Mannen, verket och den förbjudna kärlekens kraft

Min pappa, musikprofessorn, hade en idol: tonsättaren och pianisten Wilhelm Stenhammar. Precis som min pappa var Wilhelm Stenhammar - troligen (ingen av oss hade ju träffat honom) - en högst etisk och allvarsam person, snarast hövisk. Iallafall framställde pappa det så. Wilhelm blickade ner på oss i familjen från väggen ovanför pianot och från platsen ovanför pappas öronlappsfåtölj i vardagsrummet - allvarligt och med koncentrerade och aningen vemodiga ögon. Att detta var en pålitlig, ärlig och mycket seriös person var det ingen tvekan om. Han var helt enkelt ett ideal. Och en idol.

Wilhelm Stenhammar.
(1871-1927)

Under min barndom funderade jag mycket på det faktum att min pappa alltmer kom att likna mannen på tavlorna, till och med näsorna var lika - samma krök på näsbenet och samma vidgade näsborrar. Eller var det kanske så, att de redan från början varit lika och att det var just därför som pappa blivit så fascinerad av honom? Man dras ju alltid till det som påminner om en själv - på något sätt. När pappa kom upp i femtio-årsåldern bestämde han sig för att göra slag i saken och skriva en stor biografi över sin idol. Det gjorde han också. Efter ett antal år förelåg tre tjocka volymer, sammanlagt nära 2000 sidor, om idolen: Wilhelm Stenhammar och hans tid.

Wilhelm i kompositionstagen.

Böckerna var inte bara en skildring av Wilhelms gärning, de var också en bred skildring av det Sverige som omgav honom - ett land statt i förändring på många olika plan. Verk efter verk analyserades noga och tolkades; kvartetter, sånger, symfonier - notexemplen var många och fyllde ibland stora delar av sidorna. Pappa var lycklig. Han älskade notexempel och analyser. Det var i dem som den sanna personligheten lyste fram, argumenterade han med övertygelse. Fördjupningar i privata förhållanden och psykista processer var inget som han fann vara av intresse. Sådant skummade han snabbt över. Andra biografer som ägnade sig åt sådant, ansåg han osakliga, aningen oseriösa och till och med skvallriga. Pappa var seriös - och därmed basta. Precis som idolen Wilhelm.

Månsken. Edvard Munch.

Men - det fanns en liten, liten skugga på idolens gloria. När han var gift och far till flera barn förälskade han sig i en sångerska som han konsertturnerade med. Kanske inledde de en relation, kanske inte. Men för Wilhelm skapade förälskelsen svåra samvetskval. Han ville inte svika sin hustru och sina barn och försökte radera ut känslan ur sitt hjärta. Detta framgår av brev som finns att läsa i hans kvarlåtenskap, brev som min pappa naturligtvis måste ha läst. I den stora biografin vidrör pappa bara med några få ord denna händelse. Men efter att böckerna kommit ut och recenserats och fått spaltmetrar med beröm, var det plötsligt någon som ställde frågan, varför min pappa valt att bortse från det privata i Stenhammars liv. Pappa blev förvånad och svårt harmsen. Han som valt att sätta det sakliga i fokus; skapandet - det var ju det som var det viktiga, det som var värt att minnas. Upprörd ringde han mig och beklagade sig. Han kände sig missförstådd sa han, för att han valt att avstå från skvaller och ytligheter.

Zornkulla
- inte riktigt pappas grej.

Vad svarade jag? Det minns jag förstås inte, men eftersom jag som ung också hyllade den där sakligheten och bara sysslade med litterära verkanalyser, höll jag säkert med pappa om att kritiken var obefogad och ett tecken på just ytlighet. Men nu, långt senare, kan jag förstå kritiken. Den känsla som finner sitt uttryck i ett musikverk kan inte vara oväsentlig. Den är helt enkelt själva förutsättningen för skapandet, den tändande gnistan bakom verkets tillblivelse. Det privata går inte att separera från verket - sådan är min övertygelse. Pappa må vända sig i graven.

Här kommer ett verk som min pappa älskade: tredje satsen quasi andante ur Stenhammars tredje stråkkvartett. Gotlandskvartetten spelar.

Copyright: Åsa Adolfsson Wallner