Den arge dirigenten

Mina år som förlagsredaktör vid den kungliga akademien befolkades av en rad mycket originella personer. Jag gav ju ut böcker - många böcker - som handlade om musik och som skrivits av musiker och vetenskapsmän av alla de slag. En del av dessa personer hade aldrig skrivit någon bok tidigare, de hade laddat ett helt liv för att till slut, nu på ålderns höst, ge ut BOKEN med stort B. Och då var det allvar - med stort A. Nu skulle världen få se, nu skulle eventuella konkurrenter få på nöten. Folk skulle rusa till bokaffärerna för att köpa BOKEN.

Manuset kunde levereras handskrivet i en plastkasse. Femhundra sidor i en knölig bunt som räcktes fram med största möjliga krav på snabb leverans och given succé. Ibland var det svårt att vara redaktör. Särskilt som samma person veckan efter kunde komma med en ny plastkasse - med en ny, utökad version av texten. Eller ännu värre - en kasse med små lappar som skulle klistras in här och där i förra veckans pappersbunt...

Ibland kunde det vara lite tungt att vara förlagsredaktör.

En av dessa originella personer var dirigent. Han var ökänd för sin perfektionism och sitt hetsiga humör, med en stubin som var så kort att den var i princip osynlig. Ryktet gick att när han skulle dirigera en Mozartsymfoni kom han bara förbi de första takterna - resten hann han inte med, eftersom han hela tiden hittade fel i orkestern. Omtagningar i det oändliga som drev de stackars orkestermusikerna till psykosens gräns. I fyrtio år hade denne man arbetat på en handbok i dirigering. Tio kapitel om hur man blir en mästerdirigent. Och nu stod han där i mitt arbetsrum med en jättestor papperskasse i handen. Kollegerna hade varnat mig i veckor, så jag var förberedd och log mitt allra blidaste leende och skyndade mig att hämta kaffe och pepparkakor.

Att dirigera är en svår konst
- men det måste vara ett verkligt drömjobb.

Så började skådespelet. Dirigenten, som var ganska kort och mager och med en gigantisk näsa, började berätta om sitt Magnum Opus (= storverk). Jag satt och tänkte att han såg ut som en ilsken kråka som hackade på någonting. Saliven stänkte ända fram till skrivbordet. Boken skulle bli en succé, den skulle sälja i jätteupplagor och nu gällde det att arbeta snabbt och redan nu sätta igång med en massiv marknadsföringskampanj över hela landet. Förmodligen var det dags att redan nu engagera en stab med översättare också, eftersom boken naturligtvis skulle bli en kioskvältare i hela västvärlden.

Vårt samarbete pågick i ett par år. Minst två gånger i veckan kom nya tillägg till den där jättelika bunten i papperskassen. Ibland i form av hela sidor, ibland i form av små gula post-it-lappar med några ord som skulle bytas ut. Ibland kunde han ringa vid sjutiden på lördagsmorgonen till mitt hem och på bredaste skånska kraxa fram ytterligare ändringar - eller korrrrigeringarrr, som han kallade det.

Nya korrrigeringarrr...

En gång råkade jag skicka fel version av ett korrrrigerat korrektur till den berömde dirigenten - ett som var avsett för min kontakt på tryckeriet. I kanten hade jag skrivit med rödpenna: "Nu ger vi fan i skitgubben - nu får han ge sig!!" När jag insåg vad jag gjort greps jag av ångest och tänkte på den där osynliga stubinen. I flera dagar väntade jag på att atombomben skulle brisera. Varje gång telefonen ringde kände jag svetten i pannan och knäna vek sig. Men Hiroshima kom inte. Inte Nagasaki heller. Troligen hade "Skitgubben" missat denna detalj - han som hade rykte om sig att aldrig missa den allra minsta lilla prick.

BOKEN kom ut till slut. Den såldes i några hundra exemplar och dirigenten var så lycklig, så lycklig att han bjöd på stor fest på restaurang. Men när maten var uppäten och vinet urdrucket, skällde han ut kyparen och vägrade att betala. Man kan ju inte vara snäll jämt...


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Att höra och att lyssna

 

 

Det är stor skillnad på att använda örat
- att höra - och att...

Det är så oerhört viktigt att våga tala, våga berätta om saker som berör en. Jag är en svuren fiende till det jag i tidigare blogginlägg kallat Tigandets land - landet där de som har det svårt ofta får skrika ut sin smärta för döva öron, men till sist tystnar, eftersom ingen lyssnar på vad de har att säga.

Men att tala räcker inte - någon måste lyssna på den som talar också. Och lyssna på riktigt.

När jag gick min Steg 1-utbildning till psykoterapeut hade vi en kursledare som var väldigt tuff - åtminstone hade hon den framtoningen. På föreläsningarna och seminarierna marscherade hon fram och tillbaka framför den vita tavlan och betraktade oss studenter med en nedlåtande, nästan lite föraktfull blick och hennes kommentarer var ofta både ironiska och tvetydiga. Det kändes inte bra att ha en huvudlärare som utstrålade så mycket arrogans, så naturligtvis blev hennes kommentarer "snackisar" på lunch- och kafferasterna. Vi studenter måste ju avreagera oss på något sätt, så vi härmade tonfallen och gesterna så gott vi kunde. Men - väl inne på lektion blev det desto tystare. Flera av oss försökte då och då påpeka att vi kände oss överkörda - men då blev allt som oftast svaret: "Jag hör vad du/ni säger...". Underförstått: "... men jag lyssnar inte..." Det är skillnad mellan att höra och att lyssna - stor skillnad. Milsvid skillnad!

Under vår utbildning blev så den stående kommentaren oss studenter emellan, på skoj förstås "Jag hööör var du säger..." Eller ibland: "I hear you..." (Måste bara tillägga att utbildningen i övrigt var utomordentligt bra och den övriga lärarkåren alldeles utmärkt.)

... lyssna aktivt med tanke- och känslolivet påkopplat.

Att kunna lyssna, det vill säga använda inte bara örat, utan koppla på tanke- och känslolivet också, är så otroligt viktigt. Hur ser man annars sammanhang? Upplever empati och inlevelse? Lär sig på djupet om en människas historia? Fullt ut kan man nog aldrig förstå en annan människa - men med ett inlevelsefullt lyssnande kan man ändå komma ganska långt. Hör man bara - har man inget förstått och historien kommer att upprepa sig. In genom det ena örat och ut genom det andra, som det brukar heta.

I dagens DN recenserar Martina Lowden Sjukdomen - den andra delen i Jonas Gardells romantrilogi om aids i Sverige. Hon är kritisk och tycker inte att denna andra del kan mäta sig med den första delen. Hon skriver att Gardell fastnat i barndoms- och familjeskildringar, att han fortsätter att porträttera huvudpersonerna som missförstådda, överkänsliga och finlemmade barn som sitter ensamma på stranden och ser "själfulla ut", istället för de aktiva och utagerande bögar de faktiskt var. Bögarna som "satte på och sög av varandra" - vart har de tagit vägen? undrar Lowden irriterat. Hon kritiserar också boken för "kaotisk kronologi" - tvära kast mellan årtalen och brist på musikalitet i textuppbyggnaden. Men ändå - hon inleder sin recension med några rader som är så oändligt viktiga, apropå att den gastkramande aids-epidemien under 80-talet verkar ha fallit i glömska hos yngre generationer:

För så effektivt reviderar tystnaden historien. Inte främst den utsatta minoritetens tystnad, utan den tigande majoritetens okunskap och ointresse. Det räcker inte med att någon "vågar tala" för att en sådan tystnad ska brytas. Några måste lyssna också. Det hänger på vilka som gör det, och vad de gör med det de hört.

Martina Lowden.

Martina Lowden får sista ordet ikväll på bloggen. Jag kunde inte ha sagt det bättre själv.


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Om att göra skillnad

Jag tror att varje människa vill lämna ett avtryck. Någonstans - på något sätt - på livets "Walk of Fame". Ett aldrig så litet avtryck, en aldrig så liten stjärna. Att bara försvinna spårlöst ut ur livet utan att ha åstadkommit något av betydelse för någon annan - det är det nog ingen som vill. Eftersom vi ju heller inte vet något om vår fortsatta existens efter döden, blir ju detta ännu viktigare. För även om vi som individer försvinner från de levandes skara, lever vi ju kvar i deras minnen och berättelser och det blir på sätt och vis också ett slags fortsatt existens.

Hollywood Walk of Fame
- borde finnas en stjärna för
varenda människa, tycker jag.

I ett tidigare blogginlägg - De dödas dag eller En liten lektion i latin - skrev jag om min förste make, latinläraren. Han avled hemma av en massiv hjärtattack medan vi ännu var gifta. Vi fick aldrig några barn tillsammans, och de båda flickor jag födde i mitt nästa äktenskap, hade ju förstås aldrig träffat honom. Men berättelserna som jag underhöll flickorna med under långa bilresor för att de skulle glömma bort sin åksjuka, gjorde på något sätt att han ändå fanns med, långt efter sin bortgång. "Berätta om Farbror A!" brukade de ropa när det blev jobbigt i bilen. Och då gjorde jag det. Berättade om när Farbror A råkade ramla ner i en brunn i Andorra och träffade en foxterrier, eller när han höll på att spränga gasspisen, eller när han skulle slipa golvet och fick en elstöt. Och de små flickorna skrattade av hjärtans lust och glömde alldeles bort att spy i bilen.

Det är hemskt att spy,
särskilt i bilens baksäte.

Ingen människa är tråkig. Inget människoliv är ointressant. Allas våra liv är lika stora och betydelsefulla som sagorna och de gamla myterna, lika viktiga. Och storheten ligger inte i graden av yttre framgång, av berömmelse och kändisskap. En människa kan leva i de allra anspråkslösaste omständigheter och ändå vara storslagen och betydelsefull. Därför är alla värda sin stjärna på Walk of Fame.

På samma sätt tror jag också att det man arbetar med måste ha något slags betydelse för fler än en själv - annars känns arbetslivet meningslöst. "Göra skillnad", brukar det heta. Mitt jobb som förlagsredaktör på den kungliga akademien var väldigt roligt och stimulerande; jättetrevliga kolleger som blev kompisar, ibland riktigt kul arbetsuppgifter - särskilt samarbetet med författarna, rolig representation och vackra lokaler. Men - redan efter några år började jag känna en gnagande osäkerhet om det jag gjorde egentligen var betydelsefullt. Böckerna jag producerade var ju fina - men läsekretsen var mycket begränsad, bara musikexperter inom en smal sektor.

Böcker är viktiga - men inte alla...

Till slut började jag nästan känna skam. Jag var inte längre stolt. Så, när jag jobbat där i sjutton år, skulle akademien omstruktureras, byta profil och många av de anställda fick gå - jag också. Innerst inne var jag inte alls ledsen, för nu skulle jag äntligen utbilda mig till det jag så länge längtat efter: psykoterapeut. För i det jobbet kan man göra skillnad, tyckte jag. Samtal kan uträtta underverk - om man bara har lite tålamod. Så tycker jag fortfarande! Men på grund av nya EU-regler fick vi med en humaniorabakgrund inte slutföra vår utbildning, fast vi var på väg mot legitimation. Där står jag nu. Utan legitimation, men fortfarande med en vilja att arbeta för att göra skillnad. För en sak vet jag: genom samtalet kan man hitta sig själv om man tappat bort sig och upptäckta hur betydelsefull man är. Det ni, arbetsmarknadscoacher: där finns det kraft. Hur kan ni ha missat det?? Har ni missat alla stjärnor som glimmar på vår Sweden Walk of Fame?

Hey - arbetsmarknadscoacher: har ni missat alla stjärnor
som glimmar på Sweden Walk of Fame?

Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Hellre entertainer än ingenting alls

Ikväll visste jag inte alls vad jag skulle skriva om. Ett tag tänkte jag skriva om en dikt, sedan funderade jag på att skriva om hur en skitdålig poplåt kan bli till guld i nytt arrangemang. Sedan kom idén att jag skulle skriva om det djupsinniga i julsången Hej tomtegubbar. Men - inget av alternativen kändes särskilt lockande. Så istället knäppte jag på TV:n för att se favoritprogrammet Allt faller - ångestgympa på högsta nivå med Jonas (Gardell) och Johan (Rheborg). Idéerna kom direkt. Rheborg brottades med sina svårigheter att uttrycka en egen åsikt. Det är djupt intressant!

Rheborg analyserar tyckandet.
Han påstår sig vara "motför".

Varför ska man alltid tycka så mycket? Alltid ha en åsikt om allt - iallafall om man är kändis. En klar och tydlig åsikt ska det vara - för eller emot. En åsikt som man står för och inte ändrar sig när man får mothugg. Det verkar ibland som att det blivit svårare att formulera nyanser numera. Det tar liksom för lång tid att pressa sig igenom gråskalorna - så nu i turbons tidevarv kör man mest med svart eller vitt. Det går fort, är lätt att förstå och orsakar inte så mycket missförstånd, som man ju ändå inte har tid att reda ut. Fast food och fast thinking.

Gråskalan - det nyanserade läget mellan svart och vitt.

I Allt faller har Johan blivit inbjuden till ett pratprogram. Han ska tycka, ha en åsikt. Men plötsligt har han ingen åsikt. Eller rättare sagt, det har han förstås, men han ser saken från två håll. Han blir plötsligt, som han säger "motför". Men att se nyanserna är inte slagkraftigt, det blir krångligt och tar dyrbar TV-tid. Johan lindar in sig i försök att förtydliga - ångestnivån stiger. Ett tyckarproffs platsar honom resolut och ställer en fråga som - om han svarar vettigt - tar loven av hela hans argumentation. Stor ångest. Jättestor ångest.

Skriet i nytolkning.

Måste man tycka så himla mycket då? Är det inte bättre att läsa på först, innan man tycker en massa? Men - då uppenbarar sig genast alla de där gråskalorna. Ju mera man läser och tar reda på, desto komplexare blir bilden och desto svårare blir det att formulera sig rappt och slagkraftigt, desto fler blir de gråa nyanserna. Väldigt grått blir det...

Jag känner igen mig i Rheborg. Jag ser massor av gråskalor överallt, det blir mycket å ena sidan och å andra sidan. Samtidigt har jag ett behov av att bli lyssnad på, bli sedd - och då har man inte så mycket tid på sig. Då väljer jag ofta att yttra mig väldigt skarpt och kategoriskt istället. Något som jag senare kan grubbla mycket över och ångra. Varför i helsike sa jag så?? Jag borde ha varit mera nyanserad... Tänk om han/hon blev förolämpad?

Förolämpningarnas okrönte konung
- kapten Haddock.

Vid en lunch nyligen pratade sällskapet om TV-programmet Skavlan. (Som jag ofta missar.) En musikgrupp som uppträtt i senaste programmet avhandlades och två i sällskapet tyckte att de varit så jättebra. Jag hade också sett dem och tyckt att de var riktigt urdåliga. Och nu hör jag mig själv säga: "Men det var ju värsta skiten!" De två säger att de är ju så berömda och spelas överallt. "Det hjälps inte", säger jag kategoriskt. "Det är skit iallafall." De såg förvånade ut och frågade om jag skojade. "Absolut inte!" deklarerade jag tvärsäkert. Efteråt kände jag mig dum. Jag hade ju faktiskt underkänt deras musiksmak och framställt mig själv som en smakdomare. Kvalen fortsatte under eftermiddagen och på kvällen. (Men, de var ju skitdåliga...)

Kanske handlar det allra innerst inne om en bristande självkänsla? Man tror sig inte om att vara tillräckligt intressant för att folk ska orka lyssna. Kan det vara så? Man förenklar, karikerar och skruvar till det för att åtminstone få ett skratt. Hellre entertainer än ingenting alls.


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Den livsviktiga stoltheten

Jag hörde ryktas att Svenskt Näringsliv vill premiera högskolor som utexaminerar studenter i "efterfrågade" ämnen - läs: teknik och ekonomi och annat "matnyttigt". Högskolor som utexaminerar humanister och olönsamt pack ska inte premieras. Detta för att minska arbetslösheten - förstås - och för att hålla samhällsapparaten ren från onödiga "element", som kulturarbetate och annat konstigt som bara tynger ner, belastar och hindrar kugghjulen från att snurra allt fortare.

Carola - också en kulturarbetare. Vad skulle coachen säga till henne?
"Hörru du, glöm det där med sången - tänk nytt istället!"

Kulturarbetarna kan få vara med i TV och sjunga och spela och kan kanske få delta i På spåret också. Men annars är de inte önskvärda. Inte när de strömlinjeformade medelmåttorna får bestämma - de som haft tillräckligt avtrubbade intellekt och vassa armbågar för att ta sig fram till maktpositioner där de kan styra och ställa efter sina väl inlärda lagom-måttstockar.

I söndagens Dagens Nyheter fanns en stor artikel skriven av rockmusikern Nike Markelius: Dagbok inifrån utanförskapet. Hon har hamnat utanför arbetslivet och ska nu tuktas och friseras så att hon passar in. Arbetsförmedlingen skickar henne till ett slags sista-chansen-coaching-företag. Nike registrerar med sin penna vad som sker och skriver artikeln. Hon beskriver hur hon förminskas till något slags icke-person och uppmanas att glömma vad hon egentligen vill och kan - bortse från vem hon är och vill vara.

Nike Markelius. Stolt - ännu så länge.

Det var precis vad som hände mig när jag på eget initiativ och för egna medel sökte coaching-hjälp hos ett företag som berömmer sig av att kunna få ut äldre (40+) på arbetsmarknaden. Vid första träffen - som kostade mig tusen kronor (det blev många träffar och många tusenlappar...) - säger coachen till mig att jag ska glömma min utbildning, bortse från att jag är utbildad litteraturvetare, lingvist och psykoterapeut. Nu ska jag tänka nytt, säger han. Radera alla gamla ambitioner, glömma det som varit och se framåt. Istället skulle jag överväga att söka jobb i klädbranschen, tyckte han. En stilla undring: jag är inte ett dugg intresserad av mode, kan ingenting i detta ämne. Trodde han verkligen att modebranschen skulle vara intresserad av en medelålders kvinna som skiter fullständigt i mode och kläder? Men det gällde ju att "tänka nytt", tydligen inte "tänka klokt". Det gällde inte alls att söka ta reda på klientens kunskaper, förmågor och önskningar. Inte alls att arbeta för att placera "rätt man på rätt plats". Bara att mata statistik-draken.

Lars Norén behöver kanske inte gå till någon jobbcoach.
Men skulle han göra det, säger coachen: "Men Lars - nu får du tänka om och lägga det där
med skrivandet bakom dig. Böcker finns det ju alldeles för många av redan."

Jag har tänkt mycket efter att ha läst Nike Markelius text. Hon är stolt över den hon är och har varit. Stolt över sin musik, stolt över sin historia. Det är ju den känslan - stoltheten - som ska bära henne genom det här utanförskapet, bort från kylan och tillbaka in i värmen. Varför ska de då ta ifrån henne stoltheten? Vad vinner de på att göra henne svag och modlös? Stoltheten är stark och vacker. Utan den orkar ingen kämpa. En människa som berövats sin stolthet klarar inte motstånd. Tänk på det, coacher: vårda era klienters stolthet - annars kommer ni inte att lyckas med ert uppdrag!


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Stand up-tragedy

Vad är det som är kul - egentligen? Vad är det vi skrattar åt? Är det "goa-glada-göbarrr" som drar vitsar? Mr Bean? Solsidan? Självklart är det individuellt vad man roas av. Jag tänker på min gamle gode vän pianostämmaren Conny, som tyckte att Lorry-humorn var elak och otrevlig. Och långsökt, brukade han säga. Och ironisk. Jag undrar vad gamle Conny skulle ha tyckt om humorserien Allt faller som nu visas i TV? Han hade med all säkerhet stängt av eller bytt kanal till America's funniest homevideos. Och avfyrat sin vanliga dom: "Skit är det!!" Conny skrattade av hjärtans lust när folk ramlade av cyklar och slog i backen. Det var kul! Tyckte han iallafall.

Vurpor är väl inte så kul, egentligen ...

Men jag byter inte kanal - jag sitter som klistrad och vill inte missa en enda replik. Allt faller handlar om två stå-uppare som nått stor framgång. De är kändisar - men hur ser baksidan av den rampljusbelysta medaljen ut? Hur ser livet ut, utanför scenen? Johan (gestaltad av Johan Rheborg) är en hypokondrisk och anpasslig man, proppfull av nedtryckta aggressioner. Han har nyss förlorat sin far och placerat sin gravt dementa mor på ett vårdhem. Samma vårdhem visar det sig, där den andre store komikern Jonas (Gardell) har sin, likaledes dementa, mamma. På något sätt är världen för liten för dessa båda herrar. De möts i vårdhemskorridoren, mönstrar och mäter varandra - ger inte ett uns för mycket credit, släpper inte till en millimeter av ömsesidig uppskattning. Reviret måste försvaras till varje pris. Och platsen i hackordningen. Jonas - som spelar en karikatyr av sig själv - är en ensam man. På scenen briljerar han. En demagog med fullständigt gastkramande humor som trollbinder publiken. Men sedan - ensam på hotellrummet - förvandlas han till en bitter, intorkad liten gubbe, så ensam att det skriker i väggarna.

En slipad demagog som håller sin publik i ett järngrepp.

Grundstoryn i Allt faller tycks vara att de båda humorgiganterna Johan och Jonas ska uppträda tillsammans som ett komikerpar på en tillställning. Det har deras kallhamrade impressario lovat sin uppdragsgivare och nu arbetar hon febrilt för att få giganterna att kommunicera, utan att verbalt försöka ta livet av varandra. Men detta visar sig vara en omöjlig uppgift. Norra halvklotet har inte plats för två så stora personligheter. En neurotisk hypokondriker med stressyndrom och en supernarcissist med ett outsläckligt självhävdelsebehov. Men roligt är det. Man kanske inte skrattar högt (som på de där burkskratten man ständigt hör i amerikanska sit-coms) men inuti bubblar skrattet - av igenkännande. Skräcken att inte vara älskad, inte vara bäst, inte roligast, inte populärast. Att inte hinna med LIVET, att missa något, att tåget rusar förbi utan att man hinner kliva ombord. Och att man minsann inte sörjer så där oerhört om konkurrenten skulle råka bli kvar på stationen, hjälplöst fäktande...

Stanna tåget - jag vill kliva på!

Vad är det som är så roligt? Jo - det är igenkännadet. Det är driften med de egna svagheterna, hang-upsen, neuroserna och skräckarna som är så befriande roligt. Jaså - känner han också så??! Då är jag inte ensam! Det finns fler som är rädda! Vad härligt!!! Stand up-tragedy - för livet är ju svårt! Outhärdligt många gånger - men trösten är ju den: du är inte ensam. Det är fler som lider - liiider! Tack för den vissheten!


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Finns det en mening? - del II

För ett tag sedan skrev jag ett inlägg som hade titeln Finns det en mening? Inlägget handlade om min mormor som förlorade sin lille 8-årige son i leukemi. En dag mötte hon en präst ute på gatan. Prästen, som kände till dödsfallet, lär ha gått fram till mormor och sagt något i stil med "Nu ska frun inte vara så ledsen. Frun förstår, att allt som händer och sker - allt - det har en mening, förstår frun. Det finns en mening med att lille Olle skulle få komma hem till Gud."

Inte mormors favoritlokal.

Efter det kommentaren gick min mormor aldrig mera in i en kyrka. Och präster - det var det allra värsta hon visste, bortsett från lurifaxar och mördare förstås. Tyvärr var det så att min morfar reagerade på motsatt vis. Efter att lille Olle tynat bort och dött på sjukhemmet, sökte morfar tröst i kyrkan - började gå i mässan, läsa Bibeln och prata med präster. Till mormors stora irritation.

Men blev sorgen efter den lille pojken mer hanterlig och lättare att bära för morfar än för mormor? Jag vet inte svaret på den frågan - det enda jag vet är att morfar resten av sitt liv var deprimerad och tillbringade allt mer tid på ett kyrkligt vilohem och att mormor aldrig någonsin kom över sorgen efter lille Olle. Hans namn fick aldrig nämnas - och sången Mors lilla Olle var förstås bannlyst i hemmet. Man talade aldrig om det som hänt, utan teg och i tystnaden växte sig sorgen så stor att den kvävde nästan allt.

Mors lilla Olle fick inte
sjungas i mitt barndomshem.

Frågan blir så här: finns det tröst i att söka en mening i det som händer? (Och med mening menar jag inte det naturliga sambandet mellan orsak och verkan - utan en mera övernaturlig mening: Ödet, Gud och Karma.) Eller är sökandet efter mening bara en flykt undan den bistra sanningen, att allt bara händer av slumpen - att det inte finns någon rättvisa, inget mål, ingen av någon högre makt uttänkt plan för våra liv och våra strävanden? Insikten skulle vara då, att våra liv egentligen bara är en tillfällig existens - utan orsak och utan avsikt. Kan det kanske till och med vara skadligt att försöka hitta en mening?

Jag vet ett exempel på det sista. En präst brukade säga i sina predikningar att allt har en mening - att allt är beroende av tron. Trodde man tillräckligt starkt, skulle allt fixa sig. Bad man om lycka, kom lyckan, bad man om hälsa, blev man frisk. Bad man om pengar, kom pengarna, på ett eller annat sätt. Bara man inte tvivlade, utan satte hela sin tillit till Guds kraft och förmåga - då kunde man vara trygg på alla sätt. Ända in i evigheten, för ett evigt liv ingick förstås också i det vackra paketet. Men tvivlade man - då var det en helt annan sak. Då fanns det inga garantier och ingen nåd.

Påven välsignar.
Då borde väl allt fixa sig iallafall?

En dag blev prästens egen son väldigt sjuk. Han fick förfärligt ont i magen. Det blev bara värre och värre. Prästen och prästfrun bad enträget till Gud om att deras son skulle bli frisk. Men sonen blev inte ett dugg bättre. Dagarna gick och till slut fick familjen åka till sjukhuset. Där undersökte man pojken, men kunde inte hitta någon egentlig orsak till magsmärtorna. Kanske var pojken stressad? Kanske hade han lite känslig mage? Så fick man åka hem igen och pappa prästen och mamma prästfrun bad och bad till Gud. Men då blev pojken väldigt ledsen. Han hade fortfarande ont i magen, men nu började det göra ont i själen också. Kunde det onda i magen vara hans eget fel? Var det kanske så, att han inte trodde tillräckligt starkt på Gud ändå? Var det onda i magen kanske straffet för att han innerst inne tvivlade? Så pojken fick så dåligt samvete. Och så fick han ännu mer ont i magen - och i själen...

Återkommer i frågan - för detta ämne är outtömligt intressant, ur så många synvinklar.


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Om att välja

Om man kunde se in i framtiden - skulle man våga göra det då? Skulle man vilja? Om man kunde se utfallet av de val man fattar i nuläget - skulle det vara bra? Skulle det hjälpa oss att fatta de rätta besluten? Eller skulle det bara vara skrämmande och passiviserande? Skulle man kanske inte våga fatta några beslut alls då? Fast - att låta bli att ta beslut är också ett slags beslut, ett passivt beslut där man låter andra bestämma över ens öde.

Skulle man våga anlita kristallkulan
om den verkligen fungerade?

Jag har naturligtvis tänkt mycket på de här frågorna eftersom jag flera gånger i mitt liv, precis som alla människor, fattat beslut som fått stora konsekvenser. Men om jag vetat det jag vet idag - hade jag valt på ett annat sätt då? Och vem skulle jag ha frågat? Och vem skulle vågat svara på en sådan avgörande fråga?

En möjlighet ligger längre fram på vägen.
Fortsätta köra eller vända om, det är frågan.

Ett bra exempel på avgörande beslut är vilken gymnasielinje man ska välja. När man väljer, är man i regel femton-sexton år. Är man mogen nog att överblicka de följder detta val kan få? Jag tror verkligen inte det. När jag var femton år ville jag helst av allt bli läkare - en lyssnande och omtänksam allmänpraktiker som tog hand om sina patienter, det var drömmen. Men - eftersom jag också var språkintresserad och inte riktigt var säker på att jag skulle klara matten (det var mitt svagaste ämne i skolan), så valde jag humanistisk linje med latin. Sett i den backspegel jag nu aningen skräckslaget tittar i på min färd genom livet, kan jag direkt säga att detta var ett dumt val, riktigt idiotiskt.

Arbetsmarknaden behöver läkare - mycket få läkare går arbetslösa. De behövs, för sjuka människor finns alltid och överallt och de kommer alltid att behöva vård och omsorg. Humanister däremot är det inte något skriande behov av - inte i vårt samhälle iallafall, och allra helst inte sådana som kan latin. Det kan vara kul att imponera med något citat ibland - men det är inget som behövs eller värderas som något annat än en lite lustig extrapoäng. Visst är det kul att briljera i På spåret - men det räcker liksom inte.

Julius Caesar, porträtterad  i Asterix. Han lär ha yttrat "Et tu, Brute"
när han blev knivhuggen i ryggen av sin kompis Brutus.
Knappast nödvändig kunskap, eller?

Tänk om någon hade kunnat upplysa mig om detta när jag envisades med mitt latin? Men - hade jag lyssnat? Det vet jag ju inte. Men om denna någon verkligen hade kunnat få mig att förstå hur framtiden skulle bli, då kanske jag hade valt annorlunda, läst medicin och haft ett bra och engagerande arbete idag.

För sex år sedan mötte jag mitt livs stora kärlek på Öland. Jag satsade allt på kärleken och valde ett liv med resor mellan Stockholm och Öland varje vecka. Om jag då vetat vad jag vet nu: att det är oerhört svårt, kanske omöjligt, att få ett arbete och att kunna försörja sig när man lever ett sådant liv - hade jag valt annorlunda då? Hade jag kunnat välja bort kärleken? Hur skulle livet tett sig då? Om jag av praktiska skäl avstått från lyckan? Hade mitt känsloliv överlevt ett sådant beslut?

Min mormor - som var en ganska sluten person (jag skrev om henne i blogginlägget Finns det en mening?) brukade säga så här: när man fattar ett viktigt beslut är det det enda rätta just då, i den situationen. Om man senare - i en helt annan situation - tycker att man fattade ett felaktigt beslut, då ska man ändå inte ångra sig. För det man gjorde - det gjorde man för att man trodde på det då. Ångra sig är meningslöst, tyckte mormor. Klokt resonerat, tycker jag. Och en bra medicin mot bitterhet och smärtsam nostalgi.

Trots frågetecknen kämpar jag på. Visserligen tittar jag i backspegeln, men mest framåt ändå. Och avslutar med ett latinskt citat - bara för att briljera lite: Per aspera ad astra.

Et tu Brute = Även du, min Brutus!
Per aspera ad astra = Genom svårigheter, mot stjärnorna.

Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Historien om Jimmie eller Man in the Mirror

Jimmie hade varit militär fram till 1945. Sedan hade han jobbat med lite av varje och haft ganska grava problem med spriten. Någon gång kring 1965 kom han i kontakt med vården, då det visade sig att han hade fått väldigt svårt att komma ihåg saker. Tio år senare blir han remitterad till sjukhuset där neurologen och författaren Oliver Sacks arbetar som läkare. Jimmie blir doktor Sacks patient och tillsammans försöker de utforska hur Jimmies värld ser ut, vad som egentligen hänt i hans hjärna och hur man ska kunna hjälpa honom till ett bättre liv.

Edward Hoppers bildvärld - ödslig, tillbakablickande.
På något sätt en skildring av Jimmies främlingsskap
i verkligheten.

Efter några undersökande samtal, visar det sig att Jimmies värld stannade 1945. Allt som inträffat efter detta årtal finns inte ett enda spår av i hans medvetande - all ny information försvinner direkt. Vid ett tillfälle vill doktor Sacks testa Jimmie och håller upp en spegel. Jimmie stirrar förfärad på ansiktet han ser i spegeln och utbrister: "Vad är det där för en gammal man!?" Doktorn grips av samvetskval när han ser Jimmies förfäran. Men i nästa ögonblick är chocken borta. Jimmie ler och tittar ut genom fönstret på några barn som leker, allt är redan glömt - den gamle mannen i spegeln är redan utsuddad ur minnet, försvunnen.

Den berömda spegelscenen ur Ingmar Bergmans Smultronstället.
Professor Borg får syn på sitt åldrade ansikte och grips av förtvivlan.

Efter ytterligare tester och undersökningar står det klart att Jimmie för alltid förlorat all tid efter 1945. För honom har kriget nyss tagit slut och han är en ung man på väg ut i världen. Men han är en man utan framtid - eftersom han inte kan minnas eller lära sig något nytt. Psykiatern konsulteras. Även hon undersöker, forskar och prövar olika lösningar för att hjälpa den alltmer uppgivne Jimmie ur hans fångenskap i tidlösheten. Pussel? Sällskapsspel? TV? Men förströelsen varar bara några sekunder, sedan kommer förtvivlan och rastlösheten tillbaka.

Så söker sig Jimmie till nunnorna som också finns på sjukhuset. Han börjar gå i mässan - och där händer det: han får plötsigt frid. Medvetandets ständiga fallande stannar upp och får fäste i mässans struktur och regelbundna ceremoniella mönster. Jimmie blir en flitig besökare i mässan - här mår han bra. Rutinerna som upprepas, sångerna, bönerna - allt blir till ett mönster han kan gripa tag i. Ett mönster som ger honom mening och harmoni.

Varför berättar jag allt det här? För att göra reklam för den fina boken Mannen som förväxlade sin hustru med en hatt av neurologen och författaren Oliver Sacks? Nej, faktiskt inte. Även om den boken är så oerhört läsvärd. Vad jag vill visa är hur engagerat, insiktsfullt och oförtröttligt neurologen och psykiatern arbetar tillsammans med Jimmie för att finna svar på hans gåta och för att hitta en väg till, om inte bot, så åtminstone lindring.

Jag känner en person som i likhet med Jimmie lider svårt i sitt liv. (Jag har tidigare skrivit om honom i blogginlägget Viktiga människor.) Men för honom är det ingen som forskar eller oförtröttligt söker svar på hans gåta, ingen som samtalar, lyssnar och frågar. Istället blir han inlåst och tvingas ta mediciner som bryter ner både kropp och själ - tar ifrån honom skaparkraften och intellektet. Han ber om samtal, men nekas samtal. Han ber om respekt, men får ingen. Han försöker förklara sig, men blir inte lyssnad på. Till sist ber han om att få bli lämnad ifred, men inte ens det får han.

Här kommer musik för dem som också borde ta sig en titt i spegeln. Det är först när man skärskådar sig själv med allvarsögon, som förändringen kan börja. Till dem som inte bryr sig om att forska och söka svar: Man in the Mirror med Michael Jackson:

Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Att leva i ett evigt nu

Lev i nuet! Det brukar man ofta höra från sådana där "må-bra"- och "älska-dig-själv-profeter". Med detta menar de väl antagligen att man inte ska förlora sig i grubblerier över det förflutna eller i fantasier om framtiden. Eller farhågor eller alltför mycket planerande. "Varför gjorde jag inte så, när jag ändå hade chansen? Tänk om jag hade gjort så istället..." Eller: "Tänk om jag kommer att misslyckas med att..."

Men - jag undrar om må-bra-profeterna verkligen inser hur beroende vi människor är av vårt minne - av att vi har en dörr som går att öppna mot vårt förflutna, mot den tid som passerat i våra liv och som påverkar oss och gör oss till dem vi är idag. Slår den dörren igen - vem är vi då? En människa utan sin egen historia. Fångad i ett evigt nu - utan vare sig förflutet eller framtid. För man kan ju inte planera för något om man inte vet vem man är.

Dörren till det förflutna är reglad
och går aldrig mer att öppna.

Clive Wearing är en musiker som i unga år och alldeles nygift drabbades av en mycket ovanlig hjärninflammation. Sjukdomen angrep hans tinninglober och orsakade ett av de allra allvarligaste fallen av minnesförlust vi känner i västvärlden.

Clive Wearing och hans hustru Deborah.

Clives minne är så kort, att när han ska svara på en fråga, har han glömt frågan innan han hunnit svara på den. Det tar cirka sju sekunder - sedan är allt utsuddat, och man måste börja från början - Börja från början - Börja från början - Börja från början - ... i oändligheten, i ett ständigt nu. Ingen tid bakom - ingen tid framför. Bara ett nu - Ett nu - Ett nu. Just nu. Inget mer.

Den enda människa Clive känner igen är hustrun Deborah. Varje gång de möts strålar Clive av lycka. Han kysser och kramar och älskar denna kvinna - som han inte vet vem det är. För i samma stund som hon berättar att de är gifta - då har han redan glömt det. En alldeles underbar ny bekantskap - varje gång. "Vem är denna underbara kvinna?!" utropar han. Lämnar hon rummet för en kort stund och sedan återkommer, är det som om han inte sett henne på evigheter. "Å, så underbart att du äntligen kommer!", jublar han och springer fram mot henne - strålande lycklig över återseendet. Han pratar och pratar och pratar - många ord, men egentligen utan sammanhang, eftersom han genast glömmer vad han alldeles nyss har sagt.

Clive Wearing har förlorat allt - utom en sak: musiken. Här är han precis som förr. Lika stringent, lika säker och med ett alldeles oanfrätt minne. Han dirigerar sin kör och sin orkester utan minsta problem - men han känner inte igen ett enda av ansiktena han ser framför sig. Och när musiken tystnat och konserten är slut - då har han glömt allt och har ingen aning om var han är.

Är han lycklig? Är han olycklig? Det vet man inte. Inte han själv heller. Men när han musicerar och koncentrerar sig på tonerna - då är han lycklig. Då får hans medvetande ett fäste, något som håller honom samman i sig själv. Annars befinner han sig ständigt i ett slags fallande utan slut, utan mål.

Oliver Sacks - neurolog, humanist och författare och en stor förespråkare för musikterapi.
Det är han som berättat historien om dem som väcktes ur en trettioårig sömn.
Filmen heter Uppvaknanden.

Imorgon ska jag skriva om Jimmie - en annan man som fångats i ett evigt nu. Och vad som faktiskt kunde hjälpa honom. Det går att läsa om Jimmie i den fantastiska lilla boken Mannen som förväxlade sin hustru med en hatt. Författaren heter Oliver Sacks - neurolog och humanist.


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Humor åldras

Visst har väl humorn förändrats de senaste tjugo-trettio åren? Blivit skarpare och mera ironisk - i bästa fall. Jag tror att folk var betydligt mer lättroade förr i tiden. Då var det ordvitsar och buskis som gällde. Sune Mangs, Carl-Gustaf Lindstedt och Gösta Bernhard - Söderkåkar och Casinogänget. Nu är det mera grov satir och gränstänjning långt över tabugränserna. Jag misstänker att detta beror på att vi inte längre är så oskuldsfulla som förr. Blåögdheten är ett passerat stadium. Världen har blivit större och hotfullare, människorna otryggare. I katastrofernas skugga växer ett annat slags humor; svartare, snabbare, hårdare.



Mille Schmidt, Monica Zetterlund och Sune Mangs i den populära
TV-buskisen Söderkåkar. Känns väldigt längesedan...

Jag har ett bra exempel. När jag jobbade på den där kungliga akademien lärde jag känna en äldre man som var pianostämmare - mycket skicklig och anlitad vid Nobelfester och stora konserter. Vi blev jättegoda kompisar. Han var en riktig pärla: pratsam, godhjärtad, öppen och temperamentsfull. Han drog alltid grova vitsar och var fullproppad med fördomar, som han gärna vädrade högt och ljudigt. Tyvärr är han död nu, men han blev faktiskt gudfar till min äldsta dotter. Conny hette han.

I början på 90-talet sändes en humorserie i TV som hette Lorry. Den var, tyckte jag då iallafall, superbra. Jag ville inte missa ett enda program. Det var återkommande scener - som den med uppfinnaren från Sundbyberg som kommer upp till en byråkrat på Patentverket, rullar ut sitt papper med skiss på en ny uppfinning. Byråkraten (Claes Månsson i all sin torra glans) tittar på skissen och levererar en kommentar som i ett slag tar loven av hela tanken. Uppfinnaren (gestaltad av en naivt leende Peter Dalle) svarar "Tänkte inte på det..." En replik som kom att eka överallt i landet dessa år. Och gör fortfarande. Tänkte inte på det...

Tänkte inte på det...

Så var där andra roligheter också: ett debattprogram med en massa totalt utbombade besserwissrar anförda av den patologiskt sömnige psykiatern Doktor Dängroth (spelad av Stefan Sauk). Här myntades en annan klassisk replik: "Jag är scheptisssk". Också en kommentar som hördes över hela vårt avlånga  land. Och sedan, kanske det bästa av allt i Lorry: de geniala mellansticken Tillfälligt avbrott med Sauk i fritt fall, sprutande vrede och frustration framför en fast kamera placerad på väggen i något slags isoleringscell.

Tillfälligt avbrott!

Tillbaka till pianostämmaren Conny. Morgonkaffe på akademien, personalen samlad. Några skrattar åt gårdagskvällens Lorry. Conny undrar nyfiket vad det är som är så roligt. Han vill också skratta, säger han. Jag berättar att vi sett Lorry. Till min förvåning blir han arg - riktigt arg. "Jag tycker att Lorry är skit!" deklarerar han, illröd i ansiktet. "Skit är det!" Men - varför det? undrar vi. "Det är ingen trevlig humor", säger Conny. "Det är elaka människor som inte skojar snällt. Man blir inte glad av deras skoj - man blir bara arg!" Han reser sig och går ilsket därifrån. En annan kollega ropar efter honom, att han själv minsann inte heller alltid skojar så snällt. Tänk när han skojade med arkivarien om hennes vikt - var det snällt kanske? Conny blir ännu rödare i ansiktet. "Vadå då?! Hon var ju tjock..."

Humor är nog en färskvara med bäst-före-datum. Jag tror inte att någon vuxen längre skrattar åt Helan och Halvan. Man ser dem snarare som något historiskt. Samma gäller Söderkåkar, Thor Modéen och Nils Poppe. Allt förändras.

Eller för att citera Lorry igen: "All skit försvinner..." (Tror att de blev fällda i Radionämnden för den repliken.)

PS Conny gillade inte Pang i bygget heller.


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Vem vill bli komiker?

Varför ska man skämta om allt? Varför ska det alltid skrattas så förbaskat? Det ska vara humor överallt, egentligen oavsett vad det handlar om. Man ska kunna skoja om allt - kan man inte det, är man en torrboll som lider av något slags störning. Förintelsen och cancer, krig och våldtäkt - allt tål att skrattas åt. Och finns det en risk att ingen skrattar - då finns det skratt på burk att ta till. För skrattar alla andra, då måste det ju vara roligt... Skratta med - annars är du en surpuppa och prettotyp som ingen vill vara med.

Jag läser förhandsrecensionen om Gardell-Rheborg-Schyfferts nya humorserie Allt faller som har premiär på TV4 ikväll. DN-recensenten är mycket positiv, lyrisk. Äntligen någon som vågar sätta upp ett allvarligt ansikte. Jag håller med - av hela mitt hjärta. Alla dessa punch-lines - alla dessa snabba, krystade repliker som klingar som en uttjatad utantilläxa. Skådisarna ser nästan ut som tecknade seriefigurer när de levererar sina kvickheter - som på löpande band, i en oändlig ström av aldrig sinande gags och gapflabbande munnar. Blir så trött...

Lättroad...

Det verkar vimla av stå-upp-komiker. Det skrattas hej vilt och skämten verkar ofta vara djupt och för evigt rotade under bältet. Jag har faktiskt aldrig varit och lyssnat  - men däremot, när jag var mycket ung eller snarare barn, visades det i TV (på den enda kanalen som fanns!) framträdanden med den allra förste stand-upparen: Lenny Bruce. Jag blev äcklad och djupt fascinerad. Han var skarp, elak och totalt självförbrännande och både slipprig och kärleksfull när han berättade om sin fru - strippan Honey. Jag satt som klistrad framför TV:n. Jag har faktiskt aldrig glömt hans ansikte där det stora allvaret lyste tydligt igenom. Som sagt - de stora humoristerna måste vara stora allvarsmän, annars är de inte roliga.

Lenny Bruce 1925-66.

 

Nu är första delen av Allt faller slut för idag. Det är magnifikt. Man skrattar i sitt innersta för att man så väl känner igen sig - men gapflabbet fastnar i halsen på väg upp. Pappa har dött, mamma är senildement, man sviker sina närmaste, man ställs alldeles plötsligt och oförberett mot väggen av någon som upplevt tragiken i det man nyss skämtat om. Vad gör man? Flyr? Svarar ärligt? Sparar det till nästa föreställning? Allt kan bli material för nästa skämt. Ångest, ångest. Leverera, leverera, leverera!! Annars är du ute. Död. Var jag bra? Roligast? Roligare än alla andra? Tankarna kommer i det ödsliga hotellrummet efter showen - vilken öronbedövande ensamhet. Och över allt vilar som en grå hinna. Alla ansikten är bleka, alla färger dämpade. Jag tror inte att jag vill bli komiker...

Herrar med (prestations)ångest: Schyffert, Gardell och Rheborg.

 

 

Copyright: Åsa Adolfsson Wallner


En viktig fråga och en sång om ord

Vad kom först: hönan eller ägget? Hönan värper ju ägget - men utan ägg, ingen höna... Just vad gäller hönsen är frågan kanske inte så intressant - det spelar ju inte någon större roll, egentligen. Och både omelett och kyckling är gott att äta.

Men det finns en besläktad fråga, som däremot är oerhört viktig att finna svaret på: vad kommer först: ordet eller tanken?

Vem var först?
Går nog aldrig att avgöra

Fanns det något ägg här, överhuvudtaget?

Kan vi tänka utan ord? Kan vi tänka utan att ha ett språk - ett inre språk? Och kan vi tolka våra känslor utan att ha ord för dem? Jag frågar min yngsta dotter (Lillasyster): Vad kommer först, tanken eller ordet? Tanken, så klart! svarar hon tvärsäkert. Om man inte tänker på något, har man ju inget att säga. Men, säger jag, om man inte vet vad saker kallas - kan man prata om dem då? Nej, det förstås... Då blir det ju tyst, säger Lillasyster.

Kan vi tänka utan att ha ett språk? Eller kanske frågan skulle formuleras så här: kan vi tänka på ett nyanserat sätt utan att ha tillgång till ett rikt språk? Tanken svindlar. Jag tror faktiskt att svaret blir nej. Jag tror faktiskt inte att man kan det. En person som saknar ord för t.ex. känslor har svårt att förklara hur han/hon känner. Inte bara för andra, utan även för sig själv. Hur ska man då kunna uttrycka hur man känner sig, hur man mår? Och hur ska man kunna förstå och ta till sig hur andra känner sig?

Ett rikt språk är så viktigt. Människor måste ha ord - många ord - för att klara sitt liv. Ord för lyckan, för sorgen, för ångesten, för kärleken, för ensamheten, för rädslan. Ord för att kunna skilja på olika känslor, så vi inte blandar ihop dem och tror att vi är arga fast vi egentligen är ledsna. Kan vi inte uttrycka våra känslor och tankar riskerar vi att sprängas inifrån.

Kapten Haddock brukar ha väldigt många ord för sin ilska.

Till slut blir språket också en fråga om förmågan att förvalta det faktum att vi lever i en demokrati. Om vi har ett fattigt språk - förmår vi då tänka hypotetiskt? Kan vi tänka spekulativt? Kan vi ta del i samhällslivet och märka om demokratin riskerar att undermineras för att ingen längre orkar bry sig?

Och en annan sak: om vi har ett fattigt språk som inte hjälper oss att tänka kritiskt: kan vi då genomskåda alla lögner som reklamen serverar oss dýgnet runt?

Patienten mår dåligt på grund av språk-/ordbrist. Vad ordinerar doktorn? Läs! Läs! Och läs! Då skapar orden man läser inre bildvärldar. Medvetandet arbetar, orden skapar tankar i en oändlig process. Doktorn tillägger: kolla lite mindre på TV också. TV levererar färdiggjorda bildvärldar - och hoppar över orden. (Äter man bara mosad mat och inte använder tänderna, ramlar de ur.)

Doktorn ordinerar förstås också underbar musik. Här kommer Words med The Real Group.

Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

De oändliga möjligheternas djur - människan

Så här skriver 2011 års Nobelpristagare i litteratur:

Skäms inte för att du är människa, var stolt!

Inne i dig öppnar sig valv bakom valv oändligt.

Du blir aldrig färdig, och det är som det skall.

Oändliga möjligheter, oändliga tankevägar
och oändliga gåtor - det är människans signum.

Nobelpristagaren är förstås Tomas Tranströmer. Jag tror sällan att svenska folket varit så stolta och lyckliga som när han fick priset - äntligen. Ovationerna vid prisceremonien var enorma. Alla stod upp och applåderade av hjärtans lust. Man ville aldrig sluta. Men så har denne poet rört vid oändligt många människors hjärtan med sina dikter. Det är svårt att förklara vad det är han egentligen gör i sina texter. Men jag tror att det handlar om att i en enda bild fånga ett ögonblick av liv - ofta ett avgörande ögonblick, ett där den som upplever kommer till insikt om levandets villkor. Bilden blir som ett koncentrat av hur det är att vara människa.

Ett av de vackraste bokomslagen jag vet.
Den klarblå himlen skymtar genom revan i det grå.

Människan är oändligt rikt utrustad. Någon jämförbar varelse finns inte. Visst lär delfiner kunna kommunicera och visst kan vissa apor lära sig att trycka på knappar och måla tavlor (med tveksamt innehåll...) Men - vad är dessa djur i jämförelse med människan? Alla tankar, uppfinningar, böcker, konstverk, musikverk, teaterpjäser. Vilket fantastiskt djur vi är, vi människor! Men så tar det lång tid innan vi är "färdiga för livet" också. Ett föl kan ställa sig upp direkt efter födseln, om än på vingliga ben. En delfinunge kan simma så fort den kommit ut ur mammas mage - för att den måste. Men så kan den inte så mycket mer heller. Den är inte flexibel utanför sin instinkts gränser.

Fungerar bra i sitt sammanhang
- men inte särskilt nyskapande och flexibel.

 

Människodjuret däremot behöver lång tid på sig för att växa och mogna. Människodjuret tänker, processar sina intryck, lär sig av sina erfarenheter och delar med sig av sina kunskaper till artfränderna. Ju äldre, desto fler erfarenheter och - i bästa fall - desto klokare. "Du blir aldrig färdig, och det är som det skall". Utvecklingen tar aldrig slut, den pågår livet ut, ända tills döden sätter punkt. 

Men hur kommer det sig då, att äldre människor inte åtnjuter någon respekt längre? Man lyssnar inte längre på dem som är äldre. Deras tankar och erfarenheter verkar inte längre vara viktiga. Varför? När man på arbetsplatser strävar efter en s.k. homogen åldersfördelning med medarbetare under 35 - inser man då vad man missar? Inser man att man tackar nej till den erfarenhet som gör att man slipper "uppfinna hjulet" gång på gång? Inser man att man tackar nej till en dynamisk dialog? Just den dialog som alltid fört människodjuret framåt, till den plats det har idag.

Människodjuret föds hjälplöst och blir gammalt. Det måste finnas en mening med den långa vägen: att vi ska lära av varandra.


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Om att välja och om apor

Den som växer och blir stor
vet exakt var värken bor.

Det är du som väljer
så var noga med ditt val.

Det är ändå du som väljer
vem du är.

Så börjar en låt som tolkas av Darin Zanyar men som skrivits av Olle Ljungström: En apa som liknar dig. I ärlighetens namn hade jag aldrig hört något av Ljungström - däremot av Darin eftersom jag är tonårsmamma. (Förresten; Darin kommer från vårt fina Råcksta-Vällingby. Det lokalpatriotiska blodet svallar. Jag älskar vår mångkulturella lilla Vällingby-värld strax nordväst om Stockholms city. Här blandas romer med kurder och somalier med irakier och svenskar. Många färger blir det och många tungomål. Och många spännande varor på hyllorna i mataffären. Och många sorters minnen, liv och drömmar som ska samsas i skolklasserna i Vällingbyskolan.)

Jag körde min underbara röda Merca idag - de vanliga 45 milen - med Darin dånande ur högtalarna. Ljungström/Zanyar - En apa som liknar dig:

Mozart, Schumann och Mahler fick vila idag. Miles Davis också. Jag tror inte att de blev ledsna för det. I annat fall får jag väl kompensera dem en annan gång. Och förresten - de herrarna måste absolut hålla med om att det är viktigt hur man väljer. De valde ju alldeles uppenbart musiken. Miles Davis pappa ville att sonen skulle bli tandläkare... Och Mozarts pappa tvingade sin son att spela, komponera och turnera. Tänk, om han hade valt att bli hästhandlare istället? Vad världen hade gått miste om. Men han kanske hade fått ett längre och tryggare liv. Vem vet...

Att välja är svårt. Hur vet man om man valt rätt? Och när ska man välja - tidigt eller senare, när man fått lite överblick? Och hur klarar man av sitt liv om man upptäcker att man valt fel? Eller till och med låtit bli att välja? Eller ännu värre - inte fått välja det man ville? Tvingats att välja något man inte ville?

Jag är färgen i filmen om ditt liv.
Jag är apan som liknar dig.

Vem är apan? Apan som liknar dig? Jag tror att Ljungströms sång handlar om vår kontakt med vårt inre. Den människa som vuxit genom att lyssna inåt har lärt känna sig själv, vet vad som känns rätt och vad som känns fel - vet varför det gör ont, känner sina gränser. Lyssnar man inte inåt - växer man inte. Har man inte givit sig tid att möta sin innersta jag-kärna, då famlar man, vet inte hur man ska välja. Blir en främling för sig själv. Apan är symbolen för vår innersta drivkraft, den som genererar energi, skapar färg och dynamik åt levandet. Och det är den apan som hjälper oss att välja rätt. Jag tror att det är så Ljungström menar. Men - man kan ju aldrig veta. Om det är en orangutang, en mandrill eller en gorilla han menar...



Är det gorillan som liknar dig, eller...
 

...är det kanske mandrillen? 



Fast - den här näsapan är det nog.

Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Min teoretiska hund

När jag var fem år fick jag en liten hundvalp i present. Den kom i en trälåda med flyget och hämtades på Bromma flygplats. Liten och förskrämd satt den där i sin låda. Kissat hade den gjort också - massor. Men kärleken var ögonblicklig. När den kom in huset och halkade runt på parketten och hoppade efter bollen jag köpt, då var lyckan så fullständig som den bara kan vara. Jag kan faktiskt fortfarande minnas den allra första natten med valpen. Den rullade in sig i sin korg med filten och jag bara satt bredvid och tittade på den lilla snusande svart-vita pälsvarelsen, den välvda pannan med en vit fläck och nosen som vibrerade. Det gick rysningar av lycka genom hela min kropp och jag kunde inte ens tänka på att sova.

Bostonterrier - hunden som inte kan skälla.

                                                         
Vi älskade varandra - den lilla bostonterriern och jag. Varje dag var lika spännande och rolig för oss båda. Men efter något halvår började vovven få konstiga kramper. Den föll ihop, blev alldeles stel och det sprutade skum ur den lilla munnen. Först kom kramperna någon gång i veckan, sedan allt oftare för att till slut komma flera gånger per dag. Vovven var helt slutkörd, orkade knappt gå ut. Vår veterinär ordinerade till slut avlivning och så fick det bli. Avskedet minns jag också, lika tydligt som den lyckliga ankomsten. Då hade lyckan varit fullständig - nu var det sorgen som var det. Och någon ny liten vovve blev det aldrig, hur mycket jag än bönade och bad.

Hela min barndom präglades sedan av olika skaffa-hund-projekt. Jag samlade veckopengar, åkte på hundutställningar, läste hundböcker och pratade med hundägare och klappade vovvar. En gång åkte jag på eget bevåg till en hundutställning på Skansen. Där träffade jag en dam som födde upp släthårig foxterrier och då blev det kärlek igen, för i en bur satt en liten vit-brun valp med lång nos. Jag blev alldeles bedårad och meddelade allvarligt att jag avsåg att köpa hunden, att föräldrarna förstås var införstådda och så byttes det telefonnummer. Dagen därpå ringde damen och undrade när det lilla djuret kunde hämtas. Det var min mamma som svarade i telefonen och sedan var hundaffären definitivt avslutad.

Släthårig foxterrier - skäller säkert mycket.

                                                       
Nu i vuxen ålder hemfaller/återfaller jag fortfarande då och då i hunddrömmerier. Eftersom jag mycket ogillar att regera, dressera och styra och ställa inser jag att min hund nog måste vara en väldigt lättlärd och lyhörd varelse. Frågar man sin vovve om den vill ha blandfärs eller nötfärs till middag blir den bara förvirrad. Det är raka puckar, klara besked och peka med hela handen som gäller. Annars blir hunden otrygg och vet inte sin plats i flocken. Jag tycker sådant är svårt. Att höra hundägare skrika och domdera i buskarna är lite pinsamt.

Alltså: min hund ska vara snäll, lugn, inte alltför skällig, tycka om långa bilresor, inte bli arg på matte för att hon är otydlig och frågar om olika middagsalternativ, tycka om grönsaker och musik. Och förstås vara söt. Och släthårig. Och rumsren. Finns den hunden i verkligheten? Jag är rädd att den kanske inte gör det, utan bara existerar i teorin. Men - å andra sidan - en teoretisk hund är billig i drift, skäller inte och är definitivt helt och hållet rumsren.

Still long distance driving.
Jag och min teoretiska hund om tjugo år?

Copyright: Åsa Adolfsson Wallner