William eller Edward - det är frågan...

Homeros. Kanske.

Kan man vara alldeles säker på att det verkligen är Homeros som författat Iliaden och Odysséen? Eller att det är aposteln Markus som skrivit Markusevangeliet? Eller att - inga jämförelser i övrigt (...) - det är Stieg Larsson som knackat ur sig Milennium-trilogin? Var det verkligen Sofokles som skapade det odödliga Oidipus-dramat? Och sade Zlatan verkligen precis som David Lagercrantz citerar i biografin Jag är Zlatan? Man undrar...

Vad sa han, egentligen??

Att vår August skrivit Hemsöborna och Ett drömspel är odiskutabelt, eftersom det finns fullt av bevis i form av bevarade manuskript, utkast och andra noteringar med Augusts egen handstil. Men - hur är det med de andra? Och spelar det förresten någon roll i de fall där det gått flera sekel och alla eventuella copyright-rättigheter för längesedan måste vara överspelade? Troligheten att Homeros författat Iliaden och Odysséen är liten, likaså att Markus skrivit Markusevangeliet. Vetenskapen tror att det snarare handlar om ett flertal personer som under lång tid, kanske århundraden, samlat och skrivit ner saker de hört berättas.

Markus i färd med
att skriva sitt evangelium.

Tydligen spelar denna frågeställning stor roll i England där två berömda skådespelare - Derek Jacobi och Mark Rylance (just nu Sverigeaktuell i TV-sända Wolf Hall) - hävdat att det troligen inte är den store national-skalden William Shakespeare som skrivit Shakespeares dramer.

Var det han?

Den verklige upphovsmannen skulle istället vara en aristokrat vid namn Edward de Vere, earl av Oxford. Det finns tydliga bevis, påstår de. En "enkel" skådespelare som William S hade knappast vare sig tid eller bildning nog att producera dessa odödliga verk - så fulla av ekon från den antika litteraturen och den bibliska historien och på ett språk så sprängfyllt av verbal lekfullhet, lärdom och stilistisk akrobatik.

Eller var det han??

Skådespelarnas påståenden har upprört många - skådespelare, forskare och Shakespeareälskare - och nu rasar striden för fullt mellan de båda lägren. William Shakespeare är helig. Han är ju sinnebilden för England - likaväl som Elisabeth I, Henrik VIII och Sherlock Holmes. Vilken nådastöt mot historien! Det var inte Jesus som hängde på korset - det var en annan man. Eller: det var inte Beethoven som skrev Beethovens Femma - det var en hemlig kompis. Eller: månlandningen ägde aldrig rum - allt är inspelat här på jorden. Hur hanterar man det?

Klokskap av William eller Edward?

Bra sagt. Vem som nu sa det...


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Humorns dilemma

Roliga? Helan och Halvan.

Det är svårt att vara rolig. Mycket svårare än att vara allvarlig. Att få människor att skratta är en vansklig konst - mycket vanskligare än konsten att få dem att gråta. Det är en balansakt på slak lina - så lätt det är att trilla över kanten och bli för fräck eller för vulgär och vågad. För mesig och blek vill ju ingen vara; snäll-humorn har passerat sitt bäst-före-datum för längesedan. Nu gäller det att sticka ut hakan rikigt långt och använda det tunga artilleriet - annars hörs man inte i det makrokosmiska sorlet av röster.

Rolig? Thor Modéen.

Och får man den ene att skratta, är det ganska säkert att man får den andre att uppröras. För riktigt bra humor är oftast inte av den snälla sorten, utan måste trampa på någon någonstans, såra någons ideal eller kränka någons övertygelse - annars blir det uddlöst och meningslöst. Att skratta åt är tyvärr nästan alltid roligare än att skratta med... Så är det bara.

Rolig? Henrik Schyffert.

Jag läser i Dagens Nyheter att den berömde komikern Jerry Seinfeld surnat till på sin publik. I ett framträdande nyligen skojade han om att folk såg bögaktiga ut när de scrollar på sina mobiler, pekfingret på skärmen och lillfingret rakt ut. Vips sänkte sig tystnaden i lokalen. Ingen skrattade. Eller kanske var det så att ingen vågade skratta. För bögar får man inte skoja om. De är en minoritet och minoriteter får man inte skoja om - det är kränkande och det är inte politiskt korrekt.

Rolig? Jerry Seinfeld.

Seinfeld frågar sig vad man numera vågar skoja om, eftersom allt måste vara just politiskt korrekt. Snart finns det inget kvar att skoja om, befarar han. Jag misstänker att han har rätt. Får man skoja om pedofiler, krig, tsunamis, svält och cancer? Om handikapp, döden, islamister och dvärgar? Och får man skoja om "hen"? Eller ska man låta bli att närma sig dessa ämnen med humor, eftersom så många kan bli kränkta då? Situationen är paradoxal, för samtidigt som komiken och humorn blivit allt brutalare och elakare och allt mer gränsöverskridande, har människor blivit alltmer lättkränkta och lättsårade. Hur går det ihop?

Som vanligt har jag inga svar, bara frågor. Men med frågor kommer man långt, oftast längre än med svar, eftersom frågor skapar dialog.

Roligt!! Morran (Rheborg) i sitt kök.

Sista bilden får visa vad jag själv tycker är roligt - vacker humor: skarp, svart men ändå ömsint. Johan Rheborgs porträtt av den havererade mamma-gestalten Morran i Morran och Tobias. Detta är humor med absolut gehör. Men säkert retar och kränker det någon.


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Guldknappen till Pressbyrån!!

Hatten av för Pressbyrån!

Hatten av för den reklambyrå som gjort den fantastiska annonsen för Pressbyrån! En helsida i tisdagens Dagens Nyheter. Glädjen svämmar över när jag ser, läser och till sist förstår hur reklammakarna tänkt. Och den här gången resonerar man inte som Stikkan Anderson - det vill säga: "Tro inte att folk är dumma. De är dummare!" Här tar man människor på allvar, tilltror dem en fungerande hjärna, ett kännande hjärta och ett stort tålamod. Vad bra!

Pressbyrån öppnar dörren till litteraturen.

Annonsen är en helsida. Längst uppe till vänster en ruta med en barnsligt ritad seriefigur: en kille med stora öron och svart hår prydligt kammat i mittbena sitter vid ett skrivbord. Killen ser glad ut där han sitter mellan kassaapparaten och gåspennan - han är nöjd med livet, nöjd med sitt arbete. I rutan som följer får killen beröm av sin chef. "Det går bra för dig, Josef K!" säger chefen. "Wow! Tack!" svarar killen, som alltså heter Josef K. I serierutorna som följer blir teckningarna allt mindre barnsliga - istället alltmer avancerade och vuxen-aktiga och med allt större och innehållsrikare pratbubblor. Men nu slutar det gå bra för den duktige Josef K. Han blir plötsligt anklagad för något - vad, vet han inte. Till slut ställs han inför rätta - fortfarande ovetande om vad det är han anklagas för. Längst ner på helsidan är det inte längre serieteckningar, utan text. Först ganska kortfattad med versaler, för att till sist - i annonsens sista ruta - vara vanlig boktext. Och här står att läsa att Josef K ska bli avrättad, ensam med två bödlar i ett stenbrott.

Processen.

Sådan är handlingen i den berättelse som annonsen handlar om: romanen Processen av Franz Kafka - ett av världslitteraturens mest inflytelserika och betydande verk, posthumt utgiven 1925 i Prag. Pressbyrån vill med denna annons tala om att man nu i sommar öppnar sina butiker för "tjuvläsning" - barn och ungdomar är välkomna in för att läsa de populäraste serietidningarna, utan kostnad. Pressbyrån vill öppna dörren till "läsningens magiska värld".

Franz Kafka 1883-1924.

Så fint! Och så klokt! För just så är det: man måste bjudas in i litteraturens förtrollade värld, annars hittar man kanske aldrig dit in. Och det vore synd - oerhört synd. För det är genom läsning man får möjligheten att se med andra ögon än sina egna, uppleva andras tankar, känna andras känslor - in på bara skinnet. Och det är så man skapar empati och förståelse, mognad och klokhet.

Varför har man valt just Franz Kafkas Processen då? Varför tog man inte Strindbergs Hemsöborna eller Dumas' De tre musketörerna? Varför tog man inte Dostojevskijs Brott och straff eller Thomas Manns Bergtagen? Jag tror jag vet varför. Och jag tror att det är en medveten markering av reklambyrån som fabricerat annonsen. Processen handlar ju om den duktige och ambitiöse Josef K som arbetar på en bank. Plötsligt en dag hämtas han av två svartklädda män och ställs inför rätta för ett brott som han inte känner till. Ingen ser, ingen lyssnar, ingen bryr sig om att här begåtts ett stort misstag. Josef K döms och avrättas - utan att någonsin få veta varför, ett offer för en gigantisk byråkrati-apparat. Är inte detta en bild av hur vårt samhälle fungerar just idag 2015? Där människor faktiskt går under i sin fruklösa kamp mot vårt samhälles orubbliga maktstrukturer: myndigheterna. Det finns många Josef K därute. Och låt oss hoppas att någon myndighetsbyråkrat råkar läsa just Processen - om än i serieform...

Josef K inför Lagen.
Den lilla människans öde.

Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Selfie antique

Tiden går och går.

Tidens gång är något gåtfullt och outgrundligt. Vart tar den vägen? Vad gör den med oss människor? Blir vi bättre? Klokare? Eller blir vi bara sämre, svagare och fulare - för att till sist säcka ihop som en överblommad tulpan?

Visset. Vackert.

Frågorna fyller min tankevärld. Och är det något jag förstått under Tidens gång är det just detta, att de stora frågorna oftast inte har några svar. Det går inte att svara på det som allra mest kräver en förklaring i våra liv. Att förstå och acceptera det - är att bli vuxen, att följa Tiden och leva det liv man fått sig tilldelat. Och livets gåva kan vara tung att bära - också det måste man lära sig att acceptera. Eller? Ska livet och förhållandet till Tiden vara en kamp eller ett accepterande nederlag?

Greta Garbo på äldre dagar.

En fråga som ibland dyker upp i min hjärna, är hur det kan kännas att som åldrad se sig själv som ung på film - ett öde som torde drabba de flesta filmskådespelare. Är det en glädje att möta sig själv för längesedan? Eller är det med smärta och med ett styng av saknad man ser den släta huden, de klara ögonen och den spänstiga kroppen? Vår svenska storstjärna Greta Garbo gjorde sin allra sista film 1941, trettiosex år gammal. Hur tillbringade hon de resterande femtio åren av sitt långa liv - dold bakom sjaletter, mössor och solglasögon, ensam i sin stora tysta lägenhet på Manhattan i New York? Tittade hon på de gamla filmerna i sin ensamhet? Vågade hon det eller valde hon att gömma sig inte bara för omvärlden utan också för sig själv och sina egna blickar? Längtan tillbaka kunde ju riskera att bli övermäktigt stark, och vad gör man då? För stanna Tiden går ju inte. Inte heller vrida den tillbaka.

Den gudomliga Greta.

Hur ska vi människor hantera Tiden? Min mormor slutade fylla år när hon passerat de sextio. Visst firade hon sin dag, den 10 december, men hur mycket hon fyllde ville hon inte yppa. Hon blev 89 år, men ändå aldrig mer än sextio. Jag minns att jag försökte skoja med henne en gång och frågade om hon inte tyckte att det tedde sig lite konstigt att ständigt fylla sextio - om och om igen, år efter år. Men mormor förstod inte skämtet - istället blev hon harmsen och förargad. För henne var Tidens gång alltför skrämmande för att skrattas åt. Är den det?

Har Tiden
stannat nu?

Jag tror att man ska ta Tiden på allvar. Man ska fylla den med liv - så gott man någonsin kan. Och kan man finna något att haka sig fast i - bortanför det hisnande flödet av sekunder, minuter, timmar, dagar, veckor, månader och år - då är man lycklig. Då har man något att fästa sitt nu i och något att minnas. För utan minne blir Tiden bara en skrämmade utförsresa utan hållplatser.

Här kommer en kvinna som åldrats, men ändå inte. Håret må vara grått numera, men musiken lever i henne som alltid - evigt ung och evigt stark. Pianisten Martha Argerich spelar Scarlatti. 300 år gamla toner som lever sitt liv utanför Tiden.

Copyright: Åsa Adolfsson Wallner