Dikt och diagnos

Hur kunde det hända? Att Karolinska Institutet och Nobelstiftelsen så okritiskt kunde höja en scharlatan till skyarna? Blev de duperade av hans manliga utstrålning och tvärsäkra attityd? Hans solbränna och bländvita leende? Kunde de inte läsa de signaler som skulle avslöjat hans karriärtörst och totala brist på empati?

Stjärnkirurgen Paolo Macchiarini
med sina plastimplantat.

Stjärnkirurgen Paolo Macchiarini rekryterades som gästprofessor vid KI för att där utveckla metoden att transplantera konstgjorda luftstrupar av plast. För att få kroppen att acceptera det främmande materialet i transplantatet, dränktes plasten in i en lösning bestående av patientens egna stamceller. Tyvärr blev utfallet inte positivt: flertalet patienter har avlidit efter svårt lidande. Först i efterhand har det framkommit att metoden inte underbyggts med några djurförsök, utan utförts direkt på människor. Tack vare TV-programmet Dokument inifrån riktades strålkastarljuset mot den påstådde stjärnkirurgen och avslöjade en kallhamrad lycksökare med tveksamma forskningsmeriter och ett delvis falskt CV.

Drabbad av blåa dunster
- KI:s rektor Anders Hamsten.

Hur kunde detta hända i vårt överkontrollerade och regelstyrda Sverige där inte en jäkel kommer över bron utan giltiga papper och en godkänd-stämpel i baken? Vad hade man missat i kretsen av högt utbildade medicinare? Kanske gömmer sig svaret på den frågan i en artikel i dagens DN. Där skriver njurläkaren och författaren Astrid Seeberger om sitt engagemang för att införa humaniorastudier i läkarutbildningen. Författarbesök, läsning av skönlitteratur, diskussioner och föreläsningar i estetik ska inspirera de blivande läkarna till inlevelse och fantasi. Till vilken nytta, kanske någon praktiker frågar. Varför fundera över dikter när man ska ställa diagnoser?

Astrid Seeberger.

Astrid Seeberger svarar med ett citat av Joseph Brodsky: "Estetiken är etikens moder". Och just så är det. När man läser en skönlitterär text, lyssnar till ett stycke musik, ser en film eller tittar på en tavla - då övar man sig i att se världen genom en annan människas öga, genom en annan människas psyke. Det är den övningen som ger förmågan till inlevelse och empati och som ger läkaren redskapen att se sin patient i helfigur - inte bara sjukdomen, utan människan. Finns det något viktigare, oavsett om man är satt att bota, lindra eller trösta?

Rembrandt - en övning i inlevelse.

Men inlevelseförmågan ger också redskapen att genomskåda, att se vad som kan dölja sig bakom en glättad fasad och ett vinnande leende. Kanske hade historien om den strålande stjärnkirurgen sett annorlunda ut om ledningen för Karolinska Institutet varit lite mer humanistiskt bildade. Kanske hade man då inte låtit sig duperas av vackra ord och övertygande handlingskraft, utan upptäckt den kallhamrade lycksökaren förklädd till hjälte och människoräddare.


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Tidlösa

Det finns en blomma som heter Tidlösa. Den ser precis ut som en liten krokus - ljust bleklila - men blommar i oktober och november. När man upptäcker den i höstmörkret tror man att den lilla blomman visst missat våren och slagit ut på tok för sent. Men så är det förstås inte. Alla Tidlösor blommar på hösten. De har inte missat våren, det ser bara så ut.

Tidlösa.

Men nu var det inte om substantivet tidlösa jag tänkte skriva, utan om adjektivet. Det som betyder att något eller någon liksom befinner sig utanför tiden - är tidlös. Åldras måste allt som lever, iallafall på ytan. Men det som finns under ytan kan hos vissa vara skyddat från tidens tand, från förstelning, avtrubbning, avstannande, nostalgi och bakåtsträvande.

Har annat att tänka på än gungstolen.
Thommy Berggren.

Hur kommer det sig? Jag tror att jag anar ett svar på den frågan. Jag tror att det handlar om att lägga sitt fokus utanför sig själv - att bry sig om något annat, något större än den egna självtillfredsställelsen. För några år sedan var jag på en födelsedagsfest. Där var mycket folk och de flesta kunde nog betecknas som "äldre". Till bordet fick jag en man i 75-årsåldern som var organist. Men epitetet "äldre" gick strax upp i rök. Organisten arbetade för fullt - konserterade och undervisade. Full rulle och ny musik att upptäcka, nya vägar att bryta. Oändliga möjligheter - att själv uppleva musiken och låta andra uppleva musiken, blicken riktad framåt, inget gnäll över hur obegripligt konstig nutiden blivit. Inget "det var bättre förr". Ingen nostalgi över förlorad ungdom eller drömska tillbakablickar mot en barndomsidyll i gyllendis. Den äldre mannen kändes tidlös, eftersom han liksom glömt sin ålder. Han hade helt enkelt annat att tänka på.

Idyll i minnets gyllendis.

Ska man låta bli att fundera över sin historia? Låta bli att kasta en blick i backspegeln under färden? Ska man låta bli att försöka minnas och fråga sig hur det kom sig att det blev som det blev? Nej, det ska man inte. Färden framåt blir osäker om man inte tittar i backspegeln - det vet alla som kör bil. Jag menar bara att man ska försöka att inte krampaktigt hålla kvar det som en gång varit, inte klamra sig fast vid den yta som ändå måste åldras till sist.

Kampen mot tiden är dömd
att misslyckas. (Mamma Stallone)

För det paradoxala tycks vara just detta: ju hårdare man kämpar för att hålla fast vid ungdomens yta, desto mer åldras man. Den som däremot självförglömmande följer med sin tid, tänker, känner, kämpar - den förblir på något sätt tidlös.

Här kommer en nära sextio år ung man som närmar sig sin historia. En tidlös sång om kärlek, vördnad, stolthet, längtan och sorg. Magnus Uggla tolkar Olle Ljungströms Jag och min far.

Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Smittspårning

Hur var det nu...?

När ett farligt virus börjar sprida sig från individ till individ, gäller det att ta reda på hur spridningen gått till. Vem har smittat vem? När? Var? Och hur? I jakten på klamydia, gonorré, syfilis och HIV, som är sexuellt överförbara bakterie- och virusinfektioner, försöker man upprätta "smittkedjor". Pelle, som fick gonorré på semestern, hade sex med Kalle som sedan hade sex med Olle som gick hem och hade sex med sin fru som sedan hade sex med Olles lillasysters pojkväns bror. Alla i kedjan uppmanas att testa sig, för att ta reda på om de blivit smittade och för att förebygga att de inte ovetandes om sitt tillstånd, smittar andra.

HIV-virus gäller att få stopp på.

Hur är det då med det farliga PK-viruset, som jag bloggade om i förra veckan? (PK är en förkortning av Politiskt Korrekt.) Varifrån kommer det? Kan man möjligen spåra källan till detta kvävande virus som under det senaste decenniet lagt ett lock på tankefriheten i Landet Lagom? Var finns ursprunget till idén att alla ska "tänka rätt", inte vara opassande, inte passera gränsen för vad som får sägas och inte får sägas i det offentliga samtalet? Jag tror att jag kanske börjat kunna skönja smittans källa, själva ursprunget till denna självcensur.




Självcensurens triptyk.

Det började med att jag tittade på SVT Öppet Arkiv och säsong 2 av Lorry - humorprogrammet som sändes under några år på det sena åttitalet och en bit in på nittiotalet. Här skojade man med precis allt och utan skyddsnät. Gamla, unga, bögar, politiker, sjuka, borgare, bönder, proletärer, kulturknuttar, byråkrater, läkare, bilmekar, börsmäklare, trendnissar och veterinärer - alla fick sin släng av sleven. Man slog hårt, ibland kanske för hårt. Men man var inte rädd, man undvek inte att slå av rädsla för att stöta sig. Och just därför är det också så befriande roligt, även om skrattet stundtals kan sätta sig på tvären i halsen. Men ... när jag nu tittar på Lorry i Öppet Arkiv, upptäcker jag att en del inslag blivit censurerade. En grå-vit ruta där det står "Inslaget borttaget". Vad har hänt? Har vi blivit så känsliga på 2000-talet?

Lorrygänget, säsong 1: Johan Ulveson, Ulla Skoogh,
Claes Månsson, Lena Endre och Peter Dalle.

Skulle Lorry-humorn passera idag år 2016? Svaret blir - tyvärr - nej. Det skulle det inte. Varför? Jo, i Landet Lagom har det under de senaste decennierna vuxit fram intressegrupper som betraktar sig som offer, grupper som av olika skäl anser sig som missgynnade av "samhället", "opinionen" eller av "systemet". Det kan handla om ursprung, hälsotillstånd, utseende, utbildning, yrkestillhörighet, kön, ålder, religion, sexuell preferens eller något annat. Att diskutera och kanske ifrågsätta dessa gruppers övertygelser, uppfattas genast som en kränkning av deras yttrandefrihet - kanske till och med av deras existensberättigande.

Ingrid Vang-Nymans inte så politiskt korrekta
illustration till Pippi i Söderhavet.

För några år sedan ansåg en sådan grupp att Pippis pappa Efraim Långstrump under inga omständigheter fick fortsätta att kallas "negerkung". Det var rasistiskt och andades nattstånden kolonialism och kränkte alla med afrikanskt ursprung. Alltså redigerades ordet bort i nyutgåvorna av Pippi. På samma sätt ansågs Tintin-böckerna rasistiska med sina skildringar av korkade och/eller grymma infödingar. Förslaget blev att rensa ut alla Tintin-böcker ur hyllorna på Stadsbiblioteket i Stockholm. Böckerna riskerade ju att kränka snart sagt alla icke ariska och skulle nu ersättas med god och rättvisemärkt litteratur.

PK:s ansikte.

Hur ser en bok som inte kränker någon enda varelse ut? Och hur ser en tavla ut som är helt neutral? Och en film som inte retar någon? Hur är den? Tråkig, om någon skulle fråga mig. Intill döden tråkig. För det är den sjukdomen som det smittsamma PK-viruset leder till: tristess.


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

PK - Politiskt Korrekt

Står allt rätt till i folkhemsidyllen?

Vad får man säga? Och vad får man inte säga? Får man säga att allt - faktiskt - inte är lika bra? Att det - faktiskt - finns dålig smak och dåliga författare, dålig musik och elaka människor? Och måste man säga "hen"? Och måste man vara genusmedveten och normkritisk? Är det inte i själva verket så att alla dessa måsten skymmer sikten för vad som egentligen är viktigt?

Hen på språng.

Jag tror att det finns ett slags "proffs-tyckar-trender" som dikterar vad vi just nu får och inte får tycka. Och jag har en isande känsla av att ramarna för vad som är tillåtet har krympt alltmer - av rädsla för att bli stämplad som rasist eller fördomsfull eller elitistisk eller något annat ännu värre. Det gäller att uttrycka sig PK, politiskt korrekt, annars kan man råka illa ut. Allt är lika bra, allt är lika mycket värt. och ingen är bättre än någon annan, inte sämre heller. Påstår man något annat, sätter man sig på "höga hästar" och bryter mot den (oskrivna) PK-lagen.

Svåra ställningstaganden.

Sverige har ju historiskt sett alltid hävdat sin neutralitet. Är det kanske den som smittat av sig - inåt, mot tankens kärna? Är det därför vi svenskar är så lydiga? Har så svårt att våga ta ställning? Är det därför som Sverige blivit ett land befolkat av räddhågade regelryttare som står med mössan i handen, underdånigt bugande för alla sorters auktoriteter och fyllda av rädsla för att sticka ut hakan en millimeter för långt?

Anstötliga blodapelsiner.

Har jag några exempel att anföra? Visst. Många. Fast av rädsla för att inte vara tillräckligt PK i min blogg, anför jag det minst provocerande exemplet. Inte heller jag har undgått det smittsamma PK-viruset.

Så här var det: jag kommer till kassan i min mataffär, lägger mina varor på rullbandet. Eftersom jag gillar frukt och grönt, lägger jag upp en stor påse blodapelsiner. Mannen i kassan tittar på apelsinerna och frågar vad det är för sort. Jag svarar att det är blodapelsiner. Han säger då, att så får det inte heta längre. Associationer till blod kan väcka anstöt, meddelar han. Därför ska det numera heta röda apelsiner. Jag brister i skratt och frågar om han skojar. Det gör han inte, svarar han allvarligt och påminner om hur det var med de där chokladbollarna.

Vapenassociationer?

Min nästa vara på rullbandet är ett stort och härligt granatäpple. Nu ser jag min chans att skoja, så jag frågar mannen i kassan om jag får säga granatäpple. Det kan ju faktiskt associera till krig och vapen och det kan ju vara väldigt stötande, säger jag ironiskt. Undrar vad en sådan frukt kan få heta i landet PK? Rubinäpple kanske? Eller turkiskt äpple? Men det kan säkert vara stötande, det också. På ett eller annat sätt.

Det är inte lätt att vända sin kappa efter alla vindar som blåser genom Landet Lagom.


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Gott Nytt År och Stjärnor - första klassens

Kära läsare!

Jag hade tänkt skriva en riktigt häftig nyårshälsning. Men - så pajade min bil under körning nyss, så jag tappade både tid och inspiration. Det luktade bränt och bromsskivorna var knallröda och plötsligt slog det upp en liten eldsflamma och röken bolmade... Nu står min röda älskling parkerad utanför en verkstad och mitt garage är smärtsamt tomt.

Röken bolmade...

Men - jag måste hinna skriva en sak, innan året drar sin sista suck: Stefan Sauk är visst en stjärna! Första klassens! I förrgår skrev recensent-oraklet Johan Croneman i DN om årets upplaga av Stjärnorna på slottet. Han kallar deltagarna för B-lag och menar - helt fräckt - att Stefan Sauk bara är en andra klassens stjärna. Annat är det med Stellan Skarsgård minsann; där har vi en äkta stjärna, skriver han.

Stefan Sauk - tveklöst en stjärna.

I vanliga fall är Croneman en av mina favoriter bland proffs-tyckarna, men nu skriver han mot bättre vetande. Bland annat skriver han att han tröttnat på konceptet med kändisar som äter lyxmiddagar och blajar om sina egon. Jag håller med - helt och fullt. Men... årets upplaga av de lyxmats-tuggande kändisarna befolkas av hårt arbetande, kämpande yrkesmän och -kvinnor som verkligen fått slåss för sin plats på parnassen. Inget åkande på räkmackor där inte. Amanda Ooms, Claire Wikholm, Marika Lagercrantz, Morgan Alling - och Stefan Sauk. Jag bugar för humor, allvar, mod och hjärtats röst.

Ingen räkmacka...

Gott Nytt År 2016, kära läsare!

Hoppas att det blir

ett toppenår för oss alla!

Gott Nytt År!

Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Kära läsare...

... GOD JUL!

Årets julkalender Tusen år till julafton tar slut idag - de tusen åren har passerat och det är faktiskt julafton, till sist. Jag kommer att sakna Erik och Lotta och deras varierande barnaskara som levt sig genom sekler av dålig mat och obekväma kläder. I videodagboken kommenterar barnen sina upplevelser och decenniet som föreföll varit det mest levnadsvänliga var 1980-talet. Sköna luftiga kläder, god mat och högt till tak.

80-tal!

Var det så? Mina döttrar frågar mig, men jag minns inte riktigt. Hur var det? Breda axelvaddar, stort permanentat hår och glada pastellfärger och gympingtrikåer - det minns jag. Men så minns jag en annan sak också: Lorry. Satirprogrammet som började visas i TV när decenniet led mot sitt slut 1988. Medverkande i första säsongen var Lena Endre, Claes Månsson, Johan Ulveson, Peter Dalle och Ulla Skoog. Nu finns Lorry att se på SVT Öppet arkiv. Missa inte denna ädelsten av tidlös (ja, faktiskt, trots att den är så fast förankrad i sin nutid) humor. Som en löpeld spreds över riket de bevingade citaten "Tänkte inte på det..." och "Det är mycket nu..." Och de lever än!

Stefan Sauk i
Tillfälligt avbrott.

Nostalgi är en besvärlig företeelse - njutbart smärtsam och plågsamt magnetisk - men när jag ser Lorry kan jag längta tillbaka till det fritänkande decenniet med rosa trikåer och tröjor randiga på tvären, när Stockholm fortfarande var en halvgammal, smårucklig stad med plats för de egensinniga.

Höjdpunkten i Lorry var Tillfälligt avbrott där Stefan Sauk briljerade i glimrande vansinnesmonologer författade av Rolf Börjlind och Carsten Palmaer. Dagsläget silas genom ett antal skruvade medvetanden - det osynliga görs synligt och det groteska blir uppenbarat. Begreppet "Poltiskt korrekt" hade inte erövrat landet Lagom ännu; man slår hårt och gnistrande skarpt. Jag hade velat visa ett Tillfälligt avbrott här på bloggen - men tekniken vill inte dagen till ära.

Som sagt: "Det är mycket nu..."

Än en gång: GOD JUL !

Åsa


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Vart är vi på väg?

... brukar programledaren Kristian Luuk fråga i TV-programmet På spåret. (Som enligt min mening borde läggas ner nu, efter allt för många sega säsonger. Värdelöst vetande, nördig humor och en orkester som alltid låter som ett gråmulet lågtryck. De kallar sig Augusti-familjen, men borde åtminstone överväga ett namnbyte till November-familjen. Fast då får man kanske inga engagemang... Det solklara alternativet vore att byta arrangör.)

Dags att dra i bromsen?

Men det är inte om TV-programmet jag tänker skriva, utan om rubrikens fråga: Vart är vi på väg?

Så här var det: under Allhelgonahelgen arbetade jag som s.k. ljusvakt i kyrkan. Detta innebar att jag stod och tog emot människor som ville tända ett litet ljus för sina döda anhöriga eller vänner. Människorna strömmade in i kyrkan - under tre dagar tändes det säkert tusen ljus till minne av de kära saknade. Det var en lärorik och vacker uppgift med många möten. Sverige är nog ett av världens mest sekulariserade länder, där Gud och Jesus och Den Helige Ande har hamnat i bakvatten - men något slags behov av en tro på högre makter och en evighet måste det ändå finnas, eftersom så många strömmade till kyrkan för att tända ljus och för att minnas. Och någonstans också en förhoppning om att de avlidna ser vad vi har för oss, däruppe i sin himmel.

Många, många ville tända ett ljus.

På lördagskvällen kom en pojke i tolvårsåldern fram och tände ett ljus. Efter att han skruvat ner sitt lilla ljus i sanden på den stora ljusbrickan, tittade han sig allvarligt omkring. Hans blick fastnade på altartavlan, där Jesus nyss blivit nedtagen från korset - han är naken på överkroppen och ser tärd och lidande ut. Pojken tittade fundersamt, sedan vände han sig till mig och viskade: "Den där killen på tavlan där, vem är det?" Först fattade jag inte vad han menade. Killen? Tavlan? När jag förstod att det faktiskt var altartavlan med Jesus han menade, svarade jag, full i skratt och utan att tänka mig för: "Men - det är ju Jesus, ser du väl!!" "Jaha", svarade han. "Ok, tack då vet jag". Och så gick han.

Killen.

Hade jag hört rätt? En blond, svensk kille som faktiskt inte hade den blekaste aning om vem Jesus var och förmodligen aldrig varit inne i en kyrka tidigare - men som säkert gått minst sex år i svensk skola.

För några år sedan läste jag i en tidning om ett statistik-institut sin gått ut till barn och ungdomar med frågan om varför man firar jul. En chockerande hög procent av de tillfrågade hade svarat att julen firas för att det är Kalle Ankas födelsedag. Frågan blir: Vart är vi på väg? Att veta vem Jesus var, måste väl ändå betraktas som nödvändig kunskap? Självklart måste man inte tro på att han var Guds son och vår Frälsare, men - veta vem han var, är väl ändå nödvändig kunskap. Annars finns kanske risken att Kalle hamnar på altartavlan i framtiden.

På altartavlan snart?

Copyright: Åsa Adolfsson Wallner