Tala är guld - Del II

Vi diskuterar ofta känslor hemma - Storasyster, Lillasyster och jag. Flickorna har många och starka känslor och det har jag också, förstås. Vrede pratas det om. Sorg också. I Lillasysters klass brukar det heta "Är du sur, eller!??" när man i själva verket är ledsen. Men att vara ledsen är liksom inte lika coolt. Det är ett tecken på svaghet - och svag vill ingen vara. Mycket starkare och tuffare då att bli sur och putt. Tårar är till för nördar och mesproppar. Vad konstigt egentligen att det är så. Jag minns att när jag gjorde min psykoterapiutbildning läste vi om att bakom så många yttringar av ilska, förakt, nonchalans, sarkasm ligger just en djup sorg. Det är tårar bakom vredesvrålet och den nedlåtande kommentaren - kan vara iallafall. Tårar som stelnat och blivit till sten i hjärtat.

En annan känsla som ingen vill kännas vid eller erkänna att man har är avundsjuka. Vi pratar ofta om avundsjuka vid matbordet när den gångna skoldagen avhandlas. Nästan alla konflikter tjejer emellan har sin rot i denna känsla, tror jag. Vem är snyggast - egentligen? Vem står högst på listan? Vem innehar andraplatsen? Och vem är fulast? Har hon större tuttar än jag?? På en skala ett till tio - var är JAG?? undrar Storasyster allvarligt. Och hon vill ha ett riktigt svar. Inget "Jag vet inte". (Och jag förstår henne, för i grund och botten är jag precis likadan. Även i min ålder scannar man av var någonstans i hackordningen man kan positionera sig - såväl i snygghets- som i kvalifikationshänseende.)

Är hon snyggare än jag?? En ytterst brännande fråga.
Jag är inte säker på vilka damerna är, men jag tror att det är
Sophia Loren till vänster.
(Och hon borde inte ha någon som helst anledning till avundsjuka.)

Konkurrensen om topplaceringen är grymt tuff. Om högsta hönset känner sig hotat blir det hårda tag och kritiska kommentarer som svider. Man knycker nonchalant på nacken åt den nya tröjan eller bjuder inte in till filmkvällen, eller så hamnar man utanför i gruppkonversationen på mobilen. Klassificeringen av kompisarna är väldigt tydlig. Vissa flickor deltar i skönhetskampen, andra ger upp och satsar på andra saker, hästar till exempel eller så blir de "emosar". De som deltar i skönhetskampen har en svajig tillvaro. Ena dagen strålande glada, andra dagen inte värda ett dugg. Det kan räcka med att ta fel örhänge på morgonen eller att håret inte ligger exakt som det ska på huvudet. Då kan det komma en elak kommentar. Men, säger jag, kan man inte helt enkelt bara berätta att man är avundsjuk? Helt enkelt säga: "Vad snygg du är - jag blir nästan lite avis." Eller: "Vad duktigt du var på matteprovet - jag blir faktiskt avis." Istället för att agera ut sin avundsjuka och mobba och sabotera? Flickorna ser lite frågande ut och jag förstår, att så lätt är det naturligvis inte.

Carin Götblad - min nya idol.

Häromdagen såg jag en TV-intervju med f.d. länspolismästaren i Stockholm Carin Götblad. Fram till nu har jag haft en ganska diffus bild av henne - men nu klarnade bilden och jag fick en ny idol. Eftertänksam, påläst, klok, självkritisk, humoristisk. prestigelös. Hon har upplevt många mycket svåra saker - inte bara yrkesmässigt utan även privat. Hon har bl.a. förlorat en ung son. Det lyste tydligt igenom i intervjun hur drabbande denna upplevelse av maktlöshet varit - men vad som lyste minst lika starkt var hennes förmåga att vända denna upplevelse till något konstruktivt - något som andra människor kan dra nytta av. Carin Götblads svar på nästan allt är: prata med varandra. Var inte tysta. Börja prata i tid - innan det svåra hunnit växa sig övermäktigt. Mammor ska prata med pappor. Barn ska prata med andra vuxna. Barn ska prata med barn. Poliser ska prata med ungdomar. Psykologer ska prata med poliser. Politiker ska prata med "vanligt" folk. Som sagt: tala är guld. Tiga är alls ingen ädelmetall.


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

 

Vikten av att träna

Jag tränar ganska mycket - minst tre gånger i veckan på gym. Det är säkert den allra bästa medicinen mot att sjunka ner i förtvivlan och apati när man som jag är äldre och söker arbete, tyvärr hittills utan framgång. Känns det riktigt motigt, kan det bli en och annan löprunda också. Jag brukar köra rätt hårt på gymmet - det är jobbigt och ibland tar det emot rejält att ge sig iväg, men för det mesta är det hur kul som helst - särskilt efteråt.

Alla är inte motiverade - tyvärr...

När man står och trampar i crosstrainern har man god utsikt över träningslokalen. Blicken flyger över de tränande. Gubbarna jobbar ganska hårt och svettas med sina skivstänger och benpressar. Men damerna... De sitter på träningscyklarna och pratar, de sitter på pilates-bollarna och pratar, de stretchar lite - och pratar. Svettas gör de inte, trots att de har massor av kläder på sig - tror aldrig att jag sett någon dam i kortbyxor. Jag svettas mycket när jag tränar - för jag försöker lyfta så tungt jag kan. Men så är jag inte särskilt poppis heller. Inte bland damerna iallafall. De säger att jag borde ta det lugnt, att det kan vara farligt att anstränga sig för mycket. Man kan få en propp eller en hemsk attack av något slag.

Kan träning vara farligt? En del tycks tro det.

En gubbe - han är säkert över åttio år - är både krum och halt. Han ser så klen ut att man nästan blir lite orolig när han äntrar crosstrainern. Men så häromdagen kastar han sig ner och gör tjugo armhävningar på raken. Jag stirrar beundrande och konstaterar att jag aldrig skulle kunna göra motsvarande. Gubben skrattar glatt och säger att så där gör han varje morgon, minst en omgång, sedan tonåren.

Att kämpa är inte farligt.

Ibland undrar jag om kvinnor ur den äldre generationen inte förstår värdet av att röra på sig - de verkar snarare tro att träning är något farligt, att kroppen bli utsliten av att användas. Min mamma var ett exempel på detta. Hon var fullt och fast övertygad om att man kunde vila sig till muskler. Kortfattat kunde man väl säga att hon prioriterade soffan framför crosstrainern och att det tyvärr i längden visade sig vara en felprioritering. Ganska tidigt i livet opererade hon sina höftleder och fick proteser. Nu var det viktigt att träna sig till en muskelkrage kring protesen - då skulle den hålla bättre. Så mamma fick gå på träningskurs. Men sedan kursen avslutats upphörde hon omgående att röra på sig. Kursen var så jobbig och ansträngande att hon måste vila upp sig - i flera år. Ända tills det blev dags för nästa operation. Det blev många operationer och långa konvalescensperioder och ingen ork för träning. När hon blev gammal, förtvinade hennes benmuskler och höftproteserna lossnade av sin egen tyngd. Att ta en promenad blev ett övermäktigt projekt och hon tillbringade till slut all sin tid inomhus. Jag är fullt övertygad om att hennes ålderdom hade sett helt annorlunda ut, om hon kunnat inse betydelsen av kroppslig aktivitet. Hennes svåra depression hade blivit mildare och hennes ångest över den förfallande kroppen hade inte behövt bli så total.

Slutsats: träna - för glödheta xxx! Det kan kanske kännas tungt i början, men sedan blir det kul och känslan av tillfredsställelse och kroppskontroll efteråt är obetalbart härlig. Och förresten: svett är det bästa skönhetsmedlet!


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Varför är kärlek på äldre dagar så tabu?

En filmrecensent i Dagens Nyheter berättar att biopubliken blir allt äldre - numera är flertalet över 45. Detta fenomen har filmskaparna redan haft på känn och nu börjat producera filmer där åldrade filmstjärnor agerar. Det är stjärnorna som var unga på 70-talet som fortsätter i stor stil: Meryl Streep, Sylvester Stallone, Al Pacino, Helen Mirren - som alla närmar sig 70. Och Judi Dench - snart 80 - gör succé tillsammans med jämngamla Maggie Smith. Fantastiskt, tycker jag, att även de äldre kvinnorna får vara med. Annars har det alltid varit männen som ägt "de gråa tinningarnas charm". Kvinnor färgar och lyfter och botoxar för att så långt som möjligt behålla illusionen av evig ungdom, men brukar ändå bli frånåkta i slutändan.

Recensenten skriver dock så här: "Men även om de yngre blir färre (i biosalongerna) tar man ändå hänsyn till deras preferenser i ett visst avseende: de vill inte se äldre människor vara alltför intima." En regissör försäkrar, när det gäller eventuell äldre erotik i hans nya film: "Det finns ingen fysisk nakenhet men däremot känslomässig."

Ingen risk för naket.
Meryl Streep och Tommy Lee Jones i Hope Springs.

En undring: varför är det så tabu att visa äldre kroppar i "fysisk nakenhet", i erotiska situationer? Egentligen? Finns det en nedärvd motvilja mot rynkig hud? Finns det något slags - likaledes nedärvd - avsky mot icke reproduktiv erotik? Det måste ju handla om en nästan arketypisk uppfattning - annars skulle motståndet inte vara så starkt och så djupt rotat och ge upphov till sådan avsky. Är det en estetisk fråga eller en moralisk?
Låt bli att sexa om du är
A. över 45
B. rynkig
C. hängig
D. inte längre fertil

När jag studerade ämnet gerontologi förra året, fick vi elever läsa mycket nytt och spännande om åldrandets villkor. Men bara en liten text om synen på de äldres sex-liv fick vi ta del av. Det var en chockerande text där man bl.a. redogjorde för en undersökning av svenska folkets sexvanor som gjordes någon gång på 70-talet. Man hade låtit många tusen personer fylla i frågeformulär om sina sexvanor - men personer över 45 hade inte fått några formulär att fylla i. Då ansågs man nämligen ha nått en ålder när sex inte längre kunde vara aktuellt!

Det allra sorgligaste är nog att de äldre själva, som har turen att få vara älskande, inte riktigt vågar visa sin kärlek. Istället konformerar de till den allmänna normen, smyger undan med sin lust och längtan och håller varandra sedesamt i handen - inte något mer. Jag tror faktiskt aldrig att jag någonsin sett ett äldre par kyssa varandra passionerat på en allmän plats. De tillåts sitta i hammocken, hålla handen och pussa på kinden - men där går gränsen.

En passionerad äldre-kyss.
En bild ur filmen Ebba och Torgny och kärlekens villovägar.
 

I dokumentärfilmen Ebba och Torgny och kärlekens villovägar skildras ett par i nära 90-årsåldern som möts, drabbas av den stora passionen, gifter sig och åker på bröllopsresa till Italien - hon läkare, han musiker. I filmen förekommer även några nakenscener. Det älskande paret ligger på en strandklippa i solen. Det är så vackert och så fullt av varmaste kärlek.

Den nedlåtande synen på fysisk kärlek på äldre dagar är en paradox. Egentligen är det först när man uppnått en mogen ålder som man verkligen förmår älska, som man verkligen på riktigt kan förstå vad kärlek är. Som man verkligen har känslomässig mognad nog att vara så öppen att man kan uppleva en annan människa och själv ge sig hän till denna människa.


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

En liten bit tårta

Min pappa musikprofessorn blev väldigt svårt sjuk när han närmade sig 80-årsdagen. Han drabbades av en cancer som var mycket elakartad och eftersom han varit så upptagen med att försöka hantera min svårt deprimerade mamma, hade han inte lyckats ta sig till en läkare i tid. När han äntligen kom iväg, var det alldeles för sent. Doktorn som opererade honom akut och mycket radikalt, konstaterade att det inte fanns något hopp - och att det lidande som skulle följa skulle bli värre än Jesu korsfästelse. Detta sa han till mig och inte till pappa. Honom vågade han inte se i ögonen, utan gömde sig bakom en datorskärm vid de glesa besöken på sjukhuset. Men jag förstår honom. Man kan inte döma en människa för att han räds att säga en sådan fasansfull sanning. Istället skojade han lite ironiskt när pappa och jag kom på besök - pappa alltmer tärd och till slut i rullstol och nästan blind och så väldigt, väldigt trött.

"Jaså, vi sitter idag, ser jag!" kunde han säga, lite skrockande. Eller "Ja, nu kan vi nog tyvärr inte göra mer på det här stället för dig. Men - det finns bättre ställen." Vi skrattade lite alla tre. Pappa och jag nog ändå lite tveksamma om vad han egentligen menade. Hospice? Kyrkogården? Vid ett av de sista besöken var en kandidat med för att lyssna. Det var en ganska blek man. När doktorn läst högt ur journalen, blev kandidaten ännu blekare. Doktorn skrockade lite skämtsamt om att detta verkligen var "tungt artilleri". Pappa, som var en erfaren pedagog, såg rädslan i kandidatens ansikte och skyndade sig att säga något överslätande. Kandidaten log tacksamt.

Krysantemum.

Den allra sista gången vi besökte doktorn var en förmiddag i slutet av oktober. Pappa var så trött och sjuk att han knappt orkade hålla huvudet upprätt. Cancern hade ätit honom, fortare och mera glupskt än man befarat. Jag rullade in honom i doktorns rum. Han hade inte ens orkat få hjälp att ta av sig ytterkläderna. När doktorn ser honom blir han rädd. Han hukar bakom sin dator och säger att han ska kolla igenom journalerna. Jag ser att han letar i sitt inre efter något uppmuntrande att säga, men inte kan finna något. Det blir tyst - väldigt tyst. "Ja, då kan jag väl inte göra så mycket mer för er", avslutar han. Pappa nickar. Så kommer doktorn ändå på något att säga: "Ni kanske skulle gå ner i caféet och ta en fika, iallafall?" föreslår han. "Ja", svarar pappa, "det var en fin idé. Det gör vi."

Vi tog adjö av doktorn och jag rullade pappa över tröskeln. Så gjorde vi som doktorn föreslagit. I väntan på att sjuktransporten skulle komma och köra pappa hem - där mamma vandrade runt bland skuggorna - åt vi lunch tillsammans, pappa fortfarande med ytterkläderna på. Pappa beställde spagetti och köttfärssås. Han spillde i knäet för att han inte orkade föra handen till munnen. Och rullstolen gick inte att skjuta tillräckligt nära bordet. Efter maten ville pappa ha en kopp kaffe. När jag kommer med koppen, säger han: "Jag tror att jag skulle vilja ha en liten tårtbit också. Det vore gott." Jag skyndar att hämta en fin liten bit gräddtårta med bär på. Pappa tar en sked och lyser upp. "Det var gott", säger han. "Riktigt gott."

En tårtbit.

Där jag sitter mitt emot honom och ser hur trött han är, att hans glasögon hamnat på sned och att han har spillt ner sig för att han inte orkar mer - känner jag hur tårarna kommer. Men det är inte bara tårar av sorg - det är tårar av beundran. Det är så stort att kunna njuta av en liten bit tårta - när man vet att man snart ska dö. Att kunna leva så i nuet, att för en stund kunna glömma. Jag skulle inte kunna det. Det är så stort, så stort. Just det skulle jag vilja lära mig - om det är möjligt.

Pappa dog, bara ett par veckor efter vår lunch på sjukhuscaféet. Det blev en hemsk död - doktorn hade haft rätt, det blev värre än korsfästelsen. Men det som ändå lyser starkast i mitt minne är den lilla tårtbiten. Ofta tänker jag på den där stunden för snart åtta år sedan och den lilla biten tårta har blivit en symbol för mig. Symbolen för förmågan att leva i nuet och kunna njuta av det lilla, för modet att för ett kort ögonblick kunna hålla skuggorna borta.

Crisantemi.

 

För att hylla min pappa kommer här ett musikstycke för stråkkvartett. I Crisantemi - Krysantemerna av Giacomo Puccini. Eftersom pappa älskade notexempel och alltid envisades med att ha dem - massor av dem - i sina böcker, blir det noter till också.

Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Det är så viktigt att få vara stolt

Stolthet - vad är det? Vad är det för känslor som finns inuti stoltheten?

Jag började fundera över detta när jag skrev om Palme i förrgår och om hur mycket jag saknar hans intensiva närvaro i vårt lands politiska liv. I mitten av 80-talet jobbade jag som lärare i svenska för invandrare och var det någon som ALLA kände till - oavsett om de kom från Burundi, Iran eller Chile - så var det Olof Palme. Och efter skottet på Sveavägen var sorgen bland eleverna så stor, så stor. Alla gick de med sin ros till Dekorima-hörnan där högen av minnesblommor växte till ett jätteberg av saknad och tacksamhet. Och jag kände mig så stolt över att Palme var svensk - precis som jag. En svensk i världen.

Sörjande lägger blommor vid mordplatsen.
Det blev till slut ett hav av blommor.

Funderingarna kring fenomenet stolthet fortsatte sedan igår kväll, efter att TV1 visat sista delen av Jonas Gardells Torka inte tårar utan handskar. Stolthet. Pride. Nu går bögarna i Prideparaden, befriade och stolta viftar de med regnbågsflaggan. Man har segrat över så många motståndare, så många hinder. Det var annorlunda på 80-talet när AIDS-skräcken höll folk i ett järngrepp. Jag minns tydligt de första rapporterna på TV-nyheterna. Unga män hade avlidit i USA i en hemsk sjukdom som verkade påminna om digerdöden. Hur smittade det egentligen? Kunde vem som helst drabbas? Var det farligt att skaka hand med en bög? Skräcken grep omkring sig och det uppkom rykten om att AIDS kunde spridas genom luften i tunnelbanan. TV-personligheten Jacob Dahlin tynade bort i rutan - blev allt magrare och ihåligare och med ett allt blekare leende på läpparna. Det ryktades att han drabbats av cancer. Så framträdde Sighsten Herrgård i media och "gav AIDS ett ansikte", som det hette och det tror jag var oerhört betydelsefullt. Både för kunskapen om sjukdomen och för den homosexuella frigörelsen.

Sighsten Herrgård med vännen Alexandra Charles.

Är bögarna befriade nu? De lesbiska? HBT-folket? Det vet jag inte, men de går i Prideparaden och HIV-diagnosen innebär inte längre en säker biljett till dödsriket. Det finns bromsmediciner, om än med biverkningar. De HBT-personer som framträder i media verkar stolta. Stolta över sin kamp och sina liv, stolta över allt de åstadkommit. Jag vet inte om det längre är stigmatiserande att vara homosexuell - kanske i vissa kretsar.

Men vad som helt klart är stigmatiserande är ålder. Och arbetslöshet. Hur ska vi som är både äldre och arbetslösa bevara vår stolthet? För känslan av stolthet är livsviktig för en människa. Det är stoltheten som gör att vi orkar kämpa, att vi orkar se framåt, att vi förmår finna nya vägar när de gamla raserats. Men stoltheten behöver näring för att överleva. Med endast motstånd och tystnad kroknar den till sist och upphör att finnas till. Kvar blir bara skammen över misslyckande och utanförskap. Pride. Stolthet. Upprättelse. Har man förlorat stoltheten måste den vinnas tillbaka. Nederlag måste vändas till seger. Genom arbete.

Återkommer!

Blomman växer ur asfalten. Seger!

P som i pathos och Palme

Vi var på bio igår - igen. Det var härligt! Film är faktiskt mycket bättre på bio än hemma. Trots popcornlukten och prasslet av godispåsar. Upplevelsen blir större, närmare och mera överväldigande och det behövs för att slå sönder pansaret av övermättnad och likgiltighet.

Första scenen visar ett klipp ur en intervju. Den kände programledaren frågar: "Vad skulle du vilja att det stod om dig i din dödsruna?" Svaret blir: "Det har jag aldrig tänkt på. Och det hoppas jag att jag heller aldrig kommer att tänka på, för då är man inte längre levande."

Personen som frågar är David Frost. Personen som svarar är Olof Palme. Kameran fångar inte bara Palmes intensiva närvaro - så full av energi, vilja och tanke-stringens. Den fångar också Frosts ansikte: han är djupt fascinerad. Munnen gapar och ögonen är fyllda av beundran, nästan som trollbundna.

Olof Palme
 

Olof Palme drevs av något som jag saknar så oerhört mycket i vårt land: pathos. Många människor jag mött vet inte ens vad det ordet betyder. Pathos. Stark känsla, självförglömmande engagemang, brinnande övertygelse. Detta är nog typiskt för Landet Lagom - där ingen får sticka ut, ingen får vara bättre än någon annan, där Jante-lagen styr oss med sina allestädes närvarande men osynliga och oskrivna regler. I det landet passar det inte att någon i kraft av sin briljanta intelligens dominerar debatten. Då blir man anklagad för arrogans och översitteri. Jag minns att man ibland kunde höra folk säga att Palme minsann blivit för stor för vårt land. Underförstått: mallig och överlägsen. Jag skulle vilja vända på det: Sverige blev för litet för Palme. Landet Lagom, befolkat av medelmåttor, tålde inte att någon så kristallklart ställde sig i spetsen. Var det så Palme-hatet började? Jag tror det. Och jag skäms över hur människor i vårt land kunde bete sig. I filmen visades en scen från en valvaka hos Moderaterna. Under festen, sedan den borgerliga segern var ett faktum, skickades en docka runt - en docka i naturlig storlek som föreställde Olof Palme. En hemsk nidbild, dockan har ett monsteransikte. Dockan kastades runt och hamnade på golvet. Det var lågt, primitivt och pinsamt. Medelmåttornas och dumskallarnas fega hämnd.

Ungdomar i vårt land är inte längre intresserade av politik. De har annat att göra. Framtiden är mörk, maktlösheten griper kring sig, arbetslöshet och miljöförstöring. Passivitet och konsumism tycks vara resultatet, inte att engagera sig politiskt. Men, så har de heller ingen att beundra, ingen förebild att se upp till. Politiker anses numera som ett suspekt släkte och inget man drömmer om att bli för att förändra världen. Det gör man hellre genom att ställa upp i Idol och X-Factor. Och är det så konstigt egentligen? Vem vill bli en mumlande byråkrat som inte vågar prata ur skägget?

Slutsekvenserna i filmen skildrar Palmes begravning och hur kistan förs till den sista vilan på kyrkogården mitt inne i city. Där jag sitter i biofåtöljen kommer tårarna och jag minns så tydligt hur skakande det var 1986. Men på något sätt är saknaden ännu större nu. Med facit i handen, blir faktiskt förlusten och sorgen ännu större. Mordet klarades aldrig upp - inte på riktigt iallafall. Tomrummet efter denne debattglade och skarpsinnige gigant kunde aldrig fyllas. Den visionära glansen i hans ögon och hans kärlek till den politiska konsten är det ingen som kunnat leva upp till - ännu.

Olof Palmes grav på Adolf Fredriks kyrkogård
i centrala Stockholm.

Jag hoppas av hela mitt hjärta att Sveriges skolor köper in filmen om Palme. Vi får inte låta hans minne blekna bort. Vi ska vara stolta över att vårt land haft en statsman av den digniteten. Och kanske kan filmen väcka ett nytt politiskt intresse till liv. För allt är politik. Precis allt.


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

De osynliga

Jag träffade min coach idag. Han jobbar på ett företag som arbetar med rekrytering av äldre arbetskraft. Med äldre menas över 40. Idag var coachen bekymrad - några av hans klienter hade gett upp sin jakt på arbete. De orkade inte längre. Orkade inte längre skriva CV som ingen läser, ringa människor som inte svarar, formulera personliga brev och intresseanmälningar som hamnar i papperskorgen. De orkade inte vänta på att turen skulle vända. De orkade inte vänta på att solen skulle gå upp igen efter den evigt långa natten. De orkade inte längre kämpa för att bli sedda.

Osynlig - över 40 och arbetslös.
Hur blir man sedd igen?

När jag lämnade vårt möte, bad jag honom hälsa till dem. Han svarade att det inte fanns någon att hälsa till, för de hade gett upp och skulle inte komma tillbaka till honom. Men jag vill hälsa till dem iallafall - kanske att de läser min blogg. Hoppas det. Så här vill jag säga till dem:

Ge inte upp! Det är ju vi som behövs - det är ju oss som samhället behöver just nu. Det är ju vi som är mogna nog att skilja mellan bra och dåligt, viktigt och oviktigt. Det är ju vi som i kraft av vår kunskap och vår erfarenhet kan se sammanhangen - det kan man inte om man inte har varit med ett tag i livet.

Vi måste fortsätta kampen för ett rättvisare samhälle där de som har något att ge ska få ge. Och de som behöver få något ska få. Det handlar om rätten att vara en levande och arbetande människa. Ge inte upp! Vår kamp kan rädda vårt land - faktiskt. För vårt land är inte längre friskt. Massor av människor har blivit osynliga, ställda åt sidan, bara för att de uppnått en viss ålder. Istället är det ju de som ska upp på arenan nu - de som är mogna nog att tänka själva, se bortom regelboken och fatta beslut som är baserade på kunskap, erfarenhet, förståelse och mognad. Tänk, vilken skillnad det skulle göra i vårt land!

Vi ska inte - vi får inte - ge upp. Vi ska göra skillnad. Nu!

Som en klingande hälsning till min coachs uppgivna klienter:
Keep on Walking med Salem al Fakir. Ge inte upp - fortsätt att gå.

Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Orden som förskönar

Vi människor vill gärna göra verkligheten lite vackrare än den är. Och det är ju inget fel. Livet ska vara så vackert som möjligt och då kan det vara bra att måla det i lite gladare färger ibland. Men målandet får inte leda till att saker inte blir kallade för sina riktiga namn. Att man med ord gömmer undan vad det verkligen handlar om, förvrider perspektiven och gör oss förvirrade. Att mörka hur det står till skapar osäkerhet och en känsla av falskhet, tror jag. Och ord har verkligen en märklig kraft att påverka och förvandla.

Rollar verkligheten lite ljusare.

Eufemism heter det när man väljer en förskönande omskrivning av ett ord. Ett bra exempel är t.ex. när man slutade att kalla dem som städar för städare och istället började kalla dem för lokalvårdare. Det låter mycket trevligare, inte så rakt på sak och inte så jobbigt och tungt heller. Att vårda sig om lokaler låter ju nästan lite besläktat med läkekonsten. Eufemismer gör att det som är mindre trevligt blir lite luddigt och obestämbart. Och kanske åker statuspoängen upp några pinnhål också.

Det finns massor av exempel på eufemismer. Dö blir gå bort. En bild av att man liksom vandrar vidare - någonstans, det är inte tvärslut, bom och död. Rullstolsbunden blir rullstolsburen. Det gäller att inte ge en bild av passivitet och oförmåga - "bunden" har en negativ klang av ofrihet, "buren" däremot en positiv, trygg, nästan lite himmelsk klang. Döv blir hörselskadad. Tvärdöv kan man ju inte vara - lite hör man nog iallafall. Gammal blir äldre. Konstigt att äldre skulle vara bättre än gammal - men gammal är så definitivt - äldre däremot vet man inte riktigt vad det är. Äldre än vad? Alla är ju alltid äldre än någon annan. Handikappad blir funktionshindrad - som nu har utvecklats till det ännu mer eufemistiska funktionsnedsatt. Handikappad låter inte bra - det låter passivt och hjälplöst, funktionsnedsatt däremot låter mera partiellt och inte så totalt. Det gäller att alltid se till det friska. Frisörska blir hårterapeut. Terapeut är alltid en bra beteckning, den lyfter liksom och suddar ut, låter nästan lite åt läkarhållet. Skattmas blir taxeringsintendent. Något med en starkt negativ klang har fått ett mäktigt namn - det skrämmer inte, men inger respekt.

Bunden eller buren - det är frågan.

Det finns mängder av ord som skapats för att lägga ut dimridåer och skyla över verkligheten: brukare, avliden, arbetssökande, synskadad. Säkert finns det ännu fler - kan bara inte komma på dem just nu.

Men å andra sidan: om alla är överens om att eufemismer är bra, borde ju verkligheten bli vackrare och ljusare. Fast jag vet inte rikigt om jag känner mig gladare av att kallas arbetssökande istället för arbetslös. Jag söker, men är fortfarande ganska så lös. Tyvärr...


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Den stora konsten att vara både stark och svag

Att ta emot hjälp är nog svårt. Betydligt svårare än att hjälpa. Tror jag iallafall. Att ta emot hjälp med den intima hygienen t.ex. måste kräva oändligt mycket mognad och självkänsla. Och en stor portion tolerans. Och humor.

Vi var på bio i söndags kväll och såg en fransk film som heter En oväntad vänskap. Filmen handlar om en totalförlamad aristokrat i Paris. Philippe, som han heter, är trött på alla medlidsamma och daltande assistenter. Istället för allvarsamma, bleka yngre män och moder Teresa-tanter som suckar och lägger huvudet på sned, väljer han till sin assistent en färgad kille från värsta miljonprogramsförorten, som nyss kommit ut ur fängelset.

Visar medlidande.

Aristokratens omgivning är både skeptisk och avvaktande. Kan man lita på den där gangstern?? Och det kan man inte - inte till en början. På första besöket plockar han omärkligt på sig ett av aristokratens Fabergé-ägg. (Ägget återlämnas senare i filmen vid ett avgörande tillfälle.) Vännerna är oroliga och menar att Driss, som killen heter, inte visar det minsta medlidande. Men det är just frånvaron av medlidande som gör honom till den bäste hjälparen. Det är frånvaron av medlidande som gör att Philippe väljer just honom. För han vill inte bli tyckt synd om - han vill leva, så fullödigt som det bara är möjligt när man är totalförlamad från halsen och ner. Och att bli tyckt synd om är att bli förminskad.

Två mycket modiga män,
Driss och Philippe - full fart mot livet.

Så börjar deras liv tillsammans. Successivt lär de varandra om levandets villkor. Lär att våga kasta sig ut i det okända, men också att vara svag och visa sin sorg och sin hjälplöshet. Männens ömsesidiga respekt för varandra växer sig allt starkare. Philippe är en öppen man som visar vad han känner. Han berättar om sitt liv och sin skada, hur han upplever att vara beroende av andra för allt i livet. Och Driss fylls av stor beundran.

Varför är filmen så bra? Jo, jag tror att det beror på att den egentligen inte alls handlar om en förlamad aristokrat och hans assistent från förorten. Den handlar inte alls om en hjälpare och en brukare. Den handlar om två mycket modiga män som tillsammans lär sig att börja leva - på nytt. Det som gör filmen så omtumlande, är att styrka och svaghet vävs in i varandra - den svage blir stark och den starke blir svag och tvärtom - i ett ständigt flöde. Om man verkligen ser varandra, finns inte längre svag och stark. Då finns bara det stora i att våga vara människa.



Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Here I go again

Ibland är det inte alls roligt att leva på ett "annorlunda sätt". Jag gör ju det - men det är inte på något sätt frivilligt. Jag långpendlar mellan mina båda hem - mellan storstad och landsbygd. Mellan man och barn. Mellan mamma-liv och hustru-liv. Jag kan aldrig få uppleva mina livsroller på samma plats mer än någon enstaka dag i sträck.

Många människor - särskilt makens kompisar - tycks tro att detta är det ultimata livet. Ingen rutin, ingen slentrian. "Å, vad skönt!" säger de "att få ha hela helgen för dig själv!" De verkar nästan lite avundssjuka - där de bor med sina fruar i sina hus och sitter i sina soffor och tittar på sin TV. De längtar bort - till något annat, tydligen. Konstigt, tänker jag. Att de inte kan värdesätta det fantastiska i att de får ha varandra - alltid.

De behöver också koppla av i TV-soffan tillsammans.

Måste det bli så, att när man väl fått det man vill ha - då tar man det för givet? Då ser man inte längre den fantastiska gåvan? Man vänjer sig vid lyckan - och då försvinner den på något mystiskt sätt. Många gånger har jag läst om människor som drabbats av svåra personliga katastrofer - de har tappat fotfästet, förlorat allt, blivit livshotande sjuka. Först då har de plötsligt fått syn på den där lyckan som tidigare försvunnit bort runt hörnet i diset av rutiner och vardagsbestyr och då har de greppat den med den hungriga kraften hos den som i sista sekunden ser en chans till räddning.

Imorgon är det dags att ta farväl igen av maken - för ett tag - och återvända de 45 milen till barnen. Drömmen vore att ha alla dem jag älskar på samma ställe. Men den drömmen kommer nog inte att bli verklighet på ännu många år. Men - som jag skriver i min profiltext - jag ger aldrig upp. Istället sätter jag mig bakom ratten och kör. Som ackompanjemang imorgon tänker jag nog välja Here I go again. Och tänker särskilt på raderna Oh Lord I pray you give me strength to carry on.

Here I go again. Whitesnake och David Coverdale.

 

 

 

 

Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Gasen i botten: Musik!

Nu vet jag vilket musikstycke som är den ultimata bilmusiken! Fast det tänker jag inte tala om riktigt än. Det kommer på slutet.

Musik är nog den konstart som går mest direkt in i vårt känsloliv - förbi intellekt och censur, förbi tankeförmåga och verbalitet. Det måste ju vara av det skälet som musik spelar en så stor och genomgripande roll i de flesta människors liv. Men vad är det som gör att man älskar ett musikstycke och vill höra det om och om igen?

Jag tror att svaret på den frågan är "överensstämmelse". Att det finns något hos den som skapat musiken som slår an något hos den som lyssnar. Att skapare och mottagare har något gemensamt - något på djupet av sina respektive själar. Ett slags gemensam sträng som vibrerar med samma våglängd. Ett släktskap. Just det kan säkert förklara varför vissa tycker att ett musikstycke är underbart, medan andra tycker att samma stycke är bara skit. Antingen är man själsligen släkt med skaparen eller så är man det inte.

Mozart eller...

...Sting spelar egentligen inte någon roll.
Det är överensstämmelsen som betyder något.

Min make och jag brukar ofta diskutera musik. Vi kommer från så vitt skilda läger som bara är möjligt och av det skälet kan diskussionerna blir rätt så livliga. Det han tycker är toppen avfärdar jag som banal goja och det som jag tycker är toppen, definierar han som krångligt, tungt och tråkigt. Han hävdar att spelglädjen är viktigare än perfektionen - medan jag hävdar precis motsatsen. Han gillar glad musik att spela till. Jag gillar sorgsen musik att grubbla till. Så blir vår diskussion dynamisk också. Men idag, när jag skulle skriva om den ultimata bilmusiken, mindes jag ett musikstycke som han visat mig - en musik som var helt ny för mig. Det var en stor upplevelse av stor kraft och skönhet och nu vet jag att just den musiken är den ultimata musiken att ratta bilen till. I varje fall slår det an den där strängen hos mig - den farliga, häftiga strängen, som vill trycka på gasen, köra om i 130 knutar och utmana lastbilar och långtradare. Jag vill faktiskt inte alltid grubbla - jag vill braka fram på motorvägen också. Och då vill jag att det dånar i högtalarna:

Calling Elvis med Dire Straits. Mark Knopfler på gitarr och sång:

Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Att köra bil är underbart!

Jag fick ju mitt körkort förra året. Förresten - fick och fick... Det kostade blod, svett och tårar och en helvetes massa pengar. (Skrev om det i mitt blogginlägg för längesedan - Triumfens ögonblick.) Men nu har jag glömt allt elände. Konstigt nog. Jag trodde att jag skulle vara arg på Trafikverket och Transportstyrelsen länge, länge. Men det gick över i samma stund jag klarade uppkörningen. All vrede var plötsligt som bortblåst. Hur många gånger jag körde upp tänker jag inte berätta... Känslan av lycka och triumf var oerhörd. Seger!

Körkortet är mitt! Seger!!

Nu är det bara härligt och underbart att köra bil. Jag skulle kunna köra hur långt som helst - det är så roligt att jag nästan inte vill komma fram, för då tar resan slut och jag måste kliva ur bilen. En vecka efter att jag fått mitt körkort, köpte jag en bil - min allra första. En röd Mercedes B-klass. Den ser ut som ett jättestort marsvin. Rund och bullig och med nosen nedåt och stor ända. Det blev kärlek vid första ögonkastet - den var röd, den var rymlig, den var trygg och den hade panorama-soltak. Tidigare i mitt liv har jag alltid skrattat lite åt folk som putsar på sina bilar. Jag tyckte att de var petiga och prylfixerade och kanske till och med aningen perversa. Men nu är det annorlunda... Vem är det som  putsar och vaxar? Och vem är det som mår direkt dåligt när bilen ser grå och dammig ut? På julafton förra året hade jag gömt Storasysters och Lillasysters julklappar i bakluckan på min röda Merca. När jag smög ut till garaget på morgonen för att hämta paketen, upptäckte jag att bilen var mera grå än röd. Vad händer? Jo, jag åker direkt till biltvätten. Måste ju ge bilen en tvätt med vaxning i julklapp. Att klä plastgranen får vänta... Är jag pervers?

Biltvätten - ett favoritnöje numera.

Idag reste maken och jag många mil för att hämta hans nya bil: en metallic-svart Mercedes A-klass. Vilken lycka! Och på hemvägen från bilhallen kompiskörde vi - den svarta A-klassen först och den röda B-klassen efter. Tänk att få uppleva det! Det är så stort, så stort för en människa som tagit sitt körkort så sent i livet. Att äntligen få vara med och leka med de stora bilarna. Vi var så sprudlande glada, min bil och jag där vi susade fram på vägen med musiken dånande i högtalarna.

Här borde jag förstås spela O Lord, won't You buy me a Mercedes Benz, men det tänker jag inte göra, för jag tycker att den är lite tråkig. Jag ska försöka hitta den ultimata bilmusiken imorgon istället.



Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Äldre mammor: upp till kamp!

- Vad modig du är!
Så säger sjuksköterskan när jag checkar in på sjukhuset för att föda mitt andra barn. Hon ser glad och uppmuntrande ut. Jag vet inte vad jag ska svara. Jag tänker, att föda barn - det är ju alltid tufft. Men ändå. Kommentaren är lite konstig, eftersom väl alla damer på det här stället ska göra just det. Så jag frågar:
- Hurså? Jag har väl inte så mycket att välja på i det här läget, eller...
- Ja, svarar hon, i din ålder, menar jag. Du vet ju inte hur länge du får leva och följa ditt barn, och så...

Ojsan, tänker jag. Ska jag bli arg? Men - det var ju ingen idé att argumentera, så jag bara ler tillbaka, aningen stelt.

Jag var 41 när jag födde mitt andra barn och jag var absolut inte i sämre kondition än någon av de andra mammorna. Förlossningen gick jättefint och bebisen var alldeles strålande söt och är fortfarande det. (Lillasyster, alltså. Hon med Lillasysters nattcafé och Småkrypschocken.) Men kommentarerna upphörde inte. På andra dagen kommer Den Store Barnläkaren upp på avdelningen för att inspektera de nya bebisarna. Han var/är en kortvuxen man med bistert ansiktssuttryck och kritisk blick över glasögonkanten. Han tar ett rutinerat grepp på min bebis och tittar allvarligt på henne. Hon gallskriker och blir illröd i ansiktet. Plötsligt kommer en spya farandes. Den Store Barnläkaren hinner precis ducka.

En annan skrikande bebis.

- Oj, säger jag. Hoppas att hon inte mår dåligt...
- Ni gamla mammor är alltid så sjåpiga, säger doktorn torrt. Unga mammor tar sådant här mycket naturligare.

Men då känner jag att jag börjar bli arg - riktigt arg. Så jag säger, ilsket:
- Jaha. Finns det forskning som säger det??
- Jadå, svarar han. Det gör det och den säger att den bästa åldern för att få barn är kring 25.

Nu kände jag att jag verkligen hade lust att argumentera. Handlar det inte mera om personlighet än om ålder?? Eller?! Men då har Doktorn redan tröttnat på den sjåpiga gamla mamman och hennes kräkande bebis och tågade iväg till nästa rum och nästa bebis - vars mamma var 17. Och vars pappa var 16 och på avresedagen från sjukhuset fick ett raserianfall på sin bebis för att den skrek. Jag undrar om Doktorn hade några visdomsord att dela ut till dessa unga föräldrar också.

Verkar funka fint - fast pappa har grått hår.

På BVC där man ju går för att mäta och väga och annat kul, satt det på denna tid (det är snart 13 år sedan) anslag i entrén om stödgrupper för unga föräldrar. Men stödgrupper för äldre föräldrar fanns det inte. Det borde det ha gjort. Vi behöver också stöd. Det är t.ex. en sak vi ofta saknar: stöd från mor-och farföräldrar. När man får barn sent, är den äldre generationen ofta så gammal att den inte orkar ställa upp med barnvakteri och annat. Hämta på dagis och fixa mellis och sitta barnvakt en kväll - det är inte så lätt när man är 85 och har svårt att se och gå i trappor.

Vi äldre föräldrar är bra föräldrar vi också, inte minst har vi oceaner av kunskap, tålamod och mognad. Och håller vi oss i form och motionerar klarar vi oss finemang i konkurrensen med de unga mammorna och papporna. Skulle jag kunna backa tiden till för 13 år sedan, skulle jag tveklöst startat en "Gamla mammors blogg". Och ett forskningsprojekt - bara för att knäppa Den Store Barnläkaren på hans näsa. Upp till kamp!

För att återknyta till början: lämplighet som förälder har inget med ålder att göra - det beror på personlighet och mognadsgrad förstås. Och hur länge man får leva - det står i stjärnorna.

Hur länge man får leva står i stjärnorna.

Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

De gamla mammorna

Jag har två riktigt goda kvinnliga kompisar - bästisar, skulle jag nog vilja säga. Båda bästisarna har sina mammor i livet. Mammorna är nu mycket gamla och mycket sköra. Och båda mammorna bor kvar i sina hem. Det är en massa praktiska problem, det vet jag. Vem ska handla? Hur ska hon orka? Varför kommer inte hemtjänsten som den lovat? Vem ska köra mormor till sommarhuset? Kommer mormor verkligen att klara trappan? Bästisarna suckar lite ibland och jag förstår att det är jobbigt. Men - så säger de, att det ändå känns så bra att de gamla mammorna fortfarande är delaktiga i det levande livet. Att de gamla mammorna får vara med - så mycket de vill och orkar. Inte mer. Och bästisarna hjälper dem, för att de älskar de gamla mammorna. Det är vackert att höra om och jag tänker, med ett litet styng i mitt hjärta, att så hade jag också velat ha det.

Sammanhang är livet.

 

Min mamma avled för tre år sedan. Hennes sista tio år blev ett helvete, med en fantastisk paradisisk paus på ett och ett halv år. När mamma var 74 år drabbades hon av en svår depression och tappade fotfästet i tillvaron. (Jag skrev om detta i mitt inlägg Jag tror på samtalets kraft.) Mamma vägrade allt. Man skulle kunna säga att hon gick in i ett slags storstrejk mot livet. Hon slutade äta, klä sig och ville inte träffa sina barnbarn. Inga dörrar ville/kunde hon öppna. Samtalsterapi - som jag ju kämpade för - fick hon inte, eftersom hon ansågs för sjuk och för gammal. Efter att ha prövat allt, tog jag det drastiska beslutet att helt sonika flytta henne till ett äldreboende som låg nästan granne med vårt radhus i Vällingby. Jag tog henne direkt från en sluten sjukhusavdelning till det nya hemmet, en tvårummare som jag inrett med hennes egna möbler. En desperat handling kan det tyckas, men det fungerade.

Söder Mälarstrand i maj.

Mamma fick komma ut i solen för första gången på sex långa år, när vi väntade på bårtaxin utanför sjukhusentrén. Hon låg på båren när solstrålarna träffade hennes ansikte. Hon log och sa "Vad skönt!" Sedan körde bilen genom ett ljusgrönt Stockholm i maj. Mamma låg på båren och tittade stint i taket, men plötsligt, på Söder Mälarstrand, fick hon syn på tunnelbanan som kom körande över bron. Hon reste sig upp lite på båren och tittade förvånat. "Ser tunnelbanan ut så nu? Jag trodde de var gröna!" Sedan var mamma full av intresse. De ljusgröna pilarna utmed kajerna, solglittret i vattnet, bilarna, Västerbron. Allt var som nytt. Så kom vi fram och mamma rullades upp i lägenheten, fortfarande på båren. Jag var dödligt rädd. Hon som de senaste åren underkänt allt, precis allt. Jag väntade på repliken: "Nej - här vill jag inte vara!" Men den kom inte. Istället spred sig ett leende i hennes tärda ansikte. Hon reste sig från båren och gick ut på balkongen där syrenerna blommade utanför. Hon stod därute en ganska långa stund. Så vände hon och kom in och sa: "Här vill jag vara!"

Blommande syrener.

Så fick mamma en ny antidepressiv medicin som hjälpte. Hon vaknade till liv, återknöt kontakten med sina båda barnbarn (mina flickor), sina gamla vänner. Hon skaffade till och med nya vänner. Hon blev just en sådan där drömmormor flickorna längtat så efter. Härliga middagar, bakning, sagor, utflykter, och all hennes flödande fantasi. Det var nästan som i en dröm och jag var rädd att vakna.

Efter ett och ett halvt år, bestämde sig mamma - alldeles på eget bevåg, utan att informera en enda människa - för att sluta ta sin medicin. Hon hade alltid varit skeptisk till mediciner och nu tyckte hon att hon mådde så bra, att det inte skulle ätas mera piller. Sedan gick det fort, väldigt fort. Vi var på en restaurang för att fira att jag tagit min nya examen - då såg jag plötsligt hur ångesten strålade ur hennes ögon, som svarta pilar. Inom lite mer än ett år var hon död. Så misskött och missförstådd som bara den kan bli som är både gammal, sjuk i kroppen och sjuk i själen - fast inte dement. För då "ramlar man mellan stolarna", som det så vackert heter. Den sista kampen blev mycket svår för alla inblandade.

Jag ville inte att det skulle sluta så. Men det gjorde det. Och jag önskar verkligen att mina flickor fått ha sin fina mormor kvar - åtminstone ett litet tag till. Storasyster brukar ofta säga, att hon längtar efter mormor så väldigt mycket och jag ser att hon verkligen menar det.



Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Tala är guld

I början av min bloggar-karriär skev jag ett inlägg med rubriken Livet i landet Lagom. Det handlade om att jag tycker illa om gamla ordspråk. Så här skrev jag: "Jag gillar inte ordstäv och så kallade 'klokord'. Allra sämst tycker jag om dem som är broderade och inte går att sudda ut. Sådana visdomsord i koncentrat begränsar tanken och hindrar oss från att reflektera fritt. I vårt land finns massor av ordstäv - jag undrar om detta kan ha bidragit till vår nästan absurda 'lagom-fixering'?"

Ett mångtydigt konstaterande.

När jag skrev den texten hade jag en stark känsla av att ha glömt något viktigt. Jag tog flera exempel på hemska klokord: Man ska inte gå över ån efter vatten, Bättre en fågel i handen än tio i skogen, Hälsan tiger still. Men - jag kände att jag missat det allra värsta. Jag kunde bara inte komma på vilket det var. Jag grunnade och grunnade, men förgäves. Men idag kom jag på det, och det ordstävet är verkligen det allra värsta. Det lyder så här: Tala är silver - men tiga är guld. Kan någon människa förstå, hur detta ordstäv fått leva vidare och pina människor ända in i vår moderna tid? Tigandet - "guldet" - som förstör och förgiftar äktenskap, föräldraskap, barndom, kärlek, samliv, vänskap, arbetsliv. Som skapar ångest och skuld. "Varför sa jag inte att...??" "Varför berättade jag inte att ...??" Tigandet som skapar distans. Som skapar missförstånd. Som får sorgen att växa, som ger hemligheterna ett evigt liv och som får frågetecknen att bli ännu krokigare. Som får avunden att bli allt giftigare och ensamheten att bli allt plågsammare. Som gör att människor lever sida vid sida som främlingar, utan att egentligen känna varandra.

Nu menar jag ju inte att pratandet i sig alltid är guld. Alls inte. Ytligt blaj om väder och vind - som aldrig utvecklas till något mer - är ju ingen ädelmetall. Och jag menar heller inte att man alltid måste prata djupsinnigheter. Ibland räcker det fint med att bara "snacka lite skit" - det skapar kontakt det också.

En kär gammal favvis: Arne Anka.
Jag tror att många är rädda för att "säga för mycket",
säkrast då att vara tyst. Jante-ideologin igen...
 

Nej - så här menar jag. Jag hade en gång en lärare i gruppsykoterapi. Han brukade alltid prata om "torget" och "rummet" i sina föreläsningar. Torget var där gruppen rörde sig när man pratade om allmänna saker - väder, aktuella händelser, mat, kläder, praktiska saker. Rummet - det var där gruppen förhoppningsvis hamnade när man kommit lite längre i sin process och börjat samtala om mera laddade saker - rädslor, tankar, funderingar, känslor, glädjeämnen och sorger. Min lärare menade att en grupp som inte lämnar torget, den blir ingen bra grupp - den utvecklas inte och därmed heller inte dess medlemmar - det terapeutiska samtalet blir meningslöst. Det bästa menade han, är förstås om gruppen rör sig fritt mellan torg och rum i en ständig, dynamisk process. Samma sak gäller allt umgänge, tror jag. Att aldrig lämna torget och komma in i rummet skapar frustration och främlingsskap. Och att tillsammans med andra fritt röra sig mellan torg och rum i ett ständigt flöde - vilken glädje och lycka det är! Då är människolivet som allra bäst. Men tigandet håller oss kvar på torget. Alls inte guld värt!

Musikern Sting fick en gång i en intervju frågan hur han lyckats hålla liv i sitt äktenskap så länge. Han svarade: "För att jag släpper in min fru in i mitt känsloliv. Hela vägen in. All the way in."

Här kommer han - all the way in. Shape of my Heart.

 

 

 

 

Copyright: Åsa Adolfsson Wallner 

Musik och dammsugning

Jag antar att alla vid det här laget har förstått att jag - trots att jag mest av allt gillar klassisk musik - är en riktig Eurovisionsschlager-nörd. Storasyster, Lillasyster och jag brukar titta på alla kvalomgångar med papper och penna i högsta hugg. Maken har jag också dragit med i galenskapen.

(I övrigt hatar jag verkligen alla tävlingsprogram i TV. Varför i glödheta gehenna ska man tävla i allt? Det skapar bara prestationsångest. Jag minns ett TV-program för barn som hette WildKids. Annars brukar ju alla proffstyckare skrika när något är olämpligt för de små - men här var det rätt tyst. Trots att detta egentligen var en miniversion av lika hemska Robinson. Jag förmodar att TV-producenterna missat den berömda boken Flugornas herre. Hade de läst den hade nog inte WildKids funnits.)

En skrämmande läsning - men nödvändig.

Åter till schlagern. Det finns ett TV-program där en grupp kändisar sitter i en panel och betygsätter alla länders bidrag inför den stora internationella finalen. Panelen leds av schlagergeneralen himself Christer Björkman. Det är både kul och spännande och stundom oerhört irriterande hur paneldeltagarna resonerar. De är ganska dömande och kan hånskratta åt någon som inte ser lika trendigt perfekt ut som de själva. Och komplicerade låtar - det tycker man oftast inte om. Det ska vara "catchy" minsann. Så brukar man berömma Finland också - eftersom en av paneldeltagarna kommer därifrån. De kan sätta 1 till 5 poäng. Sverige brukar alltid få en femma... Fast i år var det helt rätt: Loreen var verkligen en femma. Men - en gång satte Lena Ph en nolla. På en helt fantastisk låt. (Ni ska strax få höra den.) Jag flög upp ur soffan. En nolla!!? Vad fan tänker människan på? Låten var så superbra, effektiv, vacker och genommusikalisk att den borde tagit hem hela klabbet - men, såvitt jag minns, kom den aldrig vidare till final ens.

Plastic - fantastic.

I veckan berättade TV-nyheterna att det ska öppnas ett ABBA-museum på Djurgården. Det ska kosta 300 kronor att få komma in och kolla på kläder, sjunga med i ABBA-låtar och tillbedja de fyra supersvenskarna. Om det skulle skapas en lista på vilka svenskar som skulle kanoniseras (= bli helgonförklarade) skulle Agneta, Annifrid, Björn och Benny säkert vara med på den listan - i sällskap av Astrid Lindgren, Lasse Berghagen och kronprinsessan Victoria - kanske Lill-Babs också. Per Gessle skulle väl också få vara med på ett hörn... Jag vet att det är inopportunt att inte gilla ABBA, men jag har faktiskt aldrig gillat dem - inte ens på sjuttiotalet. Jag tycker att deras musik är mekanisk och plastig och väldigt osensuell. Det går fint att dammsuga till ABBA - det säger ju en del.

Den här låten däremot är svår att dammsuga till. Lena Ph skulle säkert göra det - eftersom hon tyckte att den var en nolla. Men jag stänger genast av min Miele och lyssnar: Belgiens bidrag till Eurovision 2011: With Love Baby. Allt är bara röster. Lyssna särskilt på killen med hårtofsen! En klockren femma!

© Åsa Adolfsson Wallner

Som en sång för döva öron

Som jag ju tidigare skrivit, söker jag jobb. Varje dag. Med ljus och lykta. Det tar många timmar i anspråk; läsa igenom alla listor över lediga jobb, formulera CV och personliga brev - formklippta efter det jobb man söker. Eller så skriver man s.k. intresseanmälningar till arbetsplatser man skulle vilja jobba på. Ibland ringer man också - men det är inte så ofta någon svarar i andra ändan, för oftast är det inte den aktuella arbetsplatsen man kommer till då, utan till ett rekryteringsföretag. När man sedan får veta två saker (som jag skrev om i de tidigare blogginläggen Stängda dörrar del I och Stängda dörrar del II) - nämligen att arbetsgivarna/rekryterarna tydligen inte alltid läser ansökningarna samt att intresseanmälningarna oftast hamnar i "runda arkivet" - då känns detta sökande plötsligt blytungt och hopplöst. Tala om att kråma sig i onödan. Som en skådespelare som ger sitt allt på en tom teater, som en sångare som sjunger för döva öron.

Upp på scenen och ge järnet. Men var är publiken?

Det är verkligen arbetsgivarnas marknad - massor av sökande på varje tjänst. Det är som i den darwinistiska vildmarken - the survival of the fittest - där bara de mest högröstade, starkaste och vackraste får äta sig mätta och para sig. Men hur kan arbetsgivarna veta att den de får verkligen är den som är "the fittest", om de inte läser alla ansökningarna? Jag tror tyvärr att all den här cirkusen kan formuleras i tre ord: tur, slump och kontakter. Svårare än så är det inte. Lika lätt och lika ofattbart som den Nåd som de kristna talar om. Amazing Grace alltså. Den som kan drabba vem som helst, när som helst - ibland helt oförtjänt.

Också ett vägmärke.

Vi hade en granne i radhuslängan - nu har familjen flyttat till ett fristående hus inte så långt härifrån. Deras äldsta dotter och min äldsta dotter har varit bästisar sedan de var tre år gamla. Det är hon som brukar kallas Bästisen i mina bloggtexter. Bästisens pappa är pastor i en liten frikyrka och mycket brinnande i sin tro. Han går ofta ner i sitt arbetsrum i källaren och talar med Gud - eller Far, som han säger. Pastorn jobbar natt på sjukhus för att kunna ägna dagarna åt sin lilla kyrka och åt väckelsen som han hoppas snart ska svepa som en stormvind över landet. När jag träffade honom häromdagen, frågade han hur det gick med jobbsökeriet. "Jag jobbar på", svarade jag, "men än så länge har det inte blivit något. Tyvärr..."  "Har du pratat med Far då?" frågade pastorn. "Jodå", sa jag, "det har jag. Men han har visst blivit lite döv på ena örat". Pastorn tyckte inte att jag var rolig alls, det såg jag. Men - skämt åsido - skaffa dig en hörapparat Gud!

Här skulle jag förstås spelat Amazing Grace - men jag gillar faktiskt inte den. Och eftersom Gud ändå verkar höra lite illa, kan jag lika gärna spela något helt annat: temamusiken ur filmen Taxi driver. Kompositören heter Bernard Hermann. Lyssna på altsaxen - det är väl en bön, om något.

 

 

 

 

© Åsa Adolfsson Wallner

Muskelknuttar och andra broilers

På mitt gym har de radion på. Den står i ett hörn på en hylla. Ibland P1, ibland MixMegapol, ibland någon annan kommerskanal. Ofta sprakar det i den så att man inte hör vad det är för kanal alls. Ibland kan det vara kul, om det är lite fartig musik - men oftast är det segt och tråkigt och en massa prat. Själv lyssnar jag aldrig på radio. Jag har förstått att jag missar massor av information och kunskap. Men jag orkar bara inte - huvudet är ändå fullt av tankar som jag vill tänka färdigt i lugn och ro. (Däremot är jag helt beroende av morgontidning - skulle bli galen utan DN. Ibland ligger den inte i brevlådan när jag går ut för att hämta - och då känns det som att världen plötsligt blir lite gråare på direkten.)

Alla mår bra av träning och situps - isbjörnar också.

Idag på gymmet var det någon kommersiell kanal på gång med urtrist musik och ständiga reklamavbrott. Programprataren verkade gilla gitarrplonkande sångare som sjunger massor av text till monotont ackordspel. Varför inte ge ut en diktsamling istället? När man nu ändå har så mycket att säga, menar jag: hjärta - smärta, glöd - bröd - stöd och död, naken - vaken och hallen - skallen - ballen?? Men, väluppfostrad som jag är, vågar jag inte kliva av crosstrainern och byta kanal - trots att jag ju är "smaktalibanen". Jag gjorde det en gång, på ett annat gym och då höll det på att bli råkurr. Jag hade tröttnat på att Radio NRJ körde samma tråkiga skrikpop på högsta volym hela tiden, så jag dristade mig till att dra ner volymen något. Men, då kom en jättebiff emot mig, högröd i ansiktet med svetten sprutande ur öronen - antagligen fullpumpad med anabola - eftersom han hade gigantiska muskler. "Du ska faan inte bestämma här inne!!" röt han. Jag drog mig genast tillbaka. Mucka gräl med en anabolstinn muskelbjässe skulle säkerligen ha förstört alla eventuella träningsresultat.

Inger respekt.

Men - idag var det ett reklaminslag jag råkade höra, som satte igång mina tankar. En hetsig mansröst gör reklam för något slags snabbkurs som arbetssökande ska gå. Man ska "boosta upp sin profil", göra sig tydlig, slagkraftig och bli en segrare. Mansrösten säger, att man ska bli som en elitidrottsman - vara målfokuserad, se framåt - inte bakåt. Vinna, vinna, vinna!!

En stilla undring: vad är det för människor som ska befolka vår arbetsmarknad till slut? Tävlingsinriktade supermänniskor som rusar framåt, blinda för periferin? Som är så formklippta och övertränade att de inte längre kan se med tålamod, tolerans och kärlek på sina medmänniskor? De som redan har arbeten - hur ska de kunna mäta sig med dessa broilers? Vågar de överhuvudtaget överväga möjligheten att byta spår, kanske göra något nytt under sitt långa arbetsliv? Och de som inte förmår leva upp till idealen, inte orkar träna sig till elitnivå, inte klarar av att "boosta sig" - vad händer med dem? Detta "effektivitets-elitistiska" språkbruk har redan smittat av sig i jobbannonserna. "Du skall vara ung, hungrig, erfaren, effektiv, stresstålig, social, flexibel, välutbildad och helst under 35 för att passa i arbetsgruppen." Så står det. Hur blir det att leva i ett samhälle som styrs av bara vinnare? Jag blir rädd. Faktiskt riktigt rädd.



© Åsa Adolfsson Wallner

Måste gammal vara ful?

I en tidigare bloggtext Äldre kärlek är vacker, ställde jag en fråga. Den löd ungefär så här: Är det en rent estetisk motvilja mot rynkor och slapp hud som skapar den här skepsisen mot att äldre människor skulle ha ett sex- och kärleksliv? På något sätt verkar det vara så. Att åldras anses som ett misslyckande, trots att det kommer att drabba samtliga av oss - om vi inte har otur och dör unga, förstås. Ungdomen går över väldigt fort, fast det märker man inte förrän efteråt.

Jag pratade alldeles nyss med Storasysters bästis som är hos oss och hälsar på ikväll. Flickorna sitter i soffan och pratar och äter popcorn. Bästisen säger att hon inte vill åldras efter 25. Hon vill stoppa tiden då. Hon säger att hon är rädd för att bli "gammal och ful". Jag upplyste henne om alternativet - och det gjorde henne inte mindre bekymrad. En kvinna i medelåldern flimrar förbi på TV-skärmen. Flickorna suckar och konstaterar att om de såg så där hemsk och gammal ut, skulle de inte låta sig filmas. Jag säger ingenting, utan tiger still. Man måste ju vara en god förebild. Men jag tänker: Usch - vad gammal hon ser ut! Jag ser mycket yngre ut - fast jag minsann är äldre än hon. Ha!! Eller... ser jag kanske inte yngre ut?? Jag kanske bara inbillar mig?? Tänk om jag också ser så där gammal ut... Måste nog köra hårt på gymmet imorgon också!

Julia Caesar - tantprototypen.

Nu när jag sitter framför datorn och skriver, vet jag ju att åldrandet är en naturlig process som inte går att stoppa. Allt som lever måste åldras. Det är inte vårt eget fel att vi blir gamla. Det är inget misslyckande att bli äldre. Snarare tvärtom, för det visar väl att man klarat av levandet med livet i behåll, så att säga. Man borde vara stolt istället för att skämmas. Ändå skäms man. Självklart ska man träna och leva så sunt man kan, men att bli förkrossad över att man inte ser ut som en evig ungdom, är bara destruktivt. Tänk, om vår egen drottning kunde föregå med gott exempel. Tänk om hon kunde låta sitt ansikte få åldras ikapp med resten av kroppen. Istället väljer hon att korrigera och operera. Istället för att bli en söt liten tant, väljer hon att se ut som en stel och konstgjord mask.

Drottning Silvia.

Jag tror att felet i vår utseendefixerade kultur är att vi inte har några förebilder för hur ett vackert åldrande kan se ut. Det är väldigt sällan man ser gamla människor i media annat än i rollen av offer eller vård-/omsorgskonsument. Var är de vackra gamlingarna? De som utan tvekan kan ge fotomodeller och mannekänger en match i skönhet. Självklart finns de - i mängder.

Återkommer i frågan.

Lill Lindfors - en vacker äldre kvinna.