Agent 007 - med rätt att vara snäll

Agent 007 - med rätt att vara snäll.

Något av det värsta jag vet, är när människor tappar ansiktet. Och då menar jag förstås inte bokstavligen, utan när de gör bort sig, klantar till det eller missar något och står där handfallna och rodnande. "Hur kunde jag vara så dum? Hur kunde jag missa det?" Allra värst är det när barn, som ännu inte lärt sig att bortförklara eller "skoja till det", står där frågande, med blicken i marken, pinsamt påminda om sin otillräcklighet. Tyvärr är det inte alla som har förmågan att se när detta händer, eller ens bryr sig. Och ännu färre har ett så stort hjärta att de inte står ut med att se när skammens rodnad sprider sig i ansiktet på ett litet barn.

Bortgjord.

En som hade ett så stort hjärta var filmskådespelaren Roger Moore - allas vår James Bond. Han avled i veckan och hyllas av en hel värld. En lyckosam och framgångsrik man som blygsamt kunde konstatera att han haft "90% tur och resten möjligen en aning talang". Hans gestaltning av den brittiske toppagenten var alltid med glimten i ögat och frisyren på plats, trots våldsamheter och dödshot. Naturligtvis en helt orealistisk bild av en grym verklighet - men underhållande och nostalgi-mysigt är det.

Underhållning.

I samband med Moores bortgång, berättade en medelålders filmproducent följande lilla historia. Den är varken särskilt dramatisk eller rafflande, men lyser av omtanke och klokskap.

På en flygplats någonstans i Europa 1983 får en liten sjuårig pojke syn på sin största idol: James Bond. Idolen sitter i ett hörn och läser en tidning i väntan på sitt plan. Pojken är mållös av lycka och ber sin farfar att gå fram och be Agent 007 om en autograf. Farfar - som inte vet så mycket om film och ännu mindre om James Bond - går fram till mannen med tidningen och ber honom skriva sitt namn på en papperslapp. Mannen skriver vänligt sitt namn och en hälsning till den lille pojken. När farfar visar autografen för pojken, blir pojken inte alls glad. Där står ju inte James Bond - där står ett annat namn som han inte ens kan tyda. Full av besvikelse springer pojken fram till mannen med tidningen och frågar varför han inte skrivit sitt riktiga namn; James Bond.  Mannen svarar, att det kan han ju inte göra - man vet ju aldrig om möjligen den farlige Blofeldt kan finnas i närheten och spionera på dem. Den lille pojken nickar allvarligt i samförstånd - nu förstår han att det gäller att vara försiktig. Han och James Bond måste se upp för bovar och banditer.

Boven Blofeldt.

Så går trettio år. Den lille pojken är numera filmproducent och 2013 ska han producera en film om UNICEF:s goodwill-ambassadör Roger Moore. Filmproducenten berättar den lilla historien om autografen, men Moore tycks ha glömt - det var ju så längesedan, över trettio år. Efter inspelningen möts de båda herrarna igen - ute på bilparkeringen. Roger Moore kommer fram till filmproducenten och säger: "Du, jag hade inte alls glömt. Men jag ville inget säga, förstår du - man kan ju aldrig veta om Blofeldt och hans kumpaner är i närheten..."

"90% tur och resten möjligen en aning talang". Jag har en känsla av att resterande 10% nog var den där "aningen talang" - fast med en stor dos av ett gott och varmt hjärta.

Roger Moore 1927-2017.

Copyright: Åsa Adolfsson Wallner