Spider

I tvättstugan kan det hända mycket.

Jag går ner i källaren, till tvättstugan, med famnen full av tvätt. Jag närmar mig tvättmaskinen, huvudet fullt av tankar. Men så plötsligt avstannar tankeverksamheten. Det blir tvärtyst i min hjärna. För där på badkars-kanten, mot den vita emaljen, längst till vänster, skymtar något svart. Jag hajar till och känner hur hjärtat tar ett skutt i bröstet. Min första tanke är att bara vända om - ta det där med tvätten någon annan dag. Alternativt ringa någon av grannarna och be om hjälp att förpassa den svarta varelsen dit den hör hemma: i helvetet.

Gästspel från helvetet.

Jag vänder och börjar gå uppför trappan igen. Men halvvägs uppe slår det mig, hur absurt det är att en stor, fullvuxen människa inte klarar av att hantera en liten svart, om än lurvig, insekt med åtta små ben. Hur är det möjligt? Spindeln måste ju ha vida större anledning till rädsla och bävan än jag. Vem är störst? Vem är starkast? Vem är mäktigast? frågar jag mig. Men vad hjälper det? Alla rationella argument är som bortblåsta. Äckel och skräck styr mina steg...

Jag lägger ifrån mig tvätthögen.

Jag lägger ifrån mig tvätthögen på golvet i hallen och hämtar min stora sprayflaska med spindelspray - min trygghet. På darriga ben smyger jag tillbaka ner för källartrappan och går försiktigt in i tvättstugan. Väldigt försiktigt, eftersom jag inte vill att varelsen från helvetet ska flytta sig. Men - den sitter där den sitter, än så länge. Möjligen lite mer till vänster än nyss. Tänk om den plötsligt rusar iväg på sina lurviga åtta??

Tryggt att ha i skåpet.

I skydd av tvättstugedörren skakar jag flaskan - varelsen från helvetet får absolut inte se vad jag håller på med. Försiktigt kikar jag in. Så hoppar jag, ljudlöst och med andan i halsen, fram - som från tomma intet. Ha! Och så - fullt ös med sprayen! Spindeln sätter iväg i raketfart ner på badkarskanten - jag hoppar efter och sprayar, sprayknappen i botten. Halva flaskan går åt. Men varelsen från helvetet ger inte upp. Den rusar runt, runt på sina åtta. Men nu ser jag att de krumma, svartlurviga benen börjar ge vika. Jag sprutar ut resten av sprayflaskans innehåll. De åtta benen tycks klistra ihop sig. Blixtsnabbt trampar jag, allt var jag förmår, med min gummistövelklädda fot. Med all kraft krossar jag monstret. Hjärtat slår som en stångjärnshammare i bröstet. Det känns som jag sprungit ett halvt marathonlopp.

Gummistövlar är nödvändiga i
kampen mot varelser från helvetet.

Seger-rusig marscherar jag uppför trappan, hämtar tvätten och lägger den i maskinen. Nu kan jag tvätta! Victory! Och på golvet skymtar en liten svart fläck - det som blivit kvar av varelsen från helvetet.

Efter ett par timmar hör jag hur tvätten centrifugerat klart. Nu är det dags att gå ner och flytta över den i tumlaren. Fortfarande segerrusig efter den utmattande striden går jag ner i tvättstugan. Frimodig och bekymmerslös. På badkarskanten - längst till höger - ser jag något svart. En kompis till den nyss bortgångne från helvetet. Och nu är sprayen slut. Jag kniper ihop ögonen, öppnar tvättmaskinen under största möjliga tystnad. Blixtsnabbt river jag ut den fuktiga tvätten och pressar in den i tumlaren, trycker på startknappen och rusar uppför trappan. Den färdigtumlade tvätten - vem ska hämta den? Grannen?

Bildtext överflödig.

Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Kirurgen som blev arg

Staffan Josephson har arbetat som barnkirurg. Nu är han 84 år. Sedan några år är han helt blind och bor på ett äldreboende i Stockholms innerstad. Eftersom Staffan Josephson, bortsett från blindheten, är en frisk och stark person, vill han gärna komma ut och röra på sig en halvtimme varje dag. Ensam kan han inte gå ut eftersom han ju inget ser. Därför har han ansökt om att få ledsagarhjälp. Men det får han inte. De som bestämmer i Stockholms stad menar att han får det han behöver på äldreboendet, något utöver det ska inte behövas: mat, städning och så fredagsmys med drink, kyrkobesök, herrklubb och målning (hur funkar det när man är blind??). Detta är aktiviteter skräddarsydda för de äldres behov. Men, säger barnkirurgen, jag är inte intresserad av att mysa med några dementa som det inte går att prata med, måla kan jag tyvärr inte och till kyrkan vill jag inte gå, eftersom jag är ateist.

Det är inte helt säkert att alla äldre
uppskattar ett Gudsord på vägen.

Men - nu är det som det är. Och barnkirurgen får träna inomhus så gott han kan. Minst en timme om dagen tränar han på sitt rum. Målningen hoppar han över.

Och det är heller inte säkert att alla
äldre gillar glada toner på dragspel...

Staffan Josephson säger ilsket: "De mänsklig behoven är inte bara att få mat i ansiktet och bli torkad i rumpan". Nu har han dragit Stockholms stad inför rätta. Han vill ha ett underskrivet dokument som garanterar honom en halvtimmes utevistelse per dag.

Att bli äldre är ingen barnlek.

Tydligen vet de som bestämmer vad man behöver när man blir äldre. Mat ska man ju få, förstås. Och hjälp med hygienen, om det behövs. En liten sherry och en småkaka kan man också få, om man har tur och hamnar på ett äldreboende som tillåter att människor i hög ålder smakar lite alkohol någon enstaka gång - fast det får förstås inte bli för mycket, för då kan det bli ett problem.

Lite lättöl kanske.

Jag har bloggat om det förr, detta att äldre människor tycks betraktas som ett särskilt folkslag. Ett folkslag som gillar glada toner, allsång, dragspel, lättuggad mat och ett kristet ord på vägen. Och det konstiga är att så fort man flyttar till ett äldreboende, då ändrar man genast smak. Har man inte gillat dragspel tidigare, så nog börjar man längta efter en glad dragspelstrudelutt så fort man flyttat in.

Snart dags för dragspelet?

Min mamma var en bortskämd dam med ganska speciella matvanor. När hon blev gammal och klen och inte orkade handla sin mat längre, flyttade hon till ett äldreboende. Hon var inte på något sätt dement. Mamma var oerhört nöjd med sitt boende - det var bara ett fel: maten. Den var på intet vis vad hon varit van vid - smakrika rätter med mycket grönsaker. Nej, nu serverades mjölstinna stuvningar och pulverkräm till efterrätt. Mamma var förtvivlad och började gå ner i vikt, eftersom hon inte klarade av att pressa i sig den stabbiga maten. "Det är äckligt och smaklöst!" klagade hon. Jag talade med ställets chef och berättade om mammas klagomål. Chefen tittade frågande på mig och sa: "Men vad konstigt! Gamla människor tycker ju om stuvningar. Det har aldrig varit några klagomål förut. Så konstigt..." Jag frågade om chefen själv åt av äldrematen. "Nej, absolut inte", svarade hon. "Sådan mat vill inte jag ha."

Lättuggat iallafall.

Hur kommer det sig att man som äldre plötsligt, som genom ett trollslag, får helt nya behov och en helt annan smak - i nästan alla avseenden?

Visst är det gåtfullt??

Förresten: min mamma fick till slut hjälp att handla sin mat själv, så att hon kunde få laga sådan mat som hon var van vid och tyckte om. Men - det var på ett villkor: att hon inte talade om det för någon av de andra på äldreboendet. Men det gjorde hon...


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Flow och eftertankens kranka blekhet

Är det någon som vet vad ordet "autotelisk" betyder? Inte? Tänkte väl det. Det gjorde faktiskt inte jag heller, förrän idag på morgonen. Begreppet autotelisk innebär att "något är sig själv tillräckligt ända till slutet". Låter det konstigt? Jag håller med. Men nu ska jag försöka gå till botten med vad det är.

Process.

Att en aktivitet är autotelisk betyder att den uppslukar den som håller på med den. Och det är just själva aktiviteten - görandet - som är uppslukande, inte dess mål och mening. Det är processen i sig som är det värdefulla - inte det processen eventuellt utmynnar i. Autotelisk aktivitet behöver inte vara "nyttig" - det räcker med att den är "kreativ". (Det ni - politiker, näringslivsföreträdare och sponsorer...)

Poeten Karin Boye har skrivit så här:

Nog finns det mål och mening med vår färd,

men det är vägen som är mödan värd.

Förmodligen avser Karin Boye att beskriva hela levandeprocessen i dessa ord. Och dikten uttrycker en självklarhet naturligtvis - eftersom allas vårt slutmål heter Döden... Vad vore då livet värt om vägen fram till Finalen inte skulle räknas som värdefull? En ökenlång väntan på Slutet, evinnerligt långdragen och mördande tråkig. Som i Beckets I väntan på Godot.

En evinnerlig väntan. På vadå? Godot?

I dagens DN beskriver medicinforskaren professor Hans Wigzell sina erfarenheter av autotelisk aktivitet - med ett annat ord "flow". Han berättar hur han kunde hamna i ett slags skapande-spiral och under lång tid bli helt uppslukad av just själva sökandet efter en lösning på det forsknings-problem han arbetade med. Tillståndet var underbart - jag skulle tro som ett koncentrat av meningsfullhet. Tvivel, tveksamhet och självkritik försvinner och ersätts av den energi som alstras när skapandeprocessen går på högvarv. Det är just den processen som kallas autotelisk - för att den har sitt eget värde, sina egna måttstockar, sitt eget tempo och sina alldeles egna drivkrafter. Och sina egna lagar.

Hans Wigzell - i flow.

Men den autoteliska aktiviteten kan ha vissa biverkningar också. Hans Wigzell beskriver hur han nästan kunde glömma bort att han levde i en familj, i ett sammahnag som krävde själslig närvaro - inte bara fysisk. Han var så uppslukad av sin autoteliska aktivitet att han inte såg sina barn eller hörde vad hustrun sa.

Jag kan tänka mig att musiker och konstnärer upplever detta autoteliska tillstånd när skapandet går just på högvarv. När inget annat stör tillblivelseprocessen - inte ens självkritiken.

Mozart - också i flow.

Nu ska jag vara personlig. När upplever jag flow? Jo, när jag skriver - och bearbetar min text, knådar den så att den blir rytmisk och plastisk som ett musikstycke, där delarna "krokar i varandra" och i sitt flöde bildar en helhet. Och att den helheten leder framåt i en oavbruten rörelse. När jag lyckas med det, då känner jag mig autotelisk.

Och när min vision av vad jag skulle vilja göra med återstoden av mitt yrkesliv ibland blir tydlig för mig - då känner jag mig också autotelisk. Att få arbeta med människors livsberättelser, att få stödja och inspirera till att människor får möjlighet att via orden få sammanhang och mening med sina liv - det vore en underbar gåva. När jag ibland vågar tänka på den underbara idén, då flödar kreativiteten - ingenting tycks omöjligt. För vad kan egentligen vara viktigare och mera betydelsefullt än att få uppleva sitt liv som en dyrbar skatt av minnen och erfarenheter? Men - så kommer eftertankens kranka blekhet och säger: "Det gåååår inte, fattar du väl?! Det är ingen idé att ens försöka. Ingen vill betala. Glöm den där utopin - den är helt orealistisk - iallafall i vårt samhälle, i vår tid."

Ack ja... Är det så??

Här kommer två mycket autoteliska herrar: Louis Armstrong och Dizzy Gillespie i ett riktigt flow-framträdande. Umbrella Man:

Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Att berätta sitt liv

Min kollega och jag ska snart hålla en föreläsning på ett äldre-center - en träffpunkt för dem som passerat det magiska årtalet sextiofem. (Jag skulle ju förstås föredra att kalla det "människo-center", eftersom jag inte tycker om ålderssegregering.) På torsdagarna har de något som kallas för Inspirations-café och då ska vi dyka upp där och prata om ämnet "Sätt ord på din livsberättelse".

Föreläsning.

Detta är tveklöst mitt absoluta favorit-ämne (bortsett från tysk stumfilm och Bruno K. Öijer): den enorma betydelsen av att med egna ord få möjlighet att skapa sin egen livsberättelse. Vad kan vara viktigare än detta? När man berättar framträder sammanhang man kanske inte tidigare sett, orsak och verkan blir tydligare och livets skeenden blir till en helhet - en begriplig och föreståelig gestalt: mitt liv.

Livets skeenden blir till en helhet.

För egen del vinner man just en känsla av sammanhang, en förståelse för sig själv - för sina val och handlingar - kanske ett slags upprättelse. En summering, istället för att bara låta livet passera, utan att fundera över hur det egentligen kom att gestalta sig. Och de andra - de som får lyssna till din berättelse - får lära känna dig, på riktigt, får ta del av dina minnen, dina upplevelser, dina känslor och tankar. Vilken rikedom och lärdom.

Sven Tumba - en av dem som fick
möta sin historia i Här är ditt liv.

Det är ju mest kändisar som får möjligheten att berätta om sina liv - i TV-soffor och självbiografier. Men är det bara kändisar som har något av intresse att berätta? Är det bara framgång och berömmelse som är intressant? Är det inte egentligen så, att alla skulle vilja vara med om just detta: att få berätta sitt liv. Och - framförallt - bli lyssnad på.

Ingen människa är tråkig, inget liv är meningslöst - men det värsta är, att jag tror att många tror att deras liv är just det - meningslösa - eftersom de inte blivit kända och berömda.

Kan ha väldigt mycket att berätta.

Jag vet många som skulle kunna berätta minst lika spännande livsöden som kändisarna - men, det får de aldrig göra, eftersom ingen frågar efter just deras berättelser. Är det rätt att det är så? Nej, jag tycker inte det och jag vill arbeta för att de som vill ska kunna få möjligheten att sätta ord på sitt liv.

Det finns en känd psykoterapeut och författare som heter Ben Furman. Han har skrivit en bästsäljande bok som har titeln: Det är aldrig för sent att få en lycklig barndom. Jag skulle vilja travestera och säga: det är aldrig för sent att få sammanhang och innebörd i sitt liv.


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Jantelagen och guldbaggen

Vad är det med Sverige och svenskarna, egentligen? Varför ska det vara så svårt att vara stolt?

Stolta. Iallafall.

Jag samtalar med en träningskompis på gymmet. Han har precis sett Roy Anderssons senaste film En duva satt på en gren och funderade på tillvaron. Han berättar entusiastiskt om hur regissören valt att filma tablåer, med stillastående kamera - där åskådaren tvingas till intensiv uppmärksamhet för att upptäcka vad som egentligen sker på vita duken. Tillvägagångssättet är noga genomtänkt och publiken blir på detta sätt medskapande i den filmiska processen. Jag blir imponerad och frågar min träningskompis om han tror att Duvan kommer att få Guldbaggen för bästa film - den har ju nyligen fått Guldlejonet i Venedig. Träningskompisen skakar på huvudet och säger att det tror han inte. För i Sverige är det svårt att bli uppskattad och berömd - om man är svensk. Ingen får vara bättre än någon annan, minsann. Det är den s.k. Jantelagen som styr i vårt avlånga land.

En duva. Vet inte om den
funderar så mycket...

"Du ska inte tro att du är bättre än någon annan." Varför är det så? Var kommer denna blygsamhet ifrån? Jag är faktiskt inte ens säker på att blygsamheten är äkta. För egentligen är väl alla fullständigt övertygade om att just de är störst, bäst och vackrast. Bara man inte talar om det... Men när någon sticker ut och visar framfötterna kanske aningen för mycket - då ska denna någon kritiseras och tryckas tillbaka. Har jag något exempel? Jadå. Carola är ett bra exempel på detta fenomen.

Carola.

Carola är en oerhört begåvad, genommusikalisk, professionell och engagerad artist. Hon ger allt, satsar all sin energi och hela sin person på det hon väljer att göra. Allt eller intet. Men när man läser om Carola i pressen, är det sällan odelat positiva kommentarer. Alltid hittar man något att kritisera, något att ifrågasätta: hennes religiösa tro, hennes politiska naivitet, hennes förhållande till fansen, hennes privatliv. Det tycks som att man måste förminska henne - annars blir hon för bra för att vara "lagom". Carola lyder inte Jantelagen. (Inte Tomas Tranströmer heller - för han fick faktiskt Nobelpriset i litteratur, till slut.)

Inte världsbäst på ekonomi: Mozart.

Det kanske vore dags att inse, att en person som är så oerhört begåvad just på en sak, satsat allt på denna sak, levt hela sitt liv för denna sak, kanske inte har utrymme för att engagera sig i så mycket annat. Anklaga inte Mozart för att han var dålig på att hantera sin privatekonomi, Miles Davis för att han var en knölaktig mansgris eller Roy Andersson för att han (möjligen) var en dålig älskare. De hade annat att tänka på. Och anklaga inte Carola för att hon inte har örnkoll på den svenska utrikespolitiken. Hon har annat att tänka på. Här kommer hon: Himlen i min famn.

Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Liv och saga

När jag precis hade börjat blogga för två och ett halvt år sedan, skrev jag ett inlägg som hade rubriken Inget liv är tråkigt. Tyvärr blev det något fel med tekniken, så inlägget försvann precis när jag hade publicerat det - rakt ut i cyberspacet. Jag minns att jag skrev något om att alla människors liv är som en saga eller myt. Och den ena myten är inte sämre än den andra.

Ikaros - flög för nära solen.
Det har nog många gjort.

Vem vet vilken berättelse som döljer sig bakom fru Anderssons blygsamma fasad. Eller vad den alltid lika vänlige expediten på Åhléns har varit med om. Eller den ilskne busschauffören som smäller ihop dörrarna mitt framför näsan på dem som vill kliva på? Vem vet? Kanske en berättelse som påminner om Oidipus öde? Eller Ikaros? För vad är egentligen de gamla myterna, om inte omskrivningar av människoöden?

Narcissos - en symbol
för allas vår självupptagenhet?

Ingen människa är tråkig. Inget människoliv är ointressant. Allas våra liv är lika stora och betydelsefulla - presidentens såväl som fiskarens, kirurgens såväl som tiggarens. Storheten ligger inte i graden av yttre framgång, av berömmelse och kändisskap, utan i de tanke- och känslovärldar som vi bär inom oss. En människa kan leva i de allra anspråkslösaste omständigheter och ändå vara stor - lika stor som hjältarna i våra gamla sagor.

Fantomen. Eller kanske tandläkaren?
Eller optikern? Man vet aldrig.

Tänk på alla uråldriga berättelser om kungar och drottningar, om onda troll och häxor. Tänk på de antika myterna om gudarnas liv, om kampen mellan ljus och mörker, mellan gott och ont. Det handlar ju om oss och vår kamp för att klara av att leva våra människoliv. Och vad är kungen och drottningen i sagolandet, om inte pappa och mamma?

Mamma och
pappa förstås.

Jag har så många exempel. Jag har mött så många gudar och gudinnor, kungar och drottningar - som inte blivit sedda av så många, kanske inte av några alls, men vars livsberättelser borde göra dem vida berömda. De skulle förtjäna att bli uppburna och beundrade, men istället har de blivit förbisedda och förminskade - och osynliga. Det är synd, tycker jag.


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Det finns inga genvägar

Det tycks vara svårt - nästintill omöjligt - att etablera sig som samtalsterapeut i Sverige. Antingen tillhör man det etablerade järngänget som kör överföringsterapi enligt pappa Freud för många hundra i timmen. Eller så flummar man och erbjuder quick-fix-lösningar med rökelse, handpåläggning och pendel. Eller så är man KBT-terapeut som ger sina klienter hemläxor och verktyg för att kunna hantera sina liv. Men om man bara erbjuder terapeutiskt samtalsstöd - ett lyssnande professionellt öra - vilket "gäng" får man tillhöra då?

Sigmund Freud vid sin berömda divan.

Naturligtvis överdriver och förenklar jag nu. Alla dessa varianter är värdefulla för olika personer med olika problem. Möjligen kan jag vara mycket kritisk och misstänksam mot de terapiformer som lovar guld och gröna skogar efter något slags snabb-resa i det inre. "Finn dig själv!" eller "Bli den du egentligen är!" eller "Vinn hälsa och välbefinnande!" Tänk om det inte fungerar då? Tänk om man inte mår ett enda dugg bättre - bara sämre - efter den där intensiva helgen? Är det något fel på en då?? Och i värsta fall: är det bara mig det är fel på?? Alla andra ser ju så lyckliga och befriade ut... Sådant tror jag kan vara skadligt för en människa med ett skört och kanske bräckligt psyke.

Säkert både nyttigt och befriande - för vissa.

Jag tänker till exempel på det som kallas "Resan-terapi". Den skapades av en amerikansk dam som diagnosticerades med tarmtumör. Övertygad hälso-människa som hon var, var hon övertygad om att tumören hade funnit fäste och börjat växa i hennes kropp för att hon förnekat sig själv och inte gått till botten med vem hon egentligen var och vad hon egentligen ville med sitt liv. Hon bestämmer sig för att ägna all sin tid åt att göra en resa i sitt innersta för att ta reda på vad hon missat. Hon mediterar, hon gör yogaövningar och hon besöker massageterapeuter. Men framför allt sitter hon i en stol, går in i ett slags trance-artat tillstånd och reser inåt och nedåt i sitt eget psyke - förbi kvinnolivet, ner till ungflickslivet, vidare till barnet och till sist ner till bebistadiet. Vad var det som hände? Var började den avvikelse från det äkta levandet som sedan kom att göra kroppen mottaglig för tumören?

Det är mörkt nere i gruvan.

Resan blir som ett slags nedstigande i ett djupt gruvschakt. Det är bitvis mörkt, skrämmande och fullt av bortträngda minnen. Hon stannar vid en nyckelscen - där började deviationen från en avsedda livslinjen, det känner hon tydligt. Hon bearbetar scenen, återkallar dem som var med, tillkallar andra som inte var med, men som kanske borde varit det. Hon lever igenom scenen - gång efter gång. Det är smärtsamt, arbetsamt, skrämmande och oerhört tungt. Men - efter några timmars kamp kommer hon ut "på andra sidan". Befriad och lättad. Och mycket riktigt - vid en tarmundersökning strax efteråt upptäcker man att tumören minskat betydligt i storlek. Hon fortsätter att resa i sitt innersta, upp och ner, fram och tillbaka. Till slut är tumören borta. Seger! Hon beslutar sig för att skriva en bok om sin terapi-resa. Och nu reser hon världen runt och lär andra hur man ska bedriva "Resan-terapi".

Glad, bevingad och befriad?

För ganska många tusenlappar kan man gå en helg-kurs i resandet. Man får hjälp av assistenter som lärt sig av andra assistenter. Det är tufft, sägs det. Men som ett reningsbad. Och så blir man den man egentligen borde ha varit. Man avtäcker sin inre diamant, så att säga. Men - om man inte klarar av att åka hiss ner i gruvan då? Om man inte alls upptäcker någon inre diamant, utan bara får ångest och känner sig otillräcklig istället? Vad gör man då? Kräver pengarna tillbaka? Söker hjälp på akuten?

Det finns nog inga genvägar. Det går inte att resa ner i gruvan med någon snabb-hiss. Att läka det som tagit lång tid att skada, måste få ta sin tid. Och det är där det terapeutiska samtalet kommer in. Det gemensamma utforskandet som en klient och en samtalsterapeut ägnar sig åt - tillsammans under en eller två timmar per vecka, kanske i ett år, kanske i två år, kanske i tre år. Då hinner man stiga ner i gruvschaktet i lugn och ro, återuppleva nyckelscenerna, vända och vrida på dem, se dem från olika håll och i olika belysningar. Man kanske inte hittar någon jättediamant, men väl en liten glittrande rubin. Och det är vackert så och fullt tillräckligt.

En glittrande rubin är fullt tillräckligt.

Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Modet att vara rädd

Jag kan inte låta bli att återkomma till ämnet styrka och svaghet. Vad innebär det egentligen att vara stark? Att man är tuff och inte är rädd för någonting? Att man vågar kasta sig ut i livet i utan skyddsnät? Hoppa bungyjump till exempel - är det ett tecken på styrka?

Hoppa bungyjump - är man stark då?

När min äldsta dotter var liten och gick på dagis, skulle man förstås fira Halloween. Alla skulle klä ut sig - fröknarna också. Liemannen, monster, häxor, skelett och allt möjligt annat hemskt. En liten pojke hade klätt ut sig till Spiderman, med ansiktsmask och allt. Tuff och modig skulle han vara - en riktig hjälte - och samtidigt lite farligt läskig. Han rusade in i det stora lekrummet med en pistol i högsta hugg. Men plötsligt börjar han skrika på hjälp. Tårarna sprutar. Fröknarna kommer springande. Vad är det som har hänt? undrar de. Jo, skriker den lille pojken - jag har sett något hemskt. Spiderman är här! skriker han och pekar framför sig. Hjälp!! Fröknarna börjar skratta. Men det gör inte den lille pojken. För han har alldeles glömt bort att det finns en jättestor spegel i lekrummet. Fröknarna försöker förklara för honom att det är sig själv han sett, men det kan han inte förstå. Tårarna vill inte sluta. Inte rädslan heller.

Spiderman - stark och modig.

Det här hände för längesedan, kanske femton år. Ibland ser jag den lille pojken passera utanför mitt  köksfönster. Nu är han 19 år och stor och stilig och ser inte ut att vara rädd för något - iallafall inte för Spiderman. Han ser trygg ut där han går. Kanske beror det på att han fick vara rädd den där gången för femton år sedan, att han fick ge utlopp för sina känslor. Visserligen kunde fröknarna inte låta bli att skratta åt honom, men de lyssnade också och tog hans skräck på allvar. Han behövde inte skämmas för att han var rädd.

Att våga visa att man är rädd, är starkt. Att våga säga att man inte vågar, är också starkt. Att erkänna att man är svag är starkt. Att påstå att man aldrig är rädd, är svagt - för det är inte sant.

Den sena kvällens slutsats: man ska aldrig skämmas för att erkänna att man är rädd. Det tyder inte på svaghet, utan på styrka.


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Alla är inte krigare

"Han förlorade kampen mot cancern", står det ofta i tidningens dödsrunor. Eller "Hon kämpade in i det sista". Det står om strid, om motstånd och styrka. Varför formulerar man sig så? Jo, för att det handlar om ett krig mot sjukdomen. Underförstått: den som drabbats ska kämpa mot sitt orättvisa öde. Mobilisera all sin kraft för att brotta ner tumören. Förklara krig mot invasionen och skydda sin kropp och sin själ med alla till buds stående medel. Det handlar om kampen mellan liv och död.

Kim Anderzon - kämpade
mot sjukdomen in i det sista.

Skådespelerskan Kim Anderzon är ett exempel på en sådan kamp - ett strålande exempel. Hon stod på scenen ända tills bara några dagar återstod av hennes liv - svårt plågad av smärtor. På frågan hur hon orkade, svarade hon att teatern var hennes allt. Det var hennes stora glädje att få ge publiken en upplevelse, då kände hon sig levande och stark och lycklig, hur dåligt hon än mådde.

Kim Anderzon på scenen.

Men - om man inte orkar kämpa då? Om striden blir för hård och den invaderande fienden alltför oövervinnerlig? Anses man som svag då? Anses man som sämre om man ger upp och låter sig övermannas och besegras utan att in i det sista bjuda motstånd? Jag vet inte. Men jag tror att det finns något som gömmer sig bakom alla krigsmetaforerna - och det är ett förakt för svaghet och nederlag. Att vara stark - vara en fighter, en krigare - anses "finare" än att inte vara det. Att ge upp, sluta kämpa, lägga sig - anses dåligt och tyder på svag karaktär.

Alla kan inte vara likadana.

Kanske är det lite samma sak när det gäller den rättsliga uppfattningen av våldtäktsoffer. Den som kämpar emot, biter, klöser och skriker skuldbeläggs sällan, medan den som ger upp och låter övergreppet ske, ibland bedöms nästan som medskyldig. Detta bara för att man har olika sätt att hantera katastrofen.

En krigare.

"Alla är inte krigare" - är ett svårt ämne att skriva om. Svårare än jag föreställde mig när jag började skriva nu ikväll. Vi människor är olika och att acceptera olikheterna hör till den allra viktigaste lärdomen i livet. Räcker det att stanna där? Nej, jag tror inte det. Jag tror att vi i vårt samhälle måste börja analysera vårt förakt för svaghet, vad det kommer ifrån och vad det kan leda till. Gör vi inte det, blir det inget bra samhälle att leva i.

Återkommer i frågan.


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Kulturknuttens dilemma

En gång i tiden hade jag en riktigt klok och fin ögonläkare, en ögonläkare som förstod att även en mycket närsynt flicka vill vara snygg och slippa glasögon.

Inte så kul med
glasögon alla gånger...

Som liten skadade jag mig ganska svårt i mitt vänstra öga. Och när jag växte upp ville ögat inte läka riktigt, därför fick jag alltid höra av alla ögonläkare, att kontaktlinser - det kunde jag glömma. Men så kom jag till den här ögonläkaren och han tyckte alldeles tvärtom. Klart att du kan ha linser, sa han. Och lycklig rusade - ja, faktiskt rusade - jag iväg till en kontaktlinsoptiker och fick mina linser. Det var en euforisk glädje att slippa de där apparaterna som tynger både på näsan och bakom öronen och att se sin omvärld i naturlig storlek var en lycko-chock. För att inte tala om att se sitt eget ansikte utan skymmande glasögon. Det var helt underbart och jag var djupt tacksam mot min ögonläkare.

Ett litet underverk.

Men nu är det inte om kontaktlinser dagens text ska handla - utan om att byta spår mitt livet. Och - om det finns någon väg tillbaka om man inte kommer i mål på det nya spåret... En dag när jag kom till min ögonläkare, berättade han att nu skulle han sluta peta i röda och inflammerade ögon. Han hade tröttnat på små-pill och knepiga och svårställda diagnoser, sa han. Nu skulle det bli annat av - grövre grejer, helt enkelt. Jag fattade först inte vad han menade. Skulle han gå över till tarmkirurgi? ortopedi?? Nej, han skulle bli bilmekaniker. Va?? sa jag, med hakan i parketten. Han berättade då att han alltid älskat att meka med bilar och nu hade han äntligen fått en möjlighet att tillsammans med en gammal kompis öppna en bilverkstad. Det skulle bli så härligt, utropade han entusiastiskt. Stora verktyg och stora muttrar och stora skruvar!

Roligare än ögonkirurgi?

Mitt i livet gjorde jag likadant. Efter 18 år som redaktör i kultursektorn, började jag känna mig onyttig och överflödig. Så jag beslutade mig för att utbilda mig till något som jag verkligen trodde på, som jag tyckte skulle vara både nyttigt och nödvändigt - och roligt förstås: samtalsterapeut. Men säg den lycka som varar... Folk fattade inte att det kostar pengar att gå till en samtalsterapeut, man trodde det var gratis. Men även en samtalsterapeut måste ju leva, så vad gör man då, om ingen vill betala? Jo, då försöker man söka sig tillbaka till sitt gamla område: kultursektorn. Man söker hjälp hos Arbetsförmedlingen Kultur. Men där är det stopp. Tvärstopp. För på Arbetsförmedlingen Kultur får man ingen hjälp om man inte kulturarbetat på tre år. Har man varit borta längre än så, finns ingen hjälp att få. Kulturdörren är stängd.

Stopp för kulturknuttar.

Nu undrar jag en sak: tänk om min gamle ögonläkare plötsligt ångrade sig? Det kanske inte gick så lysande med bilverkstan? Och trots allt, att meka med bilar är tungt och inte alls lika bra betalt som ett läkarjobb. Ögonläkaren kontaktar Arbetsförmedlingen och ber om hjälp att söka en läkartjänst. Säger de då, att nej - du får ingen hjälp för du har varit borta för länge? Knappast! Alldeles säkert får han hjälp att hitta en ny ögonläkartjänst - för ögonläkare behövs.

Ögonläkare behövs.

Och ingenjören som tog en paus och utbildade sig till drogterapeut. Det gick inte så lysande det heller, minsann. Det fanns för många drogterapeuter "out there". Får han ingen hjälp om han vill tillbaka till tekniken? Jodå. Det får han - för ingenjörer behövs. Och sjuksköterskan som kände sig utbränd och började utbilda sig till trädgårdsarkitekt istället? Efter några år upptäcker hon att även om alla vill ha en fin trädgård, är det ingen som vill betala för hennes insatser. Får hon ingen hjälp att komma tillbaka till vården? Jodå - självklart. För sjuksköterskor behövs. Och lärare och sophämtare och kockar och fordonstekniker och tandläkare och affärsbiträden. Alla är de behövda.

Väldigt behövda.

Det måste vara underbart att vara behövd och efterfrågad! Det är något som vi kulturarbetare tyvärr känner mycket, mycket sällan. Om någonsin.

Här kommer en man som bytte spår - från rock till renässans. Men det gick bra. Och skulle han vilja backa tillbaka, är rockens dörr med all säkerhet inte stängd: Sting sjunger Dowland. (Edin Karamazov ackompanjerar)

Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Fredde och Morran

Fredrik Schiller med hustrun Mickan.
(Johan Rheborg och Josephine Bornebusch.)

Fredde Schiller, en av huvudpersonerna i humor-serien Solsidan, är kanske inte den vassaste kniven i lådan. Men han har den största villan, den snyggaste kostymen, de mest välkammade barnen och den trendigaste frun i hela det fina Saltis och så är han en riktig storfräsare i finansvärlden (åtminstone tror han det själv). Visst har han lite prestationsångest och inte så lite hypokondri, och visst klantar han till det ibland - men hamna i rännstenen kommer Fredde aldrig att göra.

Inget ruckel - Freddes villa i Saltis.

Morran däremot - hon är nog nästan född i rännstenen. En stenkorkad, kedjerökande vulgo-tjockis med dimmiga begrepp om det mesta och funnen olämplig till allt, även till att vara mor åt sin numera medelålders, svårt störde son. Men - nu har mor och son fått en ny chans: i en månad ska de få kampera tillsammans i det tidigare hemmet, numera ett fallfärdigt ruckel som de köpt tillbaka för sina sista slantar och som snart ska rivas. Men denna månad ska de leva sitt eget liv - Morran och Tobias. I full frihet och med alla sina gamla prylar från förr: knöliga album, trasiga muggar, bortglömda souvenirer och malätna lampskärmar. Hänvisade till bara varandra i hat och kärlek, i förakt och beroende. Det är här som den nya SVT-serien Morran och Tobias börjar.

Johan Rheborg.

Men - vad har den lyxige stekaren Fredde gemensamt med en utslagen white-trash-lady? Dessa samhällets totala motpoler. Lyxvilla med pool mot ruckel utan el och vatten. Sjötomt med egen strand mot skogsbacke med bilvrak och brädhögar. Skaldjursterrin på glasverandan mot vidbrända fiskpinnar på en trasig spis. Jo, Fredde och Morran gestaltas av samma person: den fantastiske Johan Rheborg. Med sin inlevelse förmår han lyfta fram inte bara det komiska i dessa ytterligheter, utan också det stora allvaret.

Mor och son - Morran och Tobias.
(Johan Rheborg och Robert Gustavsson.)

Morran har nog misslyckats med det mesta - män, son, liv, kropp - allt. Men - hon kämpar ändå för att bevara just sin egen särart. Hon älskar sitt ruckel, sin våldsamt destruktive son, sitt lilla altare med ljus och gudabilder och en sprayflaska Mum (för vad skulle den annars heta?). Allt detta ser man i Rheborgs dröjande blickar och hör i hans tonfall. Fredde har lyckats med det mesta - iallafall på ytan. Men under det perfekta skalet anar man osäkerheten och den dåliga självkänslan. Allt detta ser man också - i Rheborgs gester, tonfall och sökande ögonkast.

Vilken skådespelare han är - Johan Rheborg! Missa för allt i världen inte Morran och Tobias! Det är tragiskt och det är roligt och man sätter skrattet i halsen för att det är så förfärligt hemskt. Men stänga av - det går bara inte.


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

En viktig människa

Sioma Zubicky
1926-2014.

Jag läser i tidningen att Sioma Zubicky gått bort. En viktig människa med ett viktigt uppdrag - kanske det viktigaste av alla. Och en älskad människa. För ovanlighetens skull är det den efterlevande hustrun som skrivit dödsrunan. Sioma Zubicky vigde sitt äldre-liv åt att berätta om sina erfarenheter från förintelsens Auschwitz. Han gav aldrig upp sin mission att påminna om denna fasans tid som inträffade för inte alls så längesedan. In i det sista verkade han - oförtrutet. Inte för att han valde att blicka bakåt, utan för att han ville blicka framåt, inte för att han fastnat i det förflutna utan för att han var rädd om framtiden. För en framtid utan kunskap om det som varit - om historien - riskerar att bli en farlig tid där ondskan kan överleva i skydd av glömska och okunskap.

Sedan början av 90-talet reste Sioma Zubicky runt i skolor över hela vårt land för att berätta om det fasansfulla som hände i Auschwitz. Han var en av de få som överlevde och de svåra minnena plågade honom livet igenom. Att berätta gav honom lindring.

Auschwitz - porten till helvetet.

För fyra år sedan gick min äldsta dotter i grundskolans nionde klass. En dag kom hon hem från skolan och berättade entusiastiskt att nu hade hon fått en ny idol. Alla niorna skulle få höra en föreläsning om Förintelsen, berättade hon. Eleverna hade skruvat på sig och tyckt att det skulle varit bra mycket roligare med en långrast istället för att sitta och höra en gammal gubbe prata om en massa tråkigheter. Men - den gamle gubben var inte ett dugg tråkig, visade det sig. Inte ett ögonblick tråkig, berättade hon. Alla hade lyssnat andlöst. Det var knäpptyst i aulan. Efter föreläsningen hade många elever köat för att hälsa och för att  tacka - min dotter också. Sioma Zubicky hade sett noga på dem som kom fram, mött deras blickar och svarat på alla deras frågor. Och till min dotter gav han sin bok Med förintelsen i bagaget. Min dotter är ingen bokslukare, men den boken läste hon - noggrant och med stort allvar. Och nu har den en hedersplats i hennes bokhylla.

Mötet med Sioma Zubicky var som en injektion - mot de farliga och smittsamma sjukdomarna rasism, främlingsfientlighet och likgiltighet.

Hustrun Inger Zubicky avslutar dödsrunan över sin make med följande rader:

Det finns bara en ras
Människan
Det finns bara en religion
Kärleken
Det finns bara en värld
Eller ingen värld alls


Kan det finnas någon djupare insikt än denna?


Copyright: Åsa Adiolfsson Wallner