Att prata med sig själv

Kolla på TV är avkopplande.

Ibland sent på kvällarna sitter jag i soffan och zappar mellan TV-kanalerna. Sit-coms, nyheter, prat-program. Och reklampauser i det oändliga - spelbolag, whisky, eltandborstar och skönhetsmedel. Det är avkopplande och trevligt och till intet förpliktigande. Men ibland träffar man på något som man aldrig kommer att glömma. Det hände sent härom kvällen.

Så här var det: en gammal norrman får en dokumentärfilm uppspelad för sig på en monitor. Filmen är från 1945 och visar hur befriade koncentrationslägerfångar landstiger i Malmö hamn. Fångarna kommer ut från båten på rad. En av dem är den gamle norrmannen som ung. Där kommer han med sin basker lite på sned, smal och väldigt lycklig. Han ler, men ser frånvarande ut i blicken.

Autentisk bild från
landstigningen i Malmö.

Som ung hade mannen gått med i motståndsrörelsen mot den nazistiska ockupationen, blivit tillfångatagen och internerats i ett tyskt koncentrationsläger, men sluppit undan med livet i behåll och befriats vid krigsslutet. Nu, sjuttio år senare, blir han förevisad filmen som han aldrig tidigare sett.

Han tittar på sig själv som ung man. Det går att se att det är samme man, samma ansikte - fast nu åldrat, fårat och med glasögon på näsan. Han konstaterar med ett leende att han hade mössan lite på sned - man ville ha det så på den tiden, säger han, för då såg man lite tuffare ut. Han kommenterar också den frånvarande blicken. "Jag var så glad, men jag förstod nog ändå inte riktigt vad som hände. Jag kunde inte tro att det var sant, att vi var fria, att lidandet var slut.", säger han.

Bara ett litet fåtal överlevde.

Hur mår han nu då, undrar intervjuaren. Jodå, svarar han. Det går väl. Men glömma det som hände, det kan han aldrig. Varje kväll innan han ska sova sitter han en lång stund på sängkanten och pratar. Med sig själv? Nej, svarar han. Inte med mig själv - utan med den andra halvan - den som blev kvar i lägret. De för långa, långa samtal med varandra varje kväll - han och den andre. För han försvann aldrig. De upplevelser han hade - den andre - gick inte att radera, inte heller att integrera. De var helt enkelt för svåra att bära, att härbärgera. Därför samtalar de två, varje kväll. Den unge mannen med mössan på sned och den gamle med glasögonen på näsan. Fast det visste ingen om, inte ens den närmaste familjen. Inte förrän intervjun gjordes. Och sju veckor senare avled den gamle mannen.

Nu är det inte många kvar av de överlevande - ögonvittnena, de som kan berätta.

Filmen heter Varje ansikte har ett namn och går att se på SVT Play. Missa inte den!


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Ett ljus i mörkret

Ibland ter sig livet mörkt och meningslöst - särskilt när man med all kraft inser att man är en umbärlig humanist. Samhället tycks inte värdesätta det man har att erbjuda. Det är teknik som gäller. Och hårdvara. Buller och bång. Reklam och marknadsföring. Effektiviseringar och rationaliseringar. Uppkopplingar och twitter, tweet och instagram. Man inser - om än motvilligt - att man tillhör en värdelös kader av onyttiga, överflödiga varelser som lever sitt liv i skuggan av Nutiden.

Det är teknik som gäller.

Det är tungt. Vad göra? Förändra sig? Ge upp? Eller framhärda i hävdandet av de humanistiska värdena? Vägen är lång, tvivlet är svårt och uppgivenheten lurar bakom varje hörn.

Men så plötsligt glimtar ett ljus i mörkret. Ett hopp om förändringens kraft. En ensam man på en scen. Säckig kavaj, dammiga kängor och en svart hatt över det burriga grå-röda håret. Ingen orkester, inga dansare, inga kulisser, inga pyrotekniska effekter. Bara en man och hans ord. Men vilka ord. Som slipade diamanter blixtrar de när de uttalas på den mörka scenen, som silverpilar borrar de sig in i medvetandet på dem som lyssnar. Ord som målar bilderna av hur det är att vara människa, hur det är att känna levandet inpå huden och i hjärtat. På riktigt.

Bruno K. Öijer på scen.

Och den ensamme mannen talar inte för döva öron, som man skulle kunna tro. Tvärtom. Han drar fulla hus vart än han kommer. Människorna lyssnar andäktigt till hans ord, trollbundna av hans diamantslipade bilder. Jublar och applåderar. För jag tror att man känner igen sig, plötsligt ser den där diamanten man själv har gömd inom sig, men inte kunnat hitta. Plötsligt inser man hur stort det är bara detta att vara människa. Och plötsligt kan man känna stolthet över sin längtan.

Ordens kraft.

Det är hoppfullt i vårt teknikfixerade och superreglerade land, att Bruno K Öijer drar fulla hus med sina dikter. Man kanske inte är så överflödig och onödig ändå? Här kommer en diamant:

vi föddes
med en oerhörd saknad
genom ett
rusande tågfönster
om natten
ser du en skymt
av rymdens handstil
omöjlig att tyda
någonstans
i den slingrande väven
av gnistrande bläck
finns förklaringen
till våra liv

...rusande tågfönster om natten...

Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Dressyr

På gymmet där jag tränar står radion på i ett hörn. Jag tycker inte om radio. Jag vet att jag är konstig, men mitt huvud är oftast så fullt av tankar att jag inte klarar av att höra fler. Men ibland kommer där ett guldkorn som jag är glad att jag inte missade.

Inte riktigt min grej.

Idag handlade guldkornet om hundar. En man som kallade sig "hundcoach" skulle svara på lyssnarnas frågor. Om lydnad, om bilsjuka, om kissande på golvet, tuggben och annat smått och gott. Jag lyssnade med ett halvt öra. En äldre ägare av en gammal manlig cocker-spaniel bekymrade sig över att hans annars rumsrena vän plötsligt börjat kissa inomhus - fast bara i badrummet. Ägaren var upprörd och tolkade hundens beteende som olydnad eftersom veterinären inte kunnat hitta något fel på den. Coachen svarade att symtomen tydde på att hunden var stressad över något. Olycklig, helt enkelt. Precis som människor kan hundar bli bekymrade och nedslagna, hävdade hundcoachen för den oförstående cocker-hussen.

Stressad?

Så hör jag hundcoachen säga så här: det är inte trevligt att skrämma djur till lydnad. Spruta vatten, sparka och låsa in är inga bra metoder om man vill ha en fungerande och harmonisk relation. Självklart ska hunden veta vem det är som bestämmer - men skrämmas ska man inte. En sympatisk inställning, tycker jag, som antagligen inte skulle kunna ha någon hund alls eftersom jag har så svårt att styra och ställa. Dressyr är inte min grej.

Skrämmas till lydnad är inte trevligt,

En dag förra året var min kompis och jag ute och gick i skogen med hennes stora hund - en kraftig bullmastiff. På vår promenad mötte vi en svart liten älghund som uppförde sig konstigt. Den ville gärna hälsa på bullmastiffen, sprang fram och viftade på sin yviga svans. Men så plötsligt började den liksom vrida sig och gnälla. Den böjde ner huvudet och slokade med både svans och öron. Och när den tittade på sin husse, sjönk den ihop som en liten hösäck och blev liggande platt på marken.

Busig?

Hussen - en stram och välklädd herre i 50-årsåldern - skrockade förnöjt åt hundens beteende och berättade stolt att han anlitat en hundcoach för att uppfostra den busiga lilla älghunden. Nu, efter behandlingen, var hunden lugn och medgörlig. Min kompis - som är oerhört hundintresserad - frågade vari denna behandling bestod. Och svaret var detta: jo, när hunden börjar busa och bråka, då stänger husse in den i ett rum hemma och låtsas gå hemifrån. Och så ska husse vara borta så länge att hunden börjar tro att husse aldrig mer kommer tillbaka, att den förlorat sin flockledare. Att den är alldeles ensam, för alltid. Då lär sig hunden att lyda. Så hade hundcoachen sagt, och precis så hade husse gjort. Med gott resultat.

Jag har alltid längtat efter att ha en hund, men om det ska vara till priset av skräck och skrämsel får det vara. Då är det bättre med marsvin som är för korkade för att busa och bråka och mopsa mot husse. En god relation kan aldrig vila på skräck.

För korkade för att lyda?

Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Stig Larsson och elitismen

Elitistisk?

Jag tittar på ett TV-program som handlar om författaren Stig Larsson - Livet enligt Stig Larsson. Utrikeskorrespondenten Bengt Norborg har följt författaren under arton månader. I programmet visas några gamla filmklipp. I ett av dem, en kulturdebatt  från mitten av nittiotalet, säger Stig Larsson att han tror att förmågan att urskilja litterär kvalitet är medfödd. Och att han själv - naturligtvis - besitter just den förmågan. Övriga närvarande i studion, inklusive programledaren, ler osäkert; hur kan han vara så pretentiös? Är han påverkad av något? Alkohol? Droger? Annars kan man väl inte säga något sådant? För - så kan man väl inte tycka? Eller - så får man väl inte säga? Det avslöjar ju något slags elitistisk syn på skrivande och författarskap. Och elitistisk får man inte vara i Sverige. Inte öppet iallafall.

Stig Larsson - elitistisk?

Av Norborgs program framgår att Stig Larsson fått många ovänner och meningsmotståndare på grund av just sådana provokativa uttalanden. Nu närmar han sig sextio och har genomgått en stor hjärtoperation. Han ser trött ut och pratar långsamt, där han sitter och tankfullt tittar in i elden i den öppna spisen i släktgården i Norrland. Ångrar han sina uttalanden? Ja, säger han. Han har blivit en bättre människa nu - snällare och inte lika provokativ längre.

Men - hade han inte rätt då, den där gången?

För länge sedan bloggade jag om den engelske författaren och litteraturpedagogen Hanif Kureishi som undervisar på kurser i det som kallas "kreativt skrivande". Han påstår att en överväldigande majoritet av dem som går på dessa kurser - 99,9 procent - inte borde göra det, eftersom de saknar talang. Kurserna är bara bortkastad tid och onödigt spenderade pengar. Eleverna kan ju ändå inte berätta en historia, säger Kureishi.

Hanif Kureishi - elitistisk?

Ärligt talat tror jag att Kureishi har alldeles rätt. Precis som Stig Larsson. Att vara författare eller diktare - eller förresten konstnär överhuvudtaget - är inget man kan lära sig. Självfallet kan man slipa sina vapen och bli ännu skarpare, klarare och mera uttrycksfull. Men grundtalangen måste finnas där - eller så finns den där inte. Det är inte pretentiöst att påstå att förmågan att urskilja litterär kvalitet är medfödd. Det är en sanning.

Så - Stig Larsson hade rätt den där gången på nittiotalet. Oavsett om han var påverkad eller inte. Och jag tycker inte att han ska avkrävas någon ursäkt, nu på äldre dagar. Det är mycket ärligare att vara pretentiös och elitistisk om man har fog för det, än att ägna sig åt falsk blygsamhet för att undvika provokation.


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Den farliga självkritiken

I Landet Lagom (Sverige) tycker man inte om att folk "förhäver sig", som det heter. Att påstå att man är stor, bra och vacker är inte riktigt passande - även om man skulle råka vara det. Detta är väl antagligen ett uttryck för den i vårt land mycket djupt rotade Jante-lagen. Jantelagen har tio budord - precis som Mose lag. Några av buden lyder som följer: Du ska inte tro att du är något. Du skall inte tro att du duger till något. Du ska inte tror att någon bryr sig om dig.

Aksel Sandemose.

Jante-lagen härstammar från romanen En flykting korsar sitt spår av den dansk-norske författaren Aksel Sandemose. Jante är alltså bara en fiktiv lag, inget som står skrivet i någon av regering och riksdag fastställd lagbok. Trots det är den ändå oerhört närvarande i vårt svenska medvetande. Men förhoppningsvis börjar denna det inre förtryckets och det grymma överjagets inflytande att ebba ut med tiden - för jag tror att det mest är de äldre och medelålders som hemfaller åt yttringar i stil med "Men inte ska väl jag..." eller "Det kan väl inte jag...". Eller ännu värre: "Tror han att han är något kanske??"

Vem är störst, bäst och vackrast?

Visst kan det vara både tröttsamt och jobbigt med skrytsamma, pretentiösa människor som tror sig vara störst, bäst och vackrast. Och visst är det bra med självkritik - men det får inte bli få mycket. Då blir självkritiken till ett stort hinder i livet; man vågar inte vara sig själv, vågar inte uttrycka sig - och vågar inte skapa något, vara kreativ. För mycket självkritik kan lätt utvecklas till en tragisk låsning som i värsta fall håller en i ett järngrepp livet ut. Man får ingenting gjort av det där man verkligen ville - egentligen. Bara för att man inte tror sig om att klara det - otillräcklig som man är.

Diktaren Gunnar Ekelöf.

Diktaren Gunnar Ekelöf lär ha lidit av oerhört mycket självkritik. Så mycket att han var tvungen att dricka alkohol för att våga skriva ner det han hörde i sitt innersta. Utan sprit som dövade den skoningslöse inre domaren, blev det inga dikter. Det smärtar mig att det kunde vara så, att en så högt begåvad människa var tvungen att tillgripa en drog för att våga formulera sitt innersta - våga vara sig själv.

Här kommer några rader av Ekelöf - gåtfulla och visionära ord om människolivet. Hatten av för geniet! Och ner med Jante-lagen!

Som när en väldig ångare passerar
långt ute, under horisonten, där den ligger
så aftonblank. - Och vi vet inte om den
förrän en svallvåg når till oss på stranden,
först en, så ännu en och många flera
som slår och brusar till dess allt har blivit
som förut. - Allt är ändå annorlunda.

Så grips vi skuggor av en sällsam oro
när något säger oss att folk har färdats,
att några av de möjliga befriats.

Ur En värld är varje människa (samligen Färjesång)


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Kära läsare...

... GLAD PÅSK!

Nummer 1.

Hoppas att ingen av er tog illa upp av att jag i gårdagens blogginlägg publicerade en bild på Muhammed som rondellhund. Det var inte för att markera att jag tycker att profeten passar bäst i en rondell - och i skepnad av en hund. Det var för att väcka frågan om man verkligen kan skoja med allt. Och - jag tycker faktiskt inte det. Det är viktigt att visa varandra respekt - alltid. Motsatsen leder till problem - också alltid.

Nummer 2.

Sedan är det naturligtvis alltid en definitionsfråga vem eller vilka som är värda respekt - och inte. Ett intressant exempel på detta är Skavlans intervju med den återvändande SD-ledaren Jimmie Åkesson. Skulle han tilltalas med respektfullhet eller skulle han tilltalas med den brutalare vokabulär, som man menar är SD:s signum? Ja, det är frågan...

Nummer 3.

Precis som det knivigaste av alla problem: ska en demokrati med yttrandefriheten inskriven i lagen tillåta att odemokratiska rörelser får yttra sig och skapa opinion? Ska fundera över denna fråga, medan jag äter äggen.

Nummer 4 och 5.

Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Respekt och religion

Kristus på korset.

Imorgon är det Långfredag. Det är dagen då Jesus dog på korset. När jag var liten var detta en allvarets och eftertankens dag. Man skulle inte spika, köra borrmaskin eller leka med bollar. Inte heller roa sig för mycket eller skratta högt. TV visade inte den vanliga glättiga fredagsunderhållningen och Dallas var inställt. Alla affärer var stängda. Mina föräldrar var inte alls religiösa. De hade lämnat Svenska Kyrkan så fort det blev möjligt någon gång i början på 1960-talet. Men ändå ville de visa respekt för denna kristna högtidsdag och för dem som ville hålla den i helgd och begrunda Jesu öde. Därför var det tyst och stilla i mitt barndomshem på Långfredagen och vi brukade lyssna på Bachs Matteuspassionen. Och så var det kokt fisk till middagen - inget frossande med kött.

Fick inte visas på Långfredagen.

Nu är det inte så. Inte alls. Det verkar som att folk har glömt det där med Jesus och korsfästelsen. Alla affärer är öppna och fulla med shoppingsugna kunder. Man kör både slagborr och maskinsåg och skrattar gör man också. Ska man inte få göra det, då? Det gäller ju att passa på när man är ledig. Eller?

Buller på Långfredagen.

Jag tycker att man i möjligaste mån ska visa respekt och vördnad för människors tro. Även om man själv inte delar denna tro, måste man ändå respektera att andra tror. Och för många människor är tron en väldigt allvarlig sak - något som man absolut inte får skoja om och driva med. Att inte respektera trons betydelse kan i värsta fall urarta till människoförakt. Och i förlängningen till det allra mest fruktansvärda scenariot med terror och mord i religionens och trons namn. Detta betyder inte att man ska acceptera förtryck och underkastelse - men man kommer alltid längre med respekt än utan. Lyssna och försöka förstå är alltid en bättre strategi än konfrontation och förakt.

Humor?

Självklart kan man se med humor på Jesus och Buddha och Muhammed. Förhoppningsvis hade dessa herrar väl själva lite humor - annars hade de nog inte lyckats så bra som de ändå gjorde: världskändisar i tusentals år. Vem kan tävla med det? Inte ens Michael Jackson och Muhammad Ali.

Jag tänker iallafall försöka att tänka på Jesus imorgon, även om jag måste både städa och laga mat. En stunds eftertanke för denne man som präglat hela vårt västerländska tänkande i tvåtusen år.

Här kommer finalen ur Johann Sebastian Bachs Matteuspassionen.

Copyright: Åsa Adolfsson Wallner