Sanningsproblemet

I tidigare blogginlägg har jag funderat över det här med ärlighet och uppriktighet. Visst är det viktigt att vara "sann" - men ibland kanske man ändå måste vara lite flexibel med sanningen. Om sanningen skulle såra till exempel. Eller skrämma. Eller vara helt onödig.

"Har Ers Majestät varit på stripklubb någon gång?"
"... Neeej... det... kan jag inte minnas... Neej... det har jag inte!
Njaee... det kan jag inte tänka mig..."

För några år sedan hade jag en elev på en skrivarkurs som hade svårt att låta bli att säga sanningar. Hon kämpade med sina sanningsimpulser och hade till och med gått på kurs för att lära sig att behärska sig. Hon berättade för skrivargruppen om hur hon på en personalfest gått fram till en kollega och sagt följande: "Vad tjock du ser ut i den där klänningen!" Kollegan hade blivit arg och förolämpad och sagt: "Hur kan du säga så!?" Min elev hade svarat: "Men det är ju så. Du ser ju tjock ut i blommigt!" Det var efter den upplevelsen hon hamnade på kursen i självbehärskning. Där fick hon lära sig att försöka leva sig in i hur andra människor kunde antas tänka och känna.

"Men du ser ju tjock ut i blommigt"

Vi andra i skrivargruppen skrattade - hon själv också. Och nu behärskade hon sig mycket, sa hon, när hon läste de andras texter och diskuterade dem. Men - ibland var det svårt, väldigt svårt, erkände hon.

Om man ser på sanningsproblemet ur en annan synvinkel - den motsatta - kan det bli så här:

Min farmor var en sjuklig gammal dam. Hon hade problem med magen och var allmänt orörlig. Motion var något hon inte ens kunde stava till. Idrott betraktade hon som onödigt och fördummande - lärarinna som hon var. Samtidigt var hon full av upptäckarlusta och längtade efter att få resa. Men - hälsan och den otränade kroppen hindrade henne.

Farmor hade säkert velat ut och resa.

När jag var liten hade familjen varit i Danmark på semester. Vi hade bott på hotell, badat i det härliga Västerhavet - solen hade strålat och jag hade hoppat i vågorna. Maten hade varit härligt god och vädret helt fantastiskt. När vi kommer hem, bjuds farmor på middag. Vid matbordet vill farmor höra hur familjen haft det på semestern. Min pappa svarar hastigt, att resan varit ganska misslyckad - vädret var dåligt, hotellet trist och maten medioker. Farmor lyser upp. "Men usch, så tråkigt!", säger hon med ett lättat leende.

"Vädret var dåligt..."

På kvällen, sedan farmor åkt hem med sin färdtjänst-taxi, frågar jag pappa om han verkligen varit så missnöjd med resan som han sagt. Han hade ju verkat så nöjd, tyckte jag. "Inte alls", svarar han. "Det var hur trevligt och bra som helst. Men det kunde jag ju inte säga till farmor, förstår du väl! Då hade hon ju blivit ledsen och kanske avundsjuk." Jag tänkte mycket på vad han sagt. Jag tyckte att det var ett strålande bra sätt att klara av situationer när någon annan riskerade att bli ledsen eller missnöjd. Så jag satte i system att göra just så; förminska för att andra skulle känna sig större och bättre. Det har tagit mycket lång tid att arbeta sig bort från den strategin.

Kvällens slutsats: lagom är bäst. (Fast jag inte gillar det ordet, är det bra ibland.) Inte vara för sanningsenlig - men inte heller för flexibel. Kanske till och med vara bara tyst ibland - fast det är svårt.


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Att se mellan fingrarna

Jag läser i Dagens Nyheter att det inte är helt ovanligt att hemtjänstpersonal stjäl från de äldre som de arbetar hos. Pengar, smycken, värdesaker - till och med mediciner. Ibland, när de fått förtroendet att ta ut pengar från någon äldre persons bankkonto, tar de ut pengar för egen räkning. Hur är detta möjligt? Hur kan man bete sig så?

Trygghetslarmet räcker inte för att skapa trygghet.

Samtidigt visar en undersökning, att i vissa kommuner kan en äldre hemtjänstbrukare ha upp till 26 olika personer som kommer och går i deras hem. Vem vill ha en sådan trafik i sin privata miljö? Inte jag iallafall. Och om någon eller några av dessa 26 dessutom kanske plockar med sig lite saker då och då - hur ska det kännas? Otryggt, blir väl det givna svaret. Obehagligt. Kränkande. Skrämmande. Förnedrande. Riktigt otäckt.

Hålla handen är ju fint - men hinns det med i verkligheten?

För ett par månader sedan mötte jag en kvinna (X) som berättade att hon tillfälligt hoppat in som hemtjänstare. Karriären blev dock ganska kort, för hon kom ihop sig med chefen för hemtjänstbolaget.

Så här gick det till: X upptäcker att en av hennes kolleger plockar med sig saker från en av de äldre. Smycken, småsaker och pengar som ligger löst i hemmet. Och när hon handlar för den gamlas räkning, passar hon på att köpa lite till sig själv också. Den gamla kan nämligen inte kontrollera kvittona själv, eftersom hon är i det närmaste blind. X blir upprörd över vad hon sett och hört och går raka vägen till hemtjänstchefen och berättar. "Så här får det inte gå till!", säger X. Reaktionen blir inte den förväntade. X hade trott att chefen skulle bli upprörd. Att hon skulle skrida till handling - ta in den tjuvaktiga kollegan och ställa henne till svars. Men - det gör hon inte alls. Istället blir hon upprörd över att X berättat. X måste hålla tyst, säger chefen. X får absolut inte nämna detta för någon. Att konfrontera kollegan - det finns inte på kartan. "För", som chefen säger: "vi måste vara rädda om våra anställda. Vi behöver alla vi kan få."

X blev så arg - som ett vulkanutbrott.

X blev rasande och sa upp sig på stående fot. Men innan hon gick, arg som en eldsprutande vulkan, frågade hon chefen om hon själv skulle vilja bli lurad och bestulen på äldre dagar. "Naturligtvis inte!" blev svaret. "Det är ju inte samma sak..."

Men - det är det ju!


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

"En minut i tolv"

Idag den 27 januari är det Förintelsens minnesdag. Jag hoppas att alla skolor i hela vårt långa land håller denna viktiga dag i helgd: att man berättar, visar film, diskuterar och minns tillsammans. Snart finns inga levande vittnen kvar som kan berätta om det oerhörda. Men några finns ännu kvar i livet och de skolor som får besök av dem, kan skatta sig lyckliga. För de eleverna kommer aldrig att glömma det som berättas. Och detta får inte glömmas. Aldrig. Glömmer vi det fasansfulla som hände i vårt Europa för inte alls så längesedan - då riskerar det att upprepas. Okunskap och historielöshet är det största hotet mot fred och demokrati. Tydligen pågår i vårt land ett projekt där man spelar in och dokumenterar de överlevandes berättelser - nu, innan det blivit för sent. Projektet har fått namnet "En minut i tolv". Vilket oerhört bra namn!

Sioma Zubicky arbetar mot glömskan.

Jag minns när min äldsta dotter kom hem från skolan denna dag för några år sedan och full av entusiasm berättade att de haft besök av en man som hette Sioma Zubicky. Han hade överlevt Auschwitz och kunde berätta - vad han upplevt, om alla som dött, om alla som plågats, om kampen för överlevnad. Min dotter rapporterade att några i skolan skrattat och busat på väg in i samlingssalen. Många hade dimmiga begrepp om vad "föredraget" skulle handla om och var inte särskilt intresserade - snarare irriterade över att måsta sitta och lyssna till "en gammal gubbe som blajar". Men - skeptikerna tystnade. Man satt med vidöppna öron och lyssnade. Chockade. Rörda. Ingen busade när man lämnade samlingssalen. Det var tyst. Sedan ville många av barnen genast läsa Sioma Zubickys bok Med förintelsen i bagaget.

Människor fördes bort i boskapsvagnar.
Enkel biljett till förintelsen.

En gång när jag var liten, fyra-fem år ungefär, skulle min mamma till frissan. Jag fick inte vara med, utan jag skulle vara hemma och vänta hos en dam som min mamma var bekant med. Damen var snäll och bjöd på saft och bulle. Vi satt i en soffa och pratade och jag tyckte att hon pratade lite konstigt. Inte som vanlig svenska iallafall. Jag minns inte så noga vad vi gjorde - det är ju så längesedan - men en sak minns jag oerhört tydligt: det hördes steg i trappuppgången, tunga steg. Damen blev plötsligt alldeles vit i ansiktet, rusade upp ur soffan och sprang och gömde sig i en garderob. Jag satt kvar i soffan och visste inte vad jag skulle göra. Inte vågade jag gå runt i lägenheten och leta efter damen heller. Jag minns inte hur det hela slutade, men jag blev hämtad till slut och var mycket rädd och ledsen, för jag fattade inte alls vad som hänt.

Tunga stövlar klampade i trappan.

Då berättade mamma för mig att damen som liten flicka blivit hämtad av elaka soldater och blivit förd till ett hemskt ställe som hette Auschwitz. Soldaterna hade kommit klampande med tunga stövlar i flickans trappuppgång när hon var liten och bodde i Tyskland. Varje gång damen hörde sådana tunga steg i trappan, kom det hemska minnet tillbaka, berättade mamma, och damen måste gömma sig. Jag minns att jag tyckte att det var så hemskt, så hemskt. Och samtidigt tyckte jag att det var väldigt konstigt och skrämmande att en vuxen dam kunde springa och gömma sig i en garderob.

Häromdagen avled en av mina stora idoler - dirigenten Claudio Abbado. En fantastisk musiker och en klok och etisk människa. Här kommer han i ett litet utdrag ur Ludvig van Beethovens symfoni nr 7. Som en sorgesång på Förintelsens minnesdag och som en hyllning till en av de stora dirigenterna som gått ur tiden.

Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Rambo och "Ramba"

Vi tittar på Rambo IV -  den fjärde filmen i serien om krigsveteranen John Rambo. Nu är han över sextio år och har levt på Thailands landsbygd i decennier. Han som borde varit en högt uppsatt militär - dekorerad flera gånger om - lever i samhällets utkant som ett slags betald slagskämpe och ormjägare. Han som borde mötas med respekt och beundran, spottas på och förnedras.

Rambo på lite äldre dagar.

Rambo bär på ett inre raseri. Han hatar livet och människorna. Han tiger och väntar på revanschen. På att till sist bli respekterad av sitt hemland som svek honom när han kom hem från Vietnam. Opinionen hade vänt när han kom hem - människor hade förstått att kriget i Vietnam var ett groteskt övergrepp, den ultimata skandalen. De som hade skickats dit för att kämpa för "demokratin", hånades när de återvände. Många av dem var svårt skadade - såväl fysiskt som psykiskt. Och USA var plötsligt inte särskilt intresserat av att ta hand om spillrorna efter sin egen krigföring. De missförstådda och plågade veteranerna var många - och en av dem är Rambo.

Inte så lätt att komma hem utan ben...

Rambo är en effektiv mördarmaskin, trots sin ålder. Att föra krig är den enda livsstil han känner. Vi sitter i soffan och tittar fascinerat på hur han skjuter, slänger granater, slåss och stryper. Man skrattar inte - det känns att detta är på allvar. Annars skulle det lätt kunna bli absurt med allt detta pangande och bombande. Men - det är faktiskt spännande.

Jeanne d'Arc - sinnebilden
för den kvinnliga stridisen.

Plötsligt slår mig en tanke. En tanke som jag inte tror är riktigt rumsren. Varför - tänker jag - finns det ingen kvinnlig Rambo? En kvinna i samma ålder som strider, inte bara för rättvisans skull, utan också för revanschens skull? En kvinna med revanschlusta och hämndbegär? Men skulle "Ramba" finnas, skulle hon säkert skildras i ett löjeväckande ljus; grov, gråhårig, manhaftig och ful. Och absolut för gammal för att gestaltas som det allra minsta attraktiv. För äldre kvinnor ska man skoja med, dem tar man inte på allvar. Rambo är inte komisk - han är mäktig och hotfull. Dessutom är han attraktiv; filmens unga kvinna blir helt uppenbart intresserad av hans tragiskt råbarkade utstrålning. Ramba däremot - är komisk. För vem tar en kvinnlig överårig stridis på allvar? Medan den manlige stridisen förutsätts ha ett komplext psyke med mycket instängt lidande i bagaget, skulle hans kvinnliga motsvarighet skildras som entydig och enkel att genomskåda: en argsint ragata, som aldrig haft någon karl... Löjligt och patetiskt värre. Tyvärr.

Kvinnliga soldater är inte löjliga.

Jag vill inte vara feminist. Jag vill vara kvinna. Och hade jag massor av pengar, då skulle jag åka till Hollywood och göra filmen om Ramba. Ramba är tvillingsyster till Rambo. Hon är också 62 år gammal nu och oerhört vältränad. Hela sitt liv har hon arbetat med psykologiskt försvar. För hon hade mycket lättare för sig i skolan än sin tvillingbror, som hade svårt med disciplinen och att läsa sina läxor. Men på äldre dagar, har Ramba - precis som sin bror - insett att det inte räcker med prat. Det är våld som gäller - aktivt motstånd. Så Ramba tar till vapen, hon också. Hon bekämpar orättvisor på brorsans vis. Nu gäller det, tänker hon. Och åker till världens oroshärdar. Och precis som hos brorsan ser man att hon har ett hjärta av guld som lyser. Hon är inte ett dugg löjeväckande - inte alls någon komisk tant som tappat greppet om sin kvinnlighet. Hon är en mogen kvinna med superkrafter. Vem ska spela Ramba i min Hollywoodproduktion? Kanske Meryl Streep? Men då får hon träna järnet... Nej, förresten: Helen Mirren får det bli.

Helen Mirren - "Ramba".

Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Pansarhjärtan?

För några dagar sedan bloggade jag om de ensamma männen från ingenstans. Outsiders som tar sitt öde i egna händer. Fulla av vrede, sorg, revanschlusta och hämndbegär lever de utanför gemenskap och samhälle. Vietnamveteranen Travis Bickle i Taxi Driver är en sådan man. Rambo också. Och hämnaren Max Cady i Cape Fear. Och det finns många fler. Filmhistorien och litteraturen är full av dessa tragiska och många gånger grymma män. Berättelserna om dem tycks utöva en nästan magnetisk kraft.

Hämnaren Max Cady med rättvisans
vågskålar tatuerade på ryggen

De är gåtfulla, starka, ensamma. De är märkta av ett grymt förflutet och driver sin kamp i isolering. De lider. Men de tiger om sitt lidande, de pratar inte. Är det därför de är så åtråvärda? Är det därför de attraherar? Är det för att deras tysta lidande väcker drömmar om att bota dem, frälsa dem, förvandla dem och vinna över dem till "den goda sidan"?

Cady igen - knappast intresserad av
att gå över till den goda sidan.

När jag gick min psykoterapiutbildning, berättade en av våra lärare att morddömda fångar får mängder av beundrarpost och kärleksbrev från kvinnor som förälskat sig i dem på avstånd och vill "hjälpa" dem. En del kvinnor reser till fängelset och inleder förhållanden - och ibland blir det till och med bröllop bakom murarna. Jag tror att både Lasermannen och Åmselemördaren blev brudgummar. Knutby-pastorn Fossmo också. Hur länge äktenskapen höll, vet jag däremot inte. För går det att nå fram till dessa mäns hjärtan? Ända fram?

John Ausonius - Lasermannen.

För längesedan läste jag Lars-Inge Svartenbrandts (numera Lars Ferm) självbiografi. Den är skarp och intelligent skriven (förmodligen i samarbete med en begåvad spökskrivare). Berättaren duperar med sin verbala talang - serverar sanningar och självkritik, men någonstans lurar ändå ett slags kyla. Uppriktigheten känns på något konstigt sätt bedräglig, som ett spel.

Visst är det djupt intressant med dessa hämnare och haverister - på avstånd. Deras styrka och målmedvetenhet är på något konstigt sätt fascinerande. Men deras hjärtan är nog inte lätta att nå bakom ett svårforcerat pansar av misstro, skapat av vuxenvärldens svek i den tidiga barndomen.


PS Jag tror att pansarhjärta är en sjukdom, möjligen orsakad av förkalkning. Här avser jag förstås pansarhjärta i en mera överförd bemärkelse.


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Åldern sitter mellan öronen

Hur håller man sig ung? För gammal vill ju ingen bli. Det handlar inte bara om en rädsla för att bli hjälplös och vårdberoende - utan det handlar om rädslan för själva nedbrytningsprocessen i sig, förfulningen, krummandet, grånandet, skrumpnandet. Och till slut, förstås, finalen: döden. Den som ingen vill veta av, men som vi ändå vet att vi alla måste möta. Ingen kommer undan.

Det är tufft att bli gammal.

TV-kanalerna befolkas av det unga vackra folket som visar upp sig i helfigur. Men - en hel del TV-tid ägnas också åt att visa upp baksidan av ungdomskulten: skräcken för åldrandet. I många program visas hur människor - redan äldre eller på väg att åldras - genom olika ingrepp försöker stoppa nedbrytningen. Man lyfter lite här, skär lite där och sprutar in saker, både här och där.

Sylvester Stallones mamma. 60? 34? 83?

Att lura åldrandet verkar vara en jätteindustri - man lägger ned astronomiska summor. Och säkert mycket lidande. Och resultatet blir inte alltid det önskade. Är det verkligen möjligt att man föredrar att se grotesk ut, framför att åldras? Att se skrämmande ut? Konstgjord? För yngre blir man ju faktiskt inte.

Dolly Parton.

Tydligen är det möjligt, eftersom så många väljer detta alternativ. Men det paradoxala är, att ju mer man försöker dölja sina år, desto äldre ser man ut. Ju mer fixerad vid att bevara sin yta, desto mer skrumpnar den. Ju mer besatt av jakten på ungdom, desto hastigare förlorar man den.

Ikväll intervjuades skådespelaren och regissören Thommy Berggren i SVT. Han glittrar och sprudlar när han berättar om sina möten med teatermänniskor: Ingmar Bergman, Keve Hjelm, Alf Sjöberg, Bo Widerberg, Robert de Niro. Han dundrar - fortfarande med glittrande ögon - över bristen på socialt pathos hos dagens socialdemokrater. Vart tog de vägen, de där politikerna med ideal och visioner? Nu är det bara näringslivsanpassning som gäller, säger han upprört. Så berättar han om sin kärlek till föräldrarna och deras kamp för ett drägligt liv i det framväxande folkhemmet. Han berättar om sin ensamma barndom, om faderns alkoholism, inlevelsen i sina roller, sina förälskelser och om kärleken till de barn han fått sent i livet.

Thommy Berggren - ung och passionerad.

Livet lyser i hans bruna ögon. Alldeles i slutet av intervjun, framkommer det att Thommy Berggren är 76 år. Jag tror att jag hört fel. Det kan väl ändå inte vara möjligt? Men det är det - jag googlade alldeles nyss. Men jag tror att jag vet varför han ter sig så ung: han är uppfylld av ett stort intresse, ett uppdrag. Han är inte fixerad vid ytan - han borrar på djupet. Han brukar sitt känsloliv och sitt intellekt för att skapa något som är större än han själv. Tiden och åldrandet blir oväsentligt när man glömmer sig själv.

Kvällens slutsats: skit i knivar, botox och restylane. Det hjälper ändå inte. Det är mellan öronen åldern sitter. (På insidan, alltså.)


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

En etisk regel

En del människor tycker att det är kul att skoja på andra människors bekostnad. De gör sig lustiga och får skrattarna på sin sida. Och den som blir skojad med, får skämmas och känna sig dum och kanske lite ledsen och lurad.

Gillar att skoja på andras bekostnad - Kalle Anka.

Jag brukar inte skoja på andras bekostnad. Skulle jag råka göra det - och det har förstås hänt, det händer alla - då skäms jag som en hund och vet inte hur fort jag ska lyckas ställa felsteget till rätta. En gång skojade jag på min yngsta dotters bekostnad och det tänker jag inte göra om. Så här gick det till:

Två kompisar till Storasyster ringer på i radhuset för att sälja produkter från WWF. Jag släpper in dem i hallen och vi går igenom produktkatalogen. Eftersom det är strax före jul, beställer jag örhängen till Storasyster och ett halsband till Lillasyster. Och så säger jag, att det är bäst att köpa lika fint till båda flickorna - annars blir Lillasyster "jättearg". "För det brukar hon bli", säger jag. "Hon blir väldigt lätt arg", säger jag med ett menande tonfall och ett ironiskt leende. "Stubinen är väldigt kort...", tillägger jag. "Mikroskopisk..." Och de båda kompisarna skrattar och tycker att jag är rolig. Jag skrattar också.

Örhängen till Storasyster
och halsband till Lillasyster.

Just då kommer Lillasyster ut i hallen. Hon har suttit i vardagsrummet och tittat på Bolibompa. Hon är fem år. Hon tittar strängt på mig med armarna i kors över bröstet, men säger inget. De båda kompisarna tackar för min beställning och går sin väg. Jag stänger dörren efter dem.

Då säger Lillasyster: "Hur kunde du göra så!?? Du gjorde dig rolig på min bekostnad! Du fick dem att skratta åt mig!! Du skrattade åt mig!! Varför gjorde du det!?" Jag hör på Lillasysters röst att hon menar allvar. Stort allvar.

Lilla My - sträng men rättvis.

Ja, varför gjorde jag så? Lillasyster kräver att jag ska tala om varför jag gjort mig rolig över henne - varför jag skojat om hennes ilska och korta stubin. Ja, varför hade jag gjort det? "Hade jag själv kanske velat att någon gjort så mot mig??" "Nej - självklart inte", svarar jag. "Jag ville väl att de skulle skratta", försvarar jag mig. "Det är säkert pinsamt att gå runt och sälja WWF-prylar... Jag kanske ville att de skulle skratta och känna sig lite avslappnade", försöker jag.

Men det hjälper inte. Inte ett dugg. Ingenting hjälper. Lillasyster står kvar, sträng och fortfarande med armarna i kors. Det är bara att krypa till korset. Jag ville göra mig rolig på en liten persons bekostnad - en liten person som jag var säker på inte skulle revanschera sig.

Men - jag tog miste. Lillasyster revanscherade sig och jag kommer aldrig att göra så igen. Jag har lärt mig läxan: man kan skoja på sin egen bekostnad. Men inte på någon annans.

Tyvärr är det inte alla som lärt sig denna läxa - trots att de hunnit leva länge och borde tillägnat sig ett visst mått av visdom.


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

De ensamma männen från ingenstans

Robert de Niro i rollen som
Travis Bickle i Taxi Driver.

Igår visade SVT min favoritfilm - alla kategorier: Martin Scorseses Taxi Driver från 1976. Jag tror att detta måste vara en av de mest effektivt berättade filmerna som någonsin gjorts. Tempot i filmen är både snabbt och långsamt, hastiga klipp med långa, ibland smärtsamt långa, scener. Obönhörligt drivs huvudpersonen framåt mot det som man tror är en katastrof, en blodig skräckfinal, den totala urladdningen. Men den blodiga finalen är inte slutet, visar det sig, den är bara början.

Mission accomplished.

Filmen handlar om den sömnlöse vietnamveteranen Travis Bickle som försörjer sig som natt-taxi-förare i New York. På dagarna kör han runt i staden - ensam, iakttagande. Sova kan han ju ändå inte. På nätterna transporterar han nattens alla varelser - asfaltens och neonljusets jägare - mellan krogar, bordeller och slumbostäder. Travis Bickle är en ensam man - han verkar kommen från ingenstans, utan minnen, utan ord. Han vet inget om de koder som gäller för att vara delaktig och socialt anpassad. Han är i ordets verkliga bemärkelse en outsider.

Taxin på väg i storstadsnatten.

Inom honom växer ett allt starkare hat mot dessa nattens existenser. Travis ser dem som lägre stående, som en cancersvulst i staden. Långsamt, ordlöst börjar en vision ta form - att rensa staden från "slöddret". Han är den utvalde som fått detta stora uppdrag. Han köper vapen, tränar frenetiskt, koncentrerar hela sin existens på detta uppdrag. Och en dag kommer så situationen han väntat på. Blodbadet är ett faktum, tre människor dör - men handlingen blir ändå uppfattad som ett hjältedåd, eftersom han räddar en ung flicka undan ett liv i prostitution och drogmissbruk. Filmen hade kunnat sluta här. Men det gör den inte. Den slutar där den började. Med de sökande ögonen i taxins backspegel, den regnvåta asfalten, nattens fladdrande existenser. Travis Bickle kommer att mörda igen - upprensningsuppdraget har bara börjat.

Några namn slog mig när jag tittade på filmen igår: John Ausonius, Anders Behring Breivik, Peter Mangs. Ensamma män från ingenstans med ett uppdrag och en längtan efter stordåd. Vad driver dem? Hat? Revansch? Avund? Förtvivlan? Raseri? Längtan?

Här kommer Bernard Herrmanns tolkning av den nattliga stadens ödsliga själ - och den ensamme mannens: ledmotivet i Taxi Driver. (Jag vet att jag upprepar mig, men suggestivare filmmusik får man leta efter, den griper tag om hjärtat och släpper aldrig greppet.)

Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Hallwyl och IKEA

Jag gillar IKEA. Väldigt mycket. Det raka, rena och de vackra miljöerna man kan vandra igenom på varuhusen. Inbjudande, ljust och varmt. Jag njuter av att gå runt på IKEA - att åka dit är alltid roligt och bra fika har de också. Det var faktiskt det allra första jag gjorde när jag fått mitt körkort - att ta bilen till IKEA Barkarby och bara njuta. Att gå på loppisar däremot, är det värsta jag vet. Plötsligt blir jag väldigt trött och vill springa därifrån. Antikviteter, krusiduller, mönster och så kallad snickarglädje är inte min grej alls.

IKEA-bord - vackert med rena linjer.

Kanske beror detta på att jag som 14-åring pryade (praoa heter det numera) på ett museum i Stockholm som heter Hallwylska palatset. Det var alls inte så, att jag önskat att få göra mina två pryo-veckor där. Jag hade önskat helt andra arbetsplatser för min praktiska yrkesorientering - men blev placerad här, motvilligt.

Hallwylska palatsets fasad
mot Hamngatan i Stockholms city.

Hallwylska palatset är ett slags jättevilla som ligger mitt inne i Stockholm. Det byggdes någon gång i slutet av 1800-talet som bostad till familjen Hallwyl: pappa, mamma och några döttrar. Problemet var bara, att mamman led av ett sjukligt stort samlardille. (Hade mamma Hallwyl levat idag, hade hon förmodligen varit med i Outsiders.) Eftersom familjen var snuskigt rik - mamman härstammade från de norrländska träpatronerna - turnerade man runt i Europa och den förmodligen uttråkade mamman kunde "shoppa loss" i alla de stora metropolerna. Auktioner, loppisar och  utförsäljningar av alla de slag. Allt forslades hem till huset på Hamngatan. Orkade inte mamman själv, skickades maken ut på "hämtexpedition". Huset fylldes till bredden. Porslin, glas, mattor, möbler, fornfynd, smycken och gamla riddarrustningar. Till slut blev det pryl-kris och en person fick anställas för att bringa ordning i bråten och katalogisera allt. Efter mammans bortgång blev huset ett museum.

Måste dessvärre dammas ibland.

Min pryo-tid bestod i att damma Meissen-porslin, piska persiska mattor i storleken tio gånger tio meter, putsa silverpokaler samt riddarrustningar. Det var inte roligt. Jag led. Men sista dagen fick jag uppleva något jag aldrig kommer att glömma.

Wilhelmina von Hallwyl.

Längst upp på vinden fanns en korridor och längst in i den korridoren fanns en liten dörr som varit stängd i fyrtio år. Sista dagen på min pryo-tid öppnades den. Muséets chef ville ta reda på vad som fanns bakom den där dörren - och jag fick vara med. Det knastrade i låset när nyckeln vreds om. Dörren gled upp och en pust av damm och torra tapeter vällde ut. I det lilla rummet med ett fönster åt gården stod en stol - en mörkbrun stoppad karmstol - och en stor plåtkamin. I övrigt var rummet helt tomt. En total kontrast till det övriga huset. I detta rum hade mamma Hallwyl levt sina sista år. Sittande i den stora karmstolen framför kaminen. Gammal, ensam, sjuk och mycket, mycket frusen.

Kvällens slutsats: att samla prylar hjälper föga mot ensamhet, åldrande och sjukdom. (Undrar vad fru Hallwyl tyckt om IKEA? Troligen ganska/väldigt illa...)


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Vem vill bli politiker?

Jag kan mycket väl förstå att unga människor inte längre engagerar sig i politiken. För vilka politiker framstår idag som förebilder och ideal? När de intervjuas i media, svarar de visserligen både mångordigt och verbalt slipat - men vad säger de, egentligen? Jo, de upprepar ett slags inlärd retorik som demonstrerar sitt partis ideologi, vanligen med ganska svag verklighetsförankring. De svarar ytterst sällan på den fråga de får. De undviker att möta intervjuaren på hans/hennes planhalva. Varför gör de så? Var har de lärt sig detta undvikande språkbruk?

"Ja, vi i KD arbetar för att skapa förutsättningar
för att skapa förutsättningar för att skapa
förutsättningar för..." (Maria Larsson)

Här kommer ett lysande exempel, rykande färskt. I gårdagens Aktuellt intervjuades äldreminister Maria Larsson (KD) om de urusla matlådor som många hemtjänstberoende gamla tvingas att äta. Intervjun föregicks av ett reportageinslag, där tittarna fick se de torftiga matlådorna med näringsfattigt innehåll.

Intervjuaren (I): Välkommen, Maria Larsson! Vad säger du om detta vi nyss såg i reportaget?

Maria Larsson (ML): Ja, vi vet sedan länge att näringsintaget är mycket viktigt för att våra äldre ska må bra och få ett gott åldrande och vi i KD har alltid arbetat för att skapa förutsättningar för att de äldre ska få möjlighet att må bra och få ett gott åldrande.

I: Jaha. Men vad säger ni i KD när ni ser hur det faktiskt ser ut ute i landets kommuner?

ML: Ja, vi vet ju sedan länge att forskningen säger att våra äldre ska beredas möjlighet till ett gott åldrande med näringsriktig mat. Och vi i KD har alltid arbetat för att de äldre ska...

I: Jaha. Men hur kan det se ut så här ute i kommunerna då? Kan inte regeringen gå in med mera aktiva åtgärder?

ML: Ja, vi vet ju sedan länge att det är väldigt vikitgt att våra äldre äter bra och detta är något som vi i KD verkligen vill skapa förutsättningar för. Vi vet ju att forskningen säger att...

I: Men, vad tänker ni göra??

ML: Ja, vi i KD arbetar för att skapa förutsättningar för ett gott åldrande med näringsriktig mat och...

I: Tack, Maria Larsson.

ML:... Tack... (Ler stelt)

Vad sa Maria Larsson egentligen? Det är svårt att säga. Hon upprepade några formuleringar ur KD:s partiprogram. Men svarade på frågan, det gjorde hon inte. Som tittare blir man både arg och frustrerad och - framförallt - rädd. Är det sådana människor som ska styra över våra öden? Och hur går det med förtroendet för KD, som ju påstår sig värna om "den lilla människan"?

Arbetsmarknadsminister Elisabeth Svantesson
- en annan person med talang för tom retorik.

Vår tids massmedia har utvecklat oss till alltmer individualistiskla varelser. Vi väljer själva - alltmer utefter egna behov. Vi har blivit det som kallas "eklektiska" - det vill säga, vi plockar det vi vill ha ur kakan, resten ratar vi. Detta är inte bara negativt - det övar förmågan att se nyanserat och självständigt på företeelser. Det som inte passar in i vår egen-skapade värld - det förkastar vi. Jag är helt övertygad om att det är just denna eklekticism som också gör det svårare att bli politiskt engagerad, att välja att arbeta politiskt. Lojalitet mot ett helt politiskt koncept, att kanske bli tvungen att acceptera - och försvara - ställningstaganden som man egentligen inte ställer upp på, det är inte något som tilltalar den yngre generationen.

Gå sin egen väg - inte andras.

Tänk, så konstigt det är, att våra politiker inte fattat detta uppenbara faktum. Tänk, vad mycket de skulle vinna på att våga vara just mer eklektiska, mer individualistiska och mindre lojala mot en stundtals absurd partilinje! I den bästa av världar låter det så här:

I: Välkommen, Maria Larsson! Vad säger du om detta vi nyss såg i reportaget?

ML: Jag tycker att det är hemskt! Jag lider verkligen med de gamla som tvingas äta denna näringsfattiga sörja. Själv skulle jag bli alldeles galen om min gamla mamma fick sådan mat. Och jag beklagar djupt att vi i KD inte lyckats bättre. Ärligt talat skäms jag när jag ser det här inslaget.

KD skulle säkert få många väljare om äldreministern vågat vara mindre lojal och mera personlig - och faktiskt svarat på frågan. Och fler unga skulle alldeles säkert överväga att engagera sig politiskt. För i längden är det farligt att inte göra det: demokratin är i fara om ingen längre bryr sig om den. Plötsligt kan det bli bråttom - väldigt bråttom...

Plötsligt kan det bli bråttom
att värna demokratin.

Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Vad är cool?

Rambo - outsider-cool?

Vad är det som är cool egentligen? Är det att vara kall och tuff? Skitsnygg? Sexig? Visst - för vissa är det säkert det. För mig också - ibland.

Barney Stinson - slips-nisse-cool?

Men det som jag tycker är allra coolast - det är att våga bryta ny mark, bana ny väg. Våga göra något som man tror på, men som kanske ingen annan tror på. Det är att vara cool. Om det går åt fanders är man cool ändå - man försökte ju iallafall. Som vår nationalskald Verner von Heidenstam uttryckte det: "Bättre lyss till den sträng som brast, än att aldrig spänna en båge".

Heidenstam - i mitten -  på Blå jungfrun.
Coolt??

Eller som någon annan djuping har sagt: "Man ångrar bara det man inte gjorde..." Det senare är nog en sanning med modifikaton. Man kan faktiskt göra mycket som man ångrar. Till exempel göra andra människor illa. Eller göra ödesdigra felval som leder till nederlag och förluster. Men - för att citera ytterligare en tänkare, min mormor (som var en mycket knepig kvinna): "Man ska inte ångra vad man gjort - för när man gjorde det, trodde man att det var det rätta." Detta är verklig klokskap. Man ska inte ångra, men däremot analysera. Då lär man sig av sina misstag och kan gå vidare - till nästa misstag.

Gil Evans (1912-88) - supercool.

Detta resonemang vill jag illustrera med ett musikstycke med den fantastiske orkesterledaren, arrangören och jazzpianisten Gil Evans (1912-1988). Han skapade nytt hela sitt långa musikerliv, samarbetade med musiker mycket yngre än han själv, men nyskapande på samma sätt, de också: Miles Davis, Jimi Hendrix och Sting. Gil Evans åldrades kroppsligt men knappast själsligt. Det är cool, tycker jag. Supercool.

Här kommer han - tillsammans med sin egen orkester och Sting - i ett av sina sista framträdanden, året före hans död: Shadows in the Rain.

Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Från Bolibompa till Top Model

Är det farligt att kolla mycket på TV? Det finns många som anser det. Särskilt anser de att det är farligt för barn och unga. Eftersom barnen är så oerfarna blir de lättare påverkade av det de ser. När Bolibompa-perioden tagit slut - vad blir det då? Top Model? Paradise Hotel? Big Brother?

Vad blir det sedan?

TV-mediet är så oerhört starkt. TV-makarna har lärt sig av reklammakarna att berätta effektivt, snabbt och överväldigande. Närbilder, ljud, färger, rytm - allt samverkar till ett extremt starkt, nästan invaderande påverkans-vapen. Det är svårt att värja sig. Hur ska man göra?

"Bolibompa" för de lite äldre barnen:
svenska Top Model.

Jag hade en kompis och kollega som hade två barn. Familjen ville leva enligt något slags naturnära-filosofi, med mycket utevistelse, hälsomat och hemslöjd. Och - framförallt - ingen TV. Den förhatliga apparaten låstes in i en garderob och istället ägnades kvällarna åt läsning, sällskapsspel och handarbete. Så länge barnen var riktigt små, gick det fint - allra helst som de gick på ett dagis som hyllade samma filosofi. Men... så började skolan. Och då uppstod problem.

Bättre än TV? Inte så helt säkert, faktiskt...

De båda barnen kom hem och var ledsna. Kompisarna pratade om saker de aldrig hört talas om - om filmer, program och kändisar och artister de inte ens hört namnet på. Obönhörligt hamnade de utanför, eftersom de inte kunde delta i tyckandet. Vem är Justin Bieber? Britney Spears? Och vem gillade vem i Tribe?? Och vilken låt var bäst i schlagerfinalen? "Ingen aaaning/Jag vet inte..." Det var inte roligt att gå till skolan längre. Föräldrarna försökte kämpa emot; ännu mera handarbete, lekar, spel och läsning - men då gick barnen till sin mormor och där fanns både godis och TV - med alla kanaler (och grillkorv med pommes frites).

Alla vill titta.

Jag tror inte att man ska neka barnen TV. Själv gör jag iallafall inte det. Däremot försöker jag sitta med dem och titta så mycket som möjligt, så att det blir en dialog kring det som visas i apparaten. För visst kan det vara skadligt att kolla på allt "osmält" - precis som det är skadligt att svälja maten hel. Men kan man starta en diskussion - problematisera vad man ser - då är TV faktiskt en oändligt rik källa till visdom och kunskap. Man lär sig alltid något. Varför ställer man upp i Paradise Hotel? Är det verkligen rimliga krav som toppmodellerna ställs inför? Skulle man verkligen vilja leva som fotomodell? Är det verkligen kul att skratta åt folk som gör bort sig? Varför är Homer Simpson så egoistisk? Och som härom kvällen, när Lillasyster och jag satt framför TV:n och tittade på Rambo. Vad var egentligen kriget i Vietnam? Hur gick det för krigsveteranerna som kom hem?

Räcker kanske inte hela vägen fram...

Egentligen skulle jag förstås vilja att alla ungdomar ville titta på Rapport eller Aktuellt - också. Om de gjorde det, skulle den svenska skolan gå mycket bättre - jag lovar!


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Insidan och utsidan

Vad är viktigt i livet - egentligen? Riktigt viktigt? Att man är snygg eller att man är en schysst och rättskaffens person? Att man har yttre framgång och mycket pengar eller att man arbetar med något som man tycker är inspirerande och mår bra av, även om detta inte gör en rik? Personligen tycker jag att svaret är givet: hellre vara schysst och må bra, än rik, snygg och (kanske) uttråkad.

Ansiktet utåt?

Men alla verkar inte tycka så, konstigt nog. Det verkar som att det har hänt något i vårt samhälle som vridit perspektiven. Det verkar faktiskt som att det är ytan som blivit så mycket viktigare än djupet. Om man ska spetsa till det lite, kan man säga att masken blivit värdefullare än ansiktet bakom den. Jag lyssnar ofta till vad mina tonårsdöttrar och deras kompisar pratar om - och det handlar nästan uteslutande om att vara vacker och att vara rik. Att resa till lyxiga turistorter långt bort, att köpa vackra kläder, att dejta den snyggaste killen och - när åldrandet börjar göra sig påmint - göra kirurgiska justeringar av eventuella skönhetsfel. Och det gäller att börja i tid, så att inte förfallet hinner ikapp en.

Tiderna förändras...

När jag var riktigt ung var det nästan tvärtom. Att alltför mycket pyssla med sitt yttre ansågs omoraliskt och nästan lite syndigt. Om man ville framstå som seriös, djup och insiktsfull, gick det absolut inte att sminka sig och intressera sig för mode. En tänkande person kunde inte ha långa naglar med rött lack på. För att bli tagen på allvar, var det "kultur-uniformen" som gällde; mörka kläder, diskreta - gärna en svart eller mörkgrå polotröja. Då var man garanterat seriös - en tänkare att räkna med.

Peter Handke - en av min ungdoms stora idoler
och alltid klädd i "kultur-uniform".

Själv gick jag med hull och hår in för kulturuniformen. Mörka kläder, åtsittande, asketiska. Gärna kängor - svarta förstås. Inget bjäfs, sjalar eller koftor. Och absolut inget nagellack... Det värsta är, att jag inte lyckats lämna detta stadium. Jag har pinsamt nog fastnat. Jag sitter fast i kulturuniformen, som numera verkar vara helt out-of-date, ett fornfynd från bronsåldern.

Googlar man på "kulturknutte" kommer denne man upp.
Jag vet inte vem han är, men han ser väldigt seriös ut.

Stolt hävdar jag min rätt att gå klädd i gamla jeans och svarta tröjor. Och jag hävdar med en galnings envishet: att insidan är viktigare än ytan, att själens välbefinnande är viktigare än alla pengar i världen och att skönheten kommer inifrån. Och ärligt talat, vem skulle inte föredra en trevlig fuling framför en elak snygging??


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Mitt dubbelliv del VI eller Att ta adjö

Att ta farväl, att säga adjö till någon man verkligen älskar - det är mycket svårt. Vi ses igen. På återseende. Vi syns. Återkommer. Nästa gång... Då ska vi... Om vi får tid... Kanske vi kan... Om vi hinner - den här gången... Ska försöka...

Idag var det dags igen, att ta farväl. Jag övar ofta på konsten att ta adjö, eftersom jag långpendlar mellan mina familjer. Maken på Öland och barnen i Stockholm. Ungefär en gång i veckan övar jag. Det heter ju att "övning ger färdighet" och det stämmer alldeles säkert när det gäller pianospel, bilkörning, matlagning och jazzdans - men inte när det handlar om att säga adjö. Inte för mig iallafall. Det blir allt svårare.

Gösta Bohman vid rodret.

Mitt förhållande till moderater och högerpartister är kanske inte det bästa. Men den gamle partiledaren Gösta Bohman - han som gick med kniv och blev svärfar till Carl Bildt - har sagt en sak, som blivit en ledstjärna för mig. (Den andra ledstjärne-formuleringen står Jesus för.) Gösta Bohman var gift med en kvinna som hette Gunnel och var bibliotekarie. De var gifta länge - ända till hon avled i alzheimers sjukdom, något som tog maken mycket hårt. En gång, medan hustrun ännu levde, blev Gösta intervjuad i TV och ombedd att ge ett gott råd för hur man vårdar sin kärlek och får sitt äktenskap att hålla länge. Då sa Gösta: "Låt aldrig solen gå ner över din vrede."

"Låt aldrig solen gå ner över din vrede."

Vilken klok man! Gå aldrig till sängs med ilskan kvar i kroppen och själen. Red ut det som skorrar, innan det blir dags att försöka sova. Annars kanske ilskan växer under natten och invaderar tankar och känsloliv - alldeles i onödan.

Nu brukar maken och jag inte gräla. Men - att ta farväl och inte mötas på tio dagar är nästan som att sova. Och för att möta sömnen/frånvaron måste det som inte känns alldeles klockrent redas ut innan det blir dags att säga "hej då" och "vi ses". Det är därför det är så svårt att ta farväl. För ofta finns det något litet frågetecken som ligger och vinkar någonstans. "Varför sa jag så?" "Vad menade han med det?" "Tänk om han tror att jag menade att...?" Sådana där små frågetecken som alltid vinkar - här och där, hela tiden. Om man alltid är tillsammans har man tid att räta ut de små frågetecknen - men om man inte är det, då går ju inte det. Inte lika lätt iallafall. Vad gör man med de små krokarna då? Rätar ut dem, förstås. Precis som Bohman skulle göra.

Väntar på att bli uträtade.

Nu är jag inte Gösta Bohman - vill inte vara det heller - men jag får väl travestera honom och skapa ett nytt gott råd: "Räta ut alla små frågetecken - hur små de än är - innan det blir dags att säga adjö."
Livet är bäst när det är klockrent - fast det är det ju sällan.

Men här kommer något absolut klockrent: den fantastiske violinisten Nigel Kennedy. En outsider och en brinnande artist med en hisnande bred repertoar. Här spelar han Bach, första satsen i dubbelkonserten får två violiner. Tala om att "rocka fett".

PS 1. Gösta Bohman var moderat, men han tyckte mycket om Olof Palme. Ett stort plus i kanten från mig!

PS 2. Jesus brukade säga: "Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem".


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner