Ett inopportunt debattinlägg

Tydligen finns det ny forskning som entydigt konstaterar följande: skilsmässobarn som tvingas flytta mellan föräldrarnas bostadsorter mår inte så bra. Dessa barns tillvaro består av ständiga uppbrott. Och detta i ett skede av livet när en trygg bas är nödvändig.

Blir väl knappast roligare
med en kul resväska?

Vårt moderna demokratiska samhälle säger sig stå på barnens sida - barnombudsmän och andra förstå-sig-påare intervjuas flitigt i TV-studios och morgon-soffor. Ändå förefaller debatten väldigt ofta handla om att ursäkta de vuxnas svek. Klart att man ska skilja sig om man upptäcker att man inte passar ihop! Klart att man ska förverkliga sig själv! Klart att mamma måste få prova att ligga med andra män i hemmet, nu när hon är frånskild. (Det kanske inte är så himla kul för barnen att träffa dem i köket på morgonen - men so what?) Och klart att pappa ska få gå på klubb och träffa sina kompisar och spela innebandy. Man måste ju hinna leva livet också - innan det är för sent. De vuxnas frihet är helig. Men - barnen då? Har de bett att få leva i en resväska hela sin barndom? Skulle väl inte tro det...

Man måste ju hinna leva livet också - eller hur??

Det är mycket prat, som sagt. Och många åsikter. Men - åsikterna tillhör vuxna proffstyckare. Barnens röst förblir ohörd. Skulle man fråga dem vad de tycker, är jag tämligen säker på att de allra flesta skulle säga att de vill bo kvar i sitt gamla hem, i sitt gamla rum. Det är ju inte barnen som strulat ur, det är föräldrarna. Varför ska då barnen behöva anpassa sig? Det är de vuxna som ska anpassa sig.

Men - i praktiken är detta inte så lätt... Jag kan ta mig själv som exempel. Min blogg heter ju Åsas dubbelliv. Namnet syftar på att jag lever två liv - ett i Stockholm med mina båda döttrar och ett på Öland med min nye make. Döttrarna bor kvar i det radhus där de vuxit upp - jag och deras pappa alternerar. Vid skilsmässan fick döttrarna välja hur de ville ha det och svaret var tveklöst och entydigt: de ville bo kvar. Att föräldrarna delar på sig är ett tillräckligt stort hugg mot tryggheten. Det hugget räcker. Att dessutom måsta bryta upp, kanske komma till ny skola, nya kompisar, ny miljö - det skulle vara alldeles för mycket. Man behöver sitt rum, sitt revir och sina kompisar när tillvaron gungar.

Man behöver sitt revir
när tillvaron gungar.

Döttrarna mår jättebra och det är en enorm glädje. Men - för mig har detta inneburit en flerårig abetslöshet. Ingen verkar vilja anställa en person som reser och bara kan jobba deltid. Ibland, när jag diskuterat mitt CV med olika jobbsökarproffs, brukar jag ställa frågan: hur ska jag förklara åren utan regelbundet arbete? Kan jag säga som sanningen är, att jag under dessa år försökt att få ett fungerande privatliv och inte velat svika mina barn? Svaret blir alltid: Nej!! Att syssla med sådant är absolut inte attraktivt på arbetsmarknaden idag. Det är hemmafruvarning, rödljus och risk att reta feministerna.

Att fullt ut ta ansvar för sina barns välmående och utveckling är inte opportunt i vårt moderna demokratiska samhälle som säger sig stå på barnens sida.

En rolig ryggsäck
att packa sina saker i.

Som en adress till alla arbetsgivare: själv skulle jag inte ett ögonblick tveka att anställa en person som visat så mycket ansvarsförmåga, tålamod och civilkurage. En sådan person kan man lita på att den gör ett bra jobb i alla väder - hur mycket det än blåser.


Copyright:Åsa Adolfsson Wallner

Tänk om alla myror fick vara med!

Får inte vara med.

Det är så viktigt för en människa att få vara med och bidra till det gemensamma bygge som kallas samhället. Uttryckt i "myr-metafor": att få dra sitt strå till stacken. Tänk den myra som inte får vara med och släpa strån. Vad ska den ta sig till? Den kan ju bara göra en sak: släpa strån. Kan den hitta på något annat att göra? Sjunga? Dansa? Flyga? Nej, det kan den inte. Den är född för att dra sina strån till den stora gemensamma stacken, till myrsamhället. Tar man ifrån den möjligheten att släpa strån - då är det inte längre någon myra. Den känner sig nog inte som en sådan iallafall. Om den nu kan känna så mycket.

Väntar på arbetsuppgifter.

I december bloggade jag om Nobelpristagaren i ekonomi Alvin E. Roth (Rätt man på rätt plats). Han fick priset för sina teorier om det som kallas "matchning" - en metod för skapande av kreativa möten på alla möjliga nivåer, såväl teoretiska som i praktiken. Ekonomi, medicin (transplantat-matchning mellan donator och patient) och arbetsmarknad. I en TV-intervju yttrade Roth följande visdomsord: "Man ska göra det man är bra på. Och låta bli att göra det man inte är bra på." Visst är det väl så?!

Alvin E. Roth - engagerad forskare
och absolut på rätt plats.

Tänk en tandläkare som egentligen inte är bra på det han gör, utan lagar tänder bara för att han måste. Blir det bra då? Eller en sångare som är dålig, men som tvingas uppträda ändå. Låter antagligen tråkigt. Eller en diktare som måste försörja sig som försäljare och inte orkar skriva några dikter när han kommer hem, eftersom det är så jobbigt att vara en dålig försäljare som inte gillar sitt jobb. Eller en person som jobbar inom äldreomsorgen som är så hjärtinnerligt trött på alla sjuka och gnälliga gamlingar, att han/hon blivit riktigt elak och tvär mot de gamla. Eller som arbetslösa människor över 50, som mycket ofta får rådet att försöka marknadsföra sig som hantverkare. Tänk om de inte är bra på något hantverk då? Om de har tummen mitt i handen? Tänk om de är bra på helt andra saker?

Tänk, om alla myrorna i stacken kunde få göra det de verkligen är bra på, vilken fantastisk stack det skulle bli! Stor och blomstrande och levande. Och vad glada alla de små myrorna skulle vara! För alla får de bidra till att just deras stack är så särskilt stor och blomstrande.

Här kommer lite myrmusik - när stacken mår fint och alla har funnit sin plats: The Modern Jazz Quartet med It Don't Mean A Thing (if it aint got that swing):

Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

"Introspektion, vördnad och omtanke"

Niklas Ekdal
- vill inte verka korkad.

Ett respektfullt tilltal är det viktigaste av allt. Oavsett på vilken nivå man befinner sig. Det var den slutsats jag drog efter att ha sett intervjun med Håkan Juholt i TV-programmet Min sanning. Saken var ju den, att intervjuaren Niklas Ekdal inte hade ett respektfullt tilltal visavi sin gäst i studion. Istället demonstrerade han skepsis och distans - med blickar, kroppshållning och tonläge. Varför? Ibland tror jag att många intervjuare tror att de framstår som intelligentare om de förhåller sig avmätt kritiska, demonstrerar en attityd av överlägsen skepsis - ju mer kritisk desto mer genomskådande. Någon dumskalle som "går på" saker vill ju ingen vara...

Kanske handlar det helt enkelt om den moderna synen på journalistik. Undersökande, borrande - inte bara berättande och accepterande och absolut inte underdånigt beundrande. Om man tittar på gamla intervjuer med t.ex. ledande politiker eller kulturpersonligheter, intar journalisten ofta en närmast krypigt vördnadsfull attityd. Att vara kritisk och ifrågasättande "fanns inte på kartan". Kanske är det den attityden man revolterar emot när man ställer ibland ganska kränkande frågor.

Fick säkert inte så många kritiska frågor.
(V-Gurra förstås.)

Men nu tror jag inte att det var Ekdals tankar om journalistiska attityder, som skapade obalansen i intervjun med Juholt. Jag tror att det handlar om hans bedömning om intervju-offret var en "lyckad" eller "misslyckad" figur. För hur ofta ser man i TV intervjuer med människor som misslyckats? De som får plats i media är alltid vinnare. Såvida det inte handlar om offer-porträtt med rättshaveristiska bitoner som i Uppdrag granskning eller Lyxfällan. Här bedömde man att intervjuoffret kvalade in som "misslyckad": en man som under en kort och intensiv period innehaft en av vårt lands allra viktigaste poster - den som partiordförande i Socialdemokratiska partiet. Och som misslyckats. Ett grandiost misslyckande mitt på den massmediala scenen. Han erkände det också offentligt. "Kostymen var för stor" sa han själv. "Jag kom att stå i vägen för partiet".

Många klavertramp blev det.

Här var en man som bara kunde vara sig själv med alla sina känslor och tyckanden, alla sina svagheter och styrkor. En man som ville bevara hela sin yvigt spontana personlighet. Men som borde ha offrat allt detta för att bli en taktisk ledare, en person som i varje ögonblick vaktar sin tunga, som i varje ögonblick tänker runt varje hörn, som i varje ögonblick tänker på vilka medarbetare han ska lyssna på och vilka han ska ignorera. Inte en sekunds mänsklig svaghet. Ingen glömska, inga misstag. Så istället blev det spontana kommentarer, klavertramp och felsägningar. Precis sådant som vi alla gör oss skyldiga till - ständigt.

Juholt avslutar intervjun med att säga, att han lärt sig så mycket av sitt misslyckande. Att han vuxit som människa. Niklas Ekdal ser skeptisk ut, lägger armarna i kors och huvudet på sned. Men det borde han inte göra, för det är stort och viktigt detta, att lära sig av sina misstag. Juholt säger att han blivit en bättre människa av att misslyckas på posten som partiordförande. Jag tror honom.

Och som en liten påminnelse till Niklas Ekdal, vill jag citera en man döende i aids som intervjuades för sjutton år sedan i TV, bara någon dag före sin bortgång. På frågan vad han ville säga så här på sitt yttersta, svarade han bara tre ord: "Introspektion, vördnad och omtanke". Kan det sägas bättre? Se in i dig själv, tänk på vem du är och visa dina medmänniskor respekt och medkänsla. Oavsett om de lyckats eller misslyckats här i livet.


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Krocken mellan pathos och taktik

Ibland sker det krockar. Alldeles nyss på TV såg jag berättelsen om en krock mellan pathos och taktik, mellan spontant tyckande och strategiskt maktspel, mellan ideal och krass karriärism.

Tuffa tag. Håkan Juholt i hetluften.

Min sanning heter TV-programmet och ikväll intervjuades den f.d. partiordföranden i Socialdemokratiska partiet Håkan Juholt. Hans ordförandeskap varade i knappt ett år - ett turbulent år för partiet, men kanske allra mest turbulent för Juholt själv. För oss som stod vid sidan om, tittade på TV-nyheter och läste tidiningar, kändes det som att bevittna ett hisnande störtlopp. Risken för avåkning och brutna ben kändes överhängande nästan hela tiden.

Störtlopp kan vara farligt...

Håkan Juholt representerar en annan typ av politiker än den man blivit van vid i vårt land. Politiker brukar vara ganska distanserade, försiktiga, taktiska, regelstyrda och noga med att inte sticka ut från sitt partis program. Ofta svarar man indirekt på journalisternas frågor, hänvisar till partiets program och konsensus. Mycket sällan svarar man ja eller nej. Ännu mera sällan använder man ett personligt tilltal. Vad politikern själv tycker, och själv känner - det svarar man inte på, trots enträgna frågor om just detta.

Politiker är ofta
ganska distanserade.

Här var Juholt annorlunda. Han vädrade egna åsikter, han uttryckte sig spontant, han bjöd på sig själv. Han ville nog visa - tror jag nu, i efterhand - att en politiker främst ändå är en levande människa. Och måste få vara det. Men - det fick han inte. Han stressades till att bli en ledarfigur med kontroll och makt. Och när han försökte leva upp till kraven började det snabbt gå snett. Han svarade fel på frågor, han blandade ihop fakta, han försökte släta över och tappade fotfästet. Det var då störtloppet började och det slutade inte förrän Juholt avgick efter 305 dagars anfådd kamp för att hålla näsan över vattnet.

Nu har det gått snart två år och han intervjuas i TV. Precis som då är han ärlig, uppriktig och självrannsakande. Han stod i vägen för partiet, säger han. Han klarade inte ledarrollen. Han blev olycklig av att ha ett jobb han inte var mäktig. Han var för naiv, säger han. Förstod inte att spela maktspelet. Bitter är han inte, säger han. Istället vill han se den svåra erfarenheten som en viktig lärdom, som en möjlighet till växande och mognad.

Det är sällan man ser en så ärlig person i TV. Det är också sällan man får se någon som faktiskt har misslyckats och som erkänner det och reflekterar kring det. Men - och det är ett stort men - intervjuarens attityd var inte respektfull. Hans minspel, kroppshållning och blick tydde inte alls på ett genuint intresse för Juholts uppriktighet. Attityden avslöjade istället skepsis och distans. Nästan lite nedlåtande uppehöll han sig kring Juholts påstående att han inte förstått det politiska maktspelet. "Var det verkligen möjligt...??"

Människor är olika. Några är taktiska och förstår snabbt att lära sig spelet och dra nytta av det. Andra är spontana och känslomässiga och missar taktiken. Några är praktiker, andra är visionärer. Men - alla är värda respekt. Och vad vore politiken utan visionärer? Svar: död.


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Hund eller katt?

Det finns de som påstår att en människa är antingen som en hund eller som en katt. Jag brukar inte gilla sådana där schablonbilder - men ibland kan schablonerna ändå vara intressanta att fundera över. Kanske finns det något litet korn av sanning i dem? Eller kanske inte?

Linus var alltid arg...

När jag gick i gymnasiet hade jag en kompis som gillade katter. I vuxen ålder skaffade hon sig en stor lurvig katt som hette Linus. Linus var ett monster - han klöste, fräste och högg efter folk han inte gillade. Han ratade kattmaten som ställdes fram och släpade hem halshuggna möss och massakrerade fåglar istället, han klöste sönder mattor och möbler och bajsade i rabatterna. Linus var en plåga - ändå älskade min kompis honom, mer än allt annat. När jag frågade henne hur hon kunde stå ut med Linus, svarade hon att han var som en riktig katt ska vara - det vill säga fri, obunden och vild. "Inte som en mesig hund", tillade hon, "som bara gör vad man säger åt den att göra."

Mesig hund är bäst, tycker jag.

Jag har alltid gillat hundar bäst, särskilt mesiga hundar. Och särskilt sådana som bara gör vad man säger åt dem att göra. Detta beror inte alls på att jag tycker om att regera och bestämma - tvärtom, jag tycker direkt illa om det. Folk som ryter och skriker åt sina hundar är bara pinsamma. Jag tror snarare att det beror på likhet, igenkännande och en känsla av släktskap.

En tydlig upplevelse av släktskap.

Kattmänniskor och hundmänniskor, alltså. Självständiga och oförutsägbara mot lojala och lydiga. Banbrytande och nytänkande mot beroende och följsamma. Kan det vara så enkelt? Nej - det kan det naturligtvis inte. Som allt annat i vår verklighet är det så mycket mer komplicerat än så. Allt är "multifaktoriellt" som det heter på psykoterapispråk. Det är väl därför det finns katter som är som hundar. Och hundar som är som katter. Och lojala och förutsägbara människor som gillar vilda katter och banbrytande nytänkare som gillar mesiga hundar.

En till!

Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Allegorin Melancholia

Ett misslyckat societetsbröllop med en brud så förtvivlat ångestfyllt uttråkad och vilsen att det närmar sig psykos. Sedan samma brud och hennes syster, systerns make och lille son i en vacker herrgårdsmiljö - inväntande världens undergång. En planet, den stora blå Melancholia, närmar sig vår jord i en hastighet av flera hundratusen kilometer i timmen. In i det sista är man oviss om planeten bara kommer att passera mycket nära, eller om den faktiskt kommer att krocka med jorden. Det stora blå klotet på himlen blir allt större och större. Luften blir tunn att andas när planeten närmar sig stratosfären, insekter kryllar upp ur marken, hästarna stegrar sig i namnlös skräck. Och människorna - vad gör de? Några förbereder sig för katastrofen, andra förnekar den.

Slutscenen i Melancholia.

TV-recensenten i Dagens Nyheter berömmer filmen Melancholia för dess oerhörda visuella skönhet - men han kommer inte till klarhet med vad den berömde regissören Lars von Trier vill säga med sin film. Vad handlar Melancholia om egentligen, undrar han. Handlar den verkligen om en krock mellan Tellus och en annan planet? Recensenten får inte ihop det - kan inte se kopplingen mellan den stora societetsbröllopet och jordens undergång. Den magnifika bröllopsfesten slutar i missförstånd, sorg och tragedi - den jättestora limousinen kör fast i en krök, bruden förvinner ut i den nattliga parken, släpet blir till trasor och gästerna splittras av konflikter.

Brudens släp blir till trasor.

Överdådet och lyxen vittrar sönder, för alla människorna är disharmoniska. Hotet från den annalkande planeten sprider redan skräck, iallafall hos de få som förstår vidden av hotet. Och så kommer den stora undergången - planeten går faktiskt rakt in i vår jord och krossar den, som flygplanen i World Trade Center den 11 september 2001. "Jorden är ond", säger bruden, strax innan allt tar slut i en jätteexplosion. "Livet är ont".

Melancholia krockar med Tellus.

Jag tror faktiskt att jag kan se kopplingen mellan bröllopsfesten och undergången. Filmen Melancholia är en allegori över mänsklighetens öde. Jag tror att Lars von Trier vill skildra att vi lever i "den yttersta tiden". Den stora festen har urartat. Klockan är några sekunder i tolv, mänsklighetens tid är snart fullbordad. Vi är alla dömda. Den fasansfullt magnifika slutscenen, där bruden tillsammans med systersonen bygger en liten koja av pinnar som ska skydda dem mot det oundvikliga, symboliserar mänsklighetens fåfänga försök att rädda sig, gömma sig. Undergången kommer ändå.

Musiken som ljuder genom hela filmen är Isoldes kärleksdöd ur Wagner-operan Tristan och Isolde. Kanske kan man säga att den musiken med sin tonala komplexitet också är ett uttryck för den yttersta tiden - den romantiska erans magnifika farväl. Sedan tog tonkonsten steget mot modernismen och atonaliteten. Jag tror nog, med ganska stor säkerhet, att banbrytare som Mahler, Schönberg, Berg och Webern alla hade denna musik levande i sina hjärtan. Och sedan började en ny tid.

Här kommer Isoldes kärleksdöd. Bilderna till musiken är målade av den tyske 1800-talskonstnären Caspar David Friedrich - en visionär som likt Lars von Trier skildrar människans utsatthet och känslan av den yttersta tiden.

Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Kirurgi och mosad banan

Vi är fortfarande kvar på sjukhuset i Linköping - min make och jag. Igår blev han opererad för diskbråck i nacken. Nu är det akuta över, disk-protesen är på plats och halsen hopsydd. Nu kommer den långa vägen tillbaka. Vila, försiktighet, smärtlindring. Mycket måttlig träning. Men - han kommer att bli frisk. Det är det inte alla som kan hoppas på.

Många öden har passerat.

För mannen i sängen bredvid är framtiden oviss. Hans hustru, som sitter vid sängkanten hela dagarna, berättar på mycket bruten svenska att han en natt vaknade upp med stirrande blick och gapande mun. Han kunde inte andas. Ambulansen kom och han fördes till ett mindre landsortssjukhus där de inte kunde hjälpa honom. Så han skickades vidare till ett lite större sjukhus. Där hittade de en tumör i hans huvud. Tumören togs bort och han skickades hem. Men efter bara någon dag hemma föll han ihop. Nu gick ambulansen till Linköping och här upptäckte man att han fått en blödning i hjärnan där tumören suttit. Nu ligger han i sin säng, nyopererad igen, och tittar vemodigt i taket. Hans fru sitter bredvid och pratar glada ord med honom. Jag förstår inte vad hon säger, men hon låter uppmuntrande på rösten. Hon ger honom att dricka. Mosad banan. Lite blåbärssoppa. Hon skrattar.

Banan är lätt att äta
när man inte mår så bra.

På kvällen möter jag henne i sjukhusets stora entréhall. Hennes ögon lyser av rädsla. "Hur ska det gå?" viskar hon med gråten i halsen. "Han klarar ingenting - inte ens att gå på toaletten själv. Eller tvätta sig." "Vad säger läkarna då?" frågar jag. "De kan inte svara", säger hon. "Det är bara att vänta och se. Vänta och se. Kanske blir han bättre. Kanske inte. Bara att vänta." Och nu måste hon resa hem till barnen som väntat på henne i flera dagar. Hon är borta över natten - dagen efter är hon på plats igen. Sitter vid sängkanten och pratar uppmuntrande. Ger honom att dricka. Mosad banan.

Visst är det fantastiskt att kunna skära bort en tumör, att kunna pilla ut en hopsjunken disk och trycka dit en liten protes - så smått, så smått. Och att göra fel kan vara skillnaden mellan liv och död, mellan ett liv i rörelse och ett liv i stillhet. Men att tala uppmuntrande, troget sitta på en sängkant, tvätta, hjälpa med toalettbestyren, klä, trösta, ge mosad banan - det är också fantastiskt. Egentligen ännu mer fantastiskt eftersom de insatserna inte har något slut. Det är inte bara att lämna och gå, för det blir aldrig "färdigt" - det är ett evighetsprojekt. Dag efter dag, natt efter natt. Vecka efter vecka. Månad efter månad. År efter år. Men - hur högt värderas det? Knappast alls. Tyvärr.


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Status och effekt

Idag har min make blivit opererad för diskbråck i nacken på Linköpings Universitetssjukhus. Proffsighet, snabbhet, vänlighet, informationstäthet, omtanke, uppmärksamhet och tydlighet. Och en påtaglig arbetsglädje! Det känns tryggt att bli så väl omhändertagen - både som patient och som anhörig. Man känner stolthet över den svenska sjukvården.

Arbetsglädje.

Men... För någon vecka sedan bloggade jag om hur illa många gamla råkar ut när de som "färdigbehandlade" flyttas från akutvårdsavdelning till det som kallas geriatrik. Från att ha blivit behandlade med respekt och kunnighet, hamnar de i ett slags vårdens ingenmansland, där ingen bryr sig. Det är smutsigt, maten är dålig, personalen oengagerad och lamporna fungerar inte. En äldre kvinna som drabbats just av detta skrev i Dagens Nyheter för en månad sedan och citerade vad personalen sagt, när hon bad att få sin trasiga sänglampa utbytt: "Och vad har du att läsa som är så viktigt då??" Lampan byttes aldrig ut.

Funkar dåligt...

Om geriatriken är lågprioriterad, är psykiatrin om möjligt ännu värre - lägstprioriterad. Jag har sett det med egna ögon, när jag under många år följde min gamla mamma genom detta land där ingen verkar vilja vistas - varken patienter eller personal. Vänd orden ovan till dess motsats: oproffsighet, långsamhet, ovänlighet, brist på information/slutenhet, brist på omtanke och respekt samt en stort behov av att uttrycka sig så obegripligt som möjligt. Där är psykiatrins ledord.

Men - hur kan det vara så här? När jag sitter och väntar på att min make ska vakna upp efter sin nackoperation, tänker jag så det knakar. Varför verkar alla gladare och öppnare inom akutvården än inom geriatriken och psykiatrin? Jag tror att det handlar om en statusfråga. Ju snabbare och påtagligare effekt av insatserna - desto högre status och desto högre grad av arbetsglädje. Ju diffusare effekt av insatserna - desto lägre status. Och att status ger högre grad av arbetsglädje är ju självklart.

På röntgen kan man se mycket
- dock inte hur själen mår. Tyvärr.

Det är oftast klarare att ställa en diagnos på en kroppslig åkomma än på en psykisk. Och därmed också lättare att bota den. Ett diskbråck går att se med magnetkamera och sedan går det att operera bort den trasiga disken och ersätta den med en liten protes. Och patienten blir frisk i de allra flesta fall. En krämpa i själen är svårare att hitta - den syns inte på röntgen - och därmed svårare att bota. Och vad gäller de sjukdomar som drabbar de allra äldsta: de går kanske inte alls att bota, utan bara lindra.

Kvällens slutsats: Bota är bäst. Lindra är inte så bra och trösta är inte värt så mycket alls. Sett ur ett statusperspektiv.


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Faction, fiction och sanning

Tutanchamons mumie.

Hur var det egentligen med Tutanchamon? Dog han av sjukdom? Eller blev han kanske mördad? Tutanchamon blev bara arton år, men hade ändå hunnit vara regerande faraon i några år. Med tanke på hans enorma makt, hans "släktskap" med Solen själv och hans status av gudomlighet, är det ju konstigt att hans mumie är i ett sådant dåligt skick. Den är slarvigt gjord, helt enkelt. Man hade visst haft för bråttom och inte låtit mumifierings-processen ta den tid den behövde. Det är därför som han ser ganska hemsk ut, under alla lagren av guld och alabaster. Mest som en dödskalle med lite torrt skinn på.

Den vackra utsidan.

När arkeologerna fann hans grav och började plocka loss lager efter lager av fulländad skönhet, trodde de att de skulle hitta den allra mest välbevarade av alla mumier - men så var det inte alls. Tvärtom. Spekulationerna och teorierna om varför har varit många - den ena vildare än den andra. Och vildast är dokumentärfilmarna: maktkamper, hämndlystna överstepräster, arga tronpretendenter, svartsjuka fruar, avundsjuka släktingar? Att man haft så bråttom, måste ju tyda på att ett brott ligger bakom, resonerar film-makarna. Eller var det bara så att den unge faraonens medfödda krämpor helt enkelt knäckte honom? Inavlad som han var.

Konungarnas dal - ett paradis
för arkeologer och faction-producenter.

Varför bloggar jag om Tutanchamon ikväll? Jo - jag vill knyta an till gårdagens inlägg Den fiktiva sanningen - hur sann är den? Inlägget handlade om spelfilmen om Monica Zetterlund. Vad är det för likhet mellan en egyptisk faraon och en svensk jazzsångerska? Ingen alls, tror jag. Likheten ligger i hur filmarna väljer att presentera fakta kring deras liv. Att man för att skapa en spännande berättelse som fascinerar, skrämmer och kittlar lite, väljer att omvandla historiska fakta. Väljer att förtiga en del, förminska en del och blåsa upp annat. I fallet med Tutanchamon väljer man att kalla ganska tomma spekulationer för fakta. I fallet Monica Z förvanskar man fakta som är kända av flera nu levande anhöriga.

Edda Magnason,
förvillande lik verklighetens Monica Zetterlund.

Att påstå att Tutanchamon blev ihjälhuggen bakifrån under en hästkapplöpning (vilket man gjort i ett BBC-producerat vetenskapsprogram) är visserligen osakligt, eftersom bevismaterialet är otillräckligt - men det kränker ingen. Det hela hände ju för flera tusen år sedan. Då gör det inget att man broderar lite på fakta - ingen nu levande var ju där och kunde kolla. Och faction är spännande. Med en dramatisk berättarröst, dimmiga närbilder och lite hotfull musik blir det nästan som en spelfilm. Gränsen mellan fiktion och fakta har plötsligt överskridits. Och det gör inget - för det skapar intresse för historien.

Men - i fallet med Monica Z gör det något. Och i fallet med Olof Palme gör det faktiskt ännu mer. Deras historia är känd. Ändå omskapar man den i filmen. Och med konstnärens frihet som sköld, kommer man undan med påståenden som sedan - eftersom filmens medium är så starkt - blir till sanning. Fakta har blivit faction - som sedan blir till fiction. Som alldeles plötsligt blir till Sanning.

Visst: Tutanchamon blev ihjälhuggen under en hästkapplöpning. Olof Palme köpte sex av tonårstjejer. Monica Zetterlunds pappa var en gnällig knöl som föraktade sin dotter. Visst. Men - så var det ju inte alls. Den historiska sanningen har plötsligt överskuggats av fiktionens. Det är en farlig väg.

Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Den fiktiva sanningen - hur sann är den?

En av mina idoler, dokumentärfilmaren Tom Alandh, är arg. Riktigt arg och upprörd är han. Och han är arg i kraft av att han vet mer.

Dokumentärfilmaren Tom Alandh.

Så här är det: spelfilmen om vår svenska jazz-legend Monica Zetterlund har haft premiär. En självskriven gäst på denna premiär är förstås Tom Alandh som för något tiotal år sedan gjorde en dokumentärfilm om Monica. I samband med produktionen av sin film lärde han känna också Monicas far, Bengt Nilsson, f.d. valsverksarbetare som sedan blev musikhandlare och orkesterledare. Far och dotter hade en fin och kreativ relation. Det var i faderns orkester som Monica börjar sjunga jazz - det är här den lysande karriären börjar. Bengt Nilsson älskade, beundrade och inspirerade sin dotter och gjorde allt för att uppmuntra henne att ta steget till en professionell musikkarriär. Detta vet Tom Alandh, för han har hört det från källan direkt - från Monica och från hennes far.

Monica Zetterlund (1937-2005).

Men... i filmen om Monica Z framställs fadern som "en grinig, sur, trist, tvär, ogin, självsvåldig och förgrämd skitstövel", helt oförstående inför dotterns musikkarriär. Han klankar ner på henne, är hyperkritisk, föraktfull och ironisk - allt enligt manus, signerat Peter Birro (en annan av mina idoler...). Tom Alandh frågar i en artikel i dagens DN: får man verkligen göra så här? Får man på detta sätt förvränga verkligheten för att göra en "bra story"?

Precis samma sak inträffade förra året när filmen Callgirl hade premiär. Där framställs en svensk statsminister, som enligt uteslutningsmetoden tveklöst måste vara Olof Palme, som en sexköpande pedofil. Detta har ingen som helst verklighetsförankring - men vad gör man inte för att skapa en "bra story" - en film som drar stor publik?? Familjen Palme blir förtvivlad och stämmer regissören Michael Marcimain inför rätta för förtal. Marcimain försvarar sig med att hänvisa till "konstnärens frihet att tolka verkligheten ur sin egen synvinkel".

Filmaffischen till Callgirl.

Debatt utbryter. Hur långt får konstens frihet egentligen sträcka sig? Får den gå ut över oskyldiga? Får den svärta människors rykte och eftermäle? Får den förvränga verkligheten - allt för att skapa en dramatisk berättelse med spänning, relief och konflikter?

Jag tycker faktiskt inte det. Konstens frihet får inte förvränga en människas rykte och eftermäle. Monica Z och Olof P har ju efterlevande - hustru, barn och barnbarn och kanske snart barnbarnsbarn. Och filmens visuella kraft är så stark - stark nog att i människors medvetanden skriva om historien. Stark nog att ersätta den verkliga historien med den fiktiva. Var finns sanningen då? Finns den överhuvudtaget?


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

 

Vårt behov av monster

Adolf Hitler.

Tydligen var Adolf Hitler inte alls någon ständigt rasande, skrikande galning på hemmaplan. Sådan som vi vill föreställa oss honom, med tanke på den totala katastrof han ställde till med. Istället var han trevlig, civiliserad, artig och så var han chevaleresk mot damerna. Han var erkännsam mot sin personal, sina sekreterare och sitt tjänstefolk. Detta berättar DN-journalisten Richard Swartz i dagens tidning. Swartz har läst en intervju med en av dem som arbetade nära diktatorn i den innersta kretsen. Samma sak berättar alla de andra som hörde till hans närmaste stab. Bilden av det skrikande monstret, ständigt sprutande av hat och okontrollerad vrede, verkar inte riktigt stämma. Inte heller stämmer det att han verkligen var den fanatiske Wagner-dyrkare han ville ge sken av att vara. Istället lär han ha sovit sig igenom de långa operorna - trött som han var av sitt allt uppslukande jobb som nazi-ledare. Stenkakorna som snurrade på Örnnästet var visst inte alls Lohengrin och Ragnarök, utan schlagers och operetter. (Vilken tur för mig som gillar Wagner...)

Den rasande galningen.
Hitler gestaltad av Bruno Ganz
i den fantastiska filmen Undergången.

Och vi som så gärna ville att han skulle vara det där monstret - så fjärran från oss "vanliga" människor. Att han istället kanske var som vi alla - trött, snäll för det mesta, rätt så väluppfostrad - skapar problem när vi ska förhålla oss till fenomenet ondska. Om detta skriver Swartz och reflekterar just kring hur man hanterar insikten att vi nog alla kan göra riktigt onda gärningar - om tillfälligheterna är ogynnsamma. Jag tycker att det är bra att tänka så. Det lär oss att tänka i nyanser av grått istället för i kategoriskt svart-vitt.

Jag tror att dessa ögon tillhör Max Cady (Robert de Niro)
- huvudpersonen i filmen Cape Fear och ondskan personifierad.

Ond och god. Stark och svag. Frisk och sjuk. Ful och vacker. Ung och gammal. Tjock och smal. Dum och intelligent. Det finns så många motsatspar i svart-vitt som måste analyseras och nyanseras.

Man kan ställa frågor som framkallar de gråa nyanserna mellan ytterligheterna. Frågor som: Finns det verkligen människor som är helt igenom onda? Finns det kanske en orsak till att de begår onda handlingar? Visst kan man vara stark på olika sätt? Och visst kan den som är svag plötsligt visa sig väldigt stark? Vad som skall anses friskt eller sjukt kan många gånger vara en definitionsfråga - skalan kan vara glidande. Skönheten sitter i betraktarens öga - det som är vackert för den ene, är kanske fult för den andre. Allt gammalt är inte fult och allt ungt är inte vackert. En tjock person kan vara både vig och graciös och en smal kan vara stel och klumpig. Och en intelligent person kan göra mycket dummare saker än en som är mindre begåvad. Gråskalor överallt. Inte svart och vitt.

Men vi människor tycks gilla att kategorisera och stoppa in företeelser i fack, gärna med svarta och vita etiketter på. Tänk bara på gamla filmer; man ser direkt vem som är boven. Onda handlingar begås av monster - inte av oss vanliga människor. Eller...

Som avslutning på kvällens inlägg kommer här musiken till Martin Scorsese's film Cape fear. Även denna gång är det den fantastiske Bernard Hermann (Hitchcocks favoritkompositör) som tonsatt ondskan. Här i något slags privatversion för keyboard. Visst hör man att huvudpersonen är ond - genom-ond? Inga nyanser av grått. Bara kolande svart.

Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Respekt

Idag följde jag med en vän på sjukbesök. Vännen har en kompis som haft en strålande karriär som kirurg - dramatiska operationer, toppjobb, kongresser, resor, utlandsuppdrag och en svindlande hög lön. Så fick kirurgen stroke och fick inte längre operera.

Är man kirurg längtar man efter att operera.

Nu när det gått tio år, har han blivit sjuk igen och hamnat på ett sjukhem. Där sitter han nu med huvudet nedböjt, tyst och tankfull. Man kan tydligt se att han varit en riktig kraftkarl, men nu ligger händerna overksamma i knäet - händer som förstås längtar efter att få skära, sprätta och sy. Jag föreställer mig att en person som väljer att blir kirurg, måste besitta en hel del mod. Det går inte att vara tveksam och vankelmodig. Man måste vara beslutsam och handlingskraftig. Våga sätta allt på ett kort. Satsa fast utgången ibland kan tyckas oviss.

Många verktyg finns att välja på.

Nu kan han inte allt det där. Nu kan han bara sitta i sin rullstol, med möda äta lite och minnas. Han verkar vemodig. Jag undrar vad han tänkte på egentligen, när blicken liksom förvann i fjärran. Han lyste upp när min vän var där och påminde honom om allt trevligt de gjort tillsammans. Men jag tror att han längtar tillbaka - längtar alldeles förfärligt tillbaka till den där stunden när patienten låg på operationsbordet. När han fick skära bort det sjuka, karva bort det trasiga och skadade och göra plats för det friska - sy ihop och skapa en ny grund för läkning och tillfrisknande. Han hade livet i sin hand ibland - alldeles säkert. Hur kan det då kännas att sitta passiv och oförmögen?

Det är svårt att sitta overksam.

Men det var egentligen inte det sorgliga jag ville skriva om ikväll, utan om den underbara respekt som personalen visade den gamle kirurgen. Det är inte lätt att utföra vissa saker utan att kränka en människas stolthet och integritet. Men här lyckades man, för man hade inte glömt vem han varit.
Han var fortfarande "Doktorn" - en yrkesman värd all respekt, även om han just för tillfället inte kunde operera så mycket.

Det brukar heta att "till syvende och sist är vi alla lika". Jag skulle vilja formulera om det och säga: "till syvende och sist är vi alla unika". Alla utan undantag.


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Språket styr tanken. Eller?

Jag vill anknyta till gårdagens inlägg om Gunilla Persson och fenomenet kongruens. Jag tänker inte skriva om Gunilla igen - hon har ju varit i TV idag, så det får räcka. Däremot vill jag fortsätta analysera det här med kongruens. Jag har ett fint exempel i litteraturen.

Hjalmar Söderberg 1869-1941.

I Hjalmar Söderbergs roman Doktor Glas finns en man vid namn Pastor Gregorius. Han är en aktad kyrkans tjänare, framgångsrik, mäktig och gift med den unga vackra Helga. Pastorn är mycket äldre än sin hustru. Vad Pastorn inte vet, är att Helga äcklas förfärligt av sin make, av hela hans person, hans utseende och av hans ideliga närmanden. I sin förtvivlan vänder sig Helga till familjens läkare för att få hjälp och stöd. Läkaren Doktor Glas blir djupt berörd - till och med förälskad - och bestämmer sig för att försöka hjälpa Helga. Romanen slutar med att Pastorn dör, förgiftad av Doktor Glas. Har ni inte läst boken: gör det! Den är oerhört välskriven, spännande och djupsinnig.

Omslaget till romanen Gregorius.

Nästan exakt hundra år efter Doktor Glas - 2004 - utkom en roman med namnet Gregorius. Den är skriven av författaren och DN-krönikören Bengt Ohlsson. Boken, som belönades med Augustpriset, är en jag-roman och parafras på Doktor Glas. Här är det Pastor Gregorius själv som för sin talan. Läsaren får följa hans funderingar och minnen, hans övertygelser och villfarelser. Har man läst Doktor Glas förstår man snart att Pastorn har missuppfattat det mesta i sitt liv. Pastor Gregorius är nämligen lika in-kongruent som Hollywoodfrun Gunilla. Hans bild av sig själv är helt förvriden och utan kontakt med verkligheten. Han är inte alls den han tror sig vara. Hans egen upplevelse av sig själv är den grubblande kristne som kämpar med sin tro, sitt tvivel och med sin kärlek till den unga hustrun Helga. Att han i själva verket är en skenhelig, självupptagen hypokondriker full av avund och självhävdelsebegär - det vill han inte kännas vid, inte ens i sitt innersta skrymsle. Inte heller att han är livrädd - både för att leva och för att dö - och som en blodtörstig parasit klamrar sig fast vid den unga kvinnan för att suga ungdomens kraft ur henne.

Pastor Gregorius gestaltad av Johan Rabaeus.

Det är spännande läsning. Men - boken har ett stort problem: författaren Bengt Ohlsson verkar inte ha tänkt på hur en gammal pastor vid förra sekelskiftet antagligen uttryckte sig. I boken har Pastorn samma språk som en modern storstadsintellektuell och han reflekterar i termer som hör hemma i vår postmoderna skepticistiska tankevärld. Med tanke på att Pastor Gregorius skall vara i 60-årsåldern torde han varit född på 1840-talet - en tid då man var full av lutheransk pliktmoral, kristen symbolik och högtravande formuleringar. Tvetydigheter och sarkasmer var nog inget man levererade - snarare då anspelningar på den klassiska diktningen. Och i sitt innersta var man nog mera naiv och troskyldig än skeptiskt analyserande.

Det hade varit ännu mera spännande att läsa boken om Pastor Gregorius också haft ett tidsenligt språk. Hade han ens kunnat tänka som han gör i boken då? Faktiskt så tror jag att den tidens språkbruk var just så högtravande och fullt av moraliska och religiösa inskränkningar att livslögner och förljugenhet kunde frodas som de gjorde. I viss mån är det nog så, att det är språket som styr tanken.


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Gunilla Persson och fenomenet kongruens

Min äldsta dotter går i gymnasiet och läser ämnet psykologi. Förra terminen arbetade eleverna med ett fenomen som kallas "kongruens". Jag tror att det handlar om överensstämmelsen mellan den man tror att man är - och den man i realiteten är. Iallafall förklarade min dotter det så för mig. Eleverna hade fått göra tester för att utröna hur kongruenta de var. Stämde den egna självbilden överens med hur man uppfattades av andra? Eller skilde sig bilderna åt? Var man verkligen så cool, eller? Var man så där osjälvisk och altruistisk som man trodde?

Hollywoodfrun Gunilla Persson
- inte särdeles kongruent...

För en gångs skull kom dottern nöjd hem från skolan - hon var nämligen helt kongruent. Slarvig, hetsig, full av infall och mycket pratsam. Samtliga var rörande överens. Läraren också. Och hon själv.

Men ibland skorrar det ordentligt i skarven mellan vem man är och vem man tror sig vara. Hollywoodfrun Gunilla Persson är ett exempel på det. En bedagad f.d. fotomodell med grusade filmstjärneambitioner. Alla de andra fruarna retar sig på Gunilla och hon genererar alltid braskande rubriker om ondska och galenskap. Varför blir det så? Gunilla bor i ett fint hus, tar hand om sin senildementa mamma och arbetar hårt med att försöka lansera sin lilla dotter som filmstjärna. Det borde väl knappast kunna reta så många? Men det gör det. Alla blir arga - förr eller senare. Vem hon än möter - så blir det nästan omgående utbrott, kris och sammanbrott.

Paranoid?

Problemet är att Gunilla är totalt inkongruent. Hennes bild av sig själv stämmer inte överens med hur andra uppfattar henne - inte på någon enda punkt, tycks det. Själv är hon övertygad om att hon är väluppfostrad, fin i kanten, framgångsrik och konstnärlig. Och hon vill förstås bara umgås med personer som är lika väluppfostrade, fina i kanten, framgångsrika och konstnärliga som hon själv. "Lika barn leka bäst." Till en början är hon översvallande och tillmötesgående, men strax börjar det skorra i maskineriet, plötsligt kommer där en massa grus. När Gunillas vision av sig själv krockar med verkligheten - då smäller bomben. Och smällen beror aldrig på henne själv - den beror alltid på de där andra som snart visat sig vara elaka, svekfulla, onda och ouppfostrade. Ingenting är någonsin hennes fel - hon är ofelbar. Psykiska fenomen som samvetskval, ruelse och ånger verkar inte finnas i hennes utrustning. Allt är alltid andras fel. Så är det bara.

Det är inte roligt att inse att man gjort bort sig.
Men kanske nödvändigt ibland?

Ska man avundas Gunilla Persson som slipper detta smärtsamma grubblande över egna tillkortakommanden - ett ältande som tar både energi och tid? Eller är det i själva verket synd om henne? Jag tror faktiskt det senare ändå. Tillvaron måste ju te sig väldigt fientlig till slut, befolkad som den blir av onda och konstiga varelser. Risken för att utveckla en paranoid störning måste vara överhängande när man aldrig upptäcker sin egen roll i det spel som kallas livet.


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

As time goes by

Tittade nyss på slutet av ett program på SVT24. Det verkade handla om ett äldreboende i Lycksele. Människorna där var mycket gamla, tillhörande gruppen "äldre-äldre". En av de gamla damerna fick komma på utflykt med sin sköterska. Utflykten gick till den gård hon bott på som yngre.

Många minnen.

Det var vår och den 93-åriga damen blev skjutsad runt i rullstolen. Hon pekade, skrattade och berättade och mindes hur det varit att bo och arbeta på gården. Mycket tungt arbete men också mycket glädje. Ett hål i väggen för att katten skulle kunna komma in på natten om den valt att stanna ute sent. Bykstugan i skogsbrynet. Många minnen. Så efter ett par timmar kör transportbilen upp på gårdsplanen och nu måste den gamla damen tillbaka till äldreboendet. Men på väg in i bilen blir hon plötsligt ledsen. Tårarna rinner. Sköterskan böjer sig ner över henne, håller om henne och frågar varför hon gråter. "För att jag önskar att jag vore yngre och kunde få stanna här", svarar hon.

Vad konstigt det är med tiden. Det förflutna är både väldigt långt borta - och samtidigt väldigt nära. Och plötsligt är man inte längre fri - utan beroende.

En annan dag på äldreboendet: stjärnkocken Leif Mannerström kommer för att laga mat till de gamla. Förrätt och varmrätt och rött vin till maten. Man skålar och pratar - fast bara lite försiktigt. Mannerström sitter med till bords och som bordsdam har han den 93-åriga damen från gården. Hon äter med god aptit och ler lite skälmskt. Hon tycker om Mannerström - det syns tydligt. Efter maten summerar den gamla damen: "Ibland glömmer man att man är gammal. Man glömmer att tiden har gått - man känner sig ung igen".

Mannerstöm till bords med den äldre damen.

Det är en sak jag bara inte kan förstå: varför satsas det så lite på de gamla i vårt rika land? Varför anses det som lågstatus att arbeta med de äldre? Jag läste någonstans att näst lägst på status-skalan inom läkarvetenskapen står psykiatrin. Och lägst står - förstås - geriatriken.

Carola - kommer också att bli gammal. Faktiskt.

Mot bakgrund av att vi faktiskt samtliga - hur konstigt det än kan låta - kommer att bli gamla och skröpliga (om vi inte dör unga förstås), är det ännu konstigare att det kan vara så här. Britney Spears kommer att bli gammal. Erik Saade också och Danny och Molly och Carola och Loreen - och Fredrik Reinfeldt. Kommer de att vara mindre värda då? Kommer de att glömmas bort och gömmas undan då? Troligen. För i vårt land är det ett brott att bli gammal. Det är tabu och det straffas hårt.

Som ett litet memento - en påminnelse om att tiden går och att klockan inte går att stanna - As time goes by. Monica Zetterlund:

Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Översittare behövs inte!

Jag har två döttrar som är i tonåren - 17 och 13. Jag skulle aldrig någonsin ens överväga att skicka dem till en internatskola som Lundsberg. Aldrig skulle jag vilja att mina flickor hamnar i en värld utan empati, reflexion och omtanke - en värld där makt, konkurrens och förakt är de stora drivkrafterna. En värld som består av VI och DE. Ledare och slavar. Kungar och undersåtar. Aldrig! För jag vill inte att mina barn ska utvecklas till översittare.

Lundsbergs internat - pennalismens högborg.

Nu har Skolinspektionens hittills okända rapporter om Lundsberg blivit offentliga: äldre elever har systematiskt trakasserat och förtryckt yngre elever, behandlat dem som slavar, misshandlat dem både fysiskt och psykiskt och t.o.m. sexuellt. Och detta under många, många decennier. Översitteri och pennalism har visat sig höra till skolans oskrivna lagar - "så ska det vara, för så har det alltid varit". De vuxna på skolan har ofta sett mellan fingrarna och tigit om vad de sett. Varför denna lojalitet mot en miljö med så genomsjuka ideal? Jag tycker att det är ett utmärkt beslut att stänga denna mobbarsinstitution med omedelbar verkan! En befrielse både för dem som tvingas gå där och för samhället. Översittare behövs inte!

Skådespelaren Johan Rabaeus lär ha sagt
att han är tacksam att han klarade sig levande från Lundsberg.

När jag var 16 år tillbringade jag tre sommarmånader i en liten stad strax söder om London - Tunbridge Wells. Jag fick bo i en familj som hade två barn - en dotter på 14 och en son på 12. När denna sommar tog slut, skulle dottern skickas till ett internat - inte för att föräldrarna skulle resa bort, eller för att hon själv ville - utan för att hon skulle lära sig att bli en "dam". Jag tror det iallafall, för hon var en ganska mopsig tjej som gärna käftade emot sina snälla men ändå ganska auktoritära föräldrar. En dag fick jag följa med familjen på ett förberedande besök på flickinternatet Benenden. Det var en gammal skola med anor ända sedan 1600-talet, berättade mamman stolt. Och bäst av allt var förstås att Princess Anne hade gått där på 60-talet.

Benenden School for Girls.

Vi visades runt in lokalerna av en sträng dam i strikt uniform och jag minns att jag hela tiden tänkte: tack gode Gud att jag inte måste vara här. Den 14-åriga dottern, som annars alltid brukade skratta och skoja, blev alldeles knäpptyst och allt blekare, ju längre besöket varade. Jag minns inte så mycket detaljer - men sovsalen minns jag tydligt: en stor mörk sal med stengolv och rader av smala träsängar. Till höger om varje säng ett litet skåp för flickornas tillhörigheter. Allt i mörkt trä som luktade gammalt. Dottern i familjen såg ut som om hon skulle börja gråta. När vi kom tillbaka hem var stämningen tryckt och på kvällen kunde lillebror inte somna. Något internat ville han inte komma till, snyftade han. "Lova det!". Jag vet inte hur det gick för lillebror, men jag vet att storasyster i september skickades till Benenden. Kanske är hon en fin dam idag, vet vem.

Princess Anne - helt klart en fin dam.

Varför skickar man sina barn till en sådan miljö? För att de ska lära sig veta hut? För att delegera det där med uppfostran till proffsen, så att man slipper själv? För att man inbillar sig att barnen får nyttiga kontakter för sina framtida karriärer? För att barnen ska lära sig "den hårda vägen"?

Ett boktips till alla föräldrar som överväger att skicka sina barn till den här typen av institutioner: läs Flugornas herre av William Golding! Då ändrar ni er med all säkerhet.

Copyright: Åsa Adolfsson Wallner