| Carl-Göran Ekerwald. |
Ekerwald sitter i sitt arbetsrum vid sin skrivmaskin - väggarna är klädda med böcker. Ute skymtar skogen och på arbetsbordet ligger fullt av papper. Han ler och skriver på sin maskin. Just nu en bok om Goethe. Han ser nöjd ut. Goethe hade stora ögon, konstaterar han, det var därför han såg så mycket. Själv har han små grisögon, tillägger han med ett finurligt leende. Skrivandet tar mycket av hans tid, arbetet med orden fyller hans tillvaro med mening. I en text reflekterar han kring den förlorade tiden - fenomenet att nuet blir ett då. Han utgår ifrån den gamla bilden av timglaset där sanden långsamt rinner ut - sakta töms den övre delen av glaset. Ju mindre sand i den övre delen, desto fortare går det. Så snabbt livet går förlorat, rinner ifrån en, som ett obönhörligt läckage.
| Läckaget. |
Ungefär så här funderar han: hur bevarar man bäst sin tid på jorden? Genom att se den gå, liksom betrakta den, lite från sidan, lite förundrat iakttagande? Eller genom att jaga den, försöka fylla den med innehåll, använda den till bredden? När upplever man läckaget mest - eller minst? En dag kan tyckas lång, men när den väl passerat och blivit till förfluten tid - då är den så kort, så oändligt kort.
Ja, hur bevarar man bäst sitt liv? Hur finner man mening i det obönhörliga läckaget? Carl-Göran Ekerwald svarar inte på den frågan. Men filmen om honom gör det. Han är snart nittiotre år, men ung i själen - produktiv och med förmågan att älska och att skratta. Han ser både bakåt och framåt. Han reflekterar och tolkar, han brukar orden för att själv förstå tidens gåta och sin egen - och deras som han älskat. Hans ord skapar bilder som blir till små hus i den stora stormen, små hållplatser på vägen.
Just där tror jag att meningen finns - i reflekterandet, i tolkandet, i sökandet efter bilder som förklarar och försonar.
| Carl-Göran Ekerwald och Sigrid Kahle. |
Copyright: Åsa Adolfsson Wallner
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar