Jesus och Co

Ibland extraknäcker jag som förrättningsvaktmästare i en fin gammal kyrka i Stockholm. Jag är stolt över att få arbeta där och få välkomna människor till detta uråldriga rum av sten, där kristendomens budskap predikats i över niohundra år. Tänk, om dessa väggar kunde tala. Tänk, vad man skulle få höra då. Antagligen mycket som med dagens öron skulle vara direkt chockerande och skrämmande. Tiderna har förändrats och med dem människorna.

Tänk, om dessa
väggar kunde tala.

Men - en sak är tyvärr evig: livet är inte rättvist. Häromdagen begravdes en ung flicka som blivit ihjälslagen och hittad liggande ute på gatan - ingen vet varför eller vem som är skyldig till detta illdåd. Vad man däremot vet, är hennes mammas förtvivlan och hennes mormors bottenlösa sorg. Så vad säger man då - till de människor som livet berövat det vackraste de hade? Att det går över? Att tiden läker alla sår? Att Gud ska trösta? Att vi ses i paradiset, i livet efter detta? Arbetet som präst måste en sådan gång vara näst intill omöjligt att utföra. Ett tröstens ord riskerar så lätt att bli ett hån, där man balanserar på den knivskarpa eggen mellan inlevelse och oförståelse. Hjälper det överhuvudtaget att berätta om Jesus? Och om Guds kärlek och det eviga livet? Den frågan ställer jag mig ibland när jag sitter där vid min kontrollpanel längst bak i kyrkan och lyssnar till prästens griftetal.

Ett ljus i mörkret.

För mig finns det några människor, som likt Jesus, gått före oss, brutit ny väg och kämpat för omtanke och kärlek - människor som för mig lyser som fyrbåkar i mörkret. En av dessa  människor heter Oliver Sacks. Han var neurolog och författare och avled 82 år gammal förra hösten. Hans böcker handlar om patienter han mött under sin långa tid som läkare. Det är inga små skissartade porträtt han tecknar - det är människor i helfigur vi får möta, lära oss tycka om och därmed också lida med i deras kamp för att bli friska, eller - om det inte finns någon utsikt till bot - deras kamp för att acceptera sitt öde. Och doktor Sacks spar aldrig på någon möda för att utforska och för att hjälpa. Han lämnar inget åt slumpen, han går till botten med saker och ting - det får ta den tid det tar.

Oliver Sacks.

En av hans patienter hette Jimmie. (Jag har bloggat om honom tidigare.) Jimmie lider av ett slags alkoholrelaterad demens som kallas Korsakoffs syndrom. Han är en man i 60-årsåldern, men eftersom han tappat sitt minne, tror han att han är en ung man - med hela det härliga livet framför sig. Varje gång han råkar få syn på sig själv i en spegel, får han en chock; vem är den där gamle mannen? Jimmie glömmer allt som händer, han störtar genom tiden - utan möjlighet att fästa vid någonting, någonstans, allt glider undan. Till slut grips han av en sådan ångest att han inte vet vart han ska ta vägen. Han vandrar runt, runt på sjukhuset - en evig rörelse utan mål och mening. Alltmer rastlös, alltmer jagad. Doktor Sacks funderar och konfererar med kolleger, han forskar och undersöker - och till slut får han en idé: kanske att nunnorna som finns på sjukhuset kan hjälpa? Han tar med sig Jimmie till mässan. Och där - i den strikta ramen, i den urgamla gudstjänstritualen - där finner Jimmie slutligen frid. Så blir han en trogen gäst i sjukhuskyrkan - lugn och nöjd och fylld av trygg förvissning att allt är sig likt, att allt upprepas, ett evigt mönster som han kan klamra sig fast vid.

Kanske är det så det är: den gamla kyrkans väggar av sten och den uråldriga ritualen är ett värn mot ovissheten. För alla faller vi genom tiden.


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner