Tidlösa

Det finns en blomma som heter Tidlösa. Den ser precis ut som en liten krokus - ljust bleklila - men blommar i oktober och november. När man upptäcker den i höstmörkret tror man att den lilla blomman visst missat våren och slagit ut på tok för sent. Men så är det förstås inte. Alla Tidlösor blommar på hösten. De har inte missat våren, det ser bara så ut.

Tidlösa.

Men nu var det inte om substantivet tidlösa jag tänkte skriva, utan om adjektivet. Det som betyder att något eller någon liksom befinner sig utanför tiden - är tidlös. Åldras måste allt som lever, iallafall på ytan. Men det som finns under ytan kan hos vissa vara skyddat från tidens tand, från förstelning, avtrubbning, avstannande, nostalgi och bakåtsträvande.

Har annat att tänka på än gungstolen.
Thommy Berggren.

Hur kommer det sig? Jag tror att jag anar ett svar på den frågan. Jag tror att det handlar om att lägga sitt fokus utanför sig själv - att bry sig om något annat, något större än den egna självtillfredsställelsen. För några år sedan var jag på en födelsedagsfest. Där var mycket folk och de flesta kunde nog betecknas som "äldre". Till bordet fick jag en man i 75-årsåldern som var organist. Men epitetet "äldre" gick strax upp i rök. Organisten arbetade för fullt - konserterade och undervisade. Full rulle och ny musik att upptäcka, nya vägar att bryta. Oändliga möjligheter - att själv uppleva musiken och låta andra uppleva musiken, blicken riktad framåt, inget gnäll över hur obegripligt konstig nutiden blivit. Inget "det var bättre förr". Ingen nostalgi över förlorad ungdom eller drömska tillbakablickar mot en barndomsidyll i gyllendis. Den äldre mannen kändes tidlös, eftersom han liksom glömt sin ålder. Han hade helt enkelt annat att tänka på.

Idyll i minnets gyllendis.

Ska man låta bli att fundera över sin historia? Låta bli att kasta en blick i backspegeln under färden? Ska man låta bli att försöka minnas och fråga sig hur det kom sig att det blev som det blev? Nej, det ska man inte. Färden framåt blir osäker om man inte tittar i backspegeln - det vet alla som kör bil. Jag menar bara att man ska försöka att inte krampaktigt hålla kvar det som en gång varit, inte klamra sig fast vid den yta som ändå måste åldras till sist.

Kampen mot tiden är dömd
att misslyckas. (Mamma Stallone)

För det paradoxala tycks vara just detta: ju hårdare man kämpar för att hålla fast vid ungdomens yta, desto mer åldras man. Den som däremot självförglömmande följer med sin tid, tänker, känner, kämpar - den förblir på något sätt tidlös.

Här kommer en nära sextio år ung man som närmar sig sin historia. En tidlös sång om kärlek, vördnad, stolthet, längtan och sorg. Magnus Uggla tolkar Olle Ljungströms Jag och min far.

Copyright: Åsa Adolfsson Wallner