Vart är vi på väg?

... brukar programledaren Kristian Luuk fråga i TV-programmet På spåret. (Som enligt min mening borde läggas ner nu, efter allt för många sega säsonger. Värdelöst vetande, nördig humor och en orkester som alltid låter som ett gråmulet lågtryck. De kallar sig Augusti-familjen, men borde åtminstone överväga ett namnbyte till November-familjen. Fast då får man kanske inga engagemang... Det solklara alternativet vore att byta arrangör.)

Dags att dra i bromsen?

Men det är inte om TV-programmet jag tänker skriva, utan om rubrikens fråga: Vart är vi på väg?

Så här var det: under Allhelgonahelgen arbetade jag som s.k. ljusvakt i kyrkan. Detta innebar att jag stod och tog emot människor som ville tända ett litet ljus för sina döda anhöriga eller vänner. Människorna strömmade in i kyrkan - under tre dagar tändes det säkert tusen ljus till minne av de kära saknade. Det var en lärorik och vacker uppgift med många möten. Sverige är nog ett av världens mest sekulariserade länder, där Gud och Jesus och Den Helige Ande har hamnat i bakvatten - men något slags behov av en tro på högre makter och en evighet måste det ändå finnas, eftersom så många strömmade till kyrkan för att tända ljus och för att minnas. Och någonstans också en förhoppning om att de avlidna ser vad vi har för oss, däruppe i sin himmel.

Många, många ville tända ett ljus.

På lördagskvällen kom en pojke i tolvårsåldern fram och tände ett ljus. Efter att han skruvat ner sitt lilla ljus i sanden på den stora ljusbrickan, tittade han sig allvarligt omkring. Hans blick fastnade på altartavlan, där Jesus nyss blivit nedtagen från korset - han är naken på överkroppen och ser tärd och lidande ut. Pojken tittade fundersamt, sedan vände han sig till mig och viskade: "Den där killen på tavlan där, vem är det?" Först fattade jag inte vad han menade. Killen? Tavlan? När jag förstod att det faktiskt var altartavlan med Jesus han menade, svarade jag, full i skratt och utan att tänka mig för: "Men - det är ju Jesus, ser du väl!!" "Jaha", svarade han. "Ok, tack då vet jag". Och så gick han.

Killen.

Hade jag hört rätt? En blond, svensk kille som faktiskt inte hade den blekaste aning om vem Jesus var och förmodligen aldrig varit inne i en kyrka tidigare - men som säkert gått minst sex år i svensk skola.

För några år sedan läste jag i en tidning om ett statistik-institut sin gått ut till barn och ungdomar med frågan om varför man firar jul. En chockerande hög procent av de tillfrågade hade svarat att julen firas för att det är Kalle Ankas födelsedag. Frågan blir: Vart är vi på väg? Att veta vem Jesus var, måste väl ändå betraktas som nödvändig kunskap? Självklart måste man inte tro på att han var Guds son och vår Frälsare, men - veta vem han var, är väl ändå nödvändig kunskap. Annars finns kanske risken att Kalle hamnar på altartavlan i framtiden.

På altartavlan snart?

Copyright: Åsa Adolfsson Wallner