Stanna tåget - vi vill kliva på!

 

"Vart är vi på väg?" frågar Kristian Luuk i TV-programmet På spåret - programmet som alla medelålders-plussare kollar på i sina soffor. Visst kan det vara kul ibland. Kanske. Men nog är det väl något konstigt med husbandet Augustifamiljen? Allt de spelar blir liksom torrt på något sätt. Gästartisterna torkar också - om de inte redan är torra. Jag vet inte om det beror på hur musiken är arrangerad eller på om musikerna helt enkelt har tråkigt. Jämför med husbandet i Dobidoo - där är det minsann inte någon torka.

Men nu är det bara den inledande frågan "Vart är vi på väg?" det ska handla om. För det undrar jag verkligen - där från min plats på perrongen, när jag ser tåget rusa bort i fjärran, befolkat av passagerare som fått in en fot på arbetsmarknaden. Jag har tappat min tågbiljett och nu kan jag visst inte få någon ny. Kanske var biljettluckan inte bemannad när jag passerade. Eller så blev biljetten ogiltig just när jag skulle kliva på. Ja - just så var det faktiskt. Högskoleverket ändrade sina regler just när jag skulle slutföra min utbildning till psykoterapeut och läsa till legitimation. Vi som hade en humanistisk grundexamen fick ingen biljett för fortsatt resa. Trots att vi redan var på tåget. Vi fick kliva av. Och sedan dess lever vi våra liv på stationen i väntan på en ny avgång.

Tåget har gått.

Det är ingen rolig metafor: en ödslig järnvägsstation, ett tåg som försvinner i fjärran. Men jag tror att i slutändan kommer regelnissarna på Högskoleverket nog att ångra sig. För det kommer snart att bli ont om legitimerade psykoterapeuter. Många kommer att gå i pension inom en snar framtid och nyrekryteringen sker från en slimmad bas, eftersom alla som inte har en så kallat människovårdande grundexamen utesluts.

Jag hade faktiskt en kurskamrat som inte alls var lämplig som terapeut - hon hade kort stubin och svårt för att lyssna och var egentligen mera intresserad av hästar och hundar än av människor. Men eftersom hon tjugofem år tidigare gått en sjuksköterskeutbildning, så fick hon kliva på tåget.

Vart är vi på väg? Klimatet blir allt tuffare, arbetslösheten ökar, utslagningen, segregeringen, åldersdiskrimineringen, ensamheten också. Många unga mår psykiskt uselt - så uselt att några väljer att ta sina liv. Många gamla mår också uselt - framförallt gamla ensamma män - så uselt att några väljer att ta sina liv. Samtalsstöd behövs mer än någonsin, men köerna till terapeuterna är långa och väntan många gånger så tröstlöst oändlig att man ger upp. Så får det inte vara!

Nu är det dags att tåget stannar vid vår ödsliga station så att vi kan gå ombord. Vi humanister ska få våra biljetter - på något sätt. För ombord ska vi! Och resa ska vi!

Take the A Train med Duke Ellington:

Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Inspiration och verklighet

Imorgon ska jag träffa min jobb-coach igen. Det blir näst sista tillfället för den här omgången. Jag har betalt ur egen kassa, och det har blivit många tusenlappar - men inget jobb, ännu så länge. Coachen har kopierat några jobb-annonser åt mig: fyra tror jag att det är. I övrigt ägnar han sig åt att inspirera i en och en halv timme per månad. Han brukar säga, att en coach ska inspirera och skapa motivation. Det är coachens roll: inspiratör och motivatör. Jag är väldigt motiverad - och det vet han. Inspirationen får jag försöka mana fram där jag sitter och letar på jobbsajter, skriver mina brev och ansökningar och försöker hitta nya lösningar och idéer. Så sitter jag varje dag. Hittills har jag sökt flera hundra jobb. Och så tänker jag så här: alla de som redan har ett jobb - är de verkligen så perfekta? Har de verkligen allt det där som jag inte har? Allt det där som efterfrågas i jobbannonserna? Om de skulle tvingas söka om sina jobb - skulle de få dem då? Skulle väl inte tro det...

En plats för coacher?

 

Tidigare i mitt liv brukade familjen bo på ett pensionat på Öland på somrarna. Pensionatet ägdes av Svenska kyrkan och var väldigt trevligt. Maten var kanske lite träig och trist, men personalen var väldigt snäll och trevlig. Så fick kyrkan för sig att pensionatet behövde en uppryckning - inte helt fel alls - och då ville man ta i från grunden. Så alla de som jobbat där fick söka sina tjänster på nytt - med intervjuer och hela proceduren. Och ingen av dem fick nytt förordnande. Jo förresten, en av vaktmästarna fick tillbaka sitt jobb, men det fick inte hans fru som städade på pensionatet, så han tackade nej. Helt nytt alltså, från städerskor och kökspersonal till chef och värdinnor. (Och kock, tack och lov!)

Viktigt varningsmärke - här gäller det att se upp!

En annan parallell. (Som vanligt jämför jag med bilkörning och trafik. På något sätt tror jag att trafiken är en metafor för våra liv. Antagligen är det därför jag älskar vägmärken så mycket.) Trafikverket arbetar ju för att uppnå noll-visionen - inga dödsfall i trafiken. Troligen en ouppnåelig utopi. Men - ute i trafiken rör sig massor av personer som ser dåligt, hör dåligt, är mycket gamla och/eller sjuka. Jag vet flera som tog körkort på 40-talet och som fortfarande kör runt i sin bil. Trafiksituationen för sextiofem år sedan jämfört med idag - den är ju totalt annorlunda. Det är som att jämföra ett litet propellerplan med en månraket. Tänk, om alla dessa förare med gamla körkort från propellertiden skulle måste köra upp igen? Hur många av dessa förare skulle klara inträdet till rymdåldern? Men det förslaget lär nog dröja... Trots att statistiken talar sitt tydliga språk om korsnings- och rondellolyckor med äldre bilförare.

Kvällens slutsats: har du ett jobb - lämna det inte, hur tråkigt och själsligt utarmande det än är. Man vet vad man har, men inte vad man får. Tog du körkort för sextiofem år sedan, håll hårt i lappen och akta dig för att kolla synen hos doktorn - det kan ju hända att du är halvblind. Är du olycklig i ditt äktenskap - gör inget. För man vet vad man har, men...

Hoppas ändå.

Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Att titta i backspegeln eller Vi är vår historia

Att titta i backspegeln är väldigt viktigt när man kör bil. Det fick jag lära mig - med hugg och slag - i bilskolan. Jag tog körkort förra året - så detta är ingen gammal kunskap, utan rykande färsk.

"Vad är det för färg på bilen bakom!?" brukade en av mina många trafikpedagoger (den bäste) hojta, ungefär var tredje sekund. Och jag har lärt mig läxan - jag tittar väldigt mycket i backspeglarna, särskilt den stora i mitten. Det känns tryggt att veta hur nära bilen bakom ligger, om den tänker köra om, om jag kan byta fil eller inte och hur långt jag kommit när jag kör om och ska tillbaka in i innerfilen igen. Hela körningen blir liksom säkrare, lugnare och mera rytmiskt jämn när man hela tiden kollar bakåt. Slutsats: för att komma framåt på ett bra och säkert sätt, måste man hela tiden uppdatera sitt "bakom-läge".

Backspegel i trafiken
- uppdaterar bakom-läget.
 

Min jobb-coach säger, att coacher inte ska titta bakåt. En effektiv och duktig coach ska hela tiden ha siktet inställt på framtiden. Han ska inte fastna i det förflutna - inte låta sin klient älta gammalt groll, mörka minnen och ouppklarade konflikter. Nej - glöm det och gå vidare. Säger coachen. Framåt! Jag undrar. Och tänker på trafiken och bilen... Och på min bilskolelärare.

"Vad är det för färg på bilen bakom!?"

"Vad gjorde du innan du blev arbetslös?"
"Vilka val gjorde du i livet?"
"Hur ser du på de beslut du hittills fattat i ditt liv?"
"Vad är du riktigt nöjd med i ditt liv - 'so far'?"
"Vad är du mindre nöjd med i ditt liv - också 'so far'?"
"Hur känns det att vara utan jobb?"
"Om du skulle beskriva dig själv - vem är du då?"

Backspegel i livet
- uppdaterar också bakom-läget.

Jag tror att vi människor är vår historia. Det fanns ett TV-program som hette Du är vad du äter - det är samma sak. Äter man fet och osund mat - blir man fet och osund. Förtränger man sina val och handlingar - blir man outvecklad, fastnar och slutar att växa. Om vi inte känner vår historia och bearbetar våra minnen - vilka är vi då? Utan koll bakåt i livet, kommer vi inte framåt. Inte på ett säkert sätt, iallafall. Man kommer att begå samma misstag, om och om igen, om man inte frågar sig vad som egentligen hände.

Du är din historia. Bearbeta den, skärskåda den, tampas med den, gläds åt den, sörj över den, skratta åt den, gråt åt den. Men, vad du gör - göm den inte! Och glöm den inte heller!

Så, ett meddelande till coachen: ta en titt i backspegeln då och då med dina klienter. Färden framåt kommer att bli både säkrare och mera framgångsrik. Även om den kanske börjar lite långsamt...

Färden börjar kanske lite långsamt...

Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Hellre död än gammal? Knappast!

När jag växte upp fanns det ett uttryck jag hörde sägas då och då: Den Gud älskar dör ung.
Jag minns inte i vilka sammanhang jag hörde detta, och innebörden är ju väldigt makaber, minst sagt. Särskilt som jag ju hade två släktingar som avlidit i unga år och lämnat stor sorg och saknad efter sig - jag skrev om ett av dödsfallen i texten Finns det en mening? Och min stackars morfar som var född 1860 (snacka om gammal pappa...) - han förlorade fyra barn i Spanska sjukan. Och det kan han nog knappast ha tolkat som Guds kärlek. Snarare som Hans straff.

Men vad menar man med Den Gud älskar dör ung? Egentligen? Menas det att Gud älskar den unga personen så mycket, att Han inte står ut med att personen inte kommer upp och gör Honom sällskap i himlen? Eller menas det att åldrandet i sig är ett sådant straff, en sådan kränkning för människan, att motsatsen vore lindrigare? Hellre död än åldrad. Tanken svindlar lite faktiskt.

Skulle mycket väl ...

 

... kunna vara samma kvinna - med femtio års mellanrum.
Inte vore väl döden att föredra?

En kväll satt jag, Storasyster, Lillasyster och Bästisen i TV-soffan och tittade på Svenska Hollywood-fruar på Trean. En av fruarna är lite äldre än de andra - 53, tror jag. Hon försöker se ut som en ung filmstjärna, men lyckas inte särskilt bra. Ryggen har börjat bli lite krum - och åsikterna aningen mossiga, håret är för blont och läppstiftet alldeles för bjärt. Men, hon gör sitt yttersta för att se ung ut - det märks. Bästisen ser allvarlig ut där hon sitter i soffan, hon ger ifrån sig en tung suck. Så säger hon: "Åldrandet är så hemskt! Jag vill inte åldras längre än till 25."

Jag frågar vad hon menar och ber henne att förklara hur hon tänker. Då säger hon ungefär så här: "Efter 25 är man ju inte längre vacker. Man blir rynkig, hängig och ful. Jag vill inte uppleva det."
Jag påminner henne om alternativet - och det gör henne ännu mer bekymrad. Hon tänker djupt - så det knakar, ser jag.

"Jag tänker iallafall inte låta mig förfalla" säger hon dramatiskt. "Jag tror nog att jag ska börja operera mig tidigt, så att åldrandet liksom inte hinner i fatt mig." "Jaha", säger Storasyster och Lillasyster intresserat med en mun, "Var då?? Ska du börja med tuttarna eller ska du ta ansiktet först?" Jag lyssnar med stigande förvåning. "Är det inte bättre att ni motionerar och äter sund mat istället för att ta till kniven?" föreslår jag. Men det är det tydligen inte alls. Det måste vara synliga åtgärder. Och snabbverkande. Quick fix, alltså.

Kirurgisk quick fix - då slipper man
tänka på att röra på sig och äta rätt. Eller??

En fråga: hur kan det komma sig att unga människor är så fixerade vid utseendet?
Och ett möjligt svar: All TV-reklam med retuscherade modeller. T.ex. L'Oréals reklam för något slags hudkräm, där den onaturligt stela, robotaktiga unga skönheten säger, med beslöjad röst: "I am perfection..."

Ytterligare en fråga: hur kan det komma sig att unga människor är så rädda för att åldras? Ett möjligt svar: TV-reklamen visar inte att man faktiskt kan vara väldigt vacker, även på gamla dar.



Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Är det bara män som brottas med Gud?

I lördags läste jag en recension av en nyutkommen bok. Boken är skriven av en ung kvinna och handlar om en ung kvinna som rör sig i nattlivet runt Stureplan - mycket alkohol, många korta möten, många uppbrott, oro, fylla, ångest och infektioner.

Recensenten skriver så här: "Romaner om unga, moderna kvinnor skrivna av unga, moderna kvinnor brukar i allmänhet mynna ut i ett djupt konservativt slut: självdestruktiviteten har naturligtvis orsakats av en man och till slut hittar Hon tillbaka till Honom. I motsvarande manliga romaner brottas huvudpersonen snarare med Konsten, Gud eller någon annan förment högre mening med livet."

Knausgård - tänker djupt. Nästan lika...

... djupt som Friedrich Nietzsche.

Jag tror att det stämmer. Både vad gäller moderna romaner och gamla romaner, moderna filmer och gamla filmer. Vad beror detta på? Var är kvinnorna som brottas med Konsten och med Gud? Eller frågan kanske skulle omformuleras så här istället: Brottas kvinnor kanske inte med Konsten eller Gud? Är det bara männen som får/kan syssla med denna typ av metafysisk brottning?

Jag skrev ju om detta fenomen i ett tidigare blogginlägg Varför bara män? Skulle någon fiktiv kvinna uppenbara sig, som brottas med dessa storheter - då är hon antingen galen eller så är hon lesbisk/gammal/okvinnlig. Det tycks inte som att det går att porträttera en gestalt som är både kvinnligt kärleksfull och moderlig och som brottas med Konsten och Gud - samtidigt. Jag gillar inte att det är så här. Jag blir riktigt arg faktiskt. För i verkligheten finns ju dessa kvinnor. Eller? Just nu kom jag iallafall på en: Ann Heberlein. Teologie doktor i etik och författare. Såvitt jag vet är hon både knivskarpt intellektuell, produktiv, brottas med iallafall Etiken och Gud - och är dessutom både mamma och hustru.

Ann Heberlein - tänker djupt och gränsöverskridande.
Och är dessutom mamma - och fru.

Jag tror tyvärr att det finns något slags inrotad uppfattning, att kvinnor ska vara "jordnära" och/eller "naturliga". De ska inte vara för spekulativa och hypotetiska. De ska vara mera pragmatiska och tänka på näraliggande saker som blommor, matlagning, mode och heminredning. Svävar man ut i metafysiska spekulationer - då är man okvinnlig. När jag var liten hade jag en kompis - det var henne jag skrev om i mitt förra inlägg Måste man älska sina föräldrar? - hon var rund, hade rödblommiga kinder och pratade aldrig om Konsten eller Gud. Jag däremot var blek, mager och pratade massor om Konsten iallafall. Gud var jag inte så intresserad av. Vem av flickorna var mest poppis? Inte var det jag iallafall...

Nu kom jag på ytterligare en spekulativ kvinna - som har den underbara förmågan att göra naturvetenskapen levande och som kan förklara fysikens gåtor så att alla kan förstå - utan att på minsta sätt förminska eller förvanska: Bodil Jönsson - professor i fysik.

Bodil Jönsson - också en tänkare.

Men detta är ju i vår verklighet. Hur är det i fiktionen? Var finns kvinnorna som både älskar och spekulerar? Både sköter hem och forskar? Både är mamma och skapande konstnär? Både nattar barn och spränger tankens gränser?


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Måste man älska sina föräldrar?

Igår skrev jag om en man och hans sjuke gamle far som jag sett på TV. Fadern var nära att dö, men sonen kunde ändå inte komma sig för med att säga att han älskade honom. Sonen plågades svårt av sin oförmåga, det var både ångest och vånda. Nu kunde man ju i det aktuella fallet tydligt se, att han verkligen älskade sin gamle far. Och även om sonen aldrig sade de där orden, tror jag säkert att fadern ändå upplevde hans kärlek.

Men alla älskar inte sina föräldrar. Måste man göra det?

Jag tycker inte det. Alla föräldrar gör sig faktiskt inte förtjänta av sina barns kärlek och vördnad - ibland inte ens av deras respekt. Det finns faktiskt de som absolut inte bör ha barn. Jag har två exempel. Ett som jag upplevt själv och ett som jag läst om.

Exemplet jag läst om är Jan Myrdals skildring av sin tidiga barndom. Boken heter just Barndom. Det var längesedan jag läste boken, men minnet av den hånade och utfrusne lille pojken är fortfarande smärtsamt tydligt. Den lille Jan var tjock och butter och blev ständigt kritiserad. Bland annat förevisades han av sin berömde far för gäster som kom på besök till hemmet - som en demonstration av en lustigt sur liten tjockis. Fadern ironiserade över sonen och gästerna skrattade. Sedan fick han gå och lägga sig. Familjens övriga barn - två små flickor - drabbades alls inte av en sådan behandling, varför Jan förstås upplevde sig som oönskad och misslyckad.

Familjen Myrdal med sonen Jan i slips och keps.

Som vuxen skrev han så Barndom, där han levererar en svidande kritik av dessa nästan helgonförklarade föräldrars uppfostringsmetoder. Skammen han känt som liten pojke hade förvandlats till hat. I skarpaste ljus berättar han detaljerat om hur de kränkte hans självkänsla; den ironiske och elake pappa Gunnar och den iskallt iakttagande mamma Alva. Småsystrarna tog illa vid sig och förklarade i media att storebror var en lögnare som försökte svärta ner sina berömda föräldrar. Såvitt jag minns uppstod en schism mellan syskonen, som aldrig kom att överbryggas. Skildringen var kanske inte sann i småsystrarnas ögon - men den var sann i Jans ögon. Och det räcker, tycker jag. Han blev alldeles uppenbart kränkt och den sanningen är lika verklig som någon annan.

En skakande skildring av hur föräldrar
kan kränka sitt barn.

Så till min verkliga upplevelse. När jag var liten hade jag en kompis som hade en mamma, en pappa och en lillebror. De bodde i ett stort hus på landsbygden och mamman var en hängiven tjänare av Gud, Jesus, Svenska Kyrkan och Moralen. Ibland på somrarna bodde jag någon vecka hos dem - innan mina föräldrar kunde ta semester. Mamman var dominant och ville alltid vara i centrum, och man kunde aldrig riktigt veta om hon skojade eller menade allvar, om hon var rädd på riktigt eller bara försökte skrämmas. Båda barnen var sängvätare och lillebror brukade stängas in i källaren om han inte gjorde som han blev tillsagd. Jag minns tydligt hans förtvivlade skrik och bankandet på källardörrens baksida.

En dag sa mamman, att ikväll ska vi ha roligt - vi ska grilla bananer och äta glass. Vi barn jublade. Vad kul det skulle bli. Som omväxling mot hennes ständiga hot om stryk och källargubbar. Min kompis och hennes lillebror var lyckliga och förväntansfulla - fast ändå lite avvaktande, något som jag inte riktigt kunde förstå. Så kom kvällen. Inga bananer i sikte. Ingen glass heller. Jag började känna att något inte stod rätt till - men väluppfostrad som jag var, vågade jag inget säga. Klockan gick och till slut blev det dags att lägga sig. Då tog jag mod till mig och frågade när det skulle bli dags för de där grillade bananerna. Mamman blev fullständigt rosenrasande. Vad menade jag?! skrek hon och fäktade med armarna. Hur skulle det finnas tid till sånt - så här sent?! Grillade bananer - vad skulle det vara bra för??

"Grillade bananer - vad skulle det vara bra för?!"

Jag var totalt tillintetgjord. Fattade ingenting. Hade jag missuppfattat alltihop? Jag rusade upp på övervåningen där min kompis och hennes lillebror redan satt i sina sängar, klädda för natten. De tittade allvarligt på mig och sa, att så brukar det vara. Sån är mamma. Det får man räkna med.

Jag har inte träffat min barndomskompis och hennes lillebror på över trettio år. Men jag vet att mamman fortfarande lever och jag undrar ibland om hennes barn älskar och vördar henne. Det hoppas jag att de inte gör. Faktiskt.



Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

En kort fundering över orden "jag älskar dig"

Det är sen söndagkväll och jag har suttit framför TV:n en stund och zappat. Jag råkade få se en kort sekvens på Ettan från akutmottagningen på ett brittiskt sjukhus. En gammal man - Omar - och hans son. Pappan, i åttioårsåldern, är mycket sjuk och ska tydligen akut genomgå en operation som han har 50% chans att överleva. Sonen intervjuas parallellt med att man filmar honom där han sitter bredvid sin gamla pappa som ligger på en bår med en spykopp av kartong bredvid sig. Sonen är tyst och mycket allvarlig. Han baddar pappans feberheta panna med en pappersservett och båda vet att detta kan vara deras allra sista stund tillsammans.

Så rullas pappan iväg till operationen och sonen vankar runt i sjuksalen. Orolig och ångestfull. Han säger allvarligt till intervjuaren att det är en sak han är mycket ledsen över: han har inte sagt till pappan att han älskar honom. Om pappan inte klarar operationen, kommer han aldrig att få veta att sonen älskade honom. Han kom sig helt enkelt inte för med att säga dessa ord. Och nu ångrar han sig. Han borde ha sagt det innan det är för sent. Man ser tydligt hur denna insikt plågar honom.

Men den gamle pappan klarar operationen. Han kommer tillbaka, svag men med möjlighet att tillfriskna. Sonen ger honom att dricka med en liten sked. Intervjuaren frågar om han nu sagt att han älskar sin far. Sonen ler blekt och säger, att nej, det har han inte. Varför, undrar intervjuaren. Sonen tvekar länge innan han svarar: "Han vet det säkert ändå. Vi säger inte sådant. Vi människor är sådana".

Också ett sätt att säga "jag älskar dig".

Jag funderar: varför har många så svårt att säga att de älskar en gammal förälder? Är vi rädda för att blotta vår känslighet - som vi alla faktiskt bär med oss? Är vi rädda för att visa att vi är beroende? Är vi rädda för våra tårar? Är vi rädda för att göra bort oss? Är vi rädda för att bli avvisade? Vad är det som är så svårt?

Jag tror nog att sonen har rätt: gamle pappa Omar känner säkert att det finns stor kärlek bakom sonens omsorger med pappersservetterna. Orden behöver inte sägas. Men sonen hade velat ge sin far ett ord på vägen, ifall han skulle anträda den allra sista resan.



Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Perfekt och populär

Storasyster, som går i gymnasiets andra ring i en stor skola inne i Stockholm, berättade idag att en klasskamrat lämnat klassen. Klasskamraten hade aldrig lyckats knäcka den sociala koden och därmed aldrig fått några kompisar, aldrig blivit en del av gemenskapen. Redan från början hade hon hamnat utanför - enligt Storasyster för att hon såg konstig ut och klädde sig töntigt. Med tiden blev hon allt tystare, allt räddare när det var dags för redovisningar inför klassen, allt svettigare. Och alltmer isolerad.

Får inte vara med.
(Personerna på bilden är inte de som omnämns i texten.)

Jag blev upprörd när jag fick höra om avhoppet. Jag har hört talas om klasskamraten många gånger - hört hur knasig och nördig hon är. Hur mossigt hon klär sig - inte alls i matchande färger. Att ingen står ut att vara med henne. Ingen. Att hon absolut har något slags allvarlig störning. Kanske har hon en störning, vem vet - men en sak är säker: att gå till skolan måste ha varit en pina för henne - varenda dag.

Jag har förstått att det är en oerhört tuff kamp att vara tonårig tjej - man måste putsa på sin yta så att man lyckas nå toppen av hackordnings-hierarkin. Och sedan återstår en ännu tuffare kamp: att hålla sig kvar däruppe på toppen, där det ibland kan blåsa väldigt kallt.

"När blir det tid för studier?" undrar jag. Storasyster tittar irriterat på mig, som om hon inte förstått frågan.

Nu förstår jag varför man inte vågar visa sig utan smink, varför håret måste vara perfekt, varför man släpar med sig deodorant och parfym i skolväskan (som förresten snarare ser ut som en lyxig handväska). Och har inte push-upen hunnit torka i tvättstugan över natten blir det krig. Att man råkat glömma göra läxan är inte på långa vägar lika fasansfullt som att nagellacket inte matchar tröjan eller att mascaran klumpat sig. Det gäller att aldrig slappna av - gör man det riskerar man att ramla hela den branta vägen ner i avgrunden, där töntarna och nördarna lever sina liv i mörker och skugga...

Äntligen klar att gå till skolan...

"Men - måste det verkligen vara så? Kan man inte bara helt enkelt skita i att delta i kampen för perfektion?" frågar jag, oskyldigt. "Är du inte klok?!" säger Storasyster. "Man vill väl inte bli en nööörd heller!"

Jag hoppas av hela mitt hjärta att Storasysters klasskamrat får det mycket roligare och bättre i sin  nya skola. Att hon får gå till skolan med glädje och förväntan i sitt hjärta. Att hon får känna sig delaktig och värdefull och vacker. Det är alla människor värda - även de som inte deltar i kampen om perfektion.


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Civilkurage och en gammal höna

"Varför är vi svenskar så rädda för att säga ifrån? Vi vågar liksom inte gorma, klaga, rasa och uttrycka vårt missnöje. Vad är det vi är rädda för?"

Så började jag ett blogginlägg för flera månader sedan. Varför tycker vi svenskar - i gemen iallafall - att det är så jobbigt att klaga på saker? Att bråka när något är fel? Att ställa krav? Handlar det om att vi är rädda för att bli betraktade som rättshaverister? Eller är det för att vi lever i Landet Lagom där man helst inte ska sticka ut hakan, utan hålla sig på den s.k. mattan? Och vilka är det vi har sådan respekt för? Polisen? Doktorn? Apotekaren? Dagisfröken? Pizzabagaren?

Jag har ett rykande aktuellt exempel. Igår köpte jag färsk kyckling för att laga till i ugnen. När jag öppnade förpackningen spred sig en fasansfull stank i hela huset, detta trots att den borde varit färsk och fin av datumstämpeln att döma. Både Storasyster och Lillasyster skrek. Jag skrek också och skyndade mig att pytsa över de stinkande hönsdelarna i en plastpåse. Eftersom det var sent, blev det en helt annan - och tråkigare - middag än planerat.

Gammal höna smakar inte gott...

Så idag travade jag upp till affären med plastpåsen, väl försluten. Jag marscherar fram till en person som rör sig i färskvaruavdelningen, visar påsen och berättar om höns-chocken. Till saken hör, att denna höns-chock var den fjärde i ordningen. Vilket jag, diskret, upplyser om. Personen stirrar ilsket på mig. "Det kan inte vara möjligt!", säger hon, syrligt. "Vi har ett larm i den disken. Så fort temperaturen blir för hög, börjar hönsen att larma." "Då har nog larmet pajat", säger jag och börjar öppna påsen, där hönsaromen utvecklats till stridsgas. Personen tar ett steg bakåt, men hävdar fortfarande att det inte kan vara något fel på varan.

Då börjar jag plötsligt känna mig dum, så väldigt dum. Vad håller jag på med, egentligen? tänker jag. Springa runt med en stinkande påse... Jag kunde ju glömma alltihop och låta bli att bråka... Det är ju inte hela världen att kycklingen var en stinkbomb. Nej, jag skulle ha kastat eländet redan igår. Direkt i soptunnan. Och låtit bli att bråka.

Direkt i soptunnan - och låtit bli att bråka.

Men så hör jag liksom en inre röst i mitt huvud som säger att "Nu får du inte mesa ur, Åsa!" Så istället för att skämmas, lämnar jag över påsen, nu halvöppen, till personen. Hon råkar få en liten dunst av stridsgasen i näsan och backar förskräckt. Men - hon tittar fortfarande misstänksamt på mig, trots att jag visar kvittot. Motvilligt går hon iväg för att få en "second opinion" av en kollega. Hon och kollegan tittar kritiskt ner i påsen, håller andan och vacklar så iväg med påsen till affärens bakre regioner. Sedan får jag en lapp jag kan kvittera ut i kassan.

Seger! Victory! Men - hur kommer det sig att jag ändå kände mig både bråkig och jobbig? Måste fundera över denna rädsla för att ställa alldeles rättmätiga krav. Vi har rätt att äta gott, att tunnelbanan kommer i tid, att vi får ett jobb som passar oss, att vi får en någorlunda bekväm ålderdom, att vi får hjälp när vi är sjuka. Får vi inte det - då ska vi protestera. Det är civilkurage och inte rättshaverism!

Kalkon - inte heller så fräsch...

Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Jag älskar skolan!

Smaktalibanen (= jag själv. Smaktalibanen dyker upp i mitt tidigare blogginlägg Skit eller mästerverk?) har en nära kompis. Den kompisen heter Skolfascisten och det är också jag själv. Dessa två kompisar trivs väldigt bra ihop och har stort utbyte av varandra, de är nog egentligen släkt, tror jag. Idag var de på utvecklingssamtal i skolan med min yngsta dotter. Jag gillar verkligen skolmiljön. Bänkar och pennvässare, korridorer med skåp. Gröna tavlor med kritor och bokhyllor och katedrar. Och så alla lärare med block och pärm under armen. Och alla roliga böcker.

Klassrummet - plats för tänkande och utveckling.

Ibland undrar jag varför jag inte valde att bli lärare när jag var ung. Då hade jag ju absolut inte varit arbetslös idag, eftersom det råder lärarbrist. Antagligen beror det på att alla mina gamla förfäder var lärare, ända sedan bronsåldern - och just därför skulle jag protestera och göra tvärtom. Min farmor t.ex. var en mycket engagerad lärarinna. Hon pratade oupphörligt om sina elever och hade till och med en liten minipulpet med minigriffeltavla i sitt hem i Lidköping. När jag var liten och kom på besök fick jag leka skola med farmor. Det var jättekul och vi njöt nog lika mycket båda två. Ibland fick jag fylla i sådana där blåstenciler som luktade så gott - då var det extra roligt.

Riktigt små elever gillar kritor och griffeltavla.

Lärare måste vara ett av de allra viktigaste jobben i vårt samhälle. Utan lärare, inga nya kunskaper. Utan kunskaper, ingen demokrati, ingen vetenskap, inget framåtskridande. Och tänk vad mycket en bra lärare kan betyda för hur det går i livet för en elev. Min yngsta dotter har haft stor tur. Hon har fått en lärarinna i matematik som går utanpå det mesta, men så kommer hon inte från Landet Lagom heller. Hon kommer från Polen och där räknar man "med stövlarna på". Istället för att sitta och grotta i de gamla böckerna, ser hon matematiken som en konstart, som gåtor som ska lösas, som mysterier som ska förklaras. Hon ser matematiken i ett fågelperspektiv - där uppifrån ser man hur de tråkiga siffrorna liksom bildar mönster och oväntade sammanhang.

Lillasysters mattelärare ser matematiken ur ett fågelperspektiv.
Mönster blir synliga, som man inte ser på nära håll,
när man sitter och räknar i matteboken.

Matematiken blir lika spännande som en deckare. När Lillasyster kommer hem från skolan, kan hon berätta om matematiska problem med lysande ögon. Då blir jag avundsjuk, för jag hade inte alls lika stor tur med mina mattelärare under skoltiden... Tidigare i höstas träffade jag Lillasysters matematiklärarinna på en skolsammankomst. Jag gick fram till henne för att prata lite. Det som slog mig direkt, var hennes brinnande engagemang. Hennes ljusblå ögon strålade när hon berättade om sitt ämne och om hur roligt det var att undervisa. Och om hur oerhört viktigt det är att kunna räkna. Jag håller med, helt och hållet.

Jag brinner också - för grammatik. Grammatiken är lika viktig som matematiken - och precis lika spännande och rolig. Men det ska jag återkomma till imorgon.



Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

En teckning till Fars Dag

När jag undervisade på en skrivarkurs en gång, fick jag en väldigt ovanlig elev. Hon var några år äldre än jag och hade nog levt ett hårt liv. Hon hade druckit absint i Paris och brottats med en törstig kamel i Saharaöknen. Nu hade hon besegrat en svår cancer och börjat skriva. Hon såg både lite arg och misstänksam ut när vår allra första lektion började. Hon sa inte så mycket, log lite snett och fällde kanske någon kommentar. Men när lektionen var slut, kom hon fram och dunkade en tjock pärm i bordet framför mig. "Här har du!", sa hon. När jag kom hem började jag läsa de maskinskrivna sidorna - med stigande förvåning. Här var en stor berättare, en riktig författare. Det var korta berättelser om en liten brådmogen flicka i nordligaste Finland - från småbarnsåren och framåt. En flicka osedd av de vuxna, missförstådd, illa hanterad. Men med att öga skarpt som en kamera - en kamera som aldrig glömde.

Norrsken över snön.
Ett viktigt tema i kvinnans
berättelser om sin barndom.

Under skrivarkursens gång, arbetade vi med hennes texter. Idén att ge ut en bok växte fram. De andra kursdeltagarna läste och diskuterade. Hon blev en leende och glad kvinna, stolt över sina texter och fylld av energi började hon fundera på om det inte också kunde vara illustrationer i hennes bok. Det fanns både gamla foton och barnteckningar som direkt avbildade det hon skrivit om.

En stolt liten flicka.

En dag berättade hon en historia som ännu inte blivit till text. Det fanns en teckning, som hon nu skulle gå hem och leta efter och som den här texten skulle handla om. Så här berättade hon:

"Den lilla flickan var åtta år och i skolan skulle man rita en teckning till pappa på Fars Dag. Fröken lade ut stora vita papper på alla bänkarna och barnen fick välja färgpennor. Den lilla flickan valde de allra finaste färgerna hon kunde tänka sig. Nu skulle hon måla något riktigt vackert till sin pappa som hon tyckte så mycket om. Hon skulle rita av honom. Som ett slags porträtt.

Hon arbetade länge med sin teckning. Hon slutade inte förrän hon kände sig riktigt nöjd med den.
När skolan var slut för dagen, sa fröken att hon skulle samla in alla teckningarna och sätta upp dem i klassrummet, så nästa dag skulle det vara som en konstutställning i klassrummet.

Den lilla flickan kunde knappt sova den natten - så spänd var hon inför morgondagen, då hennes fina Fars Dags-teckning säkert skulle sitta längst fram bland alla teckningarna. Men - när hon kommer in i klassrummet på morgonen, kan hon inte hitta sin teckning någonstans och hon känner hur tårarna vill komma fram i ögonen. Hela dagen går som i en dimma. När skoldagen är slut och alla barnen gått hem och den lilla flickan sitter kvar i sin bänk, kommer fröken fram. Hon säger: 'Du förstår, din teckning kunde jag ju inte sätta upp. Den var fin, visst var den det, men så kan man inte rita sin pappa - sånt vill ju ingen se, förstår du väl!' Flickan skämdes så förfärligt att hon knölade ner sin teckning i skolväskan, sprang hem och gömde den längst ner i byrålådan..."

Min elev slutade sin berättelse och vi satt alla tysta. "Men", frågade en av de andra eleverna, "vad hade du ritat då? Eftersom fröken gjorde så där, menar jag?"

"Jo", svarade hon. "Jag hade ritat pappa när han sitter vid bordet under kökslampan med sin flaska brännvin och ett glas. Han var ju alkoholist och söp skallen av sig varenda helg. Men jag älskade honom ändå. Han var en fin pappa iallafall."

Kanske kommer det en dag en bok...

Efter ett år lades skrivarkursen ned. Studieförbundet hade inte råd att fortsätta med den sortens kurser. Såvitt jag vet blev den ingen bok. Men - å andra sidan - det är aldrig för sent. Vem vet? Kanske kommer det en dag en bok som handlar om en liten flicka i nordligaste Finland som ritade en teckning till sin pappa på Fars Dag. Och som brottades med törstiga kameler och drack absint i Paris. Köp den boken då - för den är väldigt bra!


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Miles Davis versus Quincy Jones

Igår körde jag min bil mellan Vällingby och Öland igen. Den här gången var jag ensam i röda Mercan och hade inte mina döttrar som enväldiga DJ:s. Det är kul att lyssna på deras musik - men ibland blir man lite trött på det ofta ganska monotona soundet hos favoritartisterna; Kesha, Nicki Minaj och Britney Spears. "Staaarships were meant to flyyy" och "Don't you know that you're toxiiiic??" Så igår tänkte jag köra med något annat - och istället för Mozart, Brahms och grabbarna tänkte jag susa fram på E4:an och E22:an ackompanjerad av lite häftig jazz. Så jag började leta i gömmorna hemma.

När jag jobbade på Musikaliska akademien, delade vi ut Polarpriset (donatorn Stikkan Anderson hade blivit hedersledamot). Ett år gick priset till jazzkompositören och arrangören Quincy Jones. Vid prisutdelningsceremonien delade skivbolaget ut CD-skivor med smakprov ur hans produktion. Den skivan hittade jag i gömmorna. Och så hittade jag en annan gammal skiva också: Siesta med Miles Davis och Marcus Miller (den jag spelade ett exempel ur i gårdagens blogginlägg). Den hade jag köpt i början på 90-talet, när jag också läste Miles Davis självbiografi.

Qunicy Jones och dåvarande hustrun Nastassia Kinski ungefär
som de såg ut vid Polarprisutdelningen. Akademiens vaktmästare Patrik
bländades av Nastassias skönhet, men kunde inte förstå hur hon kunnat gifta sig
med en sådan gammal gubbe, så han försökte lägga in en stöt
för egen räkning... Utan framgång.

I höjd med Södertälje, när det värsta långtradarrallyt mojnat, satte jag igång Quincy. Snyggt arrat, effektivt och väldigt lättlyssnat - men fan, så tråkigt. Jag blev besviken där jag satt och körde. Trots häftiga slagverksinsatser och maffigt breda sax-sektioner vara det inget klös alls. Bara mainstream. Som en kostymnisse med ett glas whiskey, som en oxfilé utan kryddor, som en ståuppare utan vässade vapen.

I Stavsjö, där jag brukar äta lunch, bytte jag skiva. Nu till Siesta. Det är mystisk musik. Man kan faktiskt inte riktigt veta vad det är för genre man lyssnar på egentligen. Det är mycket synthar och en del transportsträckor. Men ibland glimmar det stora geniet till, med bländande kraft. Den bländade så starkt att ögonen tårades.

Ibland glimmar det stora geniet till
 - med bländande kraft.

Miles Davis är ett exempel på en konstnär som aldrig stagnerar. Hela tiden bryter han ny väg. När han fulländat en genre, byter han spår, lever aldrig på gamla lagrar. Prövar nytt. Inleder samarbeten med artister från andra musikaliska världar. Han berättar i sin självbiografi, att han vid ett konserttillfälle sjöng, trots problem med halsen och fick en så svår stämbandsinflammation att han förlorade sin röst. Efter det blev trumpeten hans röst. Det är genom den han sjunger och berättar och den rösten klingar så full av ödslighet och storstadsmörker.

Här kommer Miles tillsammans med Marcus Miller och en helt fantastisk saxofonist som jag inte vet namnet på. Låten heter Mr Pastorius. Notera Miles' hår. Det är den peruk som hans hustru slet av honom mitt under en spelning, som hämnd för att han varit henne otrogen, bland annat. Skitstövel eller inte - en STOR konstnär är han iallafall.

 

 

 

 

Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

 

 

 

Vem är konstnär?

"Jag är ett geni", säger Stig Larsson i en intervju i dagens DN. Han har utan tvivel rätt och han vet om det, annars skulle han inte ha offrat allt för skrivandet. Nu kommer han ut med en ny roman När det känns att det håller på att ta slut - den första på över tjugo år. Här berättar han om sitt liv, sitt skapande och hur han lyckades komma ur sitt drogmissbruk.

Stig Larsson - igen.

Så får han frågan vad recensionerna betyder för honom. Läser han dem? Han svarar att han brukar bli "nedskriven" av Stockholms-recensenterna. Men han är van, säger han. Jag antar att han menar luttrad. Hans egen teori är att recensenterna egentligen är avundsjuka konstnärer och författare "in spe", som inte står ut med att någon lyckats bättre än de, kommit djupare än de. Så har det varit i 200 år, konstaterar han. "In spe" betyder "i förhoppning" på latin, att man hade hoppats på att bli en skapande konstnär, men inte nådde ända fram - inte orkade offra allt på skapandets altare. Istället stannade man halvvägs - och blev en sådan som bedömer dem som orkade släpa sig ända fram. Åtminstone recensent, analytiker eller kritiker, alltså.

Under min tid som redaktör på den kungliga musikaliska akademien mötte jag många kompositörer. Flera av dem var rädda för att läsa vad recensenterna skrivit om deras verk - om de överhuvudtaget blev spelade, alltså. En del läste aldrig vad som skrevs. De vågade helt enkelt inte. För hade de gjort det, kanske de aldrig mer skulle våga komponera igen. Och de som skrev kunde vara elaka - väldigt elaka, just i kraft av sitt stora kunnande. Och hur kom det sig att de kunde så mycket? Jo, för de hade studerat komposition. De hade också velat bli tonsättare. De hade haft stora klingande visioner - men när de skulle sätta igång med det tunga hantverket, då infann sig inte den där gnistan, det där glittrandet och flödandet som man kallar inspiration och geni. De förstod att de aldrig skulle bli mer än skickliga hantverkare, aldrig nå ända fram. Bättre då att analysera det som andra skapat - och kanske hitta några svagheter. Jag tror att Stig Larsson har gissat helt rätt.

Min egen pappa musikprofessorn var alldeles säkert en av dessa som inte orkat ända fram. Han blev vetenskapsman istället och analyserade vad andra komponerat. Han gjorde det med ett djup och en insikt som var oerhörd - och det berodde förstås på att han egentligen också velat komponera. Han kunde skriva mycket elakt, smula sönder ett musikaliskt bygge till småsten. Analysen var knivskarp, men bakom den fanns alldeles säkert drömmen om det egna komponerandet. Men den där sista, lilla gnistan som kunde tända den stora skaparelden, saknades.

Beethoven - prototypen för det skapande geniet.

Smärtsam slutsats: det finns två sorters konstnärer: de som skapar och de som inte kan skapa något alls, men som kan uppleva det som andra skapat. Att kunna uppleva är också en konst, en stor och väldigt viktig konst. Om dessa upplevande-konstnärer inte fanns, vem skulle då ta emot det som skapats? Utan publik - ingen teater. Utan läsare - inga berättelser. Utan lyssnare - ingen musik. Utan åskådare - inga bilder. Och förresten: utan skrattare - ingen humor, utan mörker - inget ljus. Att kunna uppleva den stora, svindlande genialiteten - det är en stor gåva, det också.

Miles Davis - också ett skapande geni.

Jag kan inte spela trumpet - inte en enda ton kan jag locka fram ur det instrumentet. Men jag kan uppleva den svindlande lyckan av att höra när genialitetens diamant går i dagen. Den som spelar så gnistrande vackert var en skitstövel och kvinnomisshandlare, en superegoist och människoföraktare - men ändå... Det hisnar.

Miles Davis och Marcus Miller Los Feliz, tillägnad arrangören och dirigenten Gil Evans.

Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Konstnärens frihet - till varje pris?

Konstnärens frihet - hur långt sträcker den sig? Egentligen? Får en konstnär uttrycka vad som helst - bara det kallas konst? Om man i en roman skildrar ett autentiskt skeende i en aning maskerad form och byter namn på de inblandade - kan man påstå vad som helst då?

Den frågan blev väldigt aktuell ikväll när jag satt och degade i TV-soffan och tittade på Veckans brott med Leif G W Persson. I slutet av programmet presenterades en film som kommer att ha premiär nu på fredag. Filmen heter Callgirl och skildrar - i fiktiv form - den bordellhärva som utmynnade i den s.k. Geijeraffären. Filmen lär bl.a. handla om en 14-årig flicka som köps och utnyttjas av landets socialdemokratiske statsminister. Statsministern namnges inte i filmen - men eftersom den utspelas i mitten av 70-talet är det inte svårt att gissa, att det måste vara Olof Plame som avses. Regissören intervjuas i programmet och svarar att det inte alls behöver vara just Palme. Det handlar bara om en socialdemokratisk statsminister som tydligen har pedofila böjelser.

En av Olof Palmes söner intervjuas också i programmet. Han överväger nu att stämma regissören för skymfande av en avliden person. När regissören får höra detta, svarar han bara att den konstnärliga friheten skall vara okränkbar. Underförstått: vi vill väl inte införa censur i vårt demokratiska land??

Leif G W Persson var själv en av dem som undersökte bordellhärvan och han intygar i programmet att Olof Palme absolut inte var inblandad. Palme är "inte med ett enda kommatecken" omnämnd i den mängd av rapporter som finns om fallet, säger han. Och ändå väljer regissören att i sin film skildra en socialdemokratisk statsminister med pedofila böjelser.

Filmaffischen till Michael Marcimains Callgirl.

Det som fastnar på en människas näthinna sitter kvar där - för alltid. Bilder ärrar. Rykten blir till sanningar. Lögner också. Och med den oerhörda teknik som filmer är producerade med numera - så överväldigande, så starkt, så övertygande, så nära inpå - går det inte att värja sig. Bilden etsar sig fast och en ny historia är plötsligt skapad. På bekostnad av den gamla, som glöms bort för att den inte var lika slående överväldigande, även om den var sann. I vår tid av historielöshet är detta farligt. Den unga generationen som inte upplevde Olof Palme, som inte känner till turerna kring justitieminister Geijers hor-kontakter, kan ju tro att Callgirl - ändå - måste skildra sanningen. Den är ju så övertygande, stark och trovärdig. Visst var det väl så - ändå...

Det finns en parallell - inte inom samma genre, men ändå lite jämförbar. Fotokonstnären Elisabeth Ohlson Wallin gjorde tidigare i år ett fotomontage som föreställer kungen och hans närmaste grabbkompisar ätande pizza från Camilla Henemarks nakna kropp. Bilden är skickligt gjord och har något av den detaljerade mäktighet som man kan se i gamla barockmålningar. Det blev turbulens i medierna - men konstnären hävdade envist sin frihet att få uttrycka vad hon vill, utan att bli censurerad.

Kan den konstnärliga friheten verkligen
få sträcka sig hur långt som helst?

Ärligt talat tror jag att det visst kan ligga sanning i Ohlson Wallins fotomontage. Men det är inte det som är det intressanta - utan hur bilden drabbar oss som ser den. Just i kraft av sin perfektion, sin skickliga komposition, övertygar den, etsar den sig fast på näthinnan och gör att man alltid kommer att se på kungen som en i gänget av pizzaätande playboys i kostym. Och vad är det drottningen sopar in under mattan??



Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

 

Diktare: håll fanan högt!

I huvudstaden finns det en tidskrift som heter Situation Stockholm. Den är de hemlösas egen skrift och den säljs av de hemlösa själva ute på stan. Situation Stockholm bevakar främst de hemlösas intressen, men skriver också om kultur och samhällsfrågor - med särskilt fokus på hemlöshet och utanförskap. Ibland står det en hemlös utanför mitt Hemköp och erbjuder ett exemplar. Jag brukar försöka se så upptagen ut som möjligt - för att slippa betala de där femtio kronorna. Pinsamt och samvetslöst... Jag känner mig alltid lika skamsen där jag smyger förbi med de fullproppade matkassarna. Ångest blir det, för man vill ju vara godhjärtad och ha ett aktiverat socialt samvete. Inte vara en smitare som bara tänker på sitt eget och familjens välmående. Och jag har - faktiskt - ett samvete. Gränsen mellan ett etablerat liv med villa, volvo och vovve och varma element och mat på spisen och ett liv i kalla trappuppgångar med madrass av wellpapp och täcke av gamla tidningar kan vara skriande lätt att överskrida. Det förstod jag när jag volontärjobbade som öppet-hus-värdinna i en stor församling i city.

Gränsen mellan ett gott liv och ett liv på gatan med en madrass av wellpapp
kan vara skriande lätt att överskrida.

Men om jag ser den hemlöse tidskriftsförsäljaren imorgon, då ska jag kliva fram och be att få köpa ett exemplar, för där är en intervju med Stig Larsson. Inte Stieg Larsson som skrivit de kioskvältande Millenniumböckerna, utan Stig, en författare som är allt annat än kommersiell. Ärligt talat vet jag inte tillräckligt mycket för att uttala mig om hans produktion. Det enda jag egentligen vet är att han debuterade med romanen Autisterna och blev berömd över en natt - någon gång i slutet av 70-talet och att han skrivit en av de allra bästa teaterpjäser jag någonsin sett: VD. I TV-versionen gestaltar Ernst Hugo Järegård en chef som tränger sig på hemma hos en anställd och förnedrar och krossar hans familj. En knivskarpt otäck studie i den grymhet som föds ur skräcken för utanförskapet.

Dramatikern och romanförfattaren Stig Larsson.
Håller fanan högt.

I dagens DN står en mycket liten notis med ett citat av Stig, troligen hämtat från intervjun i Situation Stockholm: "Jag tar snart jobb på Norra Kyrkogården, skotta snö och hålla gravarna i ordning. Hellre det än att hora och skriva själlöst för pengar."

Så säger Stig, med anledning av att författarna i Sverige fått allt svårare ekonomiska villkor. Jag blir så ledsen. Så jävla ledsen. Författarna - de som sätter ord på det vi andra känner, men inte förmår uttrycka. Som formulerar det vi ännu inte ens tänkt. Som ger oss drömmar, visioner och fantasi. Som ger oss tröst när vi sörjer, som ger oss skratt, som låter oss fly undan till nya, okända platser när vi inte orkar med vår verklighet. Som berikar vår tanke, vårt språk och vår fantasi. Författarna - de skriver romaner, dikter, noveller, dramer, filmmanus. Men... de kan inte försörja sig på sin konst. De får jobba i hemtjänsten eller på kyrkogården för att ha råd att skriva, för att ha råd att ge oss näring för våra själar. Vilken grym paradox! Visst finns det författare som lever gott på sina texter, men de är lysande undantag.

Får jag göra en lite elak jämförelse? Jan Guillou tjänar förmodligen astronomiska summor på sina böcker om Arn och Hamilton, medan Stig Larsson - som aldrig skulle producera något lättsmält eller gottköpsaktigt - får kratta på kyrkogården för att få mat på bordet och hyran betald. Det borde inte vara så. Det borde vara tvärtom. Ju djupare och själfullare texter - desto mera pengar. Men så är det inte. Det är precis tvärtom...

Jag vet inte hur min idol poeten Bruno K. Öijer har det ställt med sin ekonomi, men såvitt jag vet har han alltid envisats med att vara bara diktare - och inget annat. En vår tids Orfeus - den regnvåta asfaltens och storstadens uttolkare.

Håller också fanan högt.
Bruno K. Öijer.

Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

 

 

 

En övning i skräck

Jag skrev igår om katakomberna i Palermo och om min framlidne ex-makes behov av att ständigt påminna människor om deras dödlighet. Behöver vi påminna oss? Behöver vi öva oss? Vill vi?

Vad är det egentligen som gör att människor dras till dessa dödens rum? Katakomberna i Palermo är en enormt populär turistattraktion, katakomberna i Rom och Paris likaså. I torsdagens DN stod att läsa om Guanajuato - en liten småstad i Mexico dit turister vallfärdar i mängder - inte för att se den storslagna katedralen eller den gamla teatern i klassicistisk stil - nej, för att se de av torka och hetta förvridna kropparna efter för längesedan begravda människor som fallt offer för en koleraepidemi och som samlats ihop i ett museum. Dagligen kommer tretusen besökare till det lilla muséet. Tretusen! Vilket museum i vår miljon-huvudstad kan skryta med sådana besökssiffror? Några av de tretusen besökarna påstås dessutom svimma av skräck inne i muséet. Jag har själv stått i kö - så lång att jag till slut gav upp, påhejad av min nuvarande, och i högsta grad levande, make (som absolut inte ville köa) - för att se utställningen Bodies i Köpenhamn. Konserverade döda kroppar i olika konstnärliga installationer.

Bodies - konserverade döda kroppar i konstnärliga installationer.
Freakshow eller ett memento?

Jag ville verkligen se utställningen - och hoppas att någon gång i livet få en chans att göra det. Däremot skulle jag aldrig betala ett öre för att åka spöktåget på Gröna Lund eller se en skräckfilm (bortsett från Dracula förstås). Vari ligger egentligen skillnaden? Är fascinationen inför dessa mumier av samma art som attraktionskraften hos en freakshow - jämförbar med skäggiga damen eller elefantmannen? Eller handlar det om något annat?

Skäggiga damen - en cirkusattraktion,
knappast något mer.

Jag tror att det handlar om något annat - jag tror faktiskt att det handlar just om att öva sig. Att påminna sig. Att vänja ögonen vid det öde som ska drabba oss alla - helt och fullt utan undantag. Dessvärre. Vilken tragisk paradox. Om det finns en mening eller inte med våra liv och vårt strävande - det får vi aldrig veta. Men att vi kommer att höra till den oerhört stora, gigantiska, skaran avlidna - den saken vet vi. Och att kika lite försiktigt på dessa kroppar - då och då - minskar kanske i viss mån skräcken. En ren utnötningsprocedur alltså. KBT-terapeuternas metod är ju att utsätta sina patienter för just det de är rädda för, i små portioner: ta en liten promenad på torget, om du har torgskräck, åk hissen bara en våning om du har klaustrofobi, åk ut till Arlanda och spana lite på flygplanen, om du har flygskräck. Och: kika lite på mumier om du är rädd för att dö.

Kanske är det så att de som själva är rädda för att dö, dras till mumierna, medan de som inte är rädda inte känner den där dragningen ner i katakombernas mörker?

En som med all säkerhet var väldigt rädd - för väldigt mycket - och som älskade att skrämmas, var Michael Jackson. Hans allra mest berömda musikvideo är Thriller. Nu när jag sitter och skriver detta och letar på YouTube, ser jag att den längsta versionen av Thriller har haft över 123 miljoner tittare. Wacko Jacko och liken i Guanajuato - en övning i skräcken för vår egen död och för mörkret inom oss själva.

Eller är det bara en freakshow?

Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

 

 

De dödas dag eller En liten lektion i latin

Idag är det Alla Helgons Dag och jag har precis kommit hem igen efter utflykten till "mina" gravar. Tänt ljuslyktor, lagt ut kransar och blommor. Mina gravar ligger på Bromma kyrkogård. Det är en mysig plats för de döda, tycker jag. Mitt bland villor, trädgårdar och den gamla kyrkan - alldeles nära de levandes bostäder - där har de döda sina små stenar och planteringar, precis som i ett välskött bostadsområde i miniatyr. Särskilt idag är det extra mysigt för de döda - överallt glänser små ljuslågor och där är fullt av folk som kommer i en strid ström för att hälsa på och för att minnas. Kyrkan är öppen för alla och i den lilla sockenstugan bjuds det på gravfika. Överallt skrattar och pratar man, eller stannar i tyst vördnad. Det är underbart att se. Och vägen som slingrar sig genom minneslunden är helt upplyst av marschaller så att det nästan känns som att man kommit till himlen när man vandrar där.

Minneslunden på Bromma kyrkogård,
Alla Helgons Dag.

Min förste make - en av dem som ligger på Bromma kyrkogård nu - var lärare i latin och svenska. Han hade en konstig "hobby": han gillade att påminna folk i sin omgivning om att de skulle dö. Jag tyckte att det hela ofta kunde bli rätt makabert och försökte stoppa honom ibland - men det brydde han sig inte om, utan mullrade sitt "memento mori" (= kom ihåg att du är dödlig) så fort han fick en chans. Ibland hade vi middagsgäster och då ville han gärna visa dia-bilder till kaffet med sina fotografier av blommor och växter. Det var vackra bilder och gästerna njöt (i den mån de nu gillade att titta på gamla dia-bilder...). Men, så plötsligt - mitt bland de gula mimosorna mot klarblå himmel, eller de orangeröda rönnbären mot nyfallen snö - kunde det dyka upp ett grinande dödingsansikte med gapande käft och tomma ögonhålor. Gästerna satte kaffet i halsen och sedan blev de alldeles tysta och jag minns att jag tyckte synd om dem.

Katakomberna i Palermo.

Ex-maken - den framlidne - hade varit i katakomberna i Palermo och där fotograferat mumierna som hänger på väggarna eller ligger i öppna kistor, ett mycket populärt turistmål. En del av mumierna är mycket gamla men har fortfarande kläderna på sig, tyget hänger i trasor på de skinntorra benknotorna. En del är till och med fortfarande klädda i sin finkostym. Särskilt en döding minns jag tydligt: han hade en mössa på sig och en broderad rock som hängde lite på sniskan. Ansiktet var förvridet som i ett skri av fasa. Det berättades att turister svimmat därinne och att någon till och med dött av skräck.

En riktigt trevlig konversation, sådär post mortem (= efter döden).

Jag tycker inte att man ska behöva skrämmas till att komma ihåg sin dödlighet. Tids nog tvingas man ju ändå inse detta trista faktum, att livet inte är oändligt. Men att hylla de döda med ljus och blommor på Alla Helgons Dag är ett vackert sätt att minnas och att kanske öva sig lite också. Memento mori, som sagt...



Copyright: Åsa Adolfsson Wallner