Det eviga livet i nytt ljus

Skönhet i mikroskopet.

Visst är det vackert? Som små röda bollar i en kaskad av gyllene ljus. Men det är inte något himlafenomen eller något konstverk - det är mögel.

Slemsvampar, mögel, bakterier. Det är dessa små, för ögat knappt synliga, mikrober som tar hand om våra liv och våra dödar, som processar det som blir kvar av allt levande sedan hjärtat slutat slå och blodet slutat pulsera. Det är de som lever av förruttnelsen, skapar nya livsformer och sköter den biologiska återuppståndelsen. Det är de som är de verkliga gudarna. Det är ingen farbror med stort vitt skägg och kloka ögon som sitter på en gyllene tron i himlen som styr över det vi kallar liv och död och återuppståndelse - det är myriader av små gula pluppar, vita trådar, gröna blubbar och apelsinfärgat slem som sköter den saken.

Gudabild?

Var det eviga livet inte vackrare och mera "högtstående" än så? Myriader av mumsande mikrober?Vart tog bilden av Himlen och Paradiset vägen? De elysiska ängderna och harpospelet? Och det brinnande helvetet? För mikroberna gör ingen skillnad på god och ond, gudfruktig eller syndig - de äter allt. Och processar det till gödning för det nya livet. Himmel eller helvete - det blir lika bra gödsel i det gigantiska kretsloppet som människan bara är en liten del av.

Så kunde vetenskapen bevisa att förruttnelsen är livets födelse. Begravningsaktens ord "Av jord är du kommen - jord skall du åter varda" får plötsligt en ny och påtaglig innebörd.

Gustave Doré
- änglarna i Paradiset.

Är detta en tröst? Lika vacker som den där berättelsen om Paradiset? Om änglarna och om den gode Guden på sin tron? Kanske. Men - en sak är säker: människan kommer visserligen att ruttna och förgås, men medan hon lever skapar hon storverk, just i kraft av att hon äger något som mikroberna saknar: en hjärna.

Bara för att reta mikroberna lite - de är ju rätt korkade, när de inte gaddar ihop sig - kommer här den sista delen av finalen i Gustav Mahlers Uppståndelsesymfoni. (Dirigent: Leonard Bernstein.) Det är återuppståndelsens triumf, vägen upp mot paradiset, livets strålande och eviga seger över döden. Kanske handlar det om mögel - men det är vackert. Odödligt vackert.

PS Texten är inspirerad av ett inslag i SVT:s Vetenskapens värld: Efter festen. (Går fortfarande att se på SVTPlay.)


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Snygg, snyggare - snyggast

Har det blivit så, att ytan är allt? Att mode och skönhet betyder mer än något annat? Mer än klokhet, mognad, inlevelseförmåga, bildning? Mer än hälsa, intelligens, humor, förmåga att sörja, förmåga att glädjas? Mer än allt? Jag menar inte att människor ska vara hysteriska sopsorterare eller naturnördar, fanatiska talibaner eller militanta veganer. Jag efterlyser bara en rimlig balans mellan inre och yttre. Och att man bedömer sina medmänniskor inte endast och uteslutande efter hur de ser ut och klär sig.

Inte ett hårstrå lämnas åt slumpen.

Det finns ett talesätt som lyder: "Man ska inte döma hunden efter håren". Jag antar att moralen bakom detta är att man ska se till en persons inre kvalitéer när man bildar sig en uppfattning - och inte bara till ytan.

Kan ju vara både gladlynt och aktiv, trots sin uppsyn.

Jag är mamma till två tonårsdöttrar som är väldigt talföra - de pratar och pratar och pratar - och det är härligt. Det vore ju hemskt om de teg. Men vad pratar de om? Jo, om att de inte känner sig tillräckligt snygga. Hur mycket de än piffar upp sig, kan tjejkompisarna inte säga något snällt. Det blir bara kritik. "Men - varför tog du den tröjan??" eller "Jaha... varför tog du den kjolen..."  Eller: "Oj, vad har du gjort med håret?!"

Tydligen är det så, att tjejer inte kan ge varandra komplimanger utan bara "bitch-blickar" den som för tillfället råkar vara snyggare. Jag har förstått att kampen om tätplatsen i skönhetsligan är tuff, hård och ganska ojuste. Har man nått toppen får man se upp och försvara sig mot "uppstickare" som trånar efter att ta över. Och uppstickarna kämpar för att klättra upp. Alla medel är tillåtna.

Det blåser kallt på toppen.

Konkurrensen pågår ständigt. (Som det formulerats i HM:s reklamkampanj: Fashion never sleeps.) Den regerande känslan är avundsjuka. Inte beundran som det skulle kunnat vara.

Jag frågar: "Måste man delta i skönhetskampen, om det nu är så jobbigt? Kan man inte syssla med något annat? Plugga, till exempel? Läsa böcker? Spela instrument? Träna? Skriva?" Döttrarna tittar misstänksamt på mig och jag förstår att jag borde hålla tyst. Nörd som jag är. Men jag kan inte hålla tyst, utan predikar mitt vanliga evangelium: man kan faktiskt vara vacker utan smink, botox, silikon och det senaste modet. Man kan bli älskad ändå. För det är väl ändå det det allra ytterst handlar om: att bli älskad.

Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Kungen kommer!

Apropå relationen mellan längd och makt. Igår skrev jag att kungar och adelsmän förr i tiden var mera långtväxta än "vanligt folk" eftersom de åt mera näringsrik mat. Vitaminer gör att man växer bättre och blir lång och ståtlig. Men - detta stämmer visst inte alltid. Problemet är att man ofta tror att kända människor är långa. Jag vet inte vad detta beror på. Kanske ser de större ut i TV eller när de står på en scen och upplevs liksom underifrån? Kanske finns det något slags allmän tro att kändisar är långa - bara för att de är kända?

En lång kändis - tror jag iallafall: Claes Månsson

Så där trodde jag också - och begick därför ett misstag som säkerligen hade renderat mig en halshuggning om detta inträffat på medeltiden.

När jag jobbade som redaktör på den kungliga akademien var det varje år en stor fest - alla ledamöter var inbjudna till konsert och efterföljande stor middag på Grand Hotel. Hedersgäst var förstås Kungen, eftersom han var den allra högsta tuppen i den akademabla hönsgården. Hur kul han tyckte att detta var, vet jag inte. Han fick genomlida en lång konsert och många lärda tal och så fick han dela ut ett antal medaljer. Sedan var det dags för middagen med nya konsertinslag och många lärda tal - igen. Jag gissar att han tyckte att det hela var rätt så segt.

Det är många förberedelser
när kungligheterna ska äta.

Kungens besök föranledde alltid mycket planering: bukett till Drottningen skulle specialbeställas, alla lokaler städas, Säpo och bombhundarna skulle genomsöka alla skrymslen och vrår och personalen skulle stå i givakt. Ett år utsågs jag att ta emot Majestäterna i garderoben. Jag skulle hälsa dem välkomna och ta emot deras ytterkläder. Eftersom jag egentligen inte gillar monarkin, försökte jag på alla möjliga sätt att komma undan uppdraget - men det gick inte. Jag var helt enkelt tvungen att ta emot Kungen och Drottningen. Plötsligt blev jag nervös - riktigt ordentligt nervös. Vad skulle jag säga? Skulle jag buga? Niga? Falla på knä? Jag ringde till Hovet och frågade: "Hur gör man?!" Nu minns jag inte vad de svarade, men det var något om "Välkommen Ers Majestät" - eller något liknande.

Hjälp - de kommer!

Kvällen kom och det var dags. Jag står i garderoben - finklädd i lång klänning och stel som en pinne. Tittar bort mot den stora porten. Lyssnar efter motorljud från en limousine. Men inget vare sig syns eller hörs. Klockan går. Till slut börjar jag misstänka att de kanske valt att behålla minkpälsarna på. Jag vankar runt. Varför kommer de inte nu då?! Runt, runt vankar jag. Så plötsligt hör jag hur det går i porten. Jag rusar fram och ställer mig i givakt på min post. Stirrar snett uppåt där jag tror att Kungen och Drottningen ska visa sig och ler ett stelt leende. Jag hör steg, men ser ingenting. Konstigt, tänker jag och sänker blicken. Och där - där står de. Kungen och Drottningen. Herregud, tänker jag. Hur länge har jag stått där och stirrat, snett uppåt och missat dem? Jag var ju så säker på att de skulle vara längre än jag och så var de mycket kortare. Jag stirrar snett nedåt.

I ren förvirring och chock över mitt misstag, säger jag: "Hejsan!" Kungen ser förvånad ut. Drottningen ser ännu mer förvånad ut - kanske till och med aningen irriterad. Sedan minns jag inte riktigt vad som händer. Jag tror att jag tar jag deras ytterkläder och hänger upp dem på galgar - kanske. Benen viker sig, det snurrar i huvudet och svartnar för ögonen.

Natten efter ligger jag svettig och vrider mig i sängen och hör mig själv säga: "Hejsan!" - gång på gång, natten igenom. Som sagt, tur att giljotinen inte längre är i bruk...

"Hejsan!"


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Längd och makt

För ett par dagar sedan besökte min make och jag Kalmar slott. Det var spännande. Stora, praktfulla salar med gobelänger och tavlor och gigantiska öppna spisar. Och här fanns faktiskt det som saknas på Versailles: en toalett. I sin egen lilla svit med intarsia i taket, väggfriser och himmelssäng, hade Erik XIV ett litet avträde med ett minifönster. Var det bara han som behövde gå på toa? (Eller bajsade de andra kungligheterna bakom en skärm, precis som Ludvig XIV?)

Erik XIV:s gemak på Kalmar slott.
Toan gömmer sig bakom en liten dörr till vänster.

Kalmar slott har bebotts av både Gustav Vasa, Erik XIV och Johan III. Mäktiga kungar med mycket skägg, obekväma kläder, många fruar, älskarinnor och barn. Men en sak förvånade mig: på en skylt stod det att Gustav Vasa var 179 centimeter lång. Jag har ofta undrat över hur långa de historiska makthavarna egentligen var och har alltid trott att de flesta forntida människor var väldigt kortvuxna.

Ganska kortvuxna båda två, får man väl förmoda.

Förmodligen var det väl så, att tillhörde man adeln så fick man mera näringsrik mat så att man blev längre än dem som var mindre bemedlade. Ramses II lär ha varit över 190 centimeter, Karl XII över 180 (och detta kan man ju kontrollera eftersom båda herrarna är mumifierade och går att mäta.) Den store tonsättaren Gustav Mahler - som är en sådan musikalisk gigant - var bara 160. Mozart som var en om möjligt ännu större gigant, var ännu kortare - bara 150 centimeter lång. Men säkerligten fick både Ramses och Karl bättre mat; Mahler och Mozart däremot växte upp under knappa omständigheter och drabbades som barn av näringsbristsjukdomar.

Ramses II var en mycket lång man.

När jag var barn bodde jag nära en liten mataffär som hette Favör. Butikschefen var en lång och sävlig man som var vänlig mot alla sina kunder. Men i köttdisken regerade en liten kortvuxen mat-Hitler. Han gormade och domderade och det var knappt att kunderna vågade köpa något kött. En gång skulle jag köpa kotletter. På darrande ben gick jag fram till mat-Hitler och viskade med pipig röst vad jag skulle ha. Mat-Hitler hörde inte vad jag sa, utan blev arg och röt åt mig att prata högre. Jag pep en gång till, men inte heller det hörde den lille mannen. Rasande skrek han åt mig att prata ordenligt. Jag blev rädd förstås och sprang därifrån. Utanför butiken blev jag upphunnen av den långe butikschefen som bad om ursäkt för sin köttmästare. Han sa: "Små män är farliga, glöm inte det! De är maktgalna!"

Berlusconi - ganska kort, tror jag.

Under åren som gick, funderade jag ibland på vad butikschefen sagt. Och med grund i detta uttalande hittade jag på en egen teori om förhållandet mellan makt och längd. Så här trodde jag: Män som föds med makt har haft guldskeden i munnen, de har inte behövt kämpa för sin position och har fått fin och närande mat. Män däremot som på egen hand svingar sig upp till maktpositioner, har ofta en tuffare bakgrund med mindre näringsrik mat - därför är de kortare. Och eftersom de är kortare vill de hävda sig mot de långa som fått så mycket vitaminer. De vill ha revansch, det är därför de är tuffare. Eller?

Vad som hände när jag misstog mig på en känd persons längd, ska jag blogga om imorgon.


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Forever young?

Jag fortsätter att fundera på frågan jag ställde i ett tidigare inlägg: Garbos glasögon. Varför drog sig de stora stjärnorna Garbo och Pickford tillbaka så tidigt - redan i 35-årsåldern? Varför gömde de sig i sina lyxvillor i Beverly Hills bakom murar och höga häckar? Fick de inga engagemang? Ansågs de redan för gamla? Eller handlar det om en så förödande stark självkritik, att åldrandet inte ens får finnas? Det vill säga - att de själva valde att gömma sig för världen? Troligen är det väl en kombination av dessa båda fenomen - genererad ur den utseendefixering som rådde redan på 1920-talet.

Greta Gustavsson i Gösta Berlings saga från 1924.
Med små originaltänder. Regissör: Mauritz Stiller.

För länge sedan läste jag om Garbos tänder. Hon hade gjort stor succe på vita duken i både Sverige och Tyskland. Nu kallade Hollywood - kronan på karriäran. Så fort hon klev i land i New York, anmodades hon att gå till en tandläkare. Visst var hon vacker - men skulle hon slå i Amerika, då måste hon göra något åt sina alltför små tänder. De små originaltänderna slipades ner och ersattes av stora, vita, likformiga jacketkronor. Det bländvita leendet var förutsättningen för en filmkarriär - en viss viktnedgång likaså. Ett ideal hade skapats, men hur länge skulle det hålla?

Greta Garbo - nytt efternamn och nya tänder.

Själv är jag mamma till två tonårsdöttrar som är mycket utseende- och åldersfixerade. Enligt dem är alla över trettio urgamla och oattraktiva. Att det överhuvudtaget finns ett liv efter trettio, verkar vara en omöjlighet. Hellre död än gammal och ful, så enkelt är det. Döttrarnas kompisar verkar tycka precis likadant. Efter tjugofem - det är döden. Jag frågar hur de tänker sig tiden efter det där magiska årtalet. Att dö så ung som vid tjugofem, är ju tveklöst en stor tragedi. De tittar frågande på mig. Som om det vore en fråga överhuvudtaget!? Det är klart att man inte vill dö ung. Man vill ju leva länge, självklart. Minst till hundra, säger de.

100 år ung.

Men... hur ser en hundraåring ut? Är en hundraåring slät som en 25-åring? Slank, vig och mjuk och med glänsande, långt hår? Jag frågar döttrarna och deras kompisar. De tittar frågande på mig. Varför ska man acceptera att bli stel, rynkig och vithårig? När det finns hjälp att få! Om man börjar tillräckligt tidigt med kniven - hinner åldrandet inte ifatt. Så säger de. En tröst? Kanske. Men är det inte bättre att acceptera faktum? Människan åldras - precis som blommor och allt annat levande. En gammal människa kan också vara vacker - äga skönhet. Eller? Är det bara det unga som är vackert och attraktivt? Men visst - en nyutsprungen ros är vackrare än en halvvissen.

Och så den allra viktigaste frågan: hur härbärgerar man den åldrandes visdom i ett ungt yttre? Tänk - vilken skönhet det skulle bli: visdom som lyser genom kroppen. Ju visare, desto vackrare. Varför är det inte så? Eller är det så, fast vi inte förstår det?

Tills vidare - innan vi människor förstår: Forever Young med Alphaville. Notera att gamlingarna bara försvinner in i den brinnande porten. Ingen vet vad som väntar...

PS En halvvissen ros kan faktiskt vara väldigt vacker.


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

En liten dörr i tapeten

Plats för längtan.

Visst är det spännande att se hur kungar och drottningar hade det på 1500-talet. Hur de bodde i sina slott i stora kalla stensalar med öppna spisar, tjocka gobelänger på väggarna och sammetsomhängen runt himmelssängarna. Livet måste ha tett sig som en enda stor pliktuppfyllelse: mörker, kyla, dålig hygien, obekväma kläder, bastant och smaklös mat och en förfärlig mängd av regler att följa och traditioner att lyda. De små väggfasta bänkarna i de djupa fönsternischerna med utsikt mot havet befolkades säkert av människor som längtade ut - och bort.

Jag undrar hur dessa forntida människor värderade sina liv. Det lyckoideal som styr oss moderna människor, kan ju knappast ha varit förhärskande - då hade sorg, frustration och förtvivlan helt tagit herraväldet i människornas psyken. Jag antar att man fann sig i sitt öde och hoppades på ett bättre liv efter döden - hos Gud.

Plikten framför allt. Inget utrymme
för lycka och avkoppling.

Jag hade en gång en kollega som var alldeles besatt av Gustav III och hans tid. Hon brukade ofta säga att hon ville byta bort ett helt år av sitt liv mot att få uppleva en enda dag vid Gustavs hov. Jag håller inte med! Inte en enda timme skulle jag vilja offra för att vara fjättrad i otvättade, trånga kläder - inte kunna duscha och borsta tänderna. Vad det måste ha luktat... Och all tandvärk.

Gustav Vasa lär ha haft en outhärdlig tandvärk.
Kanske inte så konstigt att han var ytterst irritabel?

Men om nu de kungligas liv var så - med våra moderna mått mätt - fängelselikt inrutat, hur var då inte de osynligas liv? Tjänsteandarnas liv? De som gjorde allt för att få detta kungliga liv att fungera - men inte fick synas, knappt ens finnas? De som lagade den bastanta maten, tvättade de tjocka, pärlbroderade kläderna, bäddade de unkna himmelssängarna och bar ut de fulla nattkärlen?

Svår att bädda och dålig ventilation...

Sent en kväll zappade jag på TV:n och hamnade i ett engelskt reportage om något gammalt slott. Programledaren - en överentusiastisk äldre herre med rund mage och glasögonen i pannan - vandrade gestikulerande runt i de praktfulla salarna. Så klev han uppför den stora paradtrappan till övervåningen, där de nobla personerna hade sina sovgemak. Brokadtapeter på varje vägg. Men så pekade programledaren på några små skarvar i tapeten - och där, knappt synlig för ögat, dolde sig en liten, liten dörr.

En liten osynlig dörr i tapeten.

Han öppnar försiktigt och kliver in i en smal, mörk, vindlande stentrappa - så låg i tak att man får huka när man går i de branta trappstegen. Halvvägs ner - gömd i ett slags mellanvåning - ligger en liten mörk kammare; den osynligas bostad. Och längst ner en mörk källare och en bakgård. Nedför denna trappa skulle de nobla personernas kisspottor bäras i den tidiga gryningen. Programledaren - uppfylld av pedagogiskt nit - vill visa tittarna och fyller ett nattkärl med vatten - vacklar sedan ner för den vindlande trappan. Hukande under det låga taket. Väl nere på den mörka bakgården konstaterar han att nästan hälften skvimpat ut. Vilka hårda liv dessa osynliga måste ha levat i det fördolda, i en skuggvärld, bakom den pråliga och glänsande ytan!

Tack att jag slapp vara med, tänker jag!

Dåtidens disco: tre danser av Michael Praetorius:

Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Garbos glasögon

Greta Garbo 1905-90.

Greta Garbo - vår svenska storstjärna på Hollywoodhimlen från 1920-talets mitt fram till 1941 - blev mycket gammal, hela 85 år. Såvitt jag vet, gjorde hon sin sista film 1941 - då var hon 36. Sedan försvann hon från rampljuset. I nära femtio år av sitt liv förefaller hon ha gått omkring med uppvikta kragar, hatt och stora solglasögon. Hon hade rykte om sig att vara oerhört tillbakagen och rädd för kameror och fotografer. Garbo gömde sig för världen. Varför?

En annan filmstjärna - om möjligt ännu större, iallafall i USA - var Mary Pickford. Hon var ofattbart stor under stumfilmsepoken och gick under epitetet "Hela världens lilla fästmö". Hon var dockaktigt söt, nätt och med lockigt hår och stjärnögon.

Mary Pickford 1892-1979.

Mary Pickfords karriär fick ett abrupt slut när ljudfilmen gjorde sitt intåg. Liksom Garbo drog hon sig tillbaka från världen i trettioårsåldern, gömde sig i sin stora villa och barrikaderade sig. Det sägs att hon aldrig lämnade sitt hem. Varför?

Jag tror att svaret på frågan är åldrandet. Ingen av dessa stjärnor fick bli äldre, de fick inte passera 35. De skulle te sig evigt unga - och när den ungdomliga fräschören inte längre var pur-färsk, då var det bättre att försvinna från den vita duken. Hellre ett mystiskt skimmer över deras bortovaro, än ett synligt åldrande, om än aldrig så diskret. Det var nog inte bättre förr. Ungdomskulten regerade lika diktatoriskt även då - iallafall i vår del av världen.

Eller är det så att vissa stjärnor kan/får åldras och andra inte? För det finns ju en annan filmstjärnedam som verkligen fått visa sitt åldrande på vita duken - i full vigör och med hela känsloklaviaturen intakt: Katherine Hepburn.

Katherine Hepburn och Henry Fonda i filmen On Golden Pond.
Kamp och kärlek på äldre dagar 

Hepburn fick dansa, älska, strida, glädjas, skratta och gråta på film - från trettiotal till åttiotal. Håret grånar, ansiktet fåras och händerna blir rynkiga - men känslostyrkan är densamma, det livliga kroppsspråket likaså. Vad är det som skiljer Hepburn från Garbo? Varför fick den ena synas och den andra gömma sig? Var det egna val eller omvärldens krav? Måste fundera vidare...


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Blommor och demokrati



Narcisser.

Ordet narcissism kommer från grekiskan och har sitt ursprung i myten om den fåfänge ynglingen Narkissos, som blev så betagen av sin egen spegelbild att han utropade att han var vackrare än en gud. Sådant fick man inte säga - inte ens tänka - i den mytologiska forntiden. Det kallades hybris och straffades hårt av gudarna. Ingen av människa född fick vara gudalik - inte på något sätt. Inte lika vacker, inte lika lycklig, inte lika stark, inte lika klok - då riskerade man att i ett slag bli en spindel eller en orm - eller i värsta fall en sten.

Den stackars ynglingen Narkissos blev blixtsnabbt förvandlad till en blomma - en vacker narciss visserligen - och därmed var hans handlingsfrihet och möjlighet att sätta sig upp mot gudarna definitivt stoppad. Där fick han stå, stum och med roten fjättrad vid jorden.




Narkissos speglar sig.

I vårt moderna språkbruk betyder narcissism självkärlek eller självförhärligande. Visserligen finns det en psykisk störning med detta namn - men den naturliga, icke-patologiska narcissismen handlar faktiskt om att man tycker om sig själv, tar hand om sig själv, unnar sig det goda och kan hävda sig och sin rätt när det krävs - allt detta utan att bete sig som en oempatisk stridsvagn.




Adolf Hitler led troligen (säkerligen!)
av något slags narcissistisk störning.

Det är när självkärleken går ut över andra, skadar omgivningen och hindrar oss från att kunna uppleva empati, som den blir en störning. När man samvetslöst utnyttjar andra för egna syften, utan att drabbas av samvetskval - då kan man misstänka att det handlar om en patologisk variant. En patologisk narcissist söker sällan hjälp när livet krisar (och det brukar det göra när man går fram som en stridsvagn) - allt som går snett är alltid andras fel. Själv är man ofelbar och oantastlig.

Är det så att vårt samhälle håller på att bli alltmer narcissistiskt - i den mera problematiska/patologiska bemärkelsen? Att människor blir alltmer fixerade vid sin självbild? Vid sitt yttre? Det finns flera psykoanalytiker som menar det. De varnar för att den enorma fixeringen vid det egna utseendet och den egna framtoningen som vuxit fram med Facebook, Instagram, Twitter, Tweet och bloggar har lett till brister i förmågan att känna empati och att engagera sig i omvärlden. Man har fullt upp med att putsa ytan - och har helt enkelt inte tid att skärskåda sin verklighet. Att hantera det egna jagets framtoning blir så viktigt att det skymmer sikten för allt annat. Om de har rätt, är det en farlig utveckling. Om alla har fullt upp med att uppdatera sin profil på Facebook, märker man inte att vår demokrati och vårt folkhem faktiskt är på väg att urholkas av vinstintressen och historielöshet.

Många narcisser skulle det nog bli,
om de grekiska gudarna fick bestämma. Massor...

Copyright: Åsa Adolfsson Wallner


Vad är skönhet?

Lucien Freud. Självporträtt. Vackert? Ja!
Och med tonvis av laddning bakom ytan.
Blytungt...

Vad är skönhet? Är det ytan? Eller är det djupet? Eller är det en kombination av dessa båda storheter? Är det det som döljer sig bakom ytan, som rymmer skönheten? Det vackra som är endast yta - är det verkligen vackert? Är skönhet perfektion? Eller är skönhet en dynamisk rörelse?

Monets näckrosor.
Vackert - men finns det någon laddning bakom?

Jag har oändligt många exempel på denna frågeställning - eftersom jag har två TV-tittande döttrar som ständigt diskuterar ämnet skönhet. De tittar på kult-serien Sex and the city. Vem är vackrast? Är det Charlotte eller är det Carrie? De tittar på Bond-filmer - vem är den vackraste Bond-bruden? Är det den som ser ut att ha många tankar och starka känslor eller är det den som har rak näsa och ett perfekt avstånd mellan ögonen - och störst tuttar, förstås? Oftast brukar det vara så, att den Bond-bruden som har ett utseende som tyder på ett rörligt intellekt och starkt känsloliv - den bruden är egentligen en bov. (Och bov-kvinnan har inte stora tuttar... ) Slutsats: kvinnor med ett mångfacetterat utseende och små tuttar är inte lika "goda" och 100% vackra som kvinnor med en entydig och lättolkad utstrålning - och stora tuttar.

Sophie Marceau -
Bond-brud/-bov med komplicerat psyke.

Charlotte - en av de fyra tjej-musketörerna i Sex and the City - är en klassisk skönhet, perfekt som en Grace Kelly eller en Ingrid Bergman. Carrie däremot har en knölig näsa, rynkiga fingrar och en jättehaka. Döttrarna frågar mig: Vem är vackrast? Carrie - utan tvekan, svarar jag. Varför det? undrar döttrarna. Jo, för hon har en personlighet som lyser igenom ytan. Ibland skorrar det - och det är då hon blir extra vacker. Just när hon tvivlar på sin skönhet. Just när den putsade ytan krackelerar och hon tvingas inse sitt beroende av kärleken och sin rädsla för ensamheten - då bränner det till och skönhetens temperatur når kokpunkten. Charlottes inre lyser inte igenom och skulle det göra det, avslöjar det inte något som konkurrerar med den svalt sköna ytan. Charlotte är genomgjutet vacker - en yta där det ibland krusar sig en aning - men där inga stora vågor rullar in mot stranden.

Charlotte och Carrie.

Är upplevelsen av skönhet en mognadsfråga? Är det så att ytan regerar när betraktaren är mycket ung? Men i takt med ökad mognad, kompliceras upplevelsen alltmer - nyanseras och berikas? Förhoppningsvis är det så. Vilket dock inte innebär att vi som inte längre är purunga ska låta oss förfalla, hamna i TV-soffan - och beundra den ouppnåeliga skönheten. Den är inte ouppnåelig - ge järnet!


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Utan rädsla inget mod

Den sena gårdagskvällen ägnades åt att titta på en Bond-film - Världen är för liten. Som vanligt är det full rulle; biljakter, skottlossningar, knivslagsmål, livsfarliga hopp, nära-döden-insatser under vatten och monstermaskiner som lämnar endast spillror i sina spår. Och förstås: elaka människor med illdåd i sinne och dollar i blick. Och så kommendörkapten Bond som klarar allt. Rädsla finns inte. Eller gör den det?

Roger Moore som James Bond.
Observera leendet på hans läppar.

Vi som tittade igår kväll började, med utgångspunkt just från rädslan, att diskutera skillnaden mellan två James Bondar: Roger Moore och Pierce Brosnan. När Moore simmar bland krokodiler eller hotas till livet av någon monstruös gangsterledare - då ler han segervisst och inte ett hårstrå hamnar på sned i hans frisyr. Han är totalt suverän, okrossbar och oövervinnerlig. Ingen kan kan besegra honom. Ingen livsfara tycks påverka honom det allra minsta..

Pierce Brosnan - en något senare Bond-tolkare.

Med Brosnan är det lite annorlunda. Helt oberörd är han inte ändå. Man kan se att några svettdroppar bryter fram på hans panna i riktigt livshotande situationer. Han kan rynka pannan och en liten glimt av något som skulle kunna tolkas som rädsla kanske ändå syns i hans blick när han omringas av illasinnade bovar. Självklart är det här en följd av att filmberättandet utvecklats och gjorts mera psykologiskt komplext. Numera krävs det lite mer nyanser för att porträttera en människa på ett sätt som fängslar biobesökarna. En människa utan skuggor i sin personlighet skapar inget intresse, ingen fascination - inte ens en kommendörkapten med rätt att döda.

En man med många skuggor i sin personlighet.

Jag tror att bakom utvecklingen mot en större nyansering, ligger (bland annat) hur man ser på fenomenet MOD. Att utföra ett hjältedåd utan att först känna rädsla eller tvekan - är det mod? Om man inte ens är rädd, kan man då överhuvudtaget vara modig? Förutsätter inte mod i grund och botten en rädsla att övervinna?

Jag satt i köket en gång och tittade ut i parken som ligger utanför vårt radhus. Där på den lilla promenadvägen, höll en man på att lära sin fru att cykla - båda såg ut att vara från Indien. Till att börja med vågade sig kvinnan inte ens upp på cykeln. Så satte hon sig på sadeln, men vågade inte sätta fötterna på pedalerna. Men till sist - cyklade hon en liten bit, en vinglig liten bit som höll på att sluta i ett buskage. Men vilken lycka! Hon hade övervunnit sin rädsla och jublade av glädje och hennes man applåderade. Det är mod, tycker jag.

Det går! Vilken lycka!

Mod förutsätter rädsla, tro förutsätter tvivel, svar förutsätter frågor och upplevelsen av lycka förutsätter en relief av dess motsats. Visst är det väl så?


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Mes eller inte mes - det är frågan

Personligen tycker jag att det är väldigt svårt att leverera negativ kritik. Det är hemskt att känna att man gör människor ledsna - att se hur blicken stelnar eller höra hur rösten blir spänd. Det är hemskt, även om man vet att man har rätt - och att den andre med all säkerhet också vet det.

Det är jobbigt att leverera negativ kritik.

Jag har ett exempel. När jag jobbade som redaktör på den kungliga akademien, brukade vi årligen - utöver övriga utgåvor - också ge ut en s.k. årsskrift. Ett slags illustrerad verksamhetsberättelse med några små vetenskapliga artiklar. Ett år ville jag pröva att trycka hela boken i sepiabrunt - både bild och text.

Gammalt foto i sepiabrunt.

I god tid informerade jag tryckeriet om min idé - och chefen höll entusiastiskt med om att det skulle bli vackert med den grå-bruna färgen på både text och bilder. Tillsammans valde vi den rätta nyansen i den stora Pantonekatalogen.

Pantone färgsystem.

Så gick det några dagar. Telefonen ringde. Tryckerichefen meddelade att nu var boken färdigtryckt och jag var välkommen ut till tryckeriet för att hämta de första exemplaren. När jag kommer in i rummet ligger några böcker på ett bord - vackert upplagda. Men ... de är inte sepiabruna. Inte ett dugg sepiabruna är de. De är ilsket roströda, gränsande till mönje-rött. Jag ser direkt att det är fel färg - men mesig som jag är, säger jag: "Eh... Vad fint det blev..." "Ja, visst blev det bra!" säger tryckerichefen, med ett bländande, men aningen krystat leende. "Fakturan kommer i nästa vecka,"

Mönjerött.

Jag ser att hon också ser, att böckerna är mönjeröda. Jag känner hur svetten bryter fram under luggen. Jag tar böckerna och går min väg mot tunnelbanan för att åka tillbaka till jobbet. Tåget kommer och jag går ombord. Det bubblar i magen och susar i öronen. Allt känns fel. Och jag vet att fakturan kommer att landa på 40.000. Efter några stationer står jag inte längre ut, det trycker så förfärligt i öronen. Jag går av tåget, går tvärs över perrongen och tar tåget tillbaka. På darrande ben, stiger jag in i tryckerikontoret. Chefen sitter vid sitt skrivbord. Hon tittar upp - totalt överraskad. "Jaså? Kommer du igen?!" säger hon, med ett stelt leende. Och jag hör mig själv säga, att de här böckerna är inte sepiabruna - de är orangea. Och att jag vill att de trycker om upplagan - hela upplagan, utan extra kostnad. Tryckerichefen tittar stint på mig och säger, att de visst är sepiabruna. Hon säger att jag misstagit mig. Har jag kanske något fel på mitt färgseende? Men jag står på mig. Tryckerichefen blir arg, upprepar att jag sett fel. Hon argumenterar och gestikulerar.

Men när jag lämnar rummet har jag ett underskrivet papper på att upplagan ska tryckas om, utan extra kostnad. I sepiabrunt. Hur det egentligen gick till, vet jag inte riktigt.

Jag sjunker utmattad ner på tunnelbanesätet. Jag är så nöjd, så glad. Och jag lovar mig själv att aldrig vara en mes igen. Men - det löftet har jag tyvärr inte lyckats hålla särskilt bra. Fast jag jobbar på det.

Blåmes.

Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Jag vill ha konst - inte kitsch!

Det finns en företeelse som jag har kluvna känslor inför. Å ena sidan tycker jag att det kan se lite billigt och vulgärt ut. Å andra sidan är jag fascinerad och tycker att det är häftigt - och vill nog egentligen gärna ha en själv. Företeelsen jag menar är tatueringar. Att smycka sin kropp vill väl de allra flesta - men att smycket aldrig går att ta bort, skapar en extra laddning.

Tänk om William visar sig vara en riktig knöl...

Tänk, om man som ung låter tatuera in ett motiv på sin kropp, som man senare i livet inte längre kan stå för? Vad gör man då? Att ta bort en tatuering lär inte vara så lätt och lämnar synliga ärr kvar i huden. Ska man försöka maskera den - göra en ny ovanpå? Eller ska man acceptera, gilla läget och se den som en påminnelse om det förflutna? Jag såg ett TV-program en gång, där en kvinna tatuerat in sin pojkväns namn tvärsöver ena bröstet. Nu hade pojkvännen visat sig vara en svekfull knöl och hon gick till tatueraren för att sudda ut det förhatliga namnet. Det gick inte att få bort. Istället fick hon en jättestor, snårig rosbuske över sitt bröst. Hon blev ganska missnöjd.

Tänk om han ändrar sig på äldre dagar,
när den värsta death metal-vurmen lagt sig?

Det gäller alltså att vara helt säker på att man vill ha sin tatuering och helt säker på att man inte kommer att ändra sig. Valet av motiv är avgörande, minst sagt. Likaså placering.

Själv är jag en riktig fegis. Jag var 34 när jag till slut vågade ta hål i öronen - tillsammans med en kompis och kollega som var lika feg och 41. Efter flera års tvekande och dividerande på luncher och kafferaster, tog vi till slut mod till oss och på darriga ben stegade vi iväg till NK och Björn Axéns salong, båda lika svettigt skräckslagna. Hålen blev tagna - och det gick fort och smärtfritt och sedan skulle vi fira med en tre-rätters på en italiensk guldkrog. Jag minns att vi njöt i fulla drag av hur oerhört modiga vi tyckte att vi varit - riktiga hjältar faktiskt. Och det kändes pirrande härligt när det liksom bultade i örsnibbarna, där man kunde pilla lite på de glittrande plastplupparna.

Hjältemod?

Jag har aldrig ångrat att jag tog hål i öronen - det enda jag ångrar är att jag inte gjorde det mycket tidigare. Undrar om jag kommer att känna likadant med en eventuell tatuering? Det är därför som valet av motiv är så viktigt. Det måste hålla livet ut. Välja glasögon är en annan ångestsituation - de ska sitta på näsan i många år, men ändå inte återstoden av livet.

Hade jag rusat till tatueraren när jag var 17 hade jag absolut gjort hela ryggen full med ett jätteporträtt av Gustav Mahler - och så ett notexempel ur hans tionde, ofullbordade symfoni. Över hela magen. Hade jag varit nöjd med det idag - 54 år gammal? Ja, helt klart, faktiskt. Mahler är störst.

Skulle jag bittert ångra, tror jag.

Hade jag inte haft Mahler över hela kroppen redan, hade jag säkert tatuerat in en stor, fet knubbsäl på ena armen när jag var 25, för på den tiden älskade jag sälar. Och det hade jag inte varit nöjd med idag. När jag var 30 skulle jag ha tatuerat in Miles Davis på höften - det hade heller inte varit så kul nu.

Mina döttrar och jag följde med skräckblandat intresse den TV-sända tävlingen InkMaster, som visades förra året. Tatuerarna var oerhört skickliga, men motiven förfärligt trista och förutsägbara: drakar, dödskallar, vargar, pinuppor, skelettdelar, rosor och katter. Det var kitsch - absolut inte konst. Och ska jag ha en tatuering någonstans - då ska det vara konst. Inte kitsch.

Skulle inte våga titta mig i spegeln.

En idé, apropå onsdagens blogginlägg: en liten tatuering av Edvard Munchs Skriet. På ena axeln. Skulle väl passa fint på en psykoterapeut.


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Skippa Risifruttin och pröva något nytt!

Dansbandsmusik är något av det allra värsta jag vet. Jag tycker att den musiken är billig, entonig, förutsägbar och genomskinligt kommersiell. Det handlar om att ge folk vad de (tror att de) vill ha och få dem att betala. Men - vill de verkligen ha detta? När det finns så mycket annat? Tydligen. Eftersom dansband är STORT. (Och dessvärre även sponsorerat av public service-TV.)

Gert Jonnys - för mig okända storheter.

En metafor: varför välja köttbullar med stuvade makaroner? När man kan få tournedos?? Jo - för att man är van vid köttbullar och inte riktigt vet hur den där blodiga köttbiten smakar. Bäst att välja det man är van vid - det känns tryggt och välkänt och som hemma. Man vet vad man har, men inte vad man får... Den kände musikproducenten, låtskrivaren och ABBA-managern Stikkan Anderson lär ha sagt följande: "Tro inte att folk är dumma. De är dummare."

Frontsångaren i dansbandet Lasse Stefanz, Olle Jönsson, utgjuter sig i Dagens Nyheter. Han säger: "Om vi är lågstatus så är det att idiotförklara en massa människor." Han menar, att det är människoförakt att kritisera dansbandskulturen.

Vill väl ingen hitta i Risifrutti-förpackningen?

Visst - jag är beredd att hålla med. Men gillar man texter med gottköpsrim och banala harmonier som upprepas i det oändliga - då är det väl ändå ett bevis på att det brister någonstans? Eller? Olle Jönsson säger en annan sak också. Han jämför inte köttbullar med oxfilé, men väl andra matvaror: "Det är viktigt att publiken vet vad de får. Det går inte att köpa en Risifrutti som det visar sig vara surströmming i."

Nu tycker jag att surströmming är hemskt äckligt - men jag håller ändå inte med Olle Jönsson. Är det inte snarare människoförakt, att inte ens anstränga sig för att visa att det faktiskt finns musik som är så mycket mer, så mycket bättre, så mycket häftigare? Jag säger så här istället: "Ge inte folk vad de vill ha. Ge dem något bättre!" Det smärtar mig när jag ser att människor skulle kunna få smaka så mycket godare mat, titta på så mycket roligare filmer, läsa så mycket bättre böcker och uppleva så  mycket häftigare musik - om de bara vågade titta över kanten på sin Risifrutti-burk. Allt utanför Risifruttin är alls inte surströmming. Det finns massor med gott därute. Massor!!

Garanterat godare än Risifrutti:
skaldjursplatå.

En kompis till min äldsta dotter blev bjuden på lyxkrog av sin morfar. Hela familjen skulle "lyxa till det". Hummer, ostron, stör-rom, sjötunga. Vad väljer familjen att äta? Jo, spagetti med köttfärssås. För man vågade inte äta sådant som man inte visste hur det smakade.

Så här säger jag på fredagskvällen: släng Risifruttin och testa något nytt! Det kan vara gott. Till och med så in i bomben gott, att man skippar den där gamla Risifruttin. Så, varsågoda - och det är inte surströmming: Yes. Owner of a Lonely Heart. Live 1991.

Copyright: Åsa Adolfsson Wallner