avslöjad som otillräcklig och råkar dyka upp när konkurrensen är väldigt liten.
Följd: Politikern blir stressad och olycklig av de alltför höga kraven, klantar till det i massmediala sammanhang och ställer därmed till med förtroendekriser för sitt parti.
Åtgärd: Effektivare matchning och tydligare politisk profil samt ett större intresse för hjärtefrågor än för internt maktspel.

Helt klart fel man på fel plats: Idi Amin.

Fråga: Vad är fel man på fel plats?
Svar: En farlig psykopat som får ett jobb där han har möjlighet att utveckla sina talanger i en destruktiv riktning.
Exempel: En nekrofil som arbetar som obducent. Eller en vapengalning som får jobb inom förvarsmakten. Eller en pedofil som arbetar som jourhemsföreståndare.
Orsak: Konkurrensen är för liten och kontrollen för dålig och arbetsgivaren har inte kunskap nog att genomskåda en psykopat med förmåga att dupera.
Följd: Kan bli totala katastrofer. Slakt, våld och övergrepp.
Åtgärd: Effektivare matchning, mera pålästa arbetsgivare och bättre konstruerade personlighetstester som inte släpper igenom personer med patologiska böjelser.

Också ett exempel...

För tredje gången vill jag citera nobelpristagaren Roth: man ska göra det man är bra på. Och låta bli att göra det man inte är bra på. Idi Amin var inte bra på att styra Uganda. Han borde ha varit boxare istället för makthavare. Vad Moammar Khadaffi borde ha varit, vet jag inte...


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Rätt man på rätt plats

Årets mottagare av Nobelpriset i ekonomi heter Alvin E Roth. Jag brukar i vanliga fall inte bry mig så mycket om vem som får ekonomipriset och varför. Det borde jag naturligtvis göra - ekonomi är viktigt. Precis som poltik är det basen för allt i ett samhälle: vård, omsorg, kultur, utbildning, kommunikationer. Det går tyvärr inte att komma ifrån att det är pengar som styr allt. (Fast en gång brydde jag mig faktiskt lite - när Milton Friedman fick priset 1976. Det visade sig att Friedman varit ekonomisk rådgivare åt Chiles diktator Pinochet - detta utan att reflektera över vad genomförandet av hans teorier kunde få för följder i ett land som styrdes av en totalitär förtryckarregim. Då kändes det som att gubbarna i Riksbankens priskommitté var pinsamt naiva.)

Alvin E Roth - Nobelpristagare och engagerad föreläsare.

Alvin E Roth är ekonom och pedagog och samlar sina studenter kring sig för förutsättningslösa och kreativa samtal. Åtminstone såg det så ut i TV-reportaget, där doktorandgänget satt med sina kaffemuggar under ett träd och skrattade tillsammans med sin professor. Roth tar till vara den där skaparkraften som finns i det (kanske skenbart?) jämlika samtalet - där alla känner sitt värde, blir sedda och därför vågar yttra sig. Det är just så nya idéer kan se dagens ljus. Rädda människor som är oroliga att inte passa in, att bli kritiserade och tillrättavisade - de är inte kreativa. En människa som känner att den måste vakta sin tunga, blir varken nyskapande eller nytänkande.

Roth får priset för sina teorier om det som kallas"matchning" - ett skapande av mötesplatser där de som har något att ge kan möta dem som behöver detta något. Tanken bakom systemet är densamma, oavsett "material" - det kan handla om organ att donera, utbildningsplatser att fylla, jobb att tillsätta eller kvinnor/män att gifta sig med.

I reportaget berättade man om ett projekt där man använt matchningsmetodiken för att para ihop donerade njurar med patienter som behövde transplanteras. Med denna matchningsmetod kunde man lättare hitta just den passande njuren för just den specifika patienten. Njuren hittar rätt och riskerna för avstötning och andra komplikationer minskar drastiskt. Vilken hit! Båda parter blir vinnande.

Pusselbitarna på väg till sina platser
- njurar, jobb, skolor och fruar.

Jag tänker så det knakar. Tänk om denna metod kunde användas i jobbsökarsammanhang! Tänk om man kunde reformera hela söksystemet efter detta mönster. Vilken grej! Människor som svävar runt i ett tillstånd av oviss arbetslöshet, skulle plötsligt hitta en nisch. Och de tomma nischerna skulle bli fyllda - med rätt personer. Vilket drömscenario! Slut med resursslöseriet att låta kompetenta människor gå utan arbete bara för att man inte hittar någon plats åt dem. Vilket fint och mänskligt samhälle vi skulle få, där alla kan få dra just sitt strå till den stora stacken.

Jag har tidigare skrivit att jag ogillar talesätt och klokord (mitt gamla blogginlägg Livet i landet Lagom). Det gör jag fortfarande, men nu tänker jag citera två klokord som i detta sammanhang blir fina pusselbitar: Rätt man på rätt plats (okänd upphovsman) och Man ska göra det man är bra på. Och låta bli att göra det man inte är bra på. (Alvin E Roth).


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Får man vara blåögd?

När jag var ung var jag litteraturforskare. Jag älskade att analysera dikter - fundera över vad diktaren menat och varför han skrivit som han gjort. Det fanns många favoriter: Gunnar Ekelöf, Erik Lindegren och en väldigt mystisk farbror som jobbade som kypare och skrev dikter som ångade av nästan febrigt nostalgisk längtan tillbaka till en förmodligen uppdiktad ungdom: Gustaf Adolf Lysholm.

Men den stora favoriten som jag också kom att forska på hette Bertil Malmberg. Han förkroppsligade nog det mesta av schablonbilden av "Poeten" när han inledde sin diktarkarriär vid förra sekelskiftet: han rörde sig i salongerna och skrev parfymdoftande, skugglika dikter om speglar och tunga draperier, om parker i månljus och om ett slags skräck för det oändliga universum och för de grymma stjärnorna som genomlyser allt.

Bertil Malmberg på stadshotellet i Sigtuna,
troligen 1953.

Under tio år kom Malmberg att leva i Tyskland - jag tror att han levde ett ganska hårt liv; mycket sprit och droger. Vistelsen slutade med katastrof - Malmberg skickades hem med delirium och hamnade på Konradsberg i Stockholm, ett av dåtidens mest kända sinnessjukhus. Sedan levde han i Sverige lite som en outsider, en dandy bland proletärförfattarna, en kostymfigur, en centraleuropeisk profil i det svenska folkhemmet - ensam om sin sirliga retorik och sina antika metaforer.

När jag meddelade mina lärare och kurskamrater att jag hade för avsikt att skriva om Malmberg blev de upprörda och avrådde mig. Han hade ju varit "nazist" - bortsett från att han dessutom var konstig på många andra sätt. Detta gjorde mig förstås bara ännu mera nyfiken.

Mannen med den absurda mustaschen:
Adolf Hitler - en demagog i talarstolen. Tyvärr.

Så här i efterhand kan jag försäkra att Malmberg inte var nazist - långt därifrån. Däremot var han ganska världsfrånvänd och ytterligt opraktisk. Han gjorde bara det han var bäst på: skriva dikter och essäer. Något annat kunde han inte och politik förstod han sig inte på. Han lär ha sagt att Hitler var en stilig man som var fantastisk på att hålla tal. Det är naturligtvis dumt att yttra sig så - iallafall så här med facit i handen. (Och det hade självklart inte behövt gå så illa om Hitler varit sämre på att hålla tal...) Men det gör inte Malmberg till nazist. Bara till blåögd. Får man vara det?

Jag läste att man kritiserat Sylvia Vrethammar för att hon sjöng Y Viva Espana i programmet Så mycket bättre. Och att hon fortfarande inte kunde förstå hur detta kunnat uppfattas som en hyllning till Francos fascistiska diktatur. Det gör inte Vrethammar till fascist. Bara till blåögd. Får man vara det?

Michael Jackson - världens mest kände person,
men troligen politiskt blåögd.

Jag vet inte. Kanske får man inte vara så blåögd om man är en offentlig person vars uttalanden kan få stor slagkraft. Då måste man veta bättre. Det kanske var tur att inga journalister någonsin frågade Michael Jackson efter hans politiska hemvist eller efter hans åsikt i abortfrågan eller vad han tyckte om Gulfkriget. Undrar vad han skulle svarat... Men denna blåögdhet gör honom väl inte till en sämre artist? Eller gör den det?

Post Scriptum: tittade nyss på Nobelbanketten på TV. Ekonomipristagaren sa följande: "Framgång kommer av att man gör det man är bra på. Och låter bli att göra det man inte är bra på." Jag håller med!


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Coach eller krigare? Det är frågan

Kärt barn har många namn... Vägledare, mentor, coach, ledsagare, samtalspedagog, livspedagog, livsstilscoach, livscoach... Det ena mera pretentiöst och storvulet än det andra. Egentligen - vem skulle våga kalla sig för "livscoach"? Jag skulle aldrig våga ta emot klienter som förväntade sig sådana gudaliknande insatser. Och man kan ju fundera över vad det är för nivå på arvodet... I opera- och teatervärlden finns det ett begrepp som kallas "Deus ex machina". Det innebär att när dramat nått sin höjdpunkt, krisen är som allra värst och de inblandade benägna att ta till drastiska åtgärder - då öppnar sig plötsligt himlen/taket och en gud kommer ner i sin vagn (charen) och ställer allt till rätta. Guden "fixar biffen" alltså. Är det detta som menas med livscoach? Jag befarar att det är många som faktiskt tror det.

Zeus fixar biffen.

                                                      
Idag hörde jag berättas att vi skattebetalare fått punga ut med över tre miljarder för att de av Arbetsförmedlingen inhyrda coacherna ska få arbetslösa tillbaka till arbetsmarknaden - få upp dem "på banan" igen. "Back on track". Frågan var: har insatserna visat sig vara effektiva? Har de som hamnat ute i kylan fått komma in i värmen igen - med hjälp av coacherna? Svaret var nej. Insatserna har tydligen varit katastrofalt ineffektiva. En arbetslös person intervjuas. Hon berättar att man hos coachen samlas varje måndag i en liten grupp. Man arbetar med sina CV:n och sedan så får man titta på film - tillsammans. Samtidigt som alla vet att det är tur, slump och kontakter som avgör om du har någon chans till comeback eller inte. Matchning kallas det också.

För flera år sedan gick jag till en yogalärare för att få lära mig ett yogaprogram för bättre sömn. Jag kände mig stressad av hur jag skulle få ihop livet med jobb, studier, små barn som skulle lämnas och hämtas och av sjuka föräldrar. Det var svårt att koppla av. För dyra pengar köpte jag ett skräddarsytt sömn-yoga-program, som fungerade fantastiskt bra. Men en gång när jag var hos yogaterapeuten, tände hon många ljus i rummet, tog mig i armen och frågade om jag inte tyckte att jag behövde en så kallad livscoaching - hon hade nämligen precis blivit anlitad av Arbetsförmedlingen som just Livscoach. Jag tackade nej, för på den tiden var jag inte arbetslös. "Men tänk på din framtid", sa hon. "För att komma framåt, måste du skåda in i ditt innersta, lära känna dig själv och din själs energi. Gör du inte det, kommer du att fastna."

Visst är det bra att skåda in i sitt innersta - gärna assisterad av någon klok och insiktsfull medmänniska - men det är en lång process som kan ta åratal i anspråk. Och den processen har inget att göra med hur man skaffar sig ett jobb - snarare hur man i bästa fall kan utvecklas till en mogen och harmonisk person.

Allvarligt talat förefaller det mera matnyttigt i det rådande klimatet att istället stänga till om själens djup, vässa armbågarna, förtjocka huden, tejpa över akilleshälen, sätta på sig skygglapparna och ta till vapen.

Napoleon - absolut något för Arbetsförmedlingen.
Pekar med hela handen.

                                                        
Ett förslag: byt ut idrottsmetaforerna mot militära bilder istället: ut med coacherna och in med generaler, kaptener och krigsstrateger.


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Med facit i handen är det lätt att vara hjälte

Hanne Kjöller - ledarskribent på Dagens Nyheter - skriver i dagens DN: "Det är någonting som skaver efter filmatiseringen av Jonas Gardells Torka aldrig tårar utan handskar och den efterföljande debatten."

Hon skriver att man i kölvattnet av TV-serien har börjat skuldbelägga dem som vårdade de aids-sjuka i mitten av 80-talet. Man framställer dem som rädda om sitt eget skinn, man beskriver dem som fega i sina skyddsoveraller, handskar och munskydd. Och man kritiserar att de döda kropparna paketerades i plastsäckar med varningstext på - som miljöfarligt avfall.

Avliden i aids paketeras i plast
på Roslagstulls sjukhus i Stockholm.

Men - man visste ju faktiskt inte hur denna grymma sjukdom smittade. Man visste inte - då - att aids inte smittar via utandningsluften, via tårar, via svett. Den kunskapen kom senare - mycket senare. Och nu, i och med att effektiva bromsmediciner forskats fram, har skräcken ebbat ut. Den unga generationen har tappat respekten för att detta faktiskt var en farsot som i mycket påminde om digerdöd och pest. Människor dog i fruktansvärda plågor - de ruttnade bort - och ingen visste varför. Överallt dök det upp mer eller mindre vansinniga förklaringsmodeller: en avlägset belägen fabrik som framställer virologiska stridsmedel hade utsatts för terrorattentat och dödliga virus spridits ut över världen, utomjordingar från en fientligt inställd planet hade attackerat jorden med ett hittills okänt virus, detta är Guds straff...

Det är så lätt att döma - med facit i handen.

Jag har faktiskt en parallell - fast det handlar inte om hiv och aids utan om nazism. I början av 80-talet, innan någon ännu hört talas om hiv-viruset, kom en film som hette Mephisto. Den var tyskproducerad och handlade om den berömde skådespelaren Gustav Gründgens. Han hade stora framgångar på scenen - hörde till den tyska kändiseliten under trettiotalet, en elit som var ganska så gränstänjande och Gründgens befann sig i täten. Så kommer Hitler och allt förändras. Konsten ska vara rumsren, nationalistisk, enkel att förstå och - förstås - antijudisk. Flertalet seriösa konstutövare väljer att fly landet.

Gustav Gründgens i paradrollen som
Mephisto i Goethes Faust.

Men Gründgens stannar kvar. Han blir en lydig kasperdocka som smörar för det nazistiska etablissemanget. Domen blir hård. Efter kriget fryses han ut av de återvändande, de som haft modet att protestera. Gründgens liv slutar med självmord - ensam på ett ödsligt hotellrum.

Några kompisar och jag bestämde att vi skulle se filmen och sedan ta en fika efteråt. När vi kom till fiket var kompisarna upprörda. Hur kunde han vara så feg?! Varför protesterade han inte? Och hur kunde han ljuga om sina judiska vänner??! Hade han inget samvete alls? Jag tyckte förstås också att Gründgens var en fegis, en riktig medlöpare, men är det så himla enkelt att vara modig? Och vad hade alternativet varit? Så jag frågade kompisarna hur de hade gjort, om de hade varit Gustav Gründgens. Protesterat, så klart! Aldrig i livet smörat för nazisterna! Jag minns att jag sa något om att han kanske inte trodde sig om att klara ett liv som skådespelare på ett annat språk än sitt modersmål. Att han var rädd om det han lyckats uppnå och inte ville/vågade släppa taget. Kompisarna blev arga och kaffet smakade extra beskt och bullen satte sig på tvären. Klart att jag inte ville försvara en medlöpare. Men ändå...

Det är alltid lätt att vara hjälte i efterskott, när man har facit i handen och vet hur det gick, vem som egentligen var boven och vem man skulle "hålla på".


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

En liten bok

Jag fick en bok av en av mina bästa vänner i födelsedagspresent för ett par år sedan. Jag tror att han hade hittat den på något avlägset beläget gammalt antikvariat - han gillar att botanisera i sådana. Och jag tror absolut inte att han visste vad boken egentligen handlade om, då hade han nog inte givit bort den i födelsedagspresent till någon - möjligen om denna någon varit obducent.

Boken är liten, vit och oansenlig med text i svart. Ingen bild, inget mönster - bara en yta med text, Texten lyder: Avled stilla.

Boken är skriven av Simone de Beauvoir - filosof, författare och sambo/särbo/kärbo med Jean-Paul Sartre. De levde i en dynamisk dialog under hela sitt förhållande och ligger begravda bredvid varandra på Montparnassekyrkogården i Paris. Kanske fortsätter dialogen - vem vet.

Jean-Paul Sartre med livskamraten och samtalspartnern
Simone de Beauvoir.

Tillbaka till den lilla vita boken. Den är skriven 1964 och skildrar in i minsta detalj hur Simones mor - en 78-årig överklassdam - avlider av magcancer på ett privatsjukhus i Paris. Man får följa hur sjukdomen alltmer erövrar kroppen och till sist får totalt herravälde. Beskrivningen är skrämmande detaljerad och dottern Simone följer förloppet som en forskare följer sitt objekt. Varje utsöndring registreras, varje sår observeras, varje blödning och varje kräkning noteras. Men också moderns psykiska resa beskrivs. Hur hon - som från början varit så pryd och noga med sin högborgerliga fasad - nu låter sig blottas och tvättas och hanteras som ett kolli. Hur hon som tidigare varit så hungrigt härsklysten - nu blir en foglig liten spillra, tacksam för det allra minsta. Murarna faller, en efter en, och den fina damen blir ett hjälplöst litet barn som inte vågar vara ensamt.

Författaren väjer inte heller för de allra smärtsammaste iakttagelserna av sitt eget beteende: hur hon äcklas av mammans lidande, hur rädd hon är och att hon faktiskt önskar mammans död - för att hon själv inte står ut att se, hur hon försöker fly undan upplevelsen av denna sista resa ner i förnedring och förfall. Men ändå - hon stannar kvar till slutet.

Jag antar att bokens titel Avled stilla är en bitande ironi över alla dessa förskönande omskrivningar som omgärdar döendet. Den gamla kvinnans död är allt annat än stilla, hennes lidande är fasansfullt - ändå ska det heta att hon "avled stilla". "Gått bort, avlidit, somnat in, gått hem". Det låter lugnt och fint. "Far har sträckt ut handen och mor har fattat den".

Också en förskönande omskrivning.

Döden skrämmer de flesta - det är jag ganska säker på - om den är ofrivillig. Men, på något outgrundligt sätt minskar det ändå rädslan att läsa en bok som så nästan vetenskapligt skildrar döendets process.

När jag var liten trodde jag att obducenter nog inte var så särskilt rädda för att dö. Kanske är det så?


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Det är så svårt att göra alla glada

- Om jag och Milou hängde över ett stup - vem skulle du rädda då??

Den som ställde frågan var min yngsta dotter när hon fyra år gammal fått ett marsvin. Storasyster var åtta och hade också fått ett marsvin.

Frågan var mycket allvarligt menad. Marsvinen hade nyss kommit hem till huset och satt i sin bur, tätt sammanpressade och såg väldigt förskrämda ut. Storasyster och Lillasyster och jag satt på varsin stol vid buren och tittade förtjust på de söta små pälsbollarna. Nu skulle vi hitta på namn till dem. Lillasyster bestämmer snabbt att hennes ljusbruna ska heta Milou - som idolen Tintins hund. Storasysters mörkbruna får heta Milette. Vi matar dem med gurka, vi skrattar. Man kan liksom inte ta ögonen ifrån de små djuren. Det är så härligt att känna hur den lilla grisen drar i gurkbiten. Men, så plötsligt blir Lillasyster ledsen och går sin väg.

Gnagare med päls.
(Marsvinen på bilden är inte identiska
med dem som porträtteras i texten - fast väldigt lika.)

Hela kvällen är hon tyst. Så, när det är dags för att natta och hon ligger i sin säng, säger hon, med stora allvarliga ögon: "Om jag och Milou hängde över ett stup - vem skulle du rädda då?" Jag minns att jag började skratta och svarade att jag skulle rädda henne - så klart. Ett barn mot en gnagare?? Valet är ju så självklart. Men det var allvar, det såg jag. Lillasyster hade upplevt att jag visade mer intresse och kärlek till den lilla råttan än till henne och nu var rädslan stor.

- Är det alldeles säkert? undrade hon.
- Ja. svarade jag. Det är alldeles säkert.
- Du tycker inte mera om Milou då??
- Nej, sa jag, självklart inte. Det förstår du väl!!

Båda systrarna återkom då och då till "hänga-över-ett-stup-frågan" - när de var små:

- Om pappa och jag hängde över ett stup - vem skulle du rädda då?
- Om Lillasyster och jag hängde över ett stup - vem skulle du rädda då?
- Om morfar och jag hängde över ett stup - vem skulle du rädda då?

- Dig förstås!

- Men om G (min nuvarande make och flickornas pluspappa) och jag hängde över ett stup då?
- Dig så klart! G kan ju simma.
- Men det är inget vatten under stupet...
- Dig iallafall - självklart!!

Nu är flickorna stora och brukar inte reflektera så mycket över vem som hänger över stupet och dinglar och riskerar att rasa ner i avgrunden. Men det betyder inte att känslan inte kan komma tillbaka. Rädslan för att bli bortvald, att bli "bortprioriterad", att bli hängande över stupet, ensam, utan hopp om att bli räddad - helt enkelt.

Grand Canyon - många stup att hänga över.

Lillasyster och min makes bäste vän fyller år dagarna efter varandra strax före jul. Bäste vännen fyller jämnt med hög siffra och ska ställa till med stor fest. Det innebär att Lillasysters trettonårsdag måste firas en dag i förväg för att jag ska hinna resa ner till den andra festen. Och nu blir det problem - jag måste resa på Lillasysters riktiga dag för att hinna fram. Det är jobbigt att förklara och argumentera och medan jag håller på med det - och pratar och pratar  - då känner jag igen Lillasysters blick från den där kvällen då marsvinen kommit.

- Måste du välja den där gubbfesten före min födelsedag? frågar hon med allvarliga ögon.

Vad svårt det är att välja och bestämma sig! Man vill ju göra alla glada och nöjda - särskilt sina barn. Men ibland går det inte. Ibland lyckas man inte fixa logistiken och då känns det tungt.

Det finns vägmärken även för denna situation, som visar hur jag känner - apropå att försöka hålla rätt kurs i livet, apropå att göra alla nöjda:

 

Många val blir det...

Copyright: Åsa Adolfsson Wallner